Den lilla sjöjungfrun à la H C Andersen, Walt Disney och Charlotte Gastaut

24 juni 2014 15:30 | Barnkultur, Film, Resor | Inga kommentarer

1959-1960 läste jag nordiska språk vid universitetet i Uppsala, och i kursen ingick också att läsa skönlitteratur på originalspråk, i det här fallet danska. Bland de böcker jag köpte in för läsning fanns H C AndersensEventyr”, och bland de många berömda sagorna där fanns förstås också ”Den lille havfrue” (1837), på svenska känd som ”Den lilla sjöjungfrun”.

Henne har jag förstås, vid många besök i København, också sett som hamnplacerad skulptur, skapad av Edvard Eriksen 1913.

I dag är med all säkerhet Walt Disneys film- och bokversioner av den här sagan, ”The Little Mermaid” (i filmoriginal 1989) vida mer kända än H C Andersens sagooriginal. Jag hör inte till dem som fördömer Disneys adaptioner av klassiska sagor – tvärt om, jag tycker flera av dem är konstverk i sig – men jag tycker inte att hans historier om Ariel hör till de mer lyckade exemplen på att det går att återberätta välkända historier på ett delvis nytt sätt.

Hur nära det franska textoriginalet, ”La petite siréne”, ligger H C Andersens textoriginal vet jag inte, men Suzanne Öhmans svenska översättning, ”Den lilla sjöjungfrun” (Rabén & Sjögren, 2014), som också anges vara en bearbetning, förefaller, utan att jag i skrivande stund har tillgång till den danska originaltexten, inte vara alltför våldsamt bearbetad.

Men det nya med den här utgåvan och skälet till att den har getts ut är förstås Charlotte Gastauts fantastiska illustrationer, konstverk i sig. Särskilt bilderna av den undervattensvärld, där den lilla sjöjungfrun lever, är vackra och fantasieggande.

Fortsättningen är en fantasieggande saga men knappast lämpad för yngre barn: Sjöjungfrun som räddar en prins från drunkningsdöden. Hennes längtan efter honom som får henne att söka hjälp hos sjöhäxan. Häxans komplicerade och tveeggade hjälp – sjöjungfrun får två ben i stället för sin fiskstjärt, men benen är skärande smärtsamma att gå på; hon får också i likhet med människorna evigt liv, men bara förutsatt att prinsen väljer henne till sin maka. Inte heller kan hon tala människornas språk.

Prinsen väljer dock till slut en annan, en mänsklig prinsessa till sin brud.

Den lilla sjöjungfruns sorg är oändlig, och då erbjuder hennes systrar i havet henne som räddning en förtrollad dolk att döda prinsen med, men det förmår hon inte att göra. Just som hon är beredd att kasta sig i havet, räddas hon från döden och stiger i stället upp i luftandarnas värld. Tack vare sina goda gärningar har hon fått en odödlig själ.

Melodikrysset nummer 25 2014

21 juni 2014 12:14 | Film, Mat & dryck, Musik, Politik, Teater, Ur dagboken | 2 kommentarer

Sonen, Matti, är hos oss i Öregrund över midsommar tillsammans med sin Karin och deras mycket försigkomna, bland annat mycket pratsamma tvååring, Ella. Vi har ätit gott och umgåtts, och i går på midsommarafton var vi på Hembygdsgården och dansade runt midsommarstången. Det vill säga, jag med mina många krämpor dansade inte, och Birgitta höll mig sällskap och tittade på. Men de yngre deltog med liv och lust i sånglekarna.

Som så ofta när Matti är här – han är mycket musikkunnig och spelar själv – hjälpte han mig en smula med Melodikrysset. Fast den här gången var det egentligen bara den allra första frågan jag behövde få lite hjälp med. Jag har nämligen aldrig sett åttiotalsfilmen ”Flashdance”, men Matti sa, att musiken, ”What a Feeling”, kom därifrån och att den kvinnliga sångerskan hette Irene Cara.

First Aid Kit behövde jag däremot ingen hjälp med. Dem gillar jag, och av Matti fick jag till min 77-årsdag den 19e juni deras nya CD ”Stay Gold”.

Men för att återvända till scen- och filmmusik:

Giacomo Puccini är en av de stora operakompositörerna, och hans ”Tosca” från år 1900 kan jag, med eller utan medverkan av José Carreras, identifiera tämligen lätt.

