Melodikrysset nummer 15 2016

16 april 2016 12:15 | Barnkultur, Film, Media, Musik, Ur dagboken | 17 kommentarer

Här om natten snöade det här i Öregrund. Marken blev alldeles vit igen. Men när jag på morgonen skulle gå ner till postlådan och hämta morgontidningarna, hade snön redan smält på gången och på trapporna, och under dagens lopp kom den av Birgitta vårstädade trädgården fram igen. I dag lyser solen över de tidigblommande lökväxterna i rabatterna och i gräsmattan.

Dagens melodikryss hörde inte till de svåraste. Många brukar tycka att den klassiska musik Anders Eldeman ibland spelar i krysset är svårt, men dagens exempel, Bachs ”Air”, har väl de flesta hört någon gång. För att göra det lite svårare spelade Anders Eldeman den i dag med Ekseption.

Till Eldemans vanor som kryssmakare hör att ibland spela flera låtar med samma artist eller av samma upphovsperson.

Ett exempel i dag var två nummer med anknytning till Evert Taube.

Svårast av dem var nog frågan där han som ljudillustration spelade Taubes ”Tarantella (i dårarnas gränd)”. Fast här skulle vi identifiera sångerskan, som var Jeja Sundström.

I det andra fallet skulle vi till den instrumentalt spelade ”Nudistpolka” ange upphovsmannens initialer, E T. Och så ville Eldeman veta, vad de som förekom i visan gjorde, nämligen näckade. Här i Öregrund har vi för övrigt ett officiellt, skyltat nakenbad, men jag skulle tro att näckandet där inte riktigt har kommit i gång än för säsongen.

Ytterligare en sådan här upprepning förekom i dagens kryss.

GES – Anders Glenmark, Thomas Eriksson och Niklas Strömstedt – var det som gjorde ”När vi gräver guld i USA”, som vi i dag hörde Amanda Jensen sjunga.

Nämnde Strömstedt var det också som gjorde ”Från Djursholm till Danvikstull”, som vi i dag hörde instrumentalt med Lars Roos.

Tomas Ledin förekommer då och då i krysset. Jag har inte hans senaste platta, där han sjunger ”Livs levande”, som vi hörde i dag, men jag har ett antal skivor med honom.

Andra artister förekommer också relativt ofta, bland dem Povel Ramel, vars ”Underbart är kort” från 1955 i dag förekom som ljudillustration.

Och Hasse och Tage är likaså återkommande kryssgäster. I dag fick vi höra en låt ur Tage Danielssons film ”Släpp fångarne loss, det är vår!” från 1975, insjungen av Jan Malmsjö. Men vad måste personerna i handlingen, alltså fångarne, först vara? Jo, arresterade. Och jo, jag har sett filmen.

När vi därmed ändå är inne på filmer, kan vi passa på att ta även den andra filmfrågan. Walt Disneys ”Pongo och de 101 dalmatinerna” kom 1961, och, jo, jag har sett även den, tillsammans med något barn kanske. Den som sjöng i ljudillustrationen var Cruella del Vil. Kryssvaret skulle bli dalmatiner.

Eftersom jag är av en generation, då praktiskt taget alla killar fortfarande gjorde lumpen, är jag förstås också förtrogen med ”Muckarpolka”. För er som på grund av ålder inte känner till terminologin kan jag berätta, att det man gjorde, när man äntligen var klar med militärtjänstgöringen, var muckade.

Kvar då att redovisa är svaren på två låtar, exekverade av två utländska artister.

Jag minns fortfarande Bonnie Tylers framträdande i Eurovision Song Contest och minns att jag förvånades över att hon och hennes ”Believe In Me” inte lyckades bättre.

Och sist i dag hörde vi Rod Stewart, still going strong i den lite irländskklingande ”Love Is”.

Melodikrysset nummer 13 2015

2 april 2016 12:21 | Barnkultur, Film, Media, Musik, Politik, Teater, Ur dagboken | 11 kommentarer

Jag är inne i Uppsala i helgen av två skäl, egentligen tre. Klara, dotter till Kerstin och Bo, som tillsammans med sin mamma länge bodde hos oss, fyller elva år, och i morgon ska vi åka till Stockholm och fira Mattis och Karins båda barn, Ella, som fyller fyra, och Sofia, som fyller ett.

Som Anders Eldeman antydde, innehöll dagens kryss en del svåra frågor, men vilka man tycker är svåra kan ju variera från person till person.

Jag vet att många krysslösare tycker, att klassisk musik är det svåra, men för egen del är jag hyggligt bevandrad i den.

Men det finns naturligtvis sådant i den klassiska repertoaren, som inte heller jag genast känner igen. Jag har till exempel aldrig hört hela ”Thaïs” av Jules Massenet, så ”Méditation” kunde jag inte omedelbart placera. Men jag hade faktiskt med hjälp av ledbokstäveran själv listat ut vad det var, innan vi av Eldeman fick ytterligare vägledning.

