Melodikrysset nummer 36 2015

5 september 2015 12:35 | Barnkultur, Film, Media, Musik, Serier, Ur dagboken | 2 kommentarer

Jag är sedan unga år storkonsument av tecknade serier och har förstås också läst ”Stålmannen”, men jag har faktiskt aldrig sett den som film. Däremot har jag tidigare hört musiken ur filmen, så den kunde jag omedelbart identifiera.

Dagens andra likaledes film- och serietidningsanknutna fråga beredde mig däremot dagens enda riktiga problem, sannolikt för att jag inte uppfattade frågan. För det är klart att jag vet, att Kalle Anka bor i Ankeborg.

Och för att då också klara av den enda fråga, som i sak beredde mig problem: Artisten med namn hämtat ur den romerska mytologin kallar sig för Dido – det är också ett av hennes förnamn. Henne hörde vi i ”End of Night”.

Allt som ges på scen hinner jag av naturliga skäl inte följa. Således har jag aldrig sett ”Jekyll och Hyde” och hört Sarah Dawn Finer och Myrra Malmberg sjunga ”I hans blick”, men här var det lättare att hitta rätt svar och få det bekräftat via Google.

På gränsen till det jag intresserar mig för finns artister som har blivit kända genom Idol. Kevin Borg, i dag med ”Unstoppable”, minns jag dock från Melodifestivalen.

I Melodifestivalen 2011 medverkade Eric Gadd, och även om jag inte tyckte att hans ”Vi kommer aldrig att förlora” var någon riktig höjdare, höjde den sig ändå över en stor del av det andra.

Annat minns man från vilket sammanhang som helst. Självfallet har jag hört ”O sole mio” på italienska, men jag känner också igen melodin när Elvis Presley sjunger den på engelska, ”It’s Now Or Never”.

Ibland undrar jag, varför jag minns så många låtar från förr bättre än det som förekommer i dagens schlagerfestivaler. Självfallet har det med melodiernas sångvänliga karaktär och låtarnas innehåll att göra, också med att de mest populära låtarna fortfarande spelades i radio årtionden efter det att de hade sjungits in.

Otroligt populär blev ”Kaffe utan grädde är som kärlek utan kyssar” från 1938, detta trots att den inte fick spelas i radio, eftersom den var gjord som reklam för grädde.

Vissa låtmakare, som Jules Sylvain, lyckades med praktiskt taget allt de hade en hand med i. En av dagens ljudillustrationer, ”Det är den stora, stora kärleken”, är ett av en oändlig radda kompositioner, signerade Sylvain, vilka blev evergreens.

Åke Grönberg var både skådespelare och sångare, folkkär i båda facken. I dag hörde vi honom dock i en mindre känd låt, ”Kanske det rent av är jag”.

Chuck Berry har jag skrivit utförligt om, detta med anledning av att jag av sonen fick en Chuck Berry-box, och jag vet sen gammalt att en av hans succéer var ”Sweet Little Sixteen”. Fast i dag gjordes den här låten av två andra legendarer, Jerry Lee Lewis och Ringo Starr.

Vi avslutar med ett par lite stillsammare låtar, även om tempot höjs i refrängen i Lasse Berghagens ”En kväll i juni”. Men första delen av den här dubbelfrågan, illustrerad med ”Nu grönskar det i dalens famn”, hade genomgående en lugnare andhämtning.

Jag noterar att Anders Eldeman så fort vi kommer in i september börjar längta tillbaka till sommaren. Jag förstår honom faktiskt. I går, när jag efter några dagar inne i Uppsala återkom till Öregrund, kändes för första gången hösten i luften.

I skarven mot hösten

1 september 2015 16:08 | Film, Mat & dryck, Resor, Trädgård, Ur dagboken | Inga kommentarer

I augusti blev det äntligen sommar.

Sista augustisöndagen hade vi ett av de kalas vi brukar ha för Birgitta och hennes syskon med respektive. Det var vår tur att vara värdar, och Ragge och Gunnel samt Karin och Hasse kom. Gunnars Annica var inte i riktigt frisk – sånt händer i vår ålder – så de kunde inte komma.

