Sommar i P1 med Klas Östergren

20 augusti 2016 21:09 | Deckare, Film, Media, Musik, Prosa & lyrik, Ur dagboken | Inga kommentarer

Jag upptäckte mycket tidigt vilken begåvad, också mångsidig, författare den då unge Klas Östergren var; några av mina recensioner från den tiden har jag återpublicerat här på bloggen, och de kan läsas ovan under Kulturspegeln, Böcker. ”Gentlemen” från 1980 skrev jag inte om när den kom ut, men jag skrev 2014 om den när Mikael Merciman hade gjort film av den. Östergren har ju som bekant nu också fått det speciella erkännande det innebär att bli invald i Svenska akademien.

När Östergren i sitt Sommar-program i dag berättade, att han vid ett tillfälle lät sig väljas in i en deckarjury trots att han inte själv är deckarförfattare, är detta visserligen formellt sant, men han har faktiskt skrivit romaner, som rymmer både spänningsmoment och inslag av kriminalitet, dock inte med den förenkling av verklighet och skeenden deckarintriger oftast innebär.

Fascinationen av människoöden som rymmer en dragning till våld fanns också i hans sommarprogram.

Bland det han berättade fanns historien om William Chester Minor, som efter upplevelser som läkare i amerikanska inbördeskriget blev mentalsjuk och därför vårdades på institution. När han såg ut att bli bättre lyckades han flytta till England, där alltihop upprepades igen: missbruk, besök hos prostituerade, skjutning till döds av en man som väl var hans konkurrent. Han blev inspärrad igen, så småningom återbördad till USA, där han fick tillbringa resten av sitt liv på ett sinnessjukhus.

Östergren tycks över huvud ha en dragning till det våldsamma, manifesterat också genom hans berättelse om mördarmården i hönshuset, kryddad med hisorien om en höna som hade låtsats vara död och därför hade klarat sig.

Östergrens politiska hållning, om han nu har någon, präglades främst av skepsis. Det som först såg ut som en hyllning till Maud Olofsson (inte uttryckligen nämnd vid namn) fick snart ett avstånd, och fastän jag själv närmast hade trott, att Östergren hade vänstersympatier, höll han garden uppe också mot Göran Persson och Gudrun Schyman.

Inte för det här utan mer allmänt tyckte jag att Östergren var aningen för abstrakt för att hans Sommar hela vägen skulle fungera riktigt bra. Jag har ju ändå läst honom och är förtrogen med hans sätt att tänka och uttrycka sig, men hur fungerade det här på alla de vanliga, mer obevandrade sommarlyssnarna?

Däremot tror jag att de gillade mycket i hans musikval, till exempel Frank Sinatra, P J Harvey, Björk och Mavis Staples, till och med Richard Strauss. Själv gillade jag mest ”Little Girl Blue” med Janis Joplin och ”Memories Are Made of This” med Rozel Zech.

Melodikrysset nummer 33 2016

20 augusti 2016 12:12 | Film, Media, Musik, Politik, Ur dagboken | 7 kommentarer

Dagens melodikryss klarade jag helt och hållet med hjälp av egna kunskaper. Sen har jag gjort lite efterkontroller och hämtat in en del kompletterande upplysningar som årtal på Google.

Det enda jag fick fundera lite över var en TV-serie vars titel jag skulle hitta med hjälp av signaturmelodin, och signaturmelodier är jag notoriskt dålig på att lägga på minnet. Men ledbokstäverna ledde mig till att serien i fråga var ”Wallander”. Jag har alla Henning Mankells böcker om Kurt Wallander och håller dem högt, och jag har också sett alla filmatiseringarna.

Jag har allt med The Beatles i vår enorma skivsamling, så i det fallet var det däremot urlätt att känna igen ”Help” och förknippa den med dem.

En favorit för väldigt många, så även för mig, är ”Om du lämnade mig nu” med Lars Winnerbäck och Miss Li. Henne har jag haft förmånen att få lyssna på helt nära scenen – det här var under en socialdemokratisk partikongress.

I går kväll började hustrun och jag att titta på första filmen i en Alice Babs-box hustrun har gett mig, men det var inte ”Swing it magistern” från 1940, den där hon sjunger ”Regntunga skyar”. För att göra frågan lite svårare spelade Anders Eldeman i dag den nämnda låten i orkesterversion.

Eldeman spelade också en instrumentalversion av Ulf Peder Olrogs ”Nig och kuta runt. Om han hade spelat den i sångversion med till exempel Sigge Fürst eller Anders Börje, hade det ju blivit alldeles för lätt.

Stig Olins ”En gång jag seglar i hamn” fick vi av samma skäl höra på dragspel med Pajala-Hasse.

Och naturligtvis fick vi heller inte höra texten till Jules Sylvains ”Titta in i min lilla kajuta”.