Då var Frédéric Chopins ”Regndroppspreludiet”, det som skulle ge oss det sökta ordet regnvatten, lättare.

Lite svårare igen var det att komma på vad det var för wienervals (det hördes) Herbert von Karajan spelade. Jo den heter ”Geschichten aus dem Wiener Wald”.

Också klassisk, filmad musikal förekom i dagens kryss: ”Edelweiss” ur ”The Sound of Music” av Richard Rogers och Oscar Hammerstein. Den har jag förstås sett på bio.

Scenföreställning och barnbok var också norrmannen Thorbjørn Egners – svaret är alltså Egner – ”Klas Klättermus och de andra djuren i Hackebackeskogen”, en härlig historia.

Lady Gaga är ju ständigt med i Melodikrysset, i dag med ”Applause”.

Det tycker säkert många av de yngre lyssnarna är urlätt, men själv är jag egentligen mer hemma i den äldre schlagervärlden.

Så jag har inge svårigheter att känna igen Olle Bergmans ”Sjung och le” från 1955. Jag minns också, att Alice Babs sjöng den.

Och ”Gungeligung” minns jag med Åke Grönberg, som inte bara sjöng den utan också var en av upphovsmännen till.

”Två mörka ögon”, som skulle ge oss kryssordet iris – minns jag med Sven-Ingvars.

Krysset inleddes i dag för övrigt med en annan dansbandslåt, där svaret efter en rad konstiga eldemanassociationer, som jag inte riktigt begrep, måste bli Sten och Stanley samt att en av upphovsmännen till ”Jag vill ha en egen måne”, låten som spelades, var Ted Gärdestad, som ju ursprungligen sjöng den.

Jo, en del var tillkrånglat i dag. ”Edelweiss” spelades till exempel på gitarr och dricksglas. Och nog var det en märklig version av ”Gungeligung” Lennart Palm spelade.

Skönt att höra ”Euphoria” i sedvanlig tappning av Loreen.

Men vi kan avsluta med ”Engelbrekstmarschen”, den som i original handlar om Engelbrekt Engelbrektsson. Melodin användes fordom även inom arbetarrörelsen: i gamla upplagor av ”Tidens sångbok” hittar man den med annan text och titeln ”Ungdomsmarsch”.

Men nu ska jag alltså själv ägna mig åt att fira en av ungdomarna i den nära släkten.

När Kerstin Thorvall illustrerade i Aktuellt i politiken (s)

31 mars 2016 15:43 | Barnkultur, Film, Media, Politik, Prosa & lyrik | 1 kommentar

På min tid som chefredaktör för Aktuellt i politiken (s) (1974-1983) var tidningen något helt annat än det politiska nyhetsblad (s) den är i dag. Den tidning jag gjorde hade som redaktionell idé att både vara ett politiskt magasin (s) med ledare, fakta och argument i aktuella politiska stridsfrågor, intervjuer med partiföreträdare, artiklar om ideologi och dagspolitik och annat sådant och samtidigt också en socialdemokratisk familjetidning i gamla Folket i Bilds anda, således med noveller, följetonger, serier och allmänreportage. Läsarna gillade det här, och upplagan var uppe i över 140.000 exemplar som bäst. Intressant nog tillkom det nya läsare, som inte hade värvats via partiorganisationerna.

Jag valde själv ut novellerna, beställde dem ofta av kända författare. Och jag försökte också hitta kongeniala illustratörer till texterna i fråga.

Nyss har en mycket uppmärksammad dramaserie, byggd på Kerstin ThorvallDet mest förbjudna” visats i TV. Den tar sig vissa friheter i förhållande till Kerstin Thorvalls verkliga liv, men min egen invändning mot den är lite udda: Eftersom jag har träffat Kerstin Thorvall, störs jag av att Cilla Thorell som spelar henne inte är tillräckligt lik henne. Vilket inte betyder att jag inte tycker att hon i övrigt gör en bra rolltolkning.

Kerstin Thorvall (1925-2010) hade en lång karriär på delvis skilda banor. Hon var journalist, skrev länge för damtidningar jag aldrig läste. Hon var författare till en rad skönlitterära böcker: Några skandalomsusade kom ut under min tid som chefredaktör för Aktuellt i politiken (s), men när hon 1993 inledde sin självbiografiska serie med ”När man skjuter arbetare” och därmed breddade sitt författarskap, hade jag för länge sen lämnat tidningen. Men jag ska kanske också nämna henne som barnboksförfattare och illustratör till barnböcker, framför allt Astrid LindgrensKalle Blomkvist och Rasmus”.

