Annika Bengtzon jagar sektvänstern

25 mars 2014 18:09 | Film, Politik | 22 kommentarer

Jag har ett vagt minne av att Liza Marklund en gång i världen ringde mig i min egenskap av expert på sektvänstern, men jag kommer inte i håg om jag i så fall också skickade över mina skrifter i genren – se ovan under Om Enn Kokk – till henne. Jag påminns om det här när jag ser Agneta Fagerström-Olssons filmatisering från 2012 av Marklunds deckare med samma namn från 2003, ”Den röda vargen”.

I filmversionen finns faktiskt en uppräkning av de olika revolutionära sekterna, gjord av Annika Bengtzons (Malin Crépin) journalistkollega på Kvällspressen, Berit Hamrin (Kajsa Ernst), som själv som så många andra av tidens journalister hade en bakgrund i FNL-grupperna. Men den revolutionära cell, som lever kvar i bokens/filmens nutid, Den röda vargen, är tämligen komisk, åtminstone när man möter resterna av den i filmversionen. Detta sagt trots att den vid det laget har tagit livet av ett antal gamla medlemmar, i filmversionen lite oklart varför.

Jag har förstått att Liza Marklund med en av rollfigurerna i boken ville ge igen för någon oförrätt hon ansåg sig ha blivit utsatt för av den tidigare kulturministern Marita Ulvskog, men porträttet i filmversionen ligger mycket långt från verklighetens Marita Ulvskog, som jag råkar känna en smula. Hur som helst hade Ulvskog när hon var minister för mycket länge sen lagt bakom sig de revolutionära idéer hon, liksom många andra, greps av under de unga år då hon var FNLare. Men stora delar av bokens och filmens handling har för att understryka det här, antar jag, förlagts till Luleå, Ulvskogs gamla hemstad.

Nej, finns det någon trovärdig karaktär i de här deckarna är det inte ens huvudpersonen, Annika Bengtzon, utan hennes chef på tidningen, Spiken (Leif Andrée).

Melodikrysset nummer 12 2014

22 mars 2014 12:27 | Film, Media, Musik, Teater, Ur dagboken | 14 kommentarer

Tomas Ledin är en artist som många har lyssnat på, men han har i sin långa kommersiella karriär undvikit sina rötter – jag tänker här inte bara på de rötter han har i Ångermanland. Nu på äldre dar har han blivit djärvare i det här avseendet, och därmed intressantare. Jag såg i TV hans musikaliska återvändande till Höga kusten, för övrigt en benämning som inte fanns förr, varken när jag eller han växte upp. Men de här musikaliska memoarerna är intressanta både musikaliskt och språkligt. I dagens kryss fick vi höra honom, ackompanjerad av Höga kusten-kapellet, sjunga ”Hammarn unner bönninga”:

Jag trodde knappt mina ögon när jag tittade upp,
där stod farfarn min upp på stegen, högst upp vid takets nock.
Stegen gunga betänkligt, och farfar han vingla till.
Men med ett stadigt grepp, höll han sej kvar och hooo,
hur nu det gick till.

Jag ser det tydligt framför mej hur rädd jag blev just där och då,
hör farfarn min hur han ropa, vars nå ä hammarn, skynda på.
Ja det va alltid nått som va trasigt,skulle lagas, fixas till.
Å det va alltid mej han ropade på å hooo,
tror du jag fick sitta still.

