Pilsnerfilm var ordet

23 april 2014 21:21 | Film, Musik | Inga kommentarer

Augustas lilla felsteg” (1933) är unik så till vida att Thor Modén inte bara medverkade i filmen utan också stod för regin.

Jag har, efter eget önskemål, fått den i present av hustrun i en samling med sex DVD-filmer, benämnd ”Den stora pilsnerboxen”. Också ”Augustas lilla felsteg” innehåller både pilsner och sprit, den senare ymningt flödande ner i struparna i ett avsnitt där det inte bara exekveras nubbevisor utan också en nästan otrolig mängd slagdängor från förr, sådant som fru Lenngrens och GlucksPojkarne”, Emil NorlandersFia Jansson”, det kända Edvard Persson-numret – jo, han är själv med i filmen – ”Kalle P”, Evert TaubesAlbertina”, ”Ta-Ra-Ra-Boom-De-Ré” (som Joe Hill skrev en mer politisk text till) och så vidare – jag har faktiskt bara nämnt en liten del av repertoaren.

För all del dricks det en del alkohol i den här filmen, men det var nog just själva drickandet snarare än alkoholralaterade handlingar som upprörde tidens folkrörelser, inte bara nykterhetsrörelsen utan också delar av arbetarrörelsen – det förekom faktiskt att någon arbetarrörelsestyrd folketshusbiograf bojkottade den här filmen. Annars ter sig de familjer från den tidens Söder i Stockholm, då fortfarande en stadsdel som beboddes av arbetare och annat småfolk, som ganska vanliga människor: målarmästare Smulle Månsson (Evard Persson) och hans hustru Klara (Tyra Leijman-Uppström) samt deras dotter Ingrid (Aino Taube), även fabriksarbetaren David Magnusson (Siegfried Fischer) och hans hustru Augusta (Dagmar Ebbesen) samt Davids fosterson Einar Hallbäck (Nils Jacobsson). Granne med dem bor också kufen Petter Söderqvsit (Hugo Jacobsson), som både samlar lump och även tomflaskor (och dess förinnan gärna konsumerar vad som finns i dem).

In i den här idyllen träder Augustas bortadopterade ”felsteg” från unga år, Lisa (Rut Holm), som plötsligt per brev har meddelat sin mamma, att hon tänker komma och hälsa på. På tåget till Stockholm hamnar hon i samma kupé som Holger Jönsgård (före detta Jönsson), spelad av Thor Modén. Han är lantbruksagronom från Mjölby men nu på väg till Stockholm för att ta patent på en revolutionerande uppfinning. De här två finner varann under tågresan, och Jönsgård erbjuder sig att ledsaga Lisa hem till hennes mamma. David blir förstås överraskad över att Augusta har en dotter men beter sig generöst och sympatiskt: lovar att acceptera Lisa som sin egen dotter. Och för att göra en lång historia kort: I slutet av filmen förklarar Lisa att Stockholm nog ändå inte är något för henne och meddelar att hon i stället följer med Holger till Mjölby.

Einar har tagits om hand – som fosterson – av den hygglige David, närmast för att han en gång åkte fast för cykelstöld, vilket förklaras med att hans farsa var alkoholist. Han är kär i Ingrid men lite blyg, och den dramatiska delen av den här filmhistorien är att Ingrid då lockas att bli utbjuden (på biltur!) av den bortskämde men inte särskilt redbare sonen, Helge (Werner Ohlson) till fabrikör Hagström (Arthur Fischer).

Helge överrumplar Ingrid med att köra henne till en restaurang med vidhängande hotell i skärgården, och på den här punkten är filmen överraskande frispråkig (fastän det censurerades när det begav sig): Han lurar in sig på hennes hotellrum och utsätter henne för ett regelrätt våldtäktsförsök. Fast hon lyckas naturligtvis – något annat vore otänkbart – värja sig.

För det här får Helge sedan en rejäl överhalning av Einar, varefter Helge beslutar sig för att hämnas genom att försätta konkurrenten ur spel. Så han arrangerar i samband med en penningtransport, utförd av Einar, att tre hundra kronor försvinner ur det kuvert Einar har lovat transportera. Ett tag ser det illa ut för Einar, men i rätt ögonblick ingriper lumpsamlare Söderqvist – han är synsk också – med Helges kavaj, som visar sig innehålla de försvunna 300 kronorna. Pappa fabrikören, själv en hyvens karl, belönar då Söderqvist med de 300 kronorna, vilket räddar Söderqvist – han ligger nämligen efter med flera månadshyror.

Och sen får förstås också Ingrid och Einar varann.

Pilsnerfilm, ja. Men också en inte helt oäven historia om både mänsklig falskhet och mänsklig värme. Till och med den dumme Helge blir förlåten efter att ha blivit uppsträckt.

En inte helt ny historia

22 april 2014 20:45 | Deckare, Film | Inga kommentarer

Jag har sett James MangoldsKnight and Day” (2010) två gånger, senast nu i TV. Jag skriver ju ganska ofta om filmer, men jag ser i själva verket långt fler än dem jag har valt att recensera.

”Knight and Day” är om man ser till filmhandlingen och karaktärerna en ganska usel film, men den är åtminstone bitvis roande. Fast det som lockar mig att skriva är att regissören och även manusförfattaren, Patrick O’Neill, så uppenbart har haft en av mina favoritfilmer, Alfred HitchcocksI sista minuten” som inspirationskälla, och jag tänker då inte bara på den kvinnliga huvudpersonens, bilreparatören June Carter (Cameron Diaz), blonda skönhet. Fast i den här aktuella filmen har den kvinnliga och den manliga huvudpersonen, Roy Miller (Tom Cruise) omvända roller: Han är, fast avhoppad visar det sig, CIA-agent, medan hon är oskulden som oavsiktligt dras in i historien. Även resten av handlingen har paralleller i respektive film: Det rör sig om spionage/industrispionage. Omständigheterna för de agerande till olika platser, där det händer dramatiska saker.

Fast jag vill inte överdriva det här, detta eftersom ”Knight and Day” är en så påtagligt mycket sämre berättad historia – ibland begriper man inte varför de agerande hamnar just där de hamnar, hur CIA får reda på var de håller hus och varför de är just i Alperna eller Spanien. (Ibland tror jag att faktorer som att få med tjurrusningsscener har varit det främsta skälet till valet av plats.) Och varifrån kommer klädespersedlar som en baddräkt – observera att det här är en amerikanskt kysk film – när de ett slag visatas på en ö i, tror jag, Karibien?

