Melodikrysset nummer 44 2013

2 november 2013 12:43 | Film, Media, Musik, Ur dagboken | 11 kommentarer

Melodikrysset är förstås alltid lättast, när man själv har låtarna som spelas på skiva, filmerna som musiken är hämtad från på DVD och så vidare. I dag är det till och med så att jag i flera fall själv har skrivit om dem här på bloggen.

”Vem som helst blues” var en av ljudillustrationerna i dag. Den finns på CDn ”Hosianna” med Lars Winnerbäck, och om den kan ni läsa ovan under Kulturspegeln, Musik, Winnerbäck, Lars.

Evert Taube har jag allt av på skiva, och jag ägnade en sommar för ett tag sen åt att återge och kommentera många av hans sångtexter. Så ni kan hitta texten till hans ”Nudistpolka” med kommentar under Kulturspegeln, Sångtexter.

Också Jules Dassins film ”Aldrig på en söndag” har jag skrivit om på Kulturspegeln, fast den recensionen hittar ni förstås under Film. Melina Mercouri gjorde en minnesvärd rollprestation i den.

Dagens melodikryss innehöll ytterligare tre filmmusikfrågor, men åtminstone två av dem var inte lika lätta för mig.

Hyggligt lätt var det att känna igen ”På söndag, på söndag”, som skulle leda oss tre dar tidigare, till torsdagen. Men sen kom jag på att den också har förekommit i en film, något som Eldeman inte frågade efter: Alice Babs och Sven Lindberg sjöng den i Stig Olins film ”Resan till dej”.

Jag har i och för sig sett ”Sången om Stockholm” från 1947, men jag ska gärna tillstå att jag inte omedelbart kom ihåg ”Men bara vi kunde få vind igen”, i filmen framförd av Anders Börje och skriven av Nils Ferlin och Lillebror Söderlundh.

Filmen ”Titanic” har, trots att den var en gigantisk publiksuccé, redan tidigare vållat mig problem i Melodikrysset, detta för att jag själv aldrig har sett den. I dag spelades hur som helst ”My Heart Will Go On” ur den.

”Titanic” har ju förekommit tidigare i Melodikrysset, och det gäller också några andra av dagens ljudillustrationer.

Sålunda har vi tidigare hört ”Put Your Hand In the Hand” tidigare men då på svenska. Det är ju en sång som hör hemma i den religiösa sfären, men den mest kända versionen av den har väl gjorts av Elvis Presley.

Också ”Flickor bak i bilen” – ”Vi har det bra, vi där bak i bilen” – har vi hört tidigare, fast då med Siw Malmkvist. I dag hörde vi den på engelska, ”Little Girls Sitting In the Backseat”.

Hans Christian Lumbyes ”Champagnegaloppen” har likaså förekommit förr.

Och också ”Gotländsk sommarnatt” med Ernie Englund har förekommit tidigare. Fast i dag skulle vi klara var den utspelas, nämligen på Gotland.

Två låtar låg å andra sidan utanför det jag vanligtvis brukar lyssna på.

Robbie Williams har jag inget förhållande till, och jag har förstås inte heller hört hans senaste album.

Och Lady Gaga, i dag i ”Applause”, håller mig ifrån sig, inte för att jag är sexuellt pryd utan för att hon är så utstuderat spekulativ.

Jag väljer att avsluta dagens kryssredovisning med ”Humlans flykt” av Nikolaj Rimskij-Korsakov. Den skulle ge oss svarsordet insekt.

Så här års hörs det inget humlesurr i trädgården. Blomrabatterna förbereder sig för vinterdvalan, täckta av alla löv som har fallit av träden. De gula löven där och på gräsmattan är det enda som lyser upp höstmörkret en smula under den allt för korta dagen.

Vi var på begravning i går av en gammal vän – vi är ju i den åldern nu, allihop. Efter samlingen i Uppsala – jag ska återkomma till den – åkte vi ut hit till huset vid kusten.

Det var för sista gången den här hösten. Fast i min ålder vet man ju inte vilket besök som blir det slutgiltigt sista.

En moderniserad men mycket välgjord Sherlock Holmes-historia

28 oktober 2013 18:12 | Deckare, Film | Inga kommentarer

Arthur Conan Doyle (1859-1930) är mest berömd för sina berättelser – fyra romaner och 56 noveller – om Sherlock Holmes. Jag har läst de här deckarhistorierna allt sedan unga år, och jag har dem förstås i samlad utgåva i bokhyllan.

De här berättelserna är inte bara spännande, utan de utmärks också av logik, detaljskärpa och suggestiv miljöskildring.

