Melodikrysset nummer 41 2015

10 oktober 2015 12:28 | Film, Media, Musik, Politik, Teater, Ur dagboken | 2 kommentarer

Jag råkade ut för ett datoranslutningsproblem i dag, när det var dags att lösa Melodikrysset, men det gick att få ut krysset i alla fall. Och sen, när jag tänkte på mina vanliga lördagsläsare, löste sig datorproblemet också.

Nå, det mesta var ganska lätt i dag.

Jag har till exempel alla filmer med och av Charlie Chaplin, så också ”Rampljus”/”Limelight” från 1952.

Allan Edwall har jag till och med varit med om att ge ut på skiva, på salig a disc i vars utgivningsråd jag satt när det begav sig. Och jag gillar hans ”Årstider”.

Anne-Lie Rydé har jag hört på socialdemokratiskt valmöte, och jag har både henne och Lill Lindfors, hon som ursprungligen sjöng ”En sån karl”, på skiva.

Och för att fortsätta på den här linjen: ”Då tar vi tagelskjortan på” var ett känt nummer ur Casino-revyn. Bland de medverkande där fanns Carl-Gustaf Lindstedt, en ursosse som utan tvekan ställde upp i min gamla tidning Aktuellt i politiken (s) och bekände politisk färg. Fast svaret här skulle ju inte vara sosse utan tagel.

Nå, några frågor låg också utanför det jag spontant genast kan.

Eftersom jag inte så ofta hör på Charlotte Perrelli, tog det en stund, innan jag kom på att det var hon som sjöng ”The Girl”.

Wham finns inte heller i mina skivhyllor, så jag gick ta hjälpbokstäverna till stöd för att komma på vilka som sjöng ”Careless Whisper”.

Och svenska TV-serier är heller inte mitt gebiet, så ej heller ”Kvarteret Skatan”.

Frågor om klassisk musik tycker jag sällan hör till de svåraste, och dagens exempel, Bachs ”Air”, var ju urlätt.

Sen fanns det en fråga till med klassisk anknytning. Svaret som söktes var i och för sig ”Miss Saigon”, men den här musikalen bygger i sin tur på Giacomo Puccinis klassiker ”Madame Butterfly”.

Byter identitet gör ju också L Å (Lars Åke) Wilhelmsson, som vi hörde i ”Ge mig en spanjor”.

Petra Marklund konstaterade däremot, att det som händer i Göteborg stannar i Göteborg.

Medan hennes föregångare som ledare för Allsång på Skansen, Lars Berghagen, besjöng staden Skansen ligger i.

Nu ska jag smyga mig ut från rummet med datorn. Dottern sover, nyss hemkommen från ett nattpass på bageriet där hon jobbar.

Melodikrysset nummer 40 2015

3 oktober 2015 12:30 | Barnkultur, Film, Media, Resor, Ur dagboken | 3 kommentarer

Sista veckohelgen det här året då vi mer sammanhängande bor i sommarhuset i Öregrund. På måndag flyttar vi till Uppsala för hösten och vintern. Vi kommer väl ut hit ytterligare någon helg, men nu är det alltså dags för stora höstflytten.

Och ändå är det inte riktigt dags för ”Les feuilles mortes”, som vi hörde Yves Montand sjunga i avslutningen på dagens Melodikryss. Jaques Prévert och Joseph Kosma skrev den redan 1945, och den har följt mig under hela mitt liv med musiken. Om en mycket ung pojke som då ännu inte kunde ett ord franska kunde tycka om den och andra franska låtar – hur kommer det sig att man i svensk radio i dag nästan aldrig hör några franska visor eller schlager?

Dagens kryss började annars med något annat av utländskt ursprung: Agnetha Fältskog sjöng på svenska ”Vart ska min kärlek föra”, men den är ju hämtad ur ”Jesus Christ Superstar”, skriven 1970 av Andrew Lloyd Webber och Tim Rice.

Ett slags superstar är ju också Bamse. En av Bamses dunderhits var ”Nalle-Maja”, men som vanligt hade den en känd förlaga, ”Håll om mig”, som Nanne Grönwall tävlade med i Melodifestivalen 2005.

I Melodifestivalen 2011 gjorde Sara Varga en utmärkt insats med ”Spring för livet”.