Filmen börjar ändå klassiskt hyggligt, med att Havens, på väg hem till sin systers bröllop, råkar kollidera ett par gånger med Miller på flygplatsen (avsiktligt från hans sida, visar det sig) och på så sätt i sitt bagage får med ett avhonom stulet föremål. CIA, som jagar honom, har sett till att tömma det plan han ska åka med på övriga passagerare – men eftersom de nu tror att Havens är lierad med Miller, får även hon biljett till planet, nästan tomt visar det sig. Men där sitter förstås Miller, och de börjar prata med varann. När hon sen går på WC, utbryter helvetet i resten av planet. Men Miller tar den ene efter den andre av daga, så när Havens kommer ut från toan och planet hamnar i en luftgrop, ramlar det ut en rad döda män ur sina stolar och ut i mittgången. Det visar sig att Miller har skjutit även piloterna, men han kan naturligtvis flyga plan också – han klarar allt – och landar det på en autostrada med biltrafik, varefter de hamnar i en sädesåker. (När han har fått ut Havens ur planet, exploderar detta och brinner upp. (Minns ni en liknande scen med ett besprutningsplan i ”I sista minuten”?)

Så småningom får man vara med om biljakter och långt fler eldstrider än vad som skulle behövas, och den här historien har partier, alltid våldsamma, som alltså äger rum även i andra länder, i Europa.

Hela historien förtjänar inte att återberättas i alla sina detaljer, men man måste rimligen ändå nämna, att den före detta agenten Miller har lagt rabarber på ett närmast evigt fungerande batteri, benämnt Zephyr. Det visar sig också, även om Miller länge för Havens bakom ljuset, att han faktiskt har snott det här batteriet och är på flykt från CIA.

CIA har vid det här laget förstått, att Havens inte är någon kumpan till Miller och berättar hur det förhåller sig för henne, och när han efter en våldsam strid besegras och förs till sjukhus, skickas hon hem.

Men strax därefter kommer en för oss välbekant kvinna i sjuksköterskedräkt in till patienten och skjutsar i väg honom i hans rullsäng. Och sen förstår man att de här båda ger sig i väg på en mycket lång resa utomlands, förhoppningsvis utom räckhåll för CIA. Så åtminstone upplösningen är lite fräck, igen.

Melodikrysset nummer 16 2013

19 april 2014 12:29 | Film, Media, Musik, Politik, Ur dagboken | 3 kommentarer

Min mycket musikkunnige son, Matti, som är här i Örgrund på påskbesök tillsammans med sin Karin och deras tvååriga solstråle Ella, störtade in i datorrummet, där jag sitter och löser Melodikrysset, och skrev på min kladd in originaltiteln på första låten som spelades, ”Águas de março”, plus Tom Jobim och Elis Regina. Fast nu var det inte detta utan namnen på de båda svenska sångarna som efterlystes. Svante Thuresson kände jag själv igen omedelbart, och efter en stund kom jag också på att han i det här fallet hade assistans av Lisa Nilsson. I svensk version heter låten ”Solen i maj”.

Matti levererade också omedelbart svaret på vilka det var som 1971 sjöng ”Stairway To Heaven”: Led Zeppelin. Jag vill för egen del tillägga, att det gjordes förbaskat mycket bra musik på den tiden.

Sen försvann Matti ut med barn och hustru, och jag blev som vanligt hänvisad till mina egna kunskaper plus, oftast bara för kontrollen, Google. Det fatala var dock att internetuppkopplingen plötsligt helt bröts – det hjälpte inte ens med omstart – så framför allt i senare delen av krysset var jag helt hänvisad till min egen förmåga.

Två frågesvar har jag dock checkat när internetuppkopplingen sedan, lika oförklarligt, kom tillbaka.

Det jag var mest osäker på var vem som tillsammans med Ernst Schütz hördes i Carl Zellers ”Fågelhandlaren”. Av ledbokstäverna att döma verkade hon heta Ilse, och sen – när internetuppkopplingen kom tillbaka – har jag kommit fram till att den vi hörde bör ha varit Ilse Hollweg.

Jag trodde också att Elton John-låten vi i dag hörde med The Spotnicks hette ”Nikita”, och det visade sig också stämma.

Annars klarade jag allting utan någon utomstående hjälp.

Men det är klart att frågor om musik som man har egna minnen av är lätta att svara på.

Jag minns till exempel Danny Kaye-filmen, där ”Wonderful Copenhagen” ingick, och den spelades för övrigt också ofta i radio. Ibland har jag undrat över varför jag så sällan hittar gamla Danny Kaye-filmer överförda till DVD. Nå, alla förstod väl, att om filmen utspelades i den danska huvudstaden, utspelades den också i Danmark.

Mario Lanzas ”Arrividerci Roma” är för mig evigt förknippad med 1950-talet – den kom 1955. Dess bätte använde sig italienarna på den tiden ännu inte av euro.

Och i den tidens ångradio hörde man ofta Tre Knas, i dagens kryss representerade av ”Det ringer, det ringer, skynda dig att svara”. (Mitt i alltihopa hade Lennart Palm dessutom fått in ABBAs ”Ring, ring”.)

Ernst Rolf hörde ju till en betydligt äldre generation av artister, men till det fina med forna tiders radio hörde att där också ofta spelades äldre låtar, sådana som ”Jag är ute när gumman min är inne”.

”When You’re Smiling” – som i dag skulle ge ordet le – är känd i Louis Armstrongs insjungning, men den har också sjungits in av en rad andra artister.

Och det är klart att jag har ”Jag har bott vid en landsväg i hela mitt liv” med skåningen Peps Persson, på LPn ”Peps Persson sjunger Edvard Persson” (1982).

Svårare hade jag med Zara Larsson och ”Bad Boys” hennes två rockbjörnar till trots, men eftersom den frågan kom innan internet momentant la av och jag gissninsvis kom fram till efternamnet Larsson, var inte heller det så svårt.

Dagens höjdare var en kär gammal bekant, ”Sixteen Tons”, som ni hittar texten till ovan under Kulturspegeln, Sångtexter. Så för min del hade jag inga svårigheter med att svara på frågan vad personen i låten hela tiden tvingas att göra: arbeta.

Från köket känner jag doften av kokt potatis: en sillunch väntar.

Glad påsk, alla medkryssare!

I inledningen till påskveckan

13 april 2014 18:30 | Barnkultur, Film, Mat & dryck, Musik, Trädgård, Ur dagboken | Inga kommentarer

En stor del av gårdagen använde vi för att packa inför flytten över sommarhalvåret till Öregrund. Det blir sammantaget en stor mängd kartonger och bagar och resväskor. Det är många saker som ska med: kläder, böcker, spelfilmer, CD-skivor, tidskrifter (för vidare befordran upp på vinden i sommarhuset), barnbarnens leksaker och inte minst kartongvis med krukväxter. Vi gör alltsammans i ett svep med hjälp av Öregrunds taxi. Nu kommer vi i huvudsak att bo här fram till en bit in på hösten, då alltsammans ska in till stan igen.

Fast nu, när vår dotter Kerstin bor i vår lägenhet och så också hennes båda barn Viggo och Klara varannan vecka, bor vi även i lägenheten i Uppsala de vardagar då barnbarnen behöver hjälp med att komma i väg till skolan.

I Öregrund är det aprilväder. När vi anlände, var det tidvis sol från en molning himmel. Trädgården lyser av blommande blå scilla, och krokus och snödroppar blommar, inte bara i rabatterna. Fast nu regnar det. Inte häftigt, men jag ser regnvattnet rinna utför fönsterrutorna.