Hämta hammarn unner bönninga, hammarn unner bönninga,
hammarn på engång
Hämta hammarn unner bönninga, hammarn unner bönninga,
dom ropen skalla dagen lång

Jag flög över spången, springandes, hitta hammarn och lite spik.
Ett evigt flängande fram och tillbaka, det var en bra bit.
Min farfar han gorma och spika på, va jag minns i alla fall.
Och jag stod där svettig med andan i halsen och, hooo
tänk att jag stod pall

Hämta hammarn unner bönninga, hammarn unner bönninga,
hammarn på engång
Hämta hammarn unner bönninga, hammarn unner bönninga,
dom ropen skalla dagen lång,

Whohoo, whohoo
Whohoo, whohoo

Hämta hammarn

Hämta hammarn unner bönninga, hammarn unner bönninga,
hammarn på engång
Hämta hammarn unner bönninga, hammarn unner bönninga,
dom ropen skalla dagen lång
Dom ropen skalla dagen lång, dom ropen skalla dagen lång

(Bönninga betyder byggnaden)

Man skulle kunna tro att en gammal stofil som jag inte hade hört talas om Daniel Adams-Ray, men jag har faktiskt tidigare hört honom sjunga – känner således inte till honom bara tack vare hans radiokända morsa. I dag fick vi höra Daniel i ”Innan vi suddas ut”.

”Junge, komm bald wieder” mindes jag rent melodimässigt, men sångarens namn kom jag inte i håg. Så jag googlade på melodititeln och hittade Freddy Quinn.

Maggie Riley har jag inget som helst förhållande till, men jag kände omedelbart igen ”Moonlight Shadow”. Den har jag tidigare hört med dess upphovsman, Mike Oldfield. Hans musik blev jag en gång i världen bekant med genom att sonen, Matti, spelade honom.

ELO – Electric Light Orcestra – har förekommit tidigare i krysset, så de och deras musik är också bekanta för oss gamla kryssrävar. I dag hörde vi dem i ”It’s a Living Thing”.

Och så fort jag hörde dagens version av Jerome Kerns ”Smoke Get’s In Your Eyes”, förstod jag, att den som sjöng var Bryan Ferry – fast här skulle vi förknippa honom med gruppen Roxy Music.

Lite svårare hade jag faktiskt med ”Piff puff paff” med Galenskaparna och After Shave. Här fick jag googla lite, men eftersom svaret verkade bli ”en”, kom jag snart fram till att det här numret måste vara hämtat ur ”En himla många program”.

Då är jag mer förtrogen med Björn J:son Lindh. I dag fick vi höra Janne Schaffer spela hans välkända ”Brusa högre lilla å”, som här skulle ge oss det sökta ordet brusar.

”Gamle Svarten” har travat många gånger i Melodikrysset – i dag fick vi höra den här låten i Roland Cedermarks instrumentalversion. Men det senare gjorde det inte märkbart svårare att komma på att den som hade Svarten som kamrat på vida färden red.

Lite lurig var frågan som illustrerades med ”Visa vid midsommartid”. Ja, låten var ju lätt att känna igen – ni hittar förresten texten ovan under Kulturspegeln, Sångtexter – men här skulle svaret vara blomsterkrans, inte midsommarkrans.

Småknepig var också inledningsfrågan, den där vi fick höra ”Woman In Love”. Ja inte på grund av låten, inte heller på grund av artisten – men det gäller att stava hennes förnamn rätt, Barbra Streisand.

Jag är ju filmfreak – kolla ovan under Kulturspegeln, Film – så dagens filmfråga var ganska lätt för mig. Vi hörde musik, signerad Ennio Morricone. Det senare är nog inte vad de flesta minns – däremot minns säkert många Clint Eastwood i Sergio Leones spaghettivästern ”För en handfull dollar”.

Och så går vi i mål med ett stycke operamusik, som många nog hade svårt att känna igen – men inte jag: Det vi hörde var ”Kärleken till de tre apelsinerna” av Sergei Prokofiev. Fast här skulle vi skriva apelisenerna i obestämd form, apelsiner.

Annika Bengtzon på sexklubb

19 mars 2014 14:10 | Film, Politik | Inga kommentarer

Liza Marklund publicerade sin deckare ”Studio sex” 1999. Inte heller den har jag läst.

För övrigt är detta både en fördel och en nackdel. Hade jag läst boken, hade jag riskerat att tolka in saker i den långt ifrån glasklara handlingen i filmen med samma namn. Nu har jag svårt att hänga med i alla svängarna, vilket är ett vittnesbörd om att filmen faktiskt i en del avseenden har svårt att stå på egna ben.

