Familjejul – och så är det vardag igen

28 december 2015 22:54 | Barnkultur, Film, Handel, Mat & dryck, Ur dagboken, Varia | 8 kommentarer

Den här julen har vi under de första juldagarna haft en helt oklädd gran stående i julgransfoten. När jag kvällen före julafton som vanligt skulle klä granen, upptäckte jag, att vi inte hade någon julgransbelysning. Förklaringen var den jag ganska snart anade: Under de senaste jularna, då vår dotter Kerstin bodde hos oss och vår gamla julgransbelysning tydligen hade slutat funka, fick vi låna hennes, och den hade hon förstås nu tagit med sig, när hon hade flyttat till egen lägenhet.

Det var egentligen vackert med en grön gran, helt utan prydnader, men på annandagen, då det blev möjligt, åkte jag och Birgitta ner på stan och köpte i samma affär dels den strykbräda jag hade lovat henne i julklapp, dels nya elektriska julgransljus.

På annandagen växlade hustrun också om till något som alltid fanns på min estniska mammas julmeny, surkål med fläsk. Birgitta lärde sig av henne att göra den här rätten i ugn. Det vattnas i munnen på mig bara jag tänker på den här lite speciella maten.

I år passade det alla berörda – barn, barnbarn med flera – att ha årets stora julkalas i går, söndag. Anna kom med sina tre flickor – Sara, Amanda och Ella – plus Amandas hjärtevän Fritjof. Kerstin kom med sina två barn, Viggo och Klara, alla väl hemmastadda hos oss, eftersom de till helt nyligen har bott här. Hur det skulle bli med sonen, Matti, och hans familj var oklart in i det sista. Inte så att vi är okontanta, verkligen inte! Men den här grenen av familjen, med två småbarn, drabbades lagom till jul av svår förkylning, i den yngstas fall förenad med hög feber. Till slut kunde i alla fall Matti och den äldsta dottern, Ella (jo, även hon heter så) komma, men Karin stannade hemma med lillflickan Sofia. Nå, allihop kommer till oss på trettonhelgen, så vi kommer ganska snart att ses.

Inte heller i det här fallet tänker jag räkna upp alla julklappar som delades ut, men ingen misstycker väl, om jag berättar vad jag fick av våra barn.

Matti vet, vilken roll datorn har i mitt liv, så han hade köpt en ny, modern och framför allt större dataskärm åt sin ständigt skrivande farsa – han till och med installerade den. Kerstin knöt an till ett annat av mina intressen, till något jag också brukar skriva om, film. Så av henne fick jag Mikaela KindblomsDen svenska drömfabriken”, historien om Filmstaden i Råsunda. Anna för sin del inbjöd mig att få gå på bio med henne, se av mig vald film och i anslutning till det också tillsammans äta middag på restaurang.

Fast före julklappsutdelningen åt vi alla middag tillsammans, både traditionell julmat och annat – Birgitta, som stod för det mesta av maten, hade bland annat lagat en särskild rätt med sikte på Annas Ella, som är vegetarian. Bland det som gästerna rankade högt fanns Birgittas egenlagade kycklingleverpaté. Kerstin, familjens bagare, hade med sig mycket gott egenbakat vitt bröd, och till det fanns det ost, bland annat Västerbottensost. Jag drack lättöl och lilla Ella mjölk, men det som framför allt gick åt var Apotekarnes julmust; läsk och vatten fanns förstås också.

Också av julkalasmaten blev det förstås rester kvar. I kväll har vi till exempel till middag ätit ugnsstekt – fast nu förstås kall – rostbiff med hemgjord senapsmajonnäs.

Det rum där Kerstin och hennes barn länge bodde är egentligen inrett som matsal. I rummets centrum, stående på en lång och bred trasmatta, finns ett ovalt bord, som vid behov går att göra mycket långt med hjälp av tre iläggsskivor. Det här gör vi, när vi blir många, och vi har också både i köket och i ett par andra rum, stolar av samma slag som de vi har vid det här bordet i vanliga fall. På jularna brukar Birgitta lägga en lång, vit linneduk över det här bordet, och i år fanns där något helt nytt, på den vita linneduken en jättelång löpare, broderad av Birgitta själv med ett mönster, som hon delvis har hittat på själv.

På det här dukade hon med våra mörkblå Arabia-tallrikar plus assietter ur samma serie.

Lill-Ella, en smula blyg i början, fann sig snabbt till rätta i det stora sällskapet och busade snart med oss, kröp under det väldiga bordet bland alla skolösa fötter.

