Sommar i P1 med Baker Karim

23 juli 2014 16:26 | Film, Media, Musik, Politik, Ur dagboken | Inga kommentarer

I Baker Karims Sommar i dag fanns inga av de propagandistiska överslag, i vissa fall mindre felaktigheter, som bidrog till det rabalder Aretha Farrokhzads sommarprogram här om dagen väckte, också här på bloggen.

Det han sa var detaljrikt och övertänkt, och man fick som lyssnare en god bild av hans långa filmerfarenhet: regissör, manusförfattare, fotograf med mera. Han har också arbetat för ett lågbudgetbolag i Hollywood – under den perioden mötte han bland annat Francis Ford Coppola. Och så berättade han förstås om sina egna filmer.

Bland det han har gjort finns en filmatisering för TV av Hjalmar BergmansSwedenhielms”. Numera är han också filmkonsulent och bedömer således andras verk i vardande.

För somliga här i landet är emellertid meriter och prestationer inte nog – Baker Karim kom nämligen som ettåring till Sverige, som flykting från Idi Amins Uganda, och han är följaktligen mörkhyad. Om det senare berättade han för övrigt en kostlig historia, om hur en handläggare vid arbetsförmedlingen efter återkomsten från USA ville tvinga på honom en kurs i svenska för invandrare, detta trots att han – som lyssnarna själva kunde konstatera – talar svenska utan brytning.

Och det var om den här problemtiken, också om hur yrkeskarriärer automatiskt är svårare att göra för människor med hans bakgrund och hudfärg, han hade viktiga saker att säga.

Musiken i programmet var kongenial, knöt an till det Karim pratade om – jag kan som exempel nämna ”Människor som ingen vill se” med Ken. Vi fick höra så väl David Bowie och Neil Young som Blå Tåget och Kartellen & Timbuktu.

Förväxlingskomedi med viss charm

21 juli 2014 15:25 | Film | Inga kommentarer

Weyler Hildebrands (regi) ”Kyss henne” hör väl inte till den svenska filmens höjdpunkter, men den har ändå en viss charm.

För manus står Hildebrand och Torsten Lundqvist, men handlingen bygger – med tillstånd – till stor del på två andra filmer, ”…und wer küsst mich?” och ”Paradise For Two”.

Den här svenska filmversionen kretsar kring uppsättningen av en komedi med sång- och dansinslag, ”S’il vous plaît, Mademoiselle”, på en konkursfärdig teater, driven av teaterdirektören Gravander (Thor Modéen). Han är på grund av de ständiga penningbekymren men kanske också av naturen en kolerisk person, som – när balettflickan Lisa Larsson (Annalisa Ericson) råkar komma för sent till repetitionen – avskedar henne.

Bland de övriga medverkande finner man en hel rad mycket kända namn som Hjördis Pettersson, John Botvid, Gustaf Lövås, Gaby Stenberg, Hugo Björne och så Arne Hülpers med orkester som revyorkestern. Samt inte minst Åke Söderblom som ställföreträdande bankir, Åke Brenner.

Filmens viktigaste musikstycke är Jules SylvainsVi har så mycket att säga varandra”, framfört av Annalisa Ericson och Åke Söderblom, vilket är en antydan så god som någon om att det är mellan dem det, så småningom, uppstår kärlek.

Men vägen dit är en förväxlingskomedi. Balettflickan blir nedstänkt av en förbipasserande flott bil med Sigge Fürst i rollen som chaufför vid ratten. När så chauffören kör henne till teatern i Brenners bil, uppstår tanken, inte minst hos den bankruttmogne teaterdirektören Gravander, att Lisa och den stormrike Brenner är ett par, så hux flux återanställer han henne, den här gången som revyns primadonna, och inleder försök att få låna det kapital hans allt otåligare kreditorer kräver tillbaka. Brenner förstår till att börja med ingenting, men när han har mött Lisa Larsson, numera som primadonna omdöpt till Lisa Leje, och fallit för henne, öppnar han plånboken, till och mer mer generöst än Gravander hade väntat sig. Med Lisa har Brenner tagit kontakt under pseudonymen Palmquist, journalist, så inte heller hon förstår förrän mot slutet att det är han som är Brenner.