Streeplers minns jag mycket väl från Svensktoppen 1974 med ”Vad har du under blusen Rut”.

För egen del tycker jag bättre om Pugh Rogefeldt än om Grymlings, men också deras gemensamma ”Mitt bästa för dig” från 1990 tål att lyssna på.

Jag kan ha synpunkter på Wille Crawfords politiska omdöme, men det är väl kanske missarna som gör det – den här låten hör hur som helst till de bättre med honom.

Den mycket för tidigt bortgångne Cornelis Vreeswijk hade en nästan osviklig känsla för bra texter och melodier. Tillsammans med Ann-Louise Hansson sjöng han 1967 in ”Jag hade en gång en båt”, vars melodi, ”Sloop John B”, dock var lånegods. I den svenska texten förekommer frasen ”Med segel och ruff och köl”.

Av Cornelis har jag allt på skiva, och jag har också systematiskt köpt plattor med Bruce Springsteen. Sången vi hörde, ”Linda Paloma”, sjöng han tillsammans med Patti Scialfa in 2014, men originalet gjordes av Jackson Browne redan 1976.

Relativt färsk är också ”Josie’s Tune” med Chris Rea. Så de som hävdar att Anders Eldeman bara spelar äldre plattor har fel.

Men visst har man, om man vill lösa Melodikrysset, nytta av att till exempel ha sett lite äldre TV-serier, till exempel den mycket skarpa ”Lorry”. Och är man tillräckligt gammal, kommer man kanske också i håg dess signaturmelodi, ”In the Stone” med Earth, Wind & Fire.

Vi går i mål med dagens filmfråga. Jules Vernes ”Jorden runt på 80 dagar” gjordes för inte så vansinnigt länge sen i en ny filmatisering, men en i flera avseenden bättre version gjordes redan 1956, då med David Niven i huvudrollen som Phileas Fogg. Färden, över gränser i ballong, innebar också anmälningsplikt till tullen. Till den här filmen komponerade Victor Young titelmelodin, på svenska kallad ”Jorden runt”, den som vi hörde i dag.

För mig själv blir det väl mera huset runt – jag ska alltså börja packa för höstflytten in till stan.

Vilgot Sjömans debutfilm

22 september 2015 21:59 | Film | Inga kommentarer

Jag såg Vilgot SjömansÄlskarinnan” 1962, när den var alldeles ny. Den mångsidige Sjöman värderades högt i de intellektuella vänsterkretsar jag var en del av, och socialdemokratiska Laboremus i Uppsala, på den tiden en lika mycket kulturell som politisk förening, gjorde ett spännande program kring den här filmen. Först gick medlemmarna på 19.00-föreställningen, och sen blev det möte med regissören på en av studentnationerna.

Filmen – som jag nu har sett om i TV – är inte politisk men ett mycket pricksäkert tidsdokument över den tid den är tillkommen i.

Då tänker jag faktiskt inte främst på sådant som lägenhetsinteriörer, kläder och trafikmiljöer utan på att den öppet skildrar en tvåsamhet som, inte utan problem för dess unga par, blir en tresamhet. Men med tanke på vad Sjöman senare åstadkom i Nyfiken-filmerna är det bäst att tillägga, att ”Älskarinnan” i sin skildring av erotik faktiskt inte är särskilt utmanande.

Det förekommer naturligtvis bifigurer i ”Älskarinnan”, men dess personkrets består nästan helt av den triangel som krävs för ett triangeldrama: flicka (Bibi Andersson) plus pojke (Per Myrberg) och så den aningen äldre man (Max von Sydow), vars manliga utstrålning lockar flickan att bli hans älskarinna.

Hur de senare möts, i samband med ett jobb, skildras realistiskt: först skäller han av helt missriktad irritation ut henne, men sen, när han ska be om ursäkt, händer det något med båda. Men också i fråga om det här är Sjöman främst en realist: Hon gör sig till allt vad hon förmår inför ett utlovat möte hemma hos henne, men han kan inte hålla sina tidslöften eftersom han ju är gift och har barn. Men något blir det till slut i alla fall: ”Tjugo minuter. Mitt äktenskap med dig”, som flickan säger.

