En guide till ”Psycho”

25 augusti 2015 9:43 | Deckare, Film | Inga kommentarer

Jag har tidigare ganska utförligt skrivit om Alfred HitchcocksPsycho”, ett mästerstycke i skräckgenren. Du hittar min recension ovan under Kulturspegeln, Film. Senast såg jag själv om den nu i sommar, då TV visade en hitchcockserie.

Som så ofta använde sig Hitchcock av en bokförlaga, i det här fallet Robert BlochsPsycho”. Själv har jag aldrig läst den, kanske för att jag har erfarenheten att Hitchcock ofta kunde göra mycket sevärd film av ganska mediokra böcker.

Nu visar dock Björn Kihlström på sin blogg, Bernur – länk finns här intill – att Blochs bok nog har sina poänger; han jämför Bloch med skräckmästare som H P Lovecraft och Stephen King.

Detta som ett tips till er som är intresserade av skräckgenren eller helt enkelt håller Alfred Hitchcock högt.

Om hemkänsla

23 augusti 2015 14:33 | Barnkultur, Film, Mat & dryck | 4 kommentarer

Så ljuvligt somrigt som vädret är nu, önskar jag verkligen att barnen och barnbarnen kunde vara hos oss här i Öregrund.

Nå, jag har kontakt med dem ändå, på lite olika sätt.

Matti och Karin samt deras Ella och hennes lillasyster Sofia fick ju lov att åka hem lite tidigare än de hade tänkt sig, detta eftersom de hantverkare de hade städslat plötsligt hade tid att inspektera deras nya lägenhet och diskutera renoveringsåtgärder. Matti och hans familj bor tillfälligt i en lägenhet i Hammarby sjöstad, och de har lyckats hitta en bostad att permanent ta över i samma stadsdel, helt nära deras nuvarande bostad, alltså en övergångslösning.

I den har treåriga Ella haft eget rum, som hon stolt förevisade för farfar och farmor när vi var där och hälsade på. Hon har trivts jättebra i den här lägenheten, så hennes mamma och pappa har förstås undrat, hur hon skulle reagera, när hon fick veta, att de skulle flytta igen. Så de tog det lite varligt och berättade inte på en gång.

Men Ella är en mycket klipsk treåring, så när hon för tredje gången på kort tid fick följa med på inspektion av den nya lägenheten, hade det uppenbarligen gått upp ett ljus:

– Pappa, ska vi bo här?

Jo, det fick ju pappa medge.

Det intressanta var då treåringens mycket trygga och positiva reaktion: Vilket rum skulle bli hennes rum? Var skulle sängen stå, och var skulle hyllan med hennes DVD-filmer och böcker stå? Och var skulle pappas och mammas rum vara?

Matti förklarade och pekade, och dottern var mycket nöjd.

* * *

I veckan som var avbröt vi, trots det vackra vädret, momentant vår vistelse i sommarhuset i Öregrund. Vår dotter Kerstins barn, Viggo och Klara, började skolan igen efter sommarlovet.

Viggo, stackarn, bröt armen – armbågen – och fick gå med armen gipsad uppifrån och ner under hela Kerstins semester. Han befriades från gipset precis lagom till skolstarten.

Hans lite yngre syster Klara fick av morfar och mormor i födelsedagspresent pengar till efterlängtade ridlektioner, och nu har hon klarat av de första. På den allra första fick hon bara bekanta sig med stall och hästar och utrustning och termer, men andra gången hade hon fått rida, vilket hon hade klarat utan missöden.

Kerstin hade städat lägenheten fint inför sina föräldrars ankomst från landet, och mitt på köksbordet låg plastförpackat ett bröd med tydlig adress till hennes pappa: ett estniskt surbröd.

Hon hade bakat det själv. Hon kan. Hon är faktiskt bagare till yrket.

Jag har njutit av det här brödet, varje morgon ätit ett par skivor av det till frukost.

Det här är min barndoms bröd, det bröd som min mamma och tusentals andra estniska kvinnor som kom till Sverige under den stora estniska flyktingvågen under slutet av andra världskriget bakade.