Filmslutet blir en ganska rolig röra, där Gravander om och om igen tappar checken på 100.000 kronor medan föreställningen, med sång, musik och dans, har sin premiär. Till höjdpunkterna hör när primadonnan blir ofrivilligt inlåst och på scenen ersätts av de spontant agerande Brenner och Gravander.

Det här leder till dubbel succé: Publiken applåderar hejdlöst. Och Åke och Lisa får varann.

På födelsedagskalas i Rinkeby

18 juli 2014 14:48 | Deckare, Film, Mat & dryck, Ur dagboken | Inga kommentarer

Två av Annas barn, Sara och Amanda, fyller år med en dags mellanrum, 22 respektive 20. Och eftersom deras mamma fyllde år före midsommar men detta inte firades då, åkte vi i går till Rinkeby för att fira alla tre.

Från Uppsala C fick vi skjuts i bil till Rinkeby av Annas pappa Bengt och hans fru IngerBirgitta, som är Annas mamma, var i unga år gift med Bengt. Numera ser vi oss alla som delar av en stor, utvidgad familjekrets.

Jag hade som så ofta köpt en försvarlig packe böcker och spelfilmer till Anna: deckare, kokböcker, en bok av Mo Yan eftersom Anna för inte så länge sen åter var i Kina, den här gången med dottern Amanda. Döttrarna får pengar.

Amanda har stor musikalisk begåvning – hon är violinist. Snart åker hon till Ingesund för vidare studier. Därmed flyttar hon också hemifrån som den första i syskonraden. Sara bor med sin flickvän Carro i Annas hus i Rinkeby, men man vet ju inte hur länge hon vill bo så här. Och på vägen hem, i bilen, nämnde Bengt, att han har försökt locka Annas yngsta dotter Ella att plugga i Uppsala och då bo i den lägenhet han och Inger nu bor i.

Så möjligen är det snart slut på de här födelsedagssamlingarna i Rinkeby.

Det är annars roligt att ha sådana som anledning att träffas. I det här kalaset deltog också Kerstin med barnen Viggo och Klara, Amandas pojkvän Fritiof och Annas och Kerstins kusin Anna-Karin med sina barn, Martin och Cecilia. Och så Annas förre man, Cai, far till de båda födelsedagsbarnen.

Birgitta och jag fick skjuts också till Uppsala med Bengt och Inger. Birgitta slank in på stationen i Uppsala och inhandlade två portioner sushi – det blev vår middag när vi sent på kvällen återvände till Uppsala.

Och därefter hann jag på nätet lyssna på dagens sommarprogram. Skrivandet sköt jag däremot över till i dag.

Sommar i P1 med Marianne Bernadotte

15 juli 2014 18:23 | Film, Konst & museum, Media, Musik, Teater, Ur dagboken | Inga kommentarer

Marianne Bernadotte, född Lindberg, gjorde i dag, på själva sin 90-årsdag, programmet Sommar i P1. Hon har en absolut klar hjärna, och hennes framställning var mycket redig, men jag kan ändå tänka mig att programmet kan ha känts främmande för yngre lyssnare, sådana som inte har egna minnen av de personer och händelser hon berättade om.

Hon hade annars en mycket brokig bakgrund att berätta om. Hon startade som tandsköterska, hann också arbeta som bussvärdinna på forna tiders busscharterresor och kom sedan, via Fredriksdalsteatern och Dramatens elevskola, in på skådespelarbanan med roller både på Dramaten och på film. Senare blev hon kulturvetare med konstvetenskap som huvudämne.

Till det senare bidrog säkert äktenskapet med den konstnärligt verksamme (design) prinsen Sigvard Bernadotte, son till kung Gustaf VI Adolf – tidigare hade hon varit gift med och fått tre barn med Gabriel ”Toto” Tchang, som till en kinesisk diplomat. Som kanske även yngre lyssnare/läsare kan ana, väckte framför allt hennes äktenskap med Sigvard Bernadotte våldsam uppståndelse i veckopress och kvällstidningar. Till hennes heder som sommarpratare ska på den här punkten sägas, att hon inte kittlade den sensationslystna populasen.

