En långfredag som avslutades med polsk film

25 mars 2016 23:37 | Film, Handel, Mat & dryck, Media, Musik, Serier, Ur dagboken | Inga kommentarer

Vi har ägnat hela veckan åt att få ordning på allt vi har fraktat till sommarhuset i Öregrund, där vi nu kommer att bo permanent mer än ett halvår framåt och sen också under flertalet höstveckohelger fram till allhelgonahelgen. Allt har sin bestämda plats – böcker, DVD-filmer, CD, barnbarnens godnattböcker, kläder och skor av olika typ och för olika ändamål – och måste sorteras innan det ställs på sin utvalda plats. Vi spar de ganska många periodiska tidskrifter och alla de serietidningar och seriealbum jag skaffar och läser, och eftersom mitt hälsotillstånd de senaste åren har varit knackigt, har det osorterade materialet av det här slaget gradvis växt. Nu har jag sorterat allt det här och packat ner det i kartonger i förhoppningen att få hjälp av sonen, Matti, med att lyfta upp det här på vinden.

Han ska dessutom hjälpa Birgitta med att ta ner och frakta bort de många klängväxterna på flera av väggarna – en lokal målerifirma, som vi tidigare har anlitat, ska göra en nödvändig ommålning av vårt sommarhus. Hoppas Matti orkar allt det här. Av mejlväxling har jag förstått att han själv har hälsorelaterade problem, som hittills inte har gått att riktigt läkarbestämma.

Men oavsett detta längtar vi efter honom, Karin och deras barn, Ella och Sofia, som alla kommer hit på påskdagen.

Jag vet att Ella redan känner sig hemma här i vårt sommarhem, och snart kommer lillasyster Sofia att också göra det. Vårt sommarhus i Öregrund är självklart våra egna barns sommarland, och det är roligt, att det finns en stor chans för att de för det vidare till sina barn.

I morgon kommer jag och Birgitta att efter Melodikrysset ägna oss åt äggmålning så som jag lärde mig att göra det i min estniska barndom: äggen sveps in i ett rikligt lager av lökskal och annat som avger färg och så gör man ett litet tyginsvept och trådsammanhållet paket av alltsamman och kokar ganska länge.

Några av de här äggen äter vi sen upp till lunch tillsammans med Abba-sill och dito ansjovisfiléer och någon kokt potatis plus gräddfil.

Jag är fiskarson och har en stark dragning till fisk, men Birgitta delar min vurm för havets läckerheter. I dag bjöd hon på rökt sik och rökt röding, levererade till vårt Coop av lokala Stora Risten fisk. Till det serverade hon kokt potatis, hackad rödlök, bitar av röd paprika och så Coops lätta crème fraiche med paprika och chili.

Den här fisken, som säljs också på till exempel Hötorgshallen i Stockholm, är en del av det förträffliga utbudet på vårt Coop Konsum i Öregrund, en butik jag inte nog kan berömma. Expediterna är – som i dag när jag sökte ett par lite ovanliga ingredienser till morgondagens middag (det är min tur att laga mat då) inte bara kunniga utan också vänliga och hjälpsamma. I dag mötte jag för första gången för säsongen min mångåriga (men mycket yngre) konsumkompis Marina och fick en välkomstkram till Öregrund. Marina hjälper mig inför varje påskhelg att samla lökskal (av gul lök) ur underredet till löklådan i butiken.

I den här butiken möter jag också många andra, både öregrundsbor och sommargäster, som jag känner eller som bara känner igen mig, och vi nickar och hälsar. I dag kom ett inte purungt par fram och berättade, dels att de brukar läsa min blogg, dels, med stort gillande, att de hade tagit del av min utskällning av en oönskad telefonförsäljare.

Vi kan inte längre se TV 4 i vår TV med basutbud här i Öregrund – är det någon som vet varför TV 4 har åkt ur basutbudet här?

I och för sig överlever vi med bara SvTs kanaler också.

Men jag nämner det här närmast för att vi av det här skälet valde att avsluta vår kväll med att se den polska DVD-filmen ”Ida” på vår video. Det är en högst sevärd film, så den kommer jag säkert att skriva separat om.

Melodikrysset nummer 11 2016

19 mars 2016 11:59 | Film, Media, Musik, Trädgård, Ur dagboken, Varia | 10 kommentarer

Den oombedda datauppdateringen har fungerat allt sämre. Och i morse hade min dator ingen internetuppkoppling. Så jag har fått lov att låna dator.