Den som är förtrogen med Sherlock Holmes så som han och hans äventyr skildrades av Conan Doyle upplever först att Guy Ritchie i sin film från 2009 ”Sherlock Holmes” tar sig stora friheter inte bara när det gäller själva historien, som hämtar karaktärer – förutom Holmes och dr Watson också till exempel Irene Adler – från Conan Doyles verk. De här figurerna har fogats in i en ny historia, skriven av tre nutida manusförfattare, och figurerna har delvis andra karaktärsegenskaper än hos Conan Doyle. Sålunda är Sherlock Holmes här (spelad av Robert Downey Jr) inte bara en tankeskarp iakttagare och logiker utan också något av en modern actionhjälte, som vi möter både i boxningsringen och i våldsam kamp med skurkarna. Också hans intellektuella sidekick doktor John Watson (Jude Law) är i den här tappningen en mycket mer fysiskt aktiv och kapabel hjälpreda än han framstod i Sir Arthur Conan Doyles berättelser.

Samtidigt förs vi genom skildringen av gatuliv och miljöer och människor effektivt tillbaka till ett svunnet London. Den här filmen slarvar inte med något sådant.

Och till slut känns det här som en Sherlock Holmes-historia, i de viktigaste avseendena ändå trogen Arthur Conan Doyle.

I fokus på den andra sidan, förbrytarsidan, står seriemördaren Lord Blackwood (Mark Strong). Fler offer finns på Blackwoods lista, men han grips av Holmes och döms till hängning. Efter avrättningen blir det doktor Watsons uppgift att kolla att han är död och utfärda dödförklaring.

Men det här liket dyker upp igen, levande och kapabel att utföra nya mord. Gravöppning begärs därför, och Holmes och Watson finner att det visserligen ligger ett lik i kistan, men det är inte Lord Blackwoods.

Paniken sprider sig i London.

Jag vill inte förstöra nöjet för tillkommande tittare, men jag kan ju åtminstone antyda en del ingredienser i den fortsatta historien: Blackwood har, i maskopi med bödeln och med hjälp av en drog, kunnat lura även doktor Watson. Han dödar vidare sin egen far och tar kommandot över en hemlig orden, i vilken bland andra ingår justitieministern och amerikanske ambassadören. Det yttersta syftet är att inte bara ersätta den alltför veka och lättpåverkade demokratin med ett nytt kraftfullt välde. Blackwood vill själv bli allenarådande ledare.

Han lurar Holmes att gå till ett slakteri, där han på ett löpande band med sågklingor bland djurkropparna har hängt också Irene Adler (Rachel McAdams) som han har utsett till sitt redskap mot Holmes men som har fattat tycke för denne och därför inte går att lita på. Kampen på rullbandet med tiden och de roterande sågklingorna är rejält spännande.-

Blackwoods maktövertagande är planerat att avgöras i själva det brittiska parlamentet: Han hotar med att alla som inte stöder honom ska dö. Holmes lyckas avslöja hur det här ska gå till och får här också hjälp av Irene Adler med att oskadliggöra de cyanidkapslar som Blackwood ämnar använda.

Slutstriden står på en ännu inte färdigbyggd Tower Bridge – av detta kan vi sluta oss till att den här historien utspelar sig mot slutet av 1800-talet – och även Sherlock Holmes svävar i livsfara innan han lyckas oskadliggöra Blackwood. Kampen på liv och död äger rum på hög höjd och är också den nervkittlande.

Och så får vi en hint om en säkert lika spännande fortsättning. Irene Adler berättar för Holmes att den som egentligen har lejt henne är detektivens gamle fiende professor Moriarty.

Barndomens matinékomiker på eftermiddagsbesök i TV

23 oktober 2013 17:43 | Film | 1 kommentar

Filmfarsparet Bud Abbott och Lou Costello såg vi gärna på barndomens matinébiografer. Det var också det främsta skälet för mig att, nu som eftermiddags-TV, se ”Kusligt värre”, i original ”Abbott and Costello Meet the Killer, Boris Karloff” (1949). Den här gången har jag också noterat namnet på regissören, Charles Barton.

Lou Costello spelar Freddie Phillips, piccolo på det hotell där större delen av den här historien utspelar sig, och Bud Abbott hotelldetektiven Casey Edwards. Hela gänget av mer eller mindre skumma personer i personalen och bland gästerna går inte att lista med mindre än att redogöra för mängder av detaljer i handlingen, men det räcker att sammanfatta med att Freddie (Costello) ideligen hittar nya lik som han – såsom varande misstänkt av polisen – försöker gömma. Bland de många agerande sticker förstås hypnotisören Swami Talpur, spelad av Boris Karloff, ut.