Hon talade också, utifrån sin brors dyslexi, om sitt stöd till forskning på detta område och om andra funktionsnedsättningar.

Som man kunde ana spelade den här nittioåriga damen inte dagens popmusik i sitt program. Till det modernaste hon spelade hörde ”Lara’s Theme”, ett känt filmtema. Men åtskilligt var artister och låtar som hör hemma inom god underhållning i detta begrepps bästa mening: Maurice Chevalier, Mills Brothers, Ella Fitzgerald, Natalie Cole, Nat King Cole, Django Reinhardt. Men hon spelade också både ”Carmen” och Paavo Järvi. Och då och då – som när hon i inledningen spelade Edvard Persson och Caroline af Ugglas (ytterligare en modern artist!) – hade den musik hon hade valt en direkt anknytning till det hon talade om.

Utflykt till Uppsala

15 juli 2014 16:14 | Deckare, Film, Mat & dryck, Media, Musik, Ur dagboken | 2 kommentarer

I går gjorde jag en utflykt över dagen till Uppsala. Jag brukar samla ihop nödvändiga ärenden att uträtta där till en samlad del av en dag, och nu fick det faktum att mina ögondroppar mot grön starr höll på att ta totalt slut mig att välja måndagen för den här utflykten.

Men sen är det ju det här att jag varje dag vill lyssna på (och sen skriva om) Sommar i P1 och helst gör det under ordinarie sändningstid klockan 13.00. Alltså tog jag buss 811 från Öregrund tillräckligt tidigt för att hinna till lägenheten i Uppsala för att där kunna lyssna på Sommar – jag anlände till bussterminalen i Uppsala också tillräckligt tidigt för att hinna gå till korvkiosken/grillen och där få en kabanoss med pommes frites till lunch.

Hemma i lägenheten fanns dottern, Kerstin, och hennes barn Viggo och Klara. Kerstin har semester nu och har de kommande veckorna barnen hos sig. Dess förinnan har Viggo och Klara tillsammans med pappa Bo bland annat varit på sommarbesök hos farmor och farfar i Sollefteå.

Jag hann inte prata så mycket med dem före Sommar-programmet, men berättade i alla fall att Kerstins bror Matti hade ringt från Öland, där han och hans familj just nu är på semester, och bland annat hade berättat, att lilla Ella är stormförtjust i att bo intill en bondgård med alla tänkbara djur och att hon bland annat har gjort sitt livs allra första ridtur på hästrygg.

Jag nämnde också att Matti och hans familj troligen skulle komma till oss i Öregrund om en vecka. Men när jag senare, efter sommarprogrammet, tänkte upprepa, att Kerstin och hennes barn också är välkomna till oss i Öregrund, var de försvunna. Att döma av en Instagram-bild hade de åkt till Storvad för att bada.

Själv åkte jag tillbaka ner till centrum och gjorde där mina ärenden.

Jag startade på Handelsbanken, där jag dels tog ut kontanter, dels med dem – OBS, jag gör alltid sånt med kontanter – betalade tre räkningar. Gör man som jag får man betala extra för det, men själv är jag glad över att det fortfarande finns en bank som utför kontanttjänster.

Därifrån gick jag till mitt apotek, ett av de återstående två statliga, och köpte där dels de mediciner som var slut eller på upphällningen. Dessutom fyllde jag på lagret av kemisk-tekniska produkter, sådant som duschtvål, munvatten, deo roll-on, aloe vera-gel och ett helt lager engångsrakhyvlar, alltsammans av Apotekets egna märken Apoliva eller Apoteket Formula. Det här är kontrollerade och hyggligt billiga produkter, ändå med variation efter tycke och smak: Apoliva hårvårdsprodukter finns för olika ändamål och både i parfymerade och oparfymerade varianter.

