Melodikrysset nummer 47 2015

21 november 2015 12:16 | Barnkultur, Film, Musik, Politik, Ur dagboken | 8 kommentarer

Det är ingalunda så att allt det som spelas i Melodikrysset är välbekant för mig, även om jag genom åren har lyssnat på alla möjliga sorter av musik.

Tyska Modern Talking minns jag för all del till namnet, men deras ”Brother Louie” har jag inget musikaliskt förhållande till.

Och namnet Bruno Mars väcker inte några associationer, så inte heller hans ”Locked Out of Heaven”.

Mycket av det som förekommer i Melodifestivalen fastnar heller inte i mitt musikminne, så till exempel Linda Bangtzings ”Ta mig”. Och även om jag som artister rankar Uno Svenningson och Irma Schultz högre, har heller inte deras gemensamma bidrag i samma tävling ”God morgon” satt några djupare spår i mitt musikminne.

Som jag tidigare har bekänt, hör jag inte till dem som sitter klistrade vid TV-såpor av olika slag. ”Våra värsta år” har jag således inte sett, dock hört talas om. Men ”Love And Marriage” känner jag förstås igen, och sen är det inte så svårt att finna ut att Al Bundy i den här serien spelas av Ed O’Neill.

Ännu lättare var dagens första, också TV-anknutna fråga. Jag kände genast igen Magnus Härenstams röst och begrep snart, att det vi hörde var hämtat ur ”Fem myror är fler än fyra elefanter”.

Dagens andra barnfråga var rent musikalisk. Vi skulle känna igen ”Vi äro musikanter allt ifrån Skaraborg”.

Ytterligare en ljudillustration belyste mer fråga om hur barn kommer till: ”I fjol så gick jag med herrarna i hagen” ändar förstås sen i att det sparkar i magen.

Och ”Får jag låna nyckeln, Ann-Marie”, i dag framförd av Sune Mangs, speglade väl några avsikter åt samma håll den också.

Lite mer svävande åtrå präglar ”Drömmen om Elin”, i dag som instrumentalt original med Carl Jularbo.

En del av Anders Eldemans dubbelfrågor förstår jag inte riktigt vitsen med. Vad har till exempel Orups ”Magaluf” att göra med Cat Stevens’ ”Morning Has Broken”?

De båda delarna i den andra dubbelfrågan hade åtminstone ett samband med varann. Vi hörde Bing Crosby i ”Avalon” och skulle då också veta, att en del av melodin är lånad ur ”Tosca” av Giaccomo Puccini.

Det enda som då är kvar att redovisa svaret på är dagens filmfråga. Musiken vi hörde skulle vi förknippa med Moulin Rouge. Jag har filmen med bland andra Nicole Kidman, och jag har också varit i Paris och med egna ögon sett Moulin Rouge (dock utan att besöka etablissemanget).

Det finns inslag i fransk kultur som är underbara, och det finns inslag i fransk politik som jag inte finner lika lysande. Men jag hör till dem som hyllar rätten att leva och låta leva. Ingen får, som nu, ta sig rätten att försöka forma världen efter sitt beläte.

Melodikrysset nummer 46 2015

14 november 2015 13:00 | Barnkultur, Film, Musik, Politik, Teater, Ur dagboken | 2 kommentarer

Det som har skett i Paris är inte bara oförståeligt utan också oförlåtligt. För egen del har jag ingen religiös tro, har således invändningar inte bara mot islam utan också mot kristendom, men det är klart att religiös fanatism, det vi alltså just har sett exempel på i Frankrike, står i en klass för sig. Det enda jag önskar är att de här mördarna, strax innan deras egna liv släcktes ut, hann förstå, att det de hade gjort inte leder till något paradis utan bara till det mörker och den förintelse de nyss har förpassat oskyldiga medmänniskor till.

Jag hade valt att stanna hemma från en socialdemokratisk distriktskongress, dit jag var inbjuden som veteran/gäst, eftersom det var lördag och Melodikrysset.

Ganska snart begrep jag av det jag hörde i radion, att sändningarna från och om Paris skulle fortsätta även under ordinarie melodikrysstid, detta dock utan att Sveriges Radio behagade meddela, när Melodikrysset i så fall skulle sändas.

Så jag gick till Melodikryssets hemsida på webben utan att få någon upplysning där heller, men sen testade jag, i precis rätt ögonblick, websändningen, och där sändes alltså programmet!

