Moulin rouge, en moderniserad version av Kameliadamen

14 maj 2014 21:53 | Film, Musik, Prosa & lyrik | Inga kommentarer

Det är uppenbart att australiern Baz LuhrmannsMoulin Rouge” (2001) är inspirerad av Alexandre Dumas den yngres (1824-1895) ”Kameliadamen” (”La dame aux camélias”, 1848) och även av Giuseppe Verdis operaversion ”La Traviata” (Den vilseförda) från 1853. Men det rör sig inte om en filmatisering i traditionell mening, även om grundtemat kan sägas vara hämtat från dessa verk.

”Moulin rouge” är till stora delar en musikfilm, och den här lösa anknytningen till de båda nämnda verken markeras inte minst genom valet av musik. Rodgers‘ & HammersteinsThe Sound of Music” härstammar ju inte precis från mitten av artonhundratalet, och senare får vi bland annat höra låtar, som vi förknippar med Madonna, Marilyn Monroe, David Bowie, Elton John, Spice Girls, Frank Sinatra, The Beatles och Buffy Sainte-Marie, bara för att nämna några vid namn. Men vi får förvisso också se och höra can-can. Det här bidrar till att göra historien om mannen, i filmen den brittiske pjäsförfattaren Christian (Ewan McGregor), som förälskar sig i en prostituerad dansös, i filmen Satine (Nicole Kidman), både modern och tidlös.

Chistian skriver manus till en historia, som teaterdirektören på Moulin Rouge, Harold Zidler (Jim Broadbent) är intresserad av att sätta upp. Men eftersom Zidler själv saknar tillräckligt med pengar, behöver han ett kapitaltillskott från den rike hertigen (spelad av Richard Rosburgh). Hertigen vill ha ensamrätt till den vackra Satine, som för sin del dras till Christian. Detta triangeldrama är den centrala historien i filmen – hertigen kräver till och med ett annat slut i den historia Christian har skrivit och som håller på att repeteras in på Moulin Rouge, detta mest för att förödmjuka och kväsa sin konkurrent. Och när det senare ändå inte lyckas, lejer han en mördare för att skjuta rivalen, detta i slutet på premiärföreställningen, i vilken Satine har en central roll.

Det här mordförsöket misslyckas, men i stället dör Satine, fast av den tuberkulos hon är drabbad av, något som nog många i dagens filmpublik inte hade väntat sig, eftersom de inte känner till ”Kameliadamen”.

Melodikrysset nummer 19 2014

10 maj 2014 12:23 | Film, Media, Musik, Politik, Teater, Trädgård, Ur dagboken | Inga kommentarer

Jag skulle överdriva, om jag skrev att dagens melodikryss beredde mig stora besvär. Det var egentligen bara en fråga jag inte klarade av tämligen spontant, den som illustrerades med ”Hit Me With Your Rhythm Stick” – Ian Dury har jag inte lyssnat på. Men hjälpen kom genom hänvisningen till M A Numminen. Hans ”Slå mig med din rytmpinne” finns i min skivsamling.

John Lennons och Paul McCartneys ”Lucy In the Sky With the Diamonds” var desto lättare – jag har allt med Beatles på skiva.

När jag hade skrivit in de här båda svaren, hade jag plötsligt två i i slutet av det lodräta ord, som ändade i de här vågräta svaren. Det bidrog starkt till att jag snabbt kunde identifiera artisten som sjöng ”Wake Me Up”: Avicii.

Jag har för all del inte lyssnat så mycket på Boney M heller, men ”By the River of Babylon” kände jag omedelbart igen. Och även om jag sen ganska unga år är ateist, har jag gått i 1940- och 1950-talens svenska skola och där läst så mycket av det ämne som på den tiden benämndes kristendomskunskap, att jag till och med under en period efter utryckningen från lumpen anställdes som vikarierande lärare i ämnet i min dåvarande hemkommuns enhetsskola. Så skam vore det, om jag inte förknippade den här låten med berättelser ur Bibeln.

Jag gillar Jill Johnson, men av någon anledning har jag inte sett hennes TV-serie ”Jills veranda”. Själva TV-serien lyckades jag dock snart identifiera, men vem var det som tillsammans med henne sjöng, Willie Nelsons vill jag minnas, ”Blue Eyes Crying In the Rain”? Det tog faktiskt en stund innan jag kom i håg att den tragiskt döde Kristian Gidlund hade varit med i ett av hennes program.

Andra kan ha haft problem med att identifiera musiken ur ”Eldfågeln” komponerad av Igor Stravinsky och exekverad av James Galway.

