Sommar i P1 med Saga Becker

3 juli 2015 16:29 | Film, Media, Musik, Ur dagboken | 8 kommentarer

Jag har homosexuella i min vän- och familjekrets och har, även om jag själv är heterosexuell, inga problem med att acceptera andras homo- eller transsexualitet. Saga Beckers Sommar-program i dag handlade om hennes egen vandring från manlig till kvinnlig könsidentitet och framför allt alla jävligheter som drabbar en ung människa, till synes född som man men med en allt större identifikation med kvinnligt kön.

Sådana här processer är ofta smärtsamma. Bland det Sara Becker berättade om fanns tidig utstötning ur klassen, övergrepp hon utsattes för när hon sökte sig fram i den för henne nya sexuella världen, självskador, ätstörningar och självmordstankar.

Att hon har ombetts göra dagens Sommar har dock mer att göra med en ämnesrelaterad – men inte hennes egen – historia, Ester Martin Bergsmarks långfilm ”Nånting måste gå sönder”, för vilken hon 2015 fick en Guldbagge i kategorin Bästa kvinnliga huvudroll. Hon nämnde också det här, men mer som en revansch.

Saga Beckers musikval till sitt sommarprogram rymmer artister som Ane Brun, Björk Guðmundsdóttir, Anthony & The Johnsons och The Who (plus en låt tillägnad mamma, ”Oh Carol” med Neil Sedaka), och jag har inget mot det övriga hon spelade heller.

Men med risk för att bli tjatig: Det här var ett program med ett mycket angeläget innehåll, men frågan är om det hörde hemma i just Sommar.

Sommar i P1 med Tom Alandh

29 juni 2015 16:41 | Film, Media, Musik, Politik, Ur dagboken | 1 kommentar

Dagens Sommar-pratare var journalisten och filmaren Tom Alandh. Här finns åter igen ett jävsproblem att redovisa. Jag känner honom inte närmare, men jag var med i Enköping, när han visade sin långfilmslånga film ”Anna Lindh – människan, ministern, mordet”. Dessutom är min hustru, Birgitta Dahl, en av dem som intervjuas i filmen. Jag har skrivit om det här här på bloggen.

Jag har sett en hel del annat ur Tom Alandhs långa verkslista, som också innehåller porträtt av andra personer som även jag har träffat i verkliga livet. Det främsta exemplet är Monica Zetterlund. Men jag vill genast tillägga, att många av de människor som står i fokus för hans filmer varken är hjältar eller superkändisar utan vardagsmänniskor, en del av dem med de brister som i växlande utsträckning utmärker de flesta av oss.

Till Tom Alandhs egenheter och förtjänster som filmare och journalist hör att han inte gör några tillrättalagda porträtt av de människor som förekommer i dem. Det här gäller i högsta grad hans film om Monica Zetterlund och de personer som omgav henne.

Hon får också nödvändig plats (plus två egna låtinsjungningar, ”Underbart är kort” och ”Under vinrankan”) i det här programmet, som kanske hade mått väl av att koncenteras lite mera. Men jag har förståelse också för Alandhs lust att visa upp sitt liv, allt från en film/reportageresa till Exjugoslavien (musikaliskt illustrerad med Cornelis Vreeswijks med fleras ”Blues för Dubrovnik”) till slutet för en gammal älskad katt.

Musikaliskt bjöd han på ett hyggligt komponerat smörgåsbord: Nat King Cole, Marianne Faithful, Sofia Karlsson, Billie Holiday, Dinah Washington och rent av Einar Ekberg.

Sommar i P1 med Mona Malm

27 juni 2015 16:27 | Film, Media, Musik, Teater, Ur dagboken | 2 kommentarer

Mona Malm är 80 år gammal men har i dag, efter ett helt liv som folkkär skådespelare på scen, i film och i TV, gjort sitt livs första Sommar-program.

Det var på tiden. Hon visade sig både ha berättartalang och mycket att berätta. Dessutom spelade hon musik som tilltalar en bred radiopublik; låtvalet hade också anknytning till det hon pratade om.