Vi samlades runt trädgårdsbordet med ett glas vitt vin, alkoholfritt för fyra av oss. Vädret var varmt och soligt, och Transparente Blanche-trädet intill bordet dignade av äpplen.

Birgitta hade dukat fint med linneduk och hade lagat en härlig sommarmiddag med öregrundsanknytning: Till förrätt hade hon gravat sik, köpt av en lokal fiskare, och till det serverade hon dels egenlagad gravlaxsås, dels färskpotatis ur eget land. Till fläskfilén blev det mer egenodlad potatis fast av en annan sort och en sallad där alla ingredienser – sallat, tomater, lök, örtkryddor – kom från egna odlingar och kantarellsåsen var gjord på nyplockade kantareller, också köpta av vår vän fiskaren. Till dessert fick vi två sorters melon med röda och svarta vinbär.

När vi hade avslutat med kaffe och mjuk hembakt sockerkaka, tyvärr inget för mig som är diabetiker, fick gästerna plocka med sig lite äpplen att ta hem.

Birgitta hade fått löfte om skjuts till Uppsala, eftersom hon dan därpå, alltså under måndagen, hade starroperation inbokad på Akademiska sjukhuset.

Jag blev kvar i Öregrund, bland annat för att ta hand om disken. (Vi gör alltid så här, men vi växlar: Man lagar mat varannan dag, och den som inte har lagat maten diskar.) Och eftersom det blev ovanligt mycket disk den här gången och innehållet i varmvattenberedaren inte räcker så länge, fick jag lov att diska i fyra omgångar. Men eftersom det var Beck-film i TV och den gick i fyran, diskade jag i reklampauserna.

I går, måndag, packade jag kläder och mediciner och åkte sen buss in till Uppsala.

Jag gick direkt från bussen till Hotel Uplandia, där Uppsala arbetarekommun hade hyrt lokal – ingen höjdare – för höstens första möte.

En ganska stor del av dagordningen bestod av rapporter, men vi hade också en stunds diskussion om den tilltagande främlingsfientligheten.

Jag trodde jag skulle träffa Birgitta på det här mötet, men hon dök inte upp. När jag sen kom hem, var det som jag anade: Hon hade blivit mer tagen av ögonoperationen än hon själv hade trott och stannade därför hemma. Men i dag mår hon mycket bättre, och redan i går kväll kunde hon konstatera, att hon, när hon sängläste, kunde läsa utan glasögon med det nyopererade ögat,

Ytterligare en bra sak hände i slutet av förra veckan. Vi läste en kort antydan på dotterns. Kerstins, Instagram, och sen fick vi mejl, och nu har hon, åter på Instagram, också publicerat ett par bilder: Kerstin har lyckats köpa lägenhet här i vår stadsdel, faktiskt i ett hus där hon före sin småskolestart gick i förskola. Det är kort gångväg både till Viggos och till Klaras skola, kort väg också hem till deras pappa Bo. (Barnen bor varannan vecka hos mamma respektive pappa.)

Jag och Birgitta kommer förstås att sakna både Kerstin och barnen, som vi nu ganska länge har haft här hos oss. Kerstin råkade vara i behov av bostad precis under en period, då både Birgitta och jag var mycket mer skraltiga än nu, och hon kunde då hjälpa oss med matlagning, städning och annat. Storstädning och fönsterputs är sådant som vi redan nu tar firmahjälp med, men det övriga klarar vi nog själva.

Sonen, Matti, har också ringt och berättat, att deras flytt till nya bostaden i Hammarby sjöstad är genomförd. Fast riktigt allt är ännu inte uppackat.

Melodikrysset nummer 35 2015

29 augusti 2015 12:10 | Film, Media, Musik, Resor, Teater, Ur dagboken | Inga kommentarer

Dagens Melodikryss tyckte inte jag för min del hörde till de svåraste. Men så innehöll det ju också artister och låtar från det förflutna, som folk i min generation känner till, kanske inte lika lätta för yngre lyssnare.