Också hennes pojkväns förtvivlan när han uppdagar hennes dubbelspel känns äkta. Jag skulle tro att många från sin egen motsvarande ålder minns sin förtvivlan över att inte få den man ville ha och sin desperation vid upptäckten att den tillbedda föredrog en annan.

Just den här historien får heller inte den ljusa och lyckliga final många i de agerandes ålder säkert önskade sig.

Pojken ser ut att få flickan tillbaka, men när älskaren tränger sig på, faller flickan till föga igen.

Inte heller den utlandsvistelse flickan tror kan bidra till att läka hennes förhållande med pojken ser ut att innebära någon lösning. När han har vinkat av henne vid tåget visar det sig, att älskaren finns med ombord och, henne ovetande, har köpt biljetter till en sovkupé för två.

Men det hela slutar sedan, kanske, med en brytning. Flickan har kommit till insikt.

Vilgot Sjömans debutfilm har många kvaliteter, till vilka också bör läggas Lasse Björnes foto.

Yngre blir vi ju inte

20 september 2015 19:17 | Film, Mat & dryck, Musik, Prosa & lyrik, Teater, Trädgård, Ur dagboken | Inga kommentarer

Man får ta den stigande åldern med jämnmod.

Fast för Viggo, som fyller 13 och alltså blir tonåring, är det fortfarande lustfyllt att bli lite äldre. Men då blir ju benen längre och man behöver därför snart en ny cykel. I vart fall till våren, och eftersom Viggo är en sparsam typ, startade morfar och mormor redan nu med att ge honom en grundplåt till vårens cykelköp. Viggo fick bland annat DVD-filmer av sin mamma.

Hans mor, vår dotter Kerstin, fyllde 46 för en vecka sen men firades också vid familjekalaset i dag. Både hon och Viggo fick blommor i morse, och under familjesammankomsten i dag fick hon sin present från oss, hennes föräldrar. Också i hennes fall blev det en penningpresent. Kerstin har just köpt en lägenhet dit hon ska flytta under allhelgonahelgen, och då finns det mycket som måste anskaffas och som kostar pengar.

Birgitta är den i familjen som faktiskt har födelsedag i dag – hon fyller 78 och kommer då i kapp mig som fyllde samma sak i försomras. Av mig fick hon bland annat böcker, skivor, pengar till trädgårdsväxter, parfym och löften om kulturupplevelser tillsammans med mig. Matti och Karin hade med sig blommande ljung att sätta i blomlådorna utanför hennes arbetsrum, och Kerstin fixade utöver presenter också födelsedagsmåltiden, god och varierad som allt som Kerstin åstadkommer i köket.

Anna kunde inte komma, men hennes familj representerades av dottern Sara och flickvännen Carro.

Mattis och Karins dotter Ella lekte snart med kusinerna Klara och Viggo. Ellas lillasyster Sofia, så liten att hon ännu inte kan gå eller prata, finner sig väl till rätta i farfars och farmors famn, men hon var faktiskt glad och nöjd också när Sara höll henne.

Matti diskade en stor del av disken innan han och hans familj åkte tillbaka till Stockholm. Sen tog jag vid.

Blir vi hungriga igen i kväll, finns det kvar av den smörgåstårta jag egenhändigt gjorde tidigt i morse inför morgonuppvaktningen av Birgitta.

Och buketten, köpt i blomsterhandeln uppe vid torget, prunkar fortfarande i höstfärger.

Melodikrysset nummer 38 2015

19 september 2015 12:24 | Deckare, Film, Mat & dryck, Media, Musik, Ur dagboken | 2 kommentarer

Tim Bergling kan man tydligen inte heta, om man vill nå stor publik i popvärlden. Så om man i stället kallar sig Avicii, går det mycket bättre. Själv tycker jag att ”Wake Me Up” låter likadant vem av de här båda som än sjunger den.

Fast Robert Broberg, salig i åminnelse, kallade sig för all del också för lite olika saker under karriärens gång. Men åter igen – jag gillade honom oavsett vad han kallade sig för tillfället. Dessutom är jag enig med honom om budskapet i den sång av och med honom vi hörde i dag, ”Jag vill aldrig att sommar’n ska ta slut”.

Eric Saade, som vi senast hörde med ”Sting” i årets Melodifestival, har däremot aldrig hört till mina favoriter.