Datorn, där jag normalt söker information under sändningens gång, var nu blockerad av själva krysset, men lyckosamt nog klarade jag i dag samtliga frågor med hjälp av egna musikkunskaper, och senare har jag sökt tilläggsinformation och gjort kontrollsökningar på nätet.

Krysset började relativt lätt, med ett stycke ur Björn Ulvaeus’ och Benny Anderssons ”Chess” och med harpa som soloinstrument.

Benny Andersson återkom sen ytterligare en gång, nu som upphovsman till musiken i ”Jag mötte Lassie”, vars text skrevs av Marie Nilsson.

Mer ur djurvärlden kom det sen, nu med adress barnen. ”Var bor du lilla råtta” skulle ge oss kryssordet råttan.

Eric Clapton är en av mina favoriter, så det var roligt att få höra honom i krysset, i ”San Francisco Bay Blues” i dag.

Och jag delar också Tove Janssons vemod i hennes och Erna Tauros ”Höstvisa. Men dagarna mörknar, minut för minut, vad vi än gör.

Evert Taube fanns förstås också med i krysset, i dag till och med med råge – vi skulle klara hela fem kryssord med hjälp av ljudillustrationen, hela låttiteln ”Så länge skutan kan gå”.

En gammal spelfilm, i dag från 1937, skulle vi också kunna identifiera. Eller rättare sagt, vi skulle klara den ena huvudrollsinnehavaren, Sickan Carlsson. Den andra var Åke Söderblom, som också, tillsammans med Jules Sylvain, hade skrivit filmens titelmelodi, ”Klart till drabbning”.

Men Anders Eldeman hoppade, i dag som vanligt, mellan ljudillustrationer från olika epoker. Jerry Williams är ju för all del inte purung han heller, men den låt vi hörde i dag, ”Far From Any Road”, gjorde han tillsammans med en inte riktigt lika gammal dam, Anna Ternheim.

Eddie Meduza (egentligen Errol Norstedt) är en person som har gjort många låtar, som skulle få många melodikrysslösare att sätta morgonkaffet i halsen om de spelades, men hans sång om det här landet, gjord på ”U S of America”, den som alltså handlade om USA, gisslade alltså Sverige.

Mer samhällstillvänd, på sin tid till och med sossetillvänd, var Arne Domnerus, som vi i dag fick höra i en charmig instrumentalversion av Povel Ramels ”Ta av dig skorna”.

Eva Dahlgren var en av dem som ställde upp när det gällde att minnas och hylla Olof Palme. I dag skulle dock hennes ”Ängeln i rummet”, i krysset framförd på finska, leda oss till svaret ”en ängel”.

Tage Danielsson har både hyllat och gisslat socialdemokratin. Han har gjort oerhört mycket på skiva, men i den mångfalden hittar man också hans framträdande tillsammans med OD, Orphei Drängar, här i Uppsala. Tillsammans med OD gjorde han till exempel det som i dag användes som ljudillustration, Tore Ehrlings och Nils Hellströms ”En månskenspromenad”.

Mer musik blir det för min del i dag på Uppsala Stadsteater. Hustrun och jag ska gå på premiär, på ”La cage aux folles”. Jag återkommer om detta.

Fars dag blev en mycket varierad dag

8 november 2015 23:07 | Barnkultur, Deckare, Film, Mat & dryck, Media, Politik, Prosa & lyrik, Serier, Ur dagboken, Varia | 4 kommentarer

I morse, på Fars dag, väcktes jag av mor i huset med presenter på sängen.

Som vanligt fick jag böcker, både skönlitteratur och fackböcker: Michail BulgakovsDet vita gardet”, Aris Fioretos‘ ”Mary”, Ingrid BergmansMitt liv” och William M AdlersJoe Hill”. Dessutom Ulf Starks och Anna HöglundsGöran och draken” och Emelie Östergrens serieversion av Selma LagerlöfsBortbytingen”-

Vidare några dvd-filmer: Richard LestersA Hard Day’s Night” med The Beatles, Roy AnderssonsEn duva satt på en gren och funderade på tillvaron” och så ”Den stora Alice Babs-boxen”.

Som ni kan ana är mycket av det här till gemensam glädje, och det mesta av det här är inte inköpt just till Fars dag. Hustrun är med i Böckernas klubb och köper där regelbundet böcker och spelfilmer, av vilka ganska mycket sparas för att ges bort kommande farsdagar, jular och födelsedagar. Det är helt enkelt ett smart sätt att till rimligt pris hålla familjens bibliotek och spelfilmsbestånd aktuella.