Men som ni som följer min blogg vet, är min musiksmak mycket bred, och jag har inte bara sett utan älskar också att höra Marilyn Monroe i ”I Wonna Be Loved By You”. Den förekom i ”I hetaste laget”, ”Some Like It Hot” från 1959. Min recension av Billy Wilders film hittar ni ovan under Kulturspegeln, Film.

Av någon anledning har det aldrig blivit av för mig att se Harvey Fiersteins och Jerry Hermans ”La cage aux folles” – men nummer ur den här musikalen har jag ju ofta hört i radion, och jag förknippar också Jan Malmsjö, som vi hörde sjunga i dag, med en känd svensk uppsättning.

Jag är ju – inte bara men kanske också – på grund av min höga ålder fast rotad i äldre musik, så även om jag själv inte var född 1920, är jag förtrogen med Irving Berlin och hans musik, i dag ”Always”.

När jag själv var ung, spelades franska visor och schlager ofta i radio, så människor ur min generation minns för evigt Charles Trenet i ”La mer” och känner också igen den när den, som i dag, i stället spelades av Acker Bilk.

Förr var det över huvud taget nästan omöjligt att, med det fåtal populärmusikprogram som förekom i radion, undgå att höra och lära sig schlager som hade det där lilla extra. Så redan när jag hör de första tonerna av ”Under ekars djupa skugga” minns jag den i Carli Torehaves insjungning – men i dag vill inte Eldeman ha hans namn utan vad det är för träd, i singularis, sången handlar om: ek.

Musikaliska möten ger ofta hörvärda resultat. Ett exempel spelades i dag, ”Where Or When” med Lisa Ekdahl och Rod Stewart.

Sen är jag också förtjust i att man ibland, i stället för att bara satsa på det nya, också speglar det förflutna.

Marie Bergman var förr en mycket uppskattad sångerska, och det är kul att hon på nytt har fått förekomma i TV. I dag hörde vi henne i ”Varje människa bär en historia”.

Och Tomas Ledin har valt att, på CDn ”Höga kusten”, gräva i sin och sin familjs ångermanländska historia, som också rymmer rödare inslag än vad många kanske hade anat. I dag hörde vi ”Ljuvliga minnen”. Läs mer om den här skivan ovan under Kulturspegeln, Musik.

Och så här i midsommartid passade det väl bra, att dagens melodikryss också innehöll ”Uti vår hage”, en mycket fin svensk folkvisa.

Hätila ragulpr på fåtskliaben (min alltså, inte Nalle Puhs)

19 juni 2014 18:36 | Barnkultur, Film, Mat & dryck, Prosa & lyrik, Ur dagboken | 6 kommentarer

I morse tassade Birgitta tidigt ut i köket, men innan hon tog itu med födelsedagsbestyren där, gick hon, trots regnet, ut i trädgården och plockade födelsedagsbuketter: en med vita bondrosor (Rosa alba maxima) plus en mindre sådan att ställas bredvid min frukostassiett, en med akleja, lupin och en rosa ros och så en med skär och vit pion plus jättedaggkåpa.

Redan i går kväll hade hon i smyg börjat bygga en fantastisk smörgåstårta, överdådig både till smak och utseende. Den räckte både till frukost och till lunch, och det blev ändå en bit över.

Men innan vi tog itu med den, kom hon in i sovrummet, bärandes paket och sjungandes ”Röda små smultron”, som seden bjuder i vår familj.

(Jag har därefter hört ”Röda små smultron” sjungas en gång till, fast då i telefon. Det var Gunnel och Birgittas bror Ragge som ringde och gratulerade. Och ännu senare gratulerade Birgittas bror Gunnar med fru Annica per telefon. Och på kvällen hittar jag ett födelsedagsmejl från Birgittas syster Karin och hennes man Hasse, avsänt från deras sommarstuga i Järbo.)