Men krysset både började och slutade lätt.

I den allra första frågan skulle vi känna igen ”Bienvenue – Willkommen – Welcome” ur Cabaret, vilket vi skulle översätta till välkommen. Cabaret, som har förekommit flera gånger i krysset, är en utmärkt musikal, men jag gör också i dag det jag har gjort varje gång den har varit aktuell, passar på att rekommendera Christopher Isherwoods bokoriginal, ”Farväl till Berlin”.

Också Zenya Hamilton med ”Med min arm om din hals” har förekommit tidigare i krysset. Den här låten förekom i filmen ”1939″, till vars premiär 1989 jag för övrigt var inbjuden tillsammans med min hustru. Så jag hade inga större svårigheter med frågan vilken kroppsdel, arm, som nämns i titel och refräng.

Minst lika lätt var frågan om den filmmelodi vi hörde en då mycket ung Alice Babs sjunga, ”Swing it, magistern”. Vill någon veta mer om filmen med samma namn, finns min text om den ovan under Kulturspegeln, Film, Bauman, Schamyl.

Åke Söderblom var känd från film och scen men skrev faktiskt också mycket framgångsrika sångtexter. En av dessa, med Sven Paddock som kompositör, var ”Två små fåglar på en gren”, i dag, för att inte göra det för lätt för oss, exekverad på dragspel av Roland Cedermark.

Här, i vår trädgård i Öregrund, har vi satt upp fågelholkar i en mängd trän i hopp om att locka hit fågelpar.

Och trots några dars regn och kyla tar det sig i trädgården – Birgitta bidrar till detta mest varje dag oavsett väder och vind – så jag får väl avslutningsvis instämma med Stig Olin: ”Jag tror, jag tror på sommaren”.

Kairo i slutet av 1950-talet

8 maj 2014 13:04 | Film | Inga kommentarer

Jag har varit i Nordafrika, dock aldrig i Egypten, så det är med viss nyfikenhet jag börjar se Youssef Chahines spelfilm ”Kairo centralstation” (”Bab el hadid”, 1958). Dock är det en mycket begränsad del av Egypten vi kommer i kontakt med i den här filmen: spår, perronger, tågsätt som står eller förflyttas, vagnar ut- och invändigt.

Huvudperson i det här dramat – triangeldramat – är den handikappade, halte, Kenaoui (spelad av Youssef Chahine), som försörjer sig på tidningsförsäljning.

Han blir förälskad i, på gränsen till besatt av, den vackra läskförsäljerskan Hanuma (Hind Roustom), som för övrigt visar sina kvinnliga kännemärken på ett sätt som vi här i Nordeuropa knappast förknippar med ett muslimskt samhälle.

Hon är emellertid redan förlovad med bagagebäraren Abou Serib (Farid Chawqi), som också har en ledande roll i en bihistoria i filmen, om facklig organisering av bärarna för att få en ersättning som man kan leva på.

Jag vill inte avslöja hela handlingen, men jag kan berätta så mycket som att den innehåller ett mordtema à la klassisk thriller och att en för handlingen vital person i slutet av filmen lockas att ta på sig en tvångströja.

Den här filmens rötter inte bara i Egypten utan också i sin tids ameikanska filmvärld understryks av att den innehåller ett stycke rock ‘n roll-musik, faktiskt exekverad av ett tidigt egyptiskt rockband, Mike and his Skyrockets.

Finns någon moral i ett samhälle med så mycket dubbelmoral?

4 maj 2014 17:57 | Film | Inga kommentarer

Vittorio De Sicas (1901-1974) storverk som filmregissör är utan tvekan ”Cykeltjuven” från 1948. Men han har gjort också många andra sevärda filmer, och han var en av pionjärerna inom den italienska neorealismen.

Högst sevärd, också i dag, är hans ”Giftas på italienska” (”Matrimonio all’ italiana”) från 1964 med ett par av de största italienska filmskådespelarna, Sofia Loren och Marcello Mastroinanni i huvudrollerna som Filumena Marturano respektive Domenico Soriano. Filumena är prostituerad och Domenico en av hennes kunder.

En svensk publik av i dag finner förhoppningsvis mycket i den här filmen som både motbjudande och daterat, men om man förstår att det här handlar om både en annan tid och en annan kultur, tror jag att det går att ta den här filmhistoriens story och problemställningar till sig.