Det här brödet föll också andra än oss ester i smaken, och under alla år då jag jobbade på Socialdemokratiska partistyrelsen i Stockholm, avslutade jag alltid arbetsveckan med att inför den stundande veckohelgen gå till saluhallen vid Hötorget och i Toomings bageri köpa två sorters estniskt bröd, det ena alltså surbröd, och dessutom något vitt bröd från Ungern, Grekland eller Italien.

Till det här hade jag köpt goda pålägg på Konsum i huset där jag jobbade på Sveavägen. Där köpte jag också det ryska te i blå-röd plåtask jag bryggde en hel tekanna av till fredagskvällens smörgåsmiddag. Det gjorde särskilt gott de höstkvällar när vi hade åkt ut till ett utkylt hus i Öregrund för att bara få vara en familj, några som särskilt hörde ihop.

Melodikrysset nummer 34 2015

22 augusti 2015 12:52 | Barnkultur, Film, Media, Musik, Politik, Prosa & lyrik, Resor, Teater, Ur dagboken | 4 kommentarer

Jag är i sommarhuset i Öregrund igen efter att ha hjälpt barnbarnen Viggo och Klara att komma upp på morgnarna under deras första skolvecka. Hösttermin – ute är det, äntligen, underbar sommar.

I dag startade krysset med ”Gammaldags musik” med paret Glenmark. Dem känner jag förstås till, har till och med Ann-Louise på skiva, men som ni väl kan ana, mindes jag inte, att hon under en period hade sjungit med dansbandet Sannex, som vi i dag fick höra spela den här låten.

Filmen ”F/X – dödlig effekt” har likaså helt undgått mig, trots att jag allt sedan unga år har varit filmentusiast, vilket väl filmavdelningen ovan under Kulturspegeln vittnar om.

Men jag har, bortsett från att jag har sett också en del skräp i deckargenren, sållat bort sådant som jag inte trodde skulle ge mig så mycket, vilket till exempel ledde till att jag aldrig har sett ”Grease”. Men i det fallet är ju till exempel ”Summer Nights” med Olivia Newton-John (NJ) och John Travolta – det var framför allt honom jag misstrodde – så ofta spelad, att jag ändå omedelbart känner igen den.

”Sound of Music”, ur vilken vi i dag fick höra ”Edelweiss”, har jag däremot sett på bio.

”Dallas” såg jag lite av när serien började sändas i svensk TV, men jag la ganska snart av. Fast jag såg tillräckligt mycket för att lära mig vem JR var.

Nu är det ju ingalunda så att jag har en highbrowattityd till populärkultur. Men i vissa skeden i livet, då annat har känts viktigare, har jag inte brytt mig så mycket om framför allt utländsk populärmusik, så i det facket har jag luckor. Jag har till exempel inget som helst minne av att när det begav sig – 1969 – ha hört Jane Birkin och Serge Gainsbourg i ”Je t’aime”.

Inte heller Diana Ross och The Supremes finns i min privata skivsamling, men väldigt mycket av det de har gjort, till exempel ”Where Did Our Love Go” med sitt ”Baby, baby”, fastnar omedelbart i musikminnet, så fort man hör det spelas.

Och när det gäller radioprogram som Svensktoppen har jag med nöje lyssnat på dem så fort jag har kunnat. Inte så att jag har gillat allt som har förekommit där, verkligen inte. Men i dag förekom i krysset artister och låtar som har det där lilla extra.

Vi hörde Siw Malmkvist – Siwan – i ”Ingenting går upp mot gamla Skåne”.

Och från 1975 års melodifestival minns vi Bennys, Björns och Stikkans ”Bang en boomerang” med Svenne & Lotta, som ju även privat var ett par. Här kunde man välja mellan frågorna ”Han sjöng tillsammans med” och ”Hon sjöng tillsammans med”, och även svaret var valfritt: makan respektive maken.

Ola Salo har jag i motsats till Amanda Jensen hört live, men jag tycker faktiskt inte att hans version av hennes ”Dry My Soul” är så mycket bättre.

Dagens dubbla barnfråga hade anknytning till djurvärlden. Den första ljudillustrationen handlade om igelkotten Ivar, och svaret skulle här bli igelkott. Och sen fick vi höra ”Vad gör du lilla råtta”, vilket senare vi här skulle ange i pluralis, råttor.