Under julklappsutdelningen lite senare fick hon som ju är minst rätt många små paket, som hon åtminstone till att börja med orkade öppna själv. Men jag tror inte jag är orättvis, om jag konstaterar, att hon blev helt begeistrad i de dräkter med ursprung i filmen ”Frost” farmor hade köpt åt henne: Hon klädde helt sonika av sig och satte på sig de här nya kläderna, som i storlek passade perfekt.

I dag har vi varit ensamma igen.

Jag startade dagen ganska tidigt, eftersom jag hade fått kallelse till hjärt/lungkliniken på Ackis. Det här sker med jämna mellanrum, av kontrollskäl, och jag hade ett trevligt samtal med läkaren. Han ändrade min medicinering på ett par punkter. Framför allt är jag glad över att han fann det rådigt att minska den dagliga Furix-dosen från tre till två tabletter. För er som inte vet vad Furix är kan jag berätta, att en ganska besvärlig effekt av den är att man blir våldsamt kissnödig.

Det här bidrar till att jag ser lite ljusare på det kommande året.

Jul med förhinder – men till slut ändå jul

24 december 2015 20:45 | Barnkultur, Deckare, Film, Handel, Mat & dryck, Musik, Prosa & lyrik, Ur dagboken, Varia | 6 kommentarer

Vägen till den här julen har varit kantad av förtret och förhinder – och då tänker jag inte främst på att gräsmattan är helt grön – men till slut är den ändå här, julen.

Jag ska villigt erkänna, att de flesta julförberedelserna här hemma har gjorts av Birgitta. Hon har till exempel, för att knyta an till dagens lunch, lagat sillsallad, lagt in glasmästarsill och gjort skinkan ätklar i ugnen. I vanlig ordning har jag för min del av kalvkött och fläsklägg lagat julsylta efter min estniska mammas recept.

Men gammaldags matlagning från grunden har i dag sina hinder. Kalvkött till skinkan gick att köpa i den lilla lanthandeln/delikatessbutiken i vår stadsdel, men den stora Coop-butiken i centrum där vi i övrigt handlar lyckades inte få hem fläsklägg. I det fallet fick jag tips om att ICA Torgkassen vid Vaksala torg har lägg, så dit gick jag och handlade det plus en del andra åtråvärda varor, som Konsum inte behagar saluföra. Dock har den här Coop-butiken lagom till jul börjat sälja Fyris senap, ett märke ni bör fråga efter.

Dagarna före jul har jag förstås också varit ute och julhandlat, klappar till framför allt barnbarnen. Här har inte bara min usla ork satt hinder i vägen. Somliga skulle då säga, att en del av mina problem är egenförorsakade, detta eftersom jag vägrar att ha bankkort av något slag. Det här har inget att göra med att jag inte skulle kunna få eller sköta ett sådant utan med det faktum att jag är en inbiten försvarare av kontantsamhället. Detta straffar Handelsbanken, där jag numera har mina pengar, med att förvägra mig och andra kunder att ta ut mer än 5.000 kronor per dag. Taktiken är helt uppenbart, att såna som jag ska tröttna på att dag efter dag köa till bankens underbemannade kassor. Och i går, den stora julruschdagen, stängde banken, visade det sig när jag kom dit efter att ha varit hemma på lunchpaus, tidigare, så jag fick tänka igenom mycket noga, hur jag skulle använda de slantar jag hade kvar i plånboken.

Men ger mig gör jag aldrig – det vet alla som känner mig. Och banker som trakasserar mig ger jag inte mycket för. Så jag flyttar nog mina pengar till Forex på Kungsgatan nära Centralstationen.

Birgitta och jag var tillsammans uppe vid blomsterhandeln vid Torbjörns torg och köpte en stor och stilig julgran. Den fick stå ute på balkongen tills den skulle tas in och kläs sent i går kväll. När jag till slut hade sågat av en bit av stammen nertill och fått den att stå någorlunda rakt i julgransfoten, upptäckte jag att tvättkorgen och kartongen med alla tillbehör och prydnader inte innehöll någon julgransbelysning. Kontroll med dottern, Kerstin, som nyligen flyttade till egen lägenhet i stadsdelen, visade, att de elektriska julgransljus vi under senare år har använt var hennes, och att hon förstås hade tagit med dem att användas i hennes och hennes barns gran på det nya stället. Varken jag eller Birgitta fann det då meningsfullt att klä vår gran innan vi, sannolikt på annandagen, har lyckats få tag på ny julgransbelysning.

Då ska vi också, kan hända på samma ställe, köpa den strykbräda åt henne som fanns på hennes önskelista och var en av mina julklappar till henne.

Jag ska inte närmare gå in på våra övriga julklappar till varann, men vi hade båda köpt böcker och skivor.