Innan regnet kom, hann jag gå en sväng till Konsum. Jag har med middagsmat – tidigare grillade kycklingsvingar – att värma i ugnen, men det finns saker att fylla på i kylen, när man inte har varit här sen nyår. Konsum här har ett lockande bestånd av varor, både den ryska salami jag gärna använder på någon av mina frukostmackor och de rökta och färska läckerheter från havet vårt lokala fiskföretag förser butiken med.

Och så har den här konsumhallen en så genomtrevlig personal. I dag möter jag Annica bland hyllorna, och när hon frågar hur jag och Birgitta mår, handlar det om omtanke från en gammal vän. Vi står en stund och pratar, också om det sorgliga faktum, att vår konsumbutik i Svartbäcken i Uppsala ju kommer att läggas ner.

Här i Öregrund finns inget sånt hot. Tvärt om är Konsumhallen Öregrunds största och bästa butik, där flertalet ortsbor och även oerhört många sommargäster väljer att handla. Här har, för inte så våldsamt länge sen, ICA-butiken nere i hamnen gått i konkurs – faktiskt varit stängd en del av en höst – och att den har återuppstått beror nog till stor del på de kunder med båt som under sommarhalvåret lägger till vid någon kaj strax intill – om de inte orkar gå backen upp till Konsum eller om de är dåligt orienterade om den lokala handeln, låter jag vara osagt.

Det återstår en hel del att packa upp – jag har inte hunnit med allt denna första dag. Men Birgitta har ansat också mina krukväxter, bland annat Nerium i tre olika färger, och ställt ut dem på glasverandan.

Vårt sommartorp håller på att komma i skick.

Melodikrysset nummer 15 2014

12 april 2014 12:17 | Film, Media, Musik, Ur dagboken | 7 kommentarer

Om Melodikrysset mest innehöll gamla svenska schlager, skulle såna som jag ha ett lätt jobb på lördagsmorgnarna.

Nu finns det ju annan musik som heller inte bereder mig några större problem, men till exempel pojkband har jag aldrig lyssnat på (förutom då förstås i Melodikrysset). One Direction, i dag med ”What Makes You Beautiful”, har jag garanterat aldrig hört förut.

Inte är jag så värst mer förtrogen med ”The Jackson 5″ och deras ”I’ll Be There”.

Tyska Scorpions minns jag heller inget med, och inte blir det bättre av att jag hör deras låt, ”Still Loving You”, på finska med Simo Salminen.

Också dagens filmmusikfråga beredde mig besvär. Vi hörde musik av Dimitri Sjostakovitj, men vad är det för brittisk TV-serie han har försett med musik? Ledbokstäverna leder entydigt till att den handlar om en spion, men vad kan det vara för TV-serie? Efter idogt nätletande hittar jag till slut en som verkar passa in, ”Reilly, Ace of Spies”.

Den andra filmen i dag har förekommit tidigare i krysset och är därför mycket lättare att komma på: ”Born Free”, om lejonet Elsa, född fri.

Inte minst för Melodikryssets skull ser och lyssnar jag troget på allt som har att göra med Melodifestivalen och Eurovision Song Contest. Senast i går kväll såg jag ytterligare en binge av de melodier som ska vara med i finalen – varför är i flera fall svårt att begripa.

Det Eldeman spelade för dagens kryss ut de svenska melodifestivalerna stod sig faktiskt hyggligt i den konkurrensen.

Jag tänker då till exempel på ”Underbart”, från 2012 med Kalle Moraeus och Orsa spelmän.

Och Anders och Karin Glenmark var väl inte så illa de heller i Melodifestivalen 1984 med ”Kall som is”.

Årets nummer ett, ”Undo” med Sanna Nielsen, hör väl heller inte till de sämsta bidrag vi har skickat till Eurovision Song Contest.

Jag förstår ju behovet av omväxling, och Lykke Li har förvisso sina förtjänster, men riktigt i Lill Lindfors’ klass är hon ändå inte, när hon gör ”Du är den ende”.

Jag har Kent på skiva, och jag gillar också deras ”La belle epoque”, men i musikalisk mening hittar jag oftare la belle epoque tidigare i mitt liv.

Sådant har sina banala förklaringar: På 1950-talet gick jag i dansskola i Sundsvall och lärde mig dansa bland annat till musik av Glenn Miller. Så ni får ursäkta mig, om mitt hjärta slår lite extra, när jag hör ”Little Brown Jug”, låten som i dag skulle ge oss färgen brun.

Men som sagt var – jag är ingalunda fastlimmad vid min egen ungdoms musik. Så jag lyssnar gärna på Björns och Bennys ”Chess”. Och eftersom jag – och nu är vi åter tillbaka i min ungdom – då och då spelade schack med både brorsan och farsan, vet jag, att man där förflyttar en schackpjäs men att detta inte alltid leder till vare sig vinst eller förlust utan ibland till remi.

Jules Sylvain måste förstås också få vara med i Melodikrysset, i dag med ”Titta in i min lilla kajuta”. Farsan hade en stor ruffad motorbåt, så på somrarna sov jag och mina brorsor ibland längst framme i ruffen.

I morgon bär det förresten av för sommarsäsongen ut till havet, till vårt sommarhus i Öregrund. Så i eftermiddag ska jag packa.

En fransk filmklassiker i TV

9 april 2014 21:51 | Film | 1 kommentar

Eftermiddagsvisningarna av film i SvT innehåller verkligen inte bara höjdpunkterna inom filmkonsten. Men det är bra att den äldre filmrepertoaren på det här sättet hålls vid liv, och ibland – som i dag – visas veritabla pärlor.

I dag visades nämligen Marcel Carnés (regi) och Jacques Préverts (manus) ”Dimmornas kaj” (”Le quai de brumes”, 1938) med Jean Gabin i huvudrollen – han kallas även i filmen för Jean.

Filmen, i Eugène Schufftans foto, är förvisso i svart-vitt, men dess svärta har mer att göra med mänsklig moral. Dess handling utspelas till stor del i de ruffiga delar av hamnstaden Le Havre, vars invånare inte hör till Guds bästa barn.

Huvudpersonen Jean är, förstår man av hans uniform, en rymling från armén med minnen av krig i Indokina. Hans avsikt är uppenbarligen att ta sig ur landet, nu alltså Frankrike, med hjälp av någon av de stora fartyg som angör den här stora hamnen men vars destination är till exempel Sydamerika.

På en krog möter han bland andra en konstnär, inte helt i balans med sitt liv, men också en flicka, Nelly (Michèle Morgan), som han faller för. Den föräldralösa Nelly bor normalt hos sin onkel, Zabel (Michel Simon), en affärsägare vars inte alltid så hederliga affärer drar in honom i ljusskygga mellanhavanden med gangsters som det sen är svårt att bli av med – Zabel försöker till och med leja vår förrymde främlingslegionär för att få hjälp med den saken.

