Vita frun, en egenartad svensk deckarfilm

10 februari 2014 18:59 | Deckare, Film | 3 kommentarer

För oss som växte upp under 1950-talet är Folke Mellvig (1913-1994) ett välkänt namn. Som just författare hörde han inte till de främsta av de svenska deckarförfattarna. Men han förekom ofta i radio som författare till dramatiserade deckarhistorier, så hans hjälte, kapten Hillman, var på sin tid mycket känd. Han skrev också, i slutet av femtiotalet och början av sextiotalet, manus till en rad filmer med kapten Hillman (spelad av Karl-Arne Holmsten) som deckarhjälte och med Arne Mattsson som regissör.

Flera av de filmatiserade hillmandeckarna, alla med en färg i titeln, filmades året innan de utkom även i bokform. Mellvig tänkte säkert redan när han skrev filmmanus också i boktermer. Även ”Vita frun”, film 1962, gavs 1963 ut som bok.

I den här storyn har inte hustrun, Kajsa Hillman, som har spelats av flera olika skådespelerskor, någon roll, men för omväxlings skull är Freddy (Nils Hallberg) och efter ett tag även hans fästmö Sonja (Lena Granhagen) relativt tidigt på plats – så småningom dyker också kapten Hillman upp för att med sitt skarpsinne lösa den mordgåta som förstås är ett centralt tema i intrigen.

De här karaktärerna känner vi som tidigare har sett hillmanfilmer förstås lätt igen, men det är verkligen inte lika lätt att hålla reda på vilka roller annars kända skådespelare som Nils Asther, Anita Björk, Jan Malmsjö, Sif Ruud, Tor Isedal, Gio Petré, Margit Carlqvist och Hjördis Petterson spelar – dock lyckas jag så snart han dyker upp notera att den gamle TV-kändisen Olle Björklund här spelar kriminalkomissarie.

Jag förstår på slutet vem som är mördaren, men stora delar av handlingen ter sig då fortfarande lika dunkla som när jag såg dem som enskilda scener.

Så för egen del hade jag nog större glädje av exteriörbilderna från Leufsta bruk här i Uppland än av den snåriga deckarhistorien.

Melodikrysset nummer 6 2014

8 februari 2014 10:46 | Deckare, Film, Media, Musik, Ur dagboken | 8 kommentarer

Vinter-OS förstör mina och många andras lördagsmorgnar. Ingen tvingar mig dess bättre att höra OS-sändningarna i radio – jag gör det heller inte – men för att bli klar till det med anledning av sportsändningarna tidigarelagda Melodikrysset, stiger jag upp halv sju.

Och det jag då tänker (och ibland säger högt) hör inte till ”Det vackraste”, för att citera Cecilia Vennersten.

Den kom tvåa i Melodifestivalen 1995, så därmed är vi inne på ett aktuellt ämne, också tangerat i dagens kryss i flera omgångar.

Dagens kryss inleddes till och med med en melodifestivallåt, ”Trivialitet” som Sylvia Vrethammar sjöng 2013.

En betydligt mer långlivad melodifestivallåt gjorde Anna Book 1986 med ABC.

2013 deltog även Eric Gadd i Melodifestivalen, med ”Vi kommer aldrig att förlora”. Men vann gjorde han ju inte för den skull.

Då är steget inte långt till hans namne Eric, med Saade i efternamn. Han har väl aldrig hört till just mina favoritet, och inte heller ”Till I Break” har fått mig att bli en av hans fans.

Det här betyder inte att jag för den skull skulle älska alla band och låtar från förr. Tages hade förvisso sina fans, men jag hörde aldrig till dem. Därmed inte sagt att deras Miss BacBaren” var något helt misslyckat.

För övrigt skrevs och framfördes det mycket halvdan musik också förr i världen. Det är bara det att mycket av det där aldrig spelas numera. Däremot plockas pärlorna fram ur skivarkivet. Och de är förstås av vitt skilda slag, och ibland dyker de upp om och om igen.

