Melodikrysset nummer 7 2018

I sak tyckte jag inte att dagens melodikryss var särskilt svårt, men de många dubbelfrågorna gjorde det svårt att hinna anteckna alla delfrågorna och att notera deras placering i krysset, och det faktum att delfrågorna dessutom i flera fall saknade inbördes samband gjorde mig förbannad. Eldeman får väl förhandla sig till längre sändningstid, om det här är effekter av för snålt tilltagen sådan.

Den pågående Melodifestivalen har jag hittills mest bara blivit förbannad på – åtminstone hittills har det där inte förekommit något man skulle kunna benämna schlager. Men åtminstone några av ljudillustrationerna i dagens kryss, också melodifestivalbidrag, blev ju också schlager.

Ett exempel är ”Guld och gröna skogar” (2015) med Hasse Kvinnaböske Andersson.

Ett annat är vinnaren 2007, ”The Worrying Kind” med Ola Salo och The Ark.

En av de flera dubbelfrågorna rymde ytterligare två exempel. Dels Lotta Engberg med ”Fyra Bugg och en Coca Cola”, sen omdöpt till ”Boogaloo dansa rocknrolla” (vad betyder det?), dels ”Sommaren är kort med Thomas Ledin. Ur den senare söktes något i texten: ”med en glass i min mun”.

Lika väl lyckades inte Siw Malmkvist med ”Det är kärlek” (1988).

Inte heller Amy Diamond 2009 med ”It’s My Life”. Bon Jovi har förresten gjort en låt med samma namn.

Ytterligare en besynnerlig dubbelfråga hade Eldeman gjort av ”Jag mår illa” av och med Magnus Uggla och av SOS med ABBA. Det enda samband jag kan se mellan de här båda sammanförda låtarna är att illamående ju kan ända i nödanrop.

Eldemans andra bugning för sin skånepublik i dag, ”Eslöv” med Östen Warnerbring och Eva Rydberg, hör, trots att båda är hörvärda artister, inte till deras bättre nummer.

Inte heller kände jag mig stimulerad av språkövningen ”Your Mother Should Know” = ”Din mamma hon minns”, tycker inte heller att den här beatlesmelodin hör till John Lennons och Paul McCartneys bästa.

Betydligt bättre är då ”Live And Let Die” med Wings och av McCartney. Och 007-filmen med samma namn, på svenska ”Leva och låta dö”, är inte så pjåkig den heller.

Nina Persson och The Cardigans är oftast hörvärda men har gjort bättre saker än ”My Favorite Game”.

Gipsy Kings har jag alltid gillat, och deras ”Bamboleo”, som spelades i dag, hör till höjdarna.

Själv ska jag nu laga lunch, och sen ska Birgitta och jag gå på teaterpremiär.

Melodikrysset nummer 6 2018

Dagens kryss började, trots att det gjordes inför publik, ganska svårt. Jag gissar att det är många melodikrysslösare som, även om de har hört ”Mambo No 5″, varken mindes den här låten från 1999 (i vart fall inte titeln) eller att den gjordes av Lou Bega.

Själv tyckte jag den tredje frågan var svårast, trots – eller möjligen på grund av – att låten som spelades, ”Shout It Out”, förekom i en melodifestival för inte så länge sen, 2012. Själv hade jag glömt både låten och den som sjöng den, David Lindgren. Först så småningom gick det upp för mig att den som sjöng är identisk med det gapande missfostret som leder årets upplaga. Men det här räckte ändå inte – vi skulle också kunna vad den ene av upphovsmännen hette i förnamn. Jo, Tony (Nilsson). Har aldrig ens noterat namnet – jag fick googla.

Då var det mycket lättare att känna igen melodifestival- och ESC-bidraget från 1980, ”Just nu” med Thomas Ledin.

Urlätt var det också att känna igen Håkan Hellström och ”Känn ingen sorg för mig, Göteborg”.

Jag är ju ingen vän av dansband, och Fernandoz’ inspelning av ”På väg igen” hade jag nog aldrig hört förut. Men Willie Nelson har jag lyssnat på, och nu vet jag också att ”På väg igen” i original heter ”On the Road Again” och förekom i ”Honeysuckle Rose”.

Eldeman har ju en viss kärlek till filmanknutna frågor, men ”Gudfadern” (1972) med den musik av Nino Rota han spelade har väl tidigare förekommit i krysset?

Från film tar vi det nära steget till TV, och därifrån minns vi ”Albert och Herbert”, spelade av den i dag eftersökte Sten-Åke Cederhök och så Thomas von Brömsen.

”Wake Me Up Before You Go-Go” har, vad jag minns, också förekommit tidigare i krysset. I dag hörde vi den på finska, men originalet (1984) gjordes av Wham!.

Från Wham! är steget långt till Ulf-Peder Olrog och Jeja Sundström – den senare hördes i dag i den förres ”Lördagskväll i paradiset”.

Veckans Evert Taube blev ”Nocturne”, även känd som ”Sov på min arm”. Mot bakgrund av det senare var det lite märkligt att det sovunderlag Eldeman sökte var en kudde.

Sov på min arm / Nocturne

Text och musik: Evert Taube, 1966

Sov på min arm! Natten gömmer
under sin vinge din blossande kind.
Lycklig och varm snart du drömmer
flyr mig i drömmen som våg flyr vind.
Fångas igen. Flämtar. Strider.
Vill inte. Vill. Och blir åter kysst.
Slumra min vän! Natten skrider.
Kärleken vaktar dig ömt och tyst.
Sov på min arm! Månens skära
lyftes ur lundarnas skugga skyggt,
och på din barm, o min kära,
täljer dess återglans timmarnas flykt.
Helig den frid hjärtat hyser
mitt i den virvlande blodströmmens larm!
Slut är din strid. Månen lyser.
Vårnattsvind svalkar dig. Sov på min arm.