Att jag är kritisk har heller inte att göra med att en känd politiker visar sig ha befunnit sig på den strippklubb, där den kvinna arbetade som hittades död på en kyrkogård. Att politiker har haft förbindelser med prostituerade är inget okänt, och jag hör inte till de fördragsamma i de här fallen.

Men att reportern på en av landets största tidningar Annika Bengtzon (Malin Crépin) ens av delvis andra och privata skäl skulle gå så långt som till att rycka in på strippklubben i fråga för att få fram sanningen låter ganska skruvat.

Så kanske är det inte regissörens, Agneta Fagerström-Olssons, fel att jag aldrig blir rädd ens när Annika blir avslöjad på klubben – fast Annika hinner ju larma polisen, som hinner fram innan hon blir ihjälslagen.

Mer mysdeckare än thriller

18 mars 2014 17:33 | Deckare, Film | Inga kommentarer

Det som främst intresserar mig och får mig att se den svenska deckarfilmen ”Tärningen är kastad” från 1960 är manusförfattarna: dels en nestor bland de svenska deckarförfattarna, Vic Suneson, dels Kerstin Ekman, som ju i yngre dagar skrev en del egna deckare. Hur det kom sig att de här båda i det här fallet kopplades ihop vet jag inte – regissören, Rolf Husberg, var ju heller inte känd för deckarfilmer.

Nå, det blev en välspelad om än inte ohyggligt spännande film av det här.

På sätt och vis är grundkonstruktionen i den metalitterär. Jerk Domare (Åke Falck) gör en populär deckarserie för TV, ”Tärningen är kastad”, och testar en rad uppslag på hur man kan få mord att se ut som självmord.

När sedan TV-teknikern Leif Hagman (Jan Malmsjö) hittas död – hängd – i TV-studion, faller polisens misstankar på Domare, eftersom han dagen före har presenterat en snarlik mord/självmordsteori. En smula kul för oss som är bekanta med Kalle Blomkvist är det att undersökningen leds av kriminalkommissarie Björk, mittåt: Odd, i skepnad av Sigge Fürst.

På klassiskt deckarmanér riktas sökljuset på den ena efter den andre i TV-teamet. Framför allt är det den först misstänkte, den i deckarintriger förfarne Åke Domare, som känner de övriga på pulsen och därmed för utredningen framåt.

Samtidigt fortsätter han att testa nya intriger och mordmetoder för sin TV-serie. Ett av de senare är förgiftade cigarretter – alla rökte kopiöst på den här tiden – och då passar någon på att placera två sådana, som Domare har testpreparerat (varför begriper jag inte riktigt), i ett glas vid hans arbetsplats. En sådan bjuder han intet ont anande en besökande poet, Dag Serén (Allan Edwall) på, men genom att snabbt tillkalla ambulans lyckas han ändå rädda poeten.

Samtidigt hittar man ett riktigt lik i källaren, den sedan sommaren försvunna Inger Brett. På klassiskt sätt testas flera agerande som tänkbara mördare, men sen visar det sig, att den skyldige är hennes make, skådespelaren Leonard Brett, spelad av Gunnar Sjöberg.

För övrigt är skådespelarprestationerna genomgående goda, vilket säkert har att göra med att rollerna görs av rutinerade skådespelare, utöver de nämnda sådana som Anita Björk, Sven Lindberg, Gio Petré, Sif Ruud, Toivo Pawlo och Olof Thunberg.

Fånarna på slottet

16 mars 2014 16:39 | Deckare, Film | 6 kommentarer

Jag hör inte till dem som har lockats att läsa varje ny deckare av Liza Marklund om hennes deckarhjälte, journalisten Annika Bengtzon. Men eftersom filmerna om henne, med Malin Crépin i huvudrollen, nu går i TV på söndagskvällarna, har jag lockats att se även ”Prime Time” från 2012 – som bok kom den redan 2002, men jag har alltså inte läst den.

