Halldór Kiljan Laxness värd att läsa och återutge

16 december 2016 0:41 | Film, Media, Prosa & lyrik, Resor, Ur dagboken | 5 kommentarer

I förmiddags blev jag uppringd av en man, som höll på att tonsätta en sångtext han hade hittat i Halldór Laxness’ roman ”Salka Valka”. Uppenbarligen kände han till mitt långvariga intresse för Laxness, och nu undrade han om jag visste, hur det det förhöll sig med rättigheterna. Det var inte så lätt att svara på, eftersom jag för egen del läste ”Salka Valka” som följetong i gamla Folket i Bild i början av 1950-talet.

Men min spontana gissning var att det inte rörde sig om något av Laxness själv för ändamålet diktat utan någon isländsk psalm eller andlig sång, och när jag sedan plockade fram mitt bokexemplar av ”Salka Valka” och såg mer av samma sort, kom jag fram till att det här nog var en gammal Frälsis-sång.

* * *

I nummer 49 1953 började Halldór Kiljan Laxness’ roman ”Salka Valka” som följetong i gamla Folket i Bild; illustrationerna gjordes av Eric Palmquist. Jag läste följetongen – slukade berättelsen – nummer för nummer. Jag var FiB-ombud på den tiden. Långt senare kom jag faktiskt att använda Eric Palmquist som novellillustratör i Aktuellt i politiken (s).

1954 blev ”Salka Valka” film, i regi av Arne Mattsson och med filmmanus av Rune Lindström. Den unga Salka Valka spelades av Birgitta Pettersson, den vuxna av Gunnel Broström.

1955 fick Laxness nobelpriset i litteratur. Samma år gav Folket i Bilds förlag ut Laxness’ ”Världens ljus” i sin folkbokserie. Den trycktes i 80.000 exemplar. Jag var vid det laget ombud också för FiBs folkböcker och sålde boken. Det här är första delen av en tetralogi, ”Heimsljós”, de 1937-1938 publicerade delarna ”Ljos heimsins” och ”Höll sommarlandsins”. Den svenska översättningen var gjord av Rannveig och Peter Hallberg.

Men det förlag som hade utgivningskontrakt på Laxness’ böcker i Sverige och som således fick intäkterna av den med nobelpriset ökande försäljningen var det på den tiden KF-ägda Rabén & Sjögren.

I min bokhylla har jag också:

Himlens skönhet” (utgiven i Sverige 1951), översättning Rannveig och Peter Hallberg (”Hus skaldsins”, 1939, + ”Fegurd himinsins”, 1940).

Land till salu” (1952 utgiven u7ndr titeln ”Atomstationen”, 1955 återutgiven i den av KF huvudägda Vingserien), översättning Rannveig och Peter Hallberg
(”Atómstödin”, 1947).

strong>Salka Valka” (1953, 1967 i Rabén & Sjögrens pocketserie Tema), översättning Ingegerd Nyberg-Fries (”Salka Valka”, 1931-1932).

Gerpla – En kämpasaga” (1954, 1967 i Tema-serien), översättning Ingegerd Nyberg-Fries (”Gerpla”, 1952).

Islands klocka” (1955), i original ”Íslandsklukkan” (1941-1946), översättning Peter Hallberg.

Tidens gång i backstugan” (1957, i Tema-serien 1967), i original ”Brekkukotsannál”, översättning Ingegerd Fries.

Sen får man, när det gäller tryckår, gå långt fram i tiden, innan man hittar ytterligare några få böcker av Laxness (1906-1991).

1989 gav Alfabeta ut den fina berättelsen ”Den goda fröken och Huset”, utsökt illustrerad av Siri Derkert. Den är hämtad ur novellsamlingen ”Fotaták manna” (Människors steg), 1933. Peter Hallberg har gjort översättningen.

Och 2001 gav Atlantis i sin klassikerserie ut en ny upplaga av ”Islands klocka” (1948), fortfarande i Peter Hallbergs översättning, men nu med den isländska originaltexten, ”Íslandsklukkan” (1941), i samma volym.

Och 2011 utgav Leopard förlag ”Fria män”, översättning Inge Knutsson (”Sjálfstætt fólk” (1934-1935).

Jag vet att det finns fler böcker av Laxness översatta till svenska, men det här är de jag har.

Norstedts har ju sedan slukat Rabén & Sjögren (inklusive alltså dess forna vuxeunutgivningsdel).

Men någonstans på vägen försvann Laxness (och många andra mycket läsvärda författare med honom). Vad jag kan påminna mig, har Norstedts inte återutgett en enda av Laxness’ böcker, ens i sin pocketserie. Vore det inte dags för en egen klassikerserie, bland annat med de nobelpristagare som finns i förlagets och ingående förlags backlist? Jag talar alltså om en klassikerserie, där de ingående titlarna ständigt hålls i lager och vid behov nytrycks.

Om ingen på Norstedts vet, vilka nobelpristagare och andra klassiker som har getts ut på i koncernen ingående förlag, så kan jag bistå med en lista.

* * *

Mycket senare i livet än under det 1950-tal, då jag var FiB-ombud och började läsa Laxness har jag kommit att göra oerhört många resor till Ísland, vars både natur och kultur fascinerar mig. En gång har jag under en guidad tur med buss också passerat Laxness’ hem: fått det utpekat men inte besökt det.

Melodikrysset nummer 49 2016

10 december 2016 12:29 | Barnkultur, Film, Handel, Media, Musik, Teater, Ur dagboken | 13 kommentarer

Jag är fortfarande frisk och har alltså börjat rännandet (nå ja) ute på stan för att köpa årets julklappar. Fast i går ägnade jag lång tid, dock förgäves, åt att på fyra olika ställen i city försöka köpa ny färgkassett till min skrivare. Butiken där jag normalt brukar handla det här har nämligen flyttat ut från centrum, där jag föredrar att handla, eftersom vi i den här familjen varken har bil eller körkort.