Extra tid för sådant har vi fått dels för att det stora julkalaset för barn och barnbarn hemma hos oss äger rum först på söndag, dels för att det besök i Stockholm i morgon Birgitta och jag skulle ha gjort är inställt på grund av sjukdom. Vi skulle ha åkt hem till Matti, Karin, Ella och Sofia, men i dag fick vi höra, att hela familjen, främst minstingen Sofia, har drabbats av svår förkylning, i Sofias fall även hög feber. Nå, sånt händer ju barnfamiljer, och går det vägen, kommer de ju hit på söndag.

I går kväll placerade Birgitta ut olika julsaker, införskaffade under ett långt liv tillsammans, allt det där som ger julstämning: tomtar, en demonstrerande gris med plakattexten ”Ner med julen”, en halmekorre, ett luciatåg (alltid på köksbordet), en blå linneduk (alltid på vardagsrumsbordet). Redan tidigare, som ett led i advent, har sådant som julstjärnan i köksfönstret och uppsalalyktan i vardagsrumsfönstret kommit på plats. Som vanligt finns här och var amaryllis och hyacinter, alltid blå. Och i förmiddags gick jag upp till blomsterhandeln vid torget och hämtade och betalade den av mig, i år som alla år, beställda jättebuketten med höga, blommande vita syrener. De är en gåva till hustrun varje jul, och på kortet som fästs vid en av syrenkvistarna står det alltid ”7”.

Mycket av det bästa med julen är faktiskt tradition. Det gäller även TV-filmerna på julafton. Det är självklart att vi ser disneykavalkaden med alla de gamla fina filmavsnitten. Det är numera också lika självklart att vi ser ”Karl Bertil Jonssons julafton”. Och där emellan ser vi, numera år efter år, Ulf StarksKan du vissla, Johanna?”.

En hjärtans god jul, på ert sätt, önskar jag er, alla mina trogna läsare!

Melodikrysset nummer 51 2015

19 december 2015 12:32 | Barnkultur, Film, Media, Musik, Ur dagboken | 9 kommentarer

Anders Eldeman hade utlovat 100 procent julmusik i dagens kryss, men frågan är om ”Till österland vill jag fara”, en andlig sång från 1700-talet, främst förknippas med julen.

Nå, jag ska inte grumsa om det. Resten av det han spelade hade hur som helst mycket tydlig julanknytning.

Det märktes att det snart är ”Jul igen”, eller ”Juligen” som låten med Just D också etiketteras.

Även om katastrofer ibland antyddes. ”Vår julskinka har rymt” sjöng till exempel Åke Cato och Sven Melander. (Ni använder väl länken till Åkes blogg som jag har lagt ut här intill?)

Svårast i dag var, tyckte jag för min del, vad Dolly Partons och Kenny Rogers’ ”I’ll Be Home With Bells On” hette på svenska. Ledbokstäverna ledde mig till att jag borde välja den svenska titel Lasse Stafanz har använt, ”Jag vill hem till julen”.

Duetten om fred på jorden med Kalle Moraeus och Lisa Miskovsky hade jag faktiskt inte hört förut, men här hade jag lite hjälp av att jag läser Aftonbladet och då också får en del skvaller på köpet.

Anders Eldeman har, som alla vi andra, sina referensramar, och i dem ingår Band Aid. I dag hörde vi ”Do They Know It’s Christmas”.

Också Rod Stewart är en artist som då och då förekommer i Melodikrysset, detta inte sagt som en invändning. Hans ”Santa Claus Is Coming To Town” platsar väl i ett julkryss.

Och vad skulle ett sådant vara utan Alice Tegnérs tre gubbar från Pepparkakeland?

Evert Taube har även han besjungit nästan allt som får svenska hjärtan att klappa. Julgranen besjungs i ”Knalle Juls vals”.

Också tomten besjungs i mängder av julsånger, till exempel i den gamla schlagern ”I Saw Mommy Kissing Santa Claus”, på svenska ”Jag såg mamma kyssa tomten”.

Därmed är vi redan inne på dagens avslutande spår: Många av de kända och älskade julsångerna har en utländsk förlaga.

”Jag drömmer om en jul hemma”, i original ”White Christmas” är ett av många exempel.

En del av de här inlånade julsångerna är rent av mycket gamla, också kända i original, så till exempel den engelska ”We Wish You a Merry Christmas” som har sitt ursprung från 1500-talet.

Jag har i dag medvetet valt att gå i mål med svaret på frågan vem som var med om att skriva ”Bella Notte”. Jo, Peggy Lee.

