Kriget, som maskin för död och förintelse

1 juni 2016 18:22 | Film, Politik | 5 kommentarer

Jag, med min personliga erfarenhet av krig och flyktingskap, har aldrig personligen haft en tanke på att bli vapenvägrare – det finns situationer då medborgarna måste vara beredda att värna sitt land med vapen i hand; dock finns det situationer då det bara återstår att fly. Fast det betyder inte, att det inte också i det egna försvaret skulle finnas officerare och soldater, som med fog skulle kunna anklagas för att ha en eller annan skruv lös.

Om detta handlar Stanley Kubricks (1928-1999) film ”Ärans väg” (”Paths of Glory”, 1957).

Kubrick växte upp i USA, men han kom att i stället börja göra film i Europa, och den här aktuella filmen utspelas under första världskriget med dess länge fastlåsta front mellan tyskar och fransmän. Fokus ligger på ett franskt förband med överste Dax (Kirk Douglas) som frontfigur.

Filmen, gjord i svart-vitt, skildrar realistiskt livet i skyttegravarna 1916: ett skitliv under ständig beskjutning från båda sidor, ingen sida lyckas egentligen bestående avancera, hopplösa patrulluppdrag under taggtrådsspärrarna och en bit in mot fiendeland.

Ut till denna yttersta frontlinje kommer divisionschefen, general Paul Mireau (George Macready), som bara har ett mål för ögonen, att den här franska stridsenheten ska göra en framryckning och inta den kulle tyskarna opererar från. Dax försöker argumentera emot men tvingas ge med sig, och tre man skickas som patrull under taggtrådshindren för att rekognosera. Den kommer inte så långt förrän den hejdas av eldgivning. Löjtnant Roget (Wayne Morris), försupen och feg, flyr fältet, och när korpral Paris (Ralph Meeker) tar sig fram till spanaren LeJeune (Kem Dibbs), visar det sig att han är dödad med en handgranat, av Roget i själva verket. Roget hävdar dock att LeJeune sköts med maskingevär när han råkade hosta.

Mireau står på sig om att kullen måste erövras från fienden, och delar av det här kompaniet följer Dax i ett fullkomligt meningslöst försök till framryckning, som ändar i att de som inte har dödats tar sig tillbaka till den egna skyttegraven. Fast en god del av manskapet har aldrig lyckats ta sig ur den, således inte följt order.

Mireau, som hade utlovat artilleristöd och förstärkning, försöker dölja sina egna misstag genom att gå till anfall. Det hela ändar i att tre man väljs ut för arkebusering på grund av feghet i fält: menige Arnaud (Joseph Turkel), menige Maurice Férol (Timothy Carey) och så den redan nämnde korpral Paris, utplockad av löjtnant Roget, som på det här sättet vill undanröja ett vittne till sitt eget svek.

Roget tvingas sedan att själv leda avrättningen av Paris och de andra. Överste Dax, som har åtagit sig försvaret men hindras i detta värv, tvingas se tre medsoldater, inte mer skyldiga än andra, bli offerlamm.

Dax ger ändå inte upp. Han lyckas vid ett cocktailparty få ett enskilt samtal med general Georges Broulard vid generalstaben (Adolph Menjou) och lägger bland annat av andra skriftligt intygade vittnesmål om att Mireau, med avsikten att få den franska anfallsstyrkan att avancera, beordade det egna batteriet att beskjuta den.

Broulard försöker köpa Dax’ lojalitet genom att erbjuda honom utnämning till general, men Dax vägrar med förakt. Vilket leder till att han och hans mannar åter beordras tjänstgöring ute vid fronten.

Men innan det sker ser vi Dax vänta och lyssna utanför en lokal, där mannarna för en stund dränker sina bekymmer i alkohol. In på scenen där släpas, livrädd, en kvinna, tysk sångerska visar det sig till den manliga franska publikens föraktfyllda jubel. Men sångerskan, för övrigt spelad av Kubricks hustru Susanne Christian, sjunger på sitt eget språk en sång om en soldatpojke. Och den franska soldatpublikens ögon tåras.

Cider med Rosie som TV-film

30 maj 2016 17:17 | Film, Prosa & lyrik | Inga kommentarer

Den brittiske författaren Laurie Lee gav 1959 ut en självbiografisk roman med titeln ”Cider with Rosie”. Den gavs 1961 ut på svenska, på Bo Cavefors förlag och i översättning av Pelle Fritz-Crone och kallades då för ”Cider med Rosie”. Själv läste jag den när den 1970 gavs ut i pocket i samma förlags BOC-serien. Jag tyckte då att den var en utomordentlig roman och minns den fortfarande som sådan.

Nyligen visade Sveriges Television den senaste filmversionen av den, gjord 2015 av BBC One. Den är naturligtvis inte helt identisk med boken, men handling, miljö och agerande är desamma. Manusförfattare är Ben Vanstone, men han följer förstås hyggligt handlingen i bokoriginalet av Laurie Lee. Och regissören, Philippa Lowthorpe, har gjort ett på det hela taget mycket bra jobb.

