Melodikrysset nummer 8 2014

22 februari 2014 10:15 | Barnkultur, Film, Musik, Teater, Ur dagboken | 5 kommentarer

Man kunde tro att jag, gamle republikan, skulle ha mest problem med frågor som den allra första i dagens kryss, där svaret skulle bli drottning. Men icke – det är klart att jag har hört ”God Save the Queen”.

Däremot får jag regelbundet, så även i dag, problem främst med det växande antalet frågor, som förutsätter att man troget följer TV 4 och program av typen Idol. Men det gör alltså inte jag – även om jag, främst genom Melodifestivalen, likafullt kommer i kontakt med artisterna (?) därifrån.

Så visst har jag tidigare hört Robin Stjernberg yla vinnarlåten ”You”.

Inte heller har jag något musikaliskt förhållande till Markus Fagervall, i dag med ”She Will Be Loved”.

Och David Hellenius’ program i TV 4 ”Hellenius hörna” har jag över huvud taget aldrig sett.

Inte heller ”Rosen” med Arne Qvick, för att gå till något mycket äldre, var precis något musikaliskt mästerverk, men den lever tack vare den kultstatus dess dålighet har gett den här låten.

Men oftare fastnar ju schlager i ens musikminne av andra skäl: genom en oemotståndlig melodikrok, genom en textfras, genom att förmedla en stämning, en röst.

”Världen är full av violer” förknippar jag för min del med Ulla Billquist. Jag har förresten en hel CD-box med alla hennes insjungningar.

Robert Karl Oskar Broberg har jag likaså det mesta av i mina skivhyllor; jag har även haft nöjet att se och höra honom live. I dag hörde vi honom vråla ”Carola”, och den låten hittar man på LPn ”Tjejjer”, som vi här skulle transformera till normalstavningen tjejer.

Musik ur musikaler och filmer tycker jag mer hör hemma i Melodikrysset än vad bidrag ur TV 4s idolprogram gör.

Claes Malmberg medverkade, med den äran, med ”Herre i sitt hus” (”Master of the House”) där han fick en smula assistans av Beatrice Järås, i musikalen ”Les Miserables”.

Lasse Berghagen var en av upphovsmännen till musikalen ”Världens galenskap” med bland andra Inga Gill. Ur den fick vi i dag höra ”Kom in i mitt liv”.

Astrid Lindgrens ”Mio, min Mio” blev också film. I filmversionen skrevs titelmelodin av Benny Andersson och Björn Ulvaeus.

Bara två utländska musiknummer förekom i dagens kryss.

Den ena var den mycket välkända ”Take Me Home Country Road” med John Denver.

Och Sinead O’Connor är ju inte direkt okänd hon heller. Henne hörde vi i dag i ”Nothing Compares 2 U”.

Till allra sist har jag sparat veckans Evert Taube, mycket välkända Calle Schewens vals. I den sjunger Taube bland annat om tärnor och mås.

Ack, vore det snart påsk så att man fick åka ut till tärnorna och måsarna i Öregrund.

Kulla-Gulla som film

17 februari 2014 22:01 | Barnkultur, Film | 2 kommentarer

Martha Sandwall-Bergström (1913-2000) gav under åren 1945-1951 ut sju böcker om Kulla-Gulla. De betraktades som flickböcker, men – bland annat för att min dåtida folkskola, Nylands skola i dåvarande Njurunda kommun söder om Sundsvall, var mycket liten och följaktligen hade ett ganska litet skolbibliotek – även jag läste Kulla-Gulla böckerna.

Fattigdom präglade mitt liksom flera av mina kamraters liv på den tiden, så den här lite snyftiga historien om en flicka, som växer upp under svåra förhållanden men trots detta tar hand om den torpares barn hon värvas för att passa och sen – som ett slags social revansch – finner sin väg till herrgården, talade väl till mig på något sätt.

Men jag minns inte så värst mycket av böckernas handling – vilket säkert kan vara bra nu när jag har tagit del av filmatiseringen, som med naturnödvändighet måste vara en nerbantad version.