Mördaren, maskerad för att varken Freddie eller vi tittare ska kunna känna igen honom, lockar Freddie till traktens och hotellets turistattraktion, ett grottsystem med droppstenar och oändliga gångar. Där lyckas han stänga in Freddie och försöker sen lura av honom den blodiga näsduk han är i besittning av och som kan leda polisen till mördaren. Katt- och råttaleken där görs till fars med spänningsmoment, och det blir i sista ögonblicket Freddie räddas från att dränkas – han har dess förinnan sagt åt mördaren att näsduken finns i hans rum på hotellet.

Alla misstänkta samlas sedan à la klassisk deckarupplösning på hotellet, och till slut avslöjas mördaren, hotelldirektören (Alan Mowbray), eftersom han har lera från grottan på skorna. Han håller då alla i rummet i schack med en pistol för att kunna backa ut – men knockas av en av de många fällor Freddie/Costello har gillrat.

Alltså har vi tittare lurats av det komma som i filmens originaltitel finns före Boris Karloff.

En fantastisk naturfilm, men dramaturgin är inte lika bra

21 oktober 2013 18:45 | Film | 3 kommentarer

Arne Sucksdorff (1917-2001) var en känd naturfilmare. Jag minns honom också för bildreportage om djur och natur i 1950-talets Folket i Bild.

I spelfilmen ”Pojken i trädet” (1961) stod han för manus och regi – Gunnar Fischer stod för fotot. Det här var ett nytt och djärvt steg för honom, och man måste – liksom tidens filmkritiker gjorde – konstatera att Gunnar Fischers svartvita filmfoto, som jag nu har fått möjlighet att se på en vid TV-skärm, var utomordentligt, medan Sucksdorffs filmhandling trots goda ansatser ändå inte riktigt håller måttet – därmed inte sagt att filmen inte skulle vara värd att se.

Man kan ana Sucksdorffs blick bakom Fischers foto, men Fischer var själv son till en jägmästare och behövde kanske inte så mycket instruktion. Sin kompetens som filmfotograf har han ju annars bevisat i flera av Ingmar Bergmans viktigaste filmer.

Här panorerar han landskap och fångar djur och fåglar i deras naturliga miljö. Vi får följa filmens tre ynglingar på tjuvjakt i stulen bil i nattliga skogar: den drivande av dem är Max (Heinz Hopf), och han åtföljs av den något barnsligare Manne (Björn Gustafson). Till dem har också den blott 16-årige Göte (Tomas Bolme) anslutit sig, och det är kring honom handlingen kretsar.

Eftersom rollerna och handlingen är en smula oklart utformade, tror man som tittare först, att ägaren till godset där han bor, John Cervin (Anders Henriksson), trots sin ålder kan tänkas vara Götes far, vilket också hans förmaningstal och välmenta mutpengar tyder på. I själva verket är godsets jägare Sten Sundberg (Åke Lindman) pappa både till Göte och husan hos Cervin, Marie (Birgitta Pettersson) – så småningom förstår man, varför hon ängslas så för Göte och varför hon därför då och då i smyg träffar det unga pojkgänget av tjuvjägare/biltjuvar.

Bakom Götes asociala beteende och så småningom flykt finns en revolt, men man förstår inte riktigt mot vem den i själva verket är riktad.

Göte är dock inte heller någon nickedocka åt pojkgänget och dess ledare Max. Han stjäl deras gevär och ammunition, som finns gömda i en ihålig ekstam, och drar likt en trapper ut i de omgivande träskmarkerna: bygger sig ett rede i ett väldigt träd, jagar vilt och fisk att halstra i elden under trädet, stjäl också en matsäckskorg av en familj på utflykt för att få lite variation i kosthållet.

De andra killarna hittar honom, fast inte där utan i träsklandskapet, och binder honom för att han ska avslöja var han har deras gevär. Göte lurar dem och passar på att själv överraskande hitta det laddade geväret och hotar dem sen med skjutvapnet – avlossar också några skott för att driva dem längre bort.

Sundberg hittar de flyende kompisarna och kväser handgripligt Max. Han meddelar försmädligt att grabbarnas bil nu inte längre har luft i däcken men slänger till slut till Max bilnycklarna som han också har tagit.

Återstår sen att hitta Göte. Den som hittar honom uppe i hans trädtopp är godsägaren eller rättare sagt hans hundar. Göte hotar honom med geväret, men Cervin hör inte på det örat utan sätter sig ner och väntar, medan han försöker med övertalning.

Men det hjälper föga. Plötsligt hörs ett skott uppifrån trädtoppen, och så ser man först geväret, sen pojken gren för gren ramla ner från trädet.

I filmens slut ser man på avstånd fadern/jägaren och systern bära i väg den döde Göte.

Men vad exakt som drev pojken till detta förblir oklart. Där hjälper varken Gunnar Fischers foto eller Quincy Jones‘ musik, som jag annars också gillar.

