En riktig Vilda västern-film

17 februari 2016 17:44 | Film | 1 kommentar

I mina riktigt unga år såg jag ofta och gärna västernfilmer, och på den tiden var Alan Ladd en mycket beundrad och gärna sedd filmskådespelare. Många av de gamla västernfilmerna tedde sig senare, när jag blev mer filmmedveten, som ganska stereotypa, men ”Mannen från vidderna” (”Shane” från 1953) med Alan Ladd i huvudrollen som Shane står sig fortfarande. Men så hade den också George Stevens som regissör; Stevens har till exempel gjort ”Jätten” med James Dean i huvudrollen.

Filmen har en roman, ”Shane”, av Jack Schaefer som förlaga. Jag har inte läst den, men som film har den ganska många ingredienser gemensamma med andra västernfilmer: Det gäller framför allt huvudkonflikten i den, den mellan settlers och boskapsuppfödare: de förra bygger upp inhägnade jordbruk kring odlad mark och djur för husbehov, medan de senare vill att deras boskapshjordar ska ha fritt tillträde till bete och vatten.

Den här konflikten är den bärande också i ”Shane”. Men filmens nerv skapas av att Shane, ”mannen från vidderna”, rider in på ett nybyggarpars – Joe Starretts (Van Heflins) och Marian Starretts (Jean Arthurs) – gård och snart får en beundrande liten kompis i paret Starretts son Joey (Brandon De Wilde). Shane blir tidigt vittne till de hot som riktas mot Starretts och de andra nybyggarna och beslutar sig för att stanna på gården som anställd. Man förstår ganska snart också, att Shane och Marian attraheras av varann, men filmen är gjort i Hollywood under tidigt 1950-tal, då biopubliken inte fick utmanas med alltför tydliga brott mot den påbjudna sexualmoralen.

Boskapsuppfödarna och deras anställda bedriver ett slags utnötningskrig i form av trakasserier och hot mot jordbrukarna, och också Shane utsätts för det här och också verbalt hån under sina besök i den kombinerade handelsboden och saloonen. Han uppträder hela tiden obeväpnad, och han och Joe Starrett vinner ett avgörande slagsmål, ett filmkurr som verkligen är minnesvärt.

När det står klart att varken Starrett eller Shane låter sig köpas, hyr den ledande mannen på boskapsuppfödarsidan in en revolverman, Jack Wilson (Walter Jack Palance). Palance spelar rollen som Wilson så väl, att man faktiskt känner obehag.

Joe Starrett ger sig inte, ens när Wilson dödar en av de andra nybyggarna och när han luras att gå ner till saloonen. Men då blir det slagsmål igen, den här gången mellan Shane och Starrett, en envig som slutar så, att Starrett är försatt ur spel, medan Shane gör sig redo att gå till saloonen i hans ställe. Efter honom dit följer också lille Joey och hans hund.

Den här gången är Shane beväpnad – han har redan tidigare visat Joey att han är en jävel på att dra snabbt och sen pricka exakt rätt.

Slutscenen på saloonen börjar med ett nervspel, men när det är dags, drar och skjuter Shane så snabbt att både Wilson och en av hans förbundna faller innan de ens själva hinner avlossa sina vapen. Och så räddar lille Joey Shane genom att varningsropa när han går ut och ytterligare en skytt uppe på taket ska till att skjuta honom.

Den lille grabben frågar sen, om han kan få rida med på hästen hem, men Shane gör klart för honom, att han inte ska dit mer och rider i väg ut mot vidderna.

Revolvermän kommer aldrig ur sin roll som revolvermän.

Och inte kan en ädel sådan göra en nybyggare så illa, att han tar hans hustru ifrån honom.

Melodikrysset nummer 6 2016

13 februari 2016 12:00 | Barnkultur, Film, Media, Musik, Ur dagboken | 4 kommentarer

Jag hade problem med Melodikrysset i dag, inte så mycket själva krysset som att uppfatta frågorna och musiken samt i några fall svarens placering i krysset – det kan ha varit en städerska, för övrigt utmärkt, som nyligen var här som rubbade den eviga inställningen på P4 i radion i mitt arbetsrum, där jag har datorn och följaktligen löser Melodikrysset på lördagarna. Nå, så småningom fick jag någorlunda ordning på apparaten i alla fall.

Som väntat i dessa melodifestivaltider var ett par av ljudillustrationerna melodifestivalbidrag.

Det började urlätt med ”Fångad av en stormvind”, som Carola Häggkvist kom etta med 1991.

Och lite senare fick vi höra ABBAs ”Ring ring”.