Det visade sig att hennes framgångar, så småningom i Ingmar BergmansFanny och Alexander” och i Lars Molins Emmy-prisbelönade ”Den tatuerade änkan”, var krönen på ett långt och inte alltid lika glamoröst skådespelarliv. Ett tag funderade hon faktiskt på att byta bana, och medan hon hade en entusiastisk uppbackare i sin mor, såg hennes far aldrig henne på teatern eller på bio. Fast uppenbart hade han i alla fall sett ”Fanny och Alexander” på TV, för han ringde plötsligt dottern och klandrade henne för sexscenen med Jarl Kulle, vilket nog inte hade med hennes skådespelarprestation att göra.

Till bilden av Bergman, vars skicklighet hon – märk väl – inte ifrågasatte, la hon också andra pusselbitar. Hon berättade hur han, efter det att hon efter semestern kom tillbaka till Dramaten, anmärkte ”Vad tjock du har blivit, Mona” och om hur den store regissören mer än hon själv visade sig ha nerver, svåra att kontrollera.

Musiken hon hade valt att spela var också väl vald, och då tänker jag inte bara på sådant som Ted Ströms musik till Lars MolinsTre kärlekar”.

Låtlistan omfattade låtar med och av sådana som Frank Sinatra, Billie Holiday, Allan Edwall, Shirley Temple, Monica Zetterlund, Nat King Cole, Zarah Leander, Jarl Kulle, Bill Haley, Jan Johansson & Georg Riedel och Liza Minelli, i det sist nämnda fallet ”Cabaret”.

Strongt av en 80-åring att presentera sitt eget liv i glimtar som belysta av spotlights på en kabaréscen.

Melodikrysset nummer 26 2015

27 juni 2015 12:08 | Film, Musik, Ur dagboken | 3 kommentarer

Jo, jag har lyckats lösa också dagens melodikryss, trots att det innehöll en del musik, som var obekant för mig.

”Pulp Fiction”, som Quentin Tarantino gjorde 1994, har jag till exempel aldrig sett, men jag känner åtminstone till den. Däremot har jag lyssnat mycket på Chuck Berry, vars ”You Never Can Tell” tydligen var med i filmen.

För mig var Tage Danielssons ”Sopor” från 1981 lättare att knäcka. Fast frågan här var vem som, assisterad av Grynet Mollvig och Lena Nyman, sjöng ”När vi själva inte vet”. Jo, Hjördis Petterson.

Men vi kan ju fortsätta med att blotta luckor också i mitt musikkunnande.

Pet Shop Boys är inte några jag har haft en tanke på att lyssna på. Men i dag hörde jag alltså ”Go West”.

Och världens mest sålda skivalbum, ”Thriller” med Michael Jackson, har jag aldrig heller lyssnat på.

Man kan nog säga att jag i mycket ringa utsträckning styrs av trender.

Melodifestivalen och Eurovision Song Contest lyssnar jag mest på för att kunna lösa Melodikrysset. Och det hade jag nytta av i dag, då ”Rise Like a Phoenix” med Conchita Wurst spelades.

Samt förstås när det gällde den inledande frågan, den som illustrerades med ”Guld och gröna skogar”. Den var en av få låtar som hade gammaldags schlagerkvalitéer, vilket bidrar till att jag också kommer i håg att den sjöngs av Hasse ”Kvinnaböske” Andersson. Eldeman ville dock ha hans korrekta förnamn, Hans.

Vi kan ju hålla oss kvar i naturen ett tag, också om inte vid guld så i alla fall Gyllene Tider. Per Gessle & co ville få oss att gå och fiska, och då behöver man ju bete.

Fast då behöver man ju inte åka så långt som till ”Blue Hawaii”.

Det kanske till och med nappar i ”Svansjön”. Här skulle vi dock veta, att vi i det fallet får se en balett.

”Where Or When” frågade sig Rod Stewart och Lisa Ekdahl, den senare från Sverige. Har den här duetten förresten inte varit med tidigare i Melodikrysset?

Det har möjligen ”Alexander’s Ragtime Band” också varit, dock inte redan 1911 då den skrevs.

Sist kvar att redovisa blev i dag ”So In Love”, en gång i världen insjungen av Ella Fitzgerald. Vad den här låten kallades på svenska mindes jag faktiskt inte spontant, men Gud (Google) hjälper: ” kär i dig” heter den tydligen.

Nu ska jag ta en kopp kaffe och läsa den sista av våra tre morgontidningar.