Jean får oväntad hjälp i sin strävan att byta identitet och ta sig ur landet, när den olycklige konstnären dränker sig men lämnar kläderna kvar på stranden. Konstnärens kvarlämnade pass (som det är lätt att byta ID-kortet i) och pengar ser ut att kunna bidra till att ge Jean en ny start i livet. Tyvärr flyter inte bara konstnärens lik utan också ett bylte med Jeans uniform i land, så nu gäller det att snabbt komma i väg med fartyget till Sydamerika.

Tyvärr är ingen lycka – åtminstone inte i Marcel Carnés filmer – beständig, så när Jean lockas att, så länge som möjligt, försöka hålla fast vid Nelly, hinner ödet i kapp honom i skepnad av en pistolbeväpnad och hämndlysten smågangster, som han ett par gånger har förödmjukat.

Kvar, vid liv och i frihet, finns nu bara den herrelöse hund som, ursprungligen mot Jeans vilja och trots hans utbrott, har valt att följa honom i livet – så länge det nu varade.

Melodikrysset nummer 14 2014

5 april 2014 13:25 | Film, Media, Musik, Politik, Ur dagboken | 17 kommentarer

Under drygt en vecka nu har jag dragits med en seg och svårbesegrad förkylning. Att jag ändå har lyckats få ur mig också några bloggtexter ska inte ses som att jag är helt frisk nu heller. Och att jag nu har klarat av även den här veckans melodikryss tyder mer på tur med frågorna och musiken än på skicklighet.

Egentligen ligger bara en av skivartisterna i veckans kryss, Måns Zelmerlöw, helt utanför det jag brukar lyssna på. ”Run For Your Life” har jag följaktligen aldrig hört, men eftersom jag hör till dem som brukar följa ”Allsång på Skansen”, känner jag efter en stund igen hans röst.

Jag har i och för sig inte heller sett Uma ”Ulla” Thurman på bio i ”The Producers”, men här snappar jag upp en återkommande fras i texten, som visar sig vara sångtiteln: ”When You Got It, Flaunt It”.

”White Christmas”, med Bing Crosby i huvudrollen och med musik av Irving Berlin, finns i vår filmhylla, och även om jag inte precis längtar efter det just nu, minns jag också mycket väl den svenska textraden ”Jag drömmer om en jul hemma”.

För egen del är jag både morfar och farfar, och i morgon ska vi ha gemensamt födelsedagskalas för två barnbarn – presenterna är klara och inslagna. Det faktum att jag umgås med de yngre generationerna gör, att jag genom också har följt med också i barnfilmsvärlden. Walt Disney’s ”Lejonkungen” är ju inte längre särskilt ny, men jag känner genast igen ”Hakuna Matata” och vet att filmens viktigaste figur är ett lejon.

En av dagens gamla svenska schlager, Åke Wassings ”Farfar och jag”, hade för övrigt också fokus på det ämne jag nyss talade om, barnbarn.

Fast lite äldre måste man nog vara för utbrista i sången ”Är det såhär när man är kär när man är liten”. Den skrevs redan 1937 av Gösta Rybrant och blev snabbt schlager med SOS, Sven-Olof Sandberg, men den spelades fortfarande flitigt i radio under min uppväxttid på 1950-talet. I går kväll såg jag det första startfältet i Eurovision Song Contest. Undrar om någon av de låtar jag hörde där kommer att leva vidare.

Fast ibland vill människor ta med sig en schlager med sig i graven också. När jag nu för ganska länge sen var nere i Skåne på min kusin Kreetes begravning, sjöng en ung sonson en av hennes älsklingssånger, Peter Lundblads ”Ta mig till havet”, för henne vid kistan i kyrkan. Sen mötte jag Kreetes familj igen i min och hennes gemensamma hemby, Juminda i Estland. Där villfor de bokstavligen det som var hennes högsta önskan: De spridde hennes aska i Finska viken, i vågorna utanför vår gamla hemby.

Också jag har en del av mitt hjärta där, men både familjeband och personliga upplevelser binder mig hårdare vid att få min sista vila här. Mycket binder mig i stället vid den här sidan av havet, till Roslagen – även om just Evert Taubes ”Rosa på bal”, som spelades i dag, inte är någon naturlig begravningssång.

Någon svensknationalist är jag för den skull inte, i vart fall inte av den typen vars ögon tåras, när han hör ”Du gamla du fria”. Jag sjunger med i nationalsången, men det betyder inte att jag blir upprörd – varför skulle jag bli det? – när Zlatan Ibrahimovic gör Max Martin-versionen av ”Du gamla du fria”.

Snarare ger det mig ”Bra vibrationer” för att citera en annan av dagens låttitlar.

Musik blir ofta intressantare, när den inte håller sig innanför de strikt uppdragna gränserna. En sådan gränssprängare är Malena Ernman, som ju bland annat har utmanat sina vänner inom den klassiska musiken genom att sjunga i Melodifestivalen. Nu senast har jag sett henne ryta till om etermedias behandling av människor, som vägrar att gullegulla med rasismens till demokrater nödtorftigt maskerade anhängare i riksdagen. På den låt hon hördes i i dag, ”Counting Miracles”, fick hon assistens av Jerry Williams, en artist väl värd uppskattning – dock inte för hans gamla vurm för Sovjetunionen.

Och även om han alltså förefaller att ha ”Lost Highway” i politiskt hänseende, borde han väl ha kunnat hitta en bättre kurs. Fast här har vi kommit långt från Jerry Lee Lewis och Delanie Bramlett.

50-årsjubileum för Kulturarbetarnas Socialdemokratiska Förening

2 april 2014 17:54 | Film, Konst & museum, Politik, Prosa & lyrik, Teater | 8 kommentarer

RADIKAL KULTURPOLITIK I 50 ÅR!
Kulturarbetarnas Socialdemokratiska Förening i Stockholm JUBILERAR!
VÄLKOMMEN TILL JUBILEUMSFIRANDE
lördagen den 5 april klockan 14.00-17.00, ABF-huset, Sveavägen 41, Stockholm.

Marie Selander och Tuomo Haapala inleder med två musikaliska bilder.
Övriga medverkande – med olika ingångar till kulturen men med
det gemensamt att de har varit ordförande i KSF:
Maj Britt Theorin: 50 år med KSF
Benny Fredriksson: Kulturhuset och Stadsteatern förnyas
Carl Tham: Ett kulturlyft för Sverige
Göran Eriksson: Folkbildningen i Stockholm – vad händer?
Efterföljande diskussion leds av Calle Nathanson, vd för Folkets Hus och Parker.

Vi ser på nya valrevyn Skarpt läge!
Vi minglar, samtalar, äter och dricker något gott.
Alla med hjärtat till vänster och engagerade i kulturpolitiken är hjärtligt välkomna.

KSF i samarbete med ABF Stockholm

* * *

Det är roligt att se att Kulturarbetarnas Socialdemokratiska Förening, KSF, lever åtminstone i Stockholm. En gång i världen startade jag en KSF-avdelning också här i Uppsala med författare, skådespelare, konstnärer med flera bland medlemmarna, men den har nu för länge sedan gått ur tiden.