Även Alf Prøysen skrev fantastiska visor och sagor för barn, men han hade ett mycket vidare register än så. Han var älskad kåsör i Arbeiderbladet, skrev även visor för vuxna – ”Du ska få en dag i morgon” är ett exempel – och så har jag med stor uppskattning läst hans roman ”Trastsommar” (”Trost i taklampa”), på 1950-talet till och med sålt den i stugorna när den utkom i Folket i Bilds folkbokserie. När jag långt senare som de svenska Socialdemokraternas nordiske sekreterare gästade Arbeiderpartiets kongresser, sjöng kongressen alltid hans sånger, till exempel den här:

Du ska få en dag i morgon

Svensk text: Carl-Anton Axelsson, 1976
Norsk originaltext: Alf Prøysen (”Du ska få en dag i mårå”)
Musik: Otto Nielsen

Det var en liten pojk’ som gick och grät och grämde sig.
Han ville rita Babylon, men lärar’n, han sa nej.
Han kände sig som den som inte någon tycker om,
men då hörde han ett sus som över furukronan kom.

Du ska få en dag i morgon som ren och öppen står
med blanka ark och nya kritor till,
och då kan du rätta till’et som du gjorde fel igår,
och så får du det så gott i morgon kväll.
Och om du inte klara det och allt känns lika trist,
så ska du höra suset över furorna som sist:
Du ska få en dag i morgon som ren och öppen står
med blanka ark och nya kritor till.

Och så blev pojken vuxen och han ville gifta sig.
Han friade till flickan sin, men flickan hon sa nej.
Han grät sin sorg i skogen och han tyckte allt var slut,
men då kom det över furorna, det som han hört förut:

Du ska få en dag i morgon som ren och öppen står…

Och nu är pojken gift och har sitt slit som folk har mest
vid småbruket i Åsmarken, där kärringen är häst.
Och om det blir för lite gjort och dagen blir för lång,
så får han tröst av furorna och deras gamla sång:

Du ska få en dag i morgon som ren och öppen står…

Vi tar den på norska också:

Du ska få en dag i mårå

Norsk text: Alf Prøysen
Musik: Otto Nielsen

Det var en liten gutt som gikk og gret og var så lei.
Hæin skulle tegne Babylon, men lærer’n hæin sa nei.
Hæin ød’la hele arket, hæin var tufsete og dom,
men så hørte hæin et sus som over furukrona kom…

Refräng:
Du ska få en dag i måra som rein og ubrukt står
med blanke ark og farjestifter tel,
og da kæin du rette oppatt æille feil i frå i går
og da får du det så godt i mårå kvell.
Og om du itte greie det og æilt er like trist
så ska du høre suset over furua som sist.
Du skal få en dag i mårå som rein og ubrukt står
med blanke ark og farjestifter tel.

Og så vart gutten vaksin, og hæin gikk og var så lei.
Hæin hadde fridd åt jinta si, men jinta hu sa nei.
Og hæin gret i ville skauen “detti blir min siste dag”.
Men da kom det over furua det såmme linne drag:

Refräng:
Du ska få en dag i mårå…

Og nå er gutten gift og går og slit som folk gjør flest,
med småbruk oppi Åsmarken der kjerringa er hest.
Og hæin syn´s det blir for lite gjort og streve titt og trutt
og trøste seg med furusus når dagen blir for stutt…

Refräng:
Du ska få en dag i mårå…

Alf Prøysens visskatt finns på skivor från först Columbia, sen Philips; de inspelningar han gjorde för NRK har postumt givits ut på CD av Kirkelig kulturverkstad. Under mina år som nordisk och baltisk sekreterare för de svenska socialdemokraterna kammade jag vid praktiskt taget varje besök i Oslo igenom skivaffärerna, ofta även affärerna för begagnade skivor, i min jakt på nya och åter nya Prøysen-skivor.