Fast för mig som är uppvuxen med alla gamla schlager var det ju ändå inte svårt att klara de här frågorna.

Så det blev nästan komiskt när Eldeman också frågade vem det var som tillsammans med Brita Borg sjöng ”Invitation till Guatemala”. Jo, upphovsmannen själv, Evert Taube.

Jag hörde och skrev om sommarprogrammet med Kikki Danielsson, och även om country inte riktigt är mitt bord, klarade jag att förknippa henne med ”Hard Country”.

Jag hör på Eurovision Song Contest, men det betyder ju inte, att alla melodierna där fastnar i musikminnet; inte ens alla låtarna i årets upplaga minns jag. Men det Eldeman spelade i dag var årets bidrag från Norge, ”Icebreaker” med Agnete.

Adele känner jag i alla fall till, även om jag inte aktivt följer henne. Därmed inget ont sagt om hennes ”Water Under the Bridge”.

Och från vatten till vatten. Den finlandssvenska, troligen åländska ”Vem kan segla förutan vind, vem kan ro utan åror?” är en gammal favorit. En gammal favorit är också Åland, där jag ofta var, när jag hade tjänsten som de svenska Socialdemokraternas nordiske och baltiske sekreterare.

Och så ytterligare en gammal favorit, rikt representerad i våra skivhyllor, Marlene Dietrich. Fast inspelningen där man hör henne spela på såg har jag inte. Jag har faktiskt hört sågen användas som musikinstrument, men mer minns jag hur farsan i mina yngre dar tvingade mig och brorsan att såga ved. Fast det behövdes ju också, åtminstone på den tiden.

Melodikrysset nummer 32 2016

13 augusti 2016 13:00 | Film, Media, Musik, Resor, Ur dagboken, Varia | Inga kommentarer

Birgitta har åkt till Anna Lindhs uppväxtort Grillby för att hålla föredrag vid den årliga minnesdagen, så just nu är jag ensam i huset. I går hade vi lunchbesök av Birgittas yngste bror och hans hustru, som egentligen var här i Öregrund för att träffa gamla kompisar, som för övrigt har hus i närheten av vårt. Det visade sig då att de och deras värd liksom vi själva skulle gå på konserten med Louise Hoffsten i Öregrunds kyrka samma kväll – mer om det senare.

Men som vanligt har jag ägnat lördagsmorgonen åt Melodikrysset, som i dag var betydligt svårare än förra veckans.

Fast den allra sista frågan, den med sång av gotländska Smaklösa och som många kanske tyckte var svår, klarade jag ganska enkelt. Detta för att deras ”Det regnar kor” har förekommit i krysset tidigare, fast den här gången efterlyste Anders Eldeman sista ordet i låtens engelska originaltitel. Den heter i original ”It’s Raining Men”, och jag skrev det i mitt krysskåseri redan förra gången. Det där krysset kommer jag i håg av ett speciellt skäl: Jag fick nämligen förstapriset i föregående veckas kryss. Detta märkligt nog utan att ha skickat in något svar – det gör jag aldrig. En av mina läsare hade gjort det i mitt namn.

Hyggligt lätt kände jag också igen Johnny Cash, som i dag hördes sjunga ”San Quentin” för interner.

För egen del är jag inte någon större vän av dansbandsmusik, men Drifters klarade jag med hjälp av ledbokstäverna. Jag har hört talas om dem förut, men deras musik, i dag ”Vår egen väg”, ger jag inte mycket för.

Det dansband, som har namn efter Ingmar Nordström, tål jag åtminstone bättre, och Östen Warnerbrings svenska version av ”Just a Gigolo”, ”Gösta Gigolo”, präglas i alla fall av humor.

Inte heller Samantha Fox har någonsin hört till mina idoler. I hennes fall skulle vi översätta låttiteln, ”Touch Me”, till svenska och fick då med lite fantasi det svenska verbinfinitivet röra. Fast vi slapp höra Fox utan fick i stället lyssna på Lennart Palm.

Torgny Söderberg har enligt min mening gjort mer minnesvärda låtar än den av Lena Ph insjungna ”Stjärnorna”.

Liksom Agnetha Fältskog har sjungit in bättre låtar än ”Så glad som dina ögon”.

Vissa låtar saknar och andra har det där speciella ”det” som gör att de fastnar i musikminnet. Ett exempel på det senare i dagens kryss var Uno Svenningssons ”Under ytan”, i dag dock exekverad av Lennart Palm.

Två av dagens frågor hade anknytning till ämnet kommunikationer.

Vi fick höra Hans Christian Lumbyes ”Jernbanegaloppen”, som skulle ge oss något man med tågen numera mest passerar, stationer.

Medan Roy och Roger förkunnade, att ”man ska ha husvagn”.