Och visst har jag också allt av Gustaf Fröding, all hans poesi i en av bokhyllorna och en hel del tonsatt i skivhyllorna. Och givetvis har jag även ”Strövtåg i hembygden” med Mando Diao. Här om dan halvciterade jag förresten Fröding i rubriken till en av mina bloggtexter.

Visste ni förresten att vår son, Matti Dahl, ha spelat gitarr i en grupp som fick spela som förband under en turné med Mando Diao?

Melodikrysset nummer 5 2018

Jag hade fått för mig, att dagens kryss skulle sändas en timme senare, så jag sträckte ut frukosten och tidningsläsningen till fram mot elva – bara för att då inse att Melodikrysset just hade sänts. Men Melodikrysset finns ju också på nätet, så det var bara att sätta i gång då i stället. Och särskilt svårt var det inte heller, kanske för att det rörde sig om en direktsändning från Karlstad, där den första deltävlingen i Melodifestivalen äger rum i kväll.

Jag hoppas som vanligt på att de låtar som får tävla i Melodifestivalen ska ha schlagerkaraktär: ha en melodi, särskilt refräng, som genast fastnar i minnet och framföras av artister som klarar att göra sig gällande utan tekniska och andra helt ovidkommande effekter.

Dagens melodikryss rymde mycket av det jag för min del fordrar av en schlager.

Det inleddes med en låt som 1991-1993 låg 71 veckor på Svensktoppen, och även om dansbandsgenren rymmer mycket skräp, skåpar ja inte ut Sven-Erik Magnusson och Sven-Ingvars som både lyckades med att få folk att dansa och fick dunderhits med låtar som ”Två mörka ögon”.

”Sommarnatt” (1990), i dag med Lennart Palm men i original med Snowstorm, har jag inte riktigt samma förhållande till, men också den har fastnat i mitt melodiminne.

Jag kan förstå Anders Eldemans längtan efter varmare väder (särskilt som han i dag sände från ett torg i Karlstad), men eftersom ”Sommar” (inspelad 2001) var ytterligare en låt i samma anda, ser jag den som en besvärjelse. Som hjälpredor för att få slut på vintern använde han Idolerna, ett gäng gengångare från popscenen, Lalla Hansson, Tommy Blom, Lennart Grahn och Svenne Hedlund.

”Flickor bak i bilen” är en legendarisk svensktoppslåt med Siw Malmkvist, en landsplåga 1959. Då var det fortfarande ingen som pratade om någon energikris, och det var självklart att bilarna skulle finnas överallt och gå på bensin. Missförstå mig nu inte – själv har jag aldrig ens skaffat mig körkort.

Ted Gärdestad är ju filmaktuell just nu, så även de som inte minns hans ”Satellit” från Melodifestivalen 1979 har haft en chans att se filmen om hans allt för korta liv. I dag hörde vi ”Satellit” i dansbandstolkning med Ingmar Nordströms.

Ännu tidigare, i Melodifestivalen 1971, förekom ”Michelangelo (men så svara då)”, ett verk av Bengt Palmers och Björn Skifs.

Varken Christer Sjögren eller Lotta Engberg hör till mina personliga favoriter i schlagervärlden, och jag förstår inte heller varför Eldeman hade valt att spela deras gemensamma insjungning från 2012 av ”Don’t Let Me Down”. Det jag mest uppskattar Lotta Engberg för är hennes sataniska utlämnande av Christer Sjögren i hennes Sommar-program, det där hon berättade om deras kärleksaffär, som ändade i att hon för hans skull lämnade sitt äktenskap, medan han fegade ur.

Från vårt grannland Norge (fast egentligen från Vitryssland) kom 2009 års ESC-vinnare, Alexander Rybak. Han gjorde stor succé med ”Fairytale”.

1982 kom den filmversion av ”Annie”, där titelrollen spelades av Aileen Quinn. ”Annie” gjordes också som musikal, men ursprungligen var den en tecknad serie, ”Little Orphan Annie”, skapad 1924 av Harold Grey. Jag minns den fortfarande med saknad – jag läste den en gång i världen i Aftonbladet, under en epok då tidningarna fortfarande var intresserade av serier.

Därmed är vi inne på filmspåret, och vi fortsätter då med ”Kärleksexpressen” från 1932. I den förekom en sång om sådant vi alla behöver: ”Någonting att äta, någonting att dricka”.

Men också någonting att älska och att hålla kär:

Någonting att äta, någonting att dricka

Text & Musik: Karl Wehle och Herr Dardanell (Tor Bergström), 1930

Mänskan är av klagan böjd
aldrig blir man riktigt nöjd
jämt om makten tävlar vi

Om man skulle pruta av
något upppå sina krav
blev det mera harmoni

Någonting att äta och någonting att dricka
och någonting att älska och att hålla kär är allt jag begär

Varför ska man gräva
efter guld och sträva
efter att nå lyckan där den ändå aldrig är

Andra må söka efter ting som förgås
jag för min del är nöjd om bara jag får

Någonting att äta och någonting att dricka
och någonting att älska och att hålla kär

(Mellanspel)

Jag säger: Någonting att ”bolobapdidubaba”
och någonting att ”duludipubababupi”
och någonting att älska och att hålla kär är ”dupipidubabadidudadadi”

Varför ska man ”bolobapdidubaba”
efter guld och ”duludipubababupi”
efter att nå lyckan där den aldrig ändå är.