Vi förknippar till exempel ”Are You Lonesome Tonight” med Elvis, men den är egentligen mycket äldre. Och här i Sverige minns vi den med Ann-Louise Hansson som ”Är du ensam ikväll?”.

En riktig gammal goding, känd i insjungning av Andrews Sisters, är ”Rum and Coca Cola”. Eldeman frågade vad det sjungs om i originalet, och jag antar att han då efterlyste det svenska ordet för drycken i fråga, rom. Fast i den svenska text, signerad Cornelis, som vi hörde Östen Warnerbring sjunga, är kombinationen en helt annan, hembränt och varm choklad. Det låter rätt jävligt.

Ytterligare två riktiga klassiker spelades.

Vera Lynn gjorde under andra världskriget internationell succé med ”We‘ll Meet Again”. Hon sjöng in den redan 1939, men den blev ännu mer berömd genom den film från krigstiden den här låten ingick i. På svenska döptes låten till ”Vi möts igen”.

Ett musikinslag, ”As Time Goes By”, bidrog också till att göra ”Casablanca” med Humphrey Bogart och Ingrid Bergman till den succé den blev.

Inte riktigt samma kvaliteter hade TV-serien ”Miami Vice”, som jag faktiskt såg så pass många avsnitt av, att det inte var alltför svårt att komma på, att det var dess signaturmelodi vi hörde.

När det gällde ytterligare en film, var jag däremot tvungen att gissa. Jag har läst mycket Tolkien, men jag har inte sett alla filmatiseringar av hans verk, fast de ledbokstäver jag hade fått genom svaren på andra frågor fick mig att gissa, att den här spelade musiken borde förknippas med ”Hobbit”.

Jag är mer förtrogen med opera än med operett, men dagens operettmusik kände jag lätt igen: ”Du är min hela värld” ur ”Leendets land”. I det här fallet var det Nicolai Gedda som sjöng.

Nu ska jag återgå till morgontidningarna, som jag inte riktigt hann med i morse på grund av det tidigarelagda Melodikrysset. Men det går väl fort att läsa dem också, eftersom de troligen innehåller en massa värdelöst vetande om vinterolympiaden.

En brud som varken är mö eller vit som snö

4 februari 2014 16:14 | Deckare, Film | Inga kommentarer

Maria Lang (Dagmar Lange, 1914-1991)) har lånat titeln till sin deckare från 1957, ”Kung Liljekonvalje av Dungen” (Norstedts), ur fjärde delen av Gustaf FrödingsStrövtåg i hembygden”, utgiven 1896.

Men i motsats till prinsessan i dikten är den försvunna – mördade, visar det sig – bruden Anneli (Maya Hansson-Bergqvist), fastän hon väljer liljekonvaljer till sin brudbukett, varken mö eller har en moral vit som snö.

Christer Wijk (Ola Rapace), som är i Skoga, envisas, som vanligt med viss assistans av Puck (Tuva Novotny), med att gräva djupare i den här historien – bruden hittas mördad ute i skogen – än vad den lokala polisen gör. Som vanligt hos Lang ljuger alla inblandade.

Alltså är det inte som den lokala polisen tror, att det är en gammal kärlek till den mördade bruden, numera bosatt i en liljekonvaljedunge i skogen, som har mördat henne, detta trots att man hittar förtvivlade kärleksbrev från honom till henne. Att han hittas hängd utanför sitt hus i skogen är – förstår Christer Wijk – ett villospår utlagt av den verklige mördaren.

Mördaren, som har ertappats med bevis av hembiträdet, hinner döda även henne, innan Christer Wijk avslöjar honom: Det är brudens styvfar, som har haft ett förhållande med styvdottern, som har dödat henne. Thomas Bolme gör rollen som Sebastian mycket rutinerat.

Det här berättas rappt och utan skygglappar i den nu aktuella filmatiseringen.