Fast ytterligare en fråga handlade om kommunikationer, om än utomjordiska sådana. Jag tänker på Harry Martinsons rymdepos ”Aniara”. Jag fick boken i julklapp 1956, när den utkom, och läste den då. Det vi hörde i dag, med sång av Helen Sjöholm och Ingvar Hirdwall och med musik av Andreas Kleerup, lät i och för sig texttroget, men jag föredrar nog ändå bokoriginalet.

Anders Eldeman har, liksom jag själv, en viss kärlek till gamla svenska filmer. I dag använde han som ljudillustration ”Eko, vill du svara mig”, som sjöngs av Tutta Rolf i Gustaf Molanders ”Vi som går köksvägen” från 1932.

Och så går vi då i mål med en dikt av Dan Andersson, senare tonsatt av Gunde Johansson, ”Omkring tiggarn ifrån Luossa”, vars text fortsätter; ”satt allt folket i en ring”. Jag kan Dan Andersson ganska hyggligt, var tidigare i år inbjuden till ett seminarium i Göteborg om honom och hans författarskap. Jag har skrivit om det här också här på bloggen.

Ni kan hitta mer om Dan Andersson om ni går upp under Kulturspegeln, Musik respektive Prosa och lyrik.

Barn och barnbarn på sommarbesök

7 augusti 2016 10:51 | Barnkultur, Film, Mat & dryck, Media, Resor, Trädgård, Ur dagboken, Varia | Inga kommentarer

Först nu börjar Birgitta fungera någorlunda normalt igen. I samband med ett besök på Ackis i Uppsala, föranlett av att den ordinerade penicillinkuren inte gav önskat resultat, fick hon en annan variant av medicin, och den tog ganska snart ner febern, bet uppenbart på lunginflammationen.

Läkaren på Ackis förklarade också att vistelse i farmors närhet inte utgjorde någon fara för Mattis och Karins småflickor, Ella och Sofia. Då hade Matti och hans familj varit hos oss i Öregrund men för säkerhets skull först åkt till vår lägenhet i Uppsala och övernattat där, sen lyckats få hotellrum på Strandhotellet i Öregrund, vilket Ella tyckte var kul, eftersom där finns en pool att bada i. Men nu kunde de alltså som egentligen planerat komma till oss och bo i det som under Mattis tidiga år också var hans sommarviste.

Matti, som kör bil, hjälpte Birgitta med skjuts till Vårdcentralen, fraktade bort kassar med gamla tidningar och bar upp kartonger med tidskrifter på vinden. Han och Karin turades om att laga middag, och barnen lekte inne och ute; varje dag var de med sina föräldrar och badade i Tallparken. Ella är sen tidigare ganska hemma i vårt hus och på vår tomt – hon käkade äppelkart, men farfar ledde henne till bigarråträdet – och vi hade ställt in leksakslådorna i hennes rum (Mattis gamla). I de här lådorna finns leksaker för lite olika åldrar, så också lillsyrran Sofia hittade saker hon var intresserad av.

Sofias största framsteg sen sist är att hon nu har lärt sig gå och alltså knatar omkring på egen hand.

Mattis och hans familjs sommarvecka hos oss avslutades en måndag, och på den måndagen kom också Kerstin och hennes båda betydligt äldre barn Viggo och Klara hit för en vecka. Men under en stor del av den där måndagen hade vi alltså både Matti och Kerstin och våra barnbarn här, och de var till och med i Tallparken tillsammans och badade. Den dagen blev vi många runt utebordet.

Det är faktiskt synd att vi inte har sängplatser nog för att ha båda de här familjerna här samtidigt. Inte bara för att Kerstin och Matti ända sen bandomen har så bra relation till varandra. Mattis Ella tycker så uppenbart om att vara med sina storakusiner Viggo och Klara, och de leker mer än gärna med henne.

Men nu hade alltså Kerstin fått semester, och den här veckan var inbokad för henne och hennes barn.

Det vackra vädret, med sol och varmt badvatten i havet, fortsatte, och Kerstin och hennes barn tog badturer till Tallparken varje dag.

Kerstin har publicerat bilder därifrån, från vår trädgård och av hennes egen barndoms smultronställen på Instagram. (Hon heter Kerstin Kokk, om ni vill kolla.) Bland smultronställena fanns ett nästan obligatoriskt besök på det café som i hennes barndom hette Lundeborgs. Och så tog de en tur med färjan över till Gräsö.

Den här veckan tog Kerstin över middagslagningen, gick också till Coop Konsum och handlade. Jag diskade och lagade lunch åt Birgitta och mig. Under Birgittas akuta lunginflammation tog jag också över annat ansträngande som morgonbäddningen av sängarna.