Men Anders Eldeman har även, som vi har konstaterat många gånger, en tendens att försöka hitta inspelningar, som gör det svårt att identifiera också välkända melodier.

Första exemplet i dag var ”Staffan var en stalledräng”, som jag för egen del har sjungit hur många gånger som helst under min skoltid. Nå, kom man bara på vad det var som spelades, var det ju inte svårt att komma på vad det var som var Staffans arbetsplats, ett stall.

Charlie Norman lyssnade jag mycket på i radio under min tonårstid (och har jag också hört live både då och senare). Och naturligtvis har jag flera gånger sett filmen ”Swing it, magistern” med Alice Babs. Men den version av låten Eldeman hade valt att spela för oss var till att börja med utbroderad av nämnde Norman, så det var först på slutet det blev alldeles uppenbart, att det rörde sig om ”Swing it, magistern”.

Mycket lättare var det då att känna igen Paul Linckes ”Lysmaskidyll”, som i dag skulle ge oss kryssordet lysmaskar.

Tre frågor var TV-anknutna.

Dagens sista fråga skulle ha varit helt olöslig för mig, om jag inte hade haft två bokstäver av tre. Eldeman efterlyste platsen för en TV-såpa, och eftersom jag hade G och A, måste svaret rimligen bli Goa. Sen googlade jag och hittade ”Club Goa” från 2005, men den här serien har jag aldrig sett, kände inte ens till.

Kvarteret Skatan” har jag heller inte följt, men när jag hade fått ut svaren på de lodräta ord som gick igenom svaret, hade jag varannan bokstav och gissade resten.

”Solstollarna” med Ola Ström och Per Dunsö minns jag däremot från mitten av 1980-talet, dock utan att komma i håg att signaturmelodin hette ”Tusen bitar”. Och i singularis är väl en som var med där en solstolle.

Och för att fortsätta på den ungdomliga linjen: När jag gick i realskolan på 1950-talet, fick vi på engelskalektionerna sjunga ”It’s a Long Way To Tipperary”. På svenska kallas den ”Det är lång väg till Tipperary”. Sjungs den i några skolor nu för tiden?

Och för att göra ett långt skutt i tiden: Marit Bergman hör till de nutida artister som vinner mitt öra. Det vi hörde henne sjunga i dag var ”Ibland gråter jag bara för att tiden går”.

Men mycket ur sjuttiotalsmusiken har också för evigt fastnat i mitt musikminne, och dansken Kim Larsen har jag dessutom ett antal skivor med. Han och gruppen Gasolin har till exempel gjort den mycket fina ”Hva gør vi nu lille du”, som spelades i dagens kryss.

– – –

Håkan Hellström tappade jag visst bort i den första redovisningen. Vi hörde honom i ”Det kommer aldrig va över för mig”.

Melodikrysset nummer 4 2016

30 januari 2016 12:02 | Barnkultur, Deckare, Film, Media, Musik, Politik, Trädgård, Ur dagboken | 2 kommentarer

Jag skrev inget nytt på bloggen i går eftersom jag var upptagen av annat. Vi åkte till Stockholm och Riksdagen för att vara med om utdelningen av Palmepriset. Priset delades av en palestinier och en israel, Mitri Raheb och Gideon Levy. Jag ska återkomma till det, men jag nämner det här, eftersom det kan sägas ha anknytning till temat för en av melodierna i dagens Melodikryss, hämtad från filmen ”Exodus”, som ju gjordes 1960 men handlar om tillkomsten av staten Israel.

Från en TV-serie, ”Mistrals dotter”, var ”Only Love”, sjungen av Nana Mouskouri, hämtad.

Mord och inga visor”, med originaltiteln ”Murder, She Wrote”, ska tydligen visas i TV igen, och eftersom jag är en inbiten deckarfantast och också nu har sett en massa Miss Marple-deckare, byggda på böcker av Agatha Christie, kommer jag nog att se också den här serien.

Veckans svåraste kryssfråga tyckte jag för min del var att identifiera den brittiska popgruppen Supertramp, den som vi hörde i ”It’s Raining Again” från 1982.

Då har jag betydligt lättare för att minnas gamla svenska schlager, sådana som ”Tulpaner från Amsterdam” med Lasse Lönndahl – jag tror att Alice Babs gjorde den också.

Ted Gärdestad var en artist jag gärna lyssnade på, även om ”Hoppets eld” inte hör till hans mest spelade.

Även Orup – Thomas Eriksson – har gjort mycket som krokar sig fast i ens musikminne. I dag fick vi ett exempel på det, ”Regn hos mej”.