Pervers besatthet

17 augusti 2015 22:54 | Film | Inga kommentarer

”Frenzy” bör i det sammanhang det här används närmast översättas som ”Vansinne” eller ”Mani”. Men Alfred Hitchcocks film från 1972, ”Frenzy”, kallades också här i Sverige för ”Frenzy”. Som många av Hitchcocks filmer har även den här en litterär förlaga, Arthur La BernsGoodbye Picadilly, Farewell Lester Square”, men som så ofta när det gäller Hitchcocks litterära förlagor är också det här en tämligen bortglömd bok. Själv nämner jag den mest för att den bättre än filmtiteln fångar miljön för den story den här historien utspelas i. Filmen är också inspelad i Storbritannien.

I London går det en mördare lös, besatt av att sexuellt utnyttja och sen strypa kvinnor med sin slips. En stor del av filmen utspelas i Covent Garden, då fortfarande ett salutorg för grönsakshandel. Våldtäkterna, som sedan följs av mord, har sin bakgrund i mördarens sammanblandning av kvinnors sexuella lust och deras förment låga instinkter.

Filmens ofrivillige hjälte – från början på grund av slarv, dryckjom och ständig penningnöd långt ifrån någon hjälte – Richard ”Dick” Blaney (Jon Finch) dras in i den här härvan, därför att hans före detta fru, Brenda (Barbara Leigh-Hunt), som Blaney dessutom just har besökt på hennes äktenskapsförmedling och sen ätit middag med, är en av dem som mördas och därför att den verklige mördaren, Robert Rusk (Barry Foster) är en av hans nära bekanta. Senare råkar även den tjej han numera är ihop med, Barbara ”Babs” Milligan (Anna Massey) ut för mördaren.

Som så ofta i hitchcockfilmer finns här spännande sidospår som när mördaren upptäcker att hans slipsnål (med hans initialer) finns kvar hos den döda Babs och tvingas följa och plundra liket, det vill säga hennes nu likstela hand, i en grönsaksbil.

Ett ganska roligt sidospår är också scenerna hemma hos poliskommissarie Oxford (Alex McCowen), där hans fru (Vivien Merchant) ideligen lagar och bjuder på för en engelsman oätliga franska rätter. Hon ifrågasätter också polisens förmåga att gripa rätt man och för in Oxford på att den, när den trodde på Rusk, grep fel man.

Med hjälp av medfångar lyckas Blaney fly och beger sig till Rusks bostad, där han inte hittar Rusk men väl ytterligare en slipsstrypt kvinna. Just då kommer någon upp för trapporna släpande på ett tomt emballage: Rusk hade tänkt frakta bort också det här liket men inser nu att han först måste åstadkomma ytterligare ett lik.

Men i sista ögonblicket tränger polisen in genom dörren, och filmens sista replik, från kommissarie Oxford, lyder: ”Mr. Rusk, you’re not wearing your tie.”

Spelfilm om Hitchcock och Psycho

17 augusti 2015 19:14 | Film | 2 kommentarer

Filmen ”Hitchcock” (2012), en spelfilm i regi av Sacha Gervasi, är inte i klass med Alfred Hitchcocks egna filmer, men den är i vart fall roande, dessutom intressant på grund av sitt ämne, som framgår av titeln på den bok av Stephen Rebello den bygger på, ”Alfred Hitchcock and the Making of Psycho”. Alfred Hitchcock, som ju regisserade ”Psycho” (1960), vars ämne är tillkomsten av den filmen, spelas av Anthony Hopkins.

Den Hitchcock vi möter i ”Hitchcock” har de förväntningar hans film från året före, ”I sista minuten” (”North By Northwest”), enligt min mening en av regissörens allra bästa filmer, väcker emot sig. Med den filmen i ryggen borde han ju ha haft hur lätt som helst att få finansiering av sitt nya projekt, men enligt den här filmens story var det inte alls så lätt – han och hustrun Alma, spelad av Helen Mirren, diskuterar en pantsättning/försäljning av huset de bor i och som har stor lyxig swimmingpool som ett sätt att lösa problemet. Men väl så intressant är att en av de stora stötestenarna är hur mycket naken kropp biobesökarna ska få se, när Scarlett Johansson (Janet Leigh) knivmördas i duschen. Det här är faktiskt en mycket representativ scen från det 1960 fortfarande mycket bigotta USA.

