En vit men samtidigt förmörkad jul

26 december 2014 17:48 | Barnkultur, Film, Mat & dryck, Ur dagboken, Varia | 19 kommentarer

Att det blev jul även i vår familj är knappast min förtjänst.

I måndags gjorde jag ändå ett försök att bortse från den envisa infektion jag har drabbats av som kulmen på ett år av elände, det ena efter det andra, och gav mig frysande ut på stan för att äntligen handla julklappar. Men när jag efter ett par misslyckanden till slut hade lyckats hitta ett par Marimekko-nattlinnen åt Birgitta, var jag tvungen att ge upp – insåg helt enkelt att fortsatt julklappshandlande skulle innebära min egen undergång.

Så jag beslöt mig för att julklapparna till barnen och barnbarnen i år fick bli kuvert med pengar att handla själv för.

Mina övriga insatser inför jul är lika ynkliga. Men på julafton stapplade jag i alla fall upp till blomsterhandeln vid torget där man, en halvtimme efter stängning, troget väntade på mig för att leverera de vita syrener jag varje julafton ger till Birgitta. Därefter var jag in på Posten, som numera finns inne på ICA, där jag annars vägrar handla, och köpte frimärken till årets omgång julkort till Estland respektive Sverige. De las alltså i brevlådan först på julafton.

Alla vet hur viktigt min estniska barndoms syltakok är. Det gäller inte minst Birgitta, så i år var det hon som först beställde huvudingredienserna, fläsklägg och kalvkött, i den lilla gårdsbutiken med ekologiska produkter här i vår stadsdel, och sedan, när hon såg i vilket uselt skick jag var, också bar hem varorna.

Jag lärde mig att göra sylta på estniskt vis redan när jag var en liten pojke – min estniska mamma lät mig hjälpa till med upptrådningen av köttet, så jag har kunnat det här i praktiskt taget hela mitt liv.

Jag gör mycket julsylta – ingredienserna fördelas på tre stora grytor på spisen. Jag brukar använda mig av tre fläskläggar, i butiken skurna i mindre delar – observera att det är benen i läggarna som innehåller det bindemedel, som gör att syltan sen gelear sig, när den får svalna. På de här tre grytorna fördelar jag kalvkött, i vikt sammanlagt ungefär lika mycket som läggarna.

Sen häller jag i så mycket vatten att det täcker köttet, kokar upp och skummar av med en platt hålslev.

När kokvätskan sen är avskummad och påfylld, lägger jag övriga ingredienser i grytorna: i var och en ett par grovskurna gula lökar, ett par skalade och skivade stora morötter, ett par lagerblad och så faktiskt hela innehållet i små kryddburkar med svartpeppar, vitpeppar och kryddpeppar – i mitt fall går det alltså åt sammanlagt tre burkar av varje pepparsort – dessutom seltin. Ursprungsreceptet innehåller förstås salt, men jag som av läkare har fått rådet att hålla igen på saltet använder i stället seltin, och det går lika bra.

När det på nytt har kokat upp, drar jag ner värmen, kollar vattennivån – den sjunker, eftersom en del av vattnet kokar bort under det här långkoket – och fyller gradvis på med mer vatten. Grytorna ska i det närmaste vara helt fulla, så det blir rätt proportioner mellan kött och gelé – benen i fläskläggarna avger som sagt under koket bindämnen till gelén. Det här är ett riktigt långkok, tar flera timmar, så låt det för all del aldrig koka torrt!

Därefter tar jag upp bit för bit av lägg respektive kalvkött med hålslev och lägger över bitarna på ett stort emaljerat fat, där jag med hjälp av kniv och gaffel trådar upp dem grovt och avskiljer ben, fett och förstås morötter, lök och pepparkorn. Det upptrådade köttet lägger jag över i en stor stålbunke; de avskilda resterna kastas.

När allt köttet är upptrådat och samtidigt fördelat i mindre men ganska grova delar, rör jag om i bunken, så att kalvköttet och fläskläggen blandas.

Sen silar jag av kokspadet i de tre grytorna: samlar spadet (det som ska bli syltornas gelé) i något som man kan hälla ur och slänger lök, morötter och kryddor.

Konsum har jag också köpt stora aluminiumformar att göra syltorna i. Jag gjorde bedömningen att det jag hade skulle räcka till tolv syltor, så jag fördelade även i år köttet på botten av tolv aluminiumformar och fyllde sedan på med avsilat kokspad.

Slutligen förslöt jag formarna med lock och bar, efter det att de hade svalnat av lite, ut dem på balkongen, för att kallna och stelna. Där kan man lägga dem i en kartong, placerade i våningar (med tidningar emellan) i en stor banankartong. Att ställa ut syltorna på balkongen för att stelna är en utmärkt metod. Men man måste skydda dem, så att man inte lockar dit stora fåglar, som också gärna vill smaka på syltan, om de kommer åt.