Som mina trogna läsare vet, har jag – trots att jag plikttroget lyssnar på melodifestivalerna – ofta betydligt svårare att minnas artister och bidrag hämtade därifrån. Men Afro-Dite med ”Never Let It go” hörde i alla fall inte till de allra mest svåridentifierade bidrag Anders Eldeman med jämna mellanrum hämtar därifrån.

Men klassiska hits sitter som berg i musikminnet. Det är klart att en man i min ålder minns Frank Sinatra i Richard Rogers’ och Lorenz Harts ”The Lady Is a tramp”, detta också när den som i dag – för övrigt alldeles utmärkt – spelades av Monica Bring.

En klassiker, fast i barnvisegenren, är också Astrid Lindgrens och Georg Riedels ”Idas sommarvisa”, den som börjar ”Du ska inte tro det blir sommar”. Kan inte någon sätta fart på årstidsväxlingen snart, förresten?

Medan vi väntar på det kan vi väl ta också veckans andra barnanknutna fråga: Vi hörde Susanne Reuter läsa sagan om Spök-Bodil.

Fast det skulle nog låta som en saga, om man i kvällens Rapport berättade, att våren kommer redan i februari. (Detta apropå att vi fick höra Rapport-signaturen.)

En fråga kvar, och det råkar vara Nils Ferlins ”I folkviseton”, den som börjar ”Kärleken kommer, kärleken går” och som har blivit mycket fint tonsatt av Herr T (Torgny Björk). Den här sången har jag ett mycket fint minne av. Birgittas syster Karin sjöng den för sin man Hasse plus oss övriga bröllopsgäster när vi var på deras bröllop nu för ganska länge sen en underbar sommardag i deras trädgård i Vallentuna.

Historien om Filmstaden i Råsunda. Och lite om min egen filmhistoria

27 januari 2016 15:46 | Film | 3 kommentarer

Mikaela Kindblom berättar i boken ”Den svenska drömfabriken” (Stockholmia förlag, 2015) historien om Filmstaden i Råsunda.

Jag har, fast i relativt sen tid, besökt Filmstaden, men jag har inga personliga minnen därifrån, däremot minnen av en mycket stor del av de filmer som helt eller delvis producerades där.

Det senare har att göra med att jag sen mycket unga år – jag kom till Sverige som sjuåring och gick snart på biomatinéerna på de båda biografer som på den tiden fanns i Kvissleby, hyggligt nära den lilla byn Juniskär på kusten i Njurunda där vi bodde. När jag hade börjat i realskolan i Sundsvall, gick jag regelbundet på bio också på de biografer som fanns inne i stan. I de tidiga tonåren såg jag, fast jag då bara var 14 år, den då barnförbjudna (= femtonårsgräns) ”Hon dansade en sommar” med Ulla Jacobsson i en mycket omskriven men egentligen högst oskyldig nakenscen.

Till det faktum att mitt filmintresse både breddades och fördjupades under gymnasietiden bidrog två olika saker.

Jag var ombud för – lösnummerförsäljare av gamla Folket i Bild, där Lasse Bergström 1954-1962 var en mycket skicklig filmkritiker, jag sålde som FiB-ombud filmade romaner som Birgit TengrothsTörst” och jag läste framför allt en rad romaner som följetonger i FiB. Många av dem, skrivna av de stora svenska proletärförfattarna, hade, när de kom i den här tidningen, fått ny aktualitet genom att filmas, och ibland illustrerades följetongerna av filmbilder. En av de mycket lästa femtiotalsförfattarna, Per Anders Fogelström, var andreredaktör för Folket i Bild, och hans böcker filmades, infördes som följetonger i FiB och återutgavs i FiBs folkbokserie.

Under gymnasietiden – jag tog studenten 1958 – kom jag också att se allt mer av konstnärligt smal film – jag har i svenskuppsatser också refererat till sådana filmupplevelser. Jag var under en del av gymnasietiden elevrådsordförande och med hjälp min kompis Anders Thunberg, senare känd journalist, vidgades elevrådets verksamhet till att också driva en filmstudio med visning av kvalitetsfilm.

Hösten 1959 påbörjade jag mina universitetsstudier i Uppsala, men den här staden med sina många biografer plus sin studentfilmstudio erbjöd också ett fantastiskt utbud av kvalitetsfilm för en filmintresserad ung man. Det förekom veckor då jag såg fler filmer än veckans dagar – mitt personliga rekord är fyra långfilmer samma dag.