Så fort jag hör Eldeman tala om en simmerska på film, förstår jag till exempel att det rör sig om Esther Williams. Vi hörde henne i ”Baby, It’s Cold Outside” som förekom i ”Neptuns dotter” (1949), där hon som motspelare hade Ricardo Montalban.

Klassisk musik är heller inget givet kunskapsområde för många krysslösare, men själv har jag sett baletten ”Svansjön” med musik av Pjotr Tjajkovskij och har därför heller inga svårigheter med att komma på att den sökta djursorten i det här fallet är svan.

Och som ni väl kan ana, är det heller inte första gången i livet jag i dag fick höra Frédéric Chopins ”Minutvalsen”. I dag exekverades den av Robert Wells.

Björns och Bennys ”Mamma Mia” har jag sett på Broadway, och även om låten inte hette så då, har jag alltså hört ”Väntar inte mamma på dig”, dock inte på svenska med Charlotte Strandberg.

Och så är jag så gammal att jag har lyssnat på dragspelsjazz, bland annat med Nisse Lind och hans hot-trio – i dag hörde vi dem i ”That’s a Plenty”.

Jag är också så gammal att jag minns Bert-Åke Varg och hans ”Skärgårdsflirt” (”Dansen går på alla bryggorna”) från 1954.

Så även ”När vi rör varann” med Susanne Alfvengren tretti år senare, ”Vandraren” med Nordman från 1994 och ”Tängo, tängo” med Petra Nielsen – jo, hon sjunger så – från Melodifestivalen 2004.

Evert” med Matz Stefanz med Lailaz låg hela 27 veckor på Svensktoppen 1997, inte bara för att Laila Westersund & co skojade med dansbandens sätt att skriva sina namn.

Jag har hela Evert Taubes – vi talar här alltså om en annan Evert – skivutgivning på skiva och de flesta av hans sånger i olika sångböcker, så hans ”Fragancia” har jag hört förut. Fast i dag fick vi som omväxling höra den med Lina Nyberg.

Den enda låt jag i dag inte klarade omedelbart var den som inledde krysset, ”Utekväll” med Lotta Engberg. Men med hjälp av allt fler hjälpbokstäver kom även hennes namn.

I kväll ska jag se en film, vars titel, ”Casablanca”, och den melodi Sam spelar har förgyllt många kryss. Och självfallet ska jag, så snart jag kan, försöka se Stig Björkmans prisade film om Ingrid Bergman.

En guide till ”Psycho”

25 augusti 2015 9:43 | Deckare, Film | Inga kommentarer

Jag har tidigare ganska utförligt skrivit om Alfred HitchcocksPsycho”, ett mästerstycke i skräckgenren. Du hittar min recension ovan under Kulturspegeln, Film. Senast såg jag själv om den nu i sommar, då TV visade en hitchcockserie.

Som så ofta använde sig Hitchcock av en bokförlaga, i det här fallet Robert BlochsPsycho”. Själv har jag aldrig läst den, kanske för att jag har erfarenheten att Hitchcock ofta kunde göra mycket sevärd film av ganska mediokra böcker.

Nu visar dock Björn Kihlström på sin blogg, Bernur – länk finns här intill – att Blochs bok nog har sina poänger; han jämför Bloch med skräckmästare som H P Lovecraft och Stephen King.

Detta som ett tips till er som är intresserade av skräckgenren eller helt enkelt håller Alfred Hitchcock högt.

Om hemkänsla

23 augusti 2015 14:33 | Barnkultur, Film, Mat & dryck | 4 kommentarer

Så ljuvligt somrigt som vädret är nu, önskar jag verkligen att barnen och barnbarnen kunde vara hos oss här i Öregrund.

Nå, jag har kontakt med dem ändå, på lite olika sätt.

Matti och Karin samt deras Ella och hennes lillasyster Sofia fick ju lov att åka hem lite tidigare än de hade tänkt sig, detta eftersom de hantverkare de hade städslat plötsligt hade tid att inspektera deras nya lägenhet och diskutera renoveringsåtgärder. Matti och hans familj bor tillfälligt i en lägenhet i Hammarby sjöstad, och de har lyckats hitta en bostad att permanent ta över i samma stadsdel, helt nära deras nuvarande bostad, alltså en övergångslösning.