Filmen ”Kulla-Gulla” gjordes 1956 av Håkan Bergström. Vid det laget var jag gymnasist och knappast intresserad av filmatiserade gamla flickböcker.

Men nu har jag i alla fall sett den, som eftermiddagsfilm i TV.

I mina nutida ögon är den, mot bakgrund av de sociala förhållanden den ska skildra, alldeles för välstädat återhållsam för att tilltala mitt socialt rebelliska sinnelag. Vid ett enda tillfälle får den mig att gillande skratta: Det är när ett av barnen i skaran av syskon i en fattig torparfamilj lipar åt en nådig dam från herrgården.

Men annars präglas handlingen av en obegriplig foglighet både från Kulla-Gullas och den fattiga torparfamiljens sida.

Det som lyfter Kulla-Gulla, i filmen spelad av Malén Fredén, och genom henne till slut också de torparungar hon har hand om, ur deras elände är att Kulla-Gulla under tjänstgöringspass på herrgården hittar saker som – tycker även baron Sylwester (Hugo Björne) – verkar binda henne till den här miljön. Hon ser en porträttmålning på väggen, som väcker något till liv i henne, och när hon sen får för sig att prova en klänning, som förvaras i en kista, ser hon ut som en avbild av eller åtminstone avkomling till damen på tavlan.

Patron blir ännu mer tagen av tanken, att Kulla-Gulla kanske är hans barnbarn, när han får höra, att hon som litet barn hittades ilandfluten efter det att det skepp han tror, att hans dotter färdades i för att hälsa på hemma, led skeppsbrott – dottern har rymt hemifrån och gift sig i Frankrike.

Så han beger sig utomlands för att om möjligt få bekräftelse på att hans teori är korrekt. Godsets förvaltning överlåter han åt sin brorsdotter Regina (Margaretha Bergström), som också får förhållningsorder om att se till att Kulla-Gulla och de andra torparbarnen förses med matkorgar. Familjen på torpet behöver nu extra mycket stöd, eftersom torparhustrun har dött.

Regina beter sig emellertid mycket fult. Matkorgarna ställs in, och inte nog med det: När Kulla-Gulla har varit uppe på herrgården för att vädja, idkar Regina utpressning mot torparen: Hon hotar att sälja torpet – men om torparen skickar i väg Kulla-Gulla därifrån, ska han få överta det på mycket förmånliga villkor.

Torparen (Erik Strandmark) faller till föga för den här utpressningen och skjutsar i väg Kulla-Gulla, för gott är meningen. Men just den här natten griper blåsten tag i en lykta, som antänder torpet.

I sista stund hinner Kulla-Gulla se vad som händer och rusar tillbaka för att rädda de sovande torparungarna.

Hon lyckas också, men sen brinner huset upp, och i nattmörkret tror alla att Kulla-Gulla har omkommit därinne.

Men nu sker ett verkligt under: Dal-Pelle (Georg Skarstedt), en enstöring ute i skogen, har hittat henne medvetslös och vårdat henne i sin stuga. Och inte nog med det: Sturskt bereder han sig tillträde i herrgården och berättar, även för patron som nu har kommit hem, vad som har hänt.

Och patron, som faktiskt har funnit bevis för att Kulla-Gulla inte är dotter till hans förrymda dotter, är vid det här laget så fäst vid Kulla-Gulla, att han tar hand om henne och behandlar henne som vore hon verkligen hans dotter. Och den tidigare onda Regina ändrar nu totalt sinnelag och ber om tillgift.

När Kulla-Gulla sedan, fint klädd, är på väg att bli skjutsad till en längre vistelse någon annanstans, upptäcker hon längs vägen sina älskade torparungar, nu utackorderade men förrymda för att få vara tillsammans. Hon tar upp dem i vagnen och återvänder till herrgården tillsammans med dem. De får, förstår man, då också stanna där.

Så kan man också lösa sociala problem, åtminstone i filmatiserade flickböcker.