Hon var också utbildad modetecknare, och det var i hennes egenskap av tecknare jag kontaktade henne: jag ville be henne illustrera en novell. Och hon accepterade. Vi betalade bra, men jag minns inte att hon ens skulle ha frågat om arvodet, innan hon åtog sig uppdraget.

När hon sen kom upp på redaktionen på översta våningen på Sveavägen 68 för att lämna över resultatet, tittade hon nyfiket på mig och sa:

– Varför valde du mig?

Jag kunde ha nämnt flera skäl men angav bara det viktigaste. Jag hade som så ofta kollat Illustratörcentrums katalog med arbetsprover och funnit att hennes tecknarstil föreföll passa bra till den aktuella novellen.

Tidningsredaktörer var hon ju mycket bekant med, så jag tror att hon ögonblickligen förstod, att precis det var mitt huvudskäl.

Med tanke på Jessica Kempes kolumn i kulturdelen av dagens DN om den nyss sända TV-serien ”Det mest förbjudna”, ”Varför får inte Kerstin Thorvalls tecknande plats?”, har åtminstone jag nu gjort min plikt.

Och med tanke på vad som också ligger bakom den frågan, det faktum att Kerstin Thorvall hade ett rikt förgrenat sexliv, är det bäst att tillägga, att jag bara har träffat henne en gång, på en tidningsredaktion och i vittnens närvaro.

En film som gräver i Polens mörka förflutna, därför ytterst aktuell i dag

30 mars 2016 23:18 | Film, Politik | Inga kommentarer

Ida” (2013) är mycket sevärd film om Polens mörka nära förflutna, därför ytterst aktuell just i dag. Pawel Pawlikowski står för regi samt tillsammans med Rebecca Lenkiewicz även manus. ”Ida” utsågs till bästa icke-engelskspråkiga film vid Oscarsgalan, och när jag nu har sett den, förstår jag varför de styrande i dagens Polen värjer sig mot den. Den drar sig nämligen inte för att visa mycket obehagliga saker inte bara de tyska ockupanterna under andra världskriget utan också polacker gjorde, i det här fallet med landets judar.

Öppenheten i det polska kulturlivet har under perioder varit stor – minns till exempel Andrzej Wajdas fantastiska ”Aska och diamanter” från 1958 – jag kommer ganska osökt att tänka på den, när jag ser ”Ida”, vars handling utspelas under tidigt 1960-tal.

Estetiskt är ”Ida”, med sitt svart-vita foto, släkt med filmer ur den franska nya vågen – även den rymde ju lysande svart-vita filmer som François TruffautsJules och Jim” (1961).

Ideologiskt rymmer ”Ida” stora delar av Polens efterkrigshistoria och de skuggor först den nazityska erövringen, sen kommunismen, momentant mer tolerant men i perioder brutalt förtryckande, kastade över det här samhället och hur de här regimerna påverkade också alltför många polackers sinnen och beteenden.

I centrum för handlingen i filmen – dess tid är 1962 – finns sjuttonåriga Anna (Agata Trzebuchowska), uppvuxen och uppfostrad i ett katolskt kloster; katolicismen är en mycket viktig del av polsk kultur, var det även då. Hon är hängiven sin tro och beredd att avge sitt nunnelöfte. Men abbedissan låter henne först åka för att möta moster Wanda (Agata Kuleza), den enda av Agatas släktingar som finns kvar i livet.

Och genom henne rullas Annas, egentligen Ida Lebensteins, mörka familjehistoria upp. Hennes föräldrar var judar som mördades under andra världskriget. Men vad hände, och finns deras grav någonstans?

Vägen dit – kanske finns svaret i deras gamla hemby – formas filmiskt till en svart Road Movie.

Filmiskt är den här långsamt framrullande (i bil) historien, med sina mörka skyar över en lantlig grusväg, en väg in i oändligheten, estetiskt remarkabel. Vårt agerande par gör också uppehåll på hotell, ett ställe där det i restaurangen anordnas dans till tidstypisk polsk jazzinfluerad musik.

Moster Wanda, som även hon bär på smärtsamma upplevelser, dövar sin ångest med sprit och sex. Hon lyckades under kriget undkomma förintelsen, deltog också i gerillans kamp mot det nazistiska väldet. Som många andra med den bakgrunden startade hon med att, i egenskap av jurist, delta i den nya regimens utrensningar och bestraffningar efter kriget – bland annat dömde hon, berättar hon nu, en del människor till döden. Men nu är hon en desillusionerad människa med ryggen vänd mot den kommunistiska samhällsapparaten. Sin livsångest bekämpar hon även med drastiska skämt. Och i motsats till Ida är hon ateist, således också utan den tro som var och är de flesta judars.