Födelsedags- och midsommargäster

22 juni 2015 20:19 | Barnkultur, Film, Mat & dryck, Musik, Prosa & lyrik, Resor, Trädgård, Ur dagboken | 2 kommentarer

Inför midsommar har vi tagit hjälp med städningen och gräsklippningen – rabatter, finare än någonsin, och land håller Birgitta fortfarande själv i skick. Hon har till och med erbjudit sig att hjälpa till med planteringen av de stenpartiväxter hon gav mig på 78-årsdagen, som i år inföll på självaste midsommarafton.

Men dagen före midsommarafton/födelsedagen inträffade något som jag inte hade en aning om i förväg: Plötsligt klev sonen och hans familj in genom köksdörren. Birgitta visste förstås om det, men jag var över huvud taget inte inställd på något besök under min födelsedag och resten av midsommarhelgen. Fast där stod de nu: Matti, hans hustru Karin, treåriga Ella och hennes bara tio veckor gamla lillasyster Sofia. Kramar och stor glädje!

Nästa morgon, alltså på midsommarafton, uppvaktades jag på sängen med presenter.

Sonen delade med entusiastisk hjälp av Ella ut sina och familjens presenter, CD med Mark Knopfler, Freddie King, Elton John, Leon Russell och The Derek Truck Band och så ”From Another World” en skiva med dylanlåtar inspelade av artister från länder som Indien, Myanmar, Rumänien, Algeriet, Ungern och Egypten.

Av Birgitta fick jag filmen om Björn Afzelius och så böcker av Richard Ford och Richard Yates samt ett par böcker som speglar mitt intresse för barnkultur, en Gustaf Tenggren-biografi och så tryck och sjung-sångboken ”Och nu så vill jag sjunga”, 30 Astrid Lindgren-sånger med tryck-och-sjung-återgivning av melodierna. Dessutom fick jag en ny Marimekko-skjorta samt erbjudanden om ett par evenemang/förlustelser tillsammans.

På det fint dukade köksbordet stod dels födelsedagsbuketter, plockade i trädgården av Birgitta och Ella, dels smörgåstårta, ett måste vid vår familjs födelsedagar.

På eftermiddagen promenerade vi tillsammans till Hembygdsgården, på vars tomt midsommarstången snart skulle resas. Ella var framme och tittade, pratade också med några andra barn – hon är social, inte alls blyg. När sånglekarna kom i gång runt stången fanns hon självklart med, åtföljd av sin mamma. Matti höll lillasyster i famnen, och vi gamlingar stod vid staketet och tittade.

På hemvägen gjorde vi en liten promenad och tittade på sommarfagra lilla Öregrund.

Midsommarlunchen, som vi åt före utflykten till Hembygdsgården, blev en mycket traditionell sådan med sill samt två sorters rökt fisk, sik och röding. På kvällen serverade Birgitta kyckling gjord i ugn. Nästa dag grillade Matti och Karin olika slags kryddkorv. Vad som är roligt att se är att treåriga Ella inte kräver någon speciell mat – hon äter med god aptit det som bjuds.

Men vad som framför allt är glädjande är att hon har gott humör och tillit. När vi går till midsommarfirandet håller hon, som något självklart, farmor i handen, och med min hjälp väljer hon ut barnfilmer ur vår ganska stora barnfilmshylla. Hon leker intensivt med sakerna vi har i våra leksakslådor och gillar också trädgården, särskilt sniglarna som hon samlar ihop på den stensatta trädgårdsgången. Hon visar omedelbart att hon är hemmastadd hos farfar och farmor, kallar oss också så. Och så lär hon sig hela tiden nya saker, till exempel namnen på blommorna i trädgården. Har hon en gång hört, att den blå blomman som rikligt blommar i vår trädgård heter förgätmigej, heter den så i fortsättningen. Över huvud taget har hon ett mycket varierat och utvecklat språk för att vara bara drygt tre år.

Lillasyrran Sofia utvecklas dag för dag. I början verkade hon brydd när hon lämnade mammas eller pappas famn och hamnade till exempel i famnen på farfar, men snart fann hon sig och log soligt mot både mig och Birgitta.

I går, vid lunchtid, gav sig Matti och hans familj i väg till bussen mot Uppsala; besöket var över för den här gången.

Men vi fick löfte om att de kommer igen, då för ett kanske lite längre semesterbesök. Det här är ju Mattis barndomsland, och även Karin har fattat tycke för vår lilla stad.

Då är kanske vattnet tillräckligt varmt för bad, och Ella kommer att bli svår att få hem från Tallparksbadet.