En film med tidens tonårsmusik

17 februari 2014 16:55 | Film, Musik | Inga kommentarer

AliceBabs”, med efternamnet Nilson på den tiden, föddes 1924 och var alltså bara 16 1940, när hon fick sitt stora filmgenombrott genom ”Swing it, magistern!”. Att den här oskyldiga filmen för många av tidens moraltanter och moralfarbröder blev det röda skynke den faktiskt var är säkert obegripligt för de flesta yngre tittare i dag (om de nu över huvud taget ser en sån här film), men både musiken och innehållet var mycket utmanande för den tidens kristna och moralkonservativa publik.

Jag försöker föreställa mig, hur dagens publik ser på den här filmen, också i övriga avseenden. Till och med jag, som ändå har gått i 1950-talets läroverk, förleds lätt att tro, att Alice, i filmen med namnet Inga Danell, är äldre än hon alltså faktiskt var. Men skolflickornas frisyrer och kläder var såna på den tiden.

Annars är nog skolmiljön lätt karikerad. Krumelurer, som skolvaktmästaren Gustafsson (John Botvid), skolkökslärarinnan fröken Jonsson (Julia Caesar), lektorn i franska, Furubäck (Georg Funkquist) och fysikläraren Karl-Otto Löfbäck (Thor Modén) fanns det förvisso, men ett mer normalt kollegium skulle nog ha rymt fler normala lärare, typ gymnastiklärarinnan Lena Larsson (Solveig Hedengren). Däremot tror jag att rektorskan Agda Löfbeck (Viran Rydkvist) gav en bara lätt karikerad bild av tidens skolmoraltanter. Rektorn (Carl Hagman) blir i egenskap av kontrast till sin dominerande hustru mest en bifigur.

Och modernistiska avvikare har det säkert också funnits i alla tider. Filmens exempel är lektor Bergman (Adolf Jahr), detta både till sitt sätt att utöva yrket, musiklärarens, och i att i hemlighet spela på restaurang i ett swingband.

När han kommer till skolan och testar elevernas musikaliska förmåga, gör han genast ett fynd i Inga (alltså Alice Babs), som till hans pianoackompanjemang sjunger ”Swing it, magistern!”.

Och lite senare i handlingen upptäcker han också, att Inga under artistnamnet Linda Loy får uppdrag att sjunga med den jazzorkester där han spelar.

Mest berömd blev den här filmen i egenskap av ungdomlig musikfilm med jazztema. Titelmelodin, ”Swing it, magistern!, signerad Kai Gullmar och Hasse Ekman, blev förstås ett stort genombrott för Alice Babs, men filmen rymmer faktiskt också annat hörvärt, till exempel ”Regntunga skyar” med text av samme Ekman och musik av Thore Ehrling och Eskil Eckert-Lundin. Thore Ehrling förekommer förresten som jazzorkesterledare i restaurangsekvensen.

Musiken används också som stämningsskapare. Det är klart att filmens Inga, som på klassiskt maner blir kär i sin sånglärare (lektor Bergman), när hon förstår att han i stället är betuttad i gymnastiklärarinnan, förstås då sjunger ”Regntunga skyar”.

Nå, av allt det här blir det en förutsägbar men bitvis rolig förvecklingskomedi, där det framför allt gäller att hålla rektorskan på mattan eller snarare, efter ett trolleritrick, utfört av brodern/adjunkten Löfbeck (Modeen), inlåst i källaren till dess att hon till slut – förstås – ändrar mening om jazzmusiken.

Annars hör elevernas revy (med lärarmedverkan) kanske inte till höjdpunkterna i den här filmen.

En av rollerna som skolgosse, Ingas bror Acke, spelas med sådan bravur av Åke Johansson att även hans prestation måste nämnas vid sidan av de vuxna skådespelarnas.

Melodikrysset nummer 7 2013

15 februari 2014 8:59 | Film, Media, Musik, Politik, Prosa & lyrik, Ur dagboken | 6 kommentarer

Nej, jag uppskattade inte att behöva stiga upp före halv sju i morse och sen – före morgontoalett och frukost – starta lördagen med att lösa Melodikrysset. Det tog en stund att få i gång hjärnan.