I den har treåriga Ella haft eget rum, som hon stolt förevisade för farfar och farmor när vi var där och hälsade på. Hon har trivts jättebra i den här lägenheten, så hennes mamma och pappa har förstås undrat, hur hon skulle reagera, när hon fick veta, att de skulle flytta igen. Så de tog det lite varligt och berättade inte på en gång.

Men Ella är en mycket klipsk treåring, så när hon för tredje gången på kort tid fick följa med på inspektion av den nya lägenheten, hade det uppenbarligen gått upp ett ljus:

– Pappa, ska vi bo här?

Jo, det fick ju pappa medge.

Det intressanta var då treåringens mycket trygga och positiva reaktion: Vilket rum skulle bli hennes rum? Var skulle sängen stå, och var skulle hyllan med hennes DVD-filmer och böcker stå? Och var skulle pappas och mammas rum vara?

Matti förklarade och pekade, och dottern var mycket nöjd.

* * *

I veckan som var avbröt vi, trots det vackra vädret, momentant vår vistelse i sommarhuset i Öregrund. Vår dotter Kerstins barn, Viggo och Klara, började skolan igen efter sommarlovet.

Viggo, stackarn, bröt armen – armbågen – och fick gå med armen gipsad uppifrån och ner under hela Kerstins semester. Han befriades från gipset precis lagom till skolstarten.

Hans lite yngre syster Klara fick av morfar och mormor i födelsedagspresent pengar till efterlängtade ridlektioner, och nu har hon klarat av de första. På den allra första fick hon bara bekanta sig med stall och hästar och utrustning och termer, men andra gången hade hon fått rida, vilket hon hade klarat utan missöden.

Kerstin hade städat lägenheten fint inför sina föräldrars ankomst från landet, och mitt på köksbordet låg plastförpackat ett bröd med tydlig adress till hennes pappa: ett estniskt surbröd.

Hon hade bakat det själv. Hon kan. Hon är faktiskt bagare till yrket.

Jag har njutit av det här brödet, varje morgon ätit ett par skivor av det till frukost.

Det här är min barndoms bröd, det bröd som min mamma och tusentals andra estniska kvinnor som kom till Sverige under den stora estniska flyktingvågen under slutet av andra världskriget bakade.

Det här brödet föll också andra än oss ester i smaken, och under alla år då jag jobbade på Socialdemokratiska partistyrelsen i Stockholm, avslutade jag alltid arbetsveckan med att inför den stundande veckohelgen gå till saluhallen vid Hötorget och i Toomings bageri köpa två sorters estniskt bröd, det ena alltså surbröd, och dessutom något vitt bröd från Ungern, Grekland eller Italien.

Till det här hade jag köpt goda pålägg på Konsum i huset där jag jobbade på Sveavägen. Där köpte jag också det ryska te i blå-röd plåtask jag bryggde en hel tekanna av till fredagskvällens smörgåsmiddag. Det gjorde särskilt gott de höstkvällar när vi hade åkt ut till ett utkylt hus i Öregrund för att bara få vara en familj, några som särskilt hörde ihop.

Melodikrysset nummer 34 2015

22 augusti 2015 12:52 | Barnkultur, Film, Media, Musik, Politik, Prosa & lyrik, Resor, Teater, Ur dagboken | 4 kommentarer

Jag är i sommarhuset i Öregrund igen efter att ha hjälpt barnbarnen Viggo och Klara att komma upp på morgnarna under deras första skolvecka. Hösttermin – ute är det, äntligen, underbar sommar.

I dag startade krysset med ”Gammaldags musik” med paret Glenmark. Dem känner jag förstås till, har till och med Ann-Louise på skiva, men som ni väl kan ana, mindes jag inte, att hon under en period hade sjungit med dansbandet Sannex, som vi i dag fick höra spela den här låten.

Filmen ”F/X – dödlig effekt” har likaså helt undgått mig, trots att jag allt sedan unga år har varit filmentusiast, vilket väl filmavdelningen ovan under Kulturspegeln vittnar om.