Åldern – jag fyller 77 år i dag – hindrar inte att vi blir firade som de barn vi nog fortfarande är i våra hjärtan. Och som vanligt fick jag en mängd paket, en ny fin Marimekko-skjorta, en Woody Allen-film (”Blue Jasmine”), biljett till Operans gästföreställning i Uppsala av MozartsTrollflöjten” och så en hel bunt böcker: Torgny LindgrensKlingsor”, E M ForstersMaurice”, Pooneh RohisAraben”, Johannes AnyurusEn storm kom från Paradiset”, Siri HustvedtsSommaren utan män”, Anneli JordahlsLåt inte den här stan plåga livet ur dig, Mona”, Gunilla Palmstierna-Weiss‘ ”Minnets spelplats” och Tuula KarjalainensTove Jansson – Arbeta och älska”. Dessutom fick jag två barnböcker: H C AndersensDen lilla sjöjungfrun” illustrerad av Charlotte Gastaut och så ”Blåsippor, videungar och sockerbagare”, barnens bästa visor av Alice Tegnér & Elsa Beskow.

Jag tror inte att jag behöver orda om kvalitén på det här men möjligen om mängden. Allt det här är inte alls köpt nu inför min födelsedag. Hustrun är med i Böckernas klubb och beställer regelbundet ur deras månadserbjudanden det bästa nya; vi är båda läsgalningar. Men inför min födelsedag (och även inför julen) lägger hon undan en del av det nyinköpta, och sen blir man alltså firad på det här överväldigande sättet.

Vid middagstid anlände sonen Matti och hans lite drygt tvååriga dotter Ella – Ellas mamma Karin kommer efter i morgon.

Matti och inte minst Ella som ivrigt hjälpte mig att öppna paket grattade mig med CD-skivor: First Aid Kits nya CD ”Stay Gold”, ”Wynton Marsalis and Eric Clapton Play the Blues” (en liveinspelning från Lincoln Center), Paul McCartneysNew” och Chuck Berry med ”Best of the Chess Years”. Nu kan det få regna hur mycket det vill i sommar.

Men i morgon, på midsommarafton, ska jag och Birgitta gå med Matti och Karin och inte minst lilla Ella till midsommarfirandet vid Hembygdsgården här i Öregrund. Där ska midsommarstången resas och dansas kring till tonerna av ett spelmanslag. Det blir något nytt för Ella.

Men här hos oss i Öregrund känner hon redan igen sig: rör sig frimodigt hit och dit i huset, plockar fram leksaker ur leksakslådorna, busar och pratar som en fors – sex-sjuordsmeningar säger hennes pappa som är psykolog. Äter bra gör hon också. Hon ville ha om och om igen av Birgittas hemlagade födelsedagsmiddag, stek och hasselbackspotatis.

Ha det bra också under ert midsommarfirande!

Melodikrysset nummer 24 2014

14 juni 2014 12:58 | Film, Musik, Resor, Ur dagboken | 1 kommentar

Melodikrysset fick hela två timmars sändningstid i dag, men det blev knappast bättre för det. Det var, åtminstone till en början, lite förvirrande med all musik, som inte hade något samband med krysset. Frågorna var, när de väl kom, utspridda till kryssets olika hörn, så att det dröjde, innan man fick några ledbokstäver. Bara två sångartister, Svante Thuresson och Sonja Aldén – inget ont om dem! – plus Sveriges Radios symfoniorkester under ledning av Anders Berglund begränsade valet av ljudillustrationer.

En fråga föredrogs bara muntligt, den om vem som har skrivit ”Gluntarne” – svaret på den frågan, som ställdes av Lelle Printer (Hans Dahlman) är Gunnar Wennerberg, som för övrigt finns som staty i Slottsbacken här i Uppsala.

Med en symfoniorkester som ljudillustratör var det helt naturligt, att två av dagens frågor gällde klassiska verk.

Allra första frågan i dag illustrerades med musik ur ”Figaros bröllop” av Wolfgang Amadeus Mozart.

Och senare fick vi höra musik ur ”De fyra årstiderna” av Antonio Vivaldi.

Smått klassisk, fast i en helt annan genre, är väl också ”I’ve Got You Under My Skin” av Cole Porter.

Benny Andersson förekom två gånger. Först som skapare av ”Du är min man”.

Vid det andra tillfället, när vi fick höra ”Vinnaren tar allt” och ”Dancing Queen”, skulle svaret bli ABBA.

Och inte var det särskilt mycket svårare att komma i håg, att ”Dancing On My Own” ursprungligen sjöngs in av Robyn.