Dessutom spelade Anders Eldeman i dag ganska mycket musik, som jag inte genast spontant kände igen.

Lady Gaga, i dag med ”Applause”, hör till exempel inte till de artister som jag brukar lyssna på.

Och för att hoppa över till en person som jag gillar både som skådespelerska och som – faktiskt! – politisk aktör: Lena Endre förknippar jag inte med sång, så det tog en stund innan jag kom på, att det var hon som sjöng ”Akta dig”.

Jag är ju, som mina läsare vet, ingen vän av dansbandsmusik, men lustigt nog klarade jag däremot omedelbart Arvingarna som upphovsband till ”I vår undervattensvärld”.

Inte heller har jag sett ”Beverly Hills Cop”, på svenska ”Snuten i Hollywood”, men jag känner åtminstone till den. I det här fallet använde jag signaturmelodin, ”The Heat Is On”, till att få min teori om TV-serie bekräftad.

The Doors ingår inte i min ansenliga och breda skivsamling, men till slut kom jag i alla fall på att det var de som gjorde ”Light My Fire”.

Som jag tidigare har bekänt, har jag inte förrän nu på slutet följt ”Så mycket bättre” i TV, men trots detta var det ganska lätt för mig att komma fram till att den som vi hörde i Lena Phs gamla hit ”Det gör ont” var Darin (Zanyar).

Därmed glider vi över på de – för mig – lätta frågorna.

Många äldre schlager hade – i motsats till flertalet låtar som förekommer i dagens Melodifestivalen – lätt för att fastna i musikminnet.

En sådan är ”Under ekars djupa grönska”, som vi minns bland annat med Carli Tornehave.

En ännu mer minnesvärd skapelse är skalden Gabriel Jönssons ”Flicka från Backafall”, tonsatt av Gunnar Turesson. Miljön i den är Ven. ”Flicka från Backafall” finns förstås också med i filmen ”Flickan från Backafall” från 1953.

Jag har varken läst Jan Guillous bokoriginal eller sett filmatiseringen av ”Arn”, men i det fallet har Anders Eldeman redan tidigare spelat ”Snö” med Laleh, så inte heller det var svårt.

The Beatles har jag allt av och med på skiva, så det var inte särskilt svårt att känna igen dem genom ”Maxwell’s Sliver Hammer”.

Och för att hoppa till något helt annat: Sven Arefeldt, en mycket känd artist i mina yngre år, var alltid trevlig att lyssna på. I dag fick vi inte höra honom själv utan Roland Cedermark i en låt som Arefeldt gjorde på svenska, ”Hjärtats röst”, i original C&W-sången ”Jealous Heart”.

Och så slutar vi med lite TV-program:

Gäster med gester” var, framför allt i sin första version, ett mycket underhållande TV-program.

Kakmonstret, vars svenska röst var Ernst Günther, fanns med i ”Sesam”, i original ”Sesame Street”.

Och ”Norge, Norge, det är ett ruttet land” sjöng Moltas Eriksson i ”Mosebacke Monarki”. Den svenska texten var Hasses och Tages, men i Lonny Donegans engelska original sjunger man ”Lively”.

Nu ska jag äntligen göra morgontoalett och äta frukost.

Lite längre fram på dan ska jag och Birgitta åka till Åkersberga för att fira Annica som fyller 70. Grattis, Annica!

Vita frun, en egenartad svensk deckarfilm

10 februari 2014 18:59 | Deckare, Film | 3 kommentarer

För oss som växte upp under 1950-talet är Folke Mellvig (1913-1994) ett välkänt namn. Som just författare hörde han inte till de främsta av de svenska deckarförfattarna. Men han förekom ofta i radio som författare till dramatiserade deckarhistorier, så hans hjälte, kapten Hillman, var på sin tid mycket känd. Han skrev också, i slutet av femtiotalet och början av sextiotalet, manus till en rad filmer med kapten Hillman (spelad av Karl-Arne Holmsten) som deckarhjälte och med Arne Mattsson som regissör.