Sen gick jag till min vanliga frisör och klippte mig – längre fram i veckan ska vi på födelsedagskalas hos Anna i Rinkeby för att fira två av hennes döttrar, Sara och Amanda, plus Anna själv som fyllde år före midsommar.

Sista stationen i min ärendevandring i centrum blev Lundeq, Uppsalas anrika bokhandel, nu för tiden inrymd i det gamla Forum-varuhuset. Jag köpte bland annat presentböcker till Anna och fick hjälp med att slå in dem snyggt av en kvinnlig expedit. Förklaringen till den här hjälpsamheten är att det var nära stängningsdags och, så här mitt i sommartid, inte särskilt många kunder men kanske också att jag är en välkänd och ofta storköpande kund sen årtionden tillbaka.

Jag passade på att uttala min besvikelse över att Lundqs tidigare utmärkta filmavdelning hade reducerats till några bästsäljarhyllor – tidigare fanns där till exempel särskilda hyllor för svenska respektive utländska filmklassiker.

Tydligen var det här ett centralt fattat beslut.

Jag invände att det här beslutet när det gäller just Uppsala förefaller helt stolligt. Här finns filmstudio och kortfilmsfestival, en biograf (Fyris) som är helt inriktad på kvalitetsfilm och en stor student- och akademikergrupp som gärna köper kvalitetsfilmer, också äldre sådana.

Fast i det här fallet kan man inte bara lasta Akademibokhandelns – Lundeq hör till den kedjan – ägare, KF. Just Lundeq går fortfarande hyggligt, men skälet till att landets överlägset största bokhandelskedja (som numera också omfattar de gamla Bokia-bokhandlarna) går knackigt är att så många i dag handlar böcker (och film) på nätet i stället för att hålla bokhandeln under armarna. Ni kanske tjänar en liten slant på det, men ni gör det på bekostnad av kulturell utarming.

Melodikrysset nummer 28 2014

12 juli 2014 12:01 | Barnkultur, Film, Media, Musik, Politik, Serier, Ur dagboken | 4 kommentarer

Dagens melodikryss innehöll faktiskt inget som var helt obekant för mig. Men revyvisan ”Gråt inte, Anne-Marie”, hör knappast till de mer kända Ernst Rolf-låtarna.

Per Gessle är jag själv inte så bekant med, eftersom jag inte har några skivor med honom – men det var inte så svårt att komma på att det var han som sjöng ”Listen To Your Heart”.

Och filmen ”Grease” med John Travolta har jag faktiskt aldrig sett, även om jag genast kände igen ”Summer Nights”.

Därmed är vi inne på filmer.

”Någonting att äta, någonting att dricka” förekom i filmen ”Kärleksexpressen”, även om de flesta i dag förknippar den med Sune Mangs mycket senare insjungning.

Och Evert Taubes ”Änglamark” förekom i filmen ”Äppelkriget”. Sångtexten med sitt uppfordrande miljöpolitiska innehåll hittar du ovan under Kulturspegeln, Sångtexter.

Mer änglar: ”Änglagårdandra sommaren” sågs även den av en mycket stor publik.

”Bamse” förekommer ju också som tecknad film för barn, men originalet är en tecknad serie, skapad av Rune Andréasson. Honom behövde jag inte tveka ett ögonblick om, eftersom jag publicerade hans serie ”Lille Rikard och hans katt” i det av mig till familjemagasin omskapade partiorganet Aktuellt i politiken (s) – Rune skapade för övrigt också en Bamse-liknande björn, döpt till Essbjörn, som symbol för min tidning.

Partianknytning, fast norsk och då alltså till Arbeiderpartiet, har också ”Små nära ting” med svensk text av den gamle radikalen Ture Nerman och norsk originaltext (”De nære ting”) av Arne Paasche Aasen. Du kan hitta texten och mer om det här ovan under Sångtexter.

Hyllningsskivor är ju en populär genre, och det har följaktligen gjorts en sådan också till Ted Gärdestad. Det betyder inte att allt på dem blir riktigt lika bra som originalen, och det gäller också ”Öppna din himmel” med Darin.