I grunden en film om dödsstraffet

21 oktober 2013 13:48 | Film, Politik | 2 kommentarer

Jag såg Sidney Lumets12 edsvurna män” (”12 Angry Men”, 1957) när den var ny, och jag har därefter sett om den ett par gånger, nu senast på DVD.

Det är en mycket stor amerikansk film med manus av Reginald Rose och med Henry Fonda i huvudrollen; Fonda och Rose har också producerat den.

Reginald Rose skrev den 1954, ursprungligen som TV-drama. Året därpå, 1955, anpassades den för scen, och 1957 blev den alltså film. Också filmens uppläggning – praktiskt taget hela handlingen utspelar sig i ett juryrum, och dess dialog förs mellan jurymedlemmarna – vittnar om att den har en bakgrund som teaterpjäs. Det här hindrar inte att handlingen känns oerhört laddad och spännande. Framför allt i USA bidrog väl dess grundproblemställning till den stora framgången: Är det rätt att döma en 18-åring, en grabb som livet dessutom har farit illa med, till dödsstraff? Men också för oss andra rymmer den en samvetsfråga: Är vi inte alla ibland benägna att dra för snabba och enkelspåriga slutsatser?

Det gör alla utom en i den här juryn, Henry Fonda, i filmen arkitekt till yrket.

Av småpratet innan juryförhandlingarna formellt börjar framgår det, att de flesta redan verkar ha sin mening – skyldig! – klar, och många av dem ser fram mot att få rösta snabbt och sen ge sig i väg till roligare eller viktigare värv. Så man genomför en provomröstning, som slutar ”skyldig”, men till allas förvåning med 11-1.

Problemet är att juryn måste vara enig för en fällande dom.

Dissidenten Fonda ansätts hårt av flera av de övriga, som förstås också vill veta, varför inte också han har röstat för skyldig. Jurymedlem 8 (Fonda – ingen ges något rollnamn under förhandlingen) svarar då mer resonerande än tvärsäkert: Det finns osäkerheter som man först borde diskutera mer i det här fallet, innan man fäller ett utslag, som leder till att den här pojken avrättas.

Alltså måste juryn först seriöst granska fallet från olika aspekter.

Så juryn gör så, i några fall dock morrande.

Det här att steg för steg vända på åsikterna i en jury som delvis är starkt övertygad om pojkens skuld och inte heller har några betänkligheter om att döma honom till döden skulle lätt kunna ha blivit orealistiskt önsketänkande, men manusförfattaren och regissören samt, genom sitt återhållna och skickliga spel, Henry Fonda lyckas göra det här på ett intressant och i vissa stycken rent av nervkittlande sätt.

Jurymedlem 8 argumenterar ibland mot med små invändningar, men i några fall lyckas han få vittnesmålen i rätten att rasa ihop: Han har själv i en butik nära mordlägenheten köpt en precis likadan stilett som användes vid mordet – grabben som anklagas för mordet på sin pappa hade en likadan – och stilettbladets ingångsvinkel och ingångshöjd indikerar att det var någon som var längre än den anklagade sonen, som utförde dådet. Damen i huset mitt emot, som trots ett passerande tåg mellan husen sa sig ha sett mordet och mördaren, måste i så fall, av märkena på näsan att döma, ha hunnit få på sig de glasögon hon inte bar i rätten. Och grannen i våningen under mordvåningen kan knappast, eftersom han var halt och befann sig längst inne i sin egen lägenhet, ha hunnit ut till sin ytterdörr för att några sekunder efter mordet se grannens son rusa ner för trappan. Och hur säkert skulle någon, när man har blivit gripen och mordåtalad, vara, om han tvingades berätta om filmen han hade sett? Jurymedlem 8/Fonda testar en annan jurymedlems förmåga att minnas en film han under mycket mer gynnsamma omständigheter har sett.

Steg för steg får jurymedlem 8 (Fonda) de andra jurymedlemmarna att ändra sig, så även juryns ordförande (Martin Balsam).

Till slut står det 11-1 för frikännande. Kvar som ståndaktig anhängare av fällande dom står den temperamentsfulle – han får veritabla utbrott under juryns sammanträde – affärsmannen jurymedlem 2. Den rollen görs mycket trovärdigt av Lee J Cobb (för övrigt med förflutet som kommunist under McCarthy-eran; han föll till slut till föga för trycket och angav andra kommunister). Bakom hans hållning ligger en konflikt med en förrymd son: Vi ser honom riva ett fotografi av sonen i stycken, innan han besinnar sig och till slut röstar med de övriga.

Någon verbal försoning mellan honom och jurymedlem 8 (Fonda) sker inte, men vi ser den senare hämta den förres kavaj och sätta den på honom.