Flera av de filmatiserade hillmandeckarna, alla med en färg i titeln, filmades året innan de utkom även i bokform. Mellvig tänkte säkert redan när han skrev filmmanus också i boktermer. Även ”Vita frun”, film 1962, gavs 1963 ut som bok.

I den här storyn har inte hustrun, Kajsa Hillman, som har spelats av flera olika skådespelerskor, någon roll, men för omväxlings skull är Freddy (Nils Hallberg) och efter ett tag även hans fästmö Sonja (Lena Granhagen) relativt tidigt på plats – så småningom dyker också kapten Hillman upp för att med sitt skarpsinne lösa den mordgåta som förstås är ett centralt tema i intrigen.

De här karaktärerna känner vi som tidigare har sett hillmanfilmer förstås lätt igen, men det är verkligen inte lika lätt att hålla reda på vilka roller annars kända skådespelare som Nils Asther, Anita Björk, Jan Malmsjö, Sif Ruud, Tor Isedal, Gio Petré, Margit Carlqvist och Hjördis Petterson spelar – dock lyckas jag så snart han dyker upp notera att den gamle TV-kändisen Olle Björklund här spelar kriminalkomissarie.

Jag förstår på slutet vem som är mördaren, men stora delar av handlingen ter sig då fortfarande lika dunkla som när jag såg dem som enskilda scener.

Så för egen del hade jag nog större glädje av exteriörbilderna från Leufsta bruk här i Uppland än av den snåriga deckarhistorien.

Melodikrysset nummer 6 2014

8 februari 2014 10:46 | Deckare, Film, Media, Musik, Ur dagboken | 8 kommentarer

Vinter-OS förstör mina och många andras lördagsmorgnar. Ingen tvingar mig dess bättre att höra OS-sändningarna i radio – jag gör det heller inte – men för att bli klar till det med anledning av sportsändningarna tidigarelagda Melodikrysset, stiger jag upp halv sju.

Och det jag då tänker (och ibland säger högt) hör inte till ”Det vackraste”, för att citera Cecilia Vennersten.

Den kom tvåa i Melodifestivalen 1995, så därmed är vi inne på ett aktuellt ämne, också tangerat i dagens kryss i flera omgångar.

Dagens kryss inleddes till och med med en melodifestivallåt, ”Trivialitet” som Sylvia Vrethammar sjöng 2013.

En betydligt mer långlivad melodifestivallåt gjorde Anna Book 1986 med ABC.

2013 deltog även Eric Gadd i Melodifestivalen, med ”Vi kommer aldrig att förlora”. Men vann gjorde han ju inte för den skull.

Då är steget inte långt till hans namne Eric, med Saade i efternamn. Han har väl aldrig hört till just mina favoritet, och inte heller ”Till I Break” har fått mig att bli en av hans fans.

Det här betyder inte att jag för den skull skulle älska alla band och låtar från förr. Tages hade förvisso sina fans, men jag hörde aldrig till dem. Därmed inte sagt att deras Miss BacBaren” var något helt misslyckat.

För övrigt skrevs och framfördes det mycket halvdan musik också förr i världen. Det är bara det att mycket av det där aldrig spelas numera. Däremot plockas pärlorna fram ur skivarkivet. Och de är förstås av vitt skilda slag, och ibland dyker de upp om och om igen.

Vi förknippar till exempel ”Are You Lonesome Tonight” med Elvis, men den är egentligen mycket äldre. Och här i Sverige minns vi den med Ann-Louise Hansson som ”Är du ensam ikväll?”.

En riktig gammal goding, känd i insjungning av Andrews Sisters, är ”Rum and Coca Cola”. Eldeman frågade vad det sjungs om i originalet, och jag antar att han då efterlyste det svenska ordet för drycken i fråga, rom. Fast i den svenska text, signerad Cornelis, som vi hörde Östen Warnerbring sjunga, är kombinationen en helt annan, hembränt och varm choklad. Det låter rätt jävligt.