Regissör för den här filmatiseringen är Agneta Fagerström-Olsson, som har skördat sina lagrar i andra typer av filmer, till exempel ”Seppan”, men som under senare år också har gett sig in i deckargenren, främst genom Wallander-filmatiseringar.

I den här filmen tycker jag att hon har lyckats bäst med något som ändå är sidoordnat huvudhandlingen, deckarhandlingen, nämligen det stundtals krackelerande äktenskapet mellan Annika och hennes man.

Deckarhandlingen är i det här fallet klassisk, nämligen ett mord begånget i en sluten krets, ett TV-team på ett slott, ett gäng som med spritens hjälp förvandlas till något man kunde kalla ”Fånarna på slottet”. Den som dör – blir skjuten – är programledaren Michelle Carlsson (Josephine Bornebusch), och bland de närvarande – och misstänkta – finns bland annat Annikas kompis Anna Snapphane (Moa Gammel).

Inte minst på grund av det senare beslutar sig Annica för att gräva mer i saken, och filmiskt löser Fagerström-Olsson det här på ett ganska traditionellt sätt: samtal glider över i gestaltade tillbakablickar.

Och så småningom visar det sig att den skyldiga – inte Annikas kompis – drevs av driften att slå vakt om position och maktrevir.

Melodikrysset nummer 11 2014

15 mars 2014 11:44 | Barnkultur, Film, Media, Musik, Politik, Ur dagboken | 6 kommentarer

Dagens melodikryss hörde väl inte till de svåraste jag har löst, men Kevin Walker hör inte till de artister jag brukar lyssna på. Fast sen fick vi ju låttiteln, ”Belong”.

Då ligger Beatles betydligt närmare mig. Här om kvällen var jag på närbelägna Fyrishov och såg och lyssnade på en riktigt kul dansk föreställning med låtar, signerade John Lennon och Paul McCartney. Fast i dag fick vi höra en låt av George Harrison, ”Something”.

USA var med på ett enda litet hörn i dag: Vi hörde alls icke oävna Katy Perry i ”I Kissed a Girl”.

Fast mittåt: Vi hörde ju signaturmelodin till ”Lilla huset på prärien” också. Jag har förstås sett TV-filmatiseringen, men jag vill ännu mer rekommendera originalet, Laura Ingalls Wilders bokserie.

En central del av det europeiska musikaliska kulturarvet fanns också med i dagens kryss, ett musikaliskt skämt signerat Wolfgang Amadeus Mozart.

En svensk klassiker, dock inte en musikalisk sådan, är ”Fritiofs saga” av Esaias Tegnér. Vi läste den i realskolan på 1950-talet, och många av dikterna sitter fortfarande kvar i minnet, dock kanske inte främst ”Vikingabalk”. Tonsättningen har jag faktiskt aldrig hört förut.

En klassiker är också Tage Danielssons antikärnkraftmonolog ”Om sannolikhet”. Det råkar vara så att den nämns i ett mejl, som min hustru här om dagen fick från Birgitta Hambraeus, en kvinna som i motsats till sitt gamla parti, Centern, står fast vid ett principfast kärnkraftsmotstånd. Birgitta Dahl nämns i det här mejlet med respekt, medan texten andas djup misstro mot den sittande fyrpartiregeringens energipolitik.

Allt mer lutar också åt att dess tid snart är till ända. Det hjälper nog inte ens att med Karl Gerhard sjunga ”Nu ska vi opp, opp, opp”.

När vi nu ändå är inne på snurriga riktningar, kan vi ju passa på att redovisa också svaret pariserhjul, ett fenomen som förekom i en film med Siw Malkmkvist, ”Förälskad i Köpenhamn”.

Och i en annan film, ”Köp hjärtan”, fanns originalet till den låt Povel Ramel med Sune Mangs’ hjälp förvanskade. ”Orvars sång” hette den i den här versionen, men i originalversionen sjöng man ”så är mitt namnanrop, jag älskar dig”.