Sommar i P1 med Lena Olin

20 juni 2015 17:54 | Film, Media, Musik, Teater, Ur dagboken | 2 kommentarer

Årets Sommar-serie i P1 började med ett mycket hörvärt program med Lena Olin som sommarvärd.

Det blev ett djärvt och intressant sommarprogram, eftersom den så framgångsrika skådespelerskan berättade en så mörk historia om sitt eget liv.

Hon är dotter till den mångbegåvade Stig Olin, känd både som skådespelare och som schlagermakare (”En gång jag seglar i hamn”, ”På söndag”), senare svårt drabbad av sjukdom. Också hennes äldste bror Mats Olin, han som sjöng in pappans ”Jag tror på sommaren”, drabbades av sjukdom, och den yngre brodern Pelle, som var hennes bäste vän och kompis av alla, dog vid tio års ålder.

Lena Olin berättade också att Mats under tidigt sextiotal öppet visade att han var homosexuell, hur hon själv drabbades av både självsvält och viktproblem, hur hon försökte lösa sin egen livsångest genom att överväga att bli katolik men hur Ludvig Jönsson, sannolikt med uppbackning av Ingmar Bergman, fick henne på andra tankar, om en misslyckad ungdomsrelation med en annan skådespelare som hon inte nämnde vid namn (men det var Örjan Ramberg) och annat sådant.

Lite dunkelt förblev det, trots att hon nämnde både Bergman och Bo Widerberg, hur hon – trots allt detta – slog igenom både på scen och i film, det senare även internationellt.

1990 bjöd Lasse Hallström henne på en ganska våt middag, och strax därefter blev de ett par. Bestående. Varför försökte hon inte reda ut, men man förstod att det var det bästa som hade hänt henne.

Jag kan inte säga, att jag efter det här mycket personliga sommarprogrammet tycker mig förstå allt hos Lena Olin, men jag förstår hennes fäbless för torra kubb från Konsum.

Musikaliskt överraskade hon mig genom att spela artister som Justin Timberlake, Timbuktu, Eminem och andra i liknande stil. Och så förekom ett par melodier med filmanknytning, signerade Johann Sebastian Bach och Wolfgang Amadeus Mozart.

Melodikrysset nummer 25 2015

20 juni 2015 12:18 | Film, Media, Musik, Politik, Teater, Ur dagboken | 12 kommentarer

I dag höll jag nästan på att glömma bort Melodikrysset. Vi har midsommargäster – sonen Matti och hans familj, nu fyra personer, kom till Öregrund för att både fira midsommar och mig på min födelsedag. Jag fyllde 78 på självaste midsommarafton.

Fast sen var det här besöket till lite hjälp också. Karin, Mattis fru och mamma till farfars senaste ögonstenar, klarade den fråga jag själv inte behärskade: Den tyska filmen om en u-båt under andra världskriget heter ”Das Boot”.

Annars var det väl inte något våldsamt svårt kryss i dag. Men som vanligt fanns det en slamkryparaktig fråga också i dag: Den svenska titeln på låten vi hörde med Nat King Cole har varierat en smula, men när den sjöngs av Lill-Babs, hette den ”Gröna granna sköna sanna sommar”, och väljer man den titelvarianten, blir det av Eldeman eftersökta tredje ordet ”sköna”.

Tusen och en natt”, i dag på engelska – ”Take Me To Your Heaven” – en melodifestivalare från 1999 med Charlotte Nilsson (senare Perrelli) kommer väl de flesta krysslösarna i håg.

Men när det gällde ”Lyssna till ditt hjärta” konstrade Eldeman till det lite igen genom att inte spela den med Friends, som sjöng den i Eurovision Song Contest 2001, utan med Nina & Kim.

En riktig schlagerklassiker fanns också med i dagens kryss. ”Mocking Bird Hill” hette, när den sjöngs på svenska av Alice Babs, ”Adress Rosenhill”.

Ja, det är ju ett ordentligt tidsspann mellan den och ”Lush Life” med Zara Larsson, men så ska det förstås vara i ett välkonstruerat kryss.

Därmed inte sagt att alla yngre krysslösare klarar namnen också på en duo som jag själv har sett och hört på scen på Reginateatern i Uppsala, Lise och Gertrud.