Med kokt potatis och saltgurka är det här en av höjdarna på vårt julbord.

När vi på julafton för första gången provsmakade årets estniska julsylta, var den faktiskt perfekt: gelédallrig men med mycket högt innehåll av kalv- och fläskkött. Och genom den kryddningen, mer riklig än min estniska mammas, har jag också gett en mer modern touche åt en maträtt, ursprungligen gjord i det estniska lantköket, där man inte kunde slösa med dyra kryddor på det hör viset.

Särskilt stolt är jag över att vår dotter Kerstin, som inte bara är bagare utan också lever upp till sitt efternamn, noggrant frågade mig om hur jag hade fått till den här syltan. Jag tror faktiskt att min estniska familjetradition på den här punkten kommer att föras vidare.

Vår julaftonsmåltid och juldagskalaset med barn och barnbarn bidrog alla vuxna till. Där fanns många läckerheter, men mitt tillstånd är heller inte nu sådant, att jag klarar att göra en rättvis selektion. Men jag kan väl få lov att nämna, att den ganska sparsmakade Viggo, dagen till ära iförd slips, sågs äta av Birgittas inlagda sill.

Men för att återvända till huvudtemat för den här julbetraktelsen: utan avsevärda insatser från framför allt husets båda damer, Birgitta och Kerstin, plus några även från de tillresta Mattis och Karins sida, hade det inte blivit någon jul i år.

För mig har julen, som ni mina kära läsare vet, ingen religiös innebörd, men julen som en högtid då man träffas och månar om varann är något att slå vakt om.

Och alla förstod mitt tillstånd, begrep också varför de fick kuvert med pengar i stället för det de hade skrivit ner på sina önskelistor. För lilla Ella gick nog den fulla innebörden av det där kuvertet hon fick upp först i dag. När jag i förmiddags för henne berättade, att man kunde få leksaker och böcker för de där konstiga lapparna hon fick från farfar, sken hon upp och ropade JAAAAA!

Ella är så stor och har varit hos oss så många gånger, att hon numera känner sig riktigt hemma här hos oss. Särskilt lyckat är det när hon, som nu, får träffa också kusinerna Viggo och Klara, som ju, i en och en halv vecka långa perioder, bor hos sin mamma här hos oss. Och de två lite äldre kusinerna är så snälla mot minstingen i familjekretsen, att det är en fröjd att se det. Under julkalaset lekte de hur mycket som helst med sin lillkusin, byggde bland annat koja i vår dubbelsäng i sovrummet – det tog ganska lång tid att få ordning där igen.

Matti hade varit till en av mackarna på Svartbäcksgatan och fyllt på bensin i den bil han hade fått låna av Karins pappa för att ta familjen till Uppsala, men sent på kvällen, när det var dags för hemfärd – de bor på Söder i Stockholm – startade inte bilen. Ingenting hjälpte. Med förhoppning om att det här kunde vara en effekt av den plötsliga stränga kylan beslöt man sig för att stanna över natten och sen prova på nytt nästa morgon (i dag).

Men bilen gick inte i gång i morse heller. Ingenting hjälpte. Inte konsultationer med Karins pappa/bilägaren. Inte tillkallande av en av Mattis gamla uppsalakompisar, Martin, och assistens av hans bilbatteri.

När Matti sedan ringde Karins pappa igen för att meddela den dystra nyheten – bilen skulle användas för frakt till ett annat julkalas i Stockholm – visade det sig att Karins pappa i alla fall har ett heltäckande kostnadsskydd/serviceavtal för sådant här, så Matti fick adress till en användbar verkstad och sedan hjälp att bogsera dit bilen.

Sen fick han liksom Karin och Ella ta tåget till Stockholm.

Var är Anna och hennes flickor då? Nej, vi har inte förskjutit dem. De är sjuka.

Presenterna väntar. Fast när det blir något tillfälle att överlämna dem återstår att se.

Här tar vi alla olyckor på en gång. På julafton, när vi skulle se en av filmerna i Pilsnerboxen 2, la DVD-spelaren plötsligt av, gick inte ens att öppna igen. Fast just det fixade Matti på nolltid: drog helt enkelt ur vägganslutningen, och sen kollade vi, att den aktuella pilsnerfilmen faktiskt gick i gång.

Melodikrysset nummer 51 2014

20 december 2014 11:59 | Barnkultur, Film, Mat & dryck, Musik, Ur dagboken | 16 kommentarer

Jul, jul, strålande jul” var budskapet i en känd sång, signerad Edvard Evers och Gustaf Nordqvist 1921, men en svår och efterhängsen förkylning gör, att jag för min del knappast ens har kunnat börja med julförberedelserna.

Jul för hela slanten var det också i dagens upplaga av Melodikrysset.