2011 – elva – vann han Melodifestivalen, men för egen del tyckte jag att The Moniker med ”Oh My God” var mycket bättre. Fast nu är vi där igen: Är man chanslös i Melodifestivalen om man använder sitt riktiga namn, Daniel Karlsson?

Mycket rivigt ös fanns det också i ”Sun Street” med Katrina And the Waves.

Och egentligen är ju den pampiga marschen ”Stars And Stripes Forever” samma andas barn. Så jag tror inte att det här fenomenet primärt har med musikgenre att göra.

Och ytterligare ett exempel är väl dagens inledande låt, Ted Gärdestads ”Angela” från 1976.

Jämfört med de fyra senast nämnda låtarna känns faktiskt Gyllene Tiders ”Flickorna på TV 2″ mesig, inte bara för att vi i dag fick höra den på orgel med Lennart Palm.

Bland det som återstår att redovisa är låtar förknippade med två stora solostjärnor.

Zarah Leander sökte gärna den uppmärksamhet estraderna gav och sjöng då ”Vill ni se en stjärna, se på mig”.

Och att Evert Taube var en estradör vill väl ingen bestrida. I dag fick vi höra en av hans låtar, som är känd under minst tre titlar. Egentligen heter den ”Sommarnatt”, men efter en person som förekommer i texten kallas den också ”Rose-Marie”. Eller så kallas den, efter sin inledning, ”Kom i min famn”. Vill ni läsa hela texten, finns den ovan under Kulturspegeln, Sångtexter.

För redovisning allra sist har jag i dag sparat två filmfrågor.

Jag har sett alla Bond-filmerna, men när Anders Eldeman spelar filmmusik och frågar efter filmhjälten, vet man ändå att det allt som oftast handlar om James Bond. Sen finns det ju en helsikes massa filmtitlar att välja bland, och det är inte alltid lätt att komma i håg musiken i alla filmerna, men i dag fick vi ju ”sällsynt material” som vägledning. Svaret ska bli diamanter, detta eftersom musiken var hämtad ur ”Diamonds Are Forever” (1971), på svenska ”Diamantfeber”.

Alfred Hitchcock är en regissör jag har sett allt av, så också 1956 års version av ”Mannen som visste för mycket”. I den förekommer Doris Day, och hon sjunger där ”Que Sera, Sera”, på svenska ”Det som sker, det sker”. Också här ber jag att få hänvisa till Kulturspegeln, fast här till avdelningen Film, som innehåller mina egna recensioner.

Nu ska jag ta en extra kopp kaffe och sen förbereda morgondagens födelsedagsfirande i familjen.

The Stig Helmer Story eller hur Stig Helmer och Annika till slut fick varandra

18 september 2015 11:38 | Film | 3 kommentarer

En gång i världen, när jag var chefredaktör för Aktuellt i politiken (s), publicerade vi en porträttintervju med Lasse Åberg, en mycket mångsidig person redan i yngre dar, till sin politiska övertygelse socialdemokrat. Det var inte jag som gjorde den här intervjun, men senare har jag haft nöjet att träffa honom och hans hustru ett antal gånger – Lasse är liksom min hustru så kallad hedersupplänning, därtill utnämnd av landshövdingen i Uppsala län, som därför årligen har middag för dessa länets ambassadörer.

Jag nämner det här för att läsarna av min recension av Lasse Åbergs film ”The Stig Helmer Story” (2011) ska veta, att jag alltså då och då brukar träffa regissören.

Nu är det här knappast något problem just i det här fallet. Den första filmen om Stig Helmer, ”Sällskapsresan” (1980), var en fullträff, medan uppföljarna har haft mer ojämn kvalitet. Däremot är berättelsen om Stig Helmers uppväxt runt decennieskiftet 1950-tal/1960-tal både en träffsäker tidsskildring och en nyckel till fenomenet Stig Helmer.

Skildringen av tidens gång och vad den gör med Stig Helmer klarar Lasse Åberg genom att låta oss i biopubliken möta Stig Helmer inte bara i den aktuella pensionärsåldern utan också som 12-åring (Filip Arsic Johnsson) och som 20-åring (Tobias Jacobsson). Framför allt den senare gör Stig Helmer så idiomatiskt att man nästan tror att det faktiskt rör sig om en Lasse Åberg i yngre dar.