Detta för att få möjlighet att önska alla mina läsare en hjärtans god jul med en sång, hämtad ur disneykavalkaden på julafton, ett måste för att det ska bli jul:

Bella Notte

Lyrics from ”Lady and the Tramp
Composed by Sonny Burke and Peggy Lee

Oh, this is the night, it’s a beautiful night
And we call it bella notte
Look at the skies, they have stars in their eyes
On this lovely bella notte

Side by side with your loved one
You’ll find enchantment here
The night will weave its magic spell
When the one you love is near

For this is the night
And the heavens are right
On this lovely bella notte

This is the night
It’s a beautiful night
And we call it bella notte
Look at the skies
They have stars in their eyes
On this lovely belle notte

Side by side with your loved one
You’ll find enchantment here
The night will weave its magic spell
When the one you love is near

For this is the night
And the heavens are right
On this lovely bella notte

Uppsala i världen

13 december 2015 14:39 | Film, Mat & dryck, Musik, Politik, Prosa & lyrik, Teater, Ur dagboken | 15 kommentarer

Innan vi skulle gå på den teaterbegivenhet vi hade fått en vänlig inbjudan till, gick Birgitta och jag på den lämpligt näraliggande fiskrestaurangen Hambergs för att äta middag, abborre.

Den förste vi fick syn på på Hambergs var den som hade skickat inbjudan till oss, teaterchefen Paul Kessel. Paul är en gammal vän, så vi hälsade hjärtligt och försäkrade, att vi var på väg till kvällens föreställning.

* * *

Kulturförvaltningen i Uppsala anordnade tillsammans med Reginateatern i dessa flyktingrestriktiva tider en kväll för öppenhet och sammanhållning, ”Uppsala i världen”.

Vi hälsades välkomna av Kulturnämndens ordförande, Peter Gustavsson (s), och i inledningen av andra delen av programmet talade liberalen Eva Edwardsson, andra vice ordföranden i Kulturnämnden. Dessutom fick vi ta del av ytterligare ett engagerat anförande av Peter Wallensteen från universitetet – själv känner jag honom ända från hans aktiva tid i Laboremus.

De agerande var alla vänster, även borgerlig vänster, och det är nog ingen tillfällighet. De som har sitt hjärta åt vänster kan inte stillatigande åse hur Sverigedemokraterna, till synes utan att ha något hjärta, ändå hycklar om att deras hjärta slår för Sverige.

Nu är ju det här inget nytt. Som Stefan Böhm, med stöd av läsning ur Ola Larsmos dokumentation av Bollhusmötet, visade, var det inte läge för att ta emot en handfull judiska flyktingar 1939 heller.

Raden av artister och ungdomliga amatörer som alla ville visa sin solidaritet med utsatta människor var imponerande, och de introducerades allt efter som av presentatörsparet Åsa Forsblad Morisse och Sam Kessel.

Jag kan inte räkna upp dem alla, men några måste få ett omnämnande: Coste Apetrea, Ronny Eriksson och Stina Wollter. Inte minst Stina Wollter var häpnadsväckande bra, som sångerska.

Men den som, med all rätt, fick de allra längsta applåderna, var Alina Kiric. Det hon läste ur sin debutroman, ”En svensk kändis” (2015) var i och för sig också bra, men det som tog andan ur oss i publiken var framför allt en poetry slam-skildring av det hon som flykting från etnisk rensning i Bosnien har upplevt, en upplevelse som i dagens värld dess värre varken är unik för henne eller för Bosnien.

Melodikrysset nummer 50 2015

12 december 2015 12:16 | Film, Handel, Musik, Politik, Ur dagboken | Inga kommentarer

Inget våldsamt svårt Melodikryss i dag.

Det jag kämpade längst med var en fråga vars melodikryssvar jag i och för sig genast kunde. Det är klart att en gammal melodiradiolysnare som jag känner igen ”Är du ensam ikväll”. Men det är klart att en populärmusiknörd som jag också vill veta allt om den finska version som spelades. Det här är ju en gammal Elvis-hit, ”Are You Lonesome Tonight”, och så småningom lyckades jag få fram, att bandet, Sleepy Sleepers, som sjöng den på finska, ”Ootko yksin sa nyt”, har gjort ett presleyalbum.

Annars brukar jag inte förvillas av att ett original, säg av Bob Marley, görs av några helt andra, säg Hot Pans. Det är lik förbannat fråga om ”No Woman, No Cry”.

Nu för tiden är det ju till och med en särskild genre att göra nya versioner av kända original – för det här finns till och med ett särskilt TV-program, ”Så mycket bättre”. Där gjorde, 2011, E-Type (Bo Martin Erik Eriksson) sin tolkning av Tomas Ledins ”Sommaren är kort”. Om det blev så mycket bättre vet jag inte.

Det senare kan väl också sägas om den version Sten & Stanley gjorde av Evert Taubes ”Linnea”.