Dagens melodikryss tyckte jag inte var särskilt svårt.

Men ”Världens lyckligaste tjej” med Lotta Engberg hör väl inte till det jag brukar lyssna på.

Och Lena Phs ”Det gör ont” hade Eldeman i dag lyckats konstra till i en karaokeversion.

”Två av oss” med X-models (Efva Attling med flera) från 1981 tog det lite tid att komma i håg igen.

Annat från den tiden har desto bättre fastnat i musikminnet. ”YMCA” med Village People 1978 är ett exempel. Jag kommer också i håg att det gjordes en svensk version med namnet ”RFSU”.

Och jag har heller inga svårigheter med att minnas Baccara med ”Yes Sir, I Can Boogie” eller M A Numminens ganska underbara tolkning av den.

Den engelske sångaren Cat Stevens, även känd som Yusuf Islam men egentligen med namnet Stephen Demetre Georgiou – pappan var grek och mamman svenska – må i mina ögon vara religiöst knäpp, men som hitmakare var han suverän. ”Another Saturday Night” är ett exempel.

Det är inget fel på svenska Grymlings – Pugh Rogefeldt, Mikael Rickfors med flera – heller. 1990 gjorde de ”Mitt bästa för dig”.

Och så förbannat gammal som jag är minns jag från forntidens radio mycket väl den fantastiska sångerskan Yma Sumac, främst förknippad med Peru men också med andra rötter.

Mer geografi: I en av dagens dubbelfrågor ville Anders Eldeman veta, vad invånarna i de två städer som vi förknippar med låtarna som spelades kallas. Vi fick höra Lasse Dahlquists ”Välkommen till Göteborg”, så där skriver vi väl göteborgare. Och den andra var väl ”Vita rosor från Aten”, så där bör svaret bli atenare.

Och så måste ju Björn och Benny få vara med på ett hörn, så varför inte någonting ur ”Chess”?

Anders Eldeman verkar vara en riktig James Bond-fan, och när det gäller agent 007 finns det ju otaliga filmer och låtar och skådespelare att använda i krysset. I dag fick vi höra Gladys Knight sjunga i bondfilmen ”Licence To Kill” (”Tid för hämnd”). Men här skulle vi kunna vem som spelade Bond. Jo, Timothy Dalton.

Snart är det ju jul, så då passar det väl bra att avsluta med en låt ur julaftonens Disney-kavalkad: Vi fick höra ”Hej-hå” (”High Ho”) ur ”Snövit och de sju dvärgarna”, gjord mitt födelseår, 1937. Där går dvärgarna sjungande till gruvan. Och inte blev det här gruvligt svårt bara för att vi fick höra låten i dixielandversion.

Melodikrysset nummer 47 2016

26 november 2016 13:19 | Barnkultur, Film, Media, Musik, Ur dagboken, Varia | 4 kommentarer

Nu verkar jag ha klarat av mina akuta hälsoproblem för den här gången. Men varje sådan här utdragen kamp mot den ena eller den andra åkomman sätter ju ändå sina spår i form av nedsatt kondition.

I går kväll såg jag och hustrun, när hon hade kommit hem efter en klassåterträff i Stockholm, på SvTs jubileumsprogram, späckat av för oss kända journalister och programledare och fyllt av minnesvärda bitar ur program de hade gjort.

På motsvarande sätt har vi genom åren lyssnat på framför allt radions P1. Jo, jag har lyssnat på program i andra radiokanaler också, sådana som ”Svensktoppen” och ”Melodikrysset”.

Men där har det funnits perioder, då jag har varit för upptagen av annat.

Så var det 1965, när Sven Ingvars gjorde ”Någon att hålla i hand” – jag är, som mina läsare vet, ingen vän av dansbandsmusik, men ganska många av Sven Ingvars’ låtar har jag hört, och de har fastnat i mitt musikminne. I det här fallet har jag inget minne heller av originalet, ”Somebody To Love” med Brad Newman.

Men alla har vi våra luckor. Självfallet har jag hört mycket musik, skriven av Andrew Lloyd Webber, men ”Starlight Express” verkar aldrig ha kommit i min väg. Ändå kom jag ganska snabbt på att det här måste handla om något slags tåg, vilket stöddes av Eldemans ledtråd ”full fart”.

Det är å andra sidan i dag inte självklart att alla, trots hans gotländska idiom i ”En härlig svensk sommardag”, kan identifiera Göran Ringbom heller, men själv skulle jag vilja ge honom och en del andra sångare och sångerskor en eloge just för att de håller de svenska dialekterna levande.

Monica Zetterlund sjöng till exempel in ett och annat på sin barndoms och ungdoms värmländska. Fast den låt hon sjöng i Melodifestivalen 1961, ”När min vän”, är inte något exempel på detta – den skrevs av uppsaliensaren Owe Thörnqvist.

I Melodifestivalen 2010 sjöng Anders Ekborg ”The Saviour”/”Il Salvatore”.

Och så fick vi höra Ola Salo och The Ark i 2007 års svenska bidrag till Eurovision Song Contest, ”The Worrying Kind”.

För egen del gillar jag också visgenren.

Jag har det mesta av Karin Boye i bokhyllan och uppskattar också Gunilla Röör som scenartist. Gunilla Röörs insjungning av Boyes ”Midsommardans” tyckte jag var fin.

Mats Paulson har jag haft kontakt med, eftersom vi båda har ägnat oss åt Joe Hill. Men han har skrivit en del mycket fina egna visor också. ”Visa vid vindens ängar”, i dag i en instrumental version med Dana Dragomir, är ett exempel.

Povel Ramel ses ju av många mer som en lustigkurre än som en visdiktare, men visst har hans ”Underbart är kort” (men trist varar länge) ett exempel på att hans sångtexter ofta har också poetiska kvalitéer. ”Bara en enda ros på ett evigt klänge” börjar texten, men det framgick inte av ljudillustrationen, eftersom vi i dag fick höra låten i en instrumentalversion med Flashback Big Band.