Det inleddes med en sång som brukar vara med i vartenda julkryss, ”Adams julsång” (”O helga natt”), sjungen av Jussi Björling.

I övrigt gav oss Anders Eldeman den vanliga blandningen av julanknutna sånger.

Ett par julpsalmer är då en given ingrediens.

Gläns över sjö och strand” – ”Betlehems stjärna” – skrevs 1891 av Viktor Rydberg och ingick i hans ”Vapensmeden”, och tonsättningen gjordes 1893 av Alice Tegnér.

Betydligt äldre är ”Det är en ros utsprungen”, i tyskt original ”Es ist ein Ros entsprungen”.

Lär sig barnen de här klassikerna numera i skolan? Jag är själv inte kristen, men jag tycker att de hör till det svenska kulturarvet.

Av mycket kända julsånger spelades i dag ”White Christmas”, dock inte med Bing Crosby utan med Dean Martin.

Huruvida några av de andra jullåtar som spelades kommer att nå den här kultstatusen återstår att se.

Bland jullåtarna med utländska artister fanns Mel Tormés och Robert Wells’ (nej, inte han!) ”The Christmas Song”, i dag exekverad av Céline Dion.

Och så ”All I Want For Christmas” med Mariah Carey.

På den svenska försökslistan fanns också några kandidater:

Malena Ernman med ”I decembertid”.

Peter Jöback (som vi såg i TV i går) med ”Varmt igen”.

Och så trion Sanna Nielsen, Shirley Clamp och Sonja Aldén med ”Another Winter Night”.

Fast själv håller jag mig gärna till ett par barnklassiker.

Den ena heter på svenska ”Rudolf med röda mulen”, i engelskspråkigt original ”Rudolph the Red Nosed Reindeer”. Vad jag förstod, frågade Eldeman efter färgen – ”ett beskrivande ord” – i titeln, men jag vet inte om han ville ha svaret på svenska eller på engelska, red eller röd. En av mina trogna kryssbloggläsare säger, att Eldeman frågade efter originaltiteln, så då ska ni nog skriva red i krysset.

I mål går vi i dag i en annan färg. Vi hörde ”When You Wish Upon a Star”, på svenska ”Ser du stjärnan i det blå”, ur Disney-klassikern Pinocchio.

Disneykavalkaden på julafton missar jag aldrig!

En hjärtans god jul tillönskar jag alla mina läsare.

Manhattan lockar mer än kärleksintrigen

10 december 2014 17:34 | Film | 7 kommentarer

Jag har besökt New York några gånger och då alltid bott på Manhattan, också gjort långa promenader, ibland i sällskap med Birgitta, andra gånger då hon har varit upptagen av sina uppdrag på egen hand. Jag gillar den här miljön, inte minst dess kulturutbud.

Woody Allen’s (regi) – manus skrev han tillsammans med Marshall Brickman – ”Manhattan” (1979) har inte för intet hämtat sin titel från den stadsmiljö den skildrar. Dess foto är i svart-vitt, särskilt effektfullt i de skyskrapesilhuetter som inleder och avslutar filmen, men den gör sig också i skildringen av vardagliga miljöer som gatubilder med bostadshus, broar, människomyller. Igenkänningsfaktorn är hög: Filmen innehåller både ett besök på MOMA, Museum of Modern Art, och ett annat i Central Park. New York-skildringen – och själva filmstoryn – blir inte sämre av att då och då omslutas av George Gershwin’sRhapsody In Blue”.

”Manhattan” är en prisbelönt och högt rankad Woody Allen-film, men Allen var vad jag förstår själv ytterst tveksam om dess kvaliteter, och jag förstår honom. Kanske är jag för gammal och för luttrad av livet för att riktigt fängslas av dess trassliga och som jag tycker faktiskt för ytligt skildrade kärleksaffärer – inte ens den 42-årige Isaac Davis’ (Woody Allen) – ständigt dessa judar i Woody Allens filmer! – kärleksaffär med den blott 17-åriga Tracy (Muriel Hemingway) förmår riktigt fånga mig. När man är i min ålder, begriper man, att relationer med den skillnaden i ålder har svårt att hålla i längden. Isaac Davis har då redan varit gift med två andra kvinnor, bland dem Jill (Meryl Streep).

Nu är inte det här det enda kärlekstrasslet i den här filmstoryn. Isaacs bäste vän Yale (Michael Murphy) nöjer sig heller inte heller med Emily (Anne Byrne) som han är gift med utan har en historia med Mary Wilkie (Diane Keaton). Marys före detta man Jeremiah (Wallace Shawn) förekommer också i historien. Och Isaacs exfru Jill visar sig vara lesbisk och lever alltså ihop med Connie (Karen Ludwig).