För egen del har jag inget mot original, i dag till exempel ”Vara vänner” med Jakob Hellman.

Själv har jag hört både Sylvia Vrethammar och Cornelis Vreeswijk från scen. Det är väl inget fel på Vrethammars version av ”Deirdres samba”, men Cornelis gör själv sin svenska text bättre.

Cornelis höll ju till vänster, och det har även jag alltid gjort, dock med ett undantag. Fast då handlade det om trafikomläggningen, den enda gång i livet jag har röstat höger. Detta apropå att vi i dag fick höra Peter Himmelstrands ”Håll dig till höger, Svensson”.

I en sån fråga kan man inte pröva sig fram – man måste ta ställning och sen träna för ett nytt läge, kanske med en etyd, ett övningsstycke av Chopin, i bilradion.

Ibland blir Anders Eldemans kryss oväntat aktuella. Så sent som i går kväll såg och hörde jag Adele i ”Skavlan” – och så förekom hon och hennes ”Hello” också i dagens kryss.

Sist kvar att redovisa är nu svaren på tre filmanknutna frågor.

Vincent Youmans och Irving Caesars ”Tea for Two” förekom redan i ”No, No, Nanette” från 1925. Fast det Eldeman här ville ha är det korta svenska namnet på drycken, te.

Roberto Rossellini gjorde sin berömda film ”Rom – öppen stad” 1945. Musiken i den, som vi hörde en bit av, gjordes av Renzo Rossellini, som så vitt jag vet var hans bror.

Dumas’ ”De tre musketörerna” har filmats åtskilliga gånger, men den version, där tre musikaliska musketörer, Bryan Adams, Rod Stewart och Sting, tillsammans sjöng ”All For Love”, kom 1993.

Nästa lördag är det redan dags för julkrysset. Och jag som inte har handlat en enda julklapp än!

Julstädningen och döden

2 december 2015 12:14 | Film, Musik, Prosa & lyrik, Ur dagboken | 4 kommentarer

Vi har lejt hjälp med att städa lägenheten, bland annat efter det att dottern, Kerstin, och hennes två barn har flyttat till en egen lägenhet.

När man som vi är 78 år, tvingas man inse, att ens förmåga att klättra – vi har till exempel in emot 50 bokhyllor, och då har jag ändå inte räknat med hyllorna för deckare, barnfilm, kokböcker och trädgårdsböcker i sommarhuset i Öregrund – är begränsad.

Fullt så noggrant som förr, då jag själv alltid skötte bok- och skivhyllestädningen inför jul, görs det ju inte numera. Då plockade jag ut varje enskild bok och skiva och dammande av dem samt torkade ur hyllorna en i taget. Samtidigt placerade jag in nytillkomna exemplar i bokstavsordning. Numera ligger det böcker ovanpå andra i hyllorna, eftersom det inte finns rum kvar för nya hyllor. Gradvis inköpta och avlyssnade CD-skivor är staplade i travar ovanpå en av skivhyllorna i sovrummet. Filmhyllan i hallen med alla DVD- och VHS-filmer är fullproppad.

Det här med julstädningen sitter djupt i själen.

Jag är uppvuxen i en tid då städning var kvinnogöra, men i vår familj fanns det bara pojkar, tre stycken, så min mamma tog hjälp av äldste sonen, av mig, med julstädningen. Vartenda skåp skulle göras rent invändigt, varenda hylla dammas av, varje låda tömmas på sitt innehåll och torkas ur – sen skulle alla sakerna läggas tillbaka i ordning.

Det här sitter i trots att man själv inte längre orkar som förr.

Julstädningen känns viktigare än döden.

Melodikrysset nummer 48 2015

28 november 2015 12:28 | Film, Media, Musik, Politik, Teater, Ur dagboken | 14 kommentarer

Jag missunnar inte de sportintresserade – jag hör för egen del inte till den gruppen – att få lyssna till sitt älsklingsämne i radio, men jag begriper inte, varför deras intresse ska sättas före det vi melodikrysslösare – och vi är också många – har. Jag begriper att Sveriges Radio inte kan styra tiden för tävlingar av olika slag, men då får väl radion fixa en särskild sportkanal.

Något sportanknutet fanns inte i dagens Melodikryss. ”Stjärnornas krig” – den svenska titeln på Georg Lucas’ ”Star Wars” – handlar ju om något annat än det man får se på en idrottsarena, även om stjärnor ses även där.

Dagens andra filmfråga, den om fransk-australiska ”Pianot” (1993), beredde mig heller inte något större besvär. Hustrun blev mycket förtjust i den när hon först såg den på bio, så sen skaffade vi den också på DVD.