I filmens själva slut får också två av de agerande äntligen namn.

En klok, tidigt omvänd äldre juryman (nummer 9, Joseph Sweeney) går fram till nummer 8 (Fonda) och tackar honom och presenterar sig då som McCardle. Fonda skakar hand med honom och nämner också sitt eget namn, Davis.

Melodikrysset nummer 42 2013

19 oktober 2013 11:44 | Film, Media, Musik, Teater, Ur dagboken | 16 kommentarer

”Mamma Mia”, vad jag tyckte det var lätt i dag. Detta apropå att Melodikrysset avslutades med den här ABBA-klassikern, som jag själv bland annat har sett och hört på Broadway.

I och för sig började dagens kryss med något som jag inte kände igen, men i fallet Anders Eldeman kan man ju alltid gissa på något James Bond-anknutet. Och mycket riktigt: Låten härstammade från ”Skyfall”, där den sjöngs av Adele.

Eldeman gav sig också in på domäner, välkända för gamla uvar som jag.

Jag har det mesta av Karl Gerhard, kan också många av hans kupletter. ”Jazzgossen” gjorde han redan 1927, på basis av ett danskt original, ”En lille rystedans”. ”Jazzgossen” återkom sen också i en film av Gösta Hasse Ekman 1958.

Sholem Aleichems roman ”Tewje der Milchiger” utkom redan 1894, men den fick nytt liv och ny form i musikalen ”Fiddler on the Roof”, 1964, på svenska ”Spelman på taket”. En dröm där är ”If I Were a Rich Man”/”Om jag hade pengar”, det vill säga skulle bli rik.

Ännu äldre, från 1863, är ”Pärlfiskarna”, komponerad av George Bizet. Duetten vi hörde i dag exekverades av Jussi Björling och Robert Merrill.

Björling spökade sedan i ytterligare en låt, hans klassiker ”Till havs”, som i dag dock tolkades av Rebecka Törnkvist.

En svensk klassiker i visgenren förekom också i dagens kryss: Birger Sjöbergs ”Den första gång jag såg dig”.

Fast man kan, som Robert Broberg, stirra på sitt eget ansikte också. Hur många gånger har vi inte hört Lill Lindfors’ härliga version av hans ”Mitt lilla fejs och jag”?

Både Kim Larsen och Mats Ronander finns i min skivsamling, fast normalt inte tillsammans. I dag sjöng de i alla fall duett i ”Gör mig lycklig nu”.

Jag har för all del hört Gunnar Wiklund sjunga den också, men Jim Reeves’ version av ”He’ll Have To Go” är nog trots allt lite bättre.

Lite längre tid tog det för mig att komma på att den som sjöng ”Wild at Heart” (med frasen ”Wanna Fall In Love With You”) var Chris Isaak.

Men att det var Peter Jöback LeMarc som sjöng Mauro Scoccos ”Mellan en far och en son” var det, trots att jag har mycket av LeMarc på skiva, inte så lätt att lista ut – också Jöback har nämligen sjungit in den. Här var jag för snabb att dra slutsatser.

Och att jag har lärt mig att identifiera Takida hör nog främst samman med att de kommer från min ungdoms hemtrakter.

Fast för egen del ska jag i dag lyssna mer på en artist från sydligaste Sverige, Emil Jensen – läs mer i föregående inlägg.

En alldeles underbar film om Monica Zetterlund – om man ser den som fiktion, inte biografi

3 oktober 2013 23:01 | Film, Musik, Politik | 4 kommentarer

Per Fly (regi) och Peter Birro (manus) har gjort, ”Monica Z” (2013), en stor succé på bio, med rätta om man främst ser den som fiktion.

Framför allt huvudrollsinnehavaren, Edda Magnason, är lysande: Hon är, inte bara till utseendet utan också i gester och mimik, häpnadsväckande lik Monica Zettelund – jag har sett Monica på nära håll – och framför allt sjunger hon Monicas sånger så att man ibland kunde tro att man hade lagt in originalinspelningarna som ljudband.

Också i andra fall har man lyckats med just rollbesättningen, till exempel genom att låta Johannes Wenselow spela Beppe Wolgers, som ju lockade Monica att sjunga jazz på svenska och försåg henne med briljanta texter, och genom att låta Oskar Thunberg göra rollen som Vilgot Sjöman, under en period Monicas sambo – Vilgot Sjöman har jag för övrigt själv publicerat och mött efter en filmvisning i Uppsala. Också Jörgen Thorsson är mycket porträttlik som Tage Danielsson men gör honom till lite för mycket av kuf.

Hasse och Tage förekommer alltså i filmen, men den undviker noga den politiska sidan av deras och även Monicas engagemang. Monica uppträdde ju på socialdemokratiska valmöten tillsammans med både Tage Erlander och Olof Palme.