(Tal:)

Tänk, det är i alla fall märkvärdigt att folk söker så mycket efter ting som förgås.
När jag blygsamt nöjer mig att bara kunna få:

Någonting att äta och någonting att dricka
och någonting att älska och att hålla kär.

Sen är det bara en fråga och låt kvar, ”Vill ni se en stjärna?”, känd och älskad i Zarah Leanders insjungning och med svensk text av Berco (Bernt Carlberg) 1930. Fast i original var den tysk, ”Wenn der weiße Flieder wieder blüht”, en sång skriven av Franz Doelle, och inspelad med Richard Tauber 1928. Bercos svenska version blev en stor succé i Zarah Leanders insjungning. Leander hade under naziåren i Tyskland stora scen- och skivframgångar i Tyskland och fick sen sota för detta, men ingen har säkert lyckats reda ut om hon drevs av mer än karriärskäl att uppträda just i Tyskland. Kanske var hon en politisk oskuld, driven av karriärlust – men jag har också sett obekräftade uppgifter om att hon skulle ha åtagit sig uppdrag för Sovjetunionens räkning. Bland dem hon senare i livet samarbetade med fanns den politiskt radikale Karl Gerhard.

Palmepriset 2017 till Hédi Fried och Emerich Roth

Olof Palmes minnesfond delar allt sedan 1987 – året efter Palmes död – varje år i anslutning till hans födelsedag, den 30 januari, ut ett pris till någon eller några som har verkat i hans anda. Prissummans storlek, 100.000 USD, är resultatet av en insamling, dit utöver arbetarrörelsens organisationer många enskilda människor, inte bara hans partivänner, och även företag har skänkt pengar för att hedra hans minne. Vem eller vilka som ska få årets pris bestäms av minnesfondens styrelse.

Bland pristagarna hittar man till exempel Kofi Annan och Cyril Ramaphosa, men listan av pristagare innehåller personer av vitt skilda kategorier med vitt skilda engagemang och från många olika länder.

Årets båda pristagare bor och verkar båda här i Sverige, men den ena, Hédi Fried, är född i Rumänien, och den andre, Emerich Roth, är född i Sevius i det dåtida Tjeckoslovakien (i dag Vynohradiv i Ukraina). Båda har fasansfulla erfarenheter bakom sig, Hédi Fried från Auschwitz och Bergen-Belsen, Emerich Roth från fem olika koncentrationsläger. Båda har tagit som sin uppgift att berätta för dem som slapp uppleva det här och för nya generationer om hur det var utsättas för det här och hur det var att bara genom en lycklig slump hamna bland dem som inte miste sitt liv i gaskamrarna.

I en tid då bruna och svarta rörelser åter växer känns det extra angeläget att hedra två överlevare som kan berätta om en tid då Europas kvarvarande demokratier var öar i ett hav av totalitära stater.

De två pristagarna fick förstås möjlighet att själva tala till oss som var med vid utdelningen av årets Olof Palme-pris i Andrakammarsalen i Riksdagen, men just för att prisceremonin genomfördes där, vill jag gärna vidarebefordra denna passus i det tal ordföranden i palmefonden, Pierre Schori, höll inför prisutdelningen:

”Dessvärre är inte heller vårt eget land undantaget sådana negativa strömningar, ja, till och med i denna riksdag som hyser ledamöter solkade av ett rasistiskt förflutet, stundtals beväpnade med järnrör, och som gör skillnad på människor och talar om medborgare i termer av svenskar och inte ’riktiga’ svenskar. – – – Dessa förnekande krafter är inte demokratiska och bör heller inte kallas så.”

Det finns mycket mer, värt att citera, i Pierre Schoris tal till pristagarna, men ni kan ju själva på nätet gå in på Olof Palmes minnesfond och där läsa hela talet.

Jag ska inte referera hela prisutdelningsceremonin, bara kort nämna att Anders Ygeman hälsade oss välkomna och att priset i år, eftersom Lisbet Palme hade blivit krasslig, utdelades av Olofs och hennes äldste son, Joakim Palme.

Vi fick också lyssna till ett panelsamtal med pristagarna samt riksdagsledamöterna (s) Laila Naraghi och Magnus Manhammar (båda sitter i Palme-fondens styrelse). Samtalet leddes av kulturminister Alice Bah Kuhnke, som bekant miljöpartist.

Panelsamtalet inramades av musik som vi förknippar med judisk kultur: Vi fick lyssna på Stahlhammer Klezmer Classic Trio, det vill säga Semmy Stahlhammer, violin, Isabel Blommé, cello, och Miriam Oldenburg, dragspel. Jag gillar klezmer – har det både på skiva och har varit på klezmerkonsert i till exempel Carnegie Hall i New York.

Sen blev det avslutande mingel i sammanbindningsbanan. Vi fick ett glas vin – alkoholfritt för min och Birgittas del – och lite tilltugg. Men allra roligast var det att möta de människor som var där, de allra flesta sådana som fortfarande hyllar socialdemokratin som folkrörelse i gammaldags bemärkelse.

Mot just den bakgrunden skulle det kännas helt fel att avslutningsvis förvandla den här texten till ett Gala Peter-reportage.