Samma hustru var med vid vigseln mellan kronprinsessan Victoria och Daniel Westling. Birgitta hade under talmanstiden en formell roll i inskolningen av kronprinsessan i hennes ämbete, och ett slags brygga uppstod mellan de här båda damerna i mycket olika ålder. Jag var också bjuden men avböjde. Också jag har träffat Victoria och jag har verkligen inget personligt mot henne, men jag såg i förväg framför mig hela det offentliga spektakel bröllopet skulle bli, och det ville jag inte delta i. Allt detta apropå att dagens kryss inleddes med en sång hämtad därifrån, ”When You Tell the World You’re Mine” med Björn Skifs och Agnes (Carlsson).

Och för att fortsätta i den personliga stilen: gitarristen Les Paul har jag faktiskt hört live på en klubb i New York. I dag hörde vi honom och makan Mary Ford i klassikern ”Some of These Days”.

Klassiker i annan mening är Giuseppe Verdis ”La Traviata” (”Den vilseförda”) från 1813. Den har jag förstås sett och hört.

Jag har sett mycket mer opera än operett, men Emmerich Kálmáns ”Grevinnan Mariza” från 1924 är ändå bekant för mig.

Dagens ”Evert” hade inget att göra med den ständigt återkommande Evert Taube utan skrevs 1995 av Eddie Meduza. Fast den version Matz Stefanz med Lailaz gjorde och låg 22 veckor på svensktoppen med 1997 är den definitiva versionen. Här får Lennart Palm ursäkta.

Både den här låten och ”Ska vi plocka körsbär i min trädgård” har varit med förr i krysset. Den sistnämnda var med i Melodifestivalen 1975 och sjöngs då av den nog annars helt bortglömda artisten Ann-Christine Bärnsten.

I en annan Melodifestival, den 2014, hörde vi ”C’est la vie” med tre äldre stjärnor, Towa Carson, Siw Malmkvist och Ann-Louise Hansson.

Jag gillar det här att Anders Eldeman blandar högt och lågt, nära och fjärran, nytt och gammalt.

Det hör liksom till att han gör sådant som att låta Mattias Enn sjunga Karl Gerhards ”Jag är ett bedårande barn av min tid” och sedan frågar vem som skrev melodin. Jo, Jules Sylvain.

Och sen spelar han något som han klassar som hårdrock: ”Paradise City” med Guns N’ Roses.

Nästa vecka får vi kanske möta någon Gun från Dragarbrunn.

Men se på fan: Som en alert läsare påpekar, har jag i dag glömt att redovisa, vem som sjöng ”Applause”: Lady Gaga.

Melodikrysset nummer 47 2015

21 november 2015 12:16 | Barnkultur, Film, Musik, Politik, Ur dagboken | 8 kommentarer

Det är ingalunda så att allt det som spelas i Melodikrysset är välbekant för mig, även om jag genom åren har lyssnat på alla möjliga sorter av musik.

Tyska Modern Talking minns jag för all del till namnet, men deras ”Brother Louie” har jag inget musikaliskt förhållande till.

Och namnet Bruno Mars väcker inte några associationer, så inte heller hans ”Locked Out of Heaven”.

Mycket av det som förekommer i Melodifestivalen fastnar heller inte i mitt musikminne, så till exempel Linda Bangtzings ”Ta mig”. Och även om jag som artister rankar Uno Svenningson och Irma Schultz högre, har heller inte deras gemensamma bidrag i samma tävling ”God morgon” satt några djupare spår i mitt musikminne.

Som jag tidigare har bekänt, hör jag inte till dem som sitter klistrade vid TV-såpor av olika slag. ”Våra värsta år” har jag således inte sett, dock hört talas om. Men ”Love And Marriage” känner jag förstås igen, och sen är det inte så svårt att finna ut att Al Bundy i den här serien spelas av Ed O’Neill.

Ännu lättare var dagens första, också TV-anknutna fråga. Jag kände genast igen Magnus Härenstams röst och begrep snart, att det vi hörde var hämtat ur ”Fem myror är fler än fyra elefanter”.

Dagens andra barnfråga var rent musikalisk. Vi skulle känna igen ”Vi äro musikanter allt ifrån Skaraborg”.

Ytterligare en ljudillustration belyste mer fråga om hur barn kommer till: ”I fjol så gick jag med herrarna i hagen” ändar förstås sen i att det sparkar i magen.

Och ”Får jag låna nyckeln, Ann-Marie”, i dag framförd av Sune Mangs, speglade väl några avsikter åt samma håll den också.

Lite mer svävande åtrå präglar ”Drömmen om Elin”, i dag som instrumentalt original med Carl Jularbo.