Till att börja med: Filumena, som Domenico för första gången möter på en bordell 1945, är då bara är 17 år, och så småningom får vi veta mer om hennes bakgrund. Eftersom hon är äldst i syskonskaran, har hon helt sonika körts ut ur hemmet av pappan, då hans pengar inte räcker till och hon nu är gammal nog att försörja sig själv. Men hon har ingen utbildning – hon klarar med nöd och näppe att skriva sitt eget namn – och då är det kanske, i den typen av samhälle och på den tiden, inte så främmande att söka sin utkomst på en bordell.

När Filumena och Domenico senare träffas igen, uppstår ett slags tycke mellan de här två, och så småningom leder det här av-och-till-förhållandet till att Domenico, som är rik, skaffar henne en våning, till och med med tjänstefolk. Men att ha ett officiellt förhållande med en sådan här kvinna och dessutom visa upp henne går ju inte, så när han till slut känner sig tvingad att ta med henne hem (där också hans gamla dementa mamma bor), presenterar han henne som dotter till en kvinnlig tjänsteande från förr, numera utvandrad till USA, och sen får Filumena uppträda som något slags hembiträde åtminstone inför Domenicos mamma.

Filumena är dock inte dummare än att hon förstår att Domenico ständigt bedrar henne med andra damer – porträttet av honom är verkligen inte vackert. Och så en dag fraktas hon till deras våning, till synes dödssjuk – både präst och läkare tillkallas. På sitt yttersta ber Filumena Domenico om ynnesten att bli vigd med honom som äkta make, och det här genomförs med hjälp av prästen. Varefter Filomena vaknar till liv igen, nu i sin nya status som signora Marturano.

Domenico begriper att han har blivit dragen vid näsan och gör snart med advokathjälp listiga försök att bli kvitt sitt nya ok.

Till slut går Filumena med på hans krav och flyttar ut. Men berättar också en sak som väcker svåra kval hos före detta maken. Hon har i själva verket tre hos andra utplacerade söner, pojkar till vars underhåll hon har bidragit, och inte nog med det: en av de här pojkarna är son till Domenico.

Domenico försöker, vid arrangerade träffar med henne, få reda på vem av de här grabbarna som är hans, men Filumena sår ömsom hopp, ömsom tvivel hos honom, och så ändar det här i att han adopterar alla tre pojkarna och gifter om sig med deras mor.

Ett slags happy end alltså. Men i grunden är den här filmen, ytligt sett en komedi, en tragedi med mycken svärta.

Melodikrysset nummer 18 2014

3 maj 2014 12:20 | Barnkultur, Film, Media, Musik, Politik, Ur dagboken | Inga kommentarer

Jag måste tillstå, att jag hade en del besvär med dagens kryss.

Problemen började redan med första frågan, vilket väl har att göra med att jag aldrig såg sjuttiotals-TV-serien ”Alias Smith and Jones”. Men så småningom dök titeln ändå upp i huvudet.

Jag har en hel trave Smurf-filmer här i Öregrund, men eftersom jag inte har haft besök av några smurflystna barnbarn, är ganska många av dem fortfarande kvar i orbrutna plasthöljen. Jag gillar Peyo’s serier och även filmerna – men jag låter det vara osagt, om jag för den skull hade vetat, att det var Britney Spears – non of my favorites – som sjöng ”Ooh la la” i den senast smurfilmen.

”Take My Breath Away” ur ”Top Gun” med Tom Cruise känner jag åtminstone igen.

Men Pernilla Emme, i dag med ”Där en ängel hälsat på”, från Melodifestivalen 1997 minns jag över huvud taget inte. Jag fick googla på den här Melodifestivalen också för att klara hennes efternamn.

Faktiskt tog det likaså en stund innan jag kopplade att det var Emilio Ingrosso som tillsammans me Pernilla Wahlgren sjöng ”Every Time When We’re Together”.

Detsamma gäller Per Gessles Roxette-låt ”Joyride”, som här skulle särskrivas som ”Joy Ride”.

Vad kunde jag då, mer eller mindre spontant?

Ja, bossanova är inte så svårt att känna igen.

Bonnie Tyler företrädde ju Storbritannien i Eurovision Song Contest så sent som i fjol, med ”Believe In Me”. Det vore förresten – jag har sett hela presentationseländet – roligt om fler etablerade artister deltog i den här tävlingen.

Pierre Isacssons ”Då går jag ner i min källare” har vi väl hört så många gånger, bland annat i Melodikrysset, att flertalet av krysslösarna klarade den utan att behöva ta mig till hjälp.