Allt det här förekom under Monicas liv mellan slutet av femtiotalet och mitten av sjuttiotalet, det som – mycket komprimerat – skildras i den här filmen. Mycket av det som finns i den är fint skildrat, sådant som svårigheterna att ta hand om Eva-Lena, dottern från ett ungdomsförhållande, här fint spelad av Nadja Christiansson, de accelererande problemen med spriten (kanhända förorsakade av ett prestationskomplex) och de många relationerna med olika män – filmen slutar med att den långa relationen av kompisskap, stöd och lockelse med musikern Sture Åkerberg (Sverrir Gudnason) ändar i ett bröllop, alltså med en happy end.

Fast Monicas liv tog ju inte slut där – det ändades i en brand hemma hos henne 2005. Innan dess hade hon också inlett nya relationer med nya män.

Och Monicas liv fram till filmens ändpunkt är också det inte bara komprimerat utan även tillrättalagt för filmens egen dramaturgi.

Manusförfattaren och/eller regissören låter till exempel Monicas beslut att hörsamma Leonard Feathers förslag att åka till New York och sjunga under julhelgen bli en dubbel tragedi: Eva-Lenas mamma överger henne över jul, men tvingas sen nästan genast åka hem, eftersom tidens rasfördomar i USA inte kan förenas med att en vit, dessutom snygg jazzsångeska uppträder tillsammans med bara svarta musiker. Fast så här var det ju inte i verkligheten – Feather fixade nya musiker och Monica blev kvar i USA i flera månader, framträdde också i TV.

Det största problemet med den här filmen om Monica Zetterlund är dock skildringen av Monicas far, Bengt, själv jazzmusiker på hemmaplan i Värmland. Kjell Bergqvist gör en utmärkt rollprestation – i enlighet med manus och regi. Jag kände inte Monicas pappa, men människor som gjorde det – till exempel filmaren Tom Alandh som jag mötte nyligen vid premiärvisningen i Enköping av filmen om Anna Lindh – tycker att bilden av Bengt som en ständig kritiker och belackare inte stämmer. Visserligen faller pappan nästan i gråt av glädje senare när dottern lyckas i New York, men hur fritt får man för dramaturgins skull skildra människor som har existerat? Många av dem som i dag ser filmen om Monica Z har ju inte alls den egna kunskap om personen Monica Zetterlund och hennes omgivning som finns hos hennes samtida (jag är född samma år som hon, 1937, och min hustru till och med samma datum, månad och år som Monica – vi gjorde en gång ett parreportage om det i Aktuellt i politiken (s)) eller personer som personligen kände henne och till och med hennes pappa (som Tom Alandh).

Men som sagt: ser man den som fiktion med viss verklighetsanknytning, är ”Monica Z” en förbannat bra film.

* * *

CDn med musiken i filmen skriver jag om separat.

Melodikrysset nummer 39 2013

28 september 2013 12:30 | Film, Media, Musik, Politik, Teater, Ur dagboken | 8 kommentarer

Jag är, trots att jag ser mycket TV, urusel på TV-signaturer. Den som i dag skulle leda till en mycket lång programtitel klarade jag till slut genom att ha fått ihop tillräckligt många ledbokstäver. Svaret skulle bli Anslagstavlan.

Därmed hade jag också fått fem bokstäver av sammanlagt sju till den programsignatur som spelades för ordet längst ner till vänster i krysset. Svaret måste bli Skavlan! Sån är jag alltså: ser praktiskt taget alltid på Skavlan, men jag mindes inte signaturen ens när jag hade kommit fram till svaret. Själva programmet hör dock till de mest angelägna i TV. Jag såg också gårdagens program och tyckte, att detta hörde till de bästa i serien: Jonas Gardell är alltid kul att höra på, även om han pladdrar på lite för mycket. Den norska violinvirtuosen Arve Tellefsen har jag hört live bland annat på norska ambassaden, och det var intressant att få komma honom in på livet på ett ännu mer personligt sätt. En hjärtskärande barndomshistoria delgav oss Jessica Andersson (som jag för övrigt tidigare på kvällen hade sett i den roliga musikleken Doobidoo). Och så slutade programmet med en lång intervju med en kvinna som berättade om krigets och kaosets Syrien – hennes namn kan jag för ögonblicket inte minnas eller hitta.

I övrigt hade jag inga större svårigheter med det här krysset, även om till exempel ”Tobakshandlarvisa” inte hör till det allra mest spelade med Helen Sjöholm och BAO.

Jag har till exempel allt av Beatles på skiva, så några större svårigheter att känna igen ”Here Comes the Sun” har jag inte. Här ville dock Eldeman ha en svensk översättning, sol.