Filmen är en ganska bra småstadsskildring, både om man ser till skildringen av miljön och till skildringen av människorna i den. Också den förljugenhet som den tidens småstadsmiljöer skapade, inte minst i fråga om sexuella snedsprång, fångas väl. Rimligen är det här filmiskt de båda regissörernas, Christian Eklöws och Christopher Panevs, förtjänst, men grundhistorien är ju Maria Langs.

Ett extra plus vill jag den här gången ge för skildringen av de komplikationer Puck och Einar råkar in i inför sitt eget planerade bröllopet. Det här skildras stegvis och är en viktig bihandling, och även om Christer Wijk även den här gången skildras som en lockelse för Puck, är slutets glada grimas, med en helt annan och beredvillig dam i Christers bil, ett välinprickat filmslut.

* * *

”Kung Liljekonvalje av dungen” har filmats tidigare, av Arne Mattsson 1961. Fast den filmen fick namnet ”Ljuvlig är sommarnatten”.

Melodikrysset nummer 5 2013

1 februari 2014 11:01 | Barnkultur, Film, Musik, Politik, Teater, Ur dagboken | 8 kommentarer

Helt oaviserat las Melodikrysset i dag en timme tidigare. Som tur var, var jag uppe och hade radion på.

I stort sett klarade jag frågorna utan större problem. Dock kände jag inte igen den allra sisat melodin som spelades, möjligen beroende på att det var en filmschlager ur någon film jag inte har sett. Men eftersom bara mittenbokstaven fattades för mig och svaret skulle vara ett ljudfenomen, måste V 13 rimligen bli eko.

Mer film: ”Hajen” har jag aldrig sett, men den hotfulla musiken och ett antal ledbokstäver pekade entydigt på att det var den filmens titel vi skulle hitta.

Också ”The Way You Look Tonight” skrevs ursprungligen (av Jerome Kern) för en film, ”Swing Time”, där den sjöngs av Fred Astaire. I dag hörde vi den med Olivia Newton-John.

Från bio går vi över till musikalscen. Den intogs en gång i världen av Jan Malmsjö, i ”La Cage Aux Folles”. Sen dess har vi otaliga gånger hört honom sjunga ”Vår bästa tid är nu”.

Till Eldemans små knepigheter i dag hörde att spela ABBA på spanska. Jo, ABBA sjöng in en del låtar på spanska, bland dem ”Knowing Me, Knowing You”.

Och så testar Eldeman då och då, om vi har hört och sett ”Så mycket bättre”. Själv har jag inte gjort det förrän nu på slutet, men så våldsamt svårt var det ändå inte att känna igen Olle Ljungströms ”Jag och min far” i Magnus Ugglas tappning.

Melodifestivalens nya omgång startar snart, och som uppvärmning fick vi höra ett antal äldre melodifestivallåtar.

Mona Wessman sjöng Peter Himmelstrands ”Gå och göm dig, Åke Tråk” redan 1968.

”I din himmel” sjöngs av Sonja Aldén så sent som 2012.

Och Lena Ph fick vi se ”Dansa i neon” i Melodifestivalen 1987.

Det senare leder oss tämligen osökt till andra sorters förflyttning, till exempel ”Walkin’”, i dag utövad av Willie Nelson med stöd av Norah Jones.

Ytterligare ett rörelsemönster hittar vi i ”Dansa min docka”, där vi dock skulle nämna den tilltalade i pluralis, bestämd form: dockorna.

Förflytta sig kan man också på havet. Som det heter i visan: ”En sjöman älskar havets våg”.

Och eftersom jag i går var på begravning – se nedan – har jag sparat dagens psalm till allra sist. ”Blott en dag, ett ögonblick i sänder” inleds svensk psalm numero 249.

Fast själv ska jag nu fortsätta till ett möte där det inte råder begravningsstämning, Uppsala socialdemokratiska arbetarekommuns representantskapsmöte.