På sextio- och sjuttiotalen drogs påfallande många av de konstnärligt verksamma, många av dem dessutom bland de allra främsta i sitt konstnärliga fack, till socialdemokratin. Jag mötte själv – och blev vän för livet med flera av dem – ett antal av dem vid en KSF-kurs på Bommersvik i Sörmland.

Med flera av dem kom jag sedan att samarbeta och ha personlig kontakt med fram till deras död.

I en mening var en av dem, åtminstone i mitt perspektiv, en mycket central gestalt. Jag tänker på författaren och konstnären Helga Henschen.

Följande text om den politiska Helga Henschen fanns publicerad med illustrationer (teckningar av Helga Henschen) i De litterära sällskapens (DELS) tidskrift nummer 3 2005:

HEMKOMST

Att man skulle behöva bli femtio innan man blev tagen på allvar.

”Helga, hon svävar i det blå… Helga, hon är så lustig och naiv – hon ritar så festliga krumelurer…”

Det värsta är att man till slut tror det som folk tutar i en. Men någonstans – längst inne – har jag alltid vetat: detta är inte sant.

Inte förrän jag kom in i arbetarrörelsen blev jag tagen på allvar. Det var en enorm upplevelse.

Man lyssnade på vad jag hade att säga. Man skrattade inte. Ingen kritiserade min klädsel, mitt utseende.

Det var som att stiga ut i ett landskap med milsvida horisonter.

En midsommarvecka ute på Bommersvik blev världen förändrad. Det var 1967.

En liten skara kulturarbetare i intensiva diskussioner med folk från arbetarrörelsen. Föredrag och samtal. Arbete och närmande på tu man hand och i grupper.

Samtal som handlade om solidaritet, gemenskap och jämlikhet. Om alla människors lika rätt och lika värde.

För mig var orden nya, friska och oändligt sköna.

Jag hade kommit hem. Det var morgon och livet började.

Samtidigt med oss befann sig en liten grupp utvecklingsstörda människor i olika åldrar på Bommersvik.

I början kändes det egendomligt och främmande att se så många annorlunda människor på en gång. De såg groteska ut, verkade farliga tyckte jag. Men efter hand kom vi varandra nära.

Vi blev vänner.

Vi kunde inte tala med varann med ord. Vi umgicks med gester, kramar, leenden.

Och plötsligt såg jag dem. Och jag tyckte att de nästan var vackra – fast på ett annorlunda sätt.

Och vara glada tillsammans kunde vi och lyssna till Gunnar Lifs gitarrspel och Ulf Bergengrens underbara framförande av Bellmans sånger.

Och dansa tillsammans kunde vi – kring den blommande midsommarstången.

Och skratta tillsammans kunde vi och leka och göra kullerbyttor i det gröna gräset.

Och sjön låg blank och solen lyste och himlen var blå.

Molly Åsbrink, sångerskan, var med i vår grupp.

Hon närmade sig alldeles särskilt och sökte kontakt med våra annorlunda vänner. Hon umgicks mycket med en pojke som inte kunde tala, bara stöta fram gutturala ljud. Han verkade ganska aggressiv.

En morgon när vi kom in i matsalen för att äta frukost kom pojken andfådd och ivrig rusande fram till Molly.

Med yttersta ansträngning och krampaktiga muskelryckningar stötte han ut det ur hela sin kropp – ordet som växte inom honom – ordet som var hennes namn: MM M Molly y.

Denna handling av solidaritet över gränserna! Denna handling av skapande kärlek!

Från en kvällssammankomst:

Aldrig såg jag en vildare glädje hos pojken än när Molly sjöng visor och lärde honom ta några ackord på gitarren.

De hade övat tidigare på dagen. Nu stod han där på den lilla scenen och spelade. Om och om igen slog han sina ackord. Han strålade över hela ansiktet. Han ville aldrig sluta. Det kom ett ljud ur djupet av hans strupe – det kunde ha varit en sång.

Utanför – den ljusa sommarnatten. Sommarbjörkar, gräset, sjön.

Molly gör en gest mot det öppna fönstret. Säger med fader Sosima i ”Bröderna Karamasov”: ”Vi lever ju i paradiset.”

Allt det här och mer därtill har Bernt Rosengren beskrivit på ett mycket bättre sätt i sin bok ”En dröm om styrka”, kapitlet Upplevelsen av jämlikhet.

Men jag ville berätta, jag också, om de här dagarna på Bommersvik. Det var ju de dagarna jag började vakna.

Ur Helga Henschens självbiografiska bok ”Vägen till Rebella”, Prisma, 1981

MIN GRÖNA DRÖM ÄR RÖD
Om den politiska Helga Henschen

Den midsommarvecka på Bommersvik Helga Henschen i ”Vägen till Rebella” skildrar som en vändpunkt i sitt eget liv och som alltså också har satt ytterligare ett litterärt avtryck – i en roman av Bernt Rosengren – kom att få stor betydelse inte bara individuellt, för deltagarna.

Kulturarbetarnas socialdemokratiska förening (KSF) i Stockholm hade vid mitten av 1960-talet vuxit till en stor förening; det aktuella året, 1967, var medlemsantalet 375. Socialdemokratiska partiet arrangerade den här konferensen för de vid det här laget åtta KSF-föreningar, som fanns runt om i landet – själv deltog jag i egenskap av ordförande i KSF i Uppsala.

I historiens backspegel förknippar många kanhända begreppet politiska konstnärer främst med fenomenet 1968 och revolutionärer som Jan Myrdal och Sven Wollter, men det fanns en mycket tidigare röd våg bland konstnärer, författare, skådespelare och andra kulturarbetare, en våg som genom KSF sökte sig till socialdemokratin. När man läser KSF Stockholms verksamhetsberättelse från 1967, slås man av att en så stor del av dåtidens kända och ytterst professionella kulturpersonligheter var medlemmar. I styrelsen och som ledare för arbetsgrupper för de olika konstarterna satt till exempel Marianne Aminoff, Anita Björk, Laci Boldemann, Stig Carlson, Claude Genetay, Bengt Häger, Lilavati, Rolf Rembe, Lars Sellergren och Kurt Ullberger plus några av dem som Helga nämner i ”Hemkomst”.

Det här var en tid, då socialdemokratin ansträngde sig för att ha nära kontakt med kulturarbetarna, och jag tänker då ingalunda bara på att partiet drog nytta av att ha kulturarbetarna på sin sida i valrörelserna, sådant som Hasses & Tages medverkan i Tage Erlanders valprogram i TV och Tage DanielssonsEn soffliggares dagbok” från 1968.

Nej, partiet å sin sida ansträngde sig att i samspel med kulturarbetarna själva utforma en nydanande kulturpolitik. Resultaten av grupparbetsdiskussionerna vid KSF-konferensen på Bommersvik finns sammanfattade i ett litet stencilerat häfte med illustrationer av Helga Henschen. Häftet har titeln ”Vi behöver varann så in i vassen”, vilket i själva verket var den avslutande meningen i ett inlägg Helga själv gjorde under konferensen. Rapporten inleds med följande mening, som i dag kan synas naiv men som är en god illustration till varför kulturarbetarna under den här perioden drogs till socialdemokratin: ”Det är möjligt – för att inte säga troligt – att vi mycket snart nalkas en situation då kulturpolitiken blir lika angelägen som socialpolitiken varit under de gångna decennierna.”