Tillsammans kommer Wanda och Ida till slut till den av alla gudar förgätna by, där Idas familj en gång bodde. Som man kan vänta sig möter de till slut i det som Wanda pekar ut som familjens hus en man som förnekar all kännedom om den judiska familjens öde. Men när han förstår att de här oväntade besökarna kan göra anspråk på det hus där han bor – de söker bland annat upp hans sjuke och sängliggande och knappt talbare far – faller han till föga och leder dem till ett ställe i skogen där han med en medförd spade gräver upp deras grav. Den här grävscenen i skogen känns mycket hotfull och ångestladdad, men den grävande mannen lämnar över skelettdelar, bekänner att det var han själv som sköt dem men ber dem som gentjänst att få behålla gården. Lilla Ida, som då var för liten för att senare minnas något, lämnade han över till ett barnhem.

Och Ida och Wanda åker därifrån med skelettdelarna i bagageutrymmet.

Efter de här omskakande händelserna vacklar också Ida i sin fromt katolska tro. Hon dricker för första gången i livet vodka, mycket vodka, och hon provar ett engångligg med en av musikerna i bandet på hotellet, Szymon (Jerzy Zela), som hon redan första kvällen på hotellet kände dragning till och som för övrigt säger sig vara av zigenarsläkt.

Men innan han har vaknat, smyger hon upp, klär på sig, och återvänder till klostret.

Påskbesök av sonen och hans familj

29 mars 2016 17:59 | Barnkultur, Film, Media, Serier, Trädgård, Ur dagboken | Inga kommentarer

Sonen, Matti, har tillsammans med sin familj varit och hälsat på oss i Öregrund. De kom på påskdagen och åkte i dag.

Öregrund var Mattis sommarlovsland under barndomen, så det är ganska naturligt, att han då och då kommer hit och hälsar på oss tillsammans med sin Karin och deras två barn, Ella och Sofia. Vi har hyggligt med utrymme – Ella, tre år, snart fyra, har tagit över sin pappas gamla rum och säng, så det är i det rummet vi också har placerat de från Uppsala medtagna leksakslådorna.

Efter lite inledande avvaktan visar hon snabbt, att hon känner sig hemma här hos oss och gör också turer ut på tomten. Hon minns också annat från tidigare besök i Öregrund och följer med farmor till Konsum och till lekparken som ligger på vägen dit och längre utflykter med pappa och mamma till klipporna runt fyrskeppet och till den större lekplatsen nere på stan. När hon i pappas sällskap är tillbaka på Konsum just när jag är där och handlar, hittar jag henne ensam vid det roterande DVD-filmstället. Jag frågar henne, om det är någon film hon gärna skulle vilja ha, och då plockar hon raskt ut en Sune-film. När jag undrar om den verkligen är för hennes ålder, säger hon, att hon redan har sett den (vilket senare bekräftas av hennes pappa). Så jag köper den åt henne, och fastän vi har travar av barnfilmer, ser hon den här om Sune tre gånger på video.

Så småningom står jag också hyggligt högt i kurs, när hon upptäcker det jättepåskägg jag har köpt på Konsum och sen fyllt med flera påsar noggrant utvalt godis.

Hennes lillasyster Sofia är än så länge så liten, att hon till att börja med håller sig till mammas eller pappas trygga famn. Men som alla små barn lockas hon av att ta på alla saker, även fönstret när hon befinner sig i kökssoffan. Hennes ordförråd är fortfarande begränsat till det mest näraliggande, sådant som mamma och pappa, men snart börjar hon kommunicera med farfar och farmor genom ljud och leenden. Och strax innan Matti och hans familj ska åkta hem till Stockholm igen och när jag sitter i gungstolen på glasverandan, får jag, utan att det kommer några protester alls, hålla henne en lång stund – det börjar med att vi tillsammans gungar i gungstolen.

Matti har också hjälpt Birgitta med att inför den planerade ommålningen av huset ta ner klängväxter och spaljéer från väggarna och sen frakta undan dem.

Men eftersom han inte var i sin vanliga fysiska form, avstod vi tills vidare från att kånka upp kartongerna med månadsmagasin och serietidningar på vinden. Det får vi lösa på något annat sätt.

Däremot gjorde han en annan insats. Han har lokaliserat och ställt in en annan TV4-sändare i stället för den vi tidigare hade i TVn, den som var försvunnen när vi flyttade ut för sommaren.

Melodikrysset nummer 12 2016

26 mars 2016 12:30 | Film, Media, Musik, Politik, Ur dagboken | 7 kommentarer

Det var en musikaliskt påskrisliknande blandning Anders Eldeman bjöd på i dag, påskafton.

Krysset började med en påminnelse om att det inte längre är väletablerade artister som klarar sig bra i Melodifestivalen: Ur årets upplaga fick vi höra ”Håll mitt hjärta hårt” med Tommy Nilsson, Uno Svenningsson och Patrik Isaksson.