I övrigt är väl den här filmen inget för den amerikanska filmhistoriens Hall of Fame. Fru Hitchcocks försök att hoppa över de äktenskapliga skaklarna straffar sig när hon hittar sin älskare i armarna på en annan dam. Men faktum är att Helen Mirren i rollen som Alma gör den kanske bästa rollprestationen i den här filmen.

Filmsommar

17 augusti 2015 17:29 | Film, Musik | Inga kommentarer

Först nu, en bit in i augusti, kom sommaren, om man med sommar menar soliga dagar och ljumma kvällar. Till det goda med det väder vi har haft hör att trädgården inte har behövt vattnas med slang och att vi har använt många kvällar till att se film.

Vi har alltid ett förråd av långfilmer på DVD med oss ut på landet, och dessutom bjuder TV på ganska mycket film, däribland ibland deckare hart när varenda kväll. En del av det här är inte värt att nämnas, men till det vi har sett hör reprisdeckarna med Martin Beck och kommissarie Wallander. Bokoriginalen plus filmatiseringarna av dem har jag tidigare skrivit om, men de många filmuppföljarna med olika regissörer och manusförfattare har jag inte orkat skiva om, även om några av dem faktiskt är sevärda.

Om vi håller oss kvar i deckargenren, har jag genom åren sett de flesta av Alfred Hitchcocks filmer, de flesta av dem sevärda, några av dem lysande.

I sommar har SVT visat en serie med sex av Hitchcocks bästa filmer, dessutom en film om tillkomsten av ”Psycho” (som sedan sändes samma kväll). Den här filmen, kallad ”Hitchcock”, var ny för mig, så jag kommer att publicera en egen recension av dem.

De Hitchcock-filmer som visades var
Repet
Fönstret åt gården
Frenzy
Mannen som visste för mycket
Studie i brott
Psycho

Jag har sett de här filmerna tidigare, flera av dem flera gånger, och jag har också publicerat recensioner av dem – alla utom en – recensioner som finns att läsa ovan under Kulturspegeln, Film, Hitchcock, Alfred. Jag har läst igenom dem och finner att jag inte har anledning att kratsa i de här texterna.

Och när det gäller den film som saknas, ”Frenzy”, ber jag att få återkomma. Det är klart att den bör finnas med i min samling av hitchcockrecensioner.

Melodikrysset nummer 33 2015

15 augusti 2015 15:52 | Film, Mat & dryck, Media, Musik, Politik, Ur dagboken | 7 kommentarer

Jag löste Melodikrysset i direktsändning, precis som vanligt, men precis när krysset var slut, fick vi gäster, så i stället för att skriva direkt, satt jag vid trädgårdsbordet tillsammans med Birgitta och gästerna och drack förmiddagskaffe fram till dess att det var dags att lyssna på dagens sommarpratare.

Ute råder underbar eftersommar; på gatan utanför vårt hus står mängder av bilar parkerade, eftersom det är så kallade badortsdagar här i Öregrund.

Så här vackert väder har det inte varit hela ”Juni, juli, augusti”, för att knyta an till den allra sista låten i Melodikrysset i dag, en låt signerad Per Gessle.

Fler låtar i dagens kryss hade sommartema, till exempel ”Sommarnatt” med Little Jinder, dotter till Åsa Jinder.

Det gäller också dagens dubbelfråga, där vi dels skulle minnas Evert Taubes ”Sjösala vals”, där solen står på Orrberget, vilket i sin tur skulle ge oss det sökta ordet, orre, dels skulle extrahera singularen äng ur Mats Paulssons ”Visa vid vindens ängar”. Mats Paulson hade jag för övrigt en smula kontakt med när jag en gång i världen jobbade med min ”Joe Hills sånger”.

Mats Paulsson förekom i ytterligare i en av dagens frågor, den som ljudillustrerades med ”Ett träd”. Men Paulsson är en mångsidig konstnär – han målar också tavlor.

Monica Bring, som vi i dag hörde i Alice Babs-klassikern ”Swing It Magistern”, har jag för egen del hört live vid ett socialdemokratiskt Första maj-arrangemang på Vaksala torg i Uppsala.