Inte heller Sven-Erik Magnussons tolkning på spanska, ”Mi guitarra”, av ”Min gitarr” når upp till originalet med Sven-Ingvars.

Därmed har jag bekänt, att även dansbandslåtar kan ha sin charm – men jag har faktiskt ganska svårt för Lasse Stefanz’ sätt att sjunga, och då inte bara i ”De sista ljuva åren”, de som i dag skulle ge oss det sökta ordet år.

Som dansmusik föredrar jag för egen del vida den som Glenn Miller spelade, i dag till exempel ”Moonlight Serenade”. Men jag är väl en hopplös nostalgiker – det var sån här musik jag lärde mig dansa till på femtitalet.

Hemingways roman från spanska inbördeskriget som film

10 juli 2014 21:47 | Film, Politik, Prosa & lyrik | 3 kommentarer

Ernest Hemingway fick nobelpriset i litteratur 1956. Vid det laget var jag mycket hyggligt beläst på de stora amerikanska berättarna, bland dem Hemingway, och när han fick sitt nobelpris, skaffade jag och läste också det nyöversatta och de böcker av honom som fanns på svenska och som jag ännu inte hade läst. På det här området tror jag att jag var en mycket välorienterad gymnasist, och när jag i samband med att priset tillkännagavs erbjöd min svensklärare att hålla ett föredrag om Hemingway, sa han genast ja.

Jag talade i en hel lektionstimme, och jag tror faktiskt att mina klasskamrater fick en både engagerad och sakkunnig lektion om den aktuelle Hemingways samlade författarskap och plats i den amerikanska skönlitteraturen. Jag har senare ångrat, att jag inte har sparat mitt manus till den här hemingwayföreläsningen.

I min ägo har jag en dåtida utgåva av Hemingways ”Klockan klämtar för dig” (Bonniers Folkbibliotek, i Thorsten Jonssons mästerliga översättning ursprungligen utgiven 1942). I amerikanskt original, ”For Whom the Bell Tolls”, kom den ut 1940, alltså tidigt under andra världskriget, då USA så småningom skulle sälla sig till den front, som skulle komma att besegra det fascistiska Italien och det nazistiska Tyskland, stämningar som säkert bidrog till bokens stora framgång i Hemingways hemland. Men Francos fascistiska regim i Spanien, som bland andra amerikaner även Hemingway hade bekämpat på plats, kom att bestå, eftersom den spanska diktaturen hade hållit sig utanför andra världskriget.

Den engelska titeln, en fras ur en dikt av den engelske poeten John Donne, är titeln också på den film Sam Wood gjorde 1943 – filmen är 170 minuter lång och i det stora hela en bra sammanfattning av den ganska långa romanen. ”Klockan klämtar för dig” visades som film i Sverige året därpå, 1944.

Som man kan ana av filmens tillkomstår, har den inte gjorts i Spanien. Men Kalifornien erbjuder snarlik natur och faktiskt många spanskpräglade miljöer.

Trots filmens längd är det relativt lätt att sammanfatta handlingen i den. Robert Jordan (Gary Cooper), spelar en amerikansk universitetslärare i spanska, sprängämnesexpert och frivillig på den republikanska sidan i inbördeskrigets Spanien. Han har av sin överordnade fått i uppdrag att spränga en bro, detta dels för att förhindra fascisternas fortsatta framryckning, dels för att underlätta för den republikanska sidan att flytta fram sina positioner.

I bergen sammanstrålar han med den republikanska motståndsgrupp, i vilken för övrigt också ingår zigenare, som förväntas hjälpa honom med det här uppdraget. Bland dem Jordan möter på det här sättet finns gerillagruppens försupne och demoraliserade chef Pablo (Akim Tamiroff) och den kraftfulla spåkvinnan med mera Pilar (Katina Paxinou). Och så har gruppen i sin grotta som kökshjälp med mera den unga kvinnan Maria (Ingrid Bergman), vars kortklippta, ursprungligen bortklippta hår vittnar om vad hon utsattes för av de fascisttrupper, som intog den stad där hennes far var borgmästare – fadern och modern mördades bestialiskt av fascisterna som intog staden.