Thore Skogman skulle väl inte ha en chans om han – jo, jag vet, att han är död – försökte kvala in med ”Tiotusen röda rosor”, i dag spelad av Lars Roos.

Jag är generellt inte Lasse Berghagen-fan, men hans ”En kväll i juni” har både fin text och fin melodi. Men skulle dagens melodifestivalröstande, speciellt då alla barn, rösta på en sådan här låt?

Då skulle säkert Ola Svenssons ”Tonight I’m Yours” klara sig bättre redan för att Ola sjunger den på engelska. Märk att jag tycker att han gör det bra, så det här är inget försök att dissa låten.

Vi går över till filmmelodier i stället.

Själv hade jag först svårt att placera ”Livet är underbart”, detta för att jag inte har sett Helena Bergströms ”Så olika”. Jag har sett annat hon har gjort, men ibland hinner man inte se riktigt allt nytt som kommer på bio – mycket där är ju heller inte sevärt, och så är det den där popcornstanken…

Däremot har jag sett svensk-danska ”Bron” på TV och kände därför också igen signaturen. ”Bron” är välgjord och bitvis riktigt spännande men har en kanske väl labyrintisk, ibland lite konstruerad intrig.

Här, ser jag, finns en naturlig övergång till ytterligare en fråga. Vi hörde Adèle i ”Water Under the Bridge”.

Och därmed har vi fått en naturlig bro till ytterligare en låt, musikaliskt faktiskt ännu bättre: ”Brusa högre lilla å” av och med Björn J:son Lindh. Gissa om jag har honom och låten på skiva!

Andrew Webber-Lloyd har gjort en del bra musik, men jag tycker att det var synd att vi i dag fick hör hans ”No Matter What” med Boyzone.

Snäppet knepigare för flertalet var det säkert att komma på, vem som tillsammans med Tony Bennett sjöng ”Body And Soul”. Jo, Amy Winehouse.

Till allra sist i dag har jag sparat två stora svenska sångdiktare.

Lars Forssell översatte ofta vistexter, bland annat franska sådana, och hade en stark känsla för det han gjorde – jag har, med hans tillstånd, en gång i världen (1970) publicerat exempel på detta i min egen sångbok ”Upp till kamp! Sånger för arbete, frihet och fred”. En smula ambivalent kände jag mig inför hans samarbete med Lill-Babs, en scenshow som jag dock har på skiva. (Läs mer ovan under Kulturspegeln, Musik.) På den här skivan finns bland mycket annat också det vi fick höra i dag, ”Anna Stark”.

Och så går vi i mål med Taubes ”Här är den sköna sommar”. Den är en fin visa, även om den sköna sommarn inte riktigt är här än – det är ju bara slutet av mars. Men jag har alltid haft en annan invändning mot Evert Taubes text, och jag syftar då på den till synes slagkraftiga frasen ”det är krig och politik som har fördärvat vår jord”. Många krig är bara destruktiva och orättfärdiga, men jag är inte pacifist och anser alltså, att det finns situationer då man tvingas använda vapen. Och Taubes dom över politiken är ännu mer svepande och orättvis. Demokrati innebär inte bara rätten att rösta. Ska det senare ha någon mening, måste det också finnas tydliga politiska alternativ att välja mellan.

Allra sist: Glad påsk, allesammans!

För egen del ska jag, så snart hustrun har återkommit från Konsum, övergå till att naturfärga påskägg på estniskt vis, med skal av gul lök som huvudingrediens.

En långfredag som avslutades med polsk film

25 mars 2016 23:37 | Film, Handel, Mat & dryck, Media, Musik, Serier, Ur dagboken | Inga kommentarer

Vi har ägnat hela veckan åt att få ordning på allt vi har fraktat till sommarhuset i Öregrund, där vi nu kommer att bo permanent mer än ett halvår framåt och sen också under flertalet höstveckohelger fram till allhelgonahelgen. Allt har sin bestämda plats – böcker, DVD-filmer, CD, barnbarnens godnattböcker, kläder och skor av olika typ och för olika ändamål – och måste sorteras innan det ställs på sin utvalda plats. Vi spar de ganska många periodiska tidskrifter och alla de serietidningar och seriealbum jag skaffar och läser, och eftersom mitt hälsotillstånd de senaste åren har varit knackigt, har det osorterade materialet av det här slaget gradvis växt. Nu har jag sorterat allt det här och packat ner det i kartonger i förhoppningen att få hjälp av sonen, Matti, med att lyfta upp det här på vinden.

Han ska dessutom hjälpa Birgitta med att ta ner och frakta bort de många klängväxterna på flera av väggarna – en lokal målerifirma, som vi tidigare har anlitat, ska göra en nödvändig ommålning av vårt sommarhus. Hoppas Matti orkar allt det här. Av mejlväxling har jag förstått att han själv har hälsorelaterade problem, som hittills inte har gått att riktigt läkarbestämma.