Inget ont om den låten, men ännu gladare blev jag över att få (åter)höra Thorstein Bergmans ”Om du nånsin kommer fram till Samarkand”. Thorstein är ingen nära vän till mig, men vi har mötts ett antal gånger i arbetarrörelsesammanhang, och så har han gjort en enorm insats för vår gemensamma rörelses sångtradition genom att ge ut en arbetarrörelsesångbok, när gamla ”Tidens sångbok” skamligt nog inte längre utgavs. Precis nyutkommen är ”Röda sångboken” på Leopard förlag.

Men mitt personliga musikintresse är ju, som mina läsare vet, ingalunda riktat bara mot politiska sånger.

Jag lyssnar gärna på ”Tea For Two”, som ursprungligen ingick i Vincent Youmans och Irving Caesars musikal från 1924, ”No, No, Nanette”. I det här fallet skulle svaret naturligt nog bli te.

Eller på Sid Jansson i Nils Ferlins visa om Lasse Lucidor.

Eller på Ludwig van Beethovens opera ”Fidelio”, där ledtråden i dag – att kompositören skrev en enda opera – gjorde frågan lätt för oss som är bevandrade i operarepertoaren.

Fast jag älskar verkligen många typer av musik. I går kväll såg jag till exempel i TV programmet med Brolle och Annelie Rydé och deras långa turné genom upputsade folkparker över hela Sverige. Och alla dessa rocklåtar från sent femtiotal drog massor av publik, även unga människor.

Själv har jag ännu tidigare parkminnen från Sundsvall med omnejd. Då dominerade fortfarande swingmusiken på dansbanorna.

En alldeles fantastisk film

28 april 2014 18:46 | Film, Politik | 2 kommentarer

Jag hade tidigare Ettore ScolasEn alldeles särskild dag” (”Una giornata particolare”, 1977) på VHS, men jag har nu också skaffat den som DVD-film. Gör det ni också – det här är en alldeles fantastisk film, vare sig man ser den politiskt, som ett drama om magnetism mellan två människor eller estetiskt, som filmskapelse.

Den är också mycket ovanligt komponerad.

I början av filmen ser vi autentiska journalfilmsavsnitt som sätter fokus på tiden och den politiska miljön: Hitlers besök hos Mussolini i Rom den 3 maj 1938.

Vi ser också en jättelång kameraåkning längs fönsterraderna i ett hyreshuskomplex, där kameran stannar till vid fönster, bakom vilka de två människor bor, som blir huvudpersonerna i det här dramat, ett möte mellan två människor med olika livsvillkor och av olika kön: Antonietta (Sophia Loren) och Gabriele (Marcello Mastroianni).

Hennes morgon med barnen – sex stycken – och maken, en fascistisk tjänsteman, upprätthåller sig Scola mer vid än vid Gabrieles, som sitter och skriver ut adresser på kuvert och ett slag öveväger att skjuta sig själv. Antonietta har fullt sjå med att laga frukost åt maken och alla barnen och se till att barnen är rena och propert klädda denna alldeles särskilda dag, då Il Duce möter Führern och hyllas med parader och av människomassor. Att hon inte följer med den övriga familjen har tydligt med hennes underordnade kvinnoroll att göra – senare i filmen får vi se hennes urklippsalbum med bilder på fascismens koryfeer, så hon är verkligen ingen revoltör.

Kvar i det jättelika huskomplexet verkar bara vara en nyfiken och påflugen portvakt och så Gabriele, som vi först lite i sänder får lära känna (bland annat genom portvaktens sladder).

När huset sedan är praktiskt taget tomt och Antonietta långsamt börjar städa i hemmet, flyger familjens papegoja, vars bur hon har råkat lämna öppen, ut genom ett fönster, som hon också har lämnat öppet. Hon försöker locka på den, men den flyger i väg och sätter sig i stället vid den för henne helt okände Gabrieles fönster. Så hon störtar i väg till den del av huskomplexet där han bor och papegojan finns, ringer på och ber honom om hjälp. Det tar en stund innan han kommer – vi har sett hur han har övervägt att skjuta sig, och han har också i ett vredesutbott spritt ut drivor av de där kuverten, som han uppenbarligen hatar att hålla på med; nu försöker han snabbt städa upp lite, innan han öppnar.

Sen lyckas han fånga in den förrymda fågeln och ge den till henne.

Men därmed är det här inte slut. Någonting uppstår i mötet mellan de här ganska olika människorna, dock av olika kön. Också för dem blir det här en alldeles särskild dag.