Ytterligare två riktiga klassiker spelades.

Vera Lynn gjorde under andra världskriget internationell succé med ”We‘ll Meet Again”. Hon sjöng in den redan 1939, men den blev ännu mer berömd genom den film från krigstiden den här låten ingick i. På svenska döptes låten till ”Vi möts igen”.

Ett musikinslag, ”As Time Goes By”, bidrog också till att göra ”Casablanca” med Humphrey Bogart och Ingrid Bergman till den succé den blev.

Inte riktigt samma kvaliteter hade TV-serien ”Miami Vice”, som jag faktiskt såg så pass många avsnitt av, att det inte var alltför svårt att komma på, att det var dess signaturmelodi vi hörde.

När det gällde ytterligare en film, var jag däremot tvungen att gissa. Jag har läst mycket Tolkien, men jag har inte sett alla filmatiseringar av hans verk, fast de ledbokstäver jag hade fått genom svaren på andra frågor fick mig att gissa, att den här spelade musiken borde förknippas med ”Hobbit”.

Jag är mer förtrogen med opera än med operett, men dagens operettmusik kände jag lätt igen: ”Du är min hela värld” ur ”Leendets land”. I det här fallet var det Nicolai Gedda som sjöng.

Nu ska jag återgå till morgontidningarna, som jag inte riktigt hann med i morse på grund av det tidigarelagda Melodikrysset. Men det går väl fort att läsa dem också, eftersom de troligen innehåller en massa värdelöst vetande om vinterolympiaden.

En brud som varken är mö eller vit som snö

4 februari 2014 16:14 | Deckare, Film | Inga kommentarer

Maria Lang (Dagmar Lange, 1914-1991)) har lånat titeln till sin deckare från 1957, ”Kung Liljekonvalje av Dungen” (Norstedts), ur fjärde delen av Gustaf FrödingsStrövtåg i hembygden”, utgiven 1896.

Men i motsats till prinsessan i dikten är den försvunna – mördade, visar det sig – bruden Anneli (Maya Hansson-Bergqvist), fastän hon väljer liljekonvaljer till sin brudbukett, varken mö eller har en moral vit som snö.

Christer Wijk (Ola Rapace), som är i Skoga, envisas, som vanligt med viss assistans av Puck (Tuva Novotny), med att gräva djupare i den här historien – bruden hittas mördad ute i skogen – än vad den lokala polisen gör. Som vanligt hos Lang ljuger alla inblandade.

Alltså är det inte som den lokala polisen tror, att det är en gammal kärlek till den mördade bruden, numera bosatt i en liljekonvaljedunge i skogen, som har mördat henne, detta trots att man hittar förtvivlade kärleksbrev från honom till henne. Att han hittas hängd utanför sitt hus i skogen är – förstår Christer Wijk – ett villospår utlagt av den verklige mördaren.

Mördaren, som har ertappats med bevis av hembiträdet, hinner döda även henne, innan Christer Wijk avslöjar honom: Det är brudens styvfar, som har haft ett förhållande med styvdottern, som har dödat henne. Thomas Bolme gör rollen som Sebastian mycket rutinerat.

Det här berättas rappt och utan skygglappar i den nu aktuella filmatiseringen.

Filmen är en ganska bra småstadsskildring, både om man ser till skildringen av miljön och till skildringen av människorna i den. Också den förljugenhet som den tidens småstadsmiljöer skapade, inte minst i fråga om sexuella snedsprång, fångas väl. Rimligen är det här filmiskt de båda regissörernas, Christian Eklöws och Christopher Panevs, förtjänst, men grundhistorien är ju Maria Langs.

Ett extra plus vill jag den här gången ge för skildringen av de komplikationer Puck och Einar råkar in i inför sitt eget planerade bröllopet. Det här skildras stegvis och är en viktig bihandling, och även om Christer Wijk även den här gången skildras som en lockelse för Puck, är slutets glada grimas, med en helt annan och beredvillig dam i Christers bil, ett välinprickat filmslut.

