Melodikrysset nummer 2 2016

16 januari 2016 11:51 | Barnkultur, Film, Media, Musik, Teater, Ur dagboken, Varia | 6 kommentarer

Våldsamt svårt var väl inte veckans Melodikryss.

Jag gissar dock att en del melodikrysslösare, som inte är så hemma på klassisk musik, kan ha haft svårt med veckans exempel, vars titel man dessutom ville ha på tyska: ”Also sprach Zarathustra”, skriven 1896 av Richard Strauss.

Dagens första historia för barn skrevs av norrmannen Thorbjørn Egner: ”Folk och rövare i Kamomilla stad”. Den var mycket populär, när våra barn var små, men jag har ingen aning om hur känd den är för dagens barn.

Inte riktigt lika lätt var det att genast identifiera vem som läste ”Sagan om pannkakan”. Ledbokstäverna tydde på att det var fråga om någon Inga, så jag googlade sagotiteln tillsammans med Inga Gill, och det visade sig vara korrekt.

Två av dagens frågor var TV-anknutna.

Jag hörde till dem som såg ”Bröderna Cartwright” i TV, så den här seriens signaturmelodi kände jag omedelbart igen.

Också den svensk-danska ”Bron”, i vart fall den senast sända delen, har jag med intresse följt i TV. Fast här tog det ett tag, innan jag förknippade signaturmelodin med serien.

Utan tvivel var det Whitney Houston som sjöng ”Wanna Dance With Somebody”.

Och Adele (Adkins) har ju Anders Eldeman spelat tidigare i krysset, så det var inte heller svårt att komma på, vem vi i dag hörde i ”Hello”.

After Dark fick vi höra i ”La Dolce Vita”, känd från Melodifestivalen 2004.

Och så fick vi höra två melodifestivalare till:

Dels Carola Häggkvists ”Främling” från 1983, dels Arja Saijonmaas ”Högt över havet” från 1987.

Lennart Palm spelade Magnus Ugglas ”Jag mår illa”. För egen del har jag inte alls mått illa, men jag har kallats till en rad blodprov på Vårdcentralen för Waran-dosering av för mig själv helt obegripliga skäl. Just nu verkar mina värden ligga rätt igen i alla fall.

Hjärtat pumpar på det också, fast med hjälp av pacemaker. Så jag känner inte heller någon spontan lust att sjunga Bonnie Taylors ”It’s a Heartache”. Fast om jag tvangs sjunga den svenska versionen, ”Om du går nu”, skulle jag nog känna mig mindre väl till mods.

Inte heller väntar jag mig att det ska gå med Idrottsgatan 12 som med kära gamla 34an: ingen rivning är, så vitt jag vet, planerad av huset vi har bott i allt sedan mitten av 1960-talet.

Också er önskar jag ett liv i godan ro.

Jan Lööf, 75

14 januari 2016 16:25 | Barnkultur, Film, Konst & museum, Media, Politik, Serier | Inga kommentarer

Jan Lööf, serieskapare, barnboksförfattare, filmmakare, skådespelare, musiker med mera, fyllde 75 förra året, och hans serieförlag, Kartago, hyllade honom med boken ”Jan Lööf – 75 år”, på omslaget med tillägget ”av dumheter”. Den som har lyckats få till stånd det här verket, bland annat genom en rad samtal med den omvittnat motsträvige Jan Lööf, är Ika Johannesson, och hon har gjort ett gott jobb: har varit väl påläst och har sedan ställt relevanta frågor.

I boken medverkar också ett antal gamla kompisar och samarbetspartners med personliga vittnesbörd, några av dem intressanta, andra lite väl egotrippade, och allra sist ligger en text av Jan Lööf själv som faktiskt heller inte lägger något till helheten. Fast strax före den hittar man Isabella Nilssons mycket kunniga presentation av Jan Lööf för en utställningskatalog, tryckt för en utställning om Lööf och hans bildkonst på Göteborgs konstmuseum 2011, och den texten, måhända inte den roligaste men mest heltäckande, ger verkligen en bra bild av Lööf och hans verk. Utställningspresentationen kompletteras sen av en årtalsserie, där man kan se, vad Lööf har åstadkommit genom åren. Och det är inte lite!

När jag, med start i julnumret 1974, gjorde om det gamla partiorganet (s) Aktuellt i politiken till ett familjemagasin med inte bara politik utan också allmänreportage, noveller och annat à la seriös veckotidning, började jag också publicera tre tecknade serier. Ett av de självklara valen var Jan Lööfs ”Felix”, en märklig mix med inlån av klassiska äventyrsberättelser som Fantomen, Tarzan och Dracula. Det blev tre strippar per nummer, och jag skrev själv de resumétexter som skulle få nytillkomna läsare att gå in i de här äventyren.

Ett par andra veckotidningar gjorde också försök att få Lööf att teckna något helt nytt åt dem. Folket i Bild/Kulturfront publicerade till exempel hans ”Bellman”, ett projekt som havererade, kanske mindre på grund av att Lööf var sosse än på grund av att redaktionen försökte lägga sig i hur han gjorde serien.

Lite längre gjorde han ”Ville” för KFs Vi, och jag hörde till dem som jublade. Jublade gjorde däremot inte familjen Palme, detta eftersom den tyckte, att Olof, som Lööf gav en roll i serien, enligt dem var så fult tecknad. För egen del försvarade jag Lööf och försökte förklara för den här uppenbarligen serieovana familjen, att den nog helt enkelt inte var tillräckligt van vid serier. Och jag fortsatte självfallet för egen del att publicera ”Felix”. I den aktuella boken relaterar Lars Westman, dåförtiden på Vi, sina försök att blidka familjen Palme genom att få Lööf att teckna Olof Palme lite snyggare.