Till den här filmens styrka bidrar för övrigt att inte bara fascisternas utan också den republikanska sidans grymheter skildras utan skygglappar – inbördeskrig är på den här punkten inte mer ädla än ”normala” krig. Tvärt om kan hat mellan grupper i samma folk leda till att all moral sätts på undantag.

Robert Jordans och gerillagruppens planerade operation i fiendebehärskat land blir gradvis nästan outhärdligt spännande, också genom att den äger rum mot bakgrund av den relation som uppstår mellan Maria och Robert. Förstulna blickar övergår i dels kyssar och famntag, dels hans nyktra konstateranden att det här kanske inte är någon lämplig situation för kärlek.

I filmens slut äger också just det rum som Pilar har spått om men inte velat berätta. I slutstriden kring sprängningen av bron träffas Jordan och tvingar Maria att på hästrygg följa med det som återstår av gerillagruppen. Själv inväntar han bakom sin kulspruta den oundvikliga döden.

Melodikrysset nummer 27 2014

5 juli 2014 12:27 | Film, Media, Musik, Teater, Ur dagboken | Inga kommentarer

I dagens kryss fanns det en del att bita i.

Ibland fastnar man också i det till synes lätta. Så var det med allra sista frågan i dag: Galenskaparna och After Shave och Claes Eriksson känner jag förstås till – men jag har faktiskt aldrig sett deras ”Leif” från 1987 om Rotums kanoner och krut. Wikipediavägen testade jag tänkbara filmer och hittade till slut rätt.

I andra filmfall finns det ofta någon melodi, som lever mycket längre än filmen själv. Jag gissar att inte särskilt många av dagens krysslösare har sett filmen ”Lyckans gullgossar” från 1932, men den innehöll en sång som har fortsatt att spelas, ”Det ordnar sig alltid”, signerad Fred Winter (som egentligen hette något mer töntigt svenskt, Sten Njurling).

Gamla Edvard Persson-filmer visas däremot så ofta i TV, att även yngre tittare (som över huvud taget är beredda att se gamla långfilmer) lär sig känna igen hans sångröst och skånska idiom. I dag inleddes krysset med sagde Persson och ”Min lilla hatt”.

Från filmvärlden är steget inte långt till TV-världen.

För egen del har jag kanske sett något enstaka avsnitt av ”Nord och Syd”, men jag minns den mycket vagt. Dock tillräckligt för att komma på de sökta orden i den svenska titeln.

Däremot var det ingen match för mig att identifiera dagens opera, George Bizets ”Carmen”. Den har jag sett på scen.

1970-talet var ett årtionde då jag jobbade oerhört hårt, och jag ägnade ofta sena kvällar – efter barnläggningen – åt att lyssna på all musik, till exempel proggmusik, jag recenserade i den tidskrift jag var redaktör för. Radiolyssnandet drog jag av dessa skäl ner till ett minimum, och det förekommer därför då och då att jag har svårt att placera mer kommersiell musik (inte menat som kvalitetsomdöme) från den här epoken. Själva låten som föranleder den här reflektionen, ”If You Leave Me Now”, mindes jag i alla fall vagt när jag nu åter hörde den, men vad hette gruppen som gjorde den? Jo, Chicago.

Men ”We Are the Champions”, också den från sent sjuttiotal, minns jag ögonblickligen, vet också att den gjordes av Queen.

ABBA var väl inte, för att hålla fast vid tidsperspektivet, riktigt älskade i proggkretsar, men så småningom bet sig deras hits, till exempel ”I do, I do, I do, I do, I do”, fast även i min skalle.

Däremot lyssnade jag nästan alltid på Svensktoppen – ofta som en ljudkuliss, men jag har haft stor nytta av det här i mitt mångåriga lösande av Melodikrysset. Det märkliga med Svensktoppen var också att lyssnarna genom sitt röstande premierade musik ur många olika genrer och av högst skiftande kvalitet. En artist och låtskapare som höjde sig högt över genomsnittet var Ted Gärdestad. I dag fick vi höra hans ”Jag vill ha en egen måne”.