Men visst blir far glad, både för det här och för den läckra hemgjorda smörgåstårta som serveras både till morgonkaffet och till lunch.

På eftermiddagen i dag hade jag lovat att hålla ett föredrag med rubriken ”Flykten från Estland” hos IOGT-NTO i Drabanten nere vid Uppsala C. Det har spritt sig bland föreningarna i stan att jag har egna erfarenheter av den första riktigt stora flyktingvågen till Sverige, den över Östersjön i andra världskrigets slut, och dagens stora flyktingvåg, den här gången över Medelhavet och upp över Europa, har gett förnyad aktualitet åt den här nu ganska avlägsna flykten, också den i mycket stor skala.

Många i publiken var gamla människor med egna minnen, men särskilt roligt var det att ämnet hade lockat också några, som inte hör hemma i IOGT-NTO kretsen. Bland dem som hade kommit för att lyssna fanns sålunda Küllike Montgomery med maken Henry Montgomery, hon flykting från Estland och nu dels pensionerad chef för Bror Hjorts hus, dels representant för Miljöpartiet i Kulturnämnden, han aktiv socialdemokrat.

Samtalet som följde efter mitt anförande drog ut på tiden, och när vi till slut bröt, insåg jag, att jag höll på att missa dagens 95-årsuppvaktning, den som bland andra Birgitta och vår dotter Kerstin skulle gå på. Så jag lyckades få skjuts till Luthagen – bara för att finna, att Birgitta och Kerstin liksom flertalet övriga gäster redan hade gått.

Men eftersom mottagningen ägde rum hemma hos Karin, som alltså är Birgittas faster, tog jag ändå hissen upp och överlämnade den rosenbukett jag själv hade fått som tack för mitt anförande. (Birgitta hade tidigare haft med sig present.) Hann också få en kopp kaffe och en pratstund med Karin och ett par eftersläntrande gäster.

Karin är, trots sin höga ålder, häpnadsvägande alert och lika radikal som hon alltid har varit.

Sen blev det promenad hem till Svartbäcken och till den födelsedagsmiddag Birgitta var i full färd med att ställa i ordning.

Medan jag väntade, ringde sonen, Matti, och grattade, och efter middagen – i dag för första gången på mycket länge serverad i det rum, där Kerstin och hennes båda barn har bott – har det blivit TV, främst veckans avsnitt av ”Bron”.

Detta skrivet under väntan på reprisen av ”Modus”, vars senaste avsnitt i onsdags jag missade.

Melodikrysset nummer 45 2015

7 november 2015 12:05 | Film, Media, Musik, Politik, Ur dagboken | 1 kommentar

Något våldsamt svårt innehöll väl inte dagens Melodikrysset.

Svårast var på sätt och vis dagens Taube. Inte för att det var svårt att känna igen ”Sov på min arm”/”Nocturne” – men vem var det som sjöng den? Jo, med stöd av de hjälpbokstäver jag fick kom jag fram till att det var Mia Skäringer.

På samma sätt var det lätt att klara delar av den allra första frågan: Jo, visst var det Kikki Danielsson som sjöng ”Hard Country”. Men jag är så van vid Kikki att jag aldrig har funderat över vad hon egentligen heter i förnamn. Jo, Ann-Kristin, vilket kan förkortas AK.

Darin hör inte till de artister jag har i min skivsamling (och ibland tror jag att Anders Eldeman är lika vilsen bland de yngre artisterna som jag är). Men det var alltså Darin vi hörde i ”Juliet”.

Men de som tror att jag inte har lyssnat på Mike Oldfield tror fel. Sonen, då i yngre år, fick mig att lyssna på Oldfield, och ”Moonlight Shadow” som vi i dag hörde honom i tillsammans med Maggie Reilly, har jag hört ett antal gånger.

TV-serier brukar inte vara min starka sida, men ”Krutgubbar”, i original ”Dad’s Army”, minns jag inte minst på grund av signaturmelodin, ”Who Do You Think You Are Kidding, Mr Hitler”.

Äldre svenska långfilmer är också mitt bord, så till exempel ”Skanör-Falsterbo” med Edvard Persson. Och som så ofta med Edvard Perssons skivsuccéer hade även ”Vi klarar oss nog ändå” skrivits av Lasse Dahlquist, som inte kom från Skåne utan från Västkusten.