Vi har en inre gårdsplan, som på två sidor avskärmas av våra i vinkel sammanbyggda ursprungligen två små hus, i övrigt av en tät syrenridå, och in på den här gårdsplanen bar Matti ett av våra trädgårdsbord med vidhängande stolar. Vi åt våra middagar där. Kerstin fortsatte med det här, drack också sitt morgonte där eller sittande på trappan till den forna lillstugan. Hon var också i järn- och färghandeln och köpte en ny grill i stället för den vi hade, som hade rostat sönder. Det här var hennes present i förväg till sin mamma, som fyller 79 den 20e september.

Ella såg, medan hon var kvar, flera av de barnfilmer som finns i farfars stora förråd även av sådant, och när Kerstin och hennes barn kom, blev det förstås lite andra typer av filmer. Men eftersom hennes barn är större, såg vi också tillsammans till exempel ”Morden i Midsummer” i TV.

För oss, och jag tror även för Kerstin och hennes barn, hade det här besöket gärna fått fortsätta, men Kerstin har ju egna blommor att ta hand om i bostaden och på kolonilotten, på den senare också bär och annat som måste skördas, så måndagen efter den måndag de kom tog de bussen hem till Uppsala igen.

Fast sommaren är ju inte slut än, så det kanske blir något besök till i sommar.

Fast i dag får vi nytt sommarbesök, den här gången av Anna.

Det blir tyvärr inte så långt, men eftersom Anna har bil, har hon lovat att avsluta med att på tisdag skjutsa in sin mamma till ett besök hos ögonläkaren.

Bob Hope i Åh, en sån deckare!

3 augusti 2016 23:22 | Deckare, Film, Prosa & lyrik | Inga kommentarer

När jag var i mina unga år, tävlade Danny Kaye (1911-1987) och Bob Hope (1903-2003) om biopublikens gunst. Vi som gillade en blandning av genrer, alltid med humor som en del av mixen och ofta med blinkningar till annat som var känt från filmduken, såg gärna filmer med dem i huvudrollen.

Ett exempel på det senare är den av Elliott Nugent regisserade Bob Hope-filmen ”My Favorite Brunette” från 1947, på svenska ”Åh, en sån deckare!”.

Blinkningarna består i det här fallet av parodier på den hårkokta deckarfilmen och på film noir.

Den här filmstoryns hårdkokte deckare Sam McCloud spelas av den under filmens tillkomsttid mycket kände Alan Ladd, men Ladds roll är här bara att ge sig av på annat uppdrag, att ha kontoret bredvid porträttfotografen Ronnie Jackson (Bob Hope) och före avfärden avspisa Jackson, som gärna vill försöka sig på att också vara privatdeckare.

Dock råkar Jackson vara kvar på McClouds kontor, när det ringer på dörren, så han går och öppnar. Den som vill träffa och anlita en deckare är Carlotta Montay, spelad av Dorothy Lamour. Och Jackson låtsas vara deckare, med pistol i hölster under kavajen och allt, och blir städslad.

Och innan vi gå vidare i handlingen: En av skurkarna, som vi snart ska få möta, är Kismet (Peter Lorre). I en biroll förekommer för övrigt Bing Crosby, men i övrigt torde skådespelarna från tiden då filmen gjordes vara tämligen okända för dagens filmpublik.

Men för att göra listan över allusioner på andra inspirationskällor mer komplett bör jag väl också nämna den fysiskt mycket starke men å huvudets vägnar inte så kapable Willie (spelad av Lon Chaney), en figur hämtad ur ”Of Mice and Men” (1937), ”Möss och människor”, som starkt bidrog till att ge författaren, John Steinbeck, nobelpriset i litteratur 1962.

För att förhöja spänningen börjar filmens handling i en dödscell på San Quentin, där Jackson i väntan på att bli avrättad får träffa pressen. Filmhandlingen är därefter hans berättelse för journalisterna. Carlotta Montay ber honom bland annat förvara en karta, som pekar ut en uranfyndighet den rullstolsbundne Baron Montay (Frank Puglia) vill exploatera. Men en konkurrerande liga av skurkar, där bland andra Kismet ingår, kidnappar baronen och förvarar honom så småningom på ett mentalsjukhus. Dit hittar så småningom – för att göra en lång och vindlande historia kort – så småningom också Carlotta och vår mästerdetektiv, och de lyckas också genom list och förklädnad ta sig därifrån efter att även Jackson/McCloud har lyckats ta sig fri. Slutbataljen mellan de här båda och skurkarna utspelas på ett stort hotell, där skurkarna tar in för att smida planer och våra hjältar tar anställning för att klädda i hotellets uniformer smälta in när de spionerar på sina motståndare. Till slut låtsas Carlotta vilja göra upp med skurkarna om var kartan finns, allt medan Jackson/McCloud ligger bakom en möbel och bandar med visst tekniskt besvär samtalet, som Carlotta försöker leda in också på skuldfrågan i mord som ligan har begått. Vår deckarhjälte kliver då fram och håller ligan i schack, medan Carlotta hämtar polis.