Men oavsett detta längtar vi efter honom, Karin och deras barn, Ella och Sofia, som alla kommer hit på påskdagen.

Jag vet att Ella redan känner sig hemma här i vårt sommarhem, och snart kommer lillasyster Sofia att också göra det. Vårt sommarhus i Öregrund är självklart våra egna barns sommarland, och det är roligt, att det finns en stor chans för att de för det vidare till sina barn.

I morgon kommer jag och Birgitta att efter Melodikrysset ägna oss åt äggmålning så som jag lärde mig att göra det i min estniska barndom: äggen sveps in i ett rikligt lager av lökskal och annat som avger färg och så gör man ett litet tyginsvept och trådsammanhållet paket av alltsamman och kokar ganska länge.

Några av de här äggen äter vi sen upp till lunch tillsammans med Abba-sill och dito ansjovisfiléer och någon kokt potatis plus gräddfil.

Jag är fiskarson och har en stark dragning till fisk, men Birgitta delar min vurm för havets läckerheter. I dag bjöd hon på rökt sik och rökt röding, levererade till vårt Coop av lokala Stora Risten fisk. Till det serverade hon kokt potatis, hackad rödlök, bitar av röd paprika och så Coops lätta crème fraiche med paprika och chili.

Den här fisken, som säljs också på till exempel Hötorgshallen i Stockholm, är en del av det förträffliga utbudet på vårt Coop Konsum i Öregrund, en butik jag inte nog kan berömma. Expediterna är – som i dag när jag sökte ett par lite ovanliga ingredienser till morgondagens middag (det är min tur att laga mat då) inte bara kunniga utan också vänliga och hjälpsamma. I dag mötte jag för första gången för säsongen min mångåriga (men mycket yngre) konsumkompis Marina och fick en välkomstkram till Öregrund. Marina hjälper mig inför varje påskhelg att samla lökskal (av gul lök) ur underredet till löklådan i butiken.

I den här butiken möter jag också många andra, både öregrundsbor och sommargäster, som jag känner eller som bara känner igen mig, och vi nickar och hälsar. I dag kom ett inte purungt par fram och berättade, dels att de brukar läsa min blogg, dels, med stort gillande, att de hade tagit del av min utskällning av en oönskad telefonförsäljare.

Vi kan inte längre se TV 4 i vår TV med basutbud här i Öregrund – är det någon som vet varför TV 4 har åkt ur basutbudet här?

I och för sig överlever vi med bara SvTs kanaler också.

Men jag nämner det här närmast för att vi av det här skälet valde att avsluta vår kväll med att se den polska DVD-filmen ”Ida” på vår video. Det är en högst sevärd film, så den kommer jag säkert att skriva separat om.

Melodikrysset nummer 11 2016

19 mars 2016 11:59 | Film, Media, Musik, Trädgård, Ur dagboken, Varia | 10 kommentarer

Den oombedda datauppdateringen har fungerat allt sämre. Och i morse hade min dator ingen internetuppkoppling. Så jag har fått lov att låna dator.

På det hela taget tyckte jag inte dagens kryss var särskilt svårt. Dock fanns där några saker som beredde mig en smula huvudbry.

Till det svåra räknar jag för min del inte dagens operafråga. Det vi hörde var ”Nessun dorma” ur Giacomo Puccinis ”Turandot”.

Nej, det var en filmanknuten fråga som vållade mig lite huvudbry – jag har nämligen aldrig sett ”Bridget Jones dagbok”. Men med hjälp av Jamie O’Neill och ”All By Myself” hittade jag rätt.

Anknytning till en annan filmad figur, Astrid Lindgrens Pippi Långstrump, hade också Sara Riedels ”Sommaren är min”, vars musik har skrivits av sångerskans far, Georg Riedel.

Och då kan vi väl fortsätta på barnlinjen.

Vi fick till exempel höra ”Vi äro musikanter”.

Och dagens kryss inleddes med ”Det gåtfulla folket”, vars text skrevs av Beppe Wolgers till musik av Olle Adolphson. Fast i dag hörde vi den sjungas av Sven-Bertil Taube.

Två av dem som har lett ”Allsång på Skansen” förekom också i krysset.

Egon Kjerrman var känd för att sjunga hellre än bra, och den etiketteringen gjorde han skäl för också när han 1960 lekte rocksångare i ”Kom ner från taket”.

Vad gäller sångröst är Petra Marklund, hon som tidigare kallade sig September, överlägsen. I dag hörde vi henne i ”Det som händer i Göteborg stannar i Göteborg”.

Agnes, i dag med ”Got Me Good”, låter för all del OK.