”Beautiful”, för att låna en titel från en annan i dag spelad låt, sjungen av Kylie Minogue och Enrique Iglesisas.

Allra sist ett tack till Anders Eldeman för att han som kryssillustrationer använder musik från olika epoker.

I dag spelade han till exempel en gammal favorit, ”Rumba i Balders hage”, signerad Ulf Peder Olrog, och efter den ”Call My Name” med Tove Styrke, en redan stark sångerska som har alla chanser att bli ännu större.

Melodikrysset nummer 26 2014

28 juni 2014 12:40 | Barnkultur, Film, Media, Musik, Politik, Teater, Ur dagboken | 2 kommentarer

I går, när Birgitta och jag åkte till Stockholm för att delta i Anna-Greta Leijons 75-årsfirande, jävlades min onda fot mer än någonsin, fastän jag använde mina nyinköpta fotriktiga skor.

Men i dag är fötterna ljuvligt problemfria.

Tämligen problemfritt var också dagens melodikryss.

”Den som äter palsternackor, han går inte av för hackor” sjöng Klas Klättermus i Thorbjørn Egners barnklassiker, välkänd i vår familj när barnen var små.

Det leder oss osökt vidare till en annan barnklassiker, Frank L Baums ”Trollkarlen från Oz”. I filmversionen, signerad Victor Fleming, hittar man sången ”Over the Rainbow”, som efterlystes i dag. Den som vill läsa mer om det här verket kan gå upp under Kulturspegeln, Film respektive Barnkultur.

Från filmens värld hade Anders Eldeman hämtat ytterligare en fråga, den med ”As Time Goes By” ur ”Casablanca” med Ingrid Bergman och Humphrey Bogart. ”Men tiden går” hette den i Hasses & Tages version, som sjöngs av Monica Zetterlund.

Så många gånger som Anders Eldeman har använt sig av filmen ”En officer och en gentleman”, måste även jag försöka se den. Till det som lockar hör filmmusiken, i dag ”Up Where We Belong”, signerad Jack Nietsche och Buffy Sainte-Marie, den senare en av mina gamla favoritet.

Tyvärr såg jag heller inte Marguerite Monnots och Alexandre Bufforts ”Irma la douce”, när den gick upp i Stockholm 1959 – det här var det år då jag började vid Uppsala universitet, och jag hade väl mycket annat för mig då.

Ur den revy, där ”Men tiden går” med Monica Zetterlund ingick, ”Glaset i örat”, hade Eldeman i dag hämtat ytterligare ett sångnummer, som skulle ge oss det sökta kryssordet arg: ”Alltid blir jag så förbannad” med Lena Nyman och Martin Ljung.

En oftast hörvärd estradör är Magnus Uggla; hans ”Kung i baren” finns även i min skivsamling.

Oskar Linnros finns inte där, men hans ”Från och med du” är faktiskt inte så dum.

Inte heller har jag något med Loreen, vars ”We Got the Power” vi hörde i dag. Men jag måste tillstå, att hon har stigit i min aktning, musikaliskt så väl som politiskt, det senare på grund av att hon i samband med eurovisionsschlagerfinalen intresserade sig också för de villkor människorna i det land där den ägde rum lever under.

Däremot har jag Anna-Lena Brundins tolkningar av Édith Piaf. Varför i helskotta har det som spelas i Sveriges radio blivit så ensidigt angloamerikanskt? USA och England står för jättemycket jättebra musik – det är inte det – men det finns också mycket hörvärd musik att hämta även från ett helt spektrum av länder och språk runt omkring i Europa, till exempel, som i det aktuella fallet, Frankrike.

Dagens enda anmärkning gäller valet av ”Stand By Me” med Ben E King. Om nu svaret skulle bli King, finns det ju flera andra att välja på.