På det hela taget tyckte jag inte dagens kryss var särskilt svårt. Dock fanns där några saker som beredde mig en smula huvudbry.

Till det svåra räknar jag för min del inte dagens operafråga. Det vi hörde var ”Nessun dorma” ur Giacomo Puccinis ”Turandot”.

Nej, det var en filmanknuten fråga som vållade mig lite huvudbry – jag har nämligen aldrig sett ”Bridget Jones dagbok”. Men med hjälp av Jamie O’Neill och ”All By Myself” hittade jag rätt.

Anknytning till en annan filmad figur, Astrid Lindgrens Pippi Långstrump, hade också Sara Riedels ”Sommaren är min”, vars musik har skrivits av sångerskans far, Georg Riedel.

Och då kan vi väl fortsätta på barnlinjen.

Vi fick till exempel höra ”Vi äro musikanter”.

Och dagens kryss inleddes med ”Det gåtfulla folket”, vars text skrevs av Beppe Wolgers till musik av Olle Adolphson. Fast i dag hörde vi den sjungas av Sven-Bertil Taube.

Två av dem som har lett ”Allsång på Skansen” förekom också i krysset.

Egon Kjerrman var känd för att sjunga hellre än bra, och den etiketteringen gjorde han skäl för också när han 1960 lekte rocksångare i ”Kom ner från taket”.

Vad gäller sångröst är Petra Marklund, hon som tidigare kallade sig September, överlägsen. I dag hörde vi henne i ”Det som händer i Göteborg stannar i Göteborg”.

Agnes, i dag med ”Got Me Good”, låter för all del OK.

Men frågar ni mig, föredrar jag Sara Varga och ”Spring för livet”, som hon tävlade med i Melodifestivalen 2011.

Christer Sjögren är ingen av mina favoriter, så jag har inget emot att han och Vikingarna i dag byttes ut mot en annan version av ”Till mitt eget Blue Hawaii”-

Så hade man av begripliga skäl också gjort med Beatles’ ”Here Comes the Sun”.

Att solen kommer hoppas jag verkligen. På måndag flyttar vi nämligen till Öregrund för sommaren. Och snart nog ska vi väl där kunna fylla vaserna med mer än en enkel tulipan.

Vår trädgård där är full av lökväxter.

En sevärd film, baserad på en ännu bättre roman

15 mars 2016 18:35 | Film, Prosa & lyrik | Inga kommentarer

Under mina politiskt formativa år i tonåren kände jag mig attraherad av syndikalismen: läste SACs Arbetaren, under en period Dagstidningen Arbetaren, och läste intensivt Stig Dagerman, både hans dagsverser och hans romaner.

Stig Dagerman, född 1923, dog redan 1954 – han tog sitt eget liv. Han sågs som en litterär stjärna, men flera av böckerna tillkom under stor vånda. Romanen ”Bröllopsbesvär” från 1949 är ett exempel både på hans stora litterära begåvning och på under vilken vånda det han skrev tillkom. Av Hans Sandbergs efterskrift i utgåvan i Stig Dagermans Samlade skrifter, 8, kan man läsa mer om hur den här romanen bytte titel och fokus och levererades i etapper till förlaget, Norstedts.

Av efterskriften framgår också, att den här romanen, när den kom ut, fick blandad kritik.

Själv köpte jag under skoltiden i Sundsvall en inbunden billigutgåva av ”Bröllopsbesvär”, utgiven 1954 av det av Norstedts, Kooperativa Förbundet och LT samdrivna Vingförlaget.

Min läsning av ”Bröllopsbesvär” ligger nu så långt tillbaka, att jag inte längre minns bokhandlingen i detalj, men jag minns fortfarande, att den gjorde ett mycket starkt intryck på mig.

1964, alltså tio år efter Dagermans död, filmatiserades den av Åke Falck. Manus till filmen skrevs av Lars Widding, en habil författare men inte på Dagermans nivå.

Men några av skådespelarna gör ypperliga rollprestationer – jag vill där främst nämna Jarl Kulle som slaktaren och brudgummen Hilmer Westlund och Edvin Adolphson som brudens far, hemmansägaren Victor Palm samt även Georg Årlin som den före detta operasångaren Johan Borg.