Men jag har, bortsett från att jag har sett också en del skräp i deckargenren, sållat bort sådant som jag inte trodde skulle ge mig så mycket, vilket till exempel ledde till att jag aldrig har sett ”Grease”. Men i det fallet är ju till exempel ”Summer Nights” med Olivia Newton-John (NJ) och John Travolta – det var framför allt honom jag misstrodde – så ofta spelad, att jag ändå omedelbart känner igen den.

”Sound of Music”, ur vilken vi i dag fick höra ”Edelweiss”, har jag däremot sett på bio.

”Dallas” såg jag lite av när serien började sändas i svensk TV, men jag la ganska snart av. Fast jag såg tillräckligt mycket för att lära mig vem JR var.

Nu är det ju ingalunda så att jag har en highbrowattityd till populärkultur. Men i vissa skeden i livet, då annat har känts viktigare, har jag inte brytt mig så mycket om framför allt utländsk populärmusik, så i det facket har jag luckor. Jag har till exempel inget som helst minne av att när det begav sig – 1969 – ha hört Jane Birkin och Serge Gainsbourg i ”Je t’aime”.

Inte heller Diana Ross och The Supremes finns i min privata skivsamling, men väldigt mycket av det de har gjort, till exempel ”Where Did Our Love Go” med sitt ”Baby, baby”, fastnar omedelbart i musikminnet, så fort man hör det spelas.

Och när det gäller radioprogram som Svensktoppen har jag med nöje lyssnat på dem så fort jag har kunnat. Inte så att jag har gillat allt som har förekommit där, verkligen inte. Men i dag förekom i krysset artister och låtar som har det där lilla extra.

Vi hörde Siw Malmkvist – Siwan – i ”Ingenting går upp mot gamla Skåne”.

Och från 1975 års melodifestival minns vi Bennys, Björns och Stikkans ”Bang en boomerang” med Svenne & Lotta, som ju även privat var ett par. Här kunde man välja mellan frågorna ”Han sjöng tillsammans med” och ”Hon sjöng tillsammans med”, och även svaret var valfritt: makan respektive maken.

Ola Salo har jag i motsats till Amanda Jensen hört live, men jag tycker faktiskt inte att hans version av hennes ”Dry My Soul” är så mycket bättre.

Dagens dubbla barnfråga hade anknytning till djurvärlden. Den första ljudillustrationen handlade om igelkotten Ivar, och svaret skulle här bli igelkott. Och sen fick vi höra ”Vad gör du lilla råtta”, vilket senare vi här skulle ange i pluralis, råttor.

Även Alf Prøysen skrev fantastiska visor och sagor för barn, men han hade ett mycket vidare register än så. Han var älskad kåsör i Arbeiderbladet, skrev även visor för vuxna – ”Du ska få en dag i morgon” är ett exempel – och så har jag med stor uppskattning läst hans roman ”Trastsommar” (”Trost i taklampa”), på 1950-talet till och med sålt den i stugorna när den utkom i Folket i Bilds folkbokserie. När jag långt senare som de svenska Socialdemokraternas nordiske sekreterare gästade Arbeiderpartiets kongresser, sjöng kongressen alltid hans sånger, till exempel den här:

Du ska få en dag i morgon

Svensk text: Carl-Anton Axelsson, 1976
Norsk originaltext: Alf Prøysen (”Du ska få en dag i mårå”)
Musik: Otto Nielsen

Det var en liten pojk’ som gick och grät och grämde sig.
Han ville rita Babylon, men lärar’n, han sa nej.
Han kände sig som den som inte någon tycker om,
men då hörde han ett sus som över furukronan kom.

Du ska få en dag i morgon som ren och öppen står
med blanka ark och nya kritor till,
och då kan du rätta till’et som du gjorde fel igår,
och så får du det så gott i morgon kväll.
Och om du inte klara det och allt känns lika trist,
så ska du höra suset över furorna som sist:
Du ska få en dag i morgon som ren och öppen står
med blanka ark och nya kritor till.