För att klara sig ur sin egen knipa uppmuntrar Yale Isaac att ta över Mary, och när detta nya förhållande är ett faktum, distanserar sig Isaac med allehanda konstlade argument från unga Tracy. Men sen ångrar sig Yale i fråga om Mary, och då springer Isaac med andan i halsen över Manhattan till Tracy – bara för att finna att hon är på väg till en längre vistelse i London.

Om det blir något mellan dem också sen, efter London, får vi inte veta. I stället får vi se den där skyskrapesilhuetten av New York.

Ryskestnisk film i Robin Hood-stil

9 december 2014 17:48 | Film | Inga kommentarer

En svensk vän med stort intresse för mitt gamla hemland Estland har själv skaffat och sedan till mig lånat ut en ganska märklig film, producerad 1969 i Estland – vissa scener är också filmade i Lettland. Om jag berättar att antalet sålda biljetter i lilla Estland till den här filmen var 772.000 och i Sovjetunionen 44,9 miljoner, förstår ni kanske vilken publiksuccé den var.

Filmens estniska titel är ”Viimne reliikvia”, dess ryska ”Последняя реликвия”; i svensk översättning blir det här ”Den sista reliken”. DVD-utgåvan heter ”The Last Relic”.

Underlag för filmen, producerad av Tallinnfilm, utgör romanen ”Vürst Gabriel ehk Pirita kloostri viimsed päevad” (Fursten Gabriel eller Pirita klosters sista dagar), 1893, skriven av den estniske författaren Eduard Bornhöhe (1862-1923). Jag har inte läst den här romanen, men en ganska lång analys (på estniska) på nätet visar, att filmversionen tar sig en hel del friheter gent emot bokoriginalet.

Regissören är ryss, Grigori Kromanov, men manus har skrivits av Arvo Valton och musiken av Uno Naissoo och Tõnu Naissoo, samtliga ester. För redigeringen står Lennart Meri, senare president i Estland.

Skådespelarna är ryssar, ester och letter, och filmens grundspråk är ryska, men den finns även dubbad till estniska. Den som lyckas få tag på DVD-versionen kan också få engelsk undertext.

Filmen är gjord i färg. Sångerna i den ryska versionen framförs av Georg Ots (1920-1975), operasångare men också publikkär tolkare av populärmusik. (Somliga har väl också under åren 1980-2000 rest mellan Helsinki och Tallinn på färjan M/S Georg Ots.)

Att filmen trots sitt nationalistiska tema – den utspelar sig under livländska kriget 1558-1583 – lät sig göras under sovjettiden har säkert att göra med att dess huvudperson, fursten Gabriel (Aleksandr Goloborodko), i vart fall i filmversionen har rysk far och estnisk mor och att han kämpar mot tyskar och svenskar. I den här historiens slut anfalls Tallinn (i den verkliga historien av ryska styrkor), och klostret i Pirita bränns ner, vilket ägde rum 1577.

Till den här filmens obestridliga kvaliteter hör att den är gjord som äventyrsfilm i bästa Robin Hood-stil – dess stridsscener och gags står inte för oss kända klassiska äventyrsfilmer efter. Mycket riktigt möter vi här också munkar och nunnor som den ränksmidande broder Johannes (Rolan Rõkov) och en egensinnig abedissa (Elza Radziņa). Och broder Tuck har, åtminstone vad slagsmål beträffar, en like i Siim (Uldis Vazdiks).

Den här historiens Marion är den tyska adelsfröken Agnes von Mõnnikhusen (Ingrīda Andrina), och givetvis har Gabriel också en rival – en prins John – som vill slå undan benen på honom. Den romantiska delen av filmen är kysk som en hollywoodfilm från efterkrigstiden. Men äventyrsdelen är faktiskt välgjord.

Robin Hood som riktig rövare

7 december 2014 15:45 | Barnkultur, Film, Teater | Inga kommentarer

Under mina pojkår var Robin Hood en av de självklara hjältarna.

Robin Hood-gestalten har följt mig genom livet, som hjälte i böcker, i en rad filmer och i serieversioner. Jag har mött honom i Walter Scott’sIvanhoe” och i Howard Pyle’s och i svensken John O Ericssons pojkböcker, givetvis också senare i Walt Disney’s filmversion. Men när jag i fredags efter premiären på ”Robin Hoods hjärta” mötte en av våra kommunalpolitiker (S), till åldern mycket yngre än jag, visade det sig, att han för sin del till min förvåning tidigare bara hade tagit del av disneyversionen.

Publiken – oftast yngre än jag och med barn i sällskap – jublade åt David Farr’s och den isländska teatergruppen Vesturports scenversion av historien om Robin Hood, ”Robin Hoods hjärta”. Den här versionen av Robin Hoods äventyr skiljer sig i flera viktiga avseenden från den etablerade bilden av Robin Hood, de fattigas vän i nöden – men man måste då genast tillägga, att även om Robin Hood en gång i urtiden har funnits, vet vi egentligen mycket lite om honom. Nå, här hamnar han till slut på rätt sida i alla fall, fast detta är till stor del Marion’s fötjänst; det är hon som är rättrådig.