Ett av problemen de som har gjort filmen har ställts inför är att Lees historia utspelas i olika tidsepoker, vilket förstås kräver, att de huvudagerande spelas av olika skådespelare i adekvat ålder. Laurie Lee själv, även med smeknamnet Loll, spelas sålunda av Georgie Smith och Archie Cox. Isabella Polkinghorne spelar Jo som ung och Maya Garber spelar henne som tonåring. Och titelns Rosie spelas av Libby Easton respektive Ruby Ashbourne Serkis. Det är den senare vi, och framför allt Loll, ser bada naken, och det är hon som med hjälp av en flaska cider får Loll att tappa hämningarna och våga sig på sitt livs första samlag (som dock inte visas i bild).

Filmen öppnar med en överlastad hästvagn, på väg med Loll och hans familj, mamma plus tre systrar och fyra bröder (delvis hans halvsyskon) till ett nytt ställe i byn Cotswolds i Slad, Gloucestershire. Det här äger rum mot slutet av första världskriget, och pappan i familjen är inkallad. Tiden markeras också med att barnen och en lite äldre syster ute i skogen hittar en kille som håller sig gömd. Han är desertör och efterlyst, och en av historiens tragedier är att han, när han sen fångas in av militär på skallgång, skiljs från den tjej som har hunnit bli kär i honom.

Annars får vi, steg för steg, lära känna människor och miljö, också skolan barnen går i.

I den familj som står i fokus för berättelsen hoppas modern ideligen men förgäves på besök av barnens pappa, vilka trots löften om motsatsen aldrig blir av. Till slut förstår vi som ser filmen att den här pappan och maken aldrig tänker återvända.

Lugnet och idyllen balanseras också av närvaron av två ständigt grälande gamla damer, Granny Trill och Granny Wallon.

Så småningom slår den nya tidens våg in också över den här lantliga idyllen. Flickorna blir vuxna och gifter sig, den så lockande och företagsamma Rosie dock inte med Loll, som drar vidare i livet.

Melodikrysset nummer 21 2016

28 maj 2016 12:06 | Barnkultur, Film, Media, Musik, Politik, Ur dagboken | 9 kommentarer

Dagens kryss innehöll en del saker som inte riktigt hör hemma i min kunskapssfär, men jag löste det ändå utan större problem.

De för mig svåraste frågorna är ofta knutna till TV-serier, och särskilt såpor ser jag aldrig. Men i dagens avslutande fråga hade jag i båda fallen varannan bokstav, och den sista seriens namn kom jag efter läsaringripande på, ”En värld i krig”. Och sen kom jag så småningom på att det också fanns en annan engelsk TV-serie som hette ”I vår herres hage”.

För egen del ser jag hellre långfilmsklassiker, så till exempel i går kväll såg hustrun och jag i TV Stanley Kubricks ”Ärans väg”.

Men för att fortsätta på TV-linjen: ”Simpsons” har jag faktiskt aldrig sett något enda avsnitt av, men jag har förstås under bläddrande mellan kanalerna halkat in också på den, så jag vet, att huvudfiguren där heter Homer Simpson.

Walt Disney, bland annat ”Djungelboken”, har jag däremot i våra VHS- och DVD-hyllor, så det var inte särskilt svårt att bara med hjälp av begynnelsebokstaven räkna ut, att det som spelades handlade om elefanter. Det vi hörde var ”Överste Hathis marsch”.

Krysset öppnades med Eva Eastwood och ”Han är kung”. Redan där fick jag fundera lite, eftersom Eastwood inte hör till mina personliga favoriter.

Det gör inte Charlotte Perrelli heller, men hennes ”Hero” från Melodifestivalen 2008 kom jag åtminstone i håg.

Det sista gällde faktiskt också Katrina And the Waves, åtminstone deras ”Walking On Sunshine”.

Dolly Parton har jag till och med en del skivor med i min egen skivsamling, och det var heller inte våldsamt svårt att komma på, att den vi också skulle förknippa hennes ”I Will Always Love You” med var Whitney Houston.

Disco är inte riktigt min musik, men jag tycker faktiskt att det svänger bra om Donna Summer i ”Hot Stuff” från 1979.

Bobby Darin minns jag från mina yngre år, och hans ”Things”, senare en ännu större hit med Nancy Sinatra, är en sån där låt som fastnar i melodiminnet.

Och jag gillar också ”Walk On the Wild Side” med Lou Reed.

Leif Anderssons radioprogram med musik från swingepoken var under många år en av mina radiofavoriter, så visst mindes jag signaturen till hans ”Smoke Rings”, som här i krysset av någon anledning ska skrivas ”Smokerings”.

Och så avslutar jag dagens redovisning med Thorstein Bergmans fina ”Om du nånsin kommer fram till Samarkand”, i dag spelad av Lars Roos.