Svante Thuresson sjöng ”Första gången” i Melodifestivalen 2007 tillsammans med Anne-Lie Rydé – men i dag fick vi i stället höra honom sjunga den tillsammans med Sonja Aldén.

Om jag får gissa på vad dagens yngre melodikryssare kan och inte kan, tror jag, att det de hade mest problem med var Calle Jularbos ”Nya värmlandsvalsen”.

Betydligt fler – i och för sig även jag – har säkert sett ”Jakten på den försvunna skatten”. Huruvida de också vet att musiken i den har gjorts av John Williams, en flitig kompositör av filmmusik, är svårare att veta – men sånt kan man ju slå upp på Google.

Jag har allt av Cornelis Vreeswijk på skiva, således också ”Telegram till fullmånen” som har musik av Georg Riedel, så inte heller det här var någon svår fråga för mig. Men jag har en invändning: Det här symfoniorkesterarrangemanget var inte vidare bra.

* * *

Om mitt privata liv kan jag berätta, att hustrun är i Öregrund och jag själv kvar i Uppsala. Jag har fortsatta problem med min högra fot, som värker och jävlas. På måndag har jag fått tid på husläkarmottagningen här i Svartbäcken, och jag orkade inte åka fram och tillbaka mellan Uppsala och Öregrund.

Så småningom hoppas jag, förhoppningsvis botad, under ett par månader kunna parkera mig i Öregrund.

Att döda ett barn

9 juni 2014 15:11 | Film | Inga kommentarer

Stockholm Östra” (2011) är Simon Kaijser da Silvas långfilmsdebut, en förbluffande välgjord sådan – men regissören hade tidigare gjort andra typer av filmer, bland annat för TV och för barn.

Filmens tema, att råka döda ett barn, är ju inget nytt – bland andra Stig Dagerman har skrivit en berömd novell om en bilolycka. Men här, i Pernilla Oljelunds manus, ligger fokus på vad som händer sen, med bilföraren Johan (Mikael Persbrandt), som efteråt blir frikänd i rätten, och den omkomna flickans mamma Anna (Iben Hjejle), som har skickat i väg dottern till skolan på cykel. De bor ganska nära varann, men känner inte varann, och Johan drivs att ta kontakt med mamman, vilket han gör på Östra Station och sen på tåget.

Han törs inte bekänna att det var han som körde på hennes dotter, men han blir omedelbart tagen av Annas skönhet och sätt, och när hon på sätet i vagnen glömmer kvar en sak, får han anledning att söka upp henne hemma för att ge henne det hon tappade bort. Ur det här växer bit för bit en ömsesidig attraktion, en attraktion som hela tiden hotas av det svarta hål han gör sitt bästa för att inte blotta. Den här attraktionen hotar också deras tidigare existerande familjerelationer, men det är magnetismen mellan Johan och Anna, den som snart övergår i kärlek, som är det centrala i filmhandlingen.

Sen kommer ändå den oundvikliga kraschen: Hon lämnar honom, när sanningen, som han har dolt, avslöjas.

Han reagerar med att tappa lusten att leva, tar en överdos tabletter för att göra slut på sitt liv.

Men hans dragningskraft på henne har inte upphört att fungera, och hon hittar honom och lyckas tillkalla en ambulans, som för honom till sjukhus, där hans liv kan räddas. Och där, när han vaknar, finns hon hos honom igen.

Det märkliga med den här historien är att den berättas så återhållet, faktiskt helt utan sentimentalitet.

Snurrig, åtminstone vad gäller filmhandlingen

9 juni 2014 14:16 | Film | Inga kommentarer

Ivar Johanssons (regi) ”Snurriga familjen” (1940) finns återutgiven i den så kallade ”Pilsnerboxen”, men även i det här fallet gäller att detta inte främst beror på att där dricks så mycket pilsner.

Man anar av uppläggningen att filmen kan ha en scenförlaga, och mycket riktigt: Den har som närmaste förlaga den tyska pjäsen ”Eine feine Familie” (och har också hämtat inspiration från en annan tysk fars, ”Es kommt in den besten familien”), men miljön är här ett fjällhotell i Åre, där också en del exteriörer har filmats. Filmmanuset har skrivits av två svenskar, Torsten Lundqvist och Sven Zetterström.