De här tillbakablickande partierna i filmen vibrerar av den tid de skildrar, inte bara i fråga om miljöer, kläder, beteenden och jargong. Tidsmarkörerna är många – deltagandet i ”Barnens brevlåda” är ett exempel, mobbing ett annat. Väldigt kul är scenerna från Nalen.

Filmen innehåller över huvud taget mycket musik, ofta med Janne Schaffer som primus motor. På Nalen sjunger filmens Annika – mer om henne strax – ”I’m Confessin’ That I Love You”, och vi får också höra ”Barnatro”, vilket har med filmstoryns konflikt att göra, och ”Adress Rosenhill” med Alice Babs.

Alltså: filmens Annika (Ida Högberg) är 18 år när den unge Stig Helmer, 20, möter henne. Musiken är deras gemensamma nämnare, men Annika är med i Frälsningsarmén, med fast hand styrd dit av sin stränge fader (Andreas Nilsson). Men eftersom Annika redan är musikaliskt bevandrad, är det ganska lätt för Stig Helmer att locka in henne på den väg, som snart bär dem till ett gemensamt uppträdande på Nalen. Dit kommer emellertid också Annikas fader, frälsismajoren: avbryter det hela, drar i väg med dottern, förbjuder henne att träffa Stig Helmer mer och ser till att hon skickas på ett kristligt uppdrag till ett fjärran hednaland.

Vi som genom tidigare filmer om Stig Helmer vet att han är en timid person är kanske inte helt förvånade över att det dröjer ända in i pensionsåldern innan Stig Helmer låter förstå, att han fortfarande längtar efter Annika. Och det är här Stig Helmers ständige kumpan Ole Bramserud (Jon Skolmen) kommer in i bilden. Han påbörjar ett systematiskt letande efter denna Annika, till att börja med utan hitta rätt person.

Men för att göra en lång historia kortare: till slut dyker hon upp igen efter sin tjänstgöring utomlands.

Och ljuv musik uppstår.

Filmen lever också av att i olika mindre roller ha skådespelare som Stefan Sauk, Claes Månsson, Stig Engström, Sven Melander, Basia Frydman och Tove Edfelt, den senare som Stig Helmers arbetskamrat i den skivaffär där affären med Annika startade med att hon kom in och ville köpa gitarrsträngar till sin frälsisgitarr.

En söndag i barnens och barnbarnens tecken

14 september 2015 12:46 | Barnkultur, Film, Handel, Mat & dryck, Resor, Trädgård, Ur dagboken | 1 kommentar

Sent på kvällen i lördags åkte Birgitta och jag in till stan. Till Uppsala alltså – Öregrund är ju också en stad fast en mycket liten sådan, för oss vårt sommarland.

Söndagen gick helt i barnens och barnbarnens tecken.

När vi kom till lägenheten i Uppsala, möttes vi i hallen med kram av Kerstins dotter Klara. Klara berättade också, att mamma Kerstin själv hade bakat smörgåstårta, ett måste vid födelsedagar i vår familj. Kerstin skulle nämligen fylla år dan därpå, 46 närmare bestämt. Smörgåstårta hade annars Birgitta tänkt göra – hon hade med sig ingredienser, köpta på Coop Konsum i Öregrund.

Så på söndag morgon, födelsedagsmorgonen alltså, uppvaktade vi Kerstin med att tåga in och sjunga ”Röda små smultron” och lämna över den bukett astrar från trädgården i Öregrund Birgitta hade plockat. Vi fick sen var sin bit smörgåstårta till morgonkaffet. Smörgåstårtan plus ytterligare en vidunderlig egenbakad födelsedagstårta finns att beskåda på Kerstins Instagram – ta en titt där, så kommer ni att förstå det här att den här damen en bit upp i åren sadlade om och blev bagare.

Vi har tre i vår familj som fyller år i september. Birgitta fyller 78 – kommer då i kapp mig – nästa söndag, och Kerstins son Viggo fyller 13 – blir tonåring – den 25 september. Familjen brukar fira alla de här födelsedagarna samtidigt, och det blir på Birgittas födelsedag.