En tredelad musikgeografifråga ingick i dagens kryss, också den förstås instrumental. Först skulle vi känna igen ”I Left My Heart In San Francisco”. Sen skulle vi identifiera musikstilen, disco, och eftersom det som spelades i discoversion var ”Copacabana”, måste svaret på sista frågan om vad staden i fråga kallas bli Rio.

En smula kortare väg är det till Danmark, hemlandet för komikerparet Fyrtornet och Släpvagnen, som fortfarande förekom på svenska biografer, när jag började gå på sådana under senare delen av 1940-talet. Fyrtårnet og Bivognen hette de hemma i Danmark. Rollerna spelades av Carl Schenstrøm och Harald Madsen.

Under mina första skolår på 1940-talet sjöng vi förstås bland annat sånger av Felix Körling, så visst känner jag igen ”Nej, se det snöar”, även om den i dag spelades i jazzversion.

Fast här i Uppsala har det budskapet ingen relevans. Gräsmattan är grön igen. Men i natt, när jag var uppe på ett av mina eviga toabesök, lyste julgranen utanför köksfönstret.

Melodikrysset nummer 44 2016

5 november 2016 12:54 | Barnkultur, Film, Media, Musik, Politik, Teater, Ur dagboken | 8 kommentarer

Jag har lyckats få tag på en flaska med hostmedicin av ett slag jag tidigare har haft nytta av, men den har tyvärr inte bitit. Jag hostar inte ständigt, men när jag ligger på höger sida, börjar jag ganska snart hosta. På nätterna, när jag måste gå upp och kissa, vilket jag måste ganska ofta trots att jag inte tar mina urindrivande piller på kvällen, hostar jag också under toalettbesöken. Jag genomförde lungröntgen på Ackis för inte så länge sen, och man hittade då också lite vatten men inte så mycket att det ansågs fordra någon omedelbar åtgärd. I mitten av den här månaden har jag lyckats få tid hos min husläkare, men det nämnda är inte mitt enda problem. För andra gången har jag till exempel fått kliande utslag på ryggen, något jag dock någorlunda lyckas hålla i schack genom att hälla handdesinfektionssprit bakom axlar och nacke.

Det blev förstås en hel del TV i går kväll, även om jag somnade ifrån ett par gånger. Sen, när jag hade gått till sängs, fortsatte jag att läsa hustruns, Birgitta Dahls, från tryckeriet just anlända memoarer, ”I rörelse. Minnen från ett innehållsrikt liv” (Premiss, 2016). Boken kommer snart att finnas att köpa i bokhandeln, men hustrun/författaren fick några kartonger levererade hit hem här om dan.

Dagens kryss innehöll ganska mycket musik som jag inte kan så bra. ”Never Forget You” med Zara Larsson är ett exempel bland flera.

Jag hör också mycket sällan på Nirvana, men dem klarade jag med hjälp av ledbokstäverna, inte för att jag kände igen ”Smells Like Teen Spirits”. Och jag kan tillräckligt mycket om dem för att förstå, att den efterlyste döde frontmannen hette Kurt Cobain.

Jag har sett ABBA-musikalen på Broadway och kände självfallet omedelbart igen ”Dancing Queen”. Fast den här gången hörde vi den i en för mig helt okänd uppsättning, med Sussie Eriksson, Charlotte Sandberg och Gunilla Backman. Här fick jag leta länge.

Den som sjöng titellåten i ”Goldeneye” måste rimligen vara Tina Turner. Och ytterligare en indikation på att det här var rätt film och artist är det ju, att Anders Eldeman så ofta väljer musik ur Bond-filmer som ljudillustrationer.

”Sound of Music” har jag sett på bio, så det var hyggligt lätt för mig att komma på att sången om Maria handlade om en nunna.

Och när vi nu är inne på den religiösa sektorn, kan vi ju också ta en av dagens lättaste frågor, åtminstone för oss som har lyssnat på Jan Sparring. ”Ovan där” kan jag, så irreligiös jag är.

Filmversionen av Astrid Lindgrens ”Saltkråkan” har jag sett i hur många reprisomgångar som helst – jag tycker den är roande – så jag kan miljön och figurerna ganska väl. Ändå kändes sången därifrån inte bekant, och det var till slut hjälpbokstäverna som ledde mig till rätt ställe.

Sigurd Ågrens ”Klarinettpolka” finns i många inspelningar och varianter, och i dag skulle vi minnas låttiteln trots att man i den version som spelades inte hörde någon klarinett.

Vi som är lite till åren minns också väl ”Bohus bataljon” och vet att den handlar om militärer.

Men som 79-årig man är jag verkligen inte fast bara i den sortens musik.

Till mina personliga favoriter hör Stefan Sundström, som vi i dag hörde i ”Nog”.

Just ”Woman’s World” från 2013 med Cher har jag inte hört förut, men jag gillar henne avgjort.

I mål i dag går vi med Evert Taubes ”Dansen på Sunnanö”, som ju handlar om Rönnerdahl. Det ska visst finnas ett annat ”Sunnanö” än det ”Sunnanö” vi sommarboende i Öregrund förknippar med den här taubetiteln, men hustrun spelade den i alla fall i sitt Sommar-program för ett antal år sen. För övrigt är hon just nu i vårt sommarhus i Öregrund för att göra i ordning trädgården inför vintern. Jag med min skruttiga hälsa valde att stanna kvar i lägenheten i Uppsala. Men vi har telefonkontakt ett par gånger om dan.

Melodikrysset nummer 41 2016

15 oktober 2016 12:56 | Barnkultur, Film, Mat & dryck, Media, Musik, Ur dagboken | 7 kommentarer

Mina hälsoproblem är långt ifrån över. Den långvariga infektion jag har, nu mest nere i lungorna, ger sig inte och medför bland annat, att jag börjar hosta, så snart jag lägger mig ner – när jag ligger på rygg eller höger sida, får jag ibland också kvävningskänslor. Då är jag tvungen att lämna sängen och sover i stället sittande i min Lamino-stol i TV-rummet, insvept i täcket jag har tagit med mig från sovrummet och med fötterna på den Lamino-pall som egentligen är Birgittas.