Därför nöjer jag mig med att nämna några gamla arbetskamrater från mina år på 68an: Berith Andersson, Leif Karlsson, Gunnar Stenarv, Björn Wall, Inga-Lena Nau och Lena Finnman.

Och så en gammal kompis från Laboremus och Studentfilmstudion, senare Stockholms-Tidningen och Expressen: Jonas Sima. Fast skälet till att han var med här var nog ett uppdrag han fick av mig inför tioårsminnet av Olof Palmes död: Han gjorde en fantastiskt bra film om Olof Palme, ”Vilja gå vidare”.

Melodikrysset nummer 4 2018

Nu, vid 80 års ålder, tilltar ålderskrämporna. Mest besvärande vid just lösandet av Melodikrysset är den försvagade synen och den långsammare reaktionsförmågan både när det gäller att hinna skriva ner frågor och ledtrådar och när det gäller att sen tyda de egna kråkfötterna.

Men fortfarande klarar jag hyggligt att känna igen de musikillustrationer Anders Eldeman vägleder oss med.

Fast i dag förekom det en fråga, som ju inte var någon melodifråga (det här är Melodikrysset!). Thomas Alva Edison uppfann förvisso fonografen, men det är ju som uppfinnare (även av andra saker) han är känd, inte som sångare eller kompositör eller sångtextförfattare.

Annars fortsätter Eldeman med att ge oss filmfrågor.

Uma Thurman sjöng ”When You Got It Flaunt It” i Mel Brooks-filmen ”Det våras för Hitler”.

Musiken ur ”För en handfull dollar” komponerades 1964 av Ennio Morricone, vars namn skvallrar om att han kommer från Italien.

”Climb Ev’ry Mountain” är musik ur ”Sound of Music”. I dag hörde vi den med Percy Faiths orkester.

Och så fick i höra Edvard Persson i ”Vi klarar oss nog ändå”, en sång som – även om den handlar om Skåne – skrevs av göteborgaren Lasse Dahlquist.

Vi klarar oss nog ändå

Text och musik: Lasse Dahlqvist, 1939

Jag vill sjunga en visa i klaraste dur
ty den handlar om Skåne och slätter och djur.
Kan hända den retar en del
men i så fall är det deras eget fel.
Det har talats så mycket om dynga och lort
men betänk vilken oerhörd nytta den gjort.
Så låt dom bara gå på
vi klarar oss nog ändå.
Ja låt dom bara gå på
vi klarar oss nog ändå.

Kanske språket vi talar ej klingar så väl
men det förbliver en del av vår själ.
Kan hända det retar en del
men i så fall är det deras eget fel.
Uti självaste riksdan på skånska dom slåss,
för de flesta utav dom har kommit från oss.
Så låt dom bara gå på
vi klarar oss nog ändå.
Ja låt dom bara gå på
vi klarar oss nog ändå.

Utav våra produkter de smörjer sitt krås
och det är ifrån oss som dom fått Mårten Gås.
Kan hända det retar en del
men i så fall är det deras eget fel.
Det har klagats på bostaden på våra svin
men när julskinkan kommer, jo då är den fin.
Så låt dom bara gå på
vi klarar oss nog ändå.
Ja låt dom bara gå på
vi klarar oss nog ändå.

Hela landet får njuta av vår akvavit.
Sockerbetan har lärt dom att dricka på bit.
Kan hända det retar en del
men i så fall är det deras eget fel.
Våran sandstrand den är både bländvit och fin
och så har vi ju vår lilla vida kanin.
Så låt dom bara gå på
vi klarar oss nog ändå.
Ja låt dom bara gå på
vi klarar oss nog ändå.

Selma Lagerlöf som är en fin gammal dam
med Nils Holgersson gjorde för Skåne reklam.
Kan hända det retar en del
men i så fall är det deras eget fel.
Tänk sån nytta som storken från Skåne har gjort,
men det hindrar ju inte att folk pratar lort.
Men låt dem bara gå på
vi klarar oss nog ändå.
Men låt dem bara gå på
vi klarar oss nog ändå.

Och eftersom Lasse Dahlquist var från Göteborg, kan vi ju ta en göteborgare till: Kurt Olsson – eller Lasse Brandeby som han egentligen hette. Det var honom vi hörde i ”Den person som tillgrep en väska i grönt på Centralen i går”.

Naturligtvis har jag också ”Scarborough Fair” på skiva med Paul Simon och Art Garfunkel. Den finns på en skiva med det underbara namnet ”Parsley, Sage, Rosemary and Thyme” (1966). Persilja, salvia, rosmarin och timjan – alltsammans finns i min hustrus underbara kryddgård och växthus i Öregrund.

Hon odlar potatis också, så naturligtvis vet jag att Magnum Bonum är en potatissort, men jag tvivlar på att hon vet att Magnum Bonum också är en popgrupp från Huddinge. Däremot har hon säkert sett ungar och ungdomar åka skateboard på Håkanssonsgatan som går förbi vår tomt i Öregrund. Det sista apropå titeln på låten Magnum Bonum spelade.

Vill man se lamm där, får man nog bege sig någonstans utanför stan; däremot känner vi en Mary där. Detta apropå att vi i dag fick höra ”Mary Had a Little Lamb”. Chris Barber spelade, och det sökta ordet var alltså lamm.