Melodikrysset nummer 4 2013

25 januari 2014 12:07 | Barnkultur, Film, Media, Musik, Politik, Teater, Ur dagboken | 6 kommentarer

I går var jag och Birgitta först i riksdagshuset i samband med utdelningen av Palme-priset. Priset gick i år till Rosa Taikon, vilket är en välbehövlig markering med anledning av romernas åter igen utsatta situation. På kvällen gick vi på Dramaten och såg Michail Bulgakovs ”Mästaren och Margarita”.

Jag ska senare skriva om båda de här sakerna, men nu är det lördag, och då är det Melodikrysset som gäller.

Dagens kryss innehöll en del jättelätta saker men också frågor som inte var alldeles lätta, för mig i alla fall.

Det började lätt, med Kjerstin Dellert och ”O, min Carl Gustaf”. Själv håller jag mig hellre till Emil Nordlander än till kungaparets bröllop.

Alice Tegnérs barnvisevärld är jag förtrogen med allt sedan min egen skoltid. Så visst känner jag igen ”Vart ska du , min lilla flicka?”.

Och jag känner omedelbart igen ”Med en enkel tulipan”, signaturmelodin till ”Det ska vi fira”, Jules Sylvains melodi, som man ofta förr hörde i Harry Brandelius’ tappning.

Vi som är lite äldre minns också ”Fly Me To the Moon” med Frank Sinatra.

Och jag har allt med the Beatles på skiva, så också ”All You Need Is Love”.

Annat var lätt för oss som länge har löst Melodikrysset. ”Mustang Sally” har varit med tidigare.

Instrumentfrågan kunde man klara, om man lyssnade noga på Viva Voce. Bakom rösterna hördes både orgel och luta.

Lisa Nilsson har jag hört i många sammanhang, inte bara på skiva utan också i TV och i radions sommarprogram. I dag hörde vi henne i ”Var är du min vän”.

Också dagens två andra svenska sångerskor har jag hört i olika sammanhang, men i de fallen var det lite knepigare att komma på vilka de var.

”Karneval” med Ewa Roos minns jag helt enkelt inte.

Och också Lena Andersson har jag förstås hört – men jag kopplade henne inte omedelbart till ”Hasta mañana”, som skrevs av bland andra Benny Andersson.

Helt utanför den musikvärld som jag brukar lyssna på befinner sig Danny Saucedo. ”Todo el mundo”/”Dancing In the Streets” är ingenting jag kan påminna mig att jag har lyssnat på förut.

Och i mitt åttiotalslyssnande finns också en del luckor. I en av dem hittar man ”Every Time You Go Away” med Paul Young.

Men jag är å andra sidan, med hjälp av de ledbokstäver jag får ihop och lite letande på nätet, hyggligt skickad i att till slut lösa hela Melodikrysset.

Och på vägen dit lär man sig ju också ett och annat nytt.

Maria Lang-deckare, filmad enligt löpande band-principen

24 januari 2014 10:26 | Film | Inga kommentarer

Ett antal gamla Maria Lang-deckare har återutgivits, och samtidigt har fem av hennes böcker filmatiserats. Eftersom de ledande karaktärerna återkommer, spelas de av samma skådespelare: Berättarperspektivet är i böckerna så väl som filmerna Pucks (Tuva Novotny), i det här aktuella fallet svårt förkyld, vilket markeras med halsduk. Bekant med trakten – bergslagsbygd, närmare bestämt Rödbergshyttan – är hennes man, Einar Bure (Linus Wahlgren), men den riktigt centrala rollen intas i den här historien av deras vän, Christer Wijk (Ola Rapace), anställd på Riksmordkommissionen i Stockholm. Det som har fört den senare till den här miljön är Gabriella Malmer (Lisa Henni): komissarie Wijk har blivit kär och ämnar ingå förlovning med föremålet för sin kärlek.

Ett mord äger rum i familjekretsen i den här bruksherrgården, och ett gammalt uppdagas. När det gäller huvudintrigen ber jag att få hänvisa läsarna till min recension av den underliggande boken av Maria Lang (Dagmar Lange). Du hittar texten ovan under Kulturspegeln, Deckare.