En del av Anders Eldemans dubbelfrågor förstår jag inte riktigt vitsen med. Vad har till exempel Orups ”Magaluf” att göra med Cat Stevens’ ”Morning Has Broken”?

De båda delarna i den andra dubbelfrågan hade åtminstone ett samband med varann. Vi hörde Bing Crosby i ”Avalon” och skulle då också veta, att en del av melodin är lånad ur ”Tosca” av Giaccomo Puccini.

Det enda som då är kvar att redovisa svaret på är dagens filmfråga. Musiken vi hörde skulle vi förknippa med Moulin Rouge. Jag har filmen med bland andra Nicole Kidman, och jag har också varit i Paris och med egna ögon sett Moulin Rouge (dock utan att besöka etablissemanget).

Det finns inslag i fransk kultur som är underbara, och det finns inslag i fransk politik som jag inte finner lika lysande. Men jag hör till dem som hyllar rätten att leva och låta leva. Ingen får, som nu, ta sig rätten att försöka forma världen efter sitt beläte.

Melodikrysset nummer 46 2015

14 november 2015 13:00 | Barnkultur, Film, Musik, Politik, Teater, Ur dagboken | 2 kommentarer

Det som har skett i Paris är inte bara oförståeligt utan också oförlåtligt. För egen del har jag ingen religiös tro, har således invändningar inte bara mot islam utan också mot kristendom, men det är klart att religiös fanatism, det vi alltså just har sett exempel på i Frankrike, står i en klass för sig. Det enda jag önskar är att de här mördarna, strax innan deras egna liv släcktes ut, hann förstå, att det de hade gjort inte leder till något paradis utan bara till det mörker och den förintelse de nyss har förpassat oskyldiga medmänniskor till.

Jag hade valt att stanna hemma från en socialdemokratisk distriktskongress, dit jag var inbjuden som veteran/gäst, eftersom det var lördag och Melodikrysset.

Ganska snart begrep jag av det jag hörde i radion, att sändningarna från och om Paris skulle fortsätta även under ordinarie melodikrysstid, detta dock utan att Sveriges Radio behagade meddela, när Melodikrysset i så fall skulle sändas.

Så jag gick till Melodikryssets hemsida på webben utan att få någon upplysning där heller, men sen testade jag, i precis rätt ögonblick, websändningen, och där sändes alltså programmet!

Datorn, där jag normalt söker information under sändningens gång, var nu blockerad av själva krysset, men lyckosamt nog klarade jag i dag samtliga frågor med hjälp av egna musikkunskaper, och senare har jag sökt tilläggsinformation och gjort kontrollsökningar på nätet.

Krysset började relativt lätt, med ett stycke ur Björn Ulvaeus’ och Benny Anderssons ”Chess” och med harpa som soloinstrument.

Benny Andersson återkom sen ytterligare en gång, nu som upphovsman till musiken i ”Jag mötte Lassie”, vars text skrevs av Marie Nilsson.

Mer ur djurvärlden kom det sen, nu med adress barnen. ”Var bor du lilla råtta” skulle ge oss kryssordet råttan.

Eric Clapton är en av mina favoriter, så det var roligt att få höra honom i krysset, i ”San Francisco Bay Blues” i dag.

Och jag delar också Tove Janssons vemod i hennes och Erna Tauros ”Höstvisa. Men dagarna mörknar, minut för minut, vad vi än gör.

Evert Taube fanns förstås också med i krysset, i dag till och med med råge – vi skulle klara hela fem kryssord med hjälp av ljudillustrationen, hela låttiteln ”Så länge skutan kan gå”.

En gammal spelfilm, i dag från 1937, skulle vi också kunna identifiera. Eller rättare sagt, vi skulle klara den ena huvudrollsinnehavaren, Sickan Carlsson. Den andra var Åke Söderblom, som också, tillsammans med Jules Sylvain, hade skrivit filmens titelmelodi, ”Klart till drabbning”.

Men Anders Eldeman hoppade, i dag som vanligt, mellan ljudillustrationer från olika epoker. Jerry Williams är ju för all del inte purung han heller, men den låt vi hörde i dag, ”Far From Any Road”, gjorde han tillsammans med en inte riktigt lika gammal dam, Anna Ternheim.

Eddie Meduza (egentligen Errol Norstedt) är en person som har gjort många låtar, som skulle få många melodikrysslösare att sätta morgonkaffet i halsen om de spelades, men hans sång om det här landet, gjord på ”U S of America”, den som alltså handlade om USA, gisslade alltså Sverige.

Mer samhällstillvänd, på sin tid till och med sossetillvänd, var Arne Domnerus, som vi i dag fick höra i en charmig instrumentalversion av Povel Ramels ”Ta av dig skorna”.