Och faktum är att jag sover mycket bättre så, behöver inte ens stup i kvarten gå till toaletten för att kissa, vilket normalt hackar sönder min nattvila.

I morse sov jag så länge och så djupt i min stol, att jag inte heller vaknade så tidigt som jag brukar göra på lördagsmorgnarna. Men jag hann i alla fall raka mig, duscha och göra i ordning frukosten, innan Melodikrysset startade.

Fast det här medförde förstås, att jag i dag inte kunde lyssna på ”Ring så spelar vi”, vilket jag normalt gör på lördagsmorgnarna. Det programmet görs ju oftast av Lisa Syrén, men jag vet alltså inte om det var hon eller någon annan som var programledare i dag.

Programmet började i dag, för att gå till andra ändan av det, med Cornelis Vreeswijk och ”Första vackra dan i maj”. För mig som har praktiskt taget allt med och av Cornelis på skiva var det här ju inte särskilt svårt, men jag slås åter igen av hur Anders Eldeman då och då i sitt låtval sätter sig till motvärn mot det vi ser utanför fönstret.

Ett annat exempel på det här är att han spelade den ganska somriga gamla skolsången – jag lärde mig den själv i folkskolan – ”Röda stugor tåga vi förbi”.

Längre fram under skolåren lärde jag mig att sjunga och älska många av Carl Michael Bellmans sånger, till exempel ” lunka vi så småningom”, Fredmans sång nummer 21.

Jag har genom åren sett ganska mycket film, givetvis också ”Kalle på Spången” från 1939 med Edvard Persson. I den förekommer ”Jag har bott vid en landsväg”, skriven av Alvar Kraft och Charles Henry.

Också ”Allt som jag känner” med Tone Norum och Tommy Nilsson har jag förstås hört, men jag har däremot aldrig sett filmen den ingick i, ”PS Sista sommaren” (1988). När jag i dag på nätet kollade recensionerna, förstod jag varför.

Inte heller Europe är mig obekanta. Inte så att de har hört till mina stora favoriter, men deras ”The Final Countdown” från 1986 som spelades i dag har onekligen kvaliteter som gör att låten fastnar i ens musikminne.

I motsats till min lillbrorsa har jag aldrig varit ute och dansat till Sven-Ingvars, men deras skivor fanns förstås hemma hos mina nu för längesen döda föräldrar, och flera av det här dansbandets låtar, bland dem ”Fröken Fräken”, blev också skivhits. Jag skattar för egen del högt de jazzmusiker, som gjorde den version vi i dag fick höra, men jag är för den skull inte säker på att ”Fröken Fräken” blev bättre i deras mer jazziga version.

Jag är välbekant med ABBA, således också deras ”Take a Chance On Me” – jag har bland annat sett ABBA-musikalen på Broadway. Men den brittiska ”Mamma Mia” har jag inte sett, så att komma på namnet Colin Firth tog en stund.

Ibland kan det vara svårt att rationellt förklara, varför man tar den ena men inte den andra artisten till sitt hjärta.

Hör jag namnet Oskar Linnros, börjar hjärtat inte bulta häftigare, och även om dagens låt, ”Hur dom än”, var helt OK, fick den mig inte att ändra grundhållning.

När jag hörde ”Spring för livet” med Sara Varga i Melodifestivalen 2011, föll jag omedelbart för den. Och jag har inte ändrat uppfattning.

Till Eldemans återkommande plojar hör att spela kända låtar i finsk version. I dag fick vi till exempel höra Pate (egentligen Pauli) Mustajärvi sjunga ”Tuli polttaa”. Förlagan till den är ”Ring of Fire” med Johnny Cash.

Denna finska anknytning ger oss samtidigt en given avslutning på dagens kryss. Linda Lampenius spelade ”Höstvisa” vars melodi har komponerats av Erna Tauro. Men vida mer känd är förstås textförfattaren, Tove Jansson.

Höstvisa

Text: Tove Jansson
Musik: Erna Tauro

Vägen hem var mycket lång och ingen har jag mött,
nu blir kvällarna kyliga och sena.
Kom trösta mej en smula, för nu är jag ganska trött,
och med ens så förfärligt allena.
Jag märkte aldrig förut, att mörkret är så stort,
går och tänker på allt det där man borde.
Det är så mycket saker jag skulle sagt och gjort,
och det är så väldigt lite jag gjorde.

Skynda dej älskade, skynda att älska,
dagarna mörknar minut för minut.
Tänd våra ljus, det är nära till natten,
snart är den blommande sommaren slut.

Jag letar efter nånting som vi kanske glömde bort
och som du kunde hjälpa mej att finna.
En sommar går förbi, den är alltid lika kort,
den är drömmen om det man kunnat vinna.
Du kommer kanske nångång, förr’n skymningen blir blå
innan ängarna är torra och tomma.
Kanske hittar vi varann, kanske hittar vi då på
något sätt att få allting att blomma.

Skynda dej älskade, skynda att älska…

Nu blåser storm därute och stänger sommarns dörr,
det är för sent för att undra och leta.
Jag älskar kanske mindre än vad jag gjorde förr
men mer än du nånsin får veta.
Nu ser vi alla fyrar kring höstens långa kust
och hör vågorna villsamma vandra.
En enda sak är viktig och det är hjärtats lust
och att få vara samman med varandra.