Filmhandlingen, med ganska många farsgags, är någon gång roande, men den här filmen hör verkligen inte till de mest sevärda i ”Pilsnerboxen”.

Den snurriga familjen består av den åtminstone till att börja med välbeställda familjen Blom: pappa Theodor, Todde (Thor Modén), mamma Laura (Elsa Carlsson), sonen Karl-Erik (Åke Söderblom) och dottern Anne-Marie (Eivor Landström). Den beter sig som om den ägde hotellet: har högljudda fester med musik och dans vilket hindrar de övriga gästerna, gradvis allt färre, från att sova. När läget till slut blir så ohållbart att hotelldirektören måste tala med dem, köper Theodor Blom hela hotellet.

Det här leder till att hela personalen säger upp sig.

Krisen blir ännu mer akut genom att Blom får veta, att hans pengar nu är slut. I det läget måste familjen själv ta över driften av hotellet: pappa blir inte bara direktör utan också receptionist och portier, fru Blom tar över köket, sonen blir kypare och dottern servitris. Med lite påhittighet så går det, men den som sen får snurr på verksamheten igen är den återvändande portiern, Svensson (Eric Abrahamsson). Denne räddar också hotellrörelsen ekonomiskt genom att gå in med pengar. Allt det här gör han för att han har blivit betuttad i dottern Blom, som han mycket riktigt får i filmens happy end.

Filmen innehåller också ganska många musikinslag, där Åke Söderblom får möjlighet att visa sina talanger på piano.

Melodikrysset nummer 23 2014

7 juni 2014 12:18 | Barnkultur, Film, Media, Musik, Politik, Ur dagboken | 1 kommentar

Det tog en stund innan poletten föll ner och jag begrep att det var Justin Timberlake Bieber som sjöng ”Rollercoaster” – han hör inte till de artister jag brukar lyssna på, men jag känner förstås till honom.

Snäppet svårare i dag (för mig alltså) var det faktiskt att identifiera Sibel. Hennes ”Stop” från Melodifestivalen 2010, som jag bevisligen lyssnade på, har helt uppenbart inte satt några spår i mitt musikminne.

Petra Nielsen minns jag däremot från Melodifestivalen 2004, främst för hennes kuriösa uttal, ”Tängo, tängo”.

Per Gessle är en artist, vars skivor jag aldrig har köpt. Likafullt är han hyggligt lätt att känna igen. I dag hörde vi honom i ”En sten vid en sjö i en skog”.

Då står mig den taubeska naturromantiken närmare. I dag spelades Evert Taubes ”Sjösala vals”, där han besjunger Orrberget. Vill ni ha hela texten, finns den under Kulturspegeln, Sångtexter.

Naturromantik, fast från en helt annan landsända, hittar man också i Wilhelm Peterson Bergers ”Frösöblomster”.

I dag verkade det faktiskt som att Anders Eldeman över huvud taget vädjade till makterna om mer sommar och sol.

Han spelade ”Sol” med Anders Eriksson ur ”Alla ska bada”.

Och så lät han Ane Brun (på hyllningsskivan till bröderna Gärdestad) sjunga ”Ge en sol”. Ane Brun har jag förresten hört live, i regi av norska ambassaden i Stockholm.

Som läsarna av denna blogg vet, ser jag och skriver ofta om film. I dag bjöds vi på musik ur två filmklassiker.

Den första av dem, ”En fattig trubadur”, är svensk och har gjorts i olika versioner, dels av Edvard Persson i ”Vart hjärta har sin saga”, dels senare av Cornelis Vreeswijk.

Temat ur ”High Noon” från 1952 (på svenska ”Sheriffen”) sjöngs av Tex Ritter.

Politik är Eldeman försiktig med i sitt kryss, men i dag lät han en forn göteborgsradikal sjunga om företagsdemokrati. I Karl Gerhards – en annan radikals – original var temat ”Idel ädel adel”.

En annan uddig samhällsskildrare är Magnus Uggla, men hans texter är mer allmänt satiriska än uttalat politiska. I dag var hans budskap ”Jag dansar aldrig nykter”, vilket enligt Eldeman kunde ha sin grund i att han dess förinnan måste ha besökt en bar.

Och sen, när spriten har gått in och vettet ut, händer det ju en del att de med Rally börjar skråla ”Ska vi byta fruar med varann?”.