Själv tycker jag att Christina Schollin i rollen som bruden, Hildur Palm, kanske är för söt och ungflicksaktig för den här rollen – det visar sig ju senare att Hildur väntar barn, dock inte med sin äldre brudgum utan med en jämnårig tidigare anställd på gården, Martin (Lars Passgård), som – när Hildur under den allt mer spritdränkta och kaotiska bröllopsnatten avvisar honom – hänger sig.

Filmen träffar allt bättre romanens tragiska ton, ju fler olyckliga människor och par som kommer in i handlingen: bröllopsgästen Mary Johansson (Margaretha Krook) är nära att hamna i säng med en annan bröllopsgäst men det hela avbryts av hennes man, Nisse (Gösta Krantz); Hilma (Isa Quensel), Hildurs mor, och Irma (Catrin Westerlund), Hildurs syster, samt Siri (Lena Hansson), Westlunds dotter, måste också nämnas i sammanhanget. Ytterligare ett par att nämna är Westlunds piga Svea (Yvonne Lombard) och Palms dräng Sören (Lars Lind).

Och då finns det ändå ännu fler som måste nämnas, både för stora och små rollprestationer: Tor Isedal som Hildurs bror Rudolf, Ove Tjernberg som luffaren Martin, Lasse Pöysti som nasare, Ove Tjernberg som luffare och inte minst Lars Ekborg som slaktaren Simon Simonsson.

Filmen slutar med citat, upplästa ur Dagermans roman – de finns i bokens slut. I filmversionen är citaten nedbantade till ett urval, men jag återger dem här in extenso:

”I Luttmans hage sover Bjuhr på rygg, ringar har han ånyo på pekfingret. Victor sover i Luttmans dike med huvut intill klockan. Hos Sören sover Svea och hos Svea Sören. Rullan sover i Rudolfs soffa och Rudolf sover i sin. Luffarna sover på varsin sida om en grönfoderhässja. Nu skiljs våra vägar, väste Ivar, då gick Filip och la sej på andra sidan hässjan, om Ivar skulle ångra sej. Gunnar sover i köket och vet inte om att han är ensam, en gång får han veta det. Martin sover på bordet med dahlior vid fötterna. Irma sover på stolen och drömmer att han lever. På Ålasses veranda sover Ville med huvut i Ålasses armar och Ålasses armar sover. Sångarn sover på Tokanders’ golv och Tokanders sover på brev. Wallinder sover på Snigelns golv och snigeln sover i sitt hus. I Plymouthen sover Mary och Nisse sover i soffan på trettifemmans flak. Föreståndarn sover med smörgåsar vid sängen och Klara sover i samma rum som Gud. Hilma sover i Hildurs säng och Westlund på Westlunds golv. I lagårn sover korna och älgarna under aspar. Simon sover utanför Siris dörr och Siri sover på balkongen, hon har Hildurs hjärta inlåst. Med nyckeln under kudden sover gumman Bjuhr i kammarn och Karlsson sover vid Hagströms bord och Hagström vid sitt eget. I vassen sover gäddan och i häcken igelkotten. I brunnen sover grodan och i molnet regnet. I livet sover döden och i döden livet. På klippan sover Lorelei, hon har grått hår.

Men bruden ligger vaken.

Och bröllopsnatten går.”

Melodikrysset nummer 10 2016

14 mars 2016 22:26 | Barnkultur, Film, Media, Musik, Politik, Ur dagboken | 2 kommentarer

Jag har alltså varit utan dator i några dar, och de som brukar kolla mina svar på Melodikrysset fick därför ingen vägledning av mig i alla fall. Men jag satt ändå, fast jag var datorlös, och löste krysset även den här veckan.

Och för fullständighetens skull drar vi svaren nu i alla fall, när datorn åter funkar.

Barnfrågorna var inte de svåraste i det här krysset, för mig i alla fall.

Walt Disney’s ”Lejonkungen” har jag sett, och jag vet att ”Circle of Life” skrevs av Sir Elton John.

”Doktor Dolittle” är mig också bekant, och de svenska artisterna var inte omöjliga att knäcka med hjälp av rösterna: Siw Malmkvist var lätt att känna igen, och Fred Åkerström har jag faktiskt använt själv vid lanseringskonserten för min sångbok ”Upp till kamp! Sånger om arbete, frihet och fred” i Stockholms Folkets hus 1970.