Ännu längre västerut förde oss GES – Anders Glenmark, Thomas ”Orup” Eriksson och Niklas Strömstedt – 1994 i ”När vi gräver guld i USA”.

Fast själv är jag så gammal, att jag minns Göingeflickorna och deras ”Kära mor”, den senare en mycket väl vald låt inför morgondagens begivenhet.

Jag är också tillräckligt gammal för att komma i håg ”Den gula paviljongen”, som ofta förekom i radion förr. Och texten fastnade: ”Vill ni gå med oss in i den gula paviljongen?”.

Ibland undrar jag, varför äldre schlager mycket lättare än dagens hits fastnade i musikminnet.

”Allt som jag känner” från 1987 kommer man, tror jag, främst i håg på grund av text och melodi, inte primärt för att det var Tone Norum och Tommy Nilsson som sjöng den.

Men givetvis är det ibland också artisten och framförandet som är förklaringen till en låts framgång. Ett exempel är ”La voix” med Malena Ernman från 2009.

Malena Ernman är, liksom Cornelis Vreeswijk, vars ”Somliga går i trasiga skor” spelades som avslutning i dag, exempel på att artister ibland också kan vara besjälade av ett djupt känt samhällsengagemang.

Musikvärlden vore fattigare utan dem.

Melodikrysset nummer 44 2015

31 oktober 2015 12:27 | Film, Media, Musik, Ur dagboken | 2 kommentarer

Jag hade alltså rätt om förra veckans Melodikrysset. För den skull vill jag inte tråka Anders Eldeman – även den bäste kan göra fel ibland.

Veckans kryss klarade jag med hjälp av mina egna musikkunskaper – jag har bara googlat kringfakta och, ibland, namn- och titelstavningar.

Bara ett par frågor låg utanför det jag normalt lyssnar på.

Inte så att jag har något fundamentalt mot vare sig Molly Sandén eller Danny Saucedo, men de är inte den typen av artister jag skulle köpa CD av till min skivsamling.

Per Gessle finns heller inte i min skivsamling, men hans låtar – i dag ”Loud Clothes” – är det ju svårt att inte höra då och då.

Jag har ingen highbrow-attityd till populärmusik, men det som är schlager i min mening utmärks alltid av en refräng och/eller melodi som fastnar i musikminnet i stort sett vid första lyssningen. En viss banalitet i texten hör liksom till, men också låtar med textkvaliteter kan bli örhängen. Ett exempel på det senare är Ulf Lundells ”Öppna landskap”, som spelades i dag. Men jag skulle tro att de flesta människor också har sidor som vetter åt sentimentalitet och romantik, vilket är förklaringen till att Alf Robertson fick en sådan hit med ”Hundar och ungar och hemgjort äppelvin”, i Tom T Halls original ”Old Dogs and Children and Watermelon Wine”.

Naturromantik av nordiskt slag präglar Oskar Merikantos och Viktor Sunds ”Där björkarna susa”, den som skulle ge oss kryssordet björkar. Den har många år på nacken men har någonting som också senare har gett den fortsatt liv.

Steget är här innehållsligt inte alls stort till klassiska verk som Wilhelm Peterson-Bergers svit ”Frösöblomster”, ur vilken vi i dag fick höra ”Gratulation”.

Blomster förkommer också i Jules Sylvains och Gösta Stevens’ ”Aj-aj-aj vilken röd liten ros”, som sångligt gjordes bland annat av förra veckans kryssartist Ulla Billquist. Låten blev känd genom filmen ”Ombyte förnöjer” (1939), där den sjöngs av Tutta Rolf.

Men schlagertexter kan också göras med humor. Ett exempel är Siw Malmkvists ”Flickor bak i bilen”, i original ”Seven Little Girls Sitting In the Backseat”.

Längtan till det fjärran och till det svårnåbara präglar många älskade sånger. ”Till österland vill jag fara”, den som i dag skulle ge oss svarsordet öster, har det där svårmodiga och längtansfulla som har präglat människor genom århundradena. Den här sången har en medeltida förlaga, har hämtat sitt tema ur ”Höga visan” och spriddes som skillingtryck i Sverige under 1700-talet.