Fast i Hans Alfredsons original, avsedd för barn, var ju budskapet oskyldigare: Ska vi byta grejer med varann? Alfredsonversionen ville Eldeman ha i singularis, grej.

Bitvis roande pilsnerfilm – men det är ju inte pilsner de dricker!

6 juni 2014 18:10 | Film | 4 kommentarer

Weyler Hildebrands (regi) ”Pensionat Paradiset” (1937) med manus av Robert Wahlberg och Artur Enell brukar ses som sinnebilden för begreppet pilsnerfilm – men så mycket pilsner dricks där ju inte, snarare då andra starkvaror. När Julle Bergström (Thor Modén) har sjungit ”En äkta mexikanare” i en scen, där han har låtsats vara operasångaren Don Carlos, förklarar han inför pensionatsgästerna, att medlet för att få bra sångröst är hojtarolja, och på frågan var man kan få tag på det svarar han ”På Systembolaget”, med tillägget att man då bör fråga efter Kron.

Starkare varor än pilsner förekommer också till exempel i scenen, där pigan Lotta (Marita Marke) under syarbete använder sig av fästmannen och skräddarlärlingen Nisse (Nils Ericson) som provdocka med peruk och allt och Nisse sedan blir uppvaktad av sol-och-våraren och tjuven Kihlman (Arthur Fischer), här opererande under namnet baron de Planche.

Tidens kritiker, framför allt Carl Björkman i Dagens Nyheter, var inte nådiga mot den här filmen. Bland det som Björkman nämnde fanns mängden av slapstickartade detaljer, som fanns inlagda i filmhandlingen: pensionatsgästerna och deras beteende (adelsdam med taxeringkalender, barn som inte kan hålla tätt, någon som nyser i väg det som serveras på smörgåsbordet, skokräm i stället för solkräm, Nisses erövring, iförd dambaddräkt med ballonger som bröst, av simborgarmärket, då ena ”bröstet” exploderar, när nålmärket ska fästas där). Mycket är ganska plumpt men ett och annat också pricksäkert, som fröken Cronbloms (Lili Ziedner) kommentar om den just anlända morgontidningen: ”Det var rysligt vad få döda det var i dag då!”.

Carl Björkman kallade den här filmen för ”ett verkligt koncentrat av svensk tarvlighet och enfald”, men det är ändå att ta i. Själv har jag inte några större svårigheter att skratta åt de flesta farsinslagen. För egen del har jag svårare med bristen på normal realism, sådant som att innehavarinnan av pensionatet, Elvira Pettersson (Julia Caesar) inte skulle känna igen den närboende skräddaren Julle Bergström, när han en natt besöker pensionatet för att dra ur sladden till det strykjärn hans syster, pigan Lotta, har glömt på, och då – när han blir upptäckt – låtsas vara Don Carlos från Argentina.

Jag skulle naturligtvis kunna återberätta hela den snåriga farshandlingen, men jag nöjer mig med att avslöja vad som händer mot filmens slut. Lotta och Nisse får varann, så också Elsa Petterssons dotter Margit (Greta Ericson) och Margits älskade ingenjör och racerbåtsförare Erik Karlsson (Folke Helleberg), det senare efter det att den av mamma Elsa förordade Kihlman har avslöjats som en simpel tjuv. Kihlman försöker fly i en racerbåt men besegras ombord i ett rejält filmslagsmål av Julle. Erik belönas med en stor summa pengar av den riktige Don Carlos (Carl Hagman), som nu har dykt upp.

Även Julle åker dit, på äktenskap med Elsa.

Allt det här hindrar inte, att det mesta i den här filmen görs med mycket gott humör och av rutinerade skådespelare. Nämnas bör också, att filmen innehåller ganska många sång- och musikinslag, och att man i småroller ser några mycket kända skådespelare och sångare som Sigge Fürst, John Botvid och Calle Reinholdz.

Den amerikanska mardrömmen

5 juni 2014 21:57 | Film | 1 kommentar

Charles Laughtons film ”Trasdockan” (”The Night of the Hunter”, 1955) fick inte det erkännande den förtjänar när den gick upp på biograferna, varken i USA eller här i Sverige, men senare har den – med all rätt – kommit att räknas in bland filmklassikerna. Charles Laughton och James Agee baserade sitt filmmanus på en bästsäljande roman med samma namn av Davis Grubb (1953), på svenska kallad ”Nattens onda ögon” (1955). Handlingen i den här historien är förlagd till depressionseran.