Och så blev pojken vuxen och han ville gifta sig.
Han friade till flickan sin, men flickan hon sa nej.
Han grät sin sorg i skogen och han tyckte allt var slut,
men då kom det över furorna, det som han hört förut:

Du ska få en dag i morgon som ren och öppen står…

Och nu är pojken gift och har sitt slit som folk har mest
vid småbruket i Åsmarken, där kärringen är häst.
Och om det blir för lite gjort och dagen blir för lång,
så får han tröst av furorna och deras gamla sång:

Du ska få en dag i morgon som ren och öppen står…

Vi tar den på norska också:

Du ska få en dag i mårå

Norsk text: Alf Prøysen
Musik: Otto Nielsen

Det var en liten gutt som gikk og gret og var så lei.
Hæin skulle tegne Babylon, men lærer’n hæin sa nei.
Hæin ød’la hele arket, hæin var tufsete og dom,
men så hørte hæin et sus som over furukrona kom…

Refräng:
Du ska få en dag i måra som rein og ubrukt står
med blanke ark og farjestifter tel,
og da kæin du rette oppatt æille feil i frå i går
og da får du det så godt i mårå kvell.
Og om du itte greie det og æilt er like trist
så ska du høre suset over furua som sist.
Du skal få en dag i mårå som rein og ubrukt står
med blanke ark og farjestifter tel.

Og så vart gutten vaksin, og hæin gikk og var så lei.
Hæin hadde fridd åt jinta si, men jinta hu sa nei.
Og hæin gret i ville skauen “detti blir min siste dag”.
Men da kom det over furua det såmme linne drag:

Refräng:
Du ska få en dag i mårå…

Og nå er gutten gift og går og slit som folk gjør flest,
med småbruk oppi Åsmarken der kjerringa er hest.
Og hæin syn´s det blir for lite gjort og streve titt og trutt
og trøste seg med furusus når dagen blir for stutt…

Refräng:
Du ska få en dag i mårå…

Alf Prøysens visskatt finns på skivor från först Columbia, sen Philips; de inspelningar han gjorde för NRK har postumt givits ut på CD av Kirkelig kulturverkstad. Under mina år som nordisk och baltisk sekreterare för de svenska socialdemokraterna kammade jag vid praktiskt taget varje besök i Oslo igenom skivaffärerna, ofta även affärerna för begagnade skivor, i min jakt på nya och åter nya Prøysen-skivor.

Pervers besatthet

17 augusti 2015 22:54 | Film | Inga kommentarer

”Frenzy” bör i det sammanhang det här används närmast översättas som ”Vansinne” eller ”Mani”. Men Alfred Hitchcocks film från 1972, ”Frenzy”, kallades också här i Sverige för ”Frenzy”. Som många av Hitchcocks filmer har även den här en litterär förlaga, Arthur La BernsGoodbye Picadilly, Farewell Lester Square”, men som så ofta när det gäller Hitchcocks litterära förlagor är också det här en tämligen bortglömd bok. Själv nämner jag den mest för att den bättre än filmtiteln fångar miljön för den story den här historien utspelas i. Filmen är också inspelad i Storbritannien.

I London går det en mördare lös, besatt av att sexuellt utnyttja och sen strypa kvinnor med sin slips. En stor del av filmen utspelas i Covent Garden, då fortfarande ett salutorg för grönsakshandel. Våldtäkterna, som sedan följs av mord, har sin bakgrund i mördarens sammanblandning av kvinnors sexuella lust och deras förment låga instinkter.

Filmens ofrivillige hjälte – från början på grund av slarv, dryckjom och ständig penningnöd långt ifrån någon hjälte – Richard ”Dick” Blaney (Jon Finch) dras in i den här härvan, därför att hans före detta fru, Brenda (Barbara Leigh-Hunt), som Blaney dessutom just har besökt på hennes äktenskapsförmedling och sen ätit middag med, är en av dem som mördas och därför att den verklige mördaren, Robert Rusk (Barry Foster) är en av hans nära bekanta. Senare råkar även den tjej han numera är ihop med, Barbara ”Babs” Milligan (Anna Massey) ut för mördaren.

Som så ofta i hitchcockfilmer finns här spännande sidospår som när mördaren upptäcker att hans slipsnål (med hans initialer) finns kvar hos den döda Babs och tvingas följa och plundra liket, det vill säga hennes nu likstela hand, i en grönsaksbil.