Senare kom många av de kulturarbetare, som under 1960-talet hade dragits till socialdemokratin, att vända partiet ryggen. Till det bidrog sådant som kärnkraftsomröstningen och IB-affären.

Också det är en intressant men ändå annan historia. Helga Henschen, som är föremålet för vårt intresse, var Linje 3-aktivist och förvisso kritisk mot socialdemokratins agerande i kärnkraftsomröstningen men lämnade för den skull inte KSF och sitt parti.

Kulturskapare och partiaktivist

Till detta bidrog säkert att Helga, med startpunkt i midsommarkonferensen på Bommersvik, utvecklade vänskapsband med några av oss som var med där och som var mer involverade än hon i partipolitiska aktiviteter. Av personliga band kommer den tillit, som håller också när det krisar.

Grunden för hennes mångåriga politiska engagemang var ändå främst det som hon inleder kapitlet ”Hemkomst” med, nämligen att hon för första gången i sitt liv upplevde hemhörighet: hon hade hamnat i en rörelse som tog hennes värderingar och henne själv på allvar. Jag själv var en av dem hon för första gången träffade på Bommersvik, vilket blixtsnabbt ledde till vänskap och senare, under mina år på socialdemokratiska partistyrelsen, till ett mångårigt samarbete och, med växlande intensitet, till personliga kontakter ända fram till hennes död. Vi hade våra perioder av slitningar, till exempel i kärnkraftsomröstningen där jag företrädde Linje 2, men det hindrade inte att vi båda upplevde, att det var åtskilligt mer som förenade oss än som skilde oss åt. I KSF hade hon dessutom eldunderstöd av ordföranden, Maj Britt Theorin, som i den här frågan fronderade mot sitt parti. I KSF fanns också paret Ulf Bergengren och Molly Åsbrink, som blev hennes personliga vänner och vars betydelse hon lyfter fram i andra avsnitt av ”Vägen till Rebella”.

Under konferenser bildar deltagarna ofta mindre gäng, vars medlemmar gillar att vara tillsammans med just varandra. Midsommarveckan på Bommersvik utgjorde inget undantag. Jag och Bernt Rosengren, som inte bara var författare utan också kommunfullmäktigeledamot i Stockholm, och så Helga bildade snart en oskiljaktig trio. Bernt skildrar detta i sin roman ”En dröm om styrka”, dock något ofullständigt: ”BR och Enn Kokk höll ihop och skrattade nästan jämt. Det gick så långt att de övriga i gruppen började förväxla dem eller rättare sagt alltid talade om dem i ett svep.” Ofullständigt därför att det främsta exemplet på denna sammanblandning härrör från vår kompis Helga. En morgon vid frukostbordet, då Helga som vanligt satt mitt emot Bernt och mig, pekade hon på oss båda med två utspärrade fingrar och inledde: ”Du som är balt…”

För Helgas del medförde erfarenheterna från KSF-konferensen ett intensifierat parti- och folkrörelseengagemang, som tog sig många olika uttryck.

Till Bommersvik, som är SSUs kursgård, återvände hon inte mindre än tre gånger hösten 1967: tillsammans med Bernt Rosengren gjorde hon i en serie med kulturarbetarmedverkan vid kursavslutningar programmet ”Språket och bilden”.

För A-program, en programförmedling för ABF, LO-distriktet, KSF och Socialdemokraterna i Stockholms stad och län, gjorde hon programmet ”Vårt behov av glädje” med dikter och färgbilder. Omslaget till programhäftet pryds av hennes Lilla My-liknande upproriska figur Rebella, som säger: ”Jag tycker det borde vara mer sug i kulturen.” Rebella och en killkompis figurerar också i en av programhäftets Helga-illustrationer, här med var sitt demonstrationsplakat: ”NER MED KLASSAMHÄLLET – VÄGRA ÄTA GREVEOST” samt ”OCH PRINSKÅRV”.

Hon medverkade med dikter och bilder i de valdiktsamlingar (!) med bidrag av många kända svenska poeter KSF och socialdemokratiska partiet gav ut i flera valrörelser. Och för ett valhäfte från KSF gjorde hon tillsammans med Bernt Rosengren serien Busen. (Busen är mer känd från affischen och boken ”Min gröna dröm är röd”.)

Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek (ARAB) i Stockholm förvarar alla de affischer, tidskrifts- och bokomslag, illustrationer, uddiga teckningar för tidskrifter, annonser, vykort med mera Helga under årtionden gjorde för socialdemokratiska partiet, KSF, Broderskap, Socialdemokratiska kvinnoförbundet i Stockholms län, Unga örnar, Folkets hus-rörelsen, ABF, Svenska kommittén för Vietnam, Kvinnor för fred med flera organisationer. ARAB, där man också kan hitta Helgas böcker, är i själva verket det största Helga Henschen-arkivet i Sverige!

Motståndsrörelsen mot borgerlig regering

Inför valet 1973 såg socialdemokraternas utsikter ganska dystra ut. Jag jobbade vid det laget – jag är i grunden journalist – som pressekreterare på socialdemokratiska partistyrelsen. Under ett lunchsamtal med partiets informationschef Sören Thunell om olika möjliga insatser kastade jag fram tanken på en kulturarbetaraktion och fick omedelbart i uppdrag att organisera en sådan.

Med min bakgrund i universitetsvärlden var jag den på partiexpeditionen, som visste mest om den dåtida bokstavsvänsterns alla fronter och andra mobiliseringsverktyg, och jag kom snabbt fram till att också vi skulle bilda en frontorganisation av kulturarbetare och samla namn bakom ett valupprop med två paroller:
NEJ TILL BORGERLIG REGERING
SOCIALDEMOKRATERNA DEN 16 SEPTEMBER.

Jag tog snabbt kontakt med min vän Helga, som blev eld och lågor. Vi kom också fram till att rörelsen bakom uppropet skulle döpas till Motståndsrörelsen mot borgerlig regering – vad kunde passa bättre i en tid, då gerillor och befrielserörelser i jordens alla hörn hade entusiastiska supporters här i Sverige?

Men skulle det bli något riktigt stort av den planerade aktionen, måste vi nå mycket större skaror än de kulturarbetare som redan fanns i KSF. Efter mycket tänkande hittade vi en lämplig ordförandekandidat, vars namn hade ganska mycket av överraskningseffekt, Expressens förre chefredaktör Carl-Adam Nycop. Nycop, som också under sin tid på den stora borgerliga draken hela tiden hade varit socialdemokrat, visade sig vara inte bara villig utan tog på sig uppgiften med stor entusiasm. Motståndsrörelsen fick en styrelse, där – utöver Carl-Adam och Helga – några KSFare ingick (bland andra Ulf Bergengren, Kurt Ullberger och Lars Ulvenstam). Men där fanns också nya och överraskande namn som Carl Zetterström (Carl Z i Dagens Nyheter).