Boken om Jan Lööf och hans verk lever också i mycket hög grad på att dess nära 300 sidor i så hög grad återger Jan Lööfs bilder, även till hans många barnböcker. Det Ika Johannesson förstås tar upp med Lööf är också den kritik han har fått för att hans bokhjältar, Pelle och andra, i så hög grad är killar. Avsaknaden av tjejer förklarar Lööf med att han faktiskt har haft svårigheter – tekniska alltså – att få till tjejer på bild. Men det finns undantag som Matilda.

Annars hör det till Lööfs mästerskap som tecknare att få till märkliga och detaljrika miljöer, och han klarar också att teckna historiska och andra personer, som man omedelbart kan identifiera.

Den här hyllningsboken är faktiskt en mycket bra introduktion till Jan Lööfs värld.

För egen del är jag övertygad om att ni, om ni på någon av de många vägarna dit – se ovan – tar er in i den, för evigt kommer att vara fast.

Melodikrysset nummer 1 2016

9 januari 2016 12:13 | Film, Mat & dryck, Media, Musik, Politik, Ur dagboken | 11 kommentarer

Alla helgerna har gjort att jag lite har tappat kollen på vad det är för veckodag. Så när jag i morse vaknade en stund före åtta, gick jag först och la mig igen. Men så ringde hustruns väckarklocka, och efter en stund kom jag på, att det ju var lördag och melodikryss. Sen gick jag raskt upp och gjorde mina vanliga morgonbestyr: rakning, dusch, kläder på och sen ett par mackor, osockrad juice, lättfil och nybryggt kaffe.

Så jag var på bästa humör, när Melodikrysset startade, och den musik Anders Eldeman i dag spelade gjorde mig genomgående ännu gladare till sinnet.

Allt från Monica Zetterlund med ”Gröna små äpplen” (Stikkan Anderssons översättning av ”Little Green Apples”) till M A Numminen med ”Haren satt i gropen”. Jag har allt som Monica har gjort på skiva och det mesta också av M A Numminen.

”Allt går ju mä elektricitet”, elström alltså, sjöng Tage Danielsson i ”Elektricitetsvisan” – vilket inte hindrade att han var mot kärnkraft.

Två exempel på filmmusik fick vi också, båda hämtade ur filmer som jag minns med glädje. Vi fick höra ”Zorbas dans” ur Michael Coroyannis’ ”Zorba” (1964), där Anthony Quinn gjorde titelrollen som Zorba. Och så fick vi höra ”April In Paris” ur filmen med samma namn (1952) med Doris Day i en av huvudrollerna. Men melodin är mycket äldre, från 1933, och skriven av Yip Harburg, den amerikanske radikalen jag tidigare har skrivit om.

En tidig vänsterman, fast i Sverige, var också Martin Koch. Han var både arbetarförfattare och diktare, tonsatte själv också egna vistexter. Till de mest kända hör ”Lyckan”.

Tänker man efter vad ”Euphoria” egentligen betyder, är steget faktiskt inte så långt till titeln på Martin Kochs visa. Loreen, Lorine Talhaoui med marockansk familjebakgrund, vann segern i både Melodifestivalen och Eurovision Song Contest 2012 med den här låten.

År 2000 vann Roger Pontare Melodifestivalen med den låt vi i dag fick höra på engelska. Men i svenskt original hette den ”När vindarna viskar mitt namn”.

1961 gjorde Neil Sedaka ”Happy Birthday Sweet Sixteen”, bättre i original, tycker jag, än Flamingokvintettens svenska version, ”Hon är sexton år i dag”. Men i båda versionerna finns alltså en tonåring.

Fast ännu bättre, åtminstone i min smak, är Nina Simone i ”My Baby Just Cares For Me”.

Jag är inte det minsta religiös, men jag lyssnar gärna också på religiös musik, om den har musikaliska och/eller textmässiga kvalitéer. En sån där sång som det svänger om är ”There Goes My Everything”, i Pelle Karlssons svenska version ”Han är min sång och min glädje”.

Fast själv håller jag med Jan Malmsjö när han sjunger ”Vår bästa tid är nu”, åtminstone om man med det menar medan man är i livet. I just det här fallet fick jag dock googla, om kompositören. Han visade sig heta Ture Rangström – men det handlar alltså inte om den Ture Rangström som vi som lyssnar även på hans sort av musik först kommer att tänka på.

Har ni som läser det här andra meningar än jag om dagens musikillustrationer, får ni gärna avge avvikande mening. Att jag har infört förhandsgranskning av inkommande inlägg har att göra med att jag inte vill att min mycket lästa blogg ska bli ett skyltskåp för rasistiska och främlingsfientliga kommentarer. Sådana stryker jag utan pardon.

Underbara människor som drivs över sina och ländernas gränser

3 januari 2016 16:01 | Film, Politik | Inga kommentarer

Underbara människor” kallades i Sverige Jasmin Dizdars film ”Beautiful People”.