Jag har sett Agnes Carlsson göra Lill Lindfors’ gamla hit ”En sån karl” i ”Så mycket bättre”. Det här greppet att låta nya artister göra gamla hitar är inte så tokigt och lyckas ibland överraskande väl, men i just det här fallet är originalet bättre. Det jag säger här ska inte ses som ett allmänt omdöme om Agnes – hon visade också upp överraskande sidor och gjorde bra tolkningar.

Sen återstår det ytterligare ett par gamla svenska schlager att redovisa.

”Ålefeskarns vals”, en stor succé i Kjell Krages insjungning, har förekommit tidigare i krysset. Den här gången skulle vi veta, att ålefeskarn fiskar ål och minnas tredje ordet i refrängen: ”De va en gång jag skulle ut å feska ål”.

Och i den allra sista låt som återstår att redovisa, gällde det tydligen att förhindra att någon skulle åla sig ur greppet på dansgolvet: ”Säg inte nej, säg, kanske, kanske, kanske”, som Sven Ingvars uttryckte saken.

Liza Marklund-filmatisering

11 mars 2014 18:16 | Deckare, Film | 1 kommentar

Jag är deckarläsare och läste också Liza Marklunds första deckare i kvällstidningsmiljö med Annika Bengtzon som inte bara journalist utan också brottsutredare. Men jag la snart av, ”Nobels testamente” från 2006 har jag till exempel inte läst.

Däremot har jag sett ”Nobels testamente” som film (2012) med Peter Flinth som regissör.

I den här historien har Annika Bengtzon (spelad av Malin Crépin) fått i uppdrag att bevaka nobelfesten, och eftersom jag själv genom egen erfarenhet kan den miljön, tycker jag att det är kul att se autentiska bilder mixade med filminslag. Mordet i den här historien äger rum under dansen, som följer middagen, och ganska snart fylls jag av tvivel om att den här mycket välbevakade miljön skulle vara någon riktigt väl vald plats för ett planerat mord med skjutvapen, även om det är en spännande plats för ett morddrama. I början verkar en israelisk nobelpristagare vara mördarens mål – vilket alltså skulle motivera den märkligt valda platsen för mordet – men Annika kommer på att mördarens mål egentligen var pristagarens danspartner, en kvinna ur den akademiska jurykretsen. Fast ändå verkar konstruktionen ihålig: Sedan borden har brutits vid en nobelfest, håller pristagarna och de andra höjdarna tillsammans med kungligheterna främst till i ett eget galleri, och man kan inte tvärsäkert veta, om en speciell pristagare tillsammans med sin bordsdam verkligen ger sig ut i dansen i lokaliteterna intill.

Nå, kontentan är att mordet i själva verket har sin bakgrund i vetenskapliga oegentligheter och konkurrens i den krets som utser nobelpristagare i just det här ämnet. Helt glasklar är dock inte intrigen.

Melodikrysset nummer 10 2014

8 mars 2014 11:21 | Film, Media, Musik, Ur dagboken | 4 kommentarer

Jag börjar tro att det pågår en idrottsvärldskonspiration mot oss som löser Melodikrysset. Även nästa lördag börjar krysset en halvtimme tidigare.

Jag hör alltså till dem som hellre brukar musikminnet än tar del av sportprestationer, men eftersom jag nästan aldrig heller ser TV-serier, fann jag delar av dagens kryss svårt: Vi fick höra signaturerna till dels ”Mad Men”, dels ”The Sopranos”.

Svår tyckte jag även att frågan om ”Sway” var. Melodin känner jag förstås igen, men inte minns jag B0bby Rydell.

Då är jag mer bekant med The Velvet Underground, som vi i dag hörde i ”Pale Blue Eyes”. Dessutom var Lou Reed en bra ledtråd.

Både Willie Nelson och Dolly Parton har jag på skiva, så det var inte särskilt svårt att känna igen dem i duetten ”To All the Girls”.