Filmatiseringen följer, åtminstone i grova drag, handlingen i boken, även om den senare är mycket mer detaljerad och sålunda mer begriplig.

Några rutinerade skådespelare gör ett par av rollerna: Anita Wall spelar faster Fanny, disponent Fredrik Malmers (Måns Westfelt) syster, och Anders Ekborg gör rollen som Jan-Axel – någon Jan-Axel finns inte i Langs original. Nämnas bör också Andreas Nilsson som Otto.

Regissören, Daniel Di Grado, har i en del avseenden gjort ett hyggligt jobb, men eftersom jag, trots att jag såg filmen först, fick lov att läsa bokförlagan innan alla bitarna föll på plats, har nog också den här filmdelen sina brister.

Tolv års vidrigt slaveri

21 januari 2014 16:22 | Film, Politik | Inga kommentarer

Historien i filmen ”12 Years a Slave” är baserad på den självbiografi Solomon Northup 1853 publicerade: Om hur han, en fri man – snickare och violinist – i New York, vid ett besök i Washington 1841 drogades, kidnappades och sen fängslad i kedjor fraktades ner till New Orleans för att säljas som slav.

Om detta och om vad som sedan hände under de tolv år Solomon Northup fick leva som slav har Steve McQueen (regi) och John Ridley (manus) gjort en imponerande bra film.

Northup, en fri man som dittills hade levt ett materiellt hyggligt liv tillsammans med fru och två barn, ställdes efter ankomsten till New Orleans ut på en slavmarknad och såldes. Redan under frakten ner till Södern har han lärt sig de regler som nu gäller: Håller man inte käften, blir man brutalt misshandlad.

Och redan i själva starten till sitt nya liv som slav kan han också konstatera, att människor med hans hudfärg i den här miljön inte har några som helst rättigheter. Man till och med straffas om man, som en kvinnlig medslav, gråter ut sin förtvivlan över att i samband med försäljningen på slavmarknaden bli skild från sina två barn.

Som slav förlorar han sin gamla identitet och även sitt namn – nu får han heta ”Platt”.

Det hjälper inte att Northup/Platt (Chiwetel Ejiofor) visar talanger man i Södern inte tilltror afrikaner, här sedda som ett slags talande apor. Fast när han kommer på en smartare väg, en vattenväg, för det fällda timret, belönas han faktiskt av sin herre och ägare William Ford (Benedict Cumberbatch) med en fiol – han får på så sätt möjligheter att på fester/danser upprätthålla sin speltalang.

Men i hans närhet och som hans överordnade finns en rasistisk förman, John Tibeats (Paul Dano), som provocerar fram ett slagsmål som ändar i att Northup/Platt är ytterst nära att dö under en lynchning – det här skildras i en långt utdragen och vidrig filmsekvens.

Northup/Platt klarar med nöd och näppe livhanken, men Ford säljer honom – närmast för att rädda honom från nya lynchningsförsök – vidare till Edwin Epps (Michael Fassbinder), en alkoholiserad, grym och nyckfull slavägare med bomullsplantage. Bland annat mäter han varje dag vad slavarna har fått ihop ute på bomullsfälten, och de som hamnar under den norm han har satt upp straffas. En kvinnlig slav, Patsey (Lupita Nyong’o), som är särskilt duktig på att plocka bomull, belönas för detta genom att upprepade gånger våldtas av Epps – vilket förstås leder till att hon hamnar i onåd hos Epps’ fru (Sarah Paulson), lika obarmhärtig som gudfruktig.

När Epps råkar ut för missväxt förknippar han detta med de senast inköpta slavarna och hyr tillfälligt ut dem till en granne.

Northup/Platt har, när han återvänder till Epps, lyckats lägga undan lite pengar, som han erbjuder en vit man, Armsby (Garret Dillahunt), tidigare bas, som verkar hygglig och redbar, för att vidarebefordra ett brev till familj och vänner uppe i norr om vad som har hänt honom, till lika en bön om hjälp. Men Armsby bedrar och sviker honom.