Den gjordes 1998, med kriget i Bosnien som bakgrund, och dess regissör, Jasmin Dizdar, är själv bosnier. Men filmens handling utspelar sig, med ett remarkabelt undantag, i London, och de flesta medverkande är britter. Sammantaget är den här filmen ändå en på många sätt enastående skildring av hur det kom sig, att människor under krigen i forna Jugoslavien hamnade i Storbritannien (och för den delen också i Sverige).

Det intressanta är att Dizdar avhåller sig från att peka ut en enda skyldig sida. I stället pekar han på den blinda nationalismens galenskap, och det här skruvar han i filmens engelska miljö upp till en galenskap nära fars.

På en buss i London får två män, en kroat (Faruk Pruti) och en serb (Dado Jehan), syn på varann, och ett vilt slagsmål utbryter, detta utan att vi då ännu har en aning om varför de här båda slåss. Trots att busschauffören skiljer dem åt, återtar de strax slagsmålet och kastas sen av bussen. Sen följer en nästan chaplinartad jakt med avbrott för mer slagsmål på gatorna, och småningom hamnar båda på sjukhus. Eftersom de hamnar på samma sal, fortsätter fientligheterna med urkopplade dropp och liknande sabotage. Den tredje intagne på den här salen, en walesisk rebell och brandbombare (Nicholas McGaughey) kallar på hjälp från den resoluta sköterskan Tina (Sharon O Clarke), och mot slutet av filmen får hon hela det här gänget att tillsammans med henne spela kort.

Skildrad på det här sättet blir filmens handling alltför rätlinjig – Dizdar förflyttar oss åskådare ständigt mellan olika människor och situationer. Jag förstår ambitionen, att visa att det överallt på jorden och i alla delar av samhället finns olyckliga och galna människor, men en lite högre grad av stramhet hade kanske varit bra för helheten.

Nå, någon annanstans i London råkar en annan flykting från Bosnien, Pero Guzina (Edin Dzandzanovic), ut för en bilolycka och måste tas till sjukhus. Där vårdas han av en kvinnlig läkare, Portia Thornton (Charlotte Coleman), och de blir snart förälskade i varann. Hans möte, lite senare, med familjen Thornton – välbeställd; pappa Thornton (Roger Sloman) är Tory och hoppas snart få en ministerplats – blir också lätt farsartad. Till dess att Pero, vid själva bröllopsmiddagen, för gästerna på bruten engelska om sig själv berättar, att han under kriget i hemlandet har dödat andra, också kvinnor och barn.

Ytterligare en delhistoria har sin bakgrund i krigets Bosnien. Dzemila Hazibegovic (Valentina Giorgieva) och hennes man Ismet (Radoslav Youroukov) ber båda läkaren, doktor Mouldy (Nicholas Farrell), på bruten engelska om abort. Bakgrunden är att hon hemma, under kriget i Bosnien, utsattes för en massvåldtäkt, vars resultat babyn i magen är. Men doktorn, som först inte förstår, vägrar, och när barnet väl är fött, tar de ovilliga föräldrarna det till sina hjärtan. Barnet döps sedan till Chaos.

Doktor Mouldy själv har det heller inte lätt i livet. Hans rödhåriga hustru (Malee Hutton) har övergett honom, och mellan de båda föräldrarna pågår det lite av en dragkamp om de likaledes rödhåriga, dessutom bråkiga tvillingpojkarna Tims och Toms (Bobby och Joseph Williams) gunst. För att slippa leva helt ensam, låter Chaos med föräldrar bo hos sig.

Vi får också möta huliganen Griffin Midge (Danny Nussbaum) och hans mycket borgerliga föräldrar Roger (Roger Sloman) och Felicity (Heather Tobias). Griffin, med nazisympatier och drogproblem, utför tillsammans med två kompisar ett rån för att få råd att åka till Rotterdam för en VM-kvalmatch mellan Holland och England men kanske minst lika mycket för att kunna köpa heroin. På vägen hem är de så drogade, att Griffin på flygplatsen vacklar i väg till en lastvagn och somnar under dess presenning. Helt borta hamnar han sen i ett flygplan ur vilket han, tillsammans med förnödenheterna han har sovit på, med hjlp av fallskårm släpps ner över ett av Bosniens stridsområden. Han lyckas hejda en FN-konvoj och hamnar på ett fältsjukhus. Där förbereds just en benoperation utan hjälp av bedövningsmedel. Griffin bistår dock med heroin som ersättningsmedel och intervjuas till och med av brittisk TV. Väl hemma ser han ut att nå försoning med sina föräldrar. Griffin tar också hand om en bosnisk pojke, som har blivit blind under en granatattack.

Den Griffin på det bosniska fältsjukhuset har hjälpt genom att erbjuda heroin som bedövningsmedel vid operationen är BBC-reportern Jerry Higgins (Gilbert Martin). Higgins kommer hem helt förstörd, framför allt psykiskt. Terapeutisk behandling tycks åtminstone hjälpligt få honom att bli någorlunda normal igen. Men till sitt gamla värv som krigsreporter vill han inte tillbaka.

Och det är väl också filmens sens moral. Människor kommer tillbaka till normala värv, men aldrig kommer de tillbaka till det de var och det de ville bli. Ofta öppnas inte ens nya vägar, som för den afrikanske kvinna som, lite i förbigående i filmhandlingen, grips av polis för att utvisas.

Melodikrysset nummer 53 2015-2016

2 januari 2016 12:00 | Film, Mat & dryck, Media, Musik, Ur dagboken | 5 kommentarer

Det är fortfarande mörkt ute, när jag, för att hinna göra morgontoalett och äta frukost, går upp tidigt på morgonen. Lite trött känner jag mig till att börja med, men två koppar nykokt kaffe gör underverk.