Men frågar ni mig, föredrar jag Sara Varga och ”Spring för livet”, som hon tävlade med i Melodifestivalen 2011.

Christer Sjögren är ingen av mina favoriter, så jag har inget emot att han och Vikingarna i dag byttes ut mot en annan version av ”Till mitt eget Blue Hawaii”-

Så hade man av begripliga skäl också gjort med Beatles’ ”Here Comes the Sun”.

Att solen kommer hoppas jag verkligen. På måndag flyttar vi nämligen till Öregrund för sommaren. Och snart nog ska vi väl där kunna fylla vaserna med mer än en enkel tulipan.

Vår trädgård där är full av lökväxter.

En sevärd film, baserad på en ännu bättre roman

15 mars 2016 18:35 | Film, Prosa & lyrik | Inga kommentarer

Under mina politiskt formativa år i tonåren kände jag mig attraherad av syndikalismen: läste SACs Arbetaren, under en period Dagstidningen Arbetaren, och läste intensivt Stig Dagerman, både hans dagsverser och hans romaner.

Stig Dagerman, född 1923, dog redan 1954 – han tog sitt eget liv. Han sågs som en litterär stjärna, men flera av böckerna tillkom under stor vånda. Romanen ”Bröllopsbesvär” från 1949 är ett exempel både på hans stora litterära begåvning och på under vilken vånda det han skrev tillkom. Av Hans Sandbergs efterskrift i utgåvan i Stig Dagermans Samlade skrifter, 8, kan man läsa mer om hur den här romanen bytte titel och fokus och levererades i etapper till förlaget, Norstedts.

Av efterskriften framgår också, att den här romanen, när den kom ut, fick blandad kritik.

Själv köpte jag under skoltiden i Sundsvall en inbunden billigutgåva av ”Bröllopsbesvär”, utgiven 1954 av det av Norstedts, Kooperativa Förbundet och LT samdrivna Vingförlaget.

Min läsning av ”Bröllopsbesvär” ligger nu så långt tillbaka, att jag inte längre minns bokhandlingen i detalj, men jag minns fortfarande, att den gjorde ett mycket starkt intryck på mig.

1964, alltså tio år efter Dagermans död, filmatiserades den av Åke Falck. Manus till filmen skrevs av Lars Widding, en habil författare men inte på Dagermans nivå.

Men några av skådespelarna gör ypperliga rollprestationer – jag vill där främst nämna Jarl Kulle som slaktaren och brudgummen Hilmer Westlund och Edvin Adolphson som brudens far, hemmansägaren Victor Palm samt även Georg Årlin som den före detta operasångaren Johan Borg.

Själv tycker jag att Christina Schollin i rollen som bruden, Hildur Palm, kanske är för söt och ungflicksaktig för den här rollen – det visar sig ju senare att Hildur väntar barn, dock inte med sin äldre brudgum utan med en jämnårig tidigare anställd på gården, Martin (Lars Passgård), som – när Hildur under den allt mer spritdränkta och kaotiska bröllopsnatten avvisar honom – hänger sig.

Filmen träffar allt bättre romanens tragiska ton, ju fler olyckliga människor och par som kommer in i handlingen: bröllopsgästen Mary Johansson (Margaretha Krook) är nära att hamna i säng med en annan bröllopsgäst men det hela avbryts av hennes man, Nisse (Gösta Krantz); Hilma (Isa Quensel), Hildurs mor, och Irma (Catrin Westerlund), Hildurs syster, samt Siri (Lena Hansson), Westlunds dotter, måste också nämnas i sammanhanget. Ytterligare ett par att nämna är Westlunds piga Svea (Yvonne Lombard) och Palms dräng Sören (Lars Lind).

Och då finns det ändå ännu fler som måste nämnas, både för stora och små rollprestationer: Tor Isedal som Hildurs bror Rudolf, Ove Tjernberg som luffaren Martin, Lasse Pöysti som nasare, Ove Tjernberg som luffare och inte minst Lars Ekborg som slaktaren Simon Simonsson.

Filmen slutar med citat, upplästa ur Dagermans roman – de finns i bokens slut. I filmversionen är citaten nedbantade till ett urval, men jag återger dem här in extenso:

”I Luttmans hage sover Bjuhr på rygg, ringar har han ånyo på pekfingret. Victor sover i Luttmans dike med huvut intill klockan. Hos Sören sover Svea och hos Svea Sören. Rullan sover i Rudolfs soffa och Rudolf sover i sin. Luffarna sover på varsin sida om en grönfoderhässja. Nu skiljs våra vägar, väste Ivar, då gick Filip och la sej på andra sidan hässjan, om Ivar skulle ångra sej. Gunnar sover i köket och vet inte om att han är ensam, en gång får han veta det. Martin sover på bordet med dahlior vid fötterna. Irma sover på stolen och drömmer att han lever. På Ålasses veranda sover Ville med huvut i Ålasses armar och Ålasses armar sover. Sångarn sover på Tokanders’ golv och Tokanders sover på brev. Wallinder sover på Snigelns golv och snigeln sover i sitt hus. I Plymouthen sover Mary och Nisse sover i soffan på trettifemmans flak. Föreståndarn sover med smörgåsar vid sängen och Klara sover i samma rum som Gud. Hilma sover i Hildurs säng och Westlund på Westlunds golv. I lagårn sover korna och älgarna under aspar. Simon sover utanför Siris dörr och Siri sover på balkongen, hon har Hildurs hjärta inlåst. Med nyckeln under kudden sover gumman Bjuhr i kammarn och Karlsson sover vid Hagströms bord och Hagström vid sitt eget. I vassen sover gäddan och i häcken igelkotten. I brunnen sover grodan och i molnet regnet. I livet sover döden och i döden livet. På klippan sover Lorelei, hon har grått hår.

Men bruden ligger vaken.

Och bröllopsnatten går.”

Melodikrysset nummer 10 2016

14 mars 2016 22:26 | Barnkultur, Film, Media, Musik, Politik, Ur dagboken | 2 kommentarer

Jag har alltså varit utan dator i några dar, och de som brukar kolla mina svar på Melodikrysset fick därför ingen vägledning av mig i alla fall. Men jag satt ändå, fast jag var datorlös, och löste krysset även den här veckan.

Och för fullständighetens skull drar vi svaren nu i alla fall, när datorn åter funkar.

Barnfrågorna var inte de svåraste i det här krysset, för mig i alla fall.

Walt Disney’s ”Lejonkungen” har jag sett, och jag vet att ”Circle of Life” skrevs av Sir Elton John.

”Doktor Dolittle” är mig också bekant, och de svenska artisterna var inte omöjliga att knäcka med hjälp av rösterna: Siw Malmkvist var lätt att känna igen, och Fred Åkerström har jag faktiskt använt själv vid lanseringskonserten för min sångbok ”Upp till kamp! Sånger om arbete, frihet och fred” i Stockholms Folkets hus 1970.

Och för att fortsätta på barnlinjen: ”En sockerbagare här bor i staden, han bakar kakor mest hela dagen”, diktade Alice Tegnér i sin visa, som jag själv lärde mig sjunga i småskolan på 1940-talet. Fast inte står det väl i vistexten, att han hade just ett bord som underlag? Möjligen då ett bakbord.

Lika förtrogen är jag inte med TV-serier för vuxna, men ”Mot alla vindar” dök i alla fall upp i mitt mediaminne. I original heter den ”Againt the Wind”.

Kombinationen Helen Sjöholm och Benny Andersson är jag förtrogen med från andra sammanhang, men tågeposet ”Skenbart”, signerat Peter Dalle, har jag faktiskt inte sett för egen del.

Jag har tidigare bekänt, att jag generellt inte är så förtjust i många av nytolkningarna i ”Så mycket bättre” – jag har sett en del av programmen, men ofta har jag då inte tyckt att det blev bättre, ett antal gånger faktiskt sämre. Ett exempel på det senare fanns i lördagens kryss: ”Nu har jag fått den jag vill ha” med Ison och Fille.

Däremot ser jag träget alla programmen i Melodifestivalen – jag ska återkomma till finalen under veckohelgen. Jag är inget fan av Ace Wilder, men jag minns i alla fall fortfarande hennes bidrag 2014, ”Busy Doing Nothing”.

Jag har envist under årets omgång drivit tesen, att det vi numera får höra i Melodifestivalen mycket sällan kan karaktäriseras som schlager, alltså en sång där melodi eller åtminstone refräng och med dessa bitar av texten omedelbart häktar sig kvar i musikminnet. Eldeman spelade i lördags flera svenska låtar av det slaget:

Jag menar, att det verkligen inte är en slump, att Ted Gärdestads ”Jag vill ha en egen måne” sitter som berg inte bara i mitt utan också många andra melodikrysslösares musikminne.

Också ”Drömmens skepp” med text av Bo Setterlind och musik av Staffan Percy är en sån där schlagerklassiker.

Och Jules Sylvain, en extraordinär schlagermakare, åstadkom hur många sångtexter som helst som hakade fast i folks öron. Här hörde vi ”Sol ute, sol inne”.

Magnus Krunegård är inte så oäven, men frågan är om han tillför ”Go Johnny, Go” något, om man jämför med Chuck Berry, som jag har den här låten med på skiva.

David Bowie är i alla fall sig själv i ”Dollar Days”.

Ja, det var väl det hele, gott folk.

Vi får hoppas att min nu omprogrammerade dator funkar nästa lördag.

« Föregående sidaNästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^