Skynda dej älskade, skynda att älska…

Här tar hushållerskan befälet

12 oktober 2016 21:44 | Film | 4 kommentarer

Bröderna Östermans huskors”, från 1945 och i regi av Ivar Johansson, hade som ursprunglig förlaga Oscar Wennerstens komedi med samma namn, uruppförd på Folkets Hus-teatern i Stockholm 1913. Pjäsen filmades ytterligarfe fyra gånger, två gånger i Sverige och två gånger i Danmark, så man kan ju ana, att den var en bred publiksuccé. Just den här filmversionens framgång kan väl som en av förklaringarna ha, att manus i det fallet var ett samarbete mellan regissören och den mycket kvicke kåsören Eld, Erik Lundegård, som jag själv en gång i världen träffade några gånger, när han skrev kåserier till den på den tiden av mig redigerade Aktuellt i politiken (s).

Men till succén hos den breda publiken bidrog säkert också ett antal mycket folkkära skådespelare: bröderna Österman, Kalle spelad av Adolf Jahr, Lasse spelad av Artur Rolén och Nisse spelad av John Elfström, den manhaftiga hushållerska de anställer, Anna Söderberg (Emy Hagman) och till exempel bröderna Östermans syster Helena Vestman (Julia Caesar). För er som inte är förtrogna med den tidens skådespelare kan jag nämna, att de nämnda fortfarande långt fram i tiden hörde till de mycket kända och älskade skådespelarna i Sverige.

Utöver mycket gott humör innehöll den här filmen också hela mängder av populär musik, till exempel – bara för att nämna några som har överlevt och varit populära genom åren – ”Kostervalsen”, ”Tess lörda’n”, psalmen ”Stilla natt, heliga natt”, ”Nu har vi ljus här i vårt hus”, ”Nu är det sommar, nu är det sol” och ”En sjöman älskar havets våg”.

Storyn har som grund tidens ganska åtskilda könsroller, men det här huskorset, den ganska egensinniga nya hushållerska bröderna Österman lockar ut till sitt milt talat förfallna hus i skärgården, tar snart befälet, även om bröderna som har anställt henne hela tiden försöker smita ut med båten till sitt kära fiske. Manlig hjälp att få gården i bättre skick tar hon av Axel (Nils Kihlberg), som efter att ha varit sjöman har kommit hemöver igen. Axel är oäkta son till Helenas man Janne Vestman (Arthur Fischer) och inte erkänd halvbror till fjärdingsman Vestman (Siegfried Fischer).

Låter det snårigt? Det blir inte mindre krångligt av att Axel och Ella Vestman (Solveig Wedin), dotter till Helena och Janne, är kära i varann.

Under tiden får huskorset ordning inte bara på hus och hem utan till och med i någon mån på bröderna Österman. Hjälp tar hon av Axel, och nymålningen av hus och en del andra helt nödvändiga åtgärder finansierar hon genom att få bröderna Östermans fullmakt att sälja en av dem ägd och som värdelös bedömd ö för den för den tiden stora summan 9.000 kronor – hushållerskan förmår de häpna bröderna att använda 2.000 kronor till renovering.

Efter det överenskomna tjänsteåret i skärgården ska så Anna sluta, och nu hr hon gjort sig så populär, att en av bröderna Österman friar – men får förstås nej.

Men Anna kommer ändå med den ultimata lösningen: De ska i stället städsla Ella, och inte nog med det: Anna tvingar bröderna Österman att skriva på ett testamente, enligt vilket deras systerdotter Ella inte bara ska sköta hushållet utan sen också ärva huset.

Och faktiskt innehåller den här filmen ytterst lite av buskis. Snarare handlar det om folklustspel, inte utan mening.

Melodikrysset nummer 40 2016

8 oktober 2016 13:13 | Barnkultur, Film, Media, Musik, Ur dagboken | 2 kommentarer

Förra lördagen fick jag åka in till lägenheten i Uppsala för att kunna lägga ut min text om Melodikrysset, men nu har en TV-tekniker varit här och fixat den dator vi har i sommarhuset i Öregrund.

För egen del har jag haft risig hälsa hela veckan, men mina lungor är nog inte jobb för en TV-tekniker. Jag hoppas i alla fall vara i form för den stora höstflytten in till stan nästa veckoskifte.

Dagens kryss upplevde jag inte som något av de våldsamt svåra.

Jag har inte bara sett utan äger också Walt Disney’s tecknade filmversioner av klassiska sagor, så till exempel ”Snövit och de sju dvärgarna”, där Snövit sjunger ”Someday My Prince Will Come”, på svenska ”En dag är prinsen här”. Disney gjorde den här filmen 1937, som är mitt födelseår.

Vi kan väl, när vi är inne på sånger för barn, också ta ”Har du sett herr Kantarell?”, som jag liksom många andra starkt förknippar med Elsa Beskows illustrationer i den läsebok vi använde i småskolan, ”Vill du läsa?”. Men det är inte heller Alice Tegnér som har tonsatt den, utan det har Herman Palm gjort. Jeanna Oterdahl skrev texten.

Det bästa inom bildkonst, tonsättning med mera tycks ha ett närmast evigt liv. Ett exempel från Melodikrysset i dag är Wolfgang Amadeus Mozarts ”Figaros bröllop” från 1786, den som skulle ge oss kryssordet Figaro.

Ett annat exempel är den avslutande låten i dag, ”Alexander’s Ragtime Band”, skriven av Irving Berlin 1911.

Låt hjärtat va’ me'” med Sten-Åke Cederhök och Sonya Hedenbratt sändes i TV 1969 och 1971, men att vi minns den här serien fortfarande har nog ändå inte främst som skäl, att vårt behov av nostalgi är omättligt.

Ska en låt bli en evergreen, fordras oftast en unik kombination av text och melodi, där bådadera har unika kvalitéer och där en speciell artist lägger till det där lilla extra. Ett bra exempel på detta är melodiklassikern ”Du är den ende” med text av Bo Setterlind och sjungen av Lill Lindfors.

Ett annat är Per Myrbergs klassiska insjungning av ”34an”, den där han sjöng ”nu ska hela rasket rivas”. Olle Adolphsons fina svenska text fick vi dock inte höra i dag – Eldeman spelade en instrumentalversion med Medevi Brunnsorkester.