Jag har träffat och lyssnat på Thorstein i olika sammanhang, bland annat under en socialdemokratisk partikongress, där han gjorde ett sångprogram. Han har under hela sitt liv verkat inom arbetarrörelsen, till och med varit anställd av ABF, och när arbetarrörelsens sångbok ”Tidens sångbok” försvann, gjorde han på nytt förlag en ny sådan sångbok, ”Den nya tidens sångbok”.

Jag gillar människor som aldrig ger upp.

Dagsutflykt som ändade med en bukett bondsyrener

24 maj 2016 22:42 | Film, Handel, Prosa & lyrik, Resor, Trädgård, Ur dagboken | Inga kommentarer

Jag brukar samla ihop olika ärenden jag måste utföra i Uppsala och då och då göra en ärenderesa in till stan.

När det blev den här gången bestämdes av att jag lyckades få med mig fel rock när jag hade varit på kusinträff (på Birgittas sida) i lördags. Själv hanns jag upp på busstationen innan bussen till Öregrund hade avgått och anlände således rocklös till sommarvistet. Nå, ingen skada skedd till följd av detta; vi har haft sommarvärme.

Min egen rock fanns dock kvar hemma hos Kjell och Görel, värdparet till kusinträffen.

Så jag tog mejlkontakt med Kjell och aviserade så småningom mitt återtagande av rocken till tisdag efter lunch.

I förmiddags tog jag bussen till Uppsala och från busstationen taxi hem till Kjell, som väntade med rocken. Kunde också konstatera att vädret i Öregrund i morse var råkallt, medan det i Uppsala var full sommarvärme.

Sen fortsatte jag till vår lägenhet på Idrottsgatan, närmast för att jag och Birgitta här om kvällen såg en filmatisering av Laurie LeesCider med Rosie”, en bok vi båda uppskattade, när vi läste den i början av 1970-talet. I bokhyllan hittade jag också samme författares ”Jag gick mig ut i världen en sommarmorgon”, så jag tog med också den till Öregrund.

Sen gjorde jag övriga stadsärenden: var på banken och tog ut mer kontanter (jag är en obotlig kontantkund), lämnade in kemtvätt i Forumgallerian och gjorde genast av med en del av pengarna genom att köpa böcker i Lundeq i samma hus – det är Mors dag plus Annas födelsedag snart, och då kan ni förstå att jag inte kan berätta vad jag köpte.

Därefter var det dags att ta öregrundsbussen tillbaka till sommarvistet. Jag läste till att börja med Aftonbladet, men blev snart störd av en man som klev på bussen vid Gränby centrum. Han betedde sig som om han var otroligt berusad eller möjligen snarare drogad: verkade långa stunder prata i telefon utan att, vad jag kunde se, ha någon telefon, sökte kontakt med framför allt ensamma damer, gick omkring i bussen, stod i gången bredvid sin plats, klagade plötsligt över att han ine kände igen några och tydligen inte ens vägen till Alunda, dit han enligt biljettbeställningen var på väg. Hela resan till Alunda blev ett stycke absurd teater, detta utan att chauffören gjorde det minsta för att ingripa.

Väl hemma i vårt sommarhus möttes jag av Birgitta med en god middag, och på köksbordet stod en stor bukett blommande bondsyrener, årets första.

Melodikrysset nummer 20 2016

21 maj 2016 12:25 | Film, Media, Musik, Politik, Resor, Ur dagboken | 3 kommentarer

Jag är tillfälligt inne i stan, Uppsala, denna lördagsmorgon, men i kväll är jag åter tillbaka i Öregrund. Men var man lyssnar på och löser Melodikrysset gör ju detsamma.

Den enda riktigt svåra frågan för mig i dag var den alla sista, men jag klarade den med hjälp av alla hjälpbokstäver jag hade fått. Jag kände varken igen artisten eller visste vilket TV-program det vi hörde hade hämtats från. Två av fyra bokstäver ifyllda fick mig att förstå, att det vi hörde härstammade från Idol, som jag aldrig någonsin har sett, och när det gällde sångarens efternamn, hade jag varannan bokstav och gissade rätt på resten: Lindström. Och jo, när jag googlade, fann jag, att det fanns en Daniel Lindström, som 2004 vann tävlingen med ”Coming True”.

Helmut Lotti hör väl heller inte till mina idoler, men hans ”Caterina” minns jag.

Nå, Ronald Reagan har heller aldrig varit någon idol, i det fallet politisk, för mig, men det är klart att jag har kläm på USAs presidenter, i vart fall de presidenter som har varit verksamma under min egen livstid.

Lena Nyman har jag sett live på scen (och dessutom förstås på film), och jag har henne även på skiva. Bodil Malmsten har vi massor av böcker av i bokhyllorna, och henne har jag dessutom haft brevkontakt med; dessutom följde jag hennes blogg ända till dess att hon dog. Nå, i dag fick vi höra Lena sjunga Bodils ”Damen trött”.

Min musiksmak och mitt musiklyssnande styrs inte av åldersgränser, och jag gillar också Veronica Maggio, vars ”Välkommen in” spelades i dag. Den finns på CDn ”Satan i gatan”.