Den här pjäsens stora charm har väldigt mycket att göra med det vi betraktar som ram, utanverk: Scenen är Sherwoodskogen med täta lövverk som döljer rövare och de rep som är deras överfallsredskap. Skådespelarna fäktas, gör volter, är i ständig rörelse. Vi ser en och annan av de agerande slukas av ett flammande helvetesgap (ett vulkaniskt isländskt slukhål?); andra dyker upp ur en damm i skogen. Också ljudnivån på scenen är ofta öronbedövande.

För den beröm värda scenografin står Gisli Örn Gardarsson. Koreograf, i programmet benämnd slagsmålsinstruktör, är Kevin McCurdy. Översättningen till svenska har gjorts av Bengt Ohlsson, och för dramaturgin står Åsa Lindholm.

Rollen som Robin Hood, här alltså mycket mer av en rövare än i de böcker och filmer jag nämner ovan, kreeras av Logi Tulinius. Han blir betuttad i jungfru Marion (Emelie Wallberg), men eftersom han har en ganska antikverad syn på vad tjejer kan – de kan till exempel inte bli rövare i skogen – klär hon ut sig i manskläder och kallar sig Martin samt slåss som en riktig karl som det brukar heta. Robins antagonist, också i fråga om Marions gunst, prins John, spelas utmärkt av Robin Keller. Nämns bör också Marions hjälpreda Pierre (Mathias Olsson), understundom feg men vinnande i längden.

Hur det hela slutar? Jo, Robin och Marion får varann, i det senare fallet trots farsans inledande motstånd. Det blir en happy end, fast mer komisk än romantisk.

Melodikrysset nummer 48 2014

29 november 2014 11:58 | Film, Media, Musik, Politik, Ur dagboken | 2 kommentarer

Anders Eldeman inledde dagens kryss med att bland annat berätta, att det kom in ett rekordlågt antal svar på förra veckans kryss. Jo, det innehöll knepigheter, men det brukar betyda att jag för egen del får rekordmånga besökare på min kryssblogg, och så var inte fallet i det fallet – tvärt om var antalet besökare avsevärt lägre än det normalt brukar vara. Förklara det den som kan!

Nå, även jag har luckor i mitt musikvetande, men jag brukar täppa till dem också. Namnet på gruppen som sjöng ”Leave It” dök till exempel inte upp ur någon vrå av minnet, men eftersom bara mittenbokstaven av sammanlagt tre fattades, kunde svaret knappast bli något annat än Yes. Och självklart kollade jag sen på nätet låttiteln mot det gruppnamn som dök upp i huvudet.

Andra kan ha haft svårigheter med dagens operettouvertyr, hämtad ur ”Läderlappen”, signerad Johann Strauss den yngre.

Sen var det mycket svenskt i dag, och svensk populärmusik i vid mening kan jag hyggligt bra.

Dagens kryss började med ”Counting Miracles” med Jerry Williams och Malena Ernman, båda artister som jag blir glad av att få höra.

Jag kan inte hjälpa att jag tycker att de svenska eurovisionsschlageruttagningarna förr producerade fler bidrag, som sen verkligen blev schlager i ordets rätta mening. Ett exempel spelades i dag, Bengt Palmers’ och Björn Skifs’ ”Michelangelo”, den som i dag spelades i en engelskspråkig version. Men den svenska refrängen sitter som berg i minnet: ”Michelangelo, kan du svara på”.

Lite hjälp på traven fick vi lyssnare/lösare genom Anders Eldemans hint om att två av dagens artister, spelade i följd, hade något gemensamt: Jo, båda har varit programledare för ”Allsång på Skansen”.

Först hörde vi Petra Marklund med ”Sanningen”.

Och sen hörde vi Lasse Berghagen i ”Hemma igen”.

För egen del är jag inte någon Sven Ingvars-fantast, men Niklas Strömstedts ”Byns enda blondin” är hur som helst en ganska kul låt.

För egen del gillar jag melodikryss, som innehåller också äldre schlager.

Som i dag Lasse Dahlquists och Gideon Wahlbergs käre gamle ”Axel Öman”.

Eller att få höra Edvard Persson besjunga Gamla stan, ursprungligen i en film från 1934.

Till de där närmast eviga låtarna får man väl i dag också räkna ”Öppna landskap”, skriven av Ulf Lundell.

Eller, i en lite annan genre, Eva Dahlgrens ”Jag klär av mig naken nu”.

Och ”Handle With Care” med Traveling Wilburys, bland dem Bob Dylan och Roy Orbison, är verkligen inte dum den heller.