Själv har jag inget emot att diktar- och eller musikklassiker ges nytt liv och ny publik genom nya versioner. Heder således åt Mando Diao, som har gett Gustaf Fröding och ”Strövtåg i hembygden” nytt liv.

Som mina läsare vet, hyser jag inget förakt gent emot schlagergenren – min kritik mot dagens melodifestivaler och Eurovision Song Contest handlar om att där spelas låtar, som snarare är scenshower än melodier, vars refräng och/eller text omedelbart hakar fast sig i musikminnet.

Ett exempel på klassiska sclagerlåtar, spelat i dagens kryss, är ”Bra vibrationer” av paret Ingela Pling Forsman och Lasse Holm och sjungen av Kikki Danielsson i Melodifestivalen 1985.

Finländska Lordi vann naturligtvis utommusikaliska poäng genom sin utstyresel i ESC 2006, men det faktum att vi fortfarande minns deras ”Hard Rock Hallujah” har nog också med själva låten att göra.

Själv ser jag regelbundet ”Allsång på Skansen” bland annat för att snappa upp artister, som kan tänkas dyka upp även i Melodikrysset. I dag fick vi höra programledaren själv, Petra Marklund, sjunga ”Som man bäddar”, och så skulle vi kunna, att Skansen finns på Djurgården.

Jag är ju i den åldern, att jag har skivor med Maritza Horn i min stora skivsamling, men jag har faktiskt plattor med dottern, Melissa Horn, också. Och jag tycker att även dottern, i dag med ”Det går an”, är en hörvärd sångerska.

Melodikrysset nummer 39 2016

1 oktober 2016 13:40 | Film, Media, Musik, Politik, Resor, Teater, Ur dagboken | 7 kommentarer

Jag antar att jag fick min svåra snuva och hosta från hustrun, som också – fast lite före mig – har drabbats av samma åkommor. Jag var riktigt under isen under senare delen av den gångna veckan, men att jag inte har skrivit något på bloggen de senaste dagarna beror faktiskt inte på det, inte heller på att hustrun har använt vår i Öregrund gemensamma dator till att på engelska skriva ett anförandemanus om Dag Hammarskjöld inför ett kommande framträdande.

Datorn i Öregrund, som Birgitta också behöver för att gå igenom sitt nu satta och ombrutna manus till en politisk självbiografi, som utkommer som bok senare i höst, la plötsligt av, på ett helt obegripligt sätt: Den går att använda som avancerad skrivmaskin, men internetuppkopplingen är bruten. Jag har gjort de sedvanliga försöken, som omstart, men datorn anger ett fel som ligger utanför mina datakunskaper. Vi har tillkallat service från den datafirma som har levererat datorn och några gånger tidigare har hjälpt oss, men de har inte kunnat skicka assistens förrän efter helgen.

Så vad fan gör man? Jag vill ju inte svika den stora publik, som följer det jag på lördagarna skriver om Melodikrysset, så jag bet ihop i mitt fortfarande ganska dassiga tillstånd och tog efter middagen i går kväll bussen in till Uppsala, där jag vet att min dator funkar. Men tråkigt var det, både att lämna hustrun och att jag på det här sättet missade en gammal favorit, Paul Simon, i fredagskvällens ”Skavlan”.

Lite tröst gav det därför att Melodikrysset i dag började med en rad gamla hits av Paul Simon och partnern Art Garfunkel: ”Cecilia”, ”Mrs Robinson”, ”Bye Bye Love” och ”The Boxer”.

Men jag är långt ifrån återställd, och jag kan bli sämre igen. ”Underbart är kort”, som Povel Ramel sammanfattade det 1955. Den finns också insjungen av Monica Zetterlund, som jag skrev om förra lördan. Fast i dag hörde vi en instrumentalversion med Putte Wickman och Ivan Renliden.

Både Monica Zetterlund och Ivan Renliden finns också bland de medverkande i Jonas Simas film ”Putte Wickman à la clarinette”, gjord 1990 för SvT Göteborg. Sima är en gammal vän från tiden i Laboremus, och jag använde honom senare dels som film- och mediakolumnist i Aktuellt i politiken (s), dels för att göra en film om Olof Palme, producerad av Socialdemokraterna till minnet av partiets tragiskt mördade store ledare. Och jo, Jonna Sima, som nu ingår i Aftonbladets ledarredaktion, är dotter till Jonas.

Förlåt denna utvikning. Men det är min blogg, och jag behövde balansera upp förekomsten i krysset av melodifestivalbidrag, som trots att de är helt färska inte har slagit rot i mitt musikminne.

Jag har inget ont öga till Pernilla Andersson, men hennes ”Mitt guld” från 2016 mindes jag inte ens.

Robin Bengtssons ”Constellation Prize” från samma tävling minns jag åtminstone – fast jag hade för mig att den hette ”Beautiful”.

Jag menar inte att vara nedlåtande mot Peg Parnevik – hennes ”Ain’t No Saint” låter inte så pjåkigt – men man kan inte utesluta att det spelade viss roll att hennes farfar, Bosse Parnevik, är en känd imitatör, när redaktionen bestämde, att hon skulle få vara med i ”Allsång på Skansen”.

Kändes det här för ifrågasättande, tar jag tillbaka och adresserar Tore Skogmans ”Tio tusen röda rosor” till henne.

Ewa Roos, 1968 i 13 veckor på Svensktoppen med ”Vilken härlig dag”, kan man ju inte skicka i väg så där, ens tankemässigt.

Men en annan sånguppmaning (från 2011), ”Glöm alla sorger”, från Östen med resten är ju desto mer användbar i denna sorgedal.

Jag är en hängiven vän av Bertolt Brecht – har sett honom på teater, läst honom och lyssnat på hans sånger, många av dem tonsatta av Kurt Weill. I dag fick vi höra ”Mack the Knife” med Robbie Williams, en inte oäven version, men på sätt och vis är väl Louis Armstrongs mer skrovliga version faktiskt musikaliskt bättre. Vill ni söka tyska originalinspelningar, sök efter ”Die Moritat von Mackie Messer” ur ”Die Dreigroschenoper” (1928).