Åren med småbarn att lägga hemma plus arbetsresor till Stockholm reducerade kraftigt mina biobesök (och dagens popcornosande salonger känns inte längre så inbjudande). Men två nya möjligheter att se film har tillkommit. Dels har TV länge visat bland annat äldre svenska långfilmer. Dels har vi skaffat först VHS-, sen DVD-filmer att se hemma i den egna TVn.

Så komna så här långt i texten har nog mina läsare förstått, att dottern Kerstins julklapp till mig i julas, boken om drömfabriken, hamnade hos precis rätt person.

Eftersom jag har sett nästan alla filmer från femtiotalet och fram till decennieskiftet 1960-tal/1970-tal, omnämnda i den här boken, och eftersom jag också har sett en mycket stor del av de äldre filmerna, allt från stumfilmseran och de tidiga ljudfilmerna till de filmer som gjordes före, under och efter andra världskriget, väcker de många filmbilderna i den här boken egna minnen av de här filmerna – jag har ju för övrigt skrivit om många av dem; se ovan under Kulturspegeln, Film. Mikaela Kindblom refererar inte heller i någon större utsträckning handlingen i de filmer hon skriver om, men blandningen av i allmänhet träffande iakttagelser, publikt och kritikermässigt mottagande samt, inte så sällan, udda men intressanta sidospår gör hennes framställning av den svenska filmens historia nöjsam att läsa. Fokus ligger naturligtvis på filmer, helt eller delvis tillkomna i Filmstaden i Råsunda, men när det krävs för sammanhanget, nämner hon också filmer producerade utanför SF-sfären.

Hon kan naturligtvis inte göra någonting åt det faktum, att både regissörer och de verksamma i filmindustrins många andra yrkeskategorier har varit män, men jag vill ge henne en särskild ros för att hon verkligen lyckas visa, att många skickliga filmmakare i ordets varierande mening – och jag talar här inte om kvinnor i filmroller – har varit kvinnor. Mai ZetterlingsÄlskande par” från 1964 är ett bra exempel – men det har alltså funnits betydelsefulla kvinnor inom produktionsdelen av filmbranschen långt tidigare.

Jag är också glad för att Mikaela Kindblom lyfter fram bredden i svensk film. I den här boken kan man såldes läsa både om Ingmar Bergman och hans filmer och om så kallade pilsnerfilmer, typ Weyler HildebrandsPensionat Paradiset” från 1937. Och jag tycker det är bra, att hon också ser förtjänsterna hos en mångproducerande regissör som Hasse Ekman.

Till det som gör den här boken till ett stycke levande filmhistoria hör Gösta Ekmans (den yngres) minnen från Filmstaden i Solna.

En film om det som var folkhemmet

18 januari 2016 19:01 | Film, Politik | 1 kommentar

Jag har inte läst Fredrik Backmans roman ”En man som heter Ove” från 2012, men en del filmrecensenter, vars omdömen jag har lärt mig att lita på, skriver att Hannes Holms (manus och regi) film från 2015 med samma namn är en mycket träffsäker filmversion av boken, möjligen med lite mer allvar och svärta blandade med alla skratt filmen framkallar.

Vi möter Ove, radhusområdets självutnämnde ordningsman, i filmens nutid lysande spelad av Rolf Lassgård, i filmens dåtid inte heller så tokigt gestaltad av Filip Berg. Både med hjälp av händelser i nutid och genom Oves tillbakablickar, utlösta av sådant som besök vid hustruns, Sonjas (Ida Engvolls) grav, djupnar bilden av Ove: Han blir begriplig mot bakgrund av sin arbetarbakgrund och det som hände hustrun och det barn som aldrig hann komma levande till världen. Vilken lysande skådespelare Lassgård är kommer också fram i andra enskildheter, till exempel när han ska läsa en sagobok för den nyinflyttade iranskan Parvanehs (Bahar Pars) barn.

Bahar Pars gör också hon en mycket fin rollprestation. Inte bara genom de yttre omständigheterna (inflyttning i området, svensk make med tummen mitt i handen) utan främst genom att spela en hjärtevarm och intresserad medmänniska med hjärtat på rätta stället.

Till det här kommer det hot en vitskjortad pamp (Johan Widerberg) i den kommersialiserade vårdsvängen utgör mot en av Oves grannar – men den senare räddas av, i någon mån, Ove och, framför allt, av en journalist (Anna-Lena Bergelin).

Allt det här är utomordentligt väl berättat. Möjligen tycker jag att den inlagda historien om två unga homosexuella män känns lite för konstruerat samhällstillvänd.