Och för att fortsätta på barnlinjen: ”En sockerbagare här bor i staden, han bakar kakor mest hela dagen”, diktade Alice Tegnér i sin visa, som jag själv lärde mig sjunga i småskolan på 1940-talet. Fast inte står det väl i vistexten, att han hade just ett bord som underlag? Möjligen då ett bakbord.

Lika förtrogen är jag inte med TV-serier för vuxna, men ”Mot alla vindar” dök i alla fall upp i mitt mediaminne. I original heter den ”Againt the Wind”.

Kombinationen Helen Sjöholm och Benny Andersson är jag förtrogen med från andra sammanhang, men tågeposet ”Skenbart”, signerat Peter Dalle, har jag faktiskt inte sett för egen del.

Jag har tidigare bekänt, att jag generellt inte är så förtjust i många av nytolkningarna i ”Så mycket bättre” – jag har sett en del av programmen, men ofta har jag då inte tyckt att det blev bättre, ett antal gånger faktiskt sämre. Ett exempel på det senare fanns i lördagens kryss: ”Nu har jag fått den jag vill ha” med Ison och Fille.

Däremot ser jag träget alla programmen i Melodifestivalen – jag ska återkomma till finalen under veckohelgen. Jag är inget fan av Ace Wilder, men jag minns i alla fall fortfarande hennes bidrag 2014, ”Busy Doing Nothing”.

Jag har envist under årets omgång drivit tesen, att det vi numera får höra i Melodifestivalen mycket sällan kan karaktäriseras som schlager, alltså en sång där melodi eller åtminstone refräng och med dessa bitar av texten omedelbart häktar sig kvar i musikminnet. Eldeman spelade i lördags flera svenska låtar av det slaget:

Jag menar, att det verkligen inte är en slump, att Ted Gärdestads ”Jag vill ha en egen måne” sitter som berg inte bara i mitt utan också många andra melodikrysslösares musikminne.

Också ”Drömmens skepp” med text av Bo Setterlind och musik av Staffan Percy är en sån där schlagerklassiker.

Och Jules Sylvain, en extraordinär schlagermakare, åstadkom hur många sångtexter som helst som hakade fast i folks öron. Här hörde vi ”Sol ute, sol inne”.

Magnus Krunegård är inte så oäven, men frågan är om han tillför ”Go Johnny, Go” något, om man jämför med Chuck Berry, som jag har den här låten med på skiva.

David Bowie är i alla fall sig själv i ”Dollar Days”.

Ja, det var väl det hele, gott folk.

Vi får hoppas att min nu omprogrammerade dator funkar nästa lördag.

Det är vår, och kärleken blommar på Operan

7 mars 2016 17:21 | Film, Musik | Inga kommentarer

Göran Gentele (1917-1972) omkom tidigt i en bilolycka på Sardinien och hann därför aldrig infria de förväntningar om fler filmer hans ”Fröken April” (1958) väckte.

Men egentligen arbetade han ju med opera, var chef för Metropolitan i New York, när den här olyckan inträffade.

Dock fanns det en länk mellan ”Fröken April” och den operavärld Gentele arbetade inom. En stor del av handlingen äger rum på Kungliga Operan, och filmen innehåller mycket riktigt scener och sånger ur kända operor som Georges BizetsCarmen”, Jacques OffenbachsHoffmans äventyr” och Wolfgang Amadeus MozartsDon Juan”. Vi hör också filmstoryns båda manliga huvudfigurer, bankdirektören och den på grund av omständigheterna operaanställde Marcus Arwidsson (Gunnar Björnstrand) och opersångaren Osvald Berg (Jarl Kulle) under körning i var sin bil utmana varann genom att sjunga partier ur Giuseppe VerdisRigoletto” – deras röster är dock dubbade av Ingvar Wixell repektive Erik Sædén. Marcus Arwidsson är till att börja med inte hemma i operarepertoaren, så när han – på grund av att han förväxlas med en annan med samma namn – får provsjunga på Operan, väljer han att, ackompanjerad av kormästaren (Douglas Håge), sjunga ”Helan går” så att det rungar om det – och blir antagen.

Att den här bankdirektören lockas till Operan har att göra med att han, efter att först ha fått ett felutdelat brev från henne, blir blixtförälskad i en ung och charmerande kvinna, Maj Bergman (Lena Söderblom), som är balettdansös på Operan.