* * *

”Kung Liljekonvalje av dungen” har filmats tidigare, av Arne Mattsson 1961. Fast den filmen fick namnet ”Ljuvlig är sommarnatten”.

Melodikrysset nummer 5 2013

1 februari 2014 11:01 | Barnkultur, Film, Musik, Politik, Teater, Ur dagboken | 8 kommentarer

Helt oaviserat las Melodikrysset i dag en timme tidigare. Som tur var, var jag uppe och hade radion på.

I stort sett klarade jag frågorna utan större problem. Dock kände jag inte igen den allra sisat melodin som spelades, möjligen beroende på att det var en filmschlager ur någon film jag inte har sett. Men eftersom bara mittenbokstaven fattades för mig och svaret skulle vara ett ljudfenomen, måste V 13 rimligen bli eko.

Mer film: ”Hajen” har jag aldrig sett, men den hotfulla musiken och ett antal ledbokstäver pekade entydigt på att det var den filmens titel vi skulle hitta.

Också ”The Way You Look Tonight” skrevs ursprungligen (av Jerome Kern) för en film, ”Swing Time”, där den sjöngs av Fred Astaire. I dag hörde vi den med Olivia Newton-John.

Från bio går vi över till musikalscen. Den intogs en gång i världen av Jan Malmsjö, i ”La Cage Aux Folles”. Sen dess har vi otaliga gånger hört honom sjunga ”Vår bästa tid är nu”.

Till Eldemans små knepigheter i dag hörde att spela ABBA på spanska. Jo, ABBA sjöng in en del låtar på spanska, bland dem ”Knowing Me, Knowing You”.

Och så testar Eldeman då och då, om vi har hört och sett ”Så mycket bättre”. Själv har jag inte gjort det förrän nu på slutet, men så våldsamt svårt var det ändå inte att känna igen Olle Ljungströms ”Jag och min far” i Magnus Ugglas tappning.

Melodifestivalens nya omgång startar snart, och som uppvärmning fick vi höra ett antal äldre melodifestivallåtar.

Mona Wessman sjöng Peter Himmelstrands ”Gå och göm dig, Åke Tråk” redan 1968.

”I din himmel” sjöngs av Sonja Aldén så sent som 2012.

Och Lena Ph fick vi se ”Dansa i neon” i Melodifestivalen 1987.

Det senare leder oss tämligen osökt till andra sorters förflyttning, till exempel ”Walkin’”, i dag utövad av Willie Nelson med stöd av Norah Jones.

Ytterligare ett rörelsemönster hittar vi i ”Dansa min docka”, där vi dock skulle nämna den tilltalade i pluralis, bestämd form: dockorna.

Förflytta sig kan man också på havet. Som det heter i visan: ”En sjöman älskar havets våg”.

Och eftersom jag i går var på begravning – se nedan – har jag sparat dagens psalm till allra sist. ”Blott en dag, ett ögonblick i sänder” inleds svensk psalm numero 249.

Fast själv ska jag nu fortsätta till ett möte där det inte råder begravningsstämning, Uppsala socialdemokratiska arbetarekommuns representantskapsmöte.

Melodikrysset nummer 4 2013

25 januari 2014 12:07 | Barnkultur, Film, Media, Musik, Politik, Teater, Ur dagboken | 6 kommentarer

I går var jag och Birgitta först i riksdagshuset i samband med utdelningen av Palme-priset. Priset gick i år till Rosa Taikon, vilket är en välbehövlig markering med anledning av romernas åter igen utsatta situation. På kvällen gick vi på Dramaten och såg Michail Bulgakovs ”Mästaren och Margarita”.

Jag ska senare skriva om båda de här sakerna, men nu är det lördag, och då är det Melodikrysset som gäller.

Dagens kryss innehöll en del jättelätta saker men också frågor som inte var alldeles lätta, för mig i alla fall.

Det började lätt, med Kjerstin Dellert och ”O, min Carl Gustaf”. Själv håller jag mig hellre till Emil Nordlander än till kungaparets bröllop.