Möjligen är en annan duo som förekom i dag, Kurt Olsson (Lasse Brandeby) och Arne, i dag med ”Börja om från början” i ”Blåvitt”, mer känd för många krysslösare.

Eldeman försökte också göra livet svårare för de krysslösare, som inte behärskar klassisk musik.

Dels fick vi höra Ludwig Van Beethovens ”Für Elise”.

Dels fick vi höra ”Låt oss liksom svalorna” ur Emmerich Kálmáns ”Csardasfurstinnan”.

Ett slags klassiker, fast ur Psalmboken, är väl också sommarpsalmen ”Den blomstertid nu kommer”.

Och då är det väl bara en fråga kvar, den som till ljudillustration hade ”Anything Goes” av Cole Porter.

Folk i min ålder förknippar den för evigt med Pekka Langers ”Natttuppen”, som stavningsprogrammet i datorn genast tror är något felstavat.

Pekka Langer, som en gång i världen arbetade på den av LO startade Aftontidningen, salig i åminnelse, var lika ihärdigt som jag anhängare av det parti jag ibland pläderar för här på bloggen.

En film om det tidiga 1930-talets Centraleuropa

16 juni 2015 22:23 | Film, Politik | 5 kommentarer

Det faktum att Wes Andersons film från 2014 heter ”The Grand Budapest Hotel” får en att tro, att dess handling är förlagd till Ungern, men filmen är inspelad i Tyskland, och miljöerna och historien – i huvudsak tidigt 1930-tal – för tankarna till ett vidare Centraleuropa, där tidens bruna och svarta rörelser gradvis växte sig allt starkare. Själva miljöerna, sådana vi fläckvis känner dem från mycket senare resor till det som en gång var Österrike-Ungern, är pietetsfullt återskapade, och högerextremismen frammanas med sådant som uniformer med lätt förvrängda SS-märken och att man på tveksamma juridiska grunder kan bli fängslad. I filmen utspelas handlingen i det fiktiva landet Zubrowka.

Han som först anställs som hisspojke och allt i allo på hotellet, Zero Moustafa (som ung spelad av Tony Revolori, som äldre av F Murray Abraham), berättar för hotellchefen M. Gustave H (Ralph Finnies), att hela hans familj har mördats, vilket förstås för tanken till epokens judeförföljelser, även om hans tragiska bakgrund här har förlagts till Mellanöstern.

Berättartekniskt har Wes Anderson valt en komplicerad väg: Filmen inleds med att en ung författare (Jude Law) 1962 tar in på The Grand Budapest Hotel, som har sett bättre dagar, och en kväll i matsalen, där han är ensam med dess till åren komna ägare, Zero Moustafa, får denne att berätta sin och gamle hotellchefens historia. Vad som hände berättas sedan i etapper, och så avslutas det hela åter med detta möte.

Men för att återgå till huvudhandlingen: M. Gustave ägnar sig åt aktiviteter som har föga samband med tidens oro. Han har affärer med kvinnor, ofta äldre, som tar in på hotellet, bland dem hon som senare visar sig vara hotellets ägarinna, Madame D., det vill säga Madame Céline Villeneuve Desgoff und Taxis (Tilda Swinton).

M. Gustave får någon månad senare besked om att Madame D. är död och han finns i hennes testamente. Vid uppläsningen av testamentet inför en väldig skara släktingar, alla begivna på att få sin andel, får han veta, att Madame D. till honom har testamenerat en mycket värdefull målning, ”Pojke med äpple”. Madame D:s son Dmitri (Adrien Brody) försöker försena och förhindra arvskiftet, men M. Gustave tar helt sonika tavlan och försvinner med den.

Madame D. har dött under mystiska omständigheter, och snart kastas misstankarna mot M. Gustave för att ha mördat henne, och han arresteras trots att han har alibi. Med assistans av Zero lyckas han fly – flykten från fängelset tillsammans med ett gäng andra fångar är en överdådig äventyrshistoria – och även resten av den här delen av historien, där M. Gustave och Zero förföljs av den kallblodige, av Dmitri lejde mördaren J G Jopling (Willem Dafoe) på skidor är rafflande. Men Zero knuffar mördaren utför en brant så att han omkommer.

Under äventyrliga former – bland annat eldstrid med Dmitri – lyckas M. Gustave sedan ännu en gång rädda sin arvtavla och finner då på tavlans baksida ett nytt testamente, giltigt för det fall att Madame D. blir mördad, och enligt detta testamente tillfaller också The Grand Budapest Hotel M. Gustave. M. Gustave kan nu dra sig tillbaka och överlåter driften av hotellet till Zero Moustafa.