Älskade platser besjungs ofta. Ett exempel är ”Dans på Brännö brygga” av Lasse Dahlquist. Evert Taube diktade ofta om öar och kustsamhällen både på Väst- och på Ostkusten men besjöng också till exempel Italien. Ett exempel i dagens kryss är ”Den glade bagaren i San Remo”.

Hörvärd musik kan man hitta inte bara i någon enda utvald genre. Själv hör jag till dem som gärna lyssnar på så olika saker som Malena Ernman sjungandes Gioachino Rossini och Elisabeth Andréassen och Lee Hazelwood i ”Jackson”.

Och jag vågar tro att många av er andra, som liksom jag löser Melodikrysset, delar min grundsyn, detta utan att vi kanske i olika detaljer för den skull tycker lika.

Lik i Sturebadet

29 oktober 2015 16:21 | Deckare, Film, Serier | 2 kommentarer

Jag läste min första Stieg Trenter-deckare under pojkåren, men sen slukade jag Trenter framför allt när jag med lunginflammation under en repmånad i Sollefteå låg inlagd på sjukhus och det ambulerande biblioteket visade sig innehålla en försvarlig bunt trenterdeckare. Sammantaget har jag läst näst intill allt han har skrivit, också sett filmatiseringarna och läst – se ovan under Kulturspegeln, Serier – Jakob Nilssons mycket innehålls-, miljö- och stiltrogna serieversioner av en del av dem.

Jakob Nilssons serieversion av Stieg Trenters ”Sturemordet” (1962) läste jag först som söndagsserie i Dagens Nyheter. Den gick där, en söndag i taget under cirka 90 veckor – vi talar här om ett album på över 90 sidor. Som album kom den ut 2015 på Kartago förlag.

Jag skulle tro att fler än jag kan tänkas ha tappat tråden i handlingen under den långa publiceringstiden i DN, detta särskilt som det vimlar av damer i den här historien, flera av dem, visar det sig mot slutet, under var sin natt nedsövda för att kunna smygfilmas för porrbildsändamål.

I det här avseendet är ”Sturemordet” trendigt tidstypisk. Också i andra avseenden känns den tidsnära. En av de skumma figurerna i historien, en fransman, tycks ha anknytning till OAS, en förkortning som jag, just under den här tiden, kom i kontakt med, när jag engagerade mig i Algeriets kamp för frihet från Frankrike.

Jag ska inte förstöra nöjet för nya läsare genom att återberätta hela den intrikata handlingen, men man måste ändå notera, att öppningen är snygg: Harry Friberg, på sedvanligt besök i Sturebadet, får uppleva att ett lik faller ner genom det krasade glastaket.

Största delen av handlingen får vi se genom fotografen Harry Fribergs ögon, men den som sen löser fallet är hans polisvän, Vesper Jonsson. Mördaren avslöjas men kommer undan, flyr utomlands.

Till de obestridliga förtjänsterna med den tecknade versionen av ”Sturemordet” hör bilderna inte bara från Sturebadet utan också från andra delar av Stockholm under tidigt sextital: gatuvyer, skärgårdsbåtar och inte minst krogar – Harry och Vesper är båda hängivna gäster på ställen som har något extra att bjuda.

Vittnesmål och tillbakablickar i handlingen markerar Jakob Nilsson genom att göra bilderna i fråga i gråton.

Oktoberfester

25 oktober 2015 18:35 | Film, Mat & dryck, Politik, Ur dagboken | 14 kommentarer

Det här är en månad, då det periodvis har hänt så mycket, att jag inte riktigt har hunnit skriva om allt vad jag har varit med om.

I onsdags var jag och Birgitta till exempel på middag med den krets av människor som prästen Kerstin Berglund har skapat. Några av de tidigare deltagarna kunde inte komma, men kvällens värdpar, Sten och Berit Rylander, hade i stället bjudit hem några andra till kvällens middag. Berits middag var lysande god, så jag – som även vid det här tillfället hade blivit placerad bredvid värdinnan – behövde inte använda överord i mitt tacktal.