Gösta Linderholm hjälpte på sin tid min hustru att samla massorna vid hennes socialdemokratiska valmöten. Huruvida han då sjöng just ”Kom, kom, kom, kom till Brittas restaurang” minns jag inte. Men jag minns, att när han sjöng sin ”Dina trosor blev kvar på linan”, slängde hustrun och den medföljande partifunktionären Eva Warnvik upp ett par damunderbyxor modell större upp på scenen. Linderholm lär ha rodnat.

Jag har mycket Linderholm på skiva, så också mycket med First Aid Kit, så dem klarade jag i dag redan innan deras ”My Silver Lining” hade spelats och frågan hade ställts.

I dag fick vi ingen ABBA-fråga, däremot en fråga vars svar skulle bli Agnetha Fältskog. Henne skulle vi klara genom att identifiera henne i ”When You Walk In the Room”.

Och Stikkan Andersson fanns också med på ett hörn, med ”Det finns ingenting att hämta”, hans svenska text till ”Blame It On the Bossa Nova”.

Vi som genom åren har lyssnat på svensk schlagermusik har förstås också stött på Martin Stenmarck. 2005 vann han Melodifestivalen med ”Las Vegas”.

För lite tuffare musik stod Kiss, som vi i dagens kryss hörde i ”I Was Made For Loving You”.

Något äldre, från 1817, är den opera vi i dag går i mål med, Gioacchino Rossinis ”Den tjuvaktiga skatan”. I kryssvaret skulle de dock förmeras, till skatorna.

Förlåt dröjsmålet, men ni får väl puckla på mig så att fjädrarna ryker.

Sommar med barn och barnbarn

10 augusti 2015 18:31 | Barnkultur, Film, Mat & dryck, Media, Trädgård, Ur dagboken | 3 kommentarer

För mig och Birgitta – vi är sedan länge pensionärer – betyder sommaren att vi mer eller mindre permanent bor i vårt sommarhus i Öregrund. Öregrund är för det mesta en annan – mer lugn och lantlig – värld än Uppsala, även om vissa återkommande arrangemang, nu senast Roslagsloppet, ibland drar hit fler besökare än den här lilla roslagsorten egentligen kan klara av. Men vi deltar inte i det här; vi lever i vår egen avskilda värld.

Men sommaren skulle ju heller inte bli perfekt, om den här stiltjen inte bröts av kontakter med barn och barnbarn.

Det första mötet av det här slaget ägde inte rum i Öregrund utan i Rinkeby, där Anna och hennes döttrar bor. Den 16 juli fyllde Amanda 21 och hennes syster Sara 23 den 18 juli, så Anna hade med hjälp av yngsta dottern Ella ordnat ett mycket fint födelsedagskalas den 17 juli. Anna är Birgittas dotter i hennes ungdomsäktenskap med Bengt, och som så många gånger förr fick vi bilskjuts Uppsala-Rinkeby-Uppsala med Bengt och hans fru Inger. Det här blev ett rent familjekalas – utöver de redan nämnda deltog bara Amandas pojkvän Fritiof och Saras sambo Caroline.

Birgitta och jag uppvaktade med pengar, eftersom vi vet att båda tjejerna behöver sådana. Och eftersom Anna inte hade blivit vederbörligen hyllad på sin födelsedag i juni, fick också hon en slant att fritt användas för den renovering hon genomför på sitt sommarställe.

Sista juliveckan fick vi besök av Matti och Karin plus deras nu två barn, Ella och lillasyster Sofia. Ella, nu drygt 3 år, har tidigare varit hos oss i Öregrund och hittade genast både sin leksakslåda och till olika ställen ute i trädgården. Lilla Sofia är nu så pass stor, att hon känner sig trygg också i famnen hos farfar eller farmor, och vi får både soliga leenden och hennes ”prat”.

Vädret var åtminstone någorlunda omväxlande den vecka de var här, så det blev faktiskt också bad i den grunda viken i Tallparken för Ella. Och annars hade ju farfar ett stort förråd av roliga barnfilmer att titta på. Ella lärde sig att, efter att en gång ha sett hur farfar gjorde, själv byta film i DVD-spelaren.