Zubrowka dras in i kriget och förlorar sin självständighet, och när M. Gustave och Zero per tåg försöker ta sig ut ur landet, hejdas tåget av militär, som – när M. Gustave försöker ta dem i upptuktelse – skjuter honom.

Och så kommer det sig alltså att Zero Moustafa, för övrigt helt enligt M. Gustaves vilja, till slut blir den som tar över The Grand Budapest Hotel.

Den historia Wes Anderson berättar är hans egen, men han är helt klart inspirerad av den österrikiske författaren Stefan Zweig (1881-1942), som tog sitt liv under landsflykt.

Som film är den en lysande blandning av Mitteleuropas svarta historia och dess idyll, av tragedi och fars. Och blandningen fungerar.

Melodikrysset nummer 24 2015

13 juni 2015 12:05 | Barnkultur, Film, Mat & dryck, Media, Musik, Politik, Resor, Teater, Trädgård, Ur dagboken | 7 kommentarer

I dag har vi haft en underbar sommarmorgon här i Öregrund. Trädgården blommar, övervägande i nyanser av blått: förgätmigej, midsommarblomster, trädgårdsklint, akleja. Även syrenerna blommar fortfarande här på den nordliga upplandskusten, de flesta i blålila, några i vitt. Och liljekonvaljer, i vitt, sticker fortfarande upp i den tätnande grönskan under den stora asken nere vid grinden.

Fast den vita rosen, midsommarrosen, har inte slagit ut än. Detta sagt som en naturlig övergång till dagens melodikryss, där vi i grekiskt original fick höra ”Vita rosor från Aten”, på sin tid hit även på svenska med Ann-Louise Hansson.

Nära till hands att nämna när man som jag befinner mig i skärgården är också ”Fiskarna i haven”, insjungen 1995 av Idde Schultz.

Annat som spelades i dag lät ganska jävligt, främst då (utan konkurrens) ”Are You Lonesome Tonight” med Ingvar Oldsberg.

Men jag ger faktiskt inte mycket för Amy Diamonds insjungning av ”Tomorrow” ur ”Annie” heller.

Sen hörde vi en artist som förekommer väldigt ofta i Melodikrysset, Jan Johansen, med en engelskspråkig version av hans bidrag i Melodifestivalen 1995, ”Se på mig”. Därmed inget ont sagt om Jan Johansen.

Lisa Nilsson förekommer då och då i krysset, men vem i helvete sjöng hon tillsammans med i ”Tears Never Dry”. Jag fick googla och hittade då en man jag aldrig har lagt märke till förut, Stephen Simmonds.

”Snö” med Laleh ur filmen ”Arn” (2007) har väl förekommit tidigare i krysset?

Mer främmande för dagens generation av krysslösare är väl optimisten (Ludde Gentzel) och pessimisten (Helge Harneman), ett välkänt par för min generation av radioter.

Också klassisk musik är svårt för många av dagens krysslösare, har jag förstått.

Det Robert Wells med flera spelade var ”Ungersk rapsodi” av Franz Liszt.

En mycket kär komposition för mig är Wolfgang Amadeus Mozarts ”Eine kleine Nachtmusik”. Den brukade jag och hon som sen blev min hustru spela sena kvällar på hennes nyinköpta radiogrammofon på Sturegatan 20 i Uppsala, där hon hade lyckats få lägenhet och dit också jag, bok för bok och pryl för pryl, flyttade in.

Operetter får man väl också hänföra till den smått klassiska sfären. I dag fick vi höra en lokalrevyinsjungning med Sigismund ur Ralph Benatzkys ”Värdshuset Vita Hästen” (1930).

Och lite exotiskt är det väl också att få höra sitar spelas, detta trots att instrumentet bland annat har använts av The Beatles. Sitar förknippar vi väl annars mest med indiern Ravi Shankar.

Och då passar det väl bra att avsluta dagens krysskåseri med ”Jag vill ju va’ som du” ur Disneys ”Djungelboken”. Originalet, skrivet av Rudyard Kipling, utspelar sig nämligen i Indien.