Men ack, Kismet lyckas innan polisen anländer byta ut bandet – det nya innehåller bara irrelevant nonsens – så skurkarna lyckas övertyga polisen om att det är Jackson/McCloud som är skurk, vilket är lätt, eftersom Kismet med fotografens/privatdeckarens pistol har skjutit den tänkte urangruveexploatören i den bil i vilken denne och Jackson/McCloud åkte till hotellet.

Ja, historien är bitvis så komplicerad, att den ibland är svår att referera.

Men strunt samma. Just när Jackson/McCloud förs till avrättningsrummet, dyker en hög representant för rättsväsendet upp och meddelar, att han ska släppas fri eftersom han är oskyldig.

Det är Carlotta som har dykt upp och rett upp alltsammans. Så historien slutar med en kyss som nog är bättre än döden i elektriska stolen.

Men en som är besviken och förbannad är bödeln, spelad av Bing Crosby (!).

Melodikrysset nummer 30 2016

30 juli 2016 12:21 | Film, Mat & dryck, Media, Musik, Teater, Ur dagboken | 7 kommentarer

Kanske var det värmen som gjorde att jag hade svårt att somna i går kväll – först långt in på natten föll jag i sömn men vaknade ändå, förmodligen för att det är melodikryssmorgon, klockan sju och gick upp då: gjorde morgontoalett, duschade och åt frukost.

Trots ganska kort nattvila hade jag inga större svårigheter med dagens Melodikryss. Men så småningom kom det faktiskt ett par frågor, som vållade mig en smula huvudbry.

Vem var det som sjöng ”Miss the Mississippi And You”? Fastän jag mycket väl känner till Jerry Lee Lewis, visste jag inte, att han hade sjungit in den här sången. Och inte kom jag heller i håg, att han hade fått smeknamnet The Killer – men till slut hade jag alla bokstäver i det sökta ordet utom den allra första.

Madonna hör däremot inte till de artister jag brukar lyssna på, så det krävdes också lite betänketid och några ledbokstäver för att komma på, att det var hon som sjöng ”Living For Love”.

Som en jämförelse: Céline Dion hade jag inga svårigheter att identifiera som den som sjöng ”I Drove All Night”.

Krysset började ganska lätt med Ray Charles och ”I Can’t Stop Loving You”. (Men den som inte känner igen hans röst kunde ju också ha gissat på Jim Reeves.)

Ännu lättare för mig, som har allt med The Beatles, var det att känna igen ”Yesterday”, skriven av Paul McCartney.

Jag hör hemma i en generation, som i dansskolan fick lära sig dansa till Glenn Miller-musik, och självklart har jag både hans ”Moonlight Serenade” och annat med hans band.

Och lyssnar man på populärmusik i radio, kan man, om man är i min ålder, helt enkelt inte ha missat Per Gessles ”Sommartider”.

Men jag har från unga år varit en flitig radiolyssnare, så jag minns förstås även Stig Olins ”Jag tror på sommaren” (1967), i dag i insjungning av Ann-Louise Hanson.

Från samma era, närmare bestämt från 1965, är filmversionen av ”Sound of Music”, där Julie Andrews spelade rollen som Maria, som var nunna. Musikalen som den bygger på gjordes dock redan 1959.

Krysset avslutades med en annan filmmelodi, ”Jag har bott vid en landsväg”, ur filmen ”Kalle på Spången” med Edvard Persson i huvudrollen.

Den av Dan Andersson själv tonsatta ”Jungman Jansson” var fortfarande omåttligt populär under mina pojkår i Juniskär söder om Sundsvall, och jag minns fortfarande, att vi sjöng den tillsammans med besökande jämnåriga – vi satt på en öppen veranda och hade allsång. Så att Yokohama förekommer i texten är lätt som en plätt för mig.

I dag går vi i mål med en av de senaste dagarnas sommarpratare, Bert Karlsson. Den här mannen, som har gjort allt tänkbart (och även sådant som borde vara otänkbart), stod själv för sången i ”Hoppa hulle”.

Nu ska jag bädda sängarna. Min hustru får inte göra sånt, och hon lyder, åtminstone någorlunda, det hennes läkare har ordinerat henne, så att hon så småningom ska bli helt återställd igen.

PS. När jag kom ut från datorrummet och kom fram till sovrummet, visade det sig, att sängarna just var bäddade, av hustrun. Hon hade bytt lakan också.

Sommar i P1 med Johan Renck

28 juli 2016 18:03 | Film, Media, Musik, Politik, Ur dagboken | Inga kommentarer

Dagens Sommar-värd var Johan Renck, på den tiden han främst var inriktad på en musikkarriär Stakka Bo.