Jag tänker inte referera de olika faserna av den här dagen, med nya möten av ganska sökta skäl: Han kommer till exempel över till hennes lägenhet och erbjuder henne, en kvinna som aldrig läser några böcker, ett exemplar av Dumas‘ ”De tre musketörerna”. Med små medel får Scola oss åskådare att förstå den lust att vidga och spränga gränser den här mannen väcker hos henne. Hon kämpar mot den påbjudna moralen – har utbrott mot honom – men när det här till slut ändå ändar i ett lidelsefullt samlag, är inititativet hennes.

Vilket kanske inte är så märkligt mot bakgrund av det han berättar, att han i själva verket också dras till andra män. Det plus hans ironiska distans i jobbet på radion till uppdraget att skildra det fascistiska Italien har gjort att han har tvingats lämna sitt arbete och i stället försörja sig på det där struntet vi tidigare i filmen har sett honom ägna sig åt.

Vi har tidigare i filmen också sett honom packa en väska, och i kvällningen ringer det på hans dörr. Där ute står några män och väntar på att få föra bort honom mot okända öden.

I sin lägenhet har Antonietta på rekordtid lyckats få ihop en middag, kall, vilket maken anmärker på.

Men den här alldeles särskilda dagen har inte lämnat henne opåverkad. När maken lite senare ger henne en invit om att det kanske är dags att göra det där sjunde barnet – en per veckodag, ni vet – förklarar hon anmärkningsvärt sturskt att hon inte är upplagd.

Och sen sätter hon sig i en fåtölj och börjar läsa Alexandre Dumas, ett litet, litet uppror mot fascismens uppfattning, att kvinnans domäner är moderskapet och hemmet.

* * *

Till manuset har, utöve Ettore Scola, också Maurizio Costanzo och Ruggero Maccari bidragit.

Melodikrysset nummer 17 2014

26 april 2014 12:38 | Barnkultur, Film, Media, Musik, Politik, Teater, Ur dagboken | 2 kommentarer

Det förekom både lätta och svåra frågor i dagens Melodikryss.

Vi tar det lätta först.

Det är klart att en Taube-älskare som jag känner igen ”Den glade bagaren i San Remo” och därför kan svara på Anders Eldemans fråga om vad han behandlar – märkligt ordval – enligt texten. Jo, degen.

Och eftersom jag till exempel har sett ABBA-musikalen på Broadway, vore det väl märkligt, om jag inte kände igen ”Ring, ring”.

Astrid Lindgren och Georg Riedel har jag ett varmt förhållande till, och jag har inte bara läst böckerna om Emil i Lönneberga utan också sett de här historierna på film, där man kunde höra det som spelades i dag, ”Hujedamej, sånt barn han var!”.

Med de två andra filmerna i dagens kryss hade jag lite mer besvär.

Fast i det ena fallet gissade jag snabbt med hjälp av ganska få ledbokstäver att skådespelaren, som inte är känd som sångare, måste vara Sylvester Stallone. Sen fick vi ju också Dolly Parton som ledtråd, så jag hittade via nätet filmen ”Rhinstone” och fick på så sätt bekräftat, att det var Stallone som sjöng här.

Elvis Presley har jag förstås hört mycket med, men jag har aldrig sett hans sista film (från 1981), ”This Is Elvis”, med den svenska titeln ”Legenden om Elvis”.

Vi går då över till artister som jag inte spontant klarade utan måste googla på.

Sebastian, med ”No One Else Could” från Melodifestivalen 2011, hade jag definitivt glömt. Men eftersom Eldeman angav årtal, var det ju inte så svårt att identifiera honom.

Artistnamnet Dido gissade jag mig till, eftersom jag hade varannan bokstav. Det visade sig, när jag sen googlade på Dido, att hon bär det fantastiska namnet Florian Cloud de Bonneville O’Malley Armstrong. ”Sand In My Shoes” var faktiskt värd att lyssna på.

Nittiotalsmusik från andra länder är inte min starka sida, men får man Maria Magdalena – ”(I’ll Never Be) Maria Magdalena” – till ledtråd, hittar man ju Sandra.

Lennart Palm, som Eldeman ofta använder, när det inte finns någon sånglös inspelning, gör då gärna sitt bästa för att förvilla oss. Så det tog en stund för mig, innan jag kom på, att det han spelade var Orups ”Regn hos mig”.

Annat var betydligt lättare.

Så dagens trippelfråga. ”Hagsätra IP” med Hagsätra sport, Niklas Strömstedt och Andreas Johnson, har väl förekommit tidigare i krysset. Fast här skulle vi dessutom identifiera den som den officiella OS-låten 2012.

För min generation – jag gick på latingymnasium på 1950-talet – är Birger Sjöberg välkänd, inte bara för ”Fridas visor”. Men självklart minns jag ”Frida i vårstädningen”, som i dag skulle ge oss det hon gör, städar.