Men i den andra ändan av åldersskalan hittar vi en radiofavorit från förr, trumpetaren Arne Lambert, i dag med ”Oh, mein Papa”.

En kul, lite äldre inspelning inledde dagens kryss, ”Vi bor på landet” med Bröderna Djup, härstammade från TV-programmet ”Nygammalt” 1979.

I TV har jag också sett Dame Edna, som vi idag hörde i ”I Will Survive”.

Sist i dag en hel radda filmmusik.

Det mesta har jag själv upplevt i någon biosalong eller framför TV, men Ennio Morricone har ju skrivit musik till så många filmer, att jag inte minns ur vilken dagens exempel var hämtat. Någon som vet?

”Always Look On the Bright Side of the Life”, som sjöngs av Eric Idle, förekom i ”Life of Brian” (”Ett herrans liv”) 1979.

Och den trevliga ”Goodness Gracious Me” med Sophia Loren och Peter Sellers förekom i ”Miljonärskan” (”The Millionairess”) från 1960.

ABBAs ”Mamma Mia” har jag sett som scenföreställning på Broadway – däremot har jag aldrig sett filmversionen. Hur som helst, som ljudillustration hörde vi ”Lay All Your Love On Me”.

Kvar då att skriva om är en film från 1940, ”Swing it, magistern”, med Alice Babs. I dag fick vi ur den höra ”Regntunga skyar”.

Nu ska jag strax åka i väg till en kusinträff på Birgittas sida av familjen.

Melodikrysset nummer 18 2016

7 maj 2016 12:00 | Barnkultur, Film, Media, Musik, Ur dagboken | 4 kommentarer

Sommarvärme redan i början av maj. Scillan blommar som vackrast i gräsmattan. Under de här förhållandena känns det helt rätt att få höra Lars Roos spela ”De sista ljuva åren”, annars mer känd i Lasse Stefanz’ version. Den här ljudillustrationen skulle leda oss till kryssvaret år.

Fast som en påminnelse om min höga ålder spelade ju Anders Eldeman också Beethovens ”Ödessymfonin”.

Men om jag ska ta också det som beredde mig lite huvudbry:

Will Smith, han som sjöng ”Switch”, kan jag inte påminna mig att jag har hört förut. Men när jag hade fått både inledningsbokstaven W och avslutningsbokstaven L i hans förnamn, var det ju lätt att gissa vad det skulle bli. Sen kombinerade jag det förmodade förnamnet med ledtrådarna hollywoodskådespelare och rapartist, och si, det blev Will Smith.

Det andra jag hade lite trubbel med var ”99 Luftballons”. Jag kom i håg melodin men mindes inte vem som sjöng den. Jo, Nena. Och de två bokstäver av fyra jag fick ut med hjälp av lodräta svar ledde mig till att siffrorna i titeln måste vara nior.

Det tredje jag fick grubbla över var en låt vi hörde i Lennart Palms version: ”Lilla fågel blå”, skapad av Staffan Hellstrand.

Något annat hade jag inte de här svårigheterna med.

För visst var det Little Jinder vi hörde i första delen av krysset, och det hon sjöng var tydligen ”Super 8″.

Ännu lättare var det att komma i håg Siw Malmkvists insjungning av Peter Himmelstrands ”Mamma är lik sin mamma”. Hon gjorde den 1968, och året därpå gjorde hon den tyska version vi fick höra i krysset, ”Frauen sind doch nur Frauen”.

Därmed är vi definitivt inne på ämnet låtar som slog. En annan sådan var ”We Are All the Winners” som Nick Borgen kom tvåa med i Melodifestivalen 1993.

Min personlig musiksmak är dock riktad åt annat håll, så Otis Redding finns i motsats till de två senast nämnda artisterna i min egen skivsamling. I dag spelade Eldeman ”Sittin’ On the Dock of the Bay”.

Tre frågor kvar, alla knutna till filmer.

Den första ljudillustrationen kom från Edvard Perssons film från 1936, ”Söder om landsvägen”.

Och de två övriga var hämtade ur utomordentliga barnfilmer.

Vi fick höra en instrumental version av ”Du käre lille snickerbo”, som är knuten till Emil i Lönneberga.

Och så spelade Art Garfunkel ”Bright Eyes”, som förekom i ”Den långa flykten”, som i sin tur byggde på Richard Adams’ bok från 1972. Läs den gärna! Det djur Eldeman efterlyste och som boken handlar om är kanin.

Själv ska jag avsluta morgonpasset med en extra kopp kokkaffe, en del av livet på landet.

Maria Gripes ”Skuggserien” som film

30 april 2016 1:04 | Barnkultur, Film | Inga kommentarer

Maria Gripe (1923-2007) var en utomordentlig ungdomsförfattare – jag har skrivit uppskattande om flera av hennes böcker, inte minst om ”Tordyveln flyger i skymningen” (1978), som jag först hörde som en andlöst spännande radioföljetong redan 1976, då dramatiserad tillsammans med Kay Pollak.

Jag har publicerat recensioner både av den och av flera andra av Maria Gripes böcker.