Hans senare insatser som filmmakare är jag inte särskilt väl bevandrad i, men jag har åtminstone läst om att han före David Bowies död gjorde videor med denne, och han spelade mycket riktigt ”Lady Grinning Soul” med Bowie.

Med sig själv, Stakka Bo, spelade han ”Mute”.

Mycket av den musik han i övrigt spelade i dag var rytmisk, bokstavligen slagkraftig, men bortsett från ytterligare några få grupper (Black Sabbath, Depeche Mode) var det han spelade okänd mark för mig.

Ganska länge var hans sommarprogram, med undantag för den återkommande storyn om hans svåra tandläkarskräck, mer filosofiska reflektioner över meningen med tillvaron än ett normalt sommarprogram, och jag är rädd för att detta kan ha fått många att stänga av radion. Mycket av det här verkade ha sin grund i en osäkerhet till och med i förhållandet till hans närmaste.

Men redan i en tidig passus om fadern, läkaren, snuddade han vid det tveksamma i alla privatiseringar, och mot slutet av programmet förvandlades detta till en lidelsefull predikan mot privatiseringarna av också viktiga samhällsfunktioner, det här att vi till exempel allt oftare betalar vården med egna pengar i stället för via skatten. Och hur i helvete kan vi privatisera allt mer av kriminalvåden samtidigt som antalet straffade/intagna påtagligt ökar?

För det här och annat liknande är jag beredd att förlåta Johan Renck för mycket av det alltför filosofiska och självbespeglande.

Också hans hållning i flyktingfrågan var sympatisk.

Melodikrysset nummer 29 2016

23 juli 2016 12:31 | Barnkultur, Film, Mat & dryck, Media, Musik, Trädgård, Ur dagboken | 2 kommentarer

Sonen Matti är här i Öregrund, nu för andra gången under de senaste dagarna. Han lagade middag i går, mycket god köttfärsröra med spaghetti, och vi satt ute i den milda kvällssolen, åt middag runt ett av våra trädgårdsbord som Matti hade ställt på inre gårdsplan. Vid bordsändan satt Matti med sina två småtjejer, Ella och Sofia, på var sin sida. Minstingen, Sofia, kom att sitta också bredvid mig, och under hela middagen log hon soligt mot sin farfar. Barnens mamma, Karin, satt mitt emot mig, och på gaveln bredvid mig hade jag Birgitta.

Birgitta har varit på Vårdcentralen två dar i rad – hon konstaterades ha lunginflammation och har fått medicin, den första dunderdosen intravenöst. Hon ska tillbaka på ny koll efter helgen, men antibiotikan verkar ha börjat bita. Sent i går kväll såg hon och jag tillsammans en engelsk Wallander-filmatisering.

Nå, i morse kom jag ändå upp i god tid för att hinna duscha och raka mig och äta frukost före Melodikrysset.

Lite problem hade jag med det, men kanske mest för att åldern börjar ta ut sin rätt: Jag antecknar långsammare, hinner ibland inte få med allt och skriver ibland anvisningarna om var svaren ska in för otydligt eller ibland helt enkelt fel.

Men jag tror att jag ändå till slut hittade de rätta svaren.

Svårast att identifiera, för mig i alla fall, var ”Kärleken är här” med Konditorns – jag minns varken låten eller gruppen. Och dess värre, inte heller minns jag originalet, ”Love Is In the Air” med John Paul Young.

Lite äldre svensktopp eller annan svensk listmusik klarar jag desto lättare, sådant som dagens inledande låt, Göran Ringboms lovsång till en härlig svensk sommardag eller den unga norskan Anita Hegerlands ”Mitt sommarlov”.

Men också nutida svenska sångerskor finns bland dem jag gärna lyssnar på. I dag fick vi höra tre sådana, Zara Larsson med ”Lush Life”, ”Gjord av sten” med Veronica Maggio och Viktoria Tolstoy med ”Månen tur och retur”.

Tre sångerskor, och så kom också gamla kära ”Tre gringos”.

Eldeman spelar ofta sånger ur den svenska sångskatten.

Dit hör utan tvekan ”Ulla min Ulla”, den med rödast smultron i mjölk och vin och skriven av Carl Michael Bellamn.

På den hade han sedan utan någon begriplig anledning hakat ”Mio min Mio”, med musik av Björn och Benny i filmatiseringen av Astrid Lindgrens bokoriginal.

Under min inväxt i det svenska samhället på 1940- och 1950-talen fanns det fortfarande i småsamhällena ute på landet bönhus tillhöriga olika frikyrkor. Det här gör, att jag är ganska väl förtrogen också med den frikyrkliga sångskatten. Det gör att jag som mycket ung har varit med om att sjunga ”O hur saligt att få vandra”, den som i dag skulle ge oss kryssordet salig.

Och Evert Taube har jag lyssnat på och sjungit så länge jag minns. Både hans sena filmkomposition ”Änglamark” och den tidigare skrivna ”Här är den sköna sommar”.