Också alla Cornelis Vreeswijks skivor, åtminstone de svenska, har jag i min skivsamling, så visst känner jag igen hans ”Brev från kolonien”, den där den unge berättarens kompis har en fickkniv i sin mage. Melodin Cornelis använde är ”Timmarnas dans” ur Amilcare Ponchiellis opera ”La Gioconda”. Men Cornelis hade nog närmast lånat den från Allan Shermans ”Hello Muddah, Hello Faddah” från 1963.

Därmed är vi hur som helst inne på klassisk musik, svårt för många melodikrysslösare, dock oftast inte för mig.

Jag har till exempel på Operan sett Giacomo Puccinis La Bohème, skriven 1896 – men det var inte då jag såg den.

Och därefter ligger det väl nära till hans att gå över till Eros Ramazotti och ”Dove c’e musica”.

En klassiker, fast i en annan genre, är ”It’s a Heartache” med Bonnie Tyler.

Ytterligare en klassiker är ”As Time goes By”, som vi minns från filmen ”Casablanca” från 1942. Den förekommer i en känslig scen där Ingrid Bergman och Humphrey Bogart hör den med pianisten Sam (”Play it again, Sam”), spelad av Dooley Wilson.

Vissa artister, även unga sådana, och vissa melodier fastnar omedelbart i ens hjärta och musikminne. En sådan är Miss Li, Linda Carlsson, och hennes ”Oh Boy”. Henne har jag förresten hört live vid en socialdemokrfatisk partikongress i Göteborg.

Den staden leder oss osökt vidare till Håkan Hellström och hans hit ”Känn ingen sorg för mig Göteborg”, förstås en passande låt i dag, när Melodikrysset sändes från Bokmässan. Den besökte jag själv på den tiden då jag satt i Kulturnämnden i Uppsala. Bokmässan är kaotisk, men den innehåller sina guldkorn.

Själv tillbringar jag den här veckohelgen i Öregrund: På söndag gör vi vår höstinflyttning till stan, så en stor del av lördagen ska jag ägna åt att packa. Så i kväll skulle det säkert passa att spela ”Two Sleepy People”, skriven 1938 av Frank Loesser och Hoagy Carmichael; Carmichael är en av min hustrus favoriter från yngre år. I dag hörde vi den med Bob Hope och Shirley Ross.

Melodikrysset nummer 38 2013

21 september 2013 12:07 | Film, Mat & dryck, Musik, Politik, Teater, Ur dagboken | 13 kommentarer

Jag har haft en ensam tidig lördagmorgon. Hela huset sov, men själv vaknade jag, eftersom det var melodikryssdag, som vanligt vid sjutiden: borstade tänderna, rakade mig, duschade, klädde på mig, åt två smörgåsar med skinka respektive västerbottensost, båda med skivor av färsk gurka, drack fil, juice och kaffe och kollade sen alla mina länkar på internet.

Dagens melodikryss var inte alltför svårt.

Om jag tar det först, som ligger lite utanför det jag brukar lyssna på, började krysset i dag med The Supremes och ”Baby Love” – men naturligtvis har jag hört både The Supremes och ”Baby Love” förut.

Aningen svårare – för mig alltså – var ”Waka Waka” med Shakira.

Annars innehöll det här krysset egentligen ingenting som jag inte har hört förut och tämligen omgående kände igen.

Evert Taubes ”MajMalö” (1943) har jag, med lite bakgrund, också återgett texten till – läs ovan under Kulturspegeln, Sångtexter.

Povel Ramel har följt mig genom livet, så inte förvillar det mig, att Gunwer Bergqvist i dag sjöng hans ”The purjolök Song” med den annan text.

Både Louis Armstrong och Ella Fitzgerald hör till mina gamla favoriter, och jag har förstås många gånger hört deras ”A Fine Romance” skriven av Jerome Kern 1936.

Detsamma gäller ”April In Paris”, speciellt i Glenn Millers version. (Jag lärde mig dansa till musik bland annat av Miller och Armstrong, när jag gick i dansskola i Sundsvall under min realskoletid.) Låten skrevs 1932 för musikalen ”Walk A Little Faster” av Vernon Duke och Yip Harburg. Jag har förresten skrivit om Yip Harburg, en amerikansk radikal, i annat sammanhang.

Viktor Sund och Oskar Merikanto skrev ”Där björkarna susa” redan 1913, vilket inte hindrar att den långt, långt senare har förekommit på Svensktoppen.

Jag har det mesta av Hasse och Tage, så skulle jag inte känna igen ”Bedårande sommarvals” av Hans Alfredson och Tage Danielsson, även om den – som i dag – sjungs av Edda Magnason i stället för Monica Zetterlund? Edda spelar ju Monica i en långfilm som jag och Birgitta ska gå och se snart; jag har redan köpt CDn med Eddas Monica-covers.