Melodikrysset nummer 47 2014

22 november 2014 12:46 | Film, Mat & dryck, Media, Musik, Politik, Ur dagboken | 4 kommentarer

I dag hade jag problem med Melodikrysset. Jag vaknade senare än jag brukar, och eftersom jag är diabetiker och därför absolut inte ska hoppa över frukosten, var jag tvungen att ta med den in till mitt arbetsrum där jag har datorn och radion. De båda frukostmackor jag gjorde på det surbröd hustrun hade köpt i den lilla lantvarubutiken vi har i vår närhet fick i alla fall humöret att stiga.

Men till att börja med hade jag i dag kramp i fingrarna, något som inte bara försvårade googlesökningar utan också gjorde att jag inte riktigt kunde tyda det jag försökte klottra ner av Eldemans ledtrådar och till och med frågor. Men sen har jag lyssnat noga på snabbgenomgången och med hjälp av den förtydligat mina ledtrådar och svar.

Ålderskrämpor är inte kul att få. Den som ändå vill läsa mer om dem, kan ju gå vidare till bloggtexten närmast under.

Till råga på allt spelade Anders Eldeman i dag massor av ljudillustrationer som verkligen inte ligger mina egna musikminnen allra närmast.

Jag kan ju ha hört Alina Devecerskis hit från 2012, ”Flytta på dig”, men jag minns den inte.

”Sun Street” från 1986, med dess na-na-na-na, minns jag definitivt, men Katrina and the Waves fanns inte kvar i minnet.

Sonja Aldén känner jag förstås till och har hört en hel del med – men den nya ”Snön” hade jag tidigare inte hört.

Och Alice Cooper, i dag med ”School’s Out” från 1972, är mig naturligtvis bekant – men jag har faktiskt inte en enda Alice Cooper-skiva.

I dag gick det som sagt trögt, och det tog följaktligen till och med en stund att identifiera Agnetha Fältskog i ”Back On Your Radio”.

Och då är det väl lika bra att bekänna, att jag aldrig har tittat på Dame Edna (Barry Humphries) – i dag i ”I Will Suvive” – heller.

Mer förtrogen är jag med ”Mosebacke Monarki”, där Moltas Eriksson gjorde sin ”Norge”, den som fick en norsk replik kallad ”Sverige”.

Från en typ av rörliga bilder till en annan:

Jag har sett Hasse Ekmans ”Med dig i mina armar”, där titelmelodin komponerades av Kai Gullmar och dess text skrevs av Hasse Ekman själv.

”Trollkarlen från Oz” blev en underbar barnfilm med Judy Garland, och där förekom sången ”Over the Rainbow”. Jag har skrivit om både filmen och boken den bygger på, skriven av Frank L Baum – se ovan under Kulurspegeln, Barnkultur.

Charlie Chaplin har jag väl mer eller mindre komplett i min filmsamling, och jag har också själv skrivit om hans ”Moderna tider” – se ovan under Kulturspegeln, Film – där hans egenkomponerade ”Smile” ingår. På den hade Anders Eldeman hängt ”The Entertainer” med Scott Joplin. Den ingick i en mycket sevärd film med Paul Newman, ”Blåsningen”.

Äldre schlager glömmer jag heller inte så lätt. En sådan är ”Under ekars djupa grönska”, vars religiösa miljö – för att citera Anders Eldeman – är ”en gammal sockenkyrka”. Den minns vi med Carli Tornehave.

Sist ut i dag blir Björn Afzelius. Han skrev, med kubansk förlaga, sin fina ”Sång till friheten” 1982. Texten, som alltså handlar om friheten, inte någon kvinna, börjar ”Du är det finaste jag vet”.

Själv har jag alla Björns skivor, också hans sångböcker, signerade av honom själv efter en spelning under en av danska Socialdemokratiets partikongresser. Jag har faktiskt också träffat honom under en av norska Arbeiderpartiets valvakor, liksom jag själv välkomnad in i den innersta kretsen runt partiledare. Björn var omåttligt populär i våra grannländer och talade bland annat, kunde jag själv konstatera, idiomatisk danska.

Melodikrysset nummer 46 2013

15 november 2014 11:52 | Barnkultur, Film, Musik, Politik, Teater, Ur dagboken | 4 kommentarer

Våldsamt svårt var det inte den här gången.

Den enda fråga som låg utanför det jag ganska lätt klarade var den om vem som hade skrivit ”Hey Let’s Celebrate” åt Hep Stars. Jo, Per Gessle.

För min del underlättas krysslösandet av att Anders Eldeman ganska ofta använder sig av artister som jag i och för sig inte har på skiva men som jag har lärt mig att identifiera bland annat med hjälp av Melodikrysset.

En sådan är Enya – Ethne Patricia Brennan – som vi i dag hörde sjunga på låtsasspråket ”loxian”.