I julnumret av Aktuellt i politiken (s) 1983 (nummer 21, 18 december) publicerade jag som vanligt en barnbokskrönika, i det aktuella fallet med rubriken ”Böcker ur julklappssäcken”. Där hittar man, under mellanrubriken Tonår, bland annat följande:

”Att läsa Maria Gripes böcker är en ren njutning. Hennes ”Skuggan över stenbänken” (Bonniers, 1982) är inget undantag. Man sugs in i historien. Den är realistisk, detaljerad, vardagsnära och psykologiskt trovärdig, men där finns också – som så ofta hos Maria Gripe – ett stråk av overklighet och mystifikation. Året är 1911, och Maria Gripe skildrar både en småborgerlig familjs vardag och den omkringliggande fattigdomen. Men intresset fokuseras framför allt på Carolin, den gåtfulla nya jungfrun. Upplösningen, som i den här boken – i motsats till flera av hennes senare – är helt realistisk, ska vi inte avslöja.”

Det här var en kortrecension, och självfallet skulle det finnas mycket mer att tillägga – jag ska återkomma till detta, när jag övergår till att skriva om filmversionen, som omfattar ytterligare två av de sammanlagt fyra böcker, som ingår i den så kallade ”Skuggserien”. Utöver den redan nämnda boken utgörs den av

…och de vita skuggorna i skogen” (1984)

Skuggornas barn” (1986)

Skuggömman” (1988)

Av de tre första böckerna i ”Skuggserien” gjorde Marianne Ahrne TV-serien ”Flickan vid stenbänken”, som visades 1989 i Sveriges Television. Hela serien, som är uppdelad i kortare TV-avsnitt är 4 timmar och 21 minuter lång, och den finns återutgiven i en box med två DVD-skivor. Jag har under två kvällar sett hela materialet, och det är Marianne Ahrnes filmversion – möjligen i olika avseenden inte helt trogen handlingen i Gripes böcker – jag nedan kommenterar. Observera att Ahrnes filmversion av tre av böckerna, ”Flickan vid stenbänken”, alltså har ett snarlikt men inte identiskt namn som första delen i bokserien men således även täcker de två följande böckerna i serien.

De viktigaste personerna vi får lära känna är de här:

En vinterkväll runt 1910 får en hyggligt välbeställd borgerlig familj i Stockholm besök av en flicka, Carolin (Anna Edlund), som söker tjänst som piga. I det hushåll hon kommer till finns tre barn, viktigast dottern Berta (Anna Björk), och så deras mamma (Lena T Hansson) och pappa (Bertil Lundén). Och så den barska hushållerskan Svea (Majlis Granlund), en konservativ dam som har som princip, att tjänstefolk ska veta sin plats.

Hon kommer mycket riktigt på att Carolin verkar ha någon som hon smygträffar på nätterna – en bror, Carl, visar det sig, men Carl är alltså egentligen Carolin och är således verkligen en flicka, om än en mycket pojkaktig sådan.

Genom farmors i familjen (Inga Landgrés) förmedling söker Carolin, nu som så ofta klädd som pojke och med namnet Carl) tillsammans med Berta plats på slottet Rosengåva (i själva verket Trolleholm nära Eslöv), där man söker ett par ungdomar som sällskap och assistenter åt husets egna ungdomar, Arild (Gerhard Hoberstorfer) och hans stumma syster Rosilda (Gaëlle Legrand), som tappade talförmågan när modern troddes ha dränkt sig och sen symboliskt begravdes. (Pappan är också försvunnen, utomlands.) De här syskonen har sedan aldrig lämnat slottet, och Rosilda kommunicerar genom att skriva i anteckningsböcker. Ungdomarna tas om hand av sin gamla barnsköterska Amalia (Anita Björk) och paret Axel (Hans Polster) och Vera Thorsson (Chatarina Larsson). Till den kusliga och klaustrofobiska stämningen på slottet bidrar också tre groteska gamla tjänare och kusken (Georg Årlin).

Ett hot, så småningom ett akut hot, mot den här miljön utgör Storråda (Viveca Lindfors), som, förutsatt att Arilds och Rosildas båda föräldrar kan förklaras vara döda, vill fördriva de andra och själv ta över gården.

Jag vill inte ge en alltför detaljerad skildring av upplösningen, men ett handgemäng slutar med att det utbryter eldsvåda i slottet, och under släckningen hittas och räddas i sista stunden den försvunna modern i huset, vilket leder till att Storråda måste ge sig i väg och till att Rosilda återfår talförmågan.

Den återfunna modern har hela tiden, vilket bland andra Axel hela tiden har vetat och de gästande barnen har börjat ana, gömt sig på den låsta och genom åren bevarade övervåningen.

Så långt handlingen och de medverkande.

Psykologin i det sist omnämnda, moderns övergivande av sina egna barn, antyds i filmen men blir aldrig riktigt psykologiskt övertygande.