Först då kommer vi alltså att fira Kerstin på riktigt. Birgitta och jag tänker ge henne en gemensam present. Vad kan jag inte berätta, eftersom Kerstin är väl hemmastadd i bloggvärlden. Men kanske har presenten något att göra med den lägenhet hon nyligen har köpt och kommer att flytta in i senare i höst?

* * *

Men i går, söndag, skulle vi besöka ytterligare ett av våra barn, Matti, och hans familj – hustrun Karin och döttrarna Ella, 3, och Sofia, inget år alls än så länge.

Den här familjen har alltså växt, och det gjorde att den lägenhet de hade (på Söder i Stockholm) blev för liten. Mellanstation blev en hyrd lägenhet i Hammarby Sjöstad – lägenhetens ägare har utlandstjänstgöring – men naturligtvis ville Matti och Karin ha en mer permanent lösning, och den dök upp i samma stadsdel, bara en liten bit från den bostad de hyrde.

I den här lägenheten har småflickorna fått var sitt rum. Framför allt det stora rummet har vidunderlig utsikt med mycket rymlig uteplats på en generöst tilltagen balkong. Ella ville förstås också visa oss sitt nya rum, och vi fick veta att hon snabbt hade skaffat sig en ny kompis i trappuppgången.

Men det jag beundrade mest var Mattis och Karins egna insatser: Trots att de bara har bott där kort tid och inte ens har hunnit packa upp riktigt alla flyttkartonger, fanns det en air av smakfull ordning över deras nya bostad, den som de nu sannolikt kommer att bo i mycket länge.

Lunchbordet väntade, och vi bjöds på köttgryta och kokt potatis. Efteråt blev det kaffe med bröd, och till mig, som är diabetiker, hade man köpt ett par särskilda bakverk på Gunnarsons konditori på Söder.

Sen gick vi ut på promenad. Ella matade änderna som sam omkring i den mycket grunda kanalen en bit bort – fast det kom en stor flock gråsparvar och ville också ha del av brödet.

Och så promenerade vi omkring i området, oerhört fint dels för att det är så enhetligt och stilrent byggt, dels för att det är fyllt av grönska: fantastiska innergårdar fyllda av lummig grönska, längs gatorna alléträd av olika sorter, vatten. Samtidigt är det här ju en ganska central del av Stockholm. Och här finns fullt av affärer, också Coop.

Både jag och Birgitta hade med oss presenter till barnen.

Lustigt nog, av en ren slump faktiskt, hade vi båda skaffat var sin bok av samarbetsparet Ulf Nilsson (text) och Eva Eriksson (bild) till Ella.

Birgitta hade köpt ”Sommar i Stora Skogen” och jag ”Alla döda små djur”, den som jag skrev om här om dagen. Trots att ”Alla döda små djur” har ett gravallvarligt (!) ämne, skrattade vi högt allihop, när Matti läste den för Ella.

Innan vi åkte hem, tittade vi tillsammans på Paul Kings mycket sevärda film ”Paddington”, och den här filmen, inte animerad utan med skådespelare, är faktiskt mycket sevärd. Ibland, när det blir nästan outhärdligt spännande för en treåring, kryper lilla Ella in i pappa Mattis famn, men Ella är en mycket mogen treåring – hon gillar till exempel böcker som riktar sig till äldre barn – och själv tror jag, att barn kan bli trygga även om man inte försöker dölja de mörka och farliga sidorna av livet och världen för dem.

* * *

Sen åkte farfar och farmor hem till Uppsala och kom hem lagom för att hinna se Beck-filmen.

Filmkomedi med Thor Modén och John Botvid

12 september 2015 15:52 | Film | Inga kommentarer

Sista filmen i Pilsnerboxen Volym 2 är ”Fattiga riddare” från 1944. Thor Modéen och Tage Holmberg står för regin, och Modéen har tillsammans med John Botvid skrivit manus. Bland de ledande skådespelarna i filmen finns Modéen som Pontus Boman och Botvid som John Blom. Den här filmen, en komedi, är i hög grad ett verk av Thor Modéen och John Botvid.

Filmen utmärks inte av någon rak handling, och rätt mycket i den verkar mer tillkommet för att roa biopubliken, inte primärt för att det behövs för att berätta den här historien. Nå, missförstå mig inte: En del av det här är faktiskt småkul.