Men Ove själv känns oerhört äkta med sina gammaldags ideal, nu manifesta främst genom alla de taggar Ove riktar utåt. Också hans lust att ända sitt liv genom hängning (repet går av) och andra misslyckade försök känns äkta, faktiskt inte bara som en serie komiska malörer.

Och när Parvaneh mot slutet hittar honom död på riktigt, gråter jag lite i biomörkret.

Och när filmen är slut och jag ska gå sätter jag på mig min keps, en huvudbonad också filmens Ove alltid gick omkring i.

30 år sen vi gifte oss

18 januari 2016 16:06 | Deckare, Film, Mat & dryck, Ur dagboken | Inga kommentarer

Birgitta och jag har levt samman sen mitten av 60-talet, men i går, söndag, var det 30 år sen vi gifte oss. Vid det laget var våra barn för länge sen födda – Kerstin var så pass stor att hon, när vi kom hem efter den mycket oceremoniella vigseln, bjöd på egenhändigt lagad bröllopsmiddag, pizza.

Vi har aldrig gjort någon stor sak av vår bröllopsdag, men jag och Birgitta brukar fira den genom att göra något trevligt tillsammans.

Den här gången gick vi på bio; jag lyckades få biljetter på Royal – vi ville båda se ”En man som heter Ove”. (Jag ska skriva mer om den här högst sevärda filmen.)

Den här mannen, som heter Enn, gick därefter med sin hustru den ganska korta biten över Järnvägsparken till restaurang Stationen, kallad så för att den är inhyst i det som förr var Uppsala C.

Där åt vi tillsammans en mycket god och också i övrigt mycket trevlig middag. Vi valde att äta Entrecôte Café de Paris med tomat- och löksallad samt pommes frites och drack till det alkoholfritt rött vin. Avslutade sen med var sin dubbel espresso.

Sen tog vi taxi hem till Idrottsgatan och hann också se kvällens Agatha Christie-deckare i TV, en vad gäller huvudperson ändrad version av ”Den gula hästen” (”The Pale Horse”).

Melodikrysset nummer 2 2016

16 januari 2016 11:51 | Barnkultur, Film, Media, Musik, Teater, Ur dagboken, Varia | 6 kommentarer

Våldsamt svårt var väl inte veckans Melodikryss.

Jag gissar dock att en del melodikrysslösare, som inte är så hemma på klassisk musik, kan ha haft svårt med veckans exempel, vars titel man dessutom ville ha på tyska: ”Also sprach Zarathustra”, skriven 1896 av Richard Strauss.

Dagens första historia för barn skrevs av norrmannen Thorbjørn Egner: ”Folk och rövare i Kamomilla stad”. Den var mycket populär, när våra barn var små, men jag har ingen aning om hur känd den är för dagens barn.

Inte riktigt lika lätt var det att genast identifiera vem som läste ”Sagan om pannkakan”. Ledbokstäverna tydde på att det var fråga om någon Inga, så jag googlade sagotiteln tillsammans med Inga Gill, och det visade sig vara korrekt.

Två av dagens frågor var TV-anknutna.

Jag hörde till dem som såg ”Bröderna Cartwright” i TV, så den här seriens signaturmelodi kände jag omedelbart igen.

Också den svensk-danska ”Bron”, i vart fall den senast sända delen, har jag med intresse följt i TV. Fast här tog det ett tag, innan jag förknippade signaturmelodin med serien.

Utan tvivel var det Whitney Houston som sjöng ”Wanna Dance With Somebody”.

Och Adele (Adkins) har ju Anders Eldeman spelat tidigare i krysset, så det var inte heller svårt att komma på, vem vi i dag hörde i ”Hello”.

After Dark fick vi höra i ”La Dolce Vita”, känd från Melodifestivalen 2004.

Och så fick vi höra två melodifestivalare till:

Dels Carola Häggkvists ”Främling” från 1983, dels Arja Saijonmaas ”Högt över havet” från 1987.

Lennart Palm spelade Magnus Ugglas ”Jag mår illa”. För egen del har jag inte alls mått illa, men jag har kallats till en rad blodprov på Vårdcentralen för Waran-dosering av för mig själv helt obegripliga skäl. Just nu verkar mina värden ligga rätt igen i alla fall.

Hjärtat pumpar på det också, fast med hjälp av pacemaker. Så jag känner inte heller någon spontan lust att sjunga Bonnie Taylors ”It’s a Heartache”. Fast om jag tvangs sjunga den svenska versionen, ”Om du går nu”, skulle jag nog känna mig mindre väl till mods.