Tyvärr blev Mattis och hans familjs besök hos oss i Öregrund lite kortare än både de och vi hade tänkt sig – på lördagen den aktuella veckan meddelade hantverkarna som ska göra i ordning deras nyinköpta bostad i Hammarby Sjöstad, att de hade tid att titta på lägenheten och prata om vad som ska göras, så det var bara att packa ihop och åka hem i den förhyrda bilen. Men jag får trösta mig med att sonen med fru och barn var här också i midsomras och till min födelsedag strax före midsommar.

Sist i barnaraden kom ett besök av vår dotter Kerstin och hennes båda barn Viggo och Klara. Öregrund är Kerstins barndomssommarland, och hennes barn är också väl hemmastadda i vårt hus i Öregrund. Den här gången dröjde det först en aning innan de äntligen kom: Viggo hade nämligen, dagen före Kerstins semester, brutit armbågen och fick till att börja med lov att hålla armen, gipsad uppifrån och ned, i högt läge. Men när läkningen gick som den skulle, vågade de ändå sätta sig på bussen till Öregrund. Man förstod deras glädje över att äntligen vara här – morfar fick en hjärtlig kram av Klara, som inte hindrades av några bandage.

Vädret blev också det bästa på mycket länge, så Kerstin och hennes barn gjorde många turer till Tallparken, och Kerstin och Klara simmade. De har också besökt andra kära sällen, både i vår trädgård och i Sommaröregrund. Kerstin har på Instagram publicerat en mängd färska bilder från det som är vår sommarmiljö.

Kerstin och hennes barn hängde också kvar så länge som möjligt inför nästa familjebegivenhet.

Anna-Karin Lundström, dotter till Birgittas syster Karin, hade ordnat sommarmat i sin trädgård i Rosersberg, detta med förhoppningen att familjen Dahls syskonarrangerade träffar ska få en fortsättning i nästa generation. Karin och hennes man Hasse hämtade oss hemma i lördags; med i samma bil åkte också gamla faster Karin. Kerstin och hennes barn åkte tåg.

Inte alla förgreningar av familjen Dahl var med på det här kalaset, men det kommer att bli nya chanser. Vad jag förstår har vår Kerstin lovat att ordna nästa träff i den här nya serien av familjeträffar, arrangerade av nästa generation.

Melodikrysset nummer 32 2015

8 augusti 2015 12:10 | Film, Musik, Teater, Ur dagboken | 2 kommentarer

När jag i går tillfälligt kom in till lägenheten i Uppsala, visste jag redan, att ett häftigt åskväder hade kvaddat vår gamla trådlösa router men att dottern hade köpt en ny, också fått Birgittas dator att fungera – min hade hon inte hunnit ansluta. Så jag försökte själv sent i går kväll men något gick fel.

Nå, i morse gick jag därför till hustruns dator i andra ändan av lägenheten och lyckades med mitt password göra den användbar för mitt lördagsändamål, Melodikrysset. Jag tog också med min radio och ställde den på hustruns skrivbord.

Dagens svåraste fråga, för mig alltså, var att komma på vad det var för fransman som sjöng ”Time”. Men eftersom jag bara saknade en bokstav i efternamnet, provade jag redan i första försöket med Guetta, och det visade sig finnas en David Guetta.

Filmfrågor är lätta respektive svåra beroende på om man har sett filmen i fråga.

Mycket lätt för mig var det till exempel att känna igen ”As Time Goes By” ur ”Casablanca” med Humphrey Bogart och Ingrid Bergman.

Däremot har jag inte sett ”Meirmaids” från 1990, där Cher, från USA, sjunger ”Baby I’m Yours”.

Och ”Den blå lagunen” från 1980 – den som skulle ge oss ordet lagun – har jag nog inte ens hört talas om.

Dagens musikteaterfråga var däremot jätteenkel: ”My Fair Lady”, där ”Med en gnutta flax” ingår, har jag sett på scen i samband med att jag var med på den första elevriksdagen.