Eva Dahlgren var en av dem som ställde upp när det gällde att minnas och hylla Olof Palme. I dag skulle dock hennes ”Ängeln i rummet”, i krysset framförd på finska, leda oss till svaret ”en ängel”.

Tage Danielsson har både hyllat och gisslat socialdemokratin. Han har gjort oerhört mycket på skiva, men i den mångfalden hittar man också hans framträdande tillsammans med OD, Orphei Drängar, här i Uppsala. Tillsammans med OD gjorde han till exempel det som i dag användes som ljudillustration, Tore Ehrlings och Nils Hellströms ”En månskenspromenad”.

Mer musik blir det för min del i dag på Uppsala Stadsteater. Hustrun och jag ska gå på premiär, på ”La cage aux folles”. Jag återkommer om detta.

Fars dag blev en mycket varierad dag

8 november 2015 23:07 | Barnkultur, Deckare, Film, Mat & dryck, Media, Politik, Prosa & lyrik, Serier, Ur dagboken, Varia | 4 kommentarer

I morse, på Fars dag, väcktes jag av mor i huset med presenter på sängen.

Som vanligt fick jag böcker, både skönlitteratur och fackböcker: Michail BulgakovsDet vita gardet”, Aris Fioretos‘ ”Mary”, Ingrid BergmansMitt liv” och William M AdlersJoe Hill”. Dessutom Ulf Starks och Anna HöglundsGöran och draken” och Emelie Östergrens serieversion av Selma LagerlöfsBortbytingen”-

Vidare några dvd-filmer: Richard LestersA Hard Day’s Night” med The Beatles, Roy AnderssonsEn duva satt på en gren och funderade på tillvaron” och så ”Den stora Alice Babs-boxen”.

Som ni kan ana är mycket av det här till gemensam glädje, och det mesta av det här är inte inköpt just till Fars dag. Hustrun är med i Böckernas klubb och köper där regelbundet böcker och spelfilmer, av vilka ganska mycket sparas för att ges bort kommande farsdagar, jular och födelsedagar. Det är helt enkelt ett smart sätt att till rimligt pris hålla familjens bibliotek och spelfilmsbestånd aktuella.

Men visst blir far glad, både för det här och för den läckra hemgjorda smörgåstårta som serveras både till morgonkaffet och till lunch.

På eftermiddagen i dag hade jag lovat att hålla ett föredrag med rubriken ”Flykten från Estland” hos IOGT-NTO i Drabanten nere vid Uppsala C. Det har spritt sig bland föreningarna i stan att jag har egna erfarenheter av den första riktigt stora flyktingvågen till Sverige, den över Östersjön i andra världskrigets slut, och dagens stora flyktingvåg, den här gången över Medelhavet och upp över Europa, har gett förnyad aktualitet åt den här nu ganska avlägsna flykten, också den i mycket stor skala.

Många i publiken var gamla människor med egna minnen, men särskilt roligt var det att ämnet hade lockat också några, som inte hör hemma i IOGT-NTO kretsen. Bland dem som hade kommit för att lyssna fanns sålunda Küllike Montgomery med maken Henry Montgomery, hon flykting från Estland och nu dels pensionerad chef för Bror Hjorts hus, dels representant för Miljöpartiet i Kulturnämnden, han aktiv socialdemokrat.

Samtalet som följde efter mitt anförande drog ut på tiden, och när vi till slut bröt, insåg jag, att jag höll på att missa dagens 95-årsuppvaktning, den som bland andra Birgitta och vår dotter Kerstin skulle gå på. Så jag lyckades få skjuts till Luthagen – bara för att finna, att Birgitta och Kerstin liksom flertalet övriga gäster redan hade gått.

Men eftersom mottagningen ägde rum hemma hos Karin, som alltså är Birgittas faster, tog jag ändå hissen upp och överlämnade den rosenbukett jag själv hade fått som tack för mitt anförande. (Birgitta hade tidigare haft med sig present.) Hann också få en kopp kaffe och en pratstund med Karin och ett par eftersläntrande gäster.

Karin är, trots sin höga ålder, häpnadsvägande alert och lika radikal som hon alltid har varit.

Sen blev det promenad hem till Svartbäcken och till den födelsedagsmiddag Birgitta var i full färd med att ställa i ordning.

Medan jag väntade, ringde sonen, Matti, och grattade, och efter middagen – i dag för första gången på mycket länge serverad i det rum, där Kerstin och hennes båda barn har bott – har det blivit TV, främst veckans avsnitt av ”Bron”.

Detta skrivet under väntan på reprisen av ”Modus”, vars senaste avsnitt i onsdags jag missade.

« Föregående sidaNästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^