Hon och flera andra ung damer i operabaletten är dock, när den här förväxlingskomedin börjar, häftigt förälskade i Operans manliga sångstjärna, Osvald Berg, en roll som Jarl Kulle spelar med både temperament och bravur. Han å sin sida har en milt talat trasslig relation till operasångerskan Vera Stenberg (Gaby Stenberg).

I grunden är ”Fröken April” en ganska rar komedi, i sina farsartade detaljer dock helt osannolik. Men mycket av intrigen, också förväxlingarna, känner man igen från den operavärld, där ju regissören och manusförfattaren Gentele verkade.

Att en höjdare i bankvärlden i verkligheten skulle ha kunnat råka ut för det här – bland annat kommer en stor summa pengar bort och bankdirektör Arwidsson hamnar i kurran, och en ung pianist och kompositör (Per Oscarsson) använder de försvunna papperen till att teckna ned en egen komposition på – är kanske inte så sannolikt, men det leder till en vild jakt på Maj Bergman i kulisserna och stor succé för den av polisen utlånade Marcus Arwidsson, nu i huvudrollen på scenen.

Och med Majs hjälp blir så Marcus friad.

Och kan ni tänka er: De gifter sig med varann.

För övrigt ser det också ut som att Osvald och Vera kan tänkas ingå samma slags allians.

Melodikrysset nummer 9 2016

5 mars 2016 12:25 | Film, Mat & dryck, Media, Musik, Politik, Teater, Ur dagboken | 4 kommentarer

I dag startade Anders Eldeman med att konstatera, att förra veckans Melodikryss tydligen hade känts svårt – antalet insända svar hade drastiskt sjunkit.

Så fasligt svårt tyckte inte jag att det var. Jag hade för egen del större besvär med att knäcka dagens kryss, Men det kan ju för all del ha att göra med att jag har varit svårt förkyld den här veckan och inte riktigt har kommit i form än.

Jag gillar inte den här årstiden och det den för med sig, till exempel isen, för att genast klara av den näst sista kryssfrågan. Hur jag kom fram till det svaret minns jag inte, men det kan ju vara så enkelt som att bara allra första bokstaven av fyra fattades. Hur som helst har jag, helt mot mina vanliga vanor, inte gjort någon som helst anteckning om vad det var för melodi som spelades.

Det tog också jävligt lång tid innan jag fick något som helst minne av TV-serien ”Syndare i Prag”, som – tror jag – sändes någon gång på 1960- eller 1970-talet. Något djupare intryck gjorde den hur som helst inte.

Själva musiken ur filmen ”The Stripper” kände jag i och för sig genast igen, när jag hörde David Rose & co spela den. Men jag har trots att jag är filmentusiast aldrig sett den, så också det här blev en svår nöt att knäcka.

Och fast jag gillar Marilyn Monroe både som skådespelerska och som sångerska och Irving Berlin hör till mina favoriter bland de klassiska hitmakarna, tog det en bra stund att extrahera ”Heat Wave” ur filmen ”There’s No Business Like Show Business” och sen komma på att det sökta ordet måste vara värmebölja.

Och för att fortsätta på filmlinjen: Vi fick höra Medevi brunnsorkester spela Sten Axelsons och Åke Söderbloms ”Kan du vissla, Johanna?”. Ni har väl sett Ulf Starks film med samma namn?

Anders Ekborg känner jag förstås till, men inte mindes jag spontant hans bidrag i 2010 års Melodifestival, ”Il Salvatore”.

Lotta Engberg är inte ens någon av mina favoriter, så jag mindes heller inte vilken av hennes låtar Radio Väst använde i sitt revynummer om vårallergier. Jo, det var ”Ringen på mitt finger”, som skulle ge oss kryssordet ring.

Och sen hörde vi, som avslutning i dag, en melodifestivallåt, som var av det riktiga schalgerslaget, det vill säga den fastnar omedelbart i musikminnet: ”Se på mig” med Jan Johansen 1995.

Till det hyggligt lättigenkännbara i dag hörde också ”The Final Countdown” med Europe.

Robert Broberg är en artist jag har lyssna mycket på genom åren. Jag har väl i stort sett allt han har gett ut på skiva och jag har också sett honom live på scen. I dag fick vi höra hans ”Jag måste hejda mig”.

Också Peps Persson har jag massor av skivor med. Så det är klart att jag känner igen ”Hög standard”, till och med när den spelas av Lennart Palm.