Filmen ”Titanic” från 1997 brukar också återkomma. I dag fick vi höra ”My Heart Will Go On” med Céline Dion.

Därmed är vi inne på ämnet filmer.

En klassisk svensk sådan är Gustaf Molanders ”En stilla flirt” från 1934. Titelmelodin skrevs av Jules Sylvain.

Ur film, fast på TV, var också signaturmelodin till ”Morden i Midsomer” hämtad. Det är ju en evighetsserie av ganska skiftande kvalitet, men den är ändå en av de få TV-deckare jag gärna ser.

Filmanknytning har också ”Trollkarlen från Oz”, även om ”Lyckans brunn” med Lisa Nilsson och Tommy Körberg härrör från en sen scenversion.

Klassisk musik verkar många melodikrysslösare inte vara så förtrogna med, men ”Ödessymfonin”, skriven av Ludwig van Beethoven 1804-1807, känner väl ganska många ändå igen.

Och dagen svenska topplåtar av lite olika karaktär var väl inte heller så svåra.

Ted Gärdestads ”För kärlekens skull” känner väl alla igen, men det var inte det fråga gälle utan vem som har gjort den tolkning som spelades. Jo, Tomas Andersson Wij, en artist som jag har allt av i mina skivhyllor.

Sven Ingvars har jag inte i min skivsamling, men den som genom åren har lyssnat på Svensktoppen har ju inte undgått låtar som ”Säg inte nej, säg kanske, kanske, kanske”.

Povel Ramel har jag både sett och hört på scen och har praktiskt taget allt av på skiva. Så för mig är det ganska lätt att komma i håg inledningen till ”Underbart är kort”: ”Bara en enda ros…”.

Jag kan ju inte säg att jag har gillat allt i min gamle, nu döde partivän Thore Skogmans musikaliska repertoar, men han var faktiskt en ganska mångsidig musikskapare. Ibland har andra skapat överraskande bryggor till hans verk. I dag fick vi höra ett exempel: ”Pop opp i topp” med Dag Vag.

Det var väl alltihop för i dag.

Men snart får vi besök av Mattis och Karins lilla Ella, och då blir jag farfar i stället för krysslösare.

Fars dag – mer kärlek än fars

9 november 2014 15:19 | Barnkultur, Film, Mat & dryck, Politik, Prosa & lyrik, Ur dagboken | 14 kommentarer

Dottern, Kerstin, kom just hem med en oerhört vacker, höstfärgad bukett på Fars dag. Jag har satt den i en lika vacker mörkblå glasvas.

Jo, vi firar Fars dag.

I morse gick Birgitta upp före mig och gjorde smörgåstårta med skaldjur, läcker och så stor att vi hade den även till lunch.

Och som vanligt uppvaktade hon mig med böcker och filmer, lite i taget inköpta genom Böckernas klubb.

Som vanligt fick jag den senast på svenska utgivna boken av Arto Paasilinna, ”De oanständiga profeterna i Tibet”.

Mer finskt: Jag fick också Agneta Rahikainens Edith Södergran-biografi, ”Kampen om Edith”. Jag har sedan gammalt Edith Södergrans samlade dikter och har läst dem.

Jag var ju bland mycket annat socialdemokratins egen IB-utredare, vilket resulterade i redovisningen ”Vitbok”, och har därför skaffat mig en del kunskaper även om den underrättelseverksamhet som föregick IB. Nu har jag i farsdagspresent fått Jan Bergmans bok om C-byråns kvinnliga agenter under andra världskriget, ”Sekreterarklubben”, som jag ser fram mot att läsa.

Den fjärde boken jag fick i farsdagspresent tilltalar det barnasinne jag också har kvar: ”Skor”, med verser av Lennart Hellsing illustrerade av Fibben Hald.

I den hittar jag genast perspektiv som också är mina, till exempel på de ganska många kungamiddagar jag deltog i under hustruns talmanstid:

Lättelunda ter sig livet vid banketterna,
man serverar elegant de tio rätterna.

Folk i farten, kungarikets grädda
kommer dit i högtidskläder klädda.

Sen de fraktats fram i egna Porschen
njuter de champagne ur Orreforsen.

Bland brokader, krås och sidendamast
tävlar de om vem som sitter stramast.

Här hålls noga reda på detaljerna,
ordensband, kraschaner och medaljerna.

Eldigt blixtrar det från diamanterna
som bärs upp av gubbarna och tanterna.

Men därnere, under festens bord, det runda,
lever deras lägre jag helt annorlunda.

På en persisk matta, i ett blomstervimmel
samlas skorna under sin mahognyhimmel.

Filmer fick jag också på Fars dag, att se tillsammans med givaren, hoppas jag.

Där fanns Wes AndersonsThe Grand Budapest Hotel”.