”Kväsarvalsen” av Arthur Högstedt (1877-1942) ligger långt före min tid, men den är en gammaldags höjdare i fråga om både text och musik. Texten börjar med en introduktion: ”En kvanting träder i salen in” – vi tar hela texten förresten:

Kväsarvalsen

Text och musik: Arthur Högstedt

En kvanting träder i salen in
för att fröjda med fjällan sin,
och alla rynkor bli glada i håg,
ty stunsigare kvanting man sällan såg.

O, du den stunsigaste kvanting
som vi nå´nsin i livet gett
något av vår kvantitettjolanting
ty aldrig bättre i livet vi sett.

Grabben sig sakta i salen rör,
tar av sig lörpan från lockigt skör,
stoppar den ner ut i lomman sin,
tar ett tag i daljan och gör sig fin.

O, du den stunsigaste kvanting
som vi nå´nsin i livet gett
något av vår kvantitettjolanting
ty aldrig bättre i livet vi sett.

Grabben går efter väggen kring,
träffar sin fjälla i rynkornas ring,
släcker harsset å spottar ett tag,
tjänare A´gusta, godda´, goddag.

O, du den stunsigaste kvanting
som vi nå´nsin i livet gett
något av vår kvantitettjolanting
ty aldrig bättre i livet vi sett.

Två armar hon lägger kring grabbens hals
för att fröjda med honom i vals,
två kardor han lägger på henne då,
å stilit å kväsit de börjar gå.

O, du den stunsigaste kvanting
som vi nå´nsin i livet gett
något av vår kvantitettjolanting
ty aldrig bättre i livet vi sett.

Med huvud mot huvud och bröst mot bröst
han viskar åt henne med kärlekens röst,
ej bussigare fjälla än dig jag får,
och så i en cirkel det hela går.

O, du den stunsigaste kvanting
som vi nå´nsin i livet gett
något av vår kvantitettjolanting
ty aldrig bättre i livet vi sett.

Arthur Högstedt var det som kallades ungsocialist, en riktning med anarkistiska drag.

Själv ska jag, som vanligt, delta i ett vanligt socialdemokratiskt Första maj-möte hemma i Uppsala.

2 x Liza Marklund

25 april 2014 18:01 | Film | Inga kommentarer

Jag har sett också de två sista filmatiseringarna av Liza Marklund-deckare men inte riktigt orkat skriva om dem, detta trots att det i en ytling mening finns lite mer flyt i dem och Lisa Crépin börjar få nödvändig rutin i rollen som Kvällspressen-journalisten och amatördeckaren Annika Bengtzon.

I ”Livstid” (regi Ulf Kvensler; manus Antonia Pyk) är Annika Bengtzons liv i kaos: Maken överger henne för en annan kvinna, och det pågår ett ständigt krig om de två barnen mellan honom och Annika. Den här delen blir nästan mer intressant än mordgåtan.

Den senare rör en känd polis, som hittas skjuten i sängen. Misstänkt blir hans fru, Julia, för övrigt inte bara för mord utan också för människorov, alternativt ytterligare ett mord: Deras fyraårige son, Alexander, är nämligen försvunnen. Julia nekar och får stöd av Annika, som är beredd att söka en alternativ förklaring, alltså leka amatörpolis – dessutom är Julia och Annika vänner.

Jag kan väl avslöja så mycket som att Annika till slut hittar Alexander, i livet.

En plats i solen” (2012) har annan regissör (Peter Flinth) och annan manusförfattare (Alex Haridi) – vi rör oss här med en rad massproducerade filmer, vilket märks – men åtminstone huvudpersonen är densamma, Annika Bengtzon, och spelas även i det här fallet av Malin Crépin.

Vår kvällspressenreporter utför i det här fallet granskande journalistik, inte bara i Spanien utan också i Marocko (jag antar att det rör sig om den kvarvarande spanska delen). Den kriminalhistoria som Annika den här gången reder ut rör mordet på ett svenskt par, bosatt i Spanien. Själv tycker jag att själva miljön, de många svenskar som av högst olika skäl bor i Spanien, egentligen är mer intressant än mordfallet, och utflykten till Marocko som ett led i letandet efter det mördade parets försvunna dotter – en hästtjej, visar det sig – känns i filmen mest som ett pålagt extraäventyr.

Nå, Annika reder som vanligt ut fallet, detta utan hjälp från den svenske polis som också finns på plats och som hon har sex med en natt.