Epps’ spritmissbruk blir bara värre och värre, och han fortsätter också att sexuellt utnyttja Patsey. När Patsey vid ett tillfälle har försvunnit – för att köpa en bit tvål, visar det sig – tvingar Epps Northup/Platt att piska henne. När denne efter ett tag inte klarar att slå mer, tar Epps själv över den blodiga misshandeln av den afrikanska kvinna han själv regelbundet sexuellt utnyttjar.

Under byggnadsarbete tillsammans med en vit kanadensare, Samuel Bass (Brad Pitt), kommer Northup/Platt äntligen på talefot med en vit man som inte ser honom som en nära släkting till en apa. Han berättar för Platt om sin bakgrund och om kidnappningen. Northup/Platt ber Bass hjälpa honom att vidarebefordra ett brev upp till norr, och trots att denne inser vilken fara det här utgör för honom själv villfar han i smyg Northups/Platts begäran.

Och så kallas Northup/Platt till slut en dag upp till förhör hos den lokale sheriffen – och som tur är har denne i sitt sällskap en man som han känner sen gammalt, en affärsägare från Saratoga.

När nu denne kan vittna om att Northup är en fri man, släpps han – trots Epps’ protester – fri och kan återvända till familjen i Washington.

Återseendet med hustrun, nu en betydligt äldre kvinna, och barnen – dottern är vid det här laget gift och han får för första gången se sitt barnbarn – skildras kort och emotionellt återhållet, men det här slutet på en med tanke på innehållet förbluffande stramt berättad historia framkallar nog till slut ändå en och annan tår.

Filmen fick också en applåd i slutet av den visning jag bevistade.

Min enda anmärkning mot den här filmen gäller dess titel här i Sverige: Varför kunde den här filmen inte få ett svenskt namn? Det här är en principsak; jag har inga problem med att förstå engelska.

Askungen, på ytterligare ett sätt

20 januari 2014 14:36 | Barnkultur, Film, Konst & museum, Prosa & lyrik | Inga kommentarer

Som författare till ”Askungen” (svensk översättning Susanna Hellsing, Rabén & Sjögren, 2013) anges Charles Perrault, och säkert har man i det här fallet också utgått från – men bearbetat – den text, ”Cendrillon”, Perrault (1628-1703) publicerade i sin berömda sagosamling ”Histoires ou contes du temps passé, avec des moralités: Contes de ma mère l’Oye” (1697), på svenska förkortat till ”Gåsmors sagor”. Fast Perrault skrev faktiskt för vuxna, och nästan alla de textvarianter vi läste som barn, så även den här, ursprungligen publicerad i Frankrike 2009, är förenklade textbearbetningar av ursprungstexten.

Nu finns det egentligen inget man kan spika som ursprungstext. Perrault återgav en folklig sagoberättelse som har funnits på många språk och i många länder, också i mycket olika tidsepoker. Askungesagan finns också i en tyskspråkig variant hos bröderna Grimm och i gamla nordiska folksagevarianter – fast där har hon bytt kön och heter Askeladden, Askepjäsken, Askefisen eller Askepåten. Motivet i askungesagan återfinns i en grekisk-egyptisk berättelse från första århundradet efter Kristus och i en kinesisk saga från 800-talet.

En faktiskt mycket skickligt gjord variant är Walt Disneys tecknade film ”Cinderella” från 1950, ur vilken vi varje julafton får se ett avsnitt i TV.

I den bilderbok jag här talar om har illustrationerna gjorts av Charlotte Gastaut. De avviker så kraftigt från den disneyversion vi alla har på näthinnan, att ”Askungen” här nästan känns som en annan saga. (Men läser man texten känns historien, även om inte heller den är identisk med den Disney berättar, ändå bekant.)

Charlotte Gastauts bildversion känns annorlunda också av ett annat skäl: Här knyter illustrationerna med sina detaljer i guld an till den orientaliska tradition vi känner bland annat genom utgåvor av sagosamlingen ”Tusen och en natt”.