AC DC hör väl inte till mina musikaliska husgudar, men jag kände genast igen dem.

Vi hörde en svensk karaokeversion av ”En vän är alltid en vän”, när Cyndi Lauper sjöng den känd som ”Girls Just Want To Have Fun”.

Fast själv håller jag mig hellre till gamla godingar som ”The Birds And the Bees” med Alma Cogan.

De där låtarna som fastnade i ens melodiminne när man var yngre har en tendens att stanna kvar där. Anna-Lena Löfgren sjöng ”Lyckliga gatan” 1967, från början inte en svensk låt.

Svensk så det förslår, med Jules Sylvain bland upphovsmännen, är däremot ”Aj aj aj – vilken röd liten ros” med Ulla Billquist.

Molly Sandén hör väl inte till de sämsta nutida sångerskorna, men i Billquists klass är hon och hennes ”Så vill stjärnorna” inte.

Hon var med i Melodifestivlen 2009, men det här är numera en tävling om vilken jag ber att få citera dagens B B King: ”The Thrill Is Gone”-

Melodikrysset nummer 31 2015

1 augusti 2015 12:14 | Film, Media, Musik, Ur dagboken | 4 kommentarer

Till sommarens fröjder för oss pensionärer hör att få besök av barn och barnbarn. Kerstin och hennes båda barn såg ett tag ut att inte kunna komma, eftersom Viggo precis lagom till hennes semester bröt armen eller rättare sagt armbågen. Men nu har läkningen gått som den ska, så i går kom han fortfarande med armen i gips, hans mamma och hans yngre syster Klara ut till oss i Öregrund. Mamma Kerstin lät ungarna sova men gav sig själv i väg till auktionen i Norrskedika.

Själv har jag avverkat dagens Melodikryss i det rum där Klara sover. Jag har haft radion på och har använt datorn, som finns i det här rummet, men hon ha inte vaknat för det.

Det mesta klarade jag galant, men jag tillstår att jag inte kände till Per Bredhammar, som tydligen sjöng på Carl Philips och Sofias bröllop och tydligen dessutom är elvisimitatör.

Todd Rundgren har jag åtminstone hört talas om, men eftersom jag inte har sett ”Vanilla Sky” med Tom Cruise, tog det en stund innan jag lyckades identifiera ”Can We Still Be Friends” med Rundgren.

Betydligt lättare för mig var det då att känna igen skillingtrycket om Elvira Madigan, en historia som ju bland annat har använts i en mycket fin film av Bo Widerberg.

Två andra av dagens musikaliska nycklar var hämtade ur TV-filmer.

Jag hör själv till dem som har följt ”Morden i Midsomer”, säsong efter säsong, så småningom med nya skådespelare i huvudrollerna.

Däremot har jag inte, mer än tillfälligtvis i början, sett ”Hem till gården”.

Av alla pojkband genom åren hör väl Take That till de bättre. I dag hörde vi dem i ”Back For Good”.

Ett stycke irländsk musik, reel, skulle vi också klara att identifiera.

Många, dock inte jag, tyckte möjligen att det var svårt att känna igen ”The Lion Sleeps Tonight”. På skiva – jag har den i flera inspelningar – heter den oftast som sitt sydafrikanska original, ”Wimoweh”.

Men också Sverige fick sitt, i form av ganska blandad kost.

De yngre fick sitt med hjälp av Tove Styrke, de äldre sitt med hjälp av Hasse Andersson och ”Guld och gröna skogar”.

Den nyligen bortgångne Robert Broberg hedrades med ”Båtlåt”. (Jag har en stor skivkollektion med Broberg och har också sett honom live.)

Den i krysset ofta återkommande Evert Taube – ET – stod för en låt, som inte bara genom Anders Eljas’ arr inte tillhör de mest kända taubelåtarna, ”Västanvind”. Själv mindes jag plötsligt den här raden: ”Men akten er I gossar på Sveriges västra kust”.

Och så går vi i mål med ”Månsken i augusti”, som ju Lena Philipsson har skrivit texten till.

Fast som de flesta här i landet väntar jag mer på att det ska bli solsken, åtminstone i augusti.

« Föregående sidaNästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^