Jag vet inte om ni som läser det här känner till Sten Rylander, så låt mig för enkelhets skull citera Wikipedia: Rylander anställdes vid Utrikesdepartementet 1970. Han tjänstgjorde vid Världsbanken i Washington, D.C. 1972-1974 och vid OECD-delegationen i Paris 1974-1976. Han var biståndskontorschef i Botswana/Lesotho 1979-1981, kansliråd vid utrikesavdelningen vid UD 1982, ambassadör i Luanda 1985-1988 och departementsråd vid UD 1989-1990. Rylander var därefter ambassadör i Windhoek 1990-1995, Tanzania 1998-2003 och Zimbabwe 2006-2010. Han var Afrikachef på Sida 1995-1998 och dialogambassadör på UD för Afrika 2003-2006. Under 2004-2005 var han medlare för EUs räkning i Sudan/Darfur.

Vill ni veta mera, kan ni ju läsa hans böcker.

Makarna Rylanders våning på Luthagen i Uppsala bär prägel av det här, inte minst deras år i Afrika. I bokhyllorna finns mängder av böcker som vittnar om att afrikaintresset inte bara var ett yrkesmåste. Och överallt hittar man konst, skapad av afrikanska konstnärer.

Det är det här, inte social status, som drar oss gamla sextiotalsradikaler till varandra.

* * *

I lördags, efter Melodikrysset, var det dags för fest igen, den här gången ett 75-årskalas i Stockholm.

Den som hade kommit upp i denna ansenliga ålder var en av mina äldsta vänner, äldsta i meningen att jag har haft kontakt med honom ända sen gymnasietiden på 1950-talet i Sundsvall.

Den jag talar om heter Anders Thunberg. Vi fann varann fastän han är yngre än jag, men han hade kommit på att det fanns mycket som förenade oss: intresse för skrivande, läsande, film, politik, demokrati också i skolan och mycket annat. Anders var pådrivande i att få mig att återuppväcka elevrådet och bli dess ordförande, och tillsammans gjorde vi detta elevråd till navet för massor av spännande verksamheter. Det drev till exempel en studiecirkel i semantik och hade under veckohelgerna filmstudio i källaren i huset på Kyrkogatan i Sundsvall där Anders bodde.

Efter min studentexamen och militärtjänstgöring började jag plugga i Uppsala men fick så småningom under en period sällskap av Anders i den våning på Jumkilsgatan där jag hyrde ett rum.

Sen försvann Anders åter ur mitt omedelbara synfält och fick jobb på Dagbladet i Sundsvall och Nya Norrland i Sollefteå, så småningom i Stockholm, först på Aftonbladet, sen på Ekot i Sveriges Radio. Där blev han kvar länge, med placering bland annat i Rom och Oslo.

Såna här livslånga vänskaper betyder mycket för ens eget liv, så det är alldeles klart att jag och Birgitta, när vi får inbjudan till Anders’ 75-årsfest, en mottagning i hans våning på Kaptensgatan i Stockholm, inte bara enligt hans önskemål skickar pengar till Läkare utan gränser utan själva åker till mottagningen.

Den här festen var så typisk för Anders: spontan, självgående, lätt kaotisk – men ändå med servering skött av en tjej, som av hederskulturskäl hade tvingats gömma sig i Anders’ sommarboställestrakt. De som var där kom från alla skrymslen och verksamheter i samhället, och det var så livligt att jag och Birgitta en stund stod ute i trapphallen och pratade med Anders.

Jag har ingen aning om vilka alla de här var, men jag träffade bland annat en gammal bekant från Sundsvall och Anders’ bror som numera bor på en av Kanarieöarna.

Det här var en tillställning då allting kunde hända, och mig hände det bland annat att jag med en ung dam fick diskutera dagens melodikryss och att jag plötsligt upptäckte, att jag hade tappat plånboken.

Fast när jag störtade ut i trappen för att leta, stod taxichauffören som jag hade betalat för resan från Centralen utanför dörren med min plånbok i handen.

Melodikrysset nummer 43 2015

24 oktober 2015 12:40 | Barnkultur, Film, Media, Musik, Resor, Teater, Ur dagboken | 7 kommentarer

Dagens Melodikryss var bitvis svårt.

Svårast i dag var dubbelfrågan, där namnet på sångerskan var Ulla Billquist. Men det var inte hon som var det svåra – jag har en box med hennes många skivinspelningar – utan vem hon sjöng duett med. Om det nu var ”Vilken melodi det ska bli” vi hörde, bör det ha varit den i dag tämligen okände Eric Källqvist. (Se kommentar.)