Ett annat problem med den här långa och mångfacetterade berättelsen är att den innehåller så många olika spår. Farmodern till Carolin har lett flickan till att söka tjänst i den där stockholmsfamiljen, därför att hon tror att pappan i familjen är far även till Carolin – hon och Berta är alltså halvsyskon.

Farmodern leder också de båda halvsyskonen till Rosengåva, som också gömmer en hemlighet, som berör Carolin, det vill säga Carl. Och han förstår så småningom, när han en natt får syn på den förmodat döda modern till Arild och Rosilda, att hon måste vara även hans mor och han själv således vara ett halvsyskon till Arild och Rosilda.

Och eftersom Carolin under vistelsen på Rosengåva uppträder som pojke, Carl, blir den stumma systern Rosilda kär i honom (alltså henne), vilket Caroline ser ut att bejaka genom att kyssas med Rosilda. Brodern Arild, som också har känt erotisk dragning till Carl, ser senare Carl = Caroline – bada naken och fylls av vrede och motvilja.

Det är alltså inte bara tidens stora kvinnofråga (rösträtten) som diskuteras i den här bokserien utan också vår könsidentifikation och vad den innebär.

Men läs själva böckerna, och se gärna också filmatiseringen.

Melodikrysset nummer 16 2016

23 april 2016 13:15 | Barnkultur, Film, Mat & dryck, Media, Musik, Politik, Prosa & lyrik, Resor, Ur dagboken | 2 kommentarer

Jag var inne i Uppsala i går, var kallad till en av de återkommande kollmötena med min husläkare. Det här besöket resulterade bland annat i att jag fick en salva att stryka på ryggen, där jag har fått utslag. Och så fick jag en remiss till Akademiska för lungröntgen, eftersom jag berättade att jag utan att vara förkyld hostar när jag intar ryggläge.

Jag passade då också på att gå till det näraliggande konditori Trianon, som säljer mycket välkomponerade smørrebrød, och valde ut några att ta med till fredagskvällens middag i Öregrund.

Där hade hustrun och jag sen en helkväll framför TVn och såg, utöver nyheter, programmet om Hannah Arendt, den ganska taffliga men ändå trevliga ”Mord i Paradiset” och så ett program från en konsertturné med Sofia Karlsson och Tomas Andersson Wij, två artister som jag uppskattar mycket.

Därmed har vi kommit över på ämnet musik och fått en naturlig övergång till Melodikrysset.

Och eftersom jag ovan berättade om mitt och hustruns TV-tittande, kan vi ju ta de TV-anknutna frågorna allra först.

Två sådana staplades på varandra. Av dem hade jag ganska lätt att känna igen Jan Johanssons pianospel i den låt som användes som signaturmelodi till ”Hem till byn”, som jag också känner till som TV-serie. Eftersom jag generellt ser få TV-såpor, hade jag till en början svårt att placera den andra signaturmelodin, men sen fick jag rätt många ledbokstäver och kunde gissa mig fram till att det här rörde sig om ”Solsidan”.

Jag är en skivsamlare av stora mått, men jag samlar då på artister och genrer som av den ena eller den andra anledningen intresserar mig. Inte så att jag har något mot Rihanna, men jag har inget av henne i min egen skivsamling. Fast när jag hade fått inemot hälften av hjälpbokstäverna, såg jag, att det, som jag hade anat, var hon som sjöng ”Close to You”.

Jag har generellt svårt för dansband, men dagens två dansbandsanknutna frågor hade jag inga problem med.

Krysset inleddes i dag med ”I mina skor”, som många minns i Lasse Stefanz’ version, men i dag fick vi höra låten sjungas av den som skrev texten, Alf Robertson, och som jag tycker gör den bättre.

Krysset avslutades också med något dansbandsartat, nämligen ”Du kommer med sol” med Rolandz, där Robert Gustafsson, mer känd i egenskap av komiker, är sångare.

Till Anders Eldemans egenheter som krysskonstruktör hör att försöka lura oss krysslösare genom att använda alternativa inspelningar och andra språk än det vi normalt förknippar låten i fråga med.

I dag hade han till exempel hittat en inspelning där Nat King Cole sjöng ”Love” på tyska.

Och fastän jag har publicerat den tänkvärda texten till Elvis Presley-hiten ”In the Ghetto” – som här skulle skrivas getto – här på bloggen (se ovan under Kulturspegeln, Sångtexter), hade jag till en början svårt att känna igen den i den här versionen.

Ibland fordrar Eldeman ett flerstegsresonemang av oss som löser krysset. Det var till exempel inget svårt att komma på att det var Kalle Moraeus (ackompanjerad av BAO) som sjöng klassikern ”O sole mio”. Men sen fordrade Eldeman av oss, att vi skulle kunna, att den här melodin är napolitansk. Och inte nog med det: Vi skulle också veta, att det finns en Pizza Napoletana. Den är i själva verket min favoritpizza. Jag gillar dess smak av sardeller, svarta oliver och kapris.