Men sen dyker hennes i den förra filmen separerade make också upp i Spanien och bjuder henne på middag. Så frågan lämnas öppen, om detta är en nystart i deras förhållande eller om det är en hint om att de gamla kriserna i äktenskapet ska gå i repris.

Mannen från Mallorca, Grisfesten och Geijer-affären

24 april 2014 17:55 | Deckare, Film, Politik | 7 kommentarer

Leif G W Persson gav ut sin ”Grisfesten” redan 1978, men Bo Widerbergs filmatisering, kallad ”Mannen från Mallorca”, kom först 1984. Ändå var kriminalgenren inte ny för Widerberg. Redan 1976 hade han gjort film, lysande sådan, av Maj Sjöwalls och Per WahlöösMannen på taket”.

För yngre tittare, som inte känner till verklighetsbakgrunden, ter sig ”Mannen från Mallorca”, möjligen bortsett från dess slut – poliserna blir tvungna att lägga av, eftersom de inte kan få fram tillräckliga bevis – som en spännande och verklighetsnära thriller, det senare understruket genom deras myckna konsumtion av hamburgare. Också resten av handlingen skulle åtminstone kunna tänkas hända i verkligheten: ett statsråd som utnyttjar prostituerade ger en polis, samtidigt en rånare, alibi i samband med ett väpnat rån, därför att polisen i fråga ser genom fingrarna med att statsrådet har en sådan här förbindelse, till och med förser den prostituerade kvinnan med ett hundkoppel, trots att hon inte har någon hund.

I filmen hanteras det här försiktigt – Hans Villius spelar för övrigt justitieministern – men alla vi som var med på den här tiden vet ju, att den här delen av historien anspelade på Lennart Geijer, justitieminster i Olof Palmes regering. Leif G W Persson hade för övrigt själv jobbat hos Geijer och hamnade sedan länge ute i kylan, medan justitieministern åtminstone för den närmaste tiden klarade sig, bland annat genom att få uppbackning av statsministern.

Allt det här kastar förstås ljus över filmens dystra slut. Men låt oss ta det från början.

Två poliser, kriminalinspektörer, Jarnebring (Sven Wollter) och Johansson (Tomas von Brömsen), är ute på uppdrag i sin bil, när de plötsligt via radio dirigeras till en bank, där det pågår ett väpnat rån. Brottsplatsen och dess omgivning blir därefter platser för dramatiska och idylliska händelser, de senare med samband till dagens datum, 13 december: Den maskerade rånaren länsar hänsynslöst banken på pengar – bytet blir 395.000 kronor, visar det sig senare – medan han skrämmer kunder och personal halvt från vettet. Sen tågar det där luciatåget med skolbarn in. Jarnebring och Johansson tar utomhus upp jakten på rånaren, men han undkommer.

Poliserna förhör förstås vittnen, men några av dem blir mördade – för att de har känt igen rånaren? Hemma hos ett av de här offren hittar vårt polispar ett foto från en grisfest på Mallorca, där inte bara den dödade grabben och den nu likaså mördade alkoholiserade sportjournalisten Olsson är med på bild utan också en polis vid namn Kjell Göran Hedberg (Rico Rönnberg), som arbetar vid Säkerhetspolisen.

Våra båda poliser har, på grund av sin närvaro vid rånet, knutits till våldsroteln för att där kunna forstsätta efterforskningarna, men när de för chefen där, Dahlgren (Ernst Günther), framför sina misstankar – det finns annat också på den här Hedberg – ändar detta i att Hedberg får alibi av självaste justitieministern.

Det händer sedan också andra, märkliga saker. Gamla fru Wahlberg, som bor under den prostituerade Eva Zetterberg (Nina Gunke) och tidigare beredvilligt har berättat om ministerns besök där, minns plötsligt inte längre någonting.

Också annat material, som fotonegativ som dokumenterar den här förbindelsen, försvinner plötsligt, troligen genom Säkerhetspolisens ingripande.

Alltsammans är spännande och filmiskt väl berättat, men jag vill avslutningsvis poängtera, att det finns en risk med att, som jag gör ovan, så uttryckligt koppla samman filmens fiktiva historia med den nog så reella geijeraffären: Mycket av det jag berättar ovan hör över huvud taget inte ihop med den utan är fiktion, skicklig sådan men ändå en deckarstory, signerade Leif G W Persson.

Pilsnerfilm var ordet

23 april 2014 21:21 | Film, Musik | Inga kommentarer

Augustas lilla felsteg” (1933) är unik så till vida att Thor Modén inte bara medverkade i filmen utan också stod för regin.