När uppropet publicerades som annons i tidningarna, med svarskupong för dem som ville ansluta sig, fanns bland undertecknarna företrädare för mycket stora delar av det svenska kulturlivet: Birgitta Andersson, Tommy Berggren, Gunnar Björnstrand, Birgit Cullberg, Per Gunnar Evander, George Fant, Lars Forssell, Olle Kåks, Bibi och Pekka Langer, Sven Lindqvist, Carl-Gustaf Lindstedt, Max Lundgren, Lars Löfgren, Birger Norman, Hans Palmstierna, Lenke Rothman-Arnér, Lars och Elisabeth Sellergren, Stig Sjödin, Emy Storm, Victor Svanberg, Ragnar Thoursie, Sonja Åkesson med flera – samt förstås styrelsen och alla KSFare, som har nämnts ovan.

Helga kom att dra ett mycket tungt lass i Motståndsrörelsens fortsatta arbete, och eftersom jag (utan att formellt sitta i dess styrelse) informellt arbetade som ett slags verkställande ledamot och dessutom var partiexpeditionens kontaktman gentemot rörelsen, kom jag att arbeta mycket tillsammans med just henne.

För Motståndsrörelsens gjorde Helga fem vykort, tecknade annonser som varje vecka publicerades på DNs Namn och Nytt samt en skärmutställning, en valaffisch och en bok, samtliga på temat ”Min gröna dröm är röd”.

För DN-annonserna hade vi en liten idégrupp, bestående av Helga, mig och Leif Karlsson. (Karlsson arbetade då för Sten Andersson och var sedan länge en drivande kraft på PRO samt ledamot i valberedningen för Helga Henschens Vänner.) Vi åt lunch tillsammans en gång i veckan på Teatercaféet och spånade, ofta under stor munterhet, uppslag åt Helga.

Den som nu ser bilden av två partibyråkrater som ger order åt en konstnär är helt på villovägar. Helga var själv djupt engagerad, och det skulle för övrigt ha varit mot hela hennes väsen att göra något mot sin egen övertygelse.

Eftersom jag redan genom arbetet med annonserna och vykorten var djupt involverad i Helgas bildmakande i valrörelsen, kom jag också att spela rollen av informell förlagsredaktör vid tillkomsten av boken ”Min gröna dröm är röd”, som gavs ut av det av partiet ägda Tidens förlag. (Tiden distribuerade boken till bokhandeln, men en mycket stor del av upplagan köptes av partiet, som spred den i valrörelsen; den kunde givetvis också beställas från Motståndsrörelsen. Bokens undertitel var för övrigt En bok från Motståndsrörelsen.)

När jag har visat den här boken för människor, som främst har kommit i kontakt med andra sidor av Helga Henschens konstnärskap, har några häpet sagt, att de inte hade haft någon aning om att Helga kunde åstadkomma så porträttlika personkarikatyrer (Gösta Bohman, Thorbjörn Fälldin, Olof Palme med flera). En sådan teckning har jag själv inspirerat Helga till, den med en liten flicka framför teven, där man ser Gösta Bohman: flickan pekar på Bohman och ropar ”Titta mamma, där är högerspöket!” Den lilla flickan är Anna Kettner, senare under en period trafiklandstingsråd i Stockholm och även styrelsesuppleant i Helga Henschens Vänner. Mamman, som inte syns på bilden, är Birgitta Dahl, också hon medlem i HHV.

Ändå är dessa starkt tids- och personanknutna teckningar få i boken. De flesta är, även när de har ett innehåll med syfte att påverka 1973 års valrörelse, allmängiltiga och humanistiska på det sätt som är så karaktäristiskt för tecknaren Helga Henschen. Ett exempel (som även förekom som vykort) är det råd den äkta mannen ger hustrun, som ska gå ut med hunden: ”Var rädd om dej Gullan lilla – det blåser en sån otäck högervind idag”. Ett annat är den mycket rara bilden av ett inte alldeles purungt par som kramas: ”Håll i mej hårt Gullan lilla – jag är så rädd för alla växande klyftor.”

Rebella förekommer förstås på flera teckningar, till exempel den med den för Helga mycket typiska plakattexten ”Återupprätta den förorättade människan”.

Många av bilderna i ”Min gröna dröm är röd” ger uttryck för det lidelsefulla engagemang Helga hade för olika politiska sakfrågor, till exempel Vietnam, Sydafrika och Chile, och givetvis var Helga en skarp motståndare mot rasism och en ivrig fredskämpe.

Jämställdhetstemat finns ofta i hennes bilder. ”Var inte så fullmäktig Valfrid” ryter en liten tant. Och på nästa sida utbrister en hemmafru ”Nu ä de slut me pottor och disk – nu ska fru Petterson ut i förvärvslivet”, varvid herr Peterson undslipper sig sitt hjärtas mening: ”Vafalls? Har du kommit i klimakteriet människa”. Men ofta är de enklaste bilderna mest effektiva, som den kastrull- och vispförsedda kvinnan som ryter ”Jag exploderar om jag inte får använda mina dolda anlag”.

Just tron på människans inneboende möjligheter är särskilt kännetecknande för Helga Henschens politiska filosofi: ”Meningen med oss Anna Sofia är att vi ska växa som träden rakt opp mot himlen.” Men vi gör det i samspel med andra: ”Vi behöver varann så in i vassen!” och ”Vi måste hålla om varandra för att inte falla.”

Det är det här Bernt Rosengren i ”En dröm om styrka” har döpt till Helga Henschen-socialism.

Engagemanget för miljön var stort hos Helga. Det märks redan i boktiteln, ”Min gröna dröm är röd”, vars polemiska udd förstås var riktad mot det tidiga sjuttiotalets centerparti. På en underbar teckning säger en liten flicka: ”En stjärna en fjäril en ärla en sol en ros en ko. När jag blir stor finns fåglarna kvar då, mor?”

Som så ofta blev fallet också i Helgas senare böcker blandade hon dikter och citat med teckningarna. Här är ett lyriskt exempel på hennes miljöengagemang:

skatans pojkar oj
galopperar på fönsterblecket
väcker mej klockan fem på morgonen
med fräcka näbbar

o mina blå kanaljer
o mina skimrande fågelbarn
skatans pojkar oj

nu vissnar granens topp
där boet gungar
i år var äggen stulna
i år var äggen trasiga
innan de ens kläcktes

skatans pojkar oj

jag gråter så jag knappt kan tala
jag går opp på taket
och skriker det värsta jag orkar

skatans pojkar oj

vakna i husen
elden är lös
ta fast alla tjuvarna
ut och slåss mot plundrarna

systrar och bröder
vi måste sluta oss samman

vi måste bygga ett land
för fåglar
och människosyskon

Citaten är i flera fall sådana som återkommer i nya sammanhang och i senare böcker – ”Förbanna inte mörkret – tänd ett ljus!” är ett typiskt exempel.

I det här sammanhanget väljer jag ett citat, som härstammar från motståndsrörelsekollegan Carl Zetterström: ”Vi behöver en stark socialdemokrati som är orädd – men rädd om människorna.”

Konstnären som partiarbetare, går det?