Till Taubes favoritmotiv hörde den svenska skärgården. Om den handlade i dag den TV-serie dagens allra sista fråga handlade om. Det säger mig i alla fall alla ledbokstäverna jag hade fått ihop. ”Skärgårdsdoktorn” är en av de många TV-serier jag inte har sett, men jag gissar att det vi hörde var signaturen till den. Rätta mig, om jag har fel!

Själv ska jag strax lyssna på dagens Sommar.

Sommar i P1 med Maj Sjöwall

13 juli 2016 22:26 | Deckare, Film, Media, Politik, Ur dagboken | 8 kommentarer

I deckarhyllan i sommarhuset har jag samtliga tio delar av Maj Sjöwalls och Per Wahlöös serie om Martin Beck och de andra, med samlingsrubriken ”Roman om ett brott”. Den här serien, som förenade spänning och realism med politisk radikalism, innebar en förnyelse av polisdeckargenren, också i internationell jämförelse.

De vid det här laget oerhört många Beck-filmatiseringar, som regelbundet kan ses i TV (och ses även av mig), kan ibland vara hyggligt spännande, men de agerande i dem har blivit mycket mer stereotypa, poliserna delvis andra än i böckerna, och samhällskritiken kan (när den alls förekommer) ibland – som i den film jag såg här om kvällen – sakna verklighetsbakgrund.

Flera av de långfilmsversioner som gjordes av Sjöwalls och Wahlöös bokoriginal blev lysande. Jag kan som exempel nämna Bo WiderbergsMannen på taket” med Carl-Gustaf Lindstedt som Martin Beck, med Sjöwalls och Wahlöös ”Den vedervärdige mannen från Säffle” (1971) som förlaga.

Jag har också läst flera av de romaner Per Wahlöö skrev innan han började skriva Beck-deckare tillsammans med Maj Sjöwall – några av hans egna böcker är roliga och/eller spännande – och jag vet att han också som journalist ägde talang och hade radikala åsikter. Men fortfarande tycker jag, även efter hennes Sommar-program i dag, att Maj Sjöwalls roll i tillkomsten av ”Roman om ett brott” känns oklar. Maj Sjöwall berättar i och för sig sådant som hur man hittade en förlaga till Gunvald Larsson, och jag gillar slump och anekdoter – men som ständigt skrivande människa vet jag också, att det inte brukar bli lättare att få till en bra text, om fler än man själv är inblandade.

Maj Sjöwall berättar i och för sig om att de träffades, därför att hon jobbade på förlag, sökte översättare och då hittade Per Wahlöö. Hon var ensamstående med barn och han gift (just då med ytterligare ett barn på väg), men utan att det verkade slå gnistor om dem tillsammans – det berättade hon inget om i alla fall – blev de ändå ett par och flyttade ihop, fick också barn tillsammans. Senare flyttade de till Malmö, där för övrigt ”Polis, polis, potatismos” utspelar sig.

1975 begravdes Per Wahlöö i Malmö, detta efter en operation i bukspottkörteln. – dess förinnan hade han under ett par år bott i Spanien. Men varken om detta eller om deras liv tillsammans berättar Maj Sjöwall egentligen särskilt mycket, konstaterar däremot att hon senare har bosatt sig på Ven. Kanske finner hon det här för smärtsamt? Men det kan naturligtvis också ha att göra med att hon nu vid 80 års ålder vill lyfta fram annat.

Till det här andra hör hennes egen familjebakgrund, gediget borgerlig antar jag, eftersom hennes pappa var hotelldirektör (på hotell Gillet), dessutom reservofficer i flottan. Framför allt berättar hon målande och livfullt om det i dag delvis försvunna Stockholm hon växte upp i, under den tid då man där fortfarande kunde höra flyglarm – när det kom såna, fick man gå ner i skyddsrum. Hon berättade minnen från ett nu rivet Klara, om kojbyggen i Kungsan, om hur hon vid sex års ålder ensam åkte i väg med Djurgårdsfärjan, konstaterar också att ingen hon kände på den tiden hade allergi.

Ett par lätt anekdotiska minnen hinner hon också med, fast då från långt senare i livet.

Ett handlar om ett besök i New York, då hon hejdades av polis, som skulle släppa fram en bilkortege, med president Lyndon Johnson i den flottaste bilen. Hon vinkade till Johnson, som dock inte svarade. Men sen, när han och hans bilkortege var på väg åt andra hållet, vinkade hon igen, och han vinkade tillbaka.