Och Cornelis Vreeswijks – svaret ska här bli Vreeswijk – svenska utgivning har jag komplett, verkligen inte främst för att han har valturnerat med min hustru. Så visst känner jag igen ”Lasse Liten Blues”, även när den, som i dag, sjungs av Per Myrberg.

Också Hasse Alfredson och Tage Danielsson ställde upp för Socialdemokraterna i val, i annons respektive specialskriven bok (”En soffliggares dagbok”). Under kärnkraftsstridens dagar fjärmade de sig (medan min hustru, som bland annat har varit energiminister, så småningom blev en svuren kärnkraftsmotståndare). Hustrun och jag har sett flera av deras revyer på olika scener i Stockholm och tycker att de ofta var rent lysande. Det var de också ofta i det lilla formatet, till exempel i sången ”Ett glas öl”. Vi såg den i 88-öresrevyn på Skeppet 1970.

Högst sevärd film om Olof Palme

1 mars 2016 22:07 | Film, Politik | 2 kommentarer

Maud Nyström (regi) och Kristina Lindström (regi och manus) gjorde 2012 en högst sevärd långfilm om Olof Palme – filmen heter kort och gott ”Palme”. Den behandlar förstås också mordet, men handlingen spänner över hela hans liv: hans högborgerliga familjebakgrund, faderns tidiga död, åren på skolan i Sigtuna, USA-vistelsen och hans politiska radikalisering, tiden som studentpolitiker, Tage Erlanders upptäckt av den unge Palme, åren som statsråd och valet av honom till socialdemokratisk partiledare efter Erlander, mer privat giftermålet med Lisbeth och sedan de tre sönerna Mattias, Mårten och Joakim, vilka medverkar i filmen och generöst har lånat ut privat, tidigare inte visat filmmaterial.

Bland de intervjuade finns en rad ledande politiker från Palmes tid, även samtida borgerliga politiker som naturligtvis så här i backspegeln visar respekt men heller inte döljer kritiska synpunkter. Och som sig bör får vi möta dåtida kulturpersonligheter som Harry Schein, även sådana som av olika anledningar hamnade i konflikt med Palme, socialdemokratin eller den dåtida staten, personer som Ingmar Bergman, Astrid Lindgren och Tage Danielsson.

Det här för mig naturligt över till att konstatera, att den här filmen om Palme och Palme-eran verkligen inte undviker kontroversiella ämnen som IB-avslöjandet och striden om kärnkraften. Och det här tycker jag är bra, både som filmkritiker och som gammal socialdemokrat. Dessutom var Palme en så stor politiker, att hans minne också tål en allsidig och sanningsenlig bild.

Vad som gör den här filmen så levande är också att den visar, att Palme aldrig drog sig för att ge sig rakt in konflikter, ibland svåra sådana. Ingen hade till exempel krävt, att han skulle ge sig rakt in i Norrmalmstorgs-dramat, vilket han själv valde att göra. Som utbildningsminister gick han rakt in i getingboet på Kårhuset i Stockholm. Och i samband med julbombningarna i Vietnam riktade han en inte det minsta inlindad kritik mot USA, och det finns också berömda och ofta citerade palmeuttalanden om till exempel Tjeckoslovakien och Spanien. När det gällde gruvkonflikten i Kiruna fick medarbetarna nästan bokstavligt hålla kvar honom i Stockholm.

Fast samma fighting spirit fungerade inte riktigt i närbildssändningar i TV av debatter med Thorbjörn Fälldin.

Palmes taktik i det stycket lönade sig inte – TV-tittarna tyckte synd om centerledaren, som fick sympatierna.

Men ändå, sammantaget: åren med Olof Palme var en enastående era i svensk politik. Och på den tiden var svensk socialdemokrati aldrig, ens när den drabbades av bakslag i val, på reträtt.

Melodikrysset nummer 8 2016

27 februari 2016 12:40 | Barnkultur, Film, Media, Musik, Politik, Ur dagboken, Varia | 6 kommentarer

Gårdagen, som dominerades av en begravning, ändade med Skavlan och en gammal Beck-film i TV, och i morse gick jag upp tidigt för att hinna äta frukost före Melodikrysset.

”Sånt är livet”, som Anita Lindblom sjöng en gång i världen.