Birgitta Dahl, för att återvända till henne, har en gång i världen valturnerat tillsammans med Gösta Linderholm, vars ”Rulla in en boll och låt den rulla” i dag spelades av Lennart Palm. Under den där valturnén hände en sak, värd att berätta. I Göstas repertoar ingick en sommarlåt som jag tycker är helt underbar, ”Dina trosor blev kvar på linan”, vilket föranledde hustrun/talaren och den assisterande partifunktionären, min kollega Eva Warnvik att konspirera och skoja med Gösta. Ett par damtrosor, modell äldre, inköptes, och när Gösta kom till refrängen=sångtiteln, hyvade Birgitta à la gammaldags folkpark de stora underbyxorna upp på scenen. Gösta höll på att komma av sig, och jag tror att han också rodnade.

Jag ska inte gå så långt som till att koppla ihop det här med Pink, egentligen Alicia Beth Moore. Hennes låt hette ”What About Us”.

Kvar då att redovisa är ”Är du vaken, Lars?” med Gullan Bornemark. Eftersom vi har barn som var i rätt ålder när hennes visor var populära, fanns skivor med henne också hemma hos oss. Och faktiskt har vi i familjen en son som är namne med pojken i visan – Lars Matti Dahl heter vår son, men han har alltid kallats för Matti, inte Lars.

Råkurr om Ingmar Bergman

Jag har, allt sedan tonåren, sett och fascinerats av praktiskt taget alla Ingmar Bergman-filmer. Jag är också väl förtrogen med Käbi Lareteis konstnärliga verk – skivor, filmmusik, böcker – men inte primärt för att hon var en av Ingmar Bergmans hustrur utan för att hon, liksom jag själv, kom från Estland. Ingmar Bergman har jag märkligt nog aldrig träffat, men Käbi Laretei har jag personligen mött, dels vid en middag som min hustru, då miljöminister, 1990 gav för sina baltiska kollegor och för många exilbalter i Sverige, bland dem Käbi Laretei som spelade på flygel, dels nyårsnatten 1989-1990 då både Laretei och jag själv var inbjudna att medverka i TV-programmet ”Nedräkningen”, som avslutades med nyårsbal och där jag fick nöjet att dansa med Käbi.

I gårdagens (23 januari 2018) Dagens Nyheter fanns i kulturdelen ett fullkomligt vettlöst angrepp på Stiftelsen Ingmar Bergman, skrivet av Thomas Sjöberg, som tidigare har publicerat en bok om Ingmar Bergman och nu anklagar stiftelsen som förvaltar alla dennes arkivalier för att ha nekat honom tillträde till de här arkivalierna.

I dag (24 januari) gör Jan Holmberg, VD för bergmanstiftelsen, mos av Sjöberg, massakrerar hans argumentation som är full av sakfel. Ni kan själva läsa det här på DN Kultur, men det viktigaste skälet för avslaget var att Sjöberg i sin ansökan gjorde klart, ”att han enbart var intresserad av Bergmans privatliv” och att Sjöberg därmed riskerade att publicera uppgifter om fortfarande levande medarbetare, vänner, fiender, flickvänner, fruar, barn, barnbarn med flera.

Den här sekretessen upphävs förstås efter det antal år då ansökningar måste prövas, men egentligen har jag under nästan hela mitt vuxna liv varit skeptisk till att dra in snart sagt alla tänkbara erfarenheter och egna handlingar i bedömningen av konstnärliga verk.

Under min gymnasietid i Sundsvall på 1950-talet blev jag (inte genom gymnasiet utan privat läsning) starkt attraherad av new criticism/close reading, ville alltså bedöma skönlitterära texter utifrån vad som stod i dem.

Senare har jag insett att man för att kunna göra det också måste ha elementära kunskaper om den tid och den kultur det aktuella verket tillkom i och förstås också ha de referensramar upphovspersonen förutsätter vara kända även hos läsaren.

Men jag ser fortfarande, om vi håller oss till Ingmar Bergmans filmer, ingen för filmbedömningen relevant poäng med vilka av skådespelerskorna han har haft sex med eller om det i några av hans filmer finns erfarenheter knutna till några av hans egna äktenskap.

* * *

Den som vill läsa vad jag har skrivit om Ingmar Bergman-filmer, kan gå vidare till Kulturspegeln, Film, Bergman. Recensioner av Käbi Lareteis skivor och böcker finns under Kulturspegeln, Musik respektive Prosa & lyrik, Laretei.

Melodikrysset nummer 3 2018

I dag inledde Anders Eldeman med att spela ”Badinerie” av Johann Sebastian Bach, kanske för att vi som också vill höra klassisk musik i krysset skulle bli nöjda. Det blev en mycket fartfylld version, exekverad av BAO. Och det lät bra!

Senare i krysset återvände han till BAO: Vi fick, fast spelad i en annan version, deras och Helen Sjöholms ”Du är min man”. Fast den ingick i en dubbelfråga, vars andra del var ”Allt som jag känner”, också den i instrumentalversion men annars känd med sång av Tone Norum och Eldemans speciella favorit Tommy Nilsson.

Senare spelade Eldeman, kanske som en förstärkning, även ”This Charming Man” med The Smiths.

Vi fick vidare höra en instrumentalversion av ”Drömmen om Elin”, en gång i världen komponerad av Calle Jularbo. Fast den har senare också spelats in av BAO.

Med Elin är vi ju också inne på tjejspåret, och det fanns också i krysset.

Vi fick till exempel höra Charles Aznavour i ”She” (”Tous les visages de l’amour”).

En lite mindre tjej figurerar i ”Vart ska du gå, min lilla flicka?”. Den fick sin musik av Alice Tegnér, men jag kan aldrig få Povel Ramels variant ur huvudet, den där han sjunger ”Får jag följa med, får jag följa med? Ja, om du betalar”.