Men det är filmversionen, i Laughtons regi och med fantastiskt svart-vitt foto av Stanley Cortez, som är ett mästerverk. Den pendlar mellan skenbar idyll och en nervslitande expressionism med rekvisita hämtad från skräckromantikens mörkaste skrymslen. Kameraåkningarna mellan de gulliga djur barnen i filmen passerar under sin båtfärd på floden och deras egen förföljare, Döden på sin vita häst, hör till det otäckaste som har visats på film.

Den familj Harper som står i centrum för handlingen är white trash. Pappan, Ben (Peter Graves), begår rånmord men lyckas innan han grips överlämna de 10.000 dollar han har tillskansat sig, till sonen, John (Billy Chapin), som hittar ett gömställe i lillasyster Pearls (Sally Jane Bruce) trasdocka. Sonen får stränga order av pappan om att inte yppa att han vet något om var pengarna finns. Alltså berättar John inget ens för mamman i familjen, Willa Harper (Shelley Winters).

Men strax efter att det här händer grips pappan av polisen, sätts i fängelse och döms att hängas för rånmord. Hans familj där hemma drabbas dubbelt. Barnen får också sona för faderns dåd – de andra barnen i skolan hånar och plågar dem genom att sjunga ”Hing. Hang. Hung. See what the hangman done.”

I fängelset har pappan uppenbarligen undsluppit sig något som väcker cellkamratens intresse: Tydligen finns det en stor summa rånpengar undanstoppade någonstans därhemma. Cellkamraten Harry Powell (mästerligt och otäckt spelad av Robert Mitchum), är, trots att han är pastor, inte Guds bästa barn han heller – men han sitter inne för det betydligt mindre allvarliga brottet bilstöld och släpps så småningom ut. Fast några skrupler har han inte, så han föresätter sig att spåra de undangömda pengarna och själv lägga rabarber på dem. Människor han möter på sin väg bländar han med en blandning av skenhelighet och teatraliska trick: på hans händer finns tatuerade LOVE respektive HATE.

När han börjar slå sina lovar runt det som återstår av familjen Harper, introduceras han genom att hans skrämmande skugga genom fönstret tränger in i barnens sovrum.

Men det är mot modern han sätter in en stöt genom att bruka en kombination av gudlighet och manlig charm, och snart har änkan med sina två barn fallit till föga och gift sig med honom. Pastor Powell visar sig inte vara ett dugg intresserad av den äktenskapliga sängen men desto mer av vad barnen kan tänkas veta om var deras pappa har gömt rånpengarna. Så när han har konstaterat, att Willa uppenbarligen inte vet något av nytta och dessutom börjar bli varse vad han utsätter barnen för, mördar han henne en natt och förankrar kroppen i floden.

Vi får se vad som har hänt genom en fiskande grannes ögon: Han ser henne där nere i vattnet med håret vajande som sjögräs – men blir rädd för att han, alltför ofta en fyllbult, själv ska bli anklagad för mordet, så han säger inget till någon.

Pastorn iscensätter en historia om att hustrun har rymt – hennes avskedsbrev har han tyvärr bränt.

Nu är barnen i styvpappans våld och alltså mycket illa ute. Till slut tvingar pastorn John att erkänna att pengarna finns, men John slår i pastorn att de finns nedgrävda nere i källaren. Och just när pastorn har konstaterat, att detta är omöjligt med det golv som finns där, springer John och systern ut och låser dörren. Fast nu är goda råd dyra. John och Pearl springer ner till familjens roddbåt nere vid floden och lyckas få ut den, med sig och systern i, ögonblicket innan pastorn hinner fånga in dem.

Och så börjar en nattlig flodfärd med målet att hitta den som de tror förrymda mamman. Men efter dem följer längs stranden deras förföljare på hästryggen, som en ond demon.