För egen del tyckte jag att dagens kryss innehöll en del knepigheter, vilket jag uppskattar.

Till det jag själv inledningsvis hade lite problem med var den allra första låten. Det lät som Niklas Strömstedt, men eftersom jag inte brukar se ”Så mycket bättre”, hade jag aldrig hört honom sjunga ”Drake”. (Och den som har gjort originalet tror jag att jag över huvud taget aldrig har hört.)

”One Night With You” har jag förstås hört, men vem var den belgiske artisten som sjöng den här? Jo, Helmut Lotti, kom jag fram till efter diverse googlande.

Lite mer bekant, mest genom Eurovision Song Contest, är irländaren Johnny Logan. Det var han som sjöng ”Galway Girl”.

På 1980-talet var jag upptagen av annat än att lyssna på internationell, till exempel tysk, popmusik. Så sorry, Sandra (Menges), hon med ”I’ll Never Be) Maria Magdalena” från 1985, har jag inga som helst minnen av.

Betydligt mer bekant är jag med amerikansk populärmusik av traditionellt slag. Ett exempel ur dagens kryss är ”The Man I Love”, med text av Ira Gershwin. Den som vi hörde sjunga den var Liza Minnelli.

Och faktiskt behärskar jag en del av operarepertoaren. I dag fick vi höra ett smakprov på ”Rigoletto” av Giuseppe Verdi.

Lasse Dahlquists många låtar, till exempel för Edvard Perssons filmer, är välbekanta för mig. I dag hörde vi, fast instrumentalt, ”Kalle på Spången”.

Ulf Peder Olrogs låtar är också välkända för mig, bland dem ”Se Sundbyberg och sedan dö – möt våren i Södertälje”.

Ytterligare ett par av det här landets stora sång- och musikmakare förekom i krysset, fast i båda fallen instrumentalt.

Dels spelades Evert Taubes ”Stockholmsmelodi”, som skulle ge oss kryssordet Stockholm.

Dels spelades, mycket väl av Ulrik och Mikael Neumann, Povel Ramels ”Gräsänkling Blues”. Den börjar ju ”Det är måndag morgon…”. Men här ville Anders Eldeman som svar ha nästa dag, det vill säga tisdag.

Men jag har ingenting mot traditionella schlager heller. Ett exempel är ”Mälarö kyrka”, som skrevs 1968 av Sven Lindahl. Här spelades den på trumpet, men i texten förekommer ju en orgel. Fast vad Eldeman ville veta, förstod jag så småningom, var vad den kallas som spelar på orgeln. Jo, organist.

Kvar sedan är bara Tage Danielsson, kär i åminnelse. Kaffe och bullar sjöng han om i ”Lådan”, 1966.

Och sen återstår det bara för en allt äldre man att önska läsarna ett gott nytt år.

Ring, klocka, ring!

1 januari 2016 17:54 | Barnkultur, Film, Handel, Mat & dryck, Media, Musik, Politik, Resor, Ur dagboken | 15 kommentarer

Dan före nyårsafton tog vi bussen till Öregrund – som vanligt ville vi möta det nya året i vårt sommarhem på jorden. Vi har gjort det här i åratal, och vissa år, när snön har gått ända upp till övre delen av grinden, har det här projektet inte varit så lätt att genomföra. Men på den tiden var vi unga och starka.

Den här gången behövde den här snart sjuttionioårige farbrorn inte göra något sådant. Det var faktiskt mindre snö här ute vid roslagskusten än i Uppsala.

Vi har låg grundvärme på även när vi själva inte är i vårt hus i Öregrund, men det behövdes rejält uppskruvade element för att få hygglig temperatur i huset. Jag gick också runt i huset och drog upp persiennerna.

Birgitta gick ut och hämtade in enris till två stora krukor, en i köket och en på glasverandan, och tog fram det lilla förråd av julsaker vi har också i huset i Öregrund.

Tillsammans gick vi sedan till Coop – det var mycket som behövde köpas, nu när vi inte har varit i vårt sommarhus på länge.

Jag handlade också till nyårsafton, då det var min tur att laga maten.

Till lunch serverade jag min estniska sylta, som vi hade tagit med ett par portioner av till Öregrund. Men som mat till nyårsaftonen köpte jag ett par stora och matiga humrar – de hade levererats till Coop av lokala Stora Risten Fisk, men den måste ju ha annat ursprung än havet här utanför. Med pain riche till plus ett alkoholfritt vitt vin blev det här en både god och mättande måltid.

Som efterrätt åt Birgitta, som får äta sådant, hade jag köpt en stor ask fin choklad från Lindt. Själv höll jag mig till frukt.

Men dess förinnan, alltså före middagen, satte vi oss i TV-rummet och såg Victor Flemings filmatisering av en barnbok, skriven av L Frank Baum. Filmatiseringen är, tycker jag, faktiskt bättre än bokförlagan, och eftersom den är gjord så tidigt som 1939, är det märkligt att Dorothys (i filmen en mycket ung Judy Garland) möte med ”Trollkarlen från Oz” (som filmen heter) görs i utstuderad fyrfärg. Jag har sett den här filmen upprepade gånger, också skrivit om den – se ovan under Kulturspegeln, Film.