I kriminella kretsar, om än flygande sådana, rör sig också Gioachino Rossinis ”Den tjuvaktiga skatan” (1817).

Jag har läst hela J R R Tolkiens ”Sagan om ringen”, men jag har inget emot Peter Jacksons filmversion heller.

”Heidenröslein” var ursprungligen en dikt, skriven 1771 av Johann Wolfgang von Goethe men publicerad först 1799. Den tonsättning som vi oftast förknippar med dikten är Franz Schuberts från 1815, den som vi i dag hörde i sånglig tolkning av Malena Ernman. Henne gillar jag inte bara för hennes sångförmåga och vackra utseende utan inte minst för hennes politiska mod och engagemang.

Det fanns en tid då fler vågade vara som hon.

Det var bättre förr.

Melodikrysset nummer 38 2016

24 september 2016 12:45 | Film, Media, Musik, Politik, Ur dagboken | 3 kommentarer

Också jag har fått en rejäl släng av hustruns svåra förkylning, och följaktligen var jag lite rädd för att i mitt tillstånd behöva lösa ett rejält svårt Melodikryss, men så där våldsamt svårt var det ju inte.

Jag vet av erfarenhet, att en del andra krysslösare ibland finner frågor, som illustreras med klassisk musik, svåra, men Ludwig Van Beethovens ”Für Elise” har väl nästan alla hört någon gång.

Och även den som inte så väl känner till Jacques Offenbach och hans ”Orfeus i underjorden” kunde ju, med hjälp av de många ledbokstäver man så småningom fick, lista ut kompositörens namn.

Krysset började med en urlätt fråga. Vilka melodikrysslösare har inte någon gång hört Lasse Berghagens ”Stockholm i mitt hjärta”?

Och det slutade med ”Diana”, som har namnsdag den 29/1, där månaden förkortas till Jan.

Och de melodifestivalanknutna frågorna hörde också till dagens lättaste:

Vem minns inte Lotta Engberg och ”Fyra bugg och en Coca Cola” från Melodifestivalen 1987, även om Anders Eldeman försökte konstra till det genom att spela en gotländsk version med Tommy Wahlgren?

Linda Bengtzing hör för all del inte till mina egna favoriter, men hon medverkade ju i den senaste Melodifestivalen med ”Killer Girl”.

Det som ska leva kvar i musikminnet i decennier ska nog ha något mer. Ett exempel spelades i dag, ”Aj, aj, aj – vilken röd liten ros”, signerad Jules Sylvain och Gösta Stevens, lanserad på film av Tutta Rolf och inspelad av blanda andra Ulla Billquist och, i senare tid, BAO. Och i texten hittar man följande:
”Om vaggan stått i Lund eller Granada – jada –
d’ä’ det som gör skillna’n så rasande stor,
på en falsk eller äkta spanjor.”

Många svenska visklassiker skrevs av Ruben Nilsson. I dag hörde vi ett exemepl, ”Fimpen och tändstickan”, med John Ulf Andersson och så den mycket saknade vissångerskan Margareta Kjellberg. Ofta undrar jag över varför det finns så liten återutgivning och nyproduktion av visor på skiva.

Därmed inte sagt att jag håller mig till bara svenska artister och låtar.

I dag fick vi till exempel höra Nina Hagen i ”Viva Las Vegas”.

Och Bob Marley i ”Could You Be Loved”.

Graham Greenes ”Den tredje mannen” och filmatiseringen av den med Orson Welles i den bärande rollen har jag tidigarfe skrivit om, så nog kände jag igen ”The Harry Lime Theme”, även om Eldeman i dag spelade en version långt underlägsen originalet med Anton Karas.

Återstår då som sista fråga den om vilka som skrev den svenska texten till ”Var blev ni av, ljuva drömmar?”. Jo Hasse Alfredson och Tage Danielsson.

Jag har använt den här sångens titel som titel på en hel bok, kallad just ”Var blev ni av, ljuva drömmar?” (Ordfront, 2002), och den inleds med hela sångtexten. Och eftersom den är ännu mer aktuell nu än då, gör jag det här om igen:

I Svenska Ords revy “Svea Hund på Göta Lejon”, med premiär den 9 februari 1976, sjöng Monica Zetterlund – med adress till socialdemokratin – en sång, som andades sviken kärlek:

VAR BLEV NI AV, LJUVA DRÖMMAR?

Svensk text: Tage Danielsson & Hans Alfredson, 1976
Originaltext och musik: Gloria Sklerov & Henry Lloyd (”Where Did They Go?”)

Svara, du med röda stjärnan på din vårkavaj:
alla tåg som går mot lyckans land på första maj
– svara på en fråga från en vän som tappat tron:
när är dom framme vid sin slutstation?

Var blev ni av, ljuva drömmar om en rimligare jord,
ett nytt sätt att leva? Var det bara tomma ord?
Var är dom nu, dom som påstod att dom hade alla svar
men svek alla oss och valde makten? Dom är kvar.

Frihetens gudinna står på vakt i New Yorks hamn.
Om du har en dollar får du rum i hennes famn.
Hon som hade fred och frihet som sitt stolta mål
– så synd att hennes huvud var ett hål!

Var blev ni av, ljuva drömmar om en rimligare värld?
Hon hjälper förtrycket med att låna det sitt svärd.
Var är dom nu, alla löss från barbariets dunkla natt,
fascismens korpraler? Jo, dom sitter där dom satt.

Vi som satts att leva i besvikelsens epok
– ja, vad gör vi nu? Vad ska vi tala på för språk?
Ett sätt är att, även om det blåser lite kallt,
tro på det vi trodde på – trots allt!