Inte heller väntar jag mig att det ska gå med Idrottsgatan 12 som med kära gamla 34an: ingen rivning är, så vitt jag vet, planerad av huset vi har bott i allt sedan mitten av 1960-talet.

Också er önskar jag ett liv i godan ro.

Jan Lööf, 75

14 januari 2016 16:25 | Barnkultur, Film, Konst & museum, Media, Politik, Serier | Inga kommentarer

Jan Lööf, serieskapare, barnboksförfattare, filmmakare, skådespelare, musiker med mera, fyllde 75 förra året, och hans serieförlag, Kartago, hyllade honom med boken ”Jan Lööf – 75 år”, på omslaget med tillägget ”av dumheter”. Den som har lyckats få till stånd det här verket, bland annat genom en rad samtal med den omvittnat motsträvige Jan Lööf, är Ika Johannesson, och hon har gjort ett gott jobb: har varit väl påläst och har sedan ställt relevanta frågor.

I boken medverkar också ett antal gamla kompisar och samarbetspartners med personliga vittnesbörd, några av dem intressanta, andra lite väl egotrippade, och allra sist ligger en text av Jan Lööf själv som faktiskt heller inte lägger något till helheten. Fast strax före den hittar man Isabella Nilssons mycket kunniga presentation av Jan Lööf för en utställningskatalog, tryckt för en utställning om Lööf och hans bildkonst på Göteborgs konstmuseum 2011, och den texten, måhända inte den roligaste men mest heltäckande, ger verkligen en bra bild av Lööf och hans verk. Utställningspresentationen kompletteras sen av en årtalsserie, där man kan se, vad Lööf har åstadkommit genom åren. Och det är inte lite!

När jag, med start i julnumret 1974, gjorde om det gamla partiorganet (s) Aktuellt i politiken till ett familjemagasin med inte bara politik utan också allmänreportage, noveller och annat à la seriös veckotidning, började jag också publicera tre tecknade serier. Ett av de självklara valen var Jan Lööfs ”Felix”, en märklig mix med inlån av klassiska äventyrsberättelser som Fantomen, Tarzan och Dracula. Det blev tre strippar per nummer, och jag skrev själv de resumétexter som skulle få nytillkomna läsare att gå in i de här äventyren.

Ett par andra veckotidningar gjorde också försök att få Lööf att teckna något helt nytt åt dem. Folket i Bild/Kulturfront publicerade till exempel hans ”Bellman”, ett projekt som havererade, kanske mindre på grund av att Lööf var sosse än på grund av att redaktionen försökte lägga sig i hur han gjorde serien.

Lite längre gjorde han ”Ville” för KFs Vi, och jag hörde till dem som jublade. Jublade gjorde däremot inte familjen Palme, detta eftersom den tyckte, att Olof, som Lööf gav en roll i serien, enligt dem var så fult tecknad. För egen del försvarade jag Lööf och försökte förklara för den här uppenbarligen serieovana familjen, att den nog helt enkelt inte var tillräckligt van vid serier. Och jag fortsatte självfallet för egen del att publicera ”Felix”. I den aktuella boken relaterar Lars Westman, dåförtiden på Vi, sina försök att blidka familjen Palme genom att få Lööf att teckna Olof Palme lite snyggare.

Boken om Jan Lööf och hans verk lever också i mycket hög grad på att dess nära 300 sidor i så hög grad återger Jan Lööfs bilder, även till hans många barnböcker. Det Ika Johannesson förstås tar upp med Lööf är också den kritik han har fått för att hans bokhjältar, Pelle och andra, i så hög grad är killar. Avsaknaden av tjejer förklarar Lööf med att han faktiskt har haft svårigheter – tekniska alltså – att få till tjejer på bild. Men det finns undantag som Matilda.

Annars hör det till Lööfs mästerskap som tecknare att få till märkliga och detaljrika miljöer, och han klarar också att teckna historiska och andra personer, som man omedelbart kan identifiera.

Den här hyllningsboken är faktiskt en mycket bra introduktion till Jan Lööfs värld.

För egen del är jag övertygad om att ni, om ni på någon av de många vägarna dit – se ovan – tar er in i den, för evigt kommer att vara fast.

Melodikrysset nummer 1 2016

9 januari 2016 12:13 | Film, Mat & dryck, Media, Musik, Politik, Ur dagboken | 11 kommentarer

Alla helgerna har gjort att jag lite har tappat kollen på vad det är för veckodag. Så när jag i morse vaknade en stund före åtta, gick jag först och la mig igen. Men så ringde hustruns väckarklocka, och efter en stund kom jag på, att det ju var lördag och melodikryss. Sen gick jag raskt upp och gjorde mina vanliga morgonbestyr: rakning, dusch, kläder på och sen ett par mackor, osockrad juice, lättfil och nybryggt kaffe.