Huvudmelodin i filmen, ”Over the Rainbow”, skrevs av Yip Harburg tillsammans med Harold Arlen. Harburg, som kom från en från Ryssland invandrad judisk familj, är en av dessa konstnärliga begåvningar med radikala politiska åsikter som hör till det bästa i det amerikanska samhället. Politiskt kämpade han för ras- och könsjämlikhet och för fackföreningar. Musikaliskt är han känd inte bara för ”Over the Rainbow” utan också för till exempel ”April In Paris” och ”It’s Only a Paper Moon”.

Som alltid på nyårsafton såg Birgitta och jag förstås också ”Grevinnan och betjänten” i TV. Rolig tycker vi fortfarande den är, även nu när vi för egen del avstår från de alkoholhaltiga drycker, som betjänten gradvis blir mycket påverkad av.

Senare på kvällen bjöd Fredrik Skavlan på frågesport mellan två lag, ett norskt och ett svenskt. Båda lagen innehöll en socialdemokratisk exminister, och jag har förstås mött båda: Anne Holt respektive Thomas Bodström. Båda är dessutom deckarförfattare. Och Vanna Rosenberg, som parjobbade med Thomas, hör väl inte heller hemma till höger. Skavlan sjabblade med poängräkningen, men nog var det norska laget som vann.

Sen såg vi TV-utsändningen från Skansen. En del av artistframträdandena var se- och hörvärda, men jag tycker nog, att Alfred TennysonsNyårsklockan” har fått ett lyft med Malena Ernman som uppläsare. När man hörde henne deklamera den här dikten och mindes hennes rakryggade ställningstagande i fråga om flyktingarna var hon trovärdig, och trovärdighet är en bristvara i dessa tider.

Ring ut bekymren, sorgerna och nöden,
och ring den frusna tiden åter varm.
Ring ut till tystnad diktens gatularm,
men ring till sångarhjärtan skaparglöden.

Ring ut den stolthet, som blott räknar anor,
förtalets lömskhet, avundens försåt.
Ring in det rätta på triumfens stråt,
och ring till seger mänsklighetens fanor.

Ring, klocka, ring… och seklets krankhet vike;
det dagas, släktet fram i styrka går!
Ring ut, ring ut de tusen krigens år,
ring in den tusenåra fredens rike!

Säkert är det ingen slump, att Tennysons ”Ring Out, Wild Bells” från 1850 fick en svensk tolkning 1890 av just Edvard Fredin. Han har också översatt ”Marseljäsen” till svenska, och han var en av det sena 1800-talets kulturradikala vänsterliberaler – till hans vänner hörde Karl Staff men också socialdemokraten Hjalmar Branting.

Runt vår lantliga boning brann de burkljus jag hade varit ute och tänt.

Vår nyårsafton avslutade Birgitta och jag på glasverandan, med alkoholfri skumpa, levande ljus och fyrverkeri – inte vårt – mot natthimlen. Själva lyssnade vi på den årliga utsändningen på nyårsnatten av klangen från kyrkor i alla Sveriges stift. Vi är inte det minsta religiösa, men vi ser det här som en viktig del av svensk kultur genom århundradena. Dessutom har vi, i egenskap av partiarbetare och politiska talare, besökt alla delar av Sverige, även de städer där de här kyrkorna ligger.

Minnen är allt viktigare för en gammal man.

Till slut: Gott nytt år, ett rödare år!

En mycket amerikansk julfilm

29 december 2015 17:17 | Film, Politik | Inga kommentarer

Frank Capra, född 1897 på Sicilien, död 1991 i USA, var en mycket framstående filmskapare. Jag har bara skrivit om en av hans många filmer, ”Arsenik och gamla spetsar” (1944), men det finns flera tiotal, gjorda mellan mitten av 1920-talet och mitten av 1960-talet, att välja bland.

Livet är underbart” (”It’s a Wonerful Life”, 1946) är högst sevärd den också. Tycker jag, som varken tror på skyddsänglar eller under, naturliga för en regissör som kom från Sicilien och för en amerikansk publik, som älskade den här filmen och fortfarande ser den juletid, det senare för att den är en julsaga.

Vi möter en man, George Bailey (James Stewart), som står på en bro och tänker ta sitt liv i floden under den, detta dessutom på självaste julafton.

Men någon där uppe tycker att han ska få en chans undan fördärvet, och uppdraget att frälsa George Bailey går till Clarence Odbody (Henry Travers), en ängel än så länge utan vingar – ska han få sådana måste han lyckas, kvalificera sig för vingar. Det här är så amerikanskt så att det blir roligt.

Största delen av filmhandlingen blir sedan att ängeln, i filmsekvenser från George Baileys förflutna, lär känna den själ han ska frälsa, från mycket unga år, då han räddar livet på sin bror, över kärleken till den som blir hans hustru och mor till deras barn, Mary Hatch Bailey (Donna Reed) till hans verksamhet som bankman i den lilla stad där han bor och där han också bygger bostäder åt de små och medellösa i samhället.

Kontrasten till honom är stans hårdhudade ärkekapitalist Henry F Potter (Lionel Barrymore), som – när ingenting annat hjälper – försöker köpa honom. Bailey är för ett ögonblick frestad, men sedan segrar hans mer moraliska hållning.

Kriser drabbar förstås även vår lilla stad och den lille mannens bundsförvant, bankmannen George Bailey. Effekterna av depressionen lyckas han hantera så att kunderna/medborgarna blir nöjda. Men i alldeles fel ögonblick förvinner en summa pengar, som den lätt demente farbror Bill Bailey trodde sig ha satt in på banken, och nu har inte heller George pengar nog för att rädda situationen.