Hon och låten förekom dock inte i dagens kryss, däremot förstås – i dessa melodifestivaltider – ett par bidrag ur den här tävlingen.

Sanna Nielsen tävlade 2011, och hennes ”I’m In Love” hade schlagerkrokar åtminstone i refrängen, detta apropå att så många bidrag i den här tävlingen numera är mer av scenshow än av melodier – de senare minns man ofta inte ens omedelbart efter det att de har framförts.

Ännu mer av klassiska schlageregenskaper hade då ”Underbart” från 2010 med Kalle Moraeus och Orsa spelmän.

TV-serier är inte riktigt mitt bord – jag ser nästan aldrig såpor och liknande – men till det efterlysta andra ordet i ”Goda grannar” hade jag varannan bokstav, så plötsligt dök den här titeln upp ur minnets gömslen.

Därmed är vi inne på ämnet film, och vi kan börja med dagens barnfilm. Walt Disney’s ”Den lilla sjöjungfrun” från 1989 – Eldeman ville ha ordet sjöjungfru – har aldrig riktigt fångat mig. Flera av Disney’s tecknade versioner av klassiska sagor är visserligen också de självsvåldiga men har blivit konstverk i sin egen genre, men i den här filmen och ännu mer i uppföljarna tar sig Disney friheter som jag har svårt att acceptera.

Däremot tycker jag att Carol Reed’s version 1949 av Graham Greenes ”Den tredje mannen” från samma år har blivit en fullkomligt lysande film. Vi hörde som musikillusration Anton Karas’ ”The Harry Lime Theme”; filmens Harry Lime spelades av Orson Welles. Den minnesvärda scen Anders Eldeman efterlyste utspelades på nöjesfältet Pratern.

Nästa ämne får bli tolkningar.

En del sådana minns man inte ens. Ett exempel på det fanns i dag. Jag minns ”It Might As Well Rain Until September” med Carole King, men fanns det alltså en svensk version? Ja, efter lite googlande fick jag fram att den hette ”Jag önskar att det alltid vore sommar”.

Det där TV4-programmet ”Så mycket bättre” som jag ytterst sällan har sett har som programidé att låta andra artister göra versioner av låtar som vi förknippar med en etablerad, gjord av en känd artist. Lill-Babs hade till exempel en gång i världen en stor framgång med ”En tuff brud i lyxförpackning”, men inte blev den bättre av att Petter gjorde den. Jag har till och med svårt att se honom som en tuff brud.

Fast ibland gäller det omvända. Britney Spears har aldrig hört till mina favoriter. Men hennes ”Oops, You’re In Love Again” blev riktigt hörvärd med Max Raabes orkester.

Bruce Springsteen har jag det mesta av på skiva, så också förstås ”Born In the USA”.

Detsamma gäller Jan Johansson. Inte minst älskar jag hans jazziga tolkningar av folkligt material, till exempel det vi fick höra i dag, ”Jag gick mig ut en afton”.

Men klassiker i visgenren får gärna också låta som de gjorde i original. Jag hade gärna hört Evert Taube – ET – själv sjunga ”Rosa på bal”, men då hade det förstås blivit för lätt.

Det betyder inte, att jag är någon supertraditionalist när det gäller musik, och jag ska illustrera detta med att uppskattande nämna ”Still Loving You” från 1980-talet med Scorpions. Scorpions hörde hemma i Tyskland, med landskoden DE.

Men jag kommer inte att skicka några skorpioner på er, om ni skulle tycka annorlunda om dem eller något annat jag har uttryckt min högst personliga mening om.

Titt in i dotterns hall – och en guide också till våra egna bostäder

22 februari 2016 20:44 | Film, Konst & museum, Musik, Resor | Inga kommentarer

Dottern, Kerstin, som var på lunch hos i går, håller – som jag tidigare har tipsat om – på med att på sin blogg förevisa sin relativt nyförvärvade HSB-lägenhet. (Länk till hennes blogg finns här intill.) Nu har turen kommit till hallen.

Hallen är, tycker kanske många, inte så mycket att förevisa, men den här epokmedvetna damen har gjort en del saker där, som stämmer överens med vad som gällde under den tid då lägenheten byggdes. Bland annat har hon tagit fram det ursprungliga golvet.