Sen hade jag, som ljudillustration till Jan Malmsjö-frågan antecknat ”Snurra min jord”, vars original skrevs av Léo Ferré. Jag kan ju i morgontrötthetens tecken ha gjort en blunder, men ingick den verkligen i musikteaterföreställningen ”Stoppa världen, jag vill kliva av”, skriven av två helt andra upphovsmän? Jag har aldrig sett den, så jag frågar av nyfikenhet. Men är jag nu ändå i rätt musikal, är svaret på frågan om Malmsjös rollfigur Lilleman.

Jag vill bara veta – jag gjorde nämligen i samma morgontrötthets tecken en annan blunder, som jag så småningom kunder rätta till: I stället för gruppnamnet, Roxette (det vill säga Per Gessle och Marie Fredriksson), skrev jag först i krysset i stället in namnet på låten, ”Joyride”.

Så först när jag hade kommit på det och rättat fick jag till exempel in namnet på gruppen The Rolling Stones, som vi hörde i ”Doom And Gloom”.

Mer brittiskt: ELO, Electric Light Orchestra, är jag också hyggligt bekant med, även om jag inte har just ”Hold On Tight” i min privata skivsamling.

Spanjoren Enrique Iglesias finns däremot inte i min skivsamling – han är lite för insmickrande för min smak.

Annars har ju sångare från näraliggande Italien periodvis förekommit också på den svenska schlagerhimlen. Ett exempel är Umberto Marcato, som vi i dag hörde sjunga ”Sole, sole” tillsammans med Siw Malmkvist.

Que sera, sera” är, trots namnet, en amerikansk sång, exekverad av Doris Day i Alfred Hitchcocks ”Mannen som visste för mycket”. Här hemma blev låten också känd under namnet ”Det som sker det sker”.

I filmvärlden, fast den svenska barnfilmsvärlden, mötte vi också barnen i Bullerbyn.

Två svenska artister, Peter Jöback och Eva Dahlgren, hörde vi i ”Himlen är inget tak”.

”Byssan lull” förknippar många av oss med Evert Taube, men den här visan om vandringsmän på vägen har äldre anor.

Och ”Säg inte nej, säg kanske, kanske, kanske” förknippar vi, även om vi i dag hörde den instrumentalt, för evigt med Sven Ingvars.

För min del ska jag nu ägna mig åt något helt annat, födelsedagsfirande. Min gamle vän från gymnasietiden i Sundsvall Anders Thunberg, senare känd journalist (Aftonbladet, Sveriges Radio), fyller 75 år, så jag och Birgitta ska åka hem till honom i eftermiddag (13.00-16.00) och gratulera. Kaptensgatan 7 är stockholmsadressen.

Melodikrysset nummer 42 2015

17 oktober 2015 12:29 | Barnkultur, Film, Media, Musik, Politik, Teater, Ur dagboken | Inga kommentarer

Dansband är ju inte riktigt mitt bord, men dagens fråga, där svaret var Arvingarna, klarade jag utan större besvär. Inte för att jag kände igen låten, ”Ta mig tillbaka nu”, utan för att det började på A och var ett långt namn.

Aet hade jag fått, eftersom jag genast kände igen Andrew Lloyd Webbers ”Don’t Cry For Me, Argentina”.

Slutet av Argentina hade jag i och för sig fått genom att kunna att det var Tina Turner som sjöng ”What’s Love Got To Do With It”, men jag hade inte behövt det här svaret för att klara Argentina.

Förvisso har jag mina musikaliska kunskapsluckor, men ibland är det också bristande koncentration hos mig som ställer till det, när Anders Eldeman ställer sina frågor. Ett par exempel från dagens kryss:

Jag är ju en sån där som aldrig läser sportsidor, men Penilla Wiberg känner jag åtminstone till. Men så var det det där att det Eldeman frågade efter inte hade något att göra med låten hon sjöng, ”Privilege” – det jag skulle fylla i var i stället benämningen på något som har med hennes skidåkning att göra, ordet pist.

Mer genant för mig var det ändå att inte genast koppla ihop den spelade signaturmelodin med Lars-Göran Frisks ”Skivor från Vetlanda”.

Det här programmet (och Frisks enorma skivsamling) togs ju senare över av Anders Eldeman, och samme Eldeman passade i dag på att ställa en fråga också om signaturen till Melodikrysset, som han ju också gör. På svenska heter den ”Ju mer vi är tillsammans”, på engelska ”The More We Are together”.