Han vänder sig då i sin nöd till Potter för att få hjälp men får kalla handen. Potter vill krossa honom.

Det är det här som är startmotorn för hans gräl med hustrun och barnen där hemma, barbesöken i decembernatten, en halkkrock med bilen mot ett träd och till slut det planerade självmordshoppet från en bro.

Det är här ängeln utan vingar griper in: Han hoppar själv i floden och ropar sen på hjälp. Bailey blir sitt forna jag: hoppar i och räddar mannen i nöd.

När George sedan undslipper sig, att han önskar, att han aldrig hade blivit född, förvränger den listige ängeln synen på sin räddare: George Bailey går en lång promenad genom sin stad, men ingen, inte ens hans hustru, känner igen honom, och miljöer, som han själv har räddat är i stället slum och ruiner. Han inser till slut, att det han har gjort har varit värt något för andra.

Så han återvänder till bron och ängeln och ber om en andra chans och får den – men när han kommer hem, finns polisen där för att arrestera honom.

Och då inträffar ett riktigt under: Hem till honom kommer alla de där små människorna han själv har hjälpt när de var i ekonomiskt trångmål. De vill hjälpa honom allihop, var och en inte med någon imponerande stor summa, men sammantaget räcker det och blir över.

Väldigt amerikanskt och kanske inte särskilt realistiskt. Men även jag blir varm om hjärtat och lite blank om ögonen.

Familjejul – och så är det vardag igen

28 december 2015 22:54 | Barnkultur, Film, Handel, Mat & dryck, Ur dagboken, Varia | 8 kommentarer

Den här julen har vi under de första juldagarna haft en helt oklädd gran stående i julgransfoten. När jag kvällen före julafton som vanligt skulle klä granen, upptäckte jag, att vi inte hade någon julgransbelysning. Förklaringen var den jag ganska snart anade: Under de senaste jularna, då vår dotter Kerstin bodde hos oss och vår gamla julgransbelysning tydligen hade slutat funka, fick vi låna hennes, och den hade hon förstås nu tagit med sig, när hon hade flyttat till egen lägenhet.

Det var egentligen vackert med en grön gran, helt utan prydnader, men på annandagen, då det blev möjligt, åkte jag och Birgitta ner på stan och köpte i samma affär dels den strykbräda jag hade lovat henne i julklapp, dels nya elektriska julgransljus.

På annandagen växlade hustrun också om till något som alltid fanns på min estniska mammas julmeny, surkål med fläsk. Birgitta lärde sig av henne att göra den här rätten i ugn. Det vattnas i munnen på mig bara jag tänker på den här lite speciella maten.

I år passade det alla berörda – barn, barnbarn med flera – att ha årets stora julkalas i går, söndag. Anna kom med sina tre flickor – Sara, Amanda och Ella – plus Amandas hjärtevän Fritjof. Kerstin kom med sina två barn, Viggo och Klara, alla väl hemmastadda hos oss, eftersom de till helt nyligen har bott här. Hur det skulle bli med sonen, Matti, och hans familj var oklart in i det sista. Inte så att vi är okontanta, verkligen inte! Men den här grenen av familjen, med två småbarn, drabbades lagom till jul av svår förkylning, i den yngstas fall förenad med hög feber. Till slut kunde i alla fall Matti och den äldsta dottern, Ella (jo, även hon heter så) komma, men Karin stannade hemma med lillflickan Sofia. Nå, allihop kommer till oss på trettonhelgen, så vi kommer ganska snart att ses.

Inte heller i det här fallet tänker jag räkna upp alla julklappar som delades ut, men ingen misstycker väl, om jag berättar vad jag fick av våra barn.

Matti vet, vilken roll datorn har i mitt liv, så han hade köpt en ny, modern och framför allt större dataskärm åt sin ständigt skrivande farsa – han till och med installerade den. Kerstin knöt an till ett annat av mina intressen, till något jag också brukar skriva om, film. Så av henne fick jag Mikaela KindblomsDen svenska drömfabriken”, historien om Filmstaden i Råsunda. Anna för sin del inbjöd mig att få gå på bio med henne, se av mig vald film och i anslutning till det också tillsammans äta middag på restaurang.

Fast före julklappsutdelningen åt vi alla middag tillsammans, både traditionell julmat och annat – Birgitta, som stod för det mesta av maten, hade bland annat lagat en särskild rätt med sikte på Annas Ella, som är vegetarian. Bland det som gästerna rankade högt fanns Birgittas egenlagade kycklingleverpaté. Kerstin, familjens bagare, hade med sig mycket gott egenbakat vitt bröd, och till det fanns det ost, bland annat Västerbottensost. Jag drack lättöl och lilla Ella mjölk, men det som framför allt gick åt var Apotekarnes julmust; läsk och vatten fanns förstås också.

Också av julkalasmaten blev det förstås rester kvar. I kväll har vi till exempel till middag ätit ugnsstekt – fast nu förstås kall – rostbiff med hemgjord senapsmajonnäs.