Sten & Stanley var ju länge stjärnor på den svenska dansbandshimlen. Deras ”Klättra upp för stegen” hade dock amerikansk förlaga, insjungen av bland andra Dolly Parton: ”Tie a Yellow Ribbon Round the Ole Oak Trea”. Originalet handlade alltså bland annat om en ek.

Sven-Ingvars har gjort en känd dansbandsversion av Gustaf Frödings ”E fin vise”, men i dag hade Eldeman rotat fram en värre variant spelad av The Spacemen.

Monica Zetterlund misslyckades nästan aldrig, så inte heller när hon sjöng in en svensk version, ”Höst” med text av Lars Nordlander, av Hoagy Carmichaels succé från 1927, ”Stardust”. (Det här är ingen tvåordstitel – så varför finns det i krysset ett – mellan star och dust?) På tal om Carmichael – min hustru gillar honom sen unga år och har, med hjälp av en bekant med kontakter i skivbranschen, lyckats få tag på en åt henne specialpressad platta med ”The Old Piano Roll Blues”, spelad av Carmichael.

Ira och George Gershwin skrev ”Nice Work If You Can Get It”, och den fanns med i en av Fred Astaires tidiga filmer, ”A Damsel In Distress”, på svenska ”En flicka i knipa”. Långt senare sjöng också Sting (Gordon Mathew Thomas Sumner för att vara mer exakt) in den. Jag gillar alla nämnda.

Och jag gillar Idde Schulz och ”Fiskarna i haven” också, fast den är gjord så sent som 1995.

All tysk musik är förvisso inte bra, men eftersom vi började med Bach, avslutar jag med Modern Talking och ”Brother Louie”, som faktiskt är hörvärd den med. Fast för mig får tyskar också gärna sjunga på tyska.

En middag på bröllopsdagen

Birgitta och jag hade bott ihop ganska länge, och våra gemensamma barn var redan ganska stora, när vi till slut beslöt oss för att också formellt gifta oss. Vi berättade det bara för våra barn och bokade in borgerlig vigsel hemma i Uppsala efter ett VU-sammanträde på Sveavägen 68 i Stockholm- Birgitta var ledamot och jag själv VUs sekreterare.

När vi sen kom hem, hade främst Kerstin – men även Matti var med – ordnat bröllopsmiddag åt pappa och mamma. Vi bjöds på av henne själv hembakt pizza. Själv hade jag köpt blommor åt Birgitta, och vi har väl nästan aldrig ätit en så trevlig familjemiddag, varken förr eller senare.

I dag är det vår bröllopsdag, och det har genom åren blivit ganska många middagar den här dagen och då oftast på någon bättre restaurang.

Nu när vi båda år 80 år är det inte längre så lockande att gå på någon restaurang långt hemifrån, och dessutom har ju vintern och med den snön gjort det svårare att ta sig till någon restaurang långt borta.

Så jag föreslog hustrun att vi skulle promenera den korta biten upp till Torbjörns torg och där äta middag på relativt nya Tuna Kök & Bar, som vad jag förstår har samma ägare som Pizzeria & Restaurang Remo på Tunagatan en bit från torget. Remo är inget märkvärdigt ställe, men man kan få hygglig mat till anständigt pris där.

På Tuna Kök & Bar var vi nästan ensamma som gäster, men det kom också in en del människor som köpte med sig pizza hem. Fast jag gissar att det kommer många fler när värmen kommer och man kan sitta ute på uteserveringen mot Torbjörns torg.

Den mat vi beställde var hygglig, men det alkoholfria vin som fanns på menyn och som vi hade tänkt beställa en flaska av var tillfälligt slut, så det blev var sin Pripps blå till den här bröllopsmiddagen. Och så avslutade vi med var sin kopp svart kaffe – dubbel espresso, som vi hade velat ha, fanns inte heller.

Dyrt blev det verkligen inte – jag hade räknat med att betala mera.

Sen, när notan var betald, gick det gamla paret hem. Där såg vi ett avsnitt av ”Morden i Midsomer”, som vi båda tidigare har sett, men vi sköljde ner filmen med en flaska rött alkoholfritt vin.

Melodikrysset nummer 2 2018

Jag tyckte det var bökigt att lösa dagens kryss. Ett antal dubbel- och trippelfrågor gjorde det svårt att hinna anteckna delfrågorna och ledtrådarna. Och så fanns där åter igen en dubbelfråga, där de båda delarna inte hade något som helst samband med varann.

Om vi tar den sista först, var svaret på den första delen Toto med ”Rosanna” från 1982. Den var hopparad med en låt från 2017, ”I Can Fall In Love Without You” med Zara Larsson.

Över huvud taget ansträngde sig Anders Eldeman i dag för att sätta olika åldersgruppers kunskap om musik som inte förknippas med deras egen generation på prov.

I ena ögonblicket spelade han ”Someone Who Can Dance” med Icona-Pop.

För att lite senare spela en dansbandsversion av ”De sista ljuva åren”, som Lasse Stefanz gjorde succé med 1989. Den handlar enligt Eldeman om ett antal sådana, det vill säga år.

Och sen är det ju inte säkert att dansbandsälskarna har hört ”You Raise Me Up” från 2003 och med Josh Groban.

Jag klagar inte för egen del, eftersom jag är musikalisk allätare och lyssnar på musik från mycket skilda tidsepoker.