Och så berättade hon, att hon under sin skoltid var klasskompis och kompis med Lasse Werner (inte den forne vänsterledaren utan jazzmusikern). En gång längre fram i livet, när de hade återupptagit kontakten, kom de att prata om Frank Sinatra, som Lasse gillade, och då föreslog hon, att de skulle ringa honom. Sagt och gjort. Hon lyckades hitta ett användbart nummer att starta med, vilket ledde till att hon så småningom fick hans privata hemnummer, men där upplyste en son henne om att farsan befann sig i en helt annan stad, men hon fick numret även dit. Och värden som tog samtalet hämtade Sinatra, som talade först med henne och sen med Lasse Werner!

Av Lasse Werner får vi höra en låt med anknytning till Vilgot Sjömans film ”Lyckliga skitar”. Det blir ganska mycket svensk visa och svensk jazz: (Torgny Björk och Nannie Porres förekommer båda två gånger, och så får vi höra Olle Adolphson och Tommy Körberg. Och jag gillade mycket Anders BirgersonsFlicka från Backafall”, med dess ursnygga komp.

Melodikrysset nummer 27 2016

9 juli 2016 12:42 | Barnkultur, Film, Media, Musik, Politik, Ur dagboken | 4 kommentarer

Dagens kryss innehöll faktiskt en del som var lite knepigt, för mig i alla fall.

Och det har kanske sina skäl. Jag brukar till exempel inte följa TV4s ”Så mycket bättre”, så jag har aldrig hört/sett Miriam Bryant göra ”Sista morgonen”, i original av Niklas Strömstedt.

Alf Robetson har jag lyssnat på en hel del, men jag kan inte påminna mig att jag har hört hans svenska version av Kris Kristoffersons ”Jody and the Kid”, ”Lasse och Marie”.

Lena Ph har jag också lyssnat på en hel del, men just ”Jag är ingen älskling” hörde inte till det jag kände till.

Phil Collins är heller inte obekant för mig, men jag ska bekänna, att jag hade hjälp av hjälpbokstäverna för att få fram, att det var han som sjöng ”You Can’t Hurry Love”.

Lättare var det då att känna igen Supremes-låten ”Stop In the Name of Love”, i dag dock i instrumental version. Här skulle vi översätta titelns begynnelseord till svenska, stopp.

Och resten klarade jag utan några svårigheter alls.

Krysset började i dag med ”Anthem” ur Björns och Bennys och Tim Rice’s ”Chess”. Tommy Körberg sjöng.

Därifrån är steget inte långt till ”Stars And Stripes Forever”, skriven 1897 av John Philip Sousa. Både upphovsmannen och marschen är mycket kända i USA.

Just nu ser man förresten åter bilder av uppblossande rasmotsättningar i USA till exempel i Rapport, vars signatur Eldeman spelade. Ska den amerikanska vapenlobbyn inte pressas till reträtt den här gången heller?

Kunde amerikanarna inte i stället ägna sig åt något annat som de obestridligen kan, att skapa bra musik? Ett exempel gavs av Bing Crosby och Count Basie’s orkester: ”Gonna Build a Mountin”, på svenska känd som ”Bygga upp ett stort berg”.

Just nu har emellertid Storbritannien också sänt en chockvåg genom Europa, även Sverige, genom att britterna har valt att utträda ur det heliga EU. Så frågan är vad det hade sänt för chockvågor genom landet, om Lasse Dahlquist i dag hade premiärsjungit ”Engelska flottan har siktats vid Vinga”, alltså ”Oh boy, oh boy, oh boy” från 1946.

För egen del är jag, så född i Estland jag än är, fast förankrad i Sverige och dess kultur.

Jag älskar ”Fjäriln vingad syns på Haga” ur Carl Michael Bellmans ”Fredmans sånger” från 1791.

Jag och våra barn känner oss hemma också i det Småland Astrid Lindgren skildrade i ”Alla vi barn i Bullerbyn” – i dag hörde vi sång ur Lasse Hallströms filmatisering.

Och en gång i världen, när främmande arméer under andra världskriget erövrade och våldtog mitt gamla fädernesland, kom vår familj och tusentals andra därifrån som flyktingar till Sverige och fick en fristad här. Sverige har efteråt beskyllts för att ha krupit för tidens diktaturer, men, som min nu döda yngsta moster sa i en dispyt med landsmän: ”Och vart skulle vi ha tagit vägen då, om inte svenskarna hade krupit?” Men svenskarna gjorde ju inte bara det – de var också beredda att med vapenmakt försvara sig och sitt land. 1940 var den stora svenska schlagern ”Min soldat” med Ulla Billquist. Jag har allt hon har gjort på skiva i en CD-box, och jag har givetvis sett Jolos, Jan-Olof Olssons, fina TV-serie ”Någonstans i Sverige” (1971), där den också förekommer. Eftersom jag är i den åldern att jag ofta har hört The Andrews Sisters i radio – jag har senare också skaffat dem på skiva – lyssnade jag i dag med glädje på deras version av ”Min soldat”, ”The Shrine of Saint Cecilia”.

« Föregående sidaNästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^