Var blev ni av, ljuva drömmar om en rimligare jord,
ett nytt sätt att leva? Var det bara tomma ord?
Var är han nu, våra frihetsdrömmars junker Morgonröd?
Han rör ju på sej, så han är nog inte riktigt död…

“Var blev ni av, ljuva drömmar?” utgavs sen på LPn “Ur Svenska Ords arkiv” (1981) och därefter på Monica Zetterlunds CD “O vad en liten gumma kan gno. Monica sjunger Hasse & Tage”. Låten finns också på CD i Monica Zetterlund-boxen “Ett lingonris som satts i cocktailglas, Volym sex, 1959-1976, Underbart är kort. Live och revy” (1995).

Jag har varit med om att ge ut en hel bok med den här låten som utgångspunkt, laboremusboken “Var blev ni av, ljuva drömmar?” (red Enn Kokk, Klas Gustavsson och Stig-Björn Ljunggren, Ordfront, 2002). Den handlar om sextio- och sjuttiotalsvänsterns röda idéer – och vad det sedan blev av dem.

Svaren varierar. Thomas Östros ifrågasätter, om vi verkligen har satts att leva i “besvikelsens epok”, medan Hans O Sjöström menar, att vi i själva verket har utsatts för en bakvänd revolution, alltså en kontrarevolution. Den före detta medlemmen i KFML(r) Stig-Björn Ljunggren “tror alltjämt att det är rätt att göra uppror men tvivlar på ett kommande paradis”.

Mitt eget kapitel, inledningskapitlet “Vart tog den där elden vägen?”, slutar så här:

“Så ge inte upp. Ge aldrig upp!

Som det står i den underbara och vemodiga sången, som inleder den här boken:

Ett sätt är att, även om det blåser lite kallt,
tro på det vi trodde på, trots allt.”

Melodikrysset nummer 37 2016

17 september 2016 13:04 | Barnkultur, Film, Media, Musik, Teater, Ur dagboken | 7 kommentarer

Det fullkomligt regnade dubbelfrågor i dagens Melodikryss, vilket gjorde att jag ibland i mitt eget kryssprotokoll antecknade fel och ibland inte heller hann göra nödvändiga kollar, medan jag fortfarande hade de spelade melodierna kvar i huvudet.

Ett exempel på det senare är dubbelfrågan, där svaret, de båda kompositörerna, skulle bli George Gershwin och Duke Ellington. Så långt var det ganska enkelt, men sen, när jag skulle skriva mitt lördagskåseri om krysset, mindes jag inte längre, vad som hade spelats och hade heller inga anteckningar att gå efter. Märk att jag har båda herrarna på skiva i stor mängd, så jag har verkligen lyssnat mycket på deras musik, men jag är inte av den sorten att jag chansar.

Annat i dagens kryss var knepigt redan när det gällde fråga och svar. Jag känner förstås till Mia Skäringer, men inte primärt som sångerska, och hennes ”Som eld” tror jag aldrig jag har hört förut.

Annat var desto lättare. Jag har sett och hört både Povel Ramel och Mikael Ramel på scen, så när jag hörde dem i ”En ren familjeprodukt”, förstod jag genast, att efternamnet Ramel skulle in på två ställen i krysset.

Jag har genom åren sett rader av James Bond-filmer, men det är faktiskt inte alltid lätt att minnas, vilken musik som spelades i den ena eller den andra av de nu ganska många Bond-filmerna. Dagens exempel måste ha varit hämtat ur ”Älskade spion” med Roger Moore i rollen som agent 007. I original (1977) hette den ”The Spy Who Loved Me”.

På polarprisgalorna har jag inte gått, men visst känner jag till den amerikanska sångerskan med mera Patti Smith med ”April Fool”, sångerskan som fick priset 2011.

Den som har skrapat ihop pengarna till och skapat det här priset är ju Stikkan Andersson. Även han förekom i dagens kryss, med ett av sin tidiga alster, ”Det blir inget bröllop på lördag”.

Själv tillbringade jag tillsammans med hustrun samt hennes syster och systerns man gårdagskvällen hos vår ungdomsvän Hans O Sjöström och hans hustru Lill, så det ligger nära till hands att stämma in i det vi i dag hörde med Helen Sjöholm, Tommy Körberg och BAO, ”Timmarna går så fort när man har roligt”.

Och när vi så småningom återses också hos oss, kan jag väl ta en annan av dagens ljudillustrationer, ””It’s My Party”, i dag dock med Amy Winehouse.

I dag är vi tillbaka i Öregrund, och eftersom jag har hustrun med mig, får det bli ”En stilla flirt”, för att citera en låt i en film med Tutta Rolf från 1934. Och fram mot kvällen, när gatlyktorna tänds nere på gatan, får jag väl ta ”Nu tändas alla ljusen i min lilla stad”, även om texten där handlar om Östersund, den stad textförfattaren, Per-Martin Hamberg, kom ifrån.

Men just nu är det mer passande att sjunga ”Himlen är oskyldigt blå”, med text av Teds bror Kenneth Gärdestad. Jessica Anderssons version, som spelades, är väl OK, men jag gillar originalet bättre. Vet ni förresten att det finns en film med samma titel också?

Irma la Douce” är en fransk musikal från 1956, med musik av Marguerite Mannot och sångtexter och libretto av Alexandre Breffort. Den har getts också här i Sverige, men jag har själv aldrig sett den på scen. Däremot spelades förstås de bästa sångerna i radio, så dagens ljudillustration hade jag inga svårigheter med att placera.

I dag går vi i mål med en barnklassiker, skriven av den mycket skickliga Britt G Hallqvist: ”Var bor du lilla råtta?”

Själv har jag försökt få den frågan besvarad med ”Inte här i alla fall!”, så jag måste bekänna att jag genom åren har tagit död på en och annan genom att på lämpliga ställen (alltså inte utomhus, tillgängligt för fåglar) lägga ut råttgift.

PS En annan varelse ur djurriket i vid mening hade jag tydligen glömt att redovisa. Vi hörde också ”Gökvalsen”, och svaret skulle där bli gök.

« Föregående sidaNästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^