Bruce Springsteen har jag hittills skaffat allt av på skiva, så jag ska köpa den senaste också, ”High Hopes”.

Och en låt, som möjligen många tyckte var svår i dag, ”Dueling Banjos”, har jag sen länge på CD. Jag har också sett filmen den fanns med i, ”Den sista färden”, och vet att där förekom kanot och således paddel.

Som övergång från det engelskspråkiga till det svenskspråkiga kan väl ”It’s My Party” tjäna – överflyttad till svenska och insjungen av Lill-Babs hette den ”Leva livet”. Den som skrev den svenska texten var Stikkan Anderson.

”Flickorna på TV två” hörde vi en gång i världen med Gyllene Tider, men i dag fick vi höra den i Lennart Palms version, det vill säga instrumentalt.

Då återstår bara Evert Taube. Han förekom till och med i två olika frågor i dagens kryss.

Vinden i hans ”Valsen på Sunnanö” är rimligen sunnan.

Och djuret i ”Oxdragarsång” är förstås en stut, kastrerad eller, som Anders Eldeman uttryckte sig i en omskrivning: ”ett ungt åtgärdat exemplar”.

Historien om Johannes och Trubbnos som film

3 mars 2014 18:11 | Film, Prosa & lyrik | 2 kommentarer

Harald Beijer (1896-1955) var en på sin tid rätt mycket läst romanförfattare. För det borgade också att inte mindre än tre av hans romaner publicerades i FiBs folkbokserie och såldes i stora upplagor, 50.000, 60.000 respektive 85.000 exemplar. Han medverkade förstås också i tidningen Folket i Bild.

Romanen ”Johannes och Trubbnos” från 1949 har jag inte läst, men nu har jag sett filmatiseringen från 1952, kallad ”När syrenerna blomma”. Jag antar att filmens handling ligger nära bokens, eftersom det var Harald Beijer själv som skrev filmmanus.

För regin stod Ivar Johansson (1889-1963), en både flitig och känd filmregissör under 1930- och 1940-talen samt första hälften av 1950-talet. Fotograf var i det här aktuella fallet Sven Nykvist.

Man kan ha många, även kritiska, synpunkter på ”När syrenerna blomma”, men som folklivsskildring känns den – i motsats till många andra filmer – äkta, och det är inte bara de blommande syrenerna Sven Nykvist har lyckats med i sitt foto.

Som människoskildring är den mer trubbig. Man kan nog förstå, varför den manlige huvudpersonen blev som han blev – han övergavs till exempel av sin mor (Gudrun Brost) i Stockholm och utackorderades sedan till en familj ute på landet – men en rad enskilda händelser som ska illustrera vad som formade hans utveckling är så bjärt tecknade, att de ibland tenderar att slå över i oavsedd komik. Den mycket unge Johannes spelas av Paul-Erland Dahlerus, och Johannes i stan, först som kadett, spelas av Carl-Henrik Fant, senare mer känd under namnet Kenne Fant.

Som kontrast till honom, och kanske just därför så lockande för honom, framställs hans skolkamrat och kärlek från unga år, Charlotta (Nine-Christine Jönsson), kallad Trubbnos. Också hon flyttar till Stockholm och får där till att börja med hushållstjänst hos sin snåla och krävande och orättvisa faster, spelad av Hjördis Pettrsson.

I stället får hon bo hos Emma (Anna-Lisa Baude), husjungfru i Johannes’ barndomshem, och hennes man. Genom flitigt arbete samlar hon allt mer pengar på sin sparbanksbok.

Men eftersom hon är en sedesam flicka – inget sex före äktenskapet! – kompenserar sig Johannes i Julias (Maj-Lis Lüning) säng. Eftersom hon är vad som i Svenska Filminstitutets rollförteckning kallas ”femme fatale”, har han varit i den där sängen förut.