Det rum där Kerstin och hennes barn länge bodde är egentligen inrett som matsal. I rummets centrum, stående på en lång och bred trasmatta, finns ett ovalt bord, som vid behov går att göra mycket långt med hjälp av tre iläggsskivor. Det här gör vi, när vi blir många, och vi har också både i köket och i ett par andra rum, stolar av samma slag som de vi har vid det här bordet i vanliga fall. På jularna brukar Birgitta lägga en lång, vit linneduk över det här bordet, och i år fanns där något helt nytt, på den vita linneduken en jättelång löpare, broderad av Birgitta själv med ett mönster, som hon delvis har hittat på själv.

På det här dukade hon med våra mörkblå Arabia-tallrikar plus assietter ur samma serie.

Lill-Ella, en smula blyg i början, fann sig snabbt till rätta i det stora sällskapet och busade snart med oss, kröp under det väldiga bordet bland alla skolösa fötter.

Under julklappsutdelningen lite senare fick hon som ju är minst rätt många små paket, som hon åtminstone till att börja med orkade öppna själv. Men jag tror inte jag är orättvis, om jag konstaterar, att hon blev helt begeistrad i de dräkter med ursprung i filmen ”Frost” farmor hade köpt åt henne: Hon klädde helt sonika av sig och satte på sig de här nya kläderna, som i storlek passade perfekt.

I dag har vi varit ensamma igen.

Jag startade dagen ganska tidigt, eftersom jag hade fått kallelse till hjärt/lungkliniken på Ackis. Det här sker med jämna mellanrum, av kontrollskäl, och jag hade ett trevligt samtal med läkaren. Han ändrade min medicinering på ett par punkter. Framför allt är jag glad över att han fann det rådigt att minska den dagliga Furix-dosen från tre till två tabletter. För er som inte vet vad Furix är kan jag berätta, att en ganska besvärlig effekt av den är att man blir våldsamt kissnödig.

Det här bidrar till att jag ser lite ljusare på det kommande året.

Jul med förhinder – men till slut ändå jul

24 december 2015 20:45 | Barnkultur, Deckare, Film, Handel, Mat & dryck, Musik, Prosa & lyrik, Ur dagboken, Varia | 6 kommentarer

Vägen till den här julen har varit kantad av förtret och förhinder – och då tänker jag inte främst på att gräsmattan är helt grön – men till slut är den ändå här, julen.

Jag ska villigt erkänna, att de flesta julförberedelserna här hemma har gjorts av Birgitta. Hon har till exempel, för att knyta an till dagens lunch, lagat sillsallad, lagt in glasmästarsill och gjort skinkan ätklar i ugnen. I vanlig ordning har jag för min del av kalvkött och fläsklägg lagat julsylta efter min estniska mammas recept.

Men gammaldags matlagning från grunden har i dag sina hinder. Kalvkött till skinkan gick att köpa i den lilla lanthandeln/delikatessbutiken i vår stadsdel, men den stora Coop-butiken i centrum där vi i övrigt handlar lyckades inte få hem fläsklägg. I det fallet fick jag tips om att ICA Torgkassen vid Vaksala torg har lägg, så dit gick jag och handlade det plus en del andra åtråvärda varor, som Konsum inte behagar saluföra. Dock har den här Coop-butiken lagom till jul börjat sälja Fyris senap, ett märke ni bör fråga efter.

Dagarna före jul har jag förstås också varit ute och julhandlat, klappar till framför allt barnbarnen. Här har inte bara min usla ork satt hinder i vägen. Somliga skulle då säga, att en del av mina problem är egenförorsakade, detta eftersom jag vägrar att ha bankkort av något slag. Det här har inget att göra med att jag inte skulle kunna få eller sköta ett sådant utan med det faktum att jag är en inbiten försvarare av kontantsamhället. Detta straffar Handelsbanken, där jag numera har mina pengar, med att förvägra mig och andra kunder att ta ut mer än 5.000 kronor per dag. Taktiken är helt uppenbart, att såna som jag ska tröttna på att dag efter dag köa till bankens underbemannade kassor. Och i går, den stora julruschdagen, stängde banken, visade det sig när jag kom dit efter att ha varit hemma på lunchpaus, tidigare, så jag fick tänka igenom mycket noga, hur jag skulle använda de slantar jag hade kvar i plånboken.

Men ger mig gör jag aldrig – det vet alla som känner mig. Och banker som trakasserar mig ger jag inte mycket för. Så jag flyttar nog mina pengar till Forex på Kungsgatan nära Centralstationen.

Birgitta och jag var tillsammans uppe vid blomsterhandeln vid Torbjörns torg och köpte en stor och stilig julgran. Den fick stå ute på balkongen tills den skulle tas in och kläs sent i går kväll. När jag till slut hade sågat av en bit av stammen nertill och fått den att stå någorlunda rakt i julgransfoten, upptäckte jag att tvättkorgen och kartongen med alla tillbehör och prydnader inte innehöll någon julgransbelysning. Kontroll med dottern, Kerstin, som nyligen flyttade till egen lägenhet i stadsdelen, visade, att de elektriska julgransljus vi under senare år har använt var hennes, och att hon förstås hade tagit med dem att användas i hennes och hennes barns gran på det nya stället. Varken jag eller Birgitta fann det då meningsfullt att klä vår gran innan vi, sannolikt på annandagen, har lyckats få tag på ny julgransbelysning.

Då ska vi också, kan hända på samma ställe, köpa den strykbräda åt henne som fanns på hennes önskelista och var en av mina julklappar till henne.

Jag ska inte närmare gå in på våra övriga julklappar till varann, men vi hade båda köpt böcker och skivor.