Hennes illustrationer gör att ”Askungen” blir inte bara en saga att läsa eller berätta utan också konst att vidga barnets öga med.

En film om jämställdhet – från Saudiarabien!

18 januari 2014 21:55 | Film, Politik | Inga kommentarer

Jag skulle tro att flertalet svenskar som ser Haifaa Al Masours långfilm ”Den gröna cykeln” (”Wadjda”, 2012) får sina föreställningar om Saudiarabien, i vars huvudstad Riyadh handlingen äger rum, rejält omskakade på flera punkter.

Det starkt könssegregerade liv människor lever där är förvisso provocerande för en modern västerländsk publik, likaså männens rätt till månggifte, och (den givetvis också könssegregerade) skolans religiöst präglade normer och kontroll känns som hämtade från en annan värld.

Ändå tror jag att många häpnar över att det samhälle som filmen skildrar samtidigt, när det gäller teknik och prylar och vardagsbestyr, är ett så modernt samhälle.

Och trots att biografer inte tillåts i Saudiarabien, har den kvinnliga (!) regissören med ekonomiskt stöd av en finansiär ur kungafamiljen lyckats producera en långfilm, vars syfte måste anses vara samhällsförändrande, på gränsen till revolutionärt. (Filmen fick dock lov att spelas in i Dubai.)

Huvudpersonen, den tioåriga flickan Wadjda (Waad Mohammed), tänjer gränserna för vad flickor kan tänkas/får lov att göra. Hon är lite av en orosande i sin skola. Hon lyssnar på västerländsk popmusik. Hennes bäste vän är en jämnårig pojke, Abdullah (Abdullrahman Al Gohani), vars cykel hon får låna och i hemlighet lär sig cykla på.

Hennes egen högsta dröm är att få köpa den gröna cykel hon har sett i en cykelaffär.

Så genom småaffärer, bland annat i skolan, börjar hon bygga upp ett litet kapital för att kunna köpa cykeln, dock fortfarande för litet.

Men så får hon en idé om det stora ekonomiska språnget framåt: Med teknisk hjälp av en video tränar hon in kunskaper om Koranen, kunskaper som gör att hon – till lärarens häpnad – vinner en tävling i att korrekt återge långa citat ur Koranen.

För det får hon första pris i den här tävlingen, men när hon, tillfrågad om vad hon ska använda sitt fina pris till, glädjestrålande berättar, att hon ska köpa en cykel, inte bara fnissar kamraterna – fröken säger strängt, att prissumman kommer att reserveras för ett mer respektabelt ändamål.

Inte heller hennes mamma (Reem Abdullah) stöder från början dotterns planer att lära sig cykla och skaffa en cykel – mamman är till att börja med fullt upptagen av att försöka behaga sin man, eftersom denne, främst för att hans fru inte kan ge honom en son, är inriktad på att gifta sig med ytterligare en kvinna, som förhoppningsvis kan gå i land med den saken. Klyftan mellan den saudiska mans- respektive kvinnovärlden skildras brutalt öppenhjärtigt: Modern lagar vid ett tillfälle en riklig och festlig måltid åt mannen och hans (manliga) vänner, men hon själv och dottern får inte delta i måltiden utan delar på rester i ett rum bredvid. Sitt hopp sätter modern till en röd klänning hon har sett ut i en affär: den ska väl, åtminstone, få maken att hålla fast vid bara henne.

Men så sker inte. Maken gifter sig trots allt med den yngre kvinnan, sonföderskan in spe.

För modern sker således aldrig något under, men hennes tragedi bidrar till att förverkliga dotterns hetaste dröm: Plötsligt står hennes drömmars mål, den gröna cykeln, där hemma. Mamman har gett upp för egen del, inte köpt någon ny röd klänning, men förverkligat den frihetsdröm den gröna cykeln utgör för dottern, nästa generation.