Jag har, efter eget önskemål, fått den i present av hustrun i en samling med sex DVD-filmer, benämnd ”Den stora pilsnerboxen”. Också ”Augustas lilla felsteg” innehåller både pilsner och sprit, den senare ymningt flödande ner i struparna i ett avsnitt där det inte bara exekveras nubbevisor utan också en nästan otrolig mängd slagdängor från förr, sådant som fru Lenngrens och GlucksPojkarne”, Emil NorlandersFia Jansson”, det kända Edvard Persson-numret – jo, han är själv med i filmen – ”Kalle P”, Evert TaubesAlbertina”, ”Ta-Ra-Ra-Boom-De-Ré” (som Joe Hill skrev en mer politisk text till) och så vidare – jag har faktiskt bara nämnt en liten del av repertoaren.

För all del dricks det en del alkohol i den här filmen, men det var nog just själva drickandet snarare än alkoholralaterade handlingar som upprörde tidens folkrörelser, inte bara nykterhetsrörelsen utan också delar av arbetarrörelsen – det förekom faktiskt att någon arbetarrörelsestyrd folketshusbiograf bojkottade den här filmen. Annars ter sig de familjer från den tidens Söder i Stockholm, då fortfarande en stadsdel som beboddes av arbetare och annat småfolk, som ganska vanliga människor: målarmästare Smulle Månsson (Evard Persson) och hans hustru Klara (Tyra Leijman-Uppström) samt deras dotter Ingrid (Aino Taube), även fabriksarbetaren David Magnusson (Siegfried Fischer) och hans hustru Augusta (Dagmar Ebbesen) samt Davids fosterson Einar Hallbäck (Nils Jacobsson). Granne med dem bor också kufen Petter Söderqvsit (Hugo Jacobsson), som både samlar lump och även tomflaskor (och dess förinnan gärna konsumerar vad som finns i dem).

In i den här idyllen träder Augustas bortadopterade ”felsteg” från unga år, Lisa (Rut Holm), som plötsligt per brev har meddelat sin mamma, att hon tänker komma och hälsa på. På tåget till Stockholm hamnar hon i samma kupé som Holger Jönsgård (före detta Jönsson), spelad av Thor Modén. Han är lantbruksagronom från Mjölby men nu på väg till Stockholm för att ta patent på en revolutionerande uppfinning. De här två finner varann under tågresan, och Jönsgård erbjuder sig att ledsaga Lisa hem till hennes mamma. David blir förstås överraskad över att Augusta har en dotter men beter sig generöst och sympatiskt: lovar att acceptera Lisa som sin egen dotter. Och för att göra en lång historia kort: I slutet av filmen förklarar Lisa att Stockholm nog ändå inte är något för henne och meddelar att hon i stället följer med Holger till Mjölby.

Einar har tagits om hand – som fosterson – av den hygglige David, närmast för att han en gång åkte fast för cykelstöld, vilket förklaras med att hans farsa var alkoholist. Han är kär i Ingrid men lite blyg, och den dramatiska delen av den här filmhistorien är att Ingrid då lockas att bli utbjuden (på biltur!) av den bortskämde men inte särskilt redbare sonen, Helge (Werner Ohlson) till fabrikör Hagström (Arthur Fischer).

Helge överrumplar Ingrid med att köra henne till en restaurang med vidhängande hotell i skärgården, och på den här punkten är filmen överraskande frispråkig (fastän det censurerades när det begav sig): Han lurar in sig på hennes hotellrum och utsätter henne för ett regelrätt våldtäktsförsök. Fast hon lyckas naturligtvis – något annat vore otänkbart – värja sig.

För det här får Helge sedan en rejäl överhalning av Einar, varefter Helge beslutar sig för att hämnas genom att försätta konkurrenten ur spel. Så han arrangerar i samband med en penningtransport, utförd av Einar, att tre hundra kronor försvinner ur det kuvert Einar har lovat transportera. Ett tag ser det illa ut för Einar, men i rätt ögonblick ingriper lumpsamlare Söderqvist – han är synsk också – med Helges kavaj, som visar sig innehålla de försvunna 300 kronorna. Pappa fabrikören, själv en hyvens karl, belönar då Söderqvist med de 300 kronorna, vilket räddar Söderqvist – han ligger nämligen efter med flera månadshyror.

Och sen får förstås också Ingrid och Einar varann.

Pilsnerfilm, ja. Men också en inte helt oäven historia om både mänsklig falskhet och mänsklig värme. Till och med den dumme Helge blir förlåten efter att ha blivit uppsträckt.

« Föregående sidaNästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^