Så jag var på bästa humör, när Melodikrysset startade, och den musik Anders Eldeman i dag spelade gjorde mig genomgående ännu gladare till sinnet.

Allt från Monica Zetterlund med ”Gröna små äpplen” (Stikkan Anderssons översättning av ”Little Green Apples”) till M A Numminen med ”Haren satt i gropen”. Jag har allt som Monica har gjort på skiva och det mesta också av M A Numminen.

”Allt går ju mä elektricitet”, elström alltså, sjöng Tage Danielsson i ”Elektricitetsvisan” – vilket inte hindrade att han var mot kärnkraft.

Två exempel på filmmusik fick vi också, båda hämtade ur filmer som jag minns med glädje. Vi fick höra ”Zorbas dans” ur Michael Coroyannis’ ”Zorba” (1964), där Anthony Quinn gjorde titelrollen som Zorba. Och så fick vi höra ”April In Paris” ur filmen med samma namn (1952) med Doris Day i en av huvudrollerna. Men melodin är mycket äldre, från 1933, och skriven av Yip Harburg, den amerikanske radikalen jag tidigare har skrivit om.

En tidig vänsterman, fast i Sverige, var också Martin Koch. Han var både arbetarförfattare och diktare, tonsatte själv också egna vistexter. Till de mest kända hör ”Lyckan”.

Tänker man efter vad ”Euphoria” egentligen betyder, är steget faktiskt inte så långt till titeln på Martin Kochs visa. Loreen, Lorine Talhaoui med marockansk familjebakgrund, vann segern i både Melodifestivalen och Eurovision Song Contest 2012 med den här låten.

År 2000 vann Roger Pontare Melodifestivalen med den låt vi i dag fick höra på engelska. Men i svenskt original hette den ”När vindarna viskar mitt namn”.

1961 gjorde Neil Sedaka ”Happy Birthday Sweet Sixteen”, bättre i original, tycker jag, än Flamingokvintettens svenska version, ”Hon är sexton år i dag”. Men i båda versionerna finns alltså en tonåring.

Fast ännu bättre, åtminstone i min smak, är Nina Simone i ”My Baby Just Cares For Me”.

Jag är inte det minsta religiös, men jag lyssnar gärna också på religiös musik, om den har musikaliska och/eller textmässiga kvalitéer. En sån där sång som det svänger om är ”There Goes My Everything”, i Pelle Karlssons svenska version ”Han är min sång och min glädje”.

Fast själv håller jag med Jan Malmsjö när han sjunger ”Vår bästa tid är nu”, åtminstone om man med det menar medan man är i livet. I just det här fallet fick jag dock googla, om kompositören. Han visade sig heta Ture Rangström – men det handlar alltså inte om den Ture Rangström som vi som lyssnar även på hans sort av musik först kommer att tänka på.

Har ni som läser det här andra meningar än jag om dagens musikillustrationer, får ni gärna avge avvikande mening. Att jag har infört förhandsgranskning av inkommande inlägg har att göra med att jag inte vill att min mycket lästa blogg ska bli ett skyltskåp för rasistiska och främlingsfientliga kommentarer. Sådana stryker jag utan pardon.

Underbara människor som drivs över sina och ländernas gränser

3 januari 2016 16:01 | Film, Politik | Inga kommentarer

Underbara människor” kallades i Sverige Jasmin Dizdars film ”Beautiful People”.

Den gjordes 1998, med kriget i Bosnien som bakgrund, och dess regissör, Jasmin Dizdar, är själv bosnier. Men filmens handling utspelar sig, med ett remarkabelt undantag, i London, och de flesta medverkande är britter. Sammantaget är den här filmen ändå en på många sätt enastående skildring av hur det kom sig, att människor under krigen i forna Jugoslavien hamnade i Storbritannien (och för den delen också i Sverige).

Det intressanta är att Dizdar avhåller sig från att peka ut en enda skyldig sida. I stället pekar han på den blinda nationalismens galenskap, och det här skruvar han i filmens engelska miljö upp till en galenskap nära fars.