Ett ganska roligt sidospår är också scenerna hemma hos poliskommissarie Oxford (Alex McCowen), där hans fru (Vivien Merchant) ideligen lagar och bjuder på för en engelsman oätliga franska rätter. Hon ifrågasätter också polisens förmåga att gripa rätt man och för in Oxford på att den, när den trodde på Rusk, grep fel man.

Med hjälp av medfångar lyckas Blaney fly och beger sig till Rusks bostad, där han inte hittar Rusk men väl ytterligare en slipsstrypt kvinna. Just då kommer någon upp för trapporna släpande på ett tomt emballage: Rusk hade tänkt frakta bort också det här liket men inser nu att han först måste åstadkomma ytterligare ett lik.

Men i sista ögonblicket tränger polisen in genom dörren, och filmens sista replik, från kommissarie Oxford, lyder: ”Mr. Rusk, you’re not wearing your tie.”

Spelfilm om Hitchcock och Psycho

17 augusti 2015 19:14 | Film | 2 kommentarer

Filmen ”Hitchcock” (2012), en spelfilm i regi av Sacha Gervasi, är inte i klass med Alfred Hitchcocks egna filmer, men den är i vart fall roande, dessutom intressant på grund av sitt ämne, som framgår av titeln på den bok av Stephen Rebello den bygger på, ”Alfred Hitchcock and the Making of Psycho”. Alfred Hitchcock, som ju regisserade ”Psycho” (1960), vars ämne är tillkomsten av den filmen, spelas av Anthony Hopkins.

Den Hitchcock vi möter i ”Hitchcock” har de förväntningar hans film från året före, ”I sista minuten” (”North By Northwest”), enligt min mening en av regissörens allra bästa filmer, väcker emot sig. Med den filmen i ryggen borde han ju ha haft hur lätt som helst att få finansiering av sitt nya projekt, men enligt den här filmens story var det inte alls så lätt – han och hustrun Alma, spelad av Helen Mirren, diskuterar en pantsättning/försäljning av huset de bor i och som har stor lyxig swimmingpool som ett sätt att lösa problemet. Men väl så intressant är att en av de stora stötestenarna är hur mycket naken kropp biobesökarna ska få se, när Scarlett Johansson (Janet Leigh) knivmördas i duschen. Det här är faktiskt en mycket representativ scen från det 1960 fortfarande mycket bigotta USA.

I övrigt är väl den här filmen inget för den amerikanska filmhistoriens Hall of Fame. Fru Hitchcocks försök att hoppa över de äktenskapliga skaklarna straffar sig när hon hittar sin älskare i armarna på en annan dam. Men faktum är att Helen Mirren i rollen som Alma gör den kanske bästa rollprestationen i den här filmen.

Filmsommar

17 augusti 2015 17:29 | Film, Musik | Inga kommentarer

Först nu, en bit in i augusti, kom sommaren, om man med sommar menar soliga dagar och ljumma kvällar. Till det goda med det väder vi har haft hör att trädgården inte har behövt vattnas med slang och att vi har använt många kvällar till att se film.

Vi har alltid ett förråd av långfilmer på DVD med oss ut på landet, och dessutom bjuder TV på ganska mycket film, däribland ibland deckare hart när varenda kväll. En del av det här är inte värt att nämnas, men till det vi har sett hör reprisdeckarna med Martin Beck och kommissarie Wallander. Bokoriginalen plus filmatiseringarna av dem har jag tidigare skrivit om, men de många filmuppföljarna med olika regissörer och manusförfattare har jag inte orkat skiva om, även om några av dem faktiskt är sevärda.

Om vi håller oss kvar i deckargenren, har jag genom åren sett de flesta av Alfred Hitchcocks filmer, de flesta av dem sevärda, några av dem lysande.

I sommar har SVT visat en serie med sex av Hitchcocks bästa filmer, dessutom en film om tillkomsten av ”Psycho” (som sedan sändes samma kväll). Den här filmen, kallad ”Hitchcock”, var ny för mig, så jag kommer att publicera en egen recension av dem.