Utgångspunkten för filmstoryn är dock ett samhällsproblem, som skulle bli ännu mer akut lite senare, flykten från landsbygden. Här är det unga Marianne (Maj-Britt Rönningberg) som vill bort från vischan och därför tar tåget till huvudstaden för att söka jobb där – bara för att möta oärligheten redan på tåget: hennes väska blir stulen. Då träffar hon en hygglig sjöman (Botvid), som under ganska farsartade former fixar rum åt dem hemma hos Pontus Boman (Modén).

Resten av filmhandlingen är inte direkt spikrak, men till exempel interiörerna från ett restaurangkök är hyggligt roande – bland annat är den alltför godhjärtade John Blom (John Botwid) alltför generös mot ett lämmeltåg av luffare. Den naive Blom luras också hemma att skriva kontrakt på köp av en ofattbart dyr radio.

Marianne uppvaktas av en rik och tvålfager typ, Gunnar (Einar Axelsson), men under tiden har hennes gamle beundrare hemifrån, Lars (Gösta Kjellertz) börjat längta efter henne och åker in till stan för att kolla läget. Först uppstår det missförstånd, men gissa vem som sen vinner spelet om flickan.

Ganska rara är filmslutets julaftonsscen och så Johns löfte att hjälpa de unga tu ekonomiskt – han har nämligen just vunnit 100.000 kronor, en för tiden mycket hög penningsumma.

”Fattiga riddare” är en snäll och ibland rolig film, lite för publikkittlande bara i de alltför utdragna scenerna från ett dambadhus – man får dock, i enlighet med tidens censurregler, se de nakna damerna endast nedsänkta i badkarsvatten.

Melodikrysset nummer 37 2015

12 september 2015 12:02 | Barnkultur, Film, Media, Musik, Politik, Teater, Ur dagboken | 4 kommentarer

I dag tyckte jag för min del att Melodikrysset var ganska lätt – men sånt beror ju alltid på om Eldeman spelar musik som man kan.

För egen del är jag ju en sån där egendomligt typ som lyssnar på nästan alla sorters musik, vilket underlättar.

Alltså kollade jag hela uttagningsproceduren inför årets Melodifestival, och en del av låtarna därifrån fastnar märkligt nog i musikminnet. För min del minns jag till exempel ”Nontheless” med Marie Bergman och Sanne Salomonsen, vilket inte är liktydigt med att det gick särskilt bra för dem i tävlingen.

Och så är jag en sån där kuf som går på klassiska konserter och opera, så det bereder mig inga svårigheter att känna igen ”Aida” av Guiseppe Verdi, och jag vet också, att dess handling utspelar sig i Egypten, vars huvudstad heter Kairo.

Jag vet inte om ”Allt vad du begär” med Lisbet Jagedal kan ha vållat andra besvär, men frågan om vad den hette i Roy Orbisons original har Eldeman faktiskt använt förut. Svaret är ”You Got It”.

”Så mycket bättre” i TV4 har jag inte sett så värst mycket av, men jag vet att Timbuktu (Jason Diakité) medverkade där, och tydligen gjorde han där en version av Tomas Ledins ”Snart tystnar musiken”. Ledin vinner för övrigt allt mer respekt hos mig, dels efter Ådalen-CDn, dels efter grävprogrammet i TV – han döljer inte längre sina radikala rötter.

Hemma i den radikala världen hörde/hör också Astrid Lindgren och Georg Riedel, vilkas ”Du käre lille snickerbo” förekom i en av Emil-filmerna. I dag hörde vi den i en jazzig version med flöjt.

Evert Taube har jag allt av, både på skiva och i olika sångböcker, så det skulle vara märkligt, om jag inte kände igen hans ”Fragancia” även när den, som i dag, spelas i en jazzig version med Hot Frogs.

Mer djur: Ur Andrew Lloyd Webbers ”Cats” fick vi höra ”Memory” med Elaine Paige.

Melodikrysset skulle inte vara vad det brukar vara, om vi inte fick höra fler schlager än det exempel ur Melodifestivalen jag redan har nämnt.

Krysset började med en annan melodifestivalare, från 1992, ”Avundsjuk” med Nanne Grönwall. Här skulle vi lista ut att texten handlar om avundsjuka.

Och sen följde Kai Gullmars ”Uti Rio, Rio de Janeiro”.