På en buss i London får två män, en kroat (Faruk Pruti) och en serb (Dado Jehan), syn på varann, och ett vilt slagsmål utbryter, detta utan att vi då ännu har en aning om varför de här båda slåss. Trots att busschauffören skiljer dem åt, återtar de strax slagsmålet och kastas sen av bussen. Sen följer en nästan chaplinartad jakt med avbrott för mer slagsmål på gatorna, och småningom hamnar båda på sjukhus. Eftersom de hamnar på samma sal, fortsätter fientligheterna med urkopplade dropp och liknande sabotage. Den tredje intagne på den här salen, en walesisk rebell och brandbombare (Nicholas McGaughey) kallar på hjälp från den resoluta sköterskan Tina (Sharon O Clarke), och mot slutet av filmen får hon hela det här gänget att tillsammans med henne spela kort.

Skildrad på det här sättet blir filmens handling alltför rätlinjig – Dizdar förflyttar oss åskådare ständigt mellan olika människor och situationer. Jag förstår ambitionen, att visa att det överallt på jorden och i alla delar av samhället finns olyckliga och galna människor, men en lite högre grad av stramhet hade kanske varit bra för helheten.

Nå, någon annanstans i London råkar en annan flykting från Bosnien, Pero Guzina (Edin Dzandzanovic), ut för en bilolycka och måste tas till sjukhus. Där vårdas han av en kvinnlig läkare, Portia Thornton (Charlotte Coleman), och de blir snart förälskade i varann. Hans möte, lite senare, med familjen Thornton – välbeställd; pappa Thornton (Roger Sloman) är Tory och hoppas snart få en ministerplats – blir också lätt farsartad. Till dess att Pero, vid själva bröllopsmiddagen, för gästerna på bruten engelska om sig själv berättar, att han under kriget i hemlandet har dödat andra, också kvinnor och barn.

Ytterligare en delhistoria har sin bakgrund i krigets Bosnien. Dzemila Hazibegovic (Valentina Giorgieva) och hennes man Ismet (Radoslav Youroukov) ber båda läkaren, doktor Mouldy (Nicholas Farrell), på bruten engelska om abort. Bakgrunden är att hon hemma, under kriget i Bosnien, utsattes för en massvåldtäkt, vars resultat babyn i magen är. Men doktorn, som först inte förstår, vägrar, och när barnet väl är fött, tar de ovilliga föräldrarna det till sina hjärtan. Barnet döps sedan till Chaos.

Doktor Mouldy själv har det heller inte lätt i livet. Hans rödhåriga hustru (Malee Hutton) har övergett honom, och mellan de båda föräldrarna pågår det lite av en dragkamp om de likaledes rödhåriga, dessutom bråkiga tvillingpojkarna Tims och Toms (Bobby och Joseph Williams) gunst. För att slippa leva helt ensam, låter Chaos med föräldrar bo hos sig.

Vi får också möta huliganen Griffin Midge (Danny Nussbaum) och hans mycket borgerliga föräldrar Roger (Roger Sloman) och Felicity (Heather Tobias). Griffin, med nazisympatier och drogproblem, utför tillsammans med två kompisar ett rån för att få råd att åka till Rotterdam för en VM-kvalmatch mellan Holland och England men kanske minst lika mycket för att kunna köpa heroin. På vägen hem är de så drogade, att Griffin på flygplatsen vacklar i väg till en lastvagn och somnar under dess presenning. Helt borta hamnar han sen i ett flygplan ur vilket han, tillsammans med förnödenheterna han har sovit på, med hjlp av fallskårm släpps ner över ett av Bosniens stridsområden. Han lyckas hejda en FN-konvoj och hamnar på ett fältsjukhus. Där förbereds just en benoperation utan hjälp av bedövningsmedel. Griffin bistår dock med heroin som ersättningsmedel och intervjuas till och med av brittisk TV. Väl hemma ser han ut att nå försoning med sina föräldrar. Griffin tar också hand om en bosnisk pojke, som har blivit blind under en granatattack.

Den Griffin på det bosniska fältsjukhuset har hjälpt genom att erbjuda heroin som bedövningsmedel vid operationen är BBC-reportern Jerry Higgins (Gilbert Martin). Higgins kommer hem helt förstörd, framför allt psykiskt. Terapeutisk behandling tycks åtminstone hjälpligt få honom att bli någorlunda normal igen. Men till sitt gamla värv som krigsreporter vill han inte tillbaka.

Och det är väl också filmens sens moral. Människor kommer tillbaka till normala värv, men aldrig kommer de tillbaka till det de var och det de ville bli. Ofta öppnas inte ens nya vägar, som för den afrikanske kvinna som, lite i förbigående i filmhandlingen, grips av polis för att utvisas.

« Föregående sidaNästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^