De Hitchcock-filmer som visades var
Repet
Fönstret åt gården
Frenzy
Mannen som visste för mycket
Studie i brott
Psycho

Jag har sett de här filmerna tidigare, flera av dem flera gånger, och jag har också publicerat recensioner av dem – alla utom en – recensioner som finns att läsa ovan under Kulturspegeln, Film, Hitchcock, Alfred. Jag har läst igenom dem och finner att jag inte har anledning att kratsa i de här texterna.

Och när det gäller den film som saknas, ”Frenzy”, ber jag att få återkomma. Det är klart att den bör finnas med i min samling av hitchcockrecensioner.

Melodikrysset nummer 33 2015

15 augusti 2015 15:52 | Film, Mat & dryck, Media, Musik, Politik, Ur dagboken | 7 kommentarer

Jag löste Melodikrysset i direktsändning, precis som vanligt, men precis när krysset var slut, fick vi gäster, så i stället för att skriva direkt, satt jag vid trädgårdsbordet tillsammans med Birgitta och gästerna och drack förmiddagskaffe fram till dess att det var dags att lyssna på dagens sommarpratare.

Ute råder underbar eftersommar; på gatan utanför vårt hus står mängder av bilar parkerade, eftersom det är så kallade badortsdagar här i Öregrund.

Så här vackert väder har det inte varit hela ”Juni, juli, augusti”, för att knyta an till den allra sista låten i Melodikrysset i dag, en låt signerad Per Gessle.

Fler låtar i dagens kryss hade sommartema, till exempel ”Sommarnatt” med Little Jinder, dotter till Åsa Jinder.

Det gäller också dagens dubbelfråga, där vi dels skulle minnas Evert Taubes ”Sjösala vals”, där solen står på Orrberget, vilket i sin tur skulle ge oss det sökta ordet, orre, dels skulle extrahera singularen äng ur Mats Paulssons ”Visa vid vindens ängar”. Mats Paulson hade jag för övrigt en smula kontakt med när jag en gång i världen jobbade med min ”Joe Hills sånger”.

Mats Paulsson förekom i ytterligare i en av dagens frågor, den som ljudillustrerades med ”Ett träd”. Men Paulsson är en mångsidig konstnär – han målar också tavlor.

Monica Bring, som vi i dag hörde i Alice Babs-klassikern ”Swing It Magistern”, har jag för egen del hört live vid ett socialdemokratiskt Första maj-arrangemang på Vaksala torg i Uppsala.

Gösta Linderholm hjälpte på sin tid min hustru att samla massorna vid hennes socialdemokratiska valmöten. Huruvida han då sjöng just ”Kom, kom, kom, kom till Brittas restaurang” minns jag inte. Men jag minns, att när han sjöng sin ”Dina trosor blev kvar på linan”, slängde hustrun och den medföljande partifunktionären Eva Warnvik upp ett par damunderbyxor modell större upp på scenen. Linderholm lär ha rodnat.

Jag har mycket Linderholm på skiva, så också mycket med First Aid Kit, så dem klarade jag i dag redan innan deras ”My Silver Lining” hade spelats och frågan hade ställts.

I dag fick vi ingen ABBA-fråga, däremot en fråga vars svar skulle bli Agnetha Fältskog. Henne skulle vi klara genom att identifiera henne i ”When You Walk In the Room”.

Och Stikkan Andersson fanns också med på ett hörn, med ”Det finns ingenting att hämta”, hans svenska text till ”Blame It On the Bossa Nova”.

Vi som genom åren har lyssnat på svensk schlagermusik har förstås också stött på Martin Stenmarck. 2005 vann han Melodifestivalen med ”Las Vegas”.

För lite tuffare musik stod Kiss, som vi i dagens kryss hörde i ”I Was Made For Loving You”.

Något äldre, från 1817, är den opera vi i dag går i mål med, Gioacchino Rossinis ”Den tjuvaktiga skatan”. I kryssvaret skulle de dock förmeras, till skatorna.

Förlåt dröjsmålet, men ni får väl puckla på mig så att fjädrarna ryker.

« Föregående sidaNästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^