Och så ”Den stora hembiträdesboxen”, där sådana som bröderna Östermans huskors och Kristin kommenderar. Lite fars skadar ju inte heller på Fars dag.

* * *

Fram mot kvällen ringer också sonen Matti – själv far till lilla Ella, som i bakgrunden, ute i en lekpark, hojtar åt farfar, för att gratulera på Fars dag.

Och sent på kvällen hörs även Anna, som till funktionen ser också mig som pappa, av per telefon.

Melodikrysset nummer 45 2014

8 november 2014 12:12 | Barnkultur, Film, Media, Musik, Ur dagboken | 4 kommentarer

Dagens kryss sände Anders Eldeman från en belönad lösares hem, där det också fanns andra lyssnare/lösare, familjemedlemmar och vänner.

Kanske var det som en anpassning till detta Eldeman hade konstruerat sitt kryss så att det började med en hel rad lätta frågor.

Det var först ganska långt in i krysset, när det blev opera, som det kan ha blivit lite knepigt för ett antal lyssnare/lösare. Det som spelades var hämtat ur ”Pärlfiskarna” med musik av George Bizet. Inte ens jag som har sett ganska mycket opera har sett just den på scen.

Fast för just mig var nästa fråga, den med anknytning till en TV-tävling, betydligt svårare. Jag har nämligen aldrig sett något enda avsnitt av ”Idol”, och Sebastian Karlsson och hans ”I Can Feel You” kan jag åtminstone inte påminna mig att jag har hört förut.

Jag har för all del aldrig heller, mer än tillfälligt i början, sett ”Rederiet”, men i det fallet identifierade jag omedelbart signaturmelodin.

Allt annat var lugna gatan, för mig i alla fall.

Krysset började urlätt med Fred Ebbs och John Kanders ”New York, New York”, med sång av Frank Sinatra. Den finns förresten också med i en film från 1977 med samma namn, fast då sjungs den av Liza Minnelli.

Västerut förde oss också Lasse Dahlqvist 1941 i sin ”Hallå du gamle indian”.

Och även nästa låt hade USA-anknytning: Vi hörde Bruce Springsteen sjunga ”High Hopes” på CDn med samma namn.

Amerikan är också Ben E King, som vi senare i krysset hörde i ”Stand By Me”.

Britt är däremot George Harrison, som fick avsluta dagens kryss med ”Any Road”.

Vägar, fast över daggstänkt berg, förekom också i ”Vi går över daggstänkta berg”. Men den är faktiskt skriven i början av 1900-talet, och när jag på 1940-talet fick sjunga den i skolan, fick vi lära oss att sjunga den som ”Vi gå över daggstänkta berg”.

Det är november månad, så det var väl inte helt fel av Anders Eldeman att spela ”Höstvisa” med text (kolla ovan under Kulturspegeln, Sångtexter) av Tove Jansson och musik av Erna Tauro.

Men som vanligt hos Eldeman förekom där också årstidsbesvärjelser.

Och vem skulle inte vilja se mer sol, den som förekom i Putte Wickmans och Ivar Renlidens ”Så skön som solen”?

Så vi kan väl med Eldemans och Cornelis Vreeswijks hjälp sluta med att frambesvärja den sommarstämning med doft av loge som finns i ”Balladen om Herr Fredrik Åkare och den söta fröken Cecilia Lind”.

Balladen om Herr Fredrik Åkare och den söta fröken Cecilia Lind

Text: Cornelis Vreeswijk
Musik: Engelsk traditionell melodi (”Monday Morning”)

Från Öckerö loge hörs dragspel och bas
och fullmånen lyser som var den av glas.
Där dansar Fredrik Åkare kind emot kind
med lilla fröken Cecilia Lind.

Hon dansar och blundar så nära intill,
hon följer i dansen precis vart han vill.
Han för och hon följer så lätt som en vind,
Men säg varför rodnar Cecilia Lind?

Säg var det för det Fredrik Åkare sa:
Du doftar så gott och du dansar så bra.
Din midja är smal och barmen är trind.
Vad du är vacker, Cecilia Lind.

Men dansen tog slut och vart skulle dom gå?
Dom bodde så nära varandra ändå.
Till slut kom dom fram till Cecilias grind.
Nu vill jag bli kysst, sa Cecilia Lind.

Vet hut, Fredrik Åkare, skäms gamla karln!
Cecilia Lind är ju bara ett barn.
Ren som en blomma, skygg som en hind.
Jag fyller snart sjutton, sa Cecilia Lind.

Och stjärnorna vandra och timmarna fly
och Fredrik är gammal men månen är ny.
Ja, Fredrik är gammal men kärlek är blind.
Åh, kyss mig igen, sa Cecilia Lind.

Cornelis spelade in den på ”Grimascher och telegram”, Metronome, 1966

« Föregående sidaNästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^