Och för att totalt byta genre: Också Igor Stravinsky och hans balett ”Eldfågeln” är bekanta för mig. Jag har här på bloggen tidigare skrivit om Hasse Ekmans filmatisering av den här baletten, med Ellen Rasch, Eva Henning och Tito Gobbi i huvudrollerna.

Gamla schlager kan jag också hyggligt.

Det är klart att jag minns Carli Tornehaves insjungning av ”Under ekars djupa grönska” – i dag skulle den ge oss ordet ek.

Detsamma gäller ”Är det så här när man är kär när man är liten”, stor hit med SOS, Sven-Olof Sandberg 1938. Den spelades fortfarande ofta i radio när jag växte upp under efterkrigstiden. Det är sånt begreppet evergreen syftar på.

Thomas G:son har man väl knappast kunnat undgå, om man har tittat på melodifestivalerna. Bland det vi hörde som exempel i dag fanns ”Tango, tango” (”Tängo, tängo” som den sjöngs), ”Evighet” och ”Jag reser mig igen”.

Och sen var det bara Eldemans älskling Lasse Berghagen kvar – och för all del: jag låter mig gärna fångas av sommarnostalgin, när han sjunger ”Ja, det var en kväll i juni”.

Ack, vore vi där igen, nu när jag kan se igen.

I dag ska hustrun och jag till exempel se ”Hamlet” – det är premiär på Uppsala stadsteater.

Melodikrysset nummer 37

14 september 2013 11:53 | Barnkultur, Film, Mat & dryck, Musik, Ur dagboken | 4 kommentarer

I dag ska vi fira tre generationer på en gemensam födelsedagsfest, Birgitta, som fyller år (76) först 20e september, vår dotter Kerstin, som i går fyllde 44 i går, och så hennes son Viggo, som fyller 11 den 25 september. Jag har köpt ingredienser till den födelsedagsmiddag jag ska laga – även Anna och så Matti och hans familj kommer – plus blommor och presenter. Så nu gäller det att raska på med melodikryssredovisningen.

Svårast i dag tyckte jag Solomon Burke var. Jag har ingte lyssnat mycket på soulmusik, och jag kunde alltså inte klara honom med hjälp av ”Dont You Feel Like Crying”.

Det tog också en stund innan polletten föll ner när det gällde Clint Eastwood och ”Gold Fever”. Jag har nämligen inte sett filmen.

I övrigt tyckte jag för min del att det var ett relativt lätt kryss.

Jag är till exempel tillräckligt gammal för att minnas en annan mycket mer spelad filmmelodi, från 1954, ”Three Coins In the Fountain”, en titel som här skulle ge oss det svenska räkneordet tre- Fast själv minns jag att vi i min ungdom hade roligt åt den svenska varianten ”En slant i fontänen” med dess dubbeltydighet.

Hem till gården” hade jag åter en smula besvär med. Jag brukar ju inte se TV-såpor, inte den här heller – men signaturmelodin hör ju ändå till de mer välkända.

Tecknad film är jag däremot ganska bra på.

Så visst har jag sett ”Familjen Flinta” – ”The Flintstones”, där familjeöverhuvudet (?) heter Fred.

Och jag är, också i egenskap av seriefan så väl som matinébesökare, väl bekant med Hacke Hackspett, i original Woody Woodpecker.

Och när vi nu är inne på barnsligare domäner: Vi hörde Robyn Carlsson sjunga om världens bästa Karlsson, Astrid Lindgrens Karlsson på taket. Melodin har gjorts av mästaren Georg Riedel.

Också Magnus Härenstam, Brasse Brännström och Eva Remaeus har gjort mycket bra material för barn. I dag hörde vi dem i ”Flytta noga tjo tjo”.

Det nästan rimmar på ett annat av dagens frågesvar, ”Wake Me Up Before You Go Go”, på sin tid en stor hit med Wham!

En hit fick också Lill Lindfors med ”Du är den ende med svensk text av Bo Setterlind, i original med titeln ”Romance d’amour”.

Van Morrison fick en hit med ”Have I Told You That I Love You?”, som också Rod Stewart senare har sjungit in. Den görs ofta som duett, också med en kvinnoröst. Det tycks i själva verket ha varit ”Something Stupid” med Frank och Nancy Sinatra – jag var lite stressad på grund av förestående familjekalas, som jag skulle ordna. Men ordet som efterlystes var ändå en duett.

Och så slutar vi dagens kryssredovisning med mer kärlek, fast till mamma: Al Jolson sjöng ”Mammy”.

« Föregående sidaNästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^