All konst måste inte vara politisk, långt ifrån.

Men exemplet Helga Henschen visar, att man rent av kan göra stor politisk konst, förutsatt att det är sin egen inre övertygelse man klär i text och bild.

Jag vet att Helga under slutet av sin levnad förhöll sig mer tvivlande till flera av de rörelser och övertygelser hon under årtionden hade slagits för och koncentrerade sig på sin bildkonst.

Men då, i midsommarveckan 1967, i Motståndsrörelsen 1973 och under årtionden framöver, bejakade hon intensivt inte bara konsten utan också politiken: ”Konst och politik hör ihop! Om jag inte ritade gubbar, så skulle inte en kotte bry sej om vad jag säjer.”

Melodikrysset nummer 13 2014

29 mars 2014 12:10 | Film, Media, Musik, Ur dagboken | 3 kommentarer

Lennart Palms version av Peps Perssons ”Hög standard” var hyggligt lätt att identifiera, åtminstone för mig som har praktiskt taget allt av och med Peps i originalinspelningar.

Men ofta är det just alternativa insjungningar, ibland dessutom på andra språk, som ibland vållar mig besvär när jag löser Melodikrysset. I dag tog det till exempel ett tag innan jag kom på att det jag aktualiter lyssnade på var en gammal bekant, ”Karl Nilsson”, som jag inte bara har hört otaliga gånger utan också själv har i min stora Povel Ramel-samling. ”Goddag på er alla, mitt namn är Karl Nilsson” börjar den här pärlan.

Ett annat, ofta effektivt sätt att förvilla oss lyssnare är Anders Eldemans mani att spela kända låtar på finska. Åtminstone jag funkar då så att musikminnet inte riktigt kopplar. Fast just i dag spelade han en finsk version av ”Hotel California”, och den har han ju tidigare flera gånger spelat i original, med The Eagles.

Ytterligare ett exempel i den här förvandlingsgenren var ”New York, New York” i Frank Sinatras insjungning. Fast i det här fallet skulle vi komma i håg, att den i Galenskaparnas/After Shaves version är geografiskt förflyttad – ”Borås, Borås” sjunger man då.

Eftersom originalet i det fallet förknippas med en film, kan vi väl ta ytterligare en sån. Jag har hela kollektionen av James Bond-filmer och mindes också omedelbart, att det var Shirley Bassey som sjöng i ”Moonraker”.

Som så ofta hade några av låtarna också anknytning till Melodifestivalen och Eurovision Song Contest.

Martin Stenmarck sjöng ”Las Vegas” 2005.

Större framgång hade Johnny Logan med ”Hold Me Now”, som segrade i Bryssel 1987.

Vi går vidare på den geografiska linjen med ”Wien, Wien, nur du allein” av Rudolf Sieczynski, på svenska ”Wien, mina drömmars stad”, om jag minns rätt.

Och då passar det väl bra att redovisa svaret på ett stycke ännu mer klassisk musik: Vi hörde Johannes Brahms’ ”Vaggvisa”, vars inledning, ”Nu i ro slumra in”, mycket väl kan sammanfattas i det av Anders Eldeman efterlysta ordet sov.

Vill man i stället sitta uppe och uggla, kan man ju i stället välja ”Jag är jag” med Magnus Uggla. (Ja, det var en skruvad vits. Förlåt!)

Bo Sundström hade jag nöjet att se i ”Så mycket bättre”, men egentligen är han väl ännu bättre som skivartist. I dag hörde vi honom och Bo Kaspers orkester i ”Låt mig komma in”.

Norrifrån, från Umeå, kommer även Tove Styrke, som vi i dag hörde i ”White Light Moment”.

Och då går vi i mål i dag med Weeping Willows och ”It Takes a Strong Heart To Love”.

För egen del har jag inga problem med kärleken, men ska vi ta det bokstavligt, är hjärtat inte så starkt längre.

En japansk film i neorealistisk stil

26 mars 2014 17:43 | Film | Inga kommentarer

Det händer att TV visar filmer som man gärna hade sett tidigare, men jag såg tyvärr aldrig japanen Yasujirō OzusFöräldrarna”, när den visades på svenska biografer 1964. I original, från 1953, heter den (i transkriberad form) ”Tōkyō monogatari”, vilket ordagrant lär betyda ”Tokyohistoria”.

Det här är en historia om ett gammalt par – Shukishi och Tomi Hirayama (fint spelade av Chishu Ryo och Chieko Higashiyama) – som bor i ett hus i byn Onomichi men beslutar sig för att besöka sina vuxna barn och deras familjer, som de inte har träffat på mycket länge.

De behandlas, när de kommer fram, med all tänkbar vänlighet, men man förstår snart, av till exempel sonens/läkarens (Yamamura So) beteende och barnbarnens reaktioner, att de här plötsliga (och alltför långvariga) gästerna inte riktigt passar in i de här yngre familjernas livsmönster. Ensamma får de åka ut för att bese den stora staden på en guidad turisttur, de skyfflas, åtminstone mentalt, över till andra och blir till och med inbokade på ett hotell där de dock inte stannar mer än en natt på grund av den högludda musiken där, som gör att de inte kan sova.

En enda person ger dem ett vänligt bemötande, änkan till en son som dog under kriget.

Men även alla de här andra bemöter den här historiens gamla par med en artig vänlighet, som möjligen är kulturbetingad, åtminstone var det för en äldre generation i dåtidens japanska samhälle.

Men av annat mot slutet av den filmhistorien förstår man att de är mer berörda än de visar utåt eller ens för varann. Den äldre mannen träffar en kväll en gammal bekant, och på en restaurang dricker sig de som är med där halvt medvetslösa på sake. Han och hustrun beslutar sig för att åka hem till sig – de har sett nog av Tokyo (och av barnen och deras familjer, fast det säger de inte). Och på tåget hem får hustrun, som redan tidigare har visat tecken på något som ser ut som yrselanfall, en kollaps, som hon aldrig återhämtar sig från.

Mot filmens slut får barnen och deras respektive bud om att mamma är mycket illa däran, och sonen/läkaren noterar, för egen del påfallande oberörd, att de nog måste ha mörka begravningskläder med sig, nu när de dess värre är tvungna att åka hem till mamma. En son kommer till och med för sent till föräldrahemmet för att hinna träffa mamman innan hon har gett upp andan. Han står heller inte ut med begravningsmusiken under begravningen och är tvungen att gå ut en stund.

Vid måltiden där hemma efter begravningen börjar ett par av deltagarna paxa på den döda mammans ägodelar.

En mänsklig kontakt uppstår ändå, fast när de flesta redan har åkt hem.

Den döde sonens hustru är kvar, och den gamle änklingen och hon för ett samtal, främst om hennes framtid. Och så ger han henne som present sin döda hustrus gamla klocka. Jag ser den här gåvan symboliskt: Hon var, i motsats till hans egna barn, den enda som hade tid för honom och hans hustru.

Allt detta berättas utan ett uns av sentimentalitet, i en stil som står den italienska neorealismen nära.

« Föregående sidaNästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^