Lite längre fram försökte Eldeman villa bort oss genom att spela ”Tio tusen röda rosor” på tyska med Christer Sjögren: ”Ich will dir mein Leben geben”. Svaret skulle dock bli ros, en enda.

Kul när Eldeman använder gamla godingar som ljudillustrationer. Ett exempel i dag var George och Ira Gerswins ”Lets Call the Whole Thing Off” med det utmärkta paret Ella Fitzgerald och Louis Armstrong. Fast den finns faktiskt i en äldre version, med Fred Astaire och Ginger Rogers. ”Shall We Dance” heter filmen och är från mitt födelseår, 1937.

På jubileumsträff med Socialdemokratiska studentförbundet

10 september 2015 16:39 | Film, Mat & dryck, Media, Musik, Politik, Teater, Ur dagboken | Inga kommentarer

Jag och Birgitta fick mejl med inbjudan till en jubileumsträff med Socialdemokratiska studentförbundet. Förbundet fyllde 25 år, stod det. Först trodde jag att det rörde sig om en felskrivning – förbundet bildades ju 1931. Själv var jag ordförande i klubben i Uppsala, Laboremus, 1960-1961 och då och senare aktiv också i Studentförbundet, bland annat dess ombudsman och redaktör för Libertas. Laboremus bildades för övrigt redan 1902.

Men så insåg jag att man här avsåg det återbildade Studentförbundet, det som startades om efter det att studentklubbarna under en period hade varit anslutna till SSU.

Birgitta och jag hade också, när vi beslöt oss för att åka på den här träffen, trott att vi skulle återse ett antal gamla vänner från vår egen Laboremus- och studentförbundstid, men nästan alla som kom till den här träffen, som hölls på min gamla arbetsplats, Socialdemokratiska partistyrelsen på Sveavägen 68 i Stockholm, var yngre s-studenter som har varit aktiva under de senaste 25 åren. Men naturligtvis fanns det bland gästerna en del gamla bekanta, alltså yngre än jag, vilka jag har haft nöjet att samarbeta med under mitt långa politiska liv, sådana som Peter Gustavsson från Uppsala, Magnus Wennerhag som jag en gång i världen rekryterade till programkommissionens sekretariat och Klas Gustavsson som medverkade i Laboremus’ jubileumsdbok ”Förändringens vind”.

Vi som hade församlats fick lyssna på ett seminarium, som slog bryggor mellan dåtid, nutid och framtid, och efteråt blev det vimmel med vin – i mitt och Birgittas fall alkoholfritt – och snacks. Det kom fram många trevliga människor och pratade.

Själv sökte jag upp förbundsordföranden, Elin Ylvasdotter, för att framföra en synpunkt som har sin bakgrund i att dagens i och för sig på många sätt alerta studentförbund har så mycket färre medlemmar än det hade på min tid, detta trots att antalet studenter i dag är mycket större än det var i början av 1960-talet. Den tes jag drev i det här samtalet var att vi lyckades så väl inte bara med hjälp av en fullkomligt makalös aktivitet utan för att denna aktivitet var så mycket bredare, inte bara politisk i ordets mest snäva mening. Också i tidens alla viktiga frågor var vi aktiva: Sydafrika, Vietnam, jämställdhet mellan könen och så vidare, pionjärer i vissa av dem. Men vår verksamhet omfattade också annat än det som naturligt intresserar statsvetare, nationalekonomer och sociologer. Vi anordnade författaraftnar tillsammans med Litteraturklubben, och till exempel Sven Delblanc blev medlem. Vi ordnade teaterresor – fullastade bussar – till Dramaten och Stadsteatern i Stockholm. Vi såg intressanta filmer på bio och hade efteråt träff med regissören, till exempel Vilgot Sjöman. Vi hade egna fantastiska jul- och sista aprilfester med middag, dans till livemusik, bar och artistframträdanden – Sven Bertil Taube sjöng på en av våra sista april-fester.

Det här var före datorernas tid, men vi nådde alla genom pappersutskick till medlemmar och sådana vi ville locka att bli medlemmar, genom att sätta upp flera tiotals affischer på samtliga studentnationer, studentmatställen och anslagstavlor i studentbostadsområdena. Dessutom annonserades samtliga möten i UNT, väl synligt.

« Föregående sidaNästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^