Och i filmens slutscen får vi se tioåriga Wadjda cykla tillsammans med, ja cykla fortare än sin jämnårige killkompis.

Det här är en underbar film om politiska frihets- och jämställdhetsdrömmar.

Melodikrysset nummer 3 2014

18 januari 2014 12:02 | Film, Mat & dryck, Media, Musik, Ur dagboken | 12 kommentarer

I går var det vår bröllopsdag, så jag uppvaktade Birgitta med en stor vårbukett, och på kvällen bjöd jag henne på bio och restaurang. Hon hade valt ”12 Years a Slave”, vilket knappast har att göra med vårt förhållande, som för övrigt har varat mycket längre, och sen gick vi på Hambergs och åt ett jättestort, dubbelt fat med skaldjur.

Men i morse var det Melodikrysset som gällde som vanligt, eftersom det var lördagsmorgon.

Dagens kryss var inte särskilt svårt, för mig i alla fall.

Det enda jag fick fundera lite över var ”Jag marscherar vid din sida, min soldat”, insjungen av Yvonne Norrman.

Resten var lugna gatan.

Mig lyckades Anders Eldeman inte förvilla ens genom att spela Ted Gärdestads ”Jag vill ha en egen måne” på finska.

Jag är också tillräckligt gammal – dessutom gammal radiot – för att minnas Dean Martin i ”Sway” (1954).

Och ”Strövtåg i hembygden” med Mando Diao har jag i min egen skivsamling, inte bara för att den här CDn innehåller deras tonsättningar och insjungningar av dikter av Gustaf Fröding. Jag känner också till dem, eftersom sonen, Matti Dahl, och hans band har spelat förband åt Mando Diao.

Jag gick i skolan under en tid då man fortfarande sjöng psalmer där, och i mycket unga år gick jag i söndagsskola i mitt Juniskär söder om Sundsvall, så jag behövde inte hinten om ”Titanic” för att känna igen ”Närmare Gud till dig”.

Och för att hålla kvar vid filmvärlden: Jag har läst J R R Tolkiens ”Sagan om ringen” och vet således utan Enyas hjälp att en mycket åtråvärd ring där är gjord av guld.

Melodifestivalerna och Svensktoppen är mig också bekanta, så visst minns jag till exempel Roger Pontare och ”När vindarna viskar mitt namn” från Melodifestivalen 2000, så även ”Euphoria” med Loreen – den senare ingick i en dubbelfråga tillsammans med ”Känn ingen sorg, Göteborg” med Håkan Hellström.

Över huvud taget var den populärmusik som spelades i dag oftast mycket lätt att känna igen, så till exempel ”Hundar och ungar och hembryggt äppelvin”, som Alf Robertson 1977 gjorde efter Tim T Halls ”Old Dogs, Children and Watermelon Wine”.

Jag har redan nämnt Mando Diaos Fröding-skiva, men över huvud taget innehöll dagens kryss mycket som jag själv har på skiva.

Självklart har jag ”Maj på Malö” med och av Evert Taube, och texten, där det förekommer en handelsman Flinck, minns jag också. Texten finns förresten ovan under Kulturspegeln, Sångtexter.

Också duon Simon and Garfunkel, Paul Simon och Art Garfunkel, har jag allt av på skiva, så dem kan jag identifiera så fort jag hör ”Mrs Robinson” och det andra som spelades.

Och Miriam Makeba har vi en jättesamling skivor med allt sedan LP-tiden, så ”Pata Pata” har vi i flera olika versioner – förr i världen spelades den ofta som dansmusik på hustruns Social Evenings för Hammarskjöldfondens kursdeltagare från olika länder i Afrika.

Därmed är vi också tillbaka vid hustrun, Birgitta, och med tanke på det vi firade i går passar det väl bra att avsluta dagens kryssredovisning med en sång, signerad Olle Adolphson, också han rikligt representerad i vår skivsamling: ”Nu har jag fått den jag vill ha”.

« Föregående sidaNästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^