Men sen gå vi i mål med en fullkomligt härlig tolkning av ”Good Morning, Good Morning”, en klassisk filmmelodi som kom att bli signaturmelodi för klassiska radioprogrammet ”Fukostklubben” med Sigge Fürst som programledare. Då sjöng man ”God morgon, god morgon”, men i dag gjordes den i original av underbara Miss Li. Henne har jag hört live vid en socialdemokratisk partikongress, men det är inte därför jag kallar henne underbar.

Dagens krysskåseri vill jag avsluta med en sak som hör samman med den stockholmsresa jag berättade om inledningsvis. När vi på hemvägen klev av tåget i Uppsala, träffade vi på perrongen vår gamle vän (och partivän) Peter Gustavsson, som numera arbetar på ABF-förbundet. ABF och Leopard förlag har tillsammans gett ut en ny arbetarrörelsesångbok med Peter och Emeli André som huvudredaktörer, ”Röda sångoken”. Det är en politisk sångbok med oerhört mycket modernt material, men när det gäller några av de klassiska arbetarrörelsesångerna har jag på olika sätt bidragit med en del uppgifter, så i slutet av boken får jag ett tack med namns nämnande.

Jag satt som klistrad vid ”Röda sångboken” hela vägen på bussen till Öregrund, och jag kommer att återkomma till den.

Den finns att köpa i bokhandeln.

Den lilla sjöjungfrun à la H C Andersen, Walt Disney och Charlotte Gastaut

24 juni 2014 15:30 | Barnkultur, Film, Resor | Inga kommentarer

1959-1960 läste jag nordiska språk vid universitetet i Uppsala, och i kursen ingick också att läsa skönlitteratur på originalspråk, i det här fallet danska. Bland de böcker jag köpte in för läsning fanns H C AndersensEventyr”, och bland de många berömda sagorna där fanns förstås också ”Den lille havfrue” (1837), på svenska känd som ”Den lilla sjöjungfrun”.

Henne har jag förstås, vid många besök i København, också sett som hamnplacerad skulptur, skapad av Edvard Eriksen 1913.

I dag är med all säkerhet Walt Disneys film- och bokversioner av den här sagan, ”The Little Mermaid” (i filmoriginal 1989) vida mer kända än H C Andersens sagooriginal. Jag hör inte till dem som fördömer Disneys adaptioner av klassiska sagor – tvärt om, jag tycker flera av dem är konstverk i sig – men jag tycker inte att hans historier om Ariel hör till de mer lyckade exemplen på att det går att återberätta välkända historier på ett delvis nytt sätt.

Hur nära det franska textoriginalet, ”La petite siréne”, ligger H C Andersens textoriginal vet jag inte, men Suzanne Öhmans svenska översättning, ”Den lilla sjöjungfrun” (Rabén & Sjögren, 2014), som också anges vara en bearbetning, förefaller, utan att jag i skrivande stund har tillgång till den danska originaltexten, inte vara alltför våldsamt bearbetad.

Men det nya med den här utgåvan och skälet till att den har getts ut är förstås Charlotte Gastauts fantastiska illustrationer, konstverk i sig. Särskilt bilderna av den undervattensvärld, där den lilla sjöjungfrun lever, är vackra och fantasieggande.

Fortsättningen är en fantasieggande saga men knappast lämpad för yngre barn: Sjöjungfrun som räddar en prins från drunkningsdöden. Hennes längtan efter honom som får henne att söka hjälp hos sjöhäxan. Häxans komplicerade och tveeggade hjälp – sjöjungfrun får två ben i stället för sin fiskstjärt, men benen är skärande smärtsamma att gå på; hon får också i likhet med människorna evigt liv, men bara förutsatt att prinsen väljer henne till sin maka. Inte heller kan hon tala människornas språk.

Prinsen väljer dock till slut en annan, en mänsklig prinsessa till sin brud.

Den lilla sjöjungfruns sorg är oändlig, och då erbjuder hennes systrar i havet henne som räddning en förtrollad dolk att döda prinsen med, men det förmår hon inte att göra. Just som hon är beredd att kasta sig i havet, räddas hon från döden och stiger i stället upp i luftandarnas värld. Tack vare sina goda gärningar har hon fått en odödlig själ.

« Föregående sidaNästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^