Annars är jag ganska duktig på att komma i håg äldre musik och äldre radioprogram, och då tänker jag faktiskt inte främst på den äldsta musiken som spelades i dagens melodikyss, Antonin Dvoráks ”Från nya världen”.

”Vad har du i fickan Jan” gjordes av Lena Nyman och Gösta Ekman i en Hasse & Tage-revy på Berns i början av 1970-talet. Jag och Birgitta såg den både där och har den på skiva.

Benny Andersson kopplas i dag oftast ihop med Helen Sjöholm, men en gång i världen hade han ju också ett mycket framgångsrikt samarbete med Ainbusk Singers, som skulle leda oss till Gotland. I dag hörde vi Josefin Nilsson i ”Where the Whales Have Ceased To Sing”.

Peps – Per Åke – Persson har jag det mesta av på skiva, så jag tyckte det var roligt att få höra honom i ”Stjärnan i mitt liv”.

En artist som har haft en fot i progglägret och en fot i populärmusiklägret är Py Bäckman. Ett exempel på det senare, ursprungligen ett bidrag till Melodifestivalen 1992, var det som spelades i dag, ”Långt härifrån”. Jag kan berätta för er, att en mycket stor och vacker krans till Olof Palmes begravning kom från Py Bäckman och Dan Hylander – jag såg den på Adolf Fredriks kyrkogård när jag genade över kyrkogården på väg hem efter dagens värv på Socialdemokratiska partistyrelsen, Sveavägen 68.

Jag önskar att jag nu hade kunnat göra en välfunnen övergång till ”Toy Story”, men jag har faktiskt inte ens sett den. Däremot vet jag, att Randy Newman skrev en låt, som blev en hit, till den.

Men så här är ju livet, inte bara Melodikrysset.

Melodikrysset nummer 41 2015

10 oktober 2015 12:28 | Film, Media, Musik, Politik, Teater, Ur dagboken | 2 kommentarer

Jag råkade ut för ett datoranslutningsproblem i dag, när det var dags att lösa Melodikrysset, men det gick att få ut krysset i alla fall. Och sen, när jag tänkte på mina vanliga lördagsläsare, löste sig datorproblemet också.

Nå, det mesta var ganska lätt i dag.

Jag har till exempel alla filmer med och av Charlie Chaplin, så också ”Rampljus”/”Limelight” från 1952.

Allan Edwall har jag till och med varit med om att ge ut på skiva, på salig a disc i vars utgivningsråd jag satt när det begav sig. Och jag gillar hans ”Årstider”.

Anne-Lie Rydé har jag hört på socialdemokratiskt valmöte, och jag har både henne och Lill Lindfors, hon som ursprungligen sjöng ”En sån karl”, på skiva.

Och för att fortsätta på den här linjen: ”Då tar vi tagelskjortan på” var ett känt nummer ur Casino-revyn. Bland de medverkande där fanns Carl-Gustaf Lindstedt, en ursosse som utan tvekan ställde upp i min gamla tidning Aktuellt i politiken (s) och bekände politisk färg. Fast svaret här skulle ju inte vara sosse utan tagel.

Nå, några frågor låg också utanför det jag spontant genast kan.

Eftersom jag inte så ofta hör på Charlotte Perrelli, tog det en stund, innan jag kom på att det var hon som sjöng ”The Girl”.

Wham finns inte heller i mina skivhyllor, så jag gick ta hjälpbokstäverna till stöd för att komma på vilka som sjöng ”Careless Whisper”.

Och svenska TV-serier är heller inte mitt gebiet, så ej heller ”Kvarteret Skatan”.

Frågor om klassisk musik tycker jag sällan hör till de svåraste, och dagens exempel, Bachs ”Air”, var ju urlätt.

Sen fanns det en fråga till med klassisk anknytning. Svaret som söktes var i och för sig ”Miss Saigon”, men den här musikalen bygger i sin tur på Giacomo Puccinis klassiker ”Madame Butterfly”.

Byter identitet gör ju också L Å (Lars Åke) Wilhelmsson, som vi hörde i ”Ge mig en spanjor”.

Petra Marklund konstaterade däremot, att det som händer i Göteborg stannar i Göteborg.

Medan hennes föregångare som ledare för Allsång på Skansen, Lars Berghagen, besjöng staden Skansen ligger i.

Nu ska jag smyga mig ut från rummet med datorn. Dottern sover, nyss hemkommen från ett nattpass på bageriet där hon jobbar.

« Föregående sidaNästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^