Jag gillar film också – men visst var det många filmer att hålla reda på i dag?

Ted Gärdestads ”Jag vill ha en egen måne” fick vi i dag höra med Deje dragspelsklubb, men ganska många av melodikrysslösarna har säkert sett eller i TV hört talas om den nya filmen om låtens skapare.

Och ”En officer och en gentleman” har säkert många av lyssnarna/lösarna kanske också sett – vad jag minns har den också tidigare förekommit i krysset. Ur den hörde vi ”Up Where We Belong”, som i filmen sjöngs av Joe Cocker och Jennifer Warnes.

1995 – sista ordet är alltså fem – kom filmen ”Pensionat Oskar” i regi av Susanne Bier. I den sjöng Claes Jansson ”Vad jag sökte, vad jag fann” med text av Jonas Gardell.

För att göra det svårare för oss spelade Eldeman i dag ”Moon River” med norskan Sigrid Haanshus. Mer känd är den med Audrey Hepburn i filmen ”Frukost på Tiffanys” från 1961.

Också sista frågan i dagens kryss var en filmfråga. Burt Bacharachs ”Raindrops Are Falling On My Head” förekom i filmen ”Butch Cassidy och Sundance Kid” från 1969, och här i Sverige blev den känd i Siw Malmkvists insjungning från 1970, ”Regnet det bara öser ner”. Fast hade den senare spelats som ljudillustration, hade det varit ganska lätt att räkna ut, att det ord som söktes till krysset var regn, så därför spelades den med fransmannen Sasha Diestel. Låten förekom förresten också i ”Forrest Gump”.

”I Won’t Forget You” blev en stor framgång med Jim Reeves, men vad jag vet har den inte varit ledmotiv i någon film.

Sen är det bara två svenska låtar kvar att redovisa.

Den första av dem, Povel Ramels ”Sommartrivialiteter (à la Birger Sjöberg)” lyssnade jag mycket på runt 1960, både för att den är en lysande sjöbergpastisch och för att Povels text är smått genial – TVns ”lennarthylande” och annat sådant.

Fantastisk är också Ture Nermans 1916 skrivna ”Den vackraste visan om kärleken”, tonsatt av Lille Bror Söderlundh 1939, sålunda på randen till nästa stora europeiska krig.

Den vackraste visan om kärleken

Text: Ture Nerman, 1916 (publicerad i diktsamlingen ”Fruntimmer”, 1918)
Musik: Lille Bror Söderlundh, 1939

Den vackraste visan om kärleken
kom aldrig på pränt.
Den blev kvar i en dröm på Montmartre
hos en fattig parisstudent.

Den skulle ha lyst över länderna
och bringat en vår på knä,
och en värld skulle tryckt till sitt hjärta
en ny, en ny Musset.

Han skulle ha vandrat längs kajerna
med en blåögd liten Lucile
och diktat violer och kyssar
nu en natt i april.

Men den vackraste visan om kärleken
kom aldrig på pränt.
Den begrovs i en massgrav i Flandern
med en fattig parisstudent.

Ture Nermans fina text publicerade jag, tillsammans med den kongeniala musiken av Lille Bror Söderlundh, i fredsviseavsnittet i min sångbok från 1970, “Upp till kamp! Sånger om arbete, frihet och fred” (Prisma, 1970). Den som vill läsa mer om tonsättaren rekommenderar jag Christina Mattssons bok “Lille Bror Söderlundh. Tonsättare och viskompositör” (Atlantis, 2000). Mitt eget exemplar har jag fått av Christina, som för övrigt är gift med en son till Lille Bror.

Ture Nerman (1886-1969) var en av de mest färgstarka personligheterna i arbetarrörelsen. Några persondata: fil kand i Uppsala (där han var aktiv i socialdemokratiska Laboremus) 1908, redaktionssekreterare på Nya Samhället (S) i Sundsvall 1909 och dess redaktör 1910-1915, redaktör för Politiken 1916-1917 och för antinazistiska Trots allt! 1930-1945, riksdagsman 1931-1937 för Socialistiska partiet och 1946-1953 för Socialdemokraterna; Nerman var 1917 med om att grunda Sveriges socialdemokratiska vänsterparti, och var fram till 1929 verksam i dess efterföljare, Sveriges kommunistiska parti, men tillhörde 1929-1937 det kilbomskommunistiska Socialistiska partiet. Från 1939 och fram till sin död 1969 var han åter medlem i Sveriges socialdemokratiska arbetareparti. Dessutom var han verksam som författare, publicerade sig både skönlitterärt och politiskt och i form av en omfattande kulturhistorisk publicistik med anknytning till arbetarrörelsen. Mycket av det Ture Nerman har sagt och gjort är omstritt, men till det som kommer att leva vidare hör avgjort hans visor, Joe Hill-tolkningarna, kampsångerna och inte minst ”Den vackraste visan”.

Ture Nerman skrev sin ”Den vackraste visan om kärleken” 1916 som en reaktion på första världskriget (1914-1918), men dikten tonsattes långt senare. För den vackra melodin stod tonsättaren och viskompositören Lille Bror Söderlundh (1912-1957) – i tryck presenterades tonsättningen tillsammans med Ture Nermans text först i vissamlingen ”När skönheten kom till byn” (1939), senare också i ”Den vackraste visan och 23 andra visor” (1977). Redan 1939 sjöngs den in på skiva av Lille Bror Söderlundh.