Det finns Pizza Hawaii också, men den är jag inte riktigt lika förtjust i. Detta apropå att det bland dagens ljudillustrationer också fanns ”Mitt eget Honolulu”, som väl en gång i världen lanserades av Bing Crosby.

Och på tal om pizza. Eldeman spelade också en gammal schlager om kulinariska nöjen: ”Någonting att äta, någonting att dricka”.

Men för att återvända till det italienska. Inte heller ”Pinocchio” är ett Walt Disney-original, även om jag håller hans filmversion högt – historierna om Pinocchio skrevs under tidigt 1880-tal av italienaren Carlo Collodi. Fast frågan i krysset var, vad den man hette, som hade skapat den där trädockan, som fick liv men allt längre näsa när han inte talade sanning. Jo. Geppetto hette han.

Till sist har jag sparat två artister, som jag har praktiskt taget allt av i min stora skivsamling, vilket ska ses som ett tecken på hur mycket jag gillar dem.

Olle Adolphson har jag en gång i världen faktiskt hört live, på en krog i Stockholm; hans ”Mitt eget land” till text av Beppe Wolgers finns också med i min sångbok från 1970, ”Upp till kamp! Sånger om arbete, frihet och fred”. Någon kampdiktare är han ju inte för det mesta, men för det mesta hittar man i hans visor sådant som passar alla de olika stämningar vi drabbas av i livet. I dag fick vi höra något hugnesamt, ”Nu är det gott att leva”.

En annan sån där följeslagare genom livet har varit norrmannen Alf Prøysen, och också av honom hade Eldeman valt något trösterikt, ”Du ska en dag i morgon”, med fortsättningen ”som ren och öppen står”, i norskt original ”Du ska en dag i mårå”. (Både Carl Antons svenska text och Prøysens norska original hittar du ovan under Kulturspegeln, Sångtexter.) Prøysen är väl här i Sverige mest känd för den TV-filmatiserade ”Teskedsgumman”, men hans register var brett och mycket folkligt.

Jag kom i kontakt med hans skapande i unga år, då jag var ombud för gamla Folket i Bild i vars folkbokserie man gav ut hans underbara ”Trastsommar” (”Trost i taklampa”), och jag älskade många av hans visor, när de sjöngs in på svenska.

Under min tid som nordisk sekreterare för de svenska Socialdemokraterna var jag ofta över i Norge, bland annat på Arbeiderpartiets kongresser, där man alltid unisont sjöng Prøysen, och vid ett sådant tillfälle köpte jag också på ett bokbord en flerbandsutgåva med alla hans sånger. Och vid varje besök i Oslo kammade jag igenom skivaffärer och butiker för begagnade skivor för att gradvis komplettera min prøysensamling.

Jag önskar er alla inte bara en dag i morgon utan en hel vår där världen står vid och öppen framför er!

Melodikrysset nummer 15 2016

16 april 2016 12:15 | Barnkultur, Film, Media, Musik, Ur dagboken | 17 kommentarer

Här om natten snöade det här i Öregrund. Marken blev alldeles vit igen. Men när jag på morgonen skulle gå ner till postlådan och hämta morgontidningarna, hade snön redan smält på gången och på trapporna, och under dagens lopp kom den av Birgitta vårstädade trädgården fram igen. I dag lyser solen över de tidigblommande lökväxterna i rabatterna och i gräsmattan.

Dagens melodikryss hörde inte till de svåraste. Många brukar tycka att den klassiska musik Anders Eldeman ibland spelar i krysset är svårt, men dagens exempel, Bachs ”Air”, har väl de flesta hört någon gång. För att göra det lite svårare spelade Anders Eldeman den i dag med Ekseption.

Till Eldemans vanor som kryssmakare hör att ibland spela flera låtar med samma artist eller av samma upphovsperson.

Ett exempel i dag var två nummer med anknytning till Evert Taube.

Svårast av dem var nog frågan där han som ljudillustration spelade Taubes ”Tarantella (i dårarnas gränd)”. Fast här skulle vi identifiera sångerskan, som var Jeja Sundström.

I det andra fallet skulle vi till den instrumentalt spelade ”Nudistpolka” ange upphovsmannens initialer, E T. Och så ville Eldeman veta, vad de som förekom i visan gjorde, nämligen näckade. Här i Öregrund har vi för övrigt ett officiellt, skyltat nakenbad, men jag skulle tro att näckandet där inte riktigt har kommit i gång än för säsongen.

Ytterligare en sådan här upprepning förekom i dagens kryss.

GES – Anders Glenmark, Thomas Eriksson och Niklas Strömstedt – var det som gjorde ”När vi gräver guld i USA”, som vi i dag hörde Amanda Jensen sjunga.

Nämnde Strömstedt var det också som gjorde ”Från Djursholm till Danvikstull”, som vi i dag hörde instrumentalt med Lars Roos.

Tomas Ledin förekommer då och då i krysset. Jag har inte hans senaste platta, där han sjunger ”Livs levande”, som vi hörde i dag, men jag har ett antal skivor med honom.

Andra artister förekommer också relativt ofta, bland dem Povel Ramel, vars ”Underbart är kort” från 1955 i dag förekom som ljudillustration.