Alice Tegnérs barnvisevärld är jag förtrogen med allt sedan min egen skoltid. Så visst känner jag igen ”Vart ska du , min lilla flicka?”.

Och jag känner omedelbart igen ”Med en enkel tulipan”, signaturmelodin till ”Det ska vi fira”, Jules Sylvains melodi, som man ofta förr hörde i Harry Brandelius’ tappning.

Vi som är lite äldre minns också ”Fly Me To the Moon” med Frank Sinatra.

Och jag har allt med the Beatles på skiva, så också ”All You Need Is Love”.

Annat var lätt för oss som länge har löst Melodikrysset. ”Mustang Sally” har varit med tidigare.

Instrumentfrågan kunde man klara, om man lyssnade noga på Viva Voce. Bakom rösterna hördes både orgel och luta.

Lisa Nilsson har jag hört i många sammanhang, inte bara på skiva utan också i TV och i radions sommarprogram. I dag hörde vi henne i ”Var är du min vän”.

Också dagens två andra svenska sångerskor har jag hört i olika sammanhang, men i de fallen var det lite knepigare att komma på vilka de var.

”Karneval” med Ewa Roos minns jag helt enkelt inte.

Och också Lena Andersson har jag förstås hört – men jag kopplade henne inte omedelbart till ”Hasta mañana”, som skrevs av bland andra Benny Andersson.

Helt utanför den musikvärld som jag brukar lyssna på befinner sig Danny Saucedo. ”Todo el mundo”/”Dancing In the Streets” är ingenting jag kan påminna mig att jag har lyssnat på förut.

Och i mitt åttiotalslyssnande finns också en del luckor. I en av dem hittar man ”Every Time You Go Away” med Paul Young.

Men jag är å andra sidan, med hjälp av de ledbokstäver jag får ihop och lite letande på nätet, hyggligt skickad i att till slut lösa hela Melodikrysset.

Och på vägen dit lär man sig ju också ett och annat nytt.

Maria Lang-deckare, filmad enligt löpande band-principen

24 januari 2014 10:26 | Film | Inga kommentarer

Ett antal gamla Maria Lang-deckare har återutgivits, och samtidigt har fem av hennes böcker filmatiserats. Eftersom de ledande karaktärerna återkommer, spelas de av samma skådespelare: Berättarperspektivet är i böckerna så väl som filmerna Pucks (Tuva Novotny), i det här aktuella fallet svårt förkyld, vilket markeras med halsduk. Bekant med trakten – bergslagsbygd, närmare bestämt Rödbergshyttan – är hennes man, Einar Bure (Linus Wahlgren), men den riktigt centrala rollen intas i den här historien av deras vän, Christer Wijk (Ola Rapace), anställd på Riksmordkommissionen i Stockholm. Det som har fört den senare till den här miljön är Gabriella Malmer (Lisa Henni): komissarie Wijk har blivit kär och ämnar ingå förlovning med föremålet för sin kärlek.

Ett mord äger rum i familjekretsen i den här bruksherrgården, och ett gammalt uppdagas. När det gäller huvudintrigen ber jag att få hänvisa läsarna till min recension av den underliggande boken av Maria Lang (Dagmar Lange). Du hittar texten ovan under Kulturspegeln, Deckare.

Filmatiseringen följer, åtminstone i grova drag, handlingen i boken, även om den senare är mycket mer detaljerad och sålunda mer begriplig.

Några rutinerade skådespelare gör ett par av rollerna: Anita Wall spelar faster Fanny, disponent Fredrik Malmers (Måns Westfelt) syster, och Anders Ekborg gör rollen som Jan-Axel – någon Jan-Axel finns inte i Langs original. Nämnas bör också Andreas Nilsson som Otto.

Regissören, Daniel Di Grado, har i en del avseenden gjort ett hyggligt jobb, men eftersom jag, trots att jag såg filmen först, fick lov att läsa bokförlagan innan alla bitarna föll på plats, har nog också den här filmdelen sina brister.

« Föregående sidaNästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^