När den här historiens madonna möter dess hora, uppstår det svåra komplikationer – bland annat blir Johannes vid ett sådant tillfälle på restaurang svårt plakat på champagne, inbeställd för Trubbnos’ genom hårt arbete hopsparade pengar.

När sedan horan vid ett tillfälle, när Johannes åter har tagit Trubbnos ut på restaurang för att försonas och lite mera och han är ute för att hämta det där lite mera, slår sig Julia ner vid Chalottas bord och börjar berätta – varefter det utbryter slagsmål mellan damerna.

Nu återkommer emellertid Johannes och leder ut den förtvivlade och arga Trubbnos, som får lugna ner sig på en parkbänk bland blommande syrener. Och där tar han fram förlovningsringar med ingraverade namn och allting. Med ringarna på fingrarna går de in i restaurangen för att dansa tillsammans.

I Jämtland eller på Gotland eller någon annanstans i Sverige

25 februari 2014 17:28 | Film | 2 kommentarer

Lars Ardelius‘ roman ”Rök” (1964) har sin handling förlagd till Gotland, men när den filmades 1968, nu under namnet ”Badarna”, bytte regissören och jämten Yngve Gamlin miljön i den till Jämtland, dock med Ardelius’ goda minne – han skrev tillsammans med Gamlin filmmanus.

Nå, dess skildring av svensk landsbygd – ett samhälle med såg, järnhandel och alkoholistanstalt – under avfolkning och omställning är lika fullt väl fångad, likaså skildringen av de människor som lever kvar där.

Alkoholen spelar en viktig roll inte bara för de (inte heller där helnyktra) intagna på alkoholistanstalten. Järnhandlarens fru, Minni (Betty Tuvén), tar också till flaskan, när hennes liv och äktenskap saknar mening: Maken och järnhandlaren ”Knoppen” Berglund (Halvar Björk) har en historia i gång med kokerskan på alkoholistanstalten (Ingrid Thulin).

Fast när socialtjänstemannen Kjellgren (Åke Lindström) kommer på inspektionsbesök – egentligen för att lägga ner alkoholistanstalten – men inte hittar dess chef (som är ute och fiskar), stannar han kvar och slår även han sina lovar kring den vackra kokerskan.

För ytterligare ett ortsperspektiv står den handikappade kioskinnehavaren Gott-Melker (Björn Gustafsson), vars lilla rörelse bland annat utsätts för inbrott.

Lite extra ekonomiskt tillskott under den korta sommaren ger turisterna på campingplatsen. Tyvärr efterfrågar de så konstiga saker, att ”Knoppen” Berglund inte har dem i sin butik.

Den enda mer stadigvarande inkomstkällan utöver den nedläggningshotade lilla alkoholistanstalten är ortens såg. Det är killarna där som, när de en het sommardag svalkar av sig med ett nakenbad i timmerrännan, har gett filmen dess namn, ”Badarna”.

Som filmhandlingens loja och nyckfulla motor fungerar den femtonåriga Bua, mycket skickligt spelad av Gunilla Olsson. Hon driver dagarna i ända omkring i det lilla samhället: vadar i älven, ligger i det höga sommargräset, klättrar över staket från tomt till tomt, talar med människor hon stöter på, tjuvkikar på ett samlag mellan ”Knoppen” och kokerskan.

Hon blir också själv, kanske för sina lockande runda lårs skull, objekt för männens åtrå, och det här skildras inte vackert. Jag vet inte vilket som känns värst att se, den snudd på gruppvåldtäkt hon utsätts för på alkoholistanstalten eller den fullbordade våldtäkt hon utsätts för av järnhandlaren, när hon har sökt hjälp efter att ha hittar sin pappa (Gustaf Färingberg) död i sågspånsberget på sågen.

Vad det ska bli av henne – hennes mamma är sen tidigare död – får man inte veta.

Men hon lovar, efter tidens sed, den gråtande järnhandlaren att inte säga något. Så kunde man också lämna barndomen.

« Föregående sidaNästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^