Och Hasse och Tage är likaså återkommande kryssgäster. I dag fick vi höra en låt ur Tage Danielssons film ”Släpp fångarne loss, det är vår!” från 1975, insjungen av Jan Malmsjö. Men vad måste personerna i handlingen, alltså fångarne, först vara? Jo, arresterade. Och jo, jag har sett filmen.

När vi därmed ändå är inne på filmer, kan vi passa på att ta även den andra filmfrågan. Walt Disneys ”Pongo och de 101 dalmatinerna” kom 1961, och, jo, jag har sett även den, tillsammans med något barn kanske. Den som sjöng i ljudillustrationen var Cruella del Vil. Kryssvaret skulle bli dalmatiner.

Eftersom jag är av en generation, då praktiskt taget alla killar fortfarande gjorde lumpen, är jag förstås också förtrogen med ”Muckarpolka”. För er som på grund av ålder inte känner till terminologin kan jag berätta, att det man gjorde, när man äntligen var klar med militärtjänstgöringen, var muckade.

Kvar då att redovisa är svaren på två låtar, exekverade av två utländska artister.

Jag minns fortfarande Bonnie Tylers framträdande i Eurovision Song Contest och minns att jag förvånades över att hon och hennes ”Believe In Me” inte lyckades bättre.

Och sist i dag hörde vi Rod Stewart, still going strong i den lite irländskklingande ”Love Is”.

Melodikrysset nummer 13 2015

2 april 2016 12:21 | Barnkultur, Film, Media, Musik, Politik, Teater, Ur dagboken | 11 kommentarer

Jag är inne i Uppsala i helgen av två skäl, egentligen tre. Klara, dotter till Kerstin och Bo, som tillsammans med sin mamma länge bodde hos oss, fyller elva år, och i morgon ska vi åka till Stockholm och fira Mattis och Karins båda barn, Ella, som fyller fyra, och Sofia, som fyller ett.

Som Anders Eldeman antydde, innehöll dagens kryss en del svåra frågor, men vilka man tycker är svåra kan ju variera från person till person.

Jag vet att många krysslösare tycker, att klassisk musik är det svåra, men för egen del är jag hyggligt bevandrad i den.

Men det finns naturligtvis sådant i den klassiska repertoaren, som inte heller jag genast känner igen. Jag har till exempel aldrig hört hela ”Thaïs” av Jules Massenet, så ”Méditation” kunde jag inte omedelbart placera. Men jag hade faktiskt med hjälp av ledbokstäveran själv listat ut vad det var, innan vi av Eldeman fick ytterligare vägledning.

Då var Frédéric Chopins ”Regndroppspreludiet”, det som skulle ge oss det sökta ordet regnvatten, lättare.

Lite svårare igen var det att komma på vad det var för wienervals (det hördes) Herbert von Karajan spelade. Jo den heter ”Geschichten aus dem Wiener Wald”.

Också klassisk, filmad musikal förekom i dagens kryss: ”Edelweiss” ur ”The Sound of Music” av Richard Rogers och Oscar Hammerstein. Den har jag förstås sett på bio.

Scenföreställning och barnbok var också norrmannen Thorbjørn Egners – svaret är alltså Egner – ”Klas Klättermus och de andra djuren i Hackebackeskogen”, en härlig historia.

Lady Gaga är ju ständigt med i Melodikrysset, i dag med ”Applause”.

Det tycker säkert många av de yngre lyssnarna är urlätt, men själv är jag egentligen mer hemma i den äldre schlagervärlden.

Så jag har inge svårigheter att känna igen Olle Bergmans ”Sjung och le” från 1955. Jag minns också, att Alice Babs sjöng den.

Och ”Gungeligung” minns jag med Åke Grönberg, som inte bara sjöng den utan också var en av upphovsmännen till.

”Två mörka ögon”, som skulle ge oss kryssordet iris – minns jag med Sven-Ingvars.

Krysset inleddes i dag för övrigt med en annan dansbandslåt, där svaret efter en rad konstiga eldemanassociationer, som jag inte riktigt begrep, måste bli Sten och Stanley samt att en av upphovsmännen till ”Jag vill ha en egen måne”, låten som spelades, var Ted Gärdestad, som ju ursprungligen sjöng den.

Jo, en del var tillkrånglat i dag. ”Edelweiss” spelades till exempel på gitarr och dricksglas. Och nog var det en märklig version av ”Gungeligung” Lennart Palm spelade.

Skönt att höra ”Euphoria” i sedvanlig tappning av Loreen.

Men vi kan avsluta med ”Engelbrekstmarschen”, den som i original handlar om Engelbrekt Engelbrektsson. Melodin användes fordom även inom arbetarrörelsen: i gamla upplagor av ”Tidens sångbok” hittar man den med annan text och titeln ”Ungdomsmarsch”.

Men nu ska jag alltså själv ägna mig åt att fira en av ungdomarna i den nära släkten.

« Föregående sidaNästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^