Vi, hennes föräldrar, är estetiskt delvis präglade av samma tid, kanske mest i valet av porslin samt glas, skålar, fat, vaser och textilier. Mycket av det vi använder kommer följaktligen från Arabia, Iitala och Gustavsberg och är starkt präglat av 60-tal och tidigt 70-tal. En mycket stor del av lampskärmarna är signerade Malmsten och köpta på Hemslöjden, på den tiden på Sveavägen i Stockholm. En del av våra finaste gardiner är Jobs-mönstrade. Men annat i de bostäder vi har, här i Uppsala och i Öregrund, uttycker vår egen smak: genomgående ljusa trägolv (björk i lägenheten i Uppsala, furu i Öregrund), skåpdörrar, dörrkarmar, fönsterbågar och i Öregrund även spröjs i mörkblått.

Och så finns här förstås mängder av ganska särpräglade prydnadsföremål, gåvor och köp framför allt från Birgittas många resor till olika länder i Afrika.

Fast det nya besökare ändå främst brukar fästa sig vid är den väldiga mängden böcker och bokhyllor, även film och filmhyllor, skivor och skivhyllor.

Melodikrysset nummer 7 2016

20 februari 2016 12:01 | Film, Mat & dryck, Media, Musik, Ur dagboken | 5 kommentarer

Jag har haft ont i halsen, vänstra örat och i nacken på samma sida, men örondroppar, gurgling och en del andra åtgärder har fått det här på retur, så Melodikrysset har inte känts som någon börda. Två mackor med Kotivaras goda ryska salami respektive rensalami, i båda fallen även med bitar av grön paprika har gjort sitt till. Till mackorna drack jag först ett litet glas fettsnål fil och ett glas Coop Prima apelsinjuice, och så avslutade jag med svart, hett kaffe.

Själva krysset tyckte jag i dag var förhållandevis lätt. Det enda jag hade lite problem med var den allra första frågan, vars svar skulle bli ”En himla många program” med Galenskaparna och After Shave. Men gradvis fick jag ju ett antal ledbokstäver.

Andra kan ju ha tyckt att det var svårare att identifiera Johann Sebastian Bach, men hans musik finns i stor mängd i våra skivhyllor.

Där finns även Norah Jones, om än inte just ”Fools Rush In”.

Men Simon & Garfunkel har jag allt av, givetvis också ”Bridge Over Troubeled Water”, på svenska ”Som en bro över mörka vatten”.

Och för en person som har Beatles’ hela kollektion på skiva är frågan vilken färg det är frågan om i ”Yellow Submarine” nästan generande lätt. ”Gul, gul, gul är vår undervattningsbåt” lyder den märkliga svenska titeln.

Evert Taubes samlade visskatt har jag bland annat i form av ett par CD-boxar. Jag har skrivit om dem här på bloggen och då också återgett texterna till några av de riktigt bra Taube-visorna. Du hittar till exempel ”Brevet från Lillan”, den där hon önskar sig ett halsband av korall, ovan under Kulturspegeln, Sångtexter.

Detsamma gäller också texterna till de två visor, som förekom i dagens första dubbelfråga. Först spelades där Tove Janssons och Erna Tauros ”Höstvisa”, den som skulle ge oss kryssvaret höst. Och på det spelades Ulf Lundells ”Öppna landskap”. Behöver jag tillägga, att jag har båda de här låtarna också i min skivsamling?

De som brukar följa min blogg vet, att jag gärna ser äldre svenska filmer, och självklart har jag också sett ”Kalle på Spången” från 1939. Jag nämner den, eftersom det var där Edvard Persson sjöng ”Jag har bott vid en landsväg”. I dag hörde vid den dock i en annan version.

Men jag har en musikalisk spännvidd, som också innefattar till exempel Jennifer Lopez. I dag hörde vi henne tillsammans med Alvaro Soler i ”El mismo sol”.

Från melodifestivalerna minns jag märkligt nog enstaka låtar, även om jag med en musikalisk åsnas envishet hävdar, att de aldrig kommer att räknas som schlager.

Men Salem Al Fakirs ”Keep On Walking” från 2010 finns åtminstone kvar i mitt musikminne.

Lite längre tid tog det faktiskt för mig att minnas Oscar Zia, som så sent som 2014 sjöng ”Yes We Can”.

Nej, musikaliskt dras jag nog mycket mer till Lykke Li och ”Never Gonna Love Aain”. Fast så tvärsäkra påståenden gör man kanske främst när man är så ung som 29 år.

« Föregående sidaNästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^