”Den vackraste visan” finns insjungen av Monica Nielsen på hennes och Björn Arahbs LP ”Björn Arahb och Monica Nielsen sjunger Ture Nerman” (a disc BS 790109, 1979), som ger en fullödig bild av Ture Nerman som visdiktare. Jag har själv skrivit mapptexten till den här skivan.

I det här fallet var lärarinnan en bättre människa än prästen

Ester Lindins ”Tänk om jag gifter mig med prästen” (1940) var fortfarande under andra delen av 1940-talet och första delen av 1950-talet en mycket läst roman, vilket säkert hade att göra med att den utmanade tabun i den tidens samhälle. Den utmanar tidens sexualmoral och svartmålar just på det området både en präst och en frikyrkopastor, inte för att de har utomäktenskapliga samlag utan för att de flyr sitt ansvar, när kvinnorna de ligger med blir med barn – i det senare fallet löser kvinnan i fråga problemet genom att göra sig kvitt barnet.

Året därpå, 1941, gjorde Ivar Johansson (1889-1962) en film med samma namn av boken. Med tanke på hur välgjord och sevärd filmversionen blev och med tanke på att Johansson med början redan under stumfilmsepoken och slut först mot slutet av 1950-talet var en känd och kreativ filmregissör, är det faktiskt märkligt att hans filmer i dag är så pass lite kända. Ambitionen med den här artikeln är inte att allmänt lyfta fram intressanta filmer han har gjort, men jag vill ändå notera att han i flera av sina filmer, bland dem ”Tänk om jag gifter mig med prästen”, utmanade sin tids sexuella hyckleri och slogs för kvinnors rätt att själva bestämma över sitt könsliv.

Redan från början, i den kvinnliga huvudrollsinnehavarens, Eva Örns (Viveca Lindfors) barndomshem, skildrar Johansson ett av tidens stora problem, trångboddheten. I en liten, liten våning bor Eva tillsammans med föräldrar och syskon, i hennes eget fall i väntan på att hon som nyutexaminerad lärarinna ska få sitt första jobb.

Och till slut får hon äntligen napp, erbjuds en lärarinnetjänst i en liten, dock inte gudsförgäten håla på landet, där man både vaktar den av religionen påbjudna moralen och håller hårt på slantarna när det kommer till att hålla skolan och lärarinnebostaden i någorlunda skick.

Den nya lärarinnan vinner inte bara barnens hjärtan – det finns också män i bygden som slår sina lovar kring den unga och vackra skolfröken. Och hon kontrar med att så där lagom spela med, detta för att få nödvändigt stöd för reparationer och annat nödvändigt. I ett fall, handelsmannen Albert Sundström (spelad av Nils Lundell) går hon så långt att hon följer med honom på en resa in till stan med dans och övernattning på hotell – men när han sen iförd en obeskrivligt anskrämlig pyjamas dyker upp i hennes rum, blir han blåst på konfekten. Den här delen av filmen känns lite Åsa Nisse-aktig, men i slutet av filmen får diversehandlaren revansch genom att ställa sig på rätt sida.

Filmens manlige huvudrollsinnehavare är kyrkoherden Ingvar Hagson, spelad av Georg Rydeberg. Lärarinnan närmar sig prästen för att få stöd för det hon vill ha gjort med skolan och sin egen bostad, men prästen visar sig sen bli intresserad inte bara av det utan av henne själv, och så går det som det stundom gör: Hon blir förälskad i honom, och eftersom även präster är män, hamnar de snart i säng med varann. Det här görs befriande oporrigt av Lindfors och Rydeberg, som på den tiden även i verkliga livet var ett par.

Men för att göra en lång historia kort: Eva blir med barn, men när hon berättar detta för Ingvar i avsikt att de även officiellt ska bli man och hustru, backar prästen som, tydligen på grund av en havererad kärlekshistoria i unga år, inte vill gifta sig. Han går till och med till biskopen och avsäger sig sin tjänst som präst.

Här delar sig tragedin i två historier: Helga Persson på Mon, mycket fint spelad av Gudrun Brost, väntar också barn, och i hennes fall är det väckelsepredikanten broder Johannes (Torsten Bergström) som har sått inte bara andlig säd. Och eftersom han är likadan som den redan omtalade prästen, måste hon agera själv. Hon försöker klara sig genom att ta livet av barnet, men sen kommer påföljderna i form av en polis.

Eva är modigare och mer självständig, och det visar sig också att hon under sin tid som lärarinna inte bara har vunnit barnens utan också föräldrarnas/ortsbornas hjärtan. Så när skräddarmästaren, till lika klockaren och organisten Pettersson (Arthur Natorp), som redan tidigare har gått till storms mot att hans son i skolan har fått låna den ogudaktiga sagosamlingen ”Tusen och en natt”, går till häftigt anfall mot lärarinnan och hennes brist på moral, får han mothugg – en av de närvarande påminner till och med om att Pettersson är far till en av traktens två oäkta barn, vilket han bemöter med att det där var innan han blev frälst – och det visar sig att flertalet gärna ser att deras lärarinna kommer tillbaka.

Vilket hon också gör efter en nödvändig paus för föräldraledighet.

Så hon återvänder till sin skola och sin lärarinnegärning, nu tillsammans med det barn hon har fött. Men hur kommer skolbarnen att reagera?

Ingen fara. De älskar sin fröken lika mycket som förr.

Sammanfattningsvis: ”Tänk om jag gifter mig med prästen” är inget litterärt mästerverk, men i Ivar Johanssons filmversion blev den bättre, i många avseenden en mycket sevärd historia.