De klarar sig rätt länge: sover över i en höloge men flyter i land med ekan i en vassrugge där de blir upptäckta och haffade av en barsk tant. Hon (Lilian Gish) driver ett religiöst barnhem för föräldralösa och övergivna barn, så efter ett kort förhör med barnen blir dessa skrubbade rena, får rena och hela kläder och förstås mat – och så får de stanna i det här barnhemmet. Rachel Cooper, som barnhemsföreståndarinnan heter, är en förståndig kvinna och får ur barnen tillräckligt för att förstå att den där pastorn hör till Satans anhang, så när han trots hot och varningar återkommer en andra gång, skadskjuter hon honom helt sonika med det gevär hon har och också kan hantera.

Polisen kommer och tar hand om pastorn – vid det här laget har man hittat mamma Willas lik i floden och jagar Powell som mördaren.

Powell jagas nu själv också av en mordlysten lynchmobb. Polisen hinner dock frakta undan honom – men konstaterar att han för den skull inte kommer undan. Det här är bödelns, inte mobbens jobb.

Lite för mycket idyll blir det sen i filmens slut, när barnen firar jul i Rachels barnhem.

Melodikrysset nummer 22 2014

31 maj 2014 12:07 | Film, Media, Musik, Ur dagboken | 7 kommentarer

Jag är i Öregrund igen. Det har regnat, men regnet är på upphällningen. Och hur som helst mår trädgården bra av en rotblöta.

Men det bästa av allt: datorn är tillbaka efter uppgradering och genomgång.

Faktiskt behövde jag den ändå inte särskilt mycket under knåpandet med dagens melodikryss – det mesta klarade jag spontant även i de fall, där artist/musik inte hör till mina egna favoriter.

Det senare gäller till exempel Lady Gaga och ”Applause”.

Jag är inte pryd, men en mer eller mindre sexistisk exponering av en sångerska – ännu mer påtaglig i fråga om Miley Cyrus, i dag med ”Wrecking Ball” – stör mig. Henne hade jag kanske inte lagt märke till, och det är väl poängen med det här, om jag inte hade sett utmanande bilder av henne i media.

Fast det här att låta utommusikaliska kvalitéer bära upp en skivartist är ju inget nytt. Ingen med Varg-Olles (Olle Nygren i speedwayklubben Vargarna) brist på sångröst skulle naturligtvis ha fått göra en skiva, om den inte hade sålt på ”artistens” namn. ”Här går det undan i svängarna” hette eländet.

Andra kan ju däremot både sjunga och skriva hörvärda låtar, vilket inte betyder, att allt de gör är omistligt. Lasse Berghagen och ”Låt mig få ge dig min sång” är exempel på det här.

Flertalet skiv- och sångartister strävar dock på, ibland på rutin, ibland med hits som resultat.

En som ofta lyckas är Mauro Scocco, vars ”Sarah” kan tjäna som exempel.

”Hvis du forstod” är kanske inte lika bra, men Sanne Salomonsen vill jag ändå räkna in i den här skaran.

Som mina läsare vet, uppskattar jag långt ifrån allt som framförs i Melodifestivalen, men ”Underbart”, i original med Kalle Moraeus och Orsa spelmän, i dag i en orgelversion, är en sån där låt som har en chans att leva kvar länge.

I mina yngre dar spelades ofta även äldre schlager, sådana med kanske ett par årtionden på nacken, relativt ofta i radio, och det gör att jag genast känner igen ”I en grönmålad båt”, när jag hör den i Melodikrysset, och också vet att det man gör där är ror.

Owe Thörnqvists ”Rumba i Engelska parken” känner jag igen av samma skäl, även om jag senare både har besökt Engelska parken i Uppsala och lärt känna Owe Thörnqvist personligen.

Min personliga musiksmak rör sig inom mycket vida gränser.

Jag gillar Guns ‘N Roses i ”Paradise City”.

Jag älskar ”Lascia ch’io pianga” ur ”Rinaldo” av Georg Friedrich Händel, inte bara för att den förekom i den av mig beundrade Bo Widerbergs film ”Lust och fägring stor”.

Och Evert Taube hör till mina eviga favoriter. ”Oxdragarsång”, där han färdas med fyra ton på kärran, hittar du ovan under Kulturspegeln, Sångtexter.

Nu ska jag ta en extra kopp kaffe. Kokkaffe – jag hällde en gammaldags TV-kanna full tidigt i morse.

« Föregående sidaNästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^