Extra tid för sådant har vi fått dels för att det stora julkalaset för barn och barnbarn hemma hos oss äger rum först på söndag, dels för att det besök i Stockholm i morgon Birgitta och jag skulle ha gjort är inställt på grund av sjukdom. Vi skulle ha åkt hem till Matti, Karin, Ella och Sofia, men i dag fick vi höra, att hela familjen, främst minstingen Sofia, har drabbats av svår förkylning, i Sofias fall även hög feber. Nå, sånt händer ju barnfamiljer, och går det vägen, kommer de ju hit på söndag.

I går kväll placerade Birgitta ut olika julsaker, införskaffade under ett långt liv tillsammans, allt det där som ger julstämning: tomtar, en demonstrerande gris med plakattexten ”Ner med julen”, en halmekorre, ett luciatåg (alltid på köksbordet), en blå linneduk (alltid på vardagsrumsbordet). Redan tidigare, som ett led i advent, har sådant som julstjärnan i köksfönstret och uppsalalyktan i vardagsrumsfönstret kommit på plats. Som vanligt finns här och var amaryllis och hyacinter, alltid blå. Och i förmiddags gick jag upp till blomsterhandeln vid torget och hämtade och betalade den av mig, i år som alla år, beställda jättebuketten med höga, blommande vita syrener. De är en gåva till hustrun varje jul, och på kortet som fästs vid en av syrenkvistarna står det alltid ”7”.

Mycket av det bästa med julen är faktiskt tradition. Det gäller även TV-filmerna på julafton. Det är självklart att vi ser disneykavalkaden med alla de gamla fina filmavsnitten. Det är numera också lika självklart att vi ser ”Karl Bertil Jonssons julafton”. Och där emellan ser vi, numera år efter år, Ulf StarksKan du vissla, Johanna?”.

En hjärtans god jul, på ert sätt, önskar jag er, alla mina trogna läsare!

Melodikrysset nummer 51 2015

19 december 2015 12:32 | Barnkultur, Film, Media, Musik, Ur dagboken | 9 kommentarer

Anders Eldeman hade utlovat 100 procent julmusik i dagens kryss, men frågan är om ”Till österland vill jag fara”, en andlig sång från 1700-talet, främst förknippas med julen.

Nå, jag ska inte grumsa om det. Resten av det han spelade hade hur som helst mycket tydlig julanknytning.

Det märktes att det snart är ”Jul igen”, eller ”Juligen” som låten med Just D också etiketteras.

Även om katastrofer ibland antyddes. ”Vår julskinka har rymt” sjöng till exempel Åke Cato och Sven Melander. (Ni använder väl länken till Åkes blogg som jag har lagt ut här intill?)

Svårast i dag var, tyckte jag för min del, vad Dolly Partons och Kenny Rogers’ ”I’ll Be Home With Bells On” hette på svenska. Ledbokstäverna ledde mig till att jag borde välja den svenska titel Lasse Stafanz har använt, ”Jag vill hem till julen”.

Duetten om fred på jorden med Kalle Moraeus och Lisa Miskovsky hade jag faktiskt inte hört förut, men här hade jag lite hjälp av att jag läser Aftonbladet och då också får en del skvaller på köpet.

Anders Eldeman har, som alla vi andra, sina referensramar, och i dem ingår Band Aid. I dag hörde vi ”Do They Know It’s Christmas”.

Också Rod Stewart är en artist som då och då förekommer i Melodikrysset, detta inte sagt som en invändning. Hans ”Santa Claus Is Coming To Town” platsar väl i ett julkryss.

Och vad skulle ett sådant vara utan Alice Tegnérs tre gubbar från Pepparkakeland?

Evert Taube har även han besjungit nästan allt som får svenska hjärtan att klappa. Julgranen besjungs i ”Knalle Juls vals”.

Också tomten besjungs i mängder av julsånger, till exempel i den gamla schlagern ”I Saw Mommy Kissing Santa Claus”, på svenska ”Jag såg mamma kyssa tomten”.

Därmed är vi redan inne på dagens avslutande spår: Många av de kända och älskade julsångerna har en utländsk förlaga.

”Jag drömmer om en jul hemma”, i original ”White Christmas” är ett av många exempel.

En del av de här inlånade julsångerna är rent av mycket gamla, också kända i original, så till exempel den engelska ”We Wish You a Merry Christmas” som har sitt ursprung från 1500-talet.

Jag har i dag medvetet valt att gå i mål med svaret på frågan vem som var med om att skriva ”Bella Notte”. Jo, Peggy Lee.

Detta för att få möjlighet att önska alla mina läsare en hjärtans god jul med en sång, hämtad ur disneykavalkaden på julafton, ett måste för att det ska bli jul:

Bella Notte

Lyrics from ”Lady and the Tramp
Composed by Sonny Burke and Peggy Lee

Oh, this is the night, it’s a beautiful night
And we call it bella notte
Look at the skies, they have stars in their eyes
On this lovely bella notte

Side by side with your loved one
You’ll find enchantment here
The night will weave its magic spell
When the one you love is near

For this is the night
And the heavens are right
On this lovely bella notte

This is the night
It’s a beautiful night
And we call it bella notte
Look at the skies
They have stars in their eyes
On this lovely belle notte

Side by side with your loved one
You’ll find enchantment here
The night will weave its magic spell
When the one you love is near

For this is the night
And the heavens are right
On this lovely bella notte

« Föregående sidaNästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^