Själv ska jag och Birgitta nu göra en kortare resa, en dagstur till Gräsö, den stora ön utanför Öregrund. Där har våra vänner och partivänner Jimmy och Margareta Mattsson sin sommarstuga, och sosseföreningen hemma i Svartbäcken i Uppsala är inbjuden hem till dem för sen lunch och umgänge.

Melodikrysset nummer 22 2015

2 juni 2015 0:08 | Barnkultur, Film, Media, Musik, Politik, Teater, Ur dagboken | Inga kommentarer

Jag kunde som sagt inte lösa Melodikrysset i direktsändning i lördags, eftersom jag var gäst på Socialdemokraternas kongress i Västerås då. Men det förekom sång och musik där också, inte bara ”Arbetets söner” och ”Internationalen” utan till exempel ett mycket fint inledningsprogram med Love Antell och Jennie Abrahamsson.

Men återbördad till Öregrund i syrenernas tid har jag nu också fått tid att på webben lyssna på och lösa Melodikrysset.

Veckans mest socialt medkännande sång där var utan tvekan Astrid Lindgrens och Georg Riedels ”Fattig bonddräng”, sjungen av Björn Gustafson, drängen Alfred i de båda filmerna om Emil i Lönneberga. Astrid var, trots Pomperipossa-striden med Gunnar Sträng, sosse livet ut, och Riedel var medlem i Kulturarbetarnas socialdemokratisk förening i Stockholm.

Vi kan väl fortsätta på filmtemat.

”Cheek To Cheek” – kind mot kind – skrevs 1935 av Irving Berlin för ”Top Hat”, en underbar dans- och musikfilm med Fred Astaire och Ginger Rogers.

”Cabaret” är en fantastisk musikal från 1966, signerad Fred Ebb och John Kander. Den filmades 1972 av Bob Fosse med Liza Minnelli i rollen som Sally Bowles – vi hörde henne i dag i välkomstmelodin. Men jag rekommenderar varmt också den bok ”Cabaret” är baserad på, Christopher Isherwoods ”Farväl till Berlin” från 1930.

Salem Al Fakir minns säkert de flesta krysslösarna fortfarande från Melodifestivalen 2010, då han kom tvåa med ”Keep On Walking”.

Andreas Weise kommer jag också i håg från Melodifestivalen, men faktum är att han var mycket bättre i den melodiklassiker han sjöng i dag, ”Another Saturday Night”. I original gjordes den här låten 1963 av Sam Cooke, och Cat Stevens sjöng in den 1974.

Och då passar det väl bra att ta en låt ur Beatles-filmen ”A Hard Day’s Night”, ”And I Love Her”.

Ännu fler veckodagar: Vi fick höra U2s ”Sunday Bloody Sunday”, men Eldeman nöjde sig inte med söndag som svar utan ville som svar ha den tredje dagen efter söndag, onsdag.

U2 har ju sina rötter i Irland, och det har även Enya (Eithne Ní Bhraonáin). Hennes bidrag den här gången var ”Stars And Midnight Blue”.

Man kan verkligen inte klaga på den musikaliska spännvidden i Melodikrysset.

Näst näst sist i dag fick vi höra den allra första svensktoppsettan, ”Midnattstango”, som Lars Lönndahl kom på plats ett med 1962.

Näst sist spelade Eldeman ”Karl XII”, en dikt om Kung Karl den unga hjälte Esaias Tegnér skrev 1818 och som tonsattes av Otto Edvard Westermark.

Och allra sist fick vi höra Teresa Brewer 1955 sjunga ”A Sweet Old Fashioned Girl”. Den sjöngs 1956-1957 in av flera av tidens stora svenska schlagersångerskor, Lill-Babs, Towa Carson och Siw Malmqvist och fick då heta ”En hemvävd stillsam tös”.

Men jag har kvar att redovisa svaren på två frågor, som ligger utanför melodikrysslösarnas normala domäner.

Den lättaste av dem var nog ”Claire de lune” av den franske kompositören Claude Debussy (1862-1918).

Men den allra svåraste av dem, även för mig, var nog det andra konsertnumret, ett betydligt yngre, från 2005. Med hjälp av ledbokstäverna och viss instrumentkunskap kunde nog flertalet i och för sig lista ut, att det instrument vi, förutom piano, hörde i det här verket var tuba. Men jag kan berätta lite mer. Kompositören heter Niklas Sivelöv och det vi hörde ”Tres danzas for tuba and piano”.

« Föregående sidaNästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^