Melodikrysset nummer 44 2014

1 november 2014 12:14 | Film, Musik, Teater, Ur dagboken | 8 kommentarer

I dag spelade Anders Eldeman i Melodikrysset några låtar och artister som jag inte kan påminna mig att jag ens har hört talas om.

Sedan jag hade snappat den troliga låttiteln, ”Drive All Night”, och till slut bara hade första bokstaven i artistnamnet kvar att lista ut, kom jag efter mycket googlande fram till att han hette Dion, närmare bestämt Dion DiMucci. Nä, honom har jag inget som helst minne av.

Peter Jöbacks insjungning av ”Livet är en schlager” hade jag också svårt att placera, sannolikt för att jag inte har sett, inte heller hört, just något ur Jonas Gardell-muskalen ”Livet är en schlager”.

En smula lättare var det faktiskt att komma på vilka som sjöng ”Best Song Ever” – här var det ifyllda hjälpbokstäver som fick mig att skriva in svaret One Direction.

Anna Bergendahl har jag nog bara hört i Melodifestivalen 2010, men det räckte i alla fall för att jag skulle klara att identifiera ”This Is My Life”.

När det gäller filmfrågorna i Melodikrysset har man viss hjälp av att Anders Eldeman har en tendens att återvända till kända spår.

Han har till exempel en stark dragning till James Bond-filmer, och den filmmusik vi i dag hörde var mycket riktigt hämtad ur ”Dr No”.

Och ”Top Gun”, ur vilken vi i dag hörde ”Take My Breath Away”, har väl varit med förr den också?

Då tror jag en del krysslösare hade mer besvär med att identifiera dagens klassiska stycke, hämtat ur Edvard Griegs ”Peer Gynt”.

Och då ligger det väl nära till hands att redovisa svaret på den aningen mer moderna scenklassikerfrågan. Vi hörde Billie Holiday sjunga ”Summertime” ur George Gershwins ”Porgy and Bess”.

Sommaranknytning, fast svensk sådan, har också Gideon Wahlbers ”Svinnsta skär”.

Och vad vore Melodikrysset utan ännu fler sånger om kärlek? Till den kategorin får vi väl räkna Åsa Jinders ”Av längtan till dig”.

Andra vänder sin lust till det som går att äta. Ett exempel på detta är Thore Skogmans ”Plättlaggen”, som ju vid framställningen av plättarna kräver en spis.

Till sist har jag sparat en kär gammal melodi, Muscrat Ramble, i dag med Cacka Israelsson. Kul att höra honom igen – det var länge sen.

När en begåvad människa dränker sig i sprit

29 oktober 2014 17:44 | Film | Inga kommentarer

Billy (Samuel) Wilder (1906-2002) hade sina rötter i den del av Galizien, som numera är en del av Polen men i hans unga år var en del av Österrike, men eftersom han var jude, tvingades han av nazismen under dess stortyska expansion att emigrera till USA.

Han började sin bana inom filmen, som manusförfattare, redan i Berlin. men det var främst efter emigrationen till USA 1934 som han blev ett av de stora namnen, som regissör och manusförfattare, och då i Hollywood. Där gjorde han rader av minnesvärda filmer.

1945 gjorde han den oscarbelönade ”The Lost Weekend” (”Förspillda dagar”, 1946) med Charles Brackett som medförfattare till manus. Manuset bygger i sin tur på Charles R Jacksons roman med samma namn.

Filmens huvudperson, Don Birman (Ray Milland), upptäcker redan i unga år, under sin studietid, sin skrivbegåvning, men när förlagen inte genast slår till, börjar hans självförtroende svikta, och han börjar dränka nerverna i sprit. Millard gestaltar det tilltagande alkoholberoendet fram till besattheten – allt från de undangömda flaskorna över att använda sina sista slantar till att döva nerverna och att, när pengarna är slut, vara beredd att bedra och stjäla till slutfasen med delirium tremens och ett självmord som enda tänkbara vägen ur helvetet.

Länge nog får Don stöd av sin bror Wick (Philip Terry), som betalar hyra och mat men i övrigt bara ställer upp med fickpengar som inte räcker till några flaskor. Fast då drar sig Don inte ens för att sno den sedel Wick har gömt undan åt städerskan.

Den som av en slump kommer i hans väg och fattar tycke för honom trots att hon ser hela vidden av hans elände, Helen St. James (Jane Wyman), segrar till slut med hjälp av sin envishet. Men det sker verkligen i sista minuten, när han har stulit hennes fina ytterplagg och med hjälp av det löst in sin pistol, som han förstås hade använt på pantbanken. Hon får honom att, innan han använder den, se inte bara sitt bottenlösa elände utan också sitt andra, kreativa jag.

Så kanske, kanske blir den där romanen om hans förspillda dagar nu äntligen skriven.

Melodikrysset nummer 42 2014

18 oktober 2014 12:34 | Barnkultur, Film, Media, Musik, Ur dagboken | 12 kommentarer

Som så ofta innehöll dagens kryss ett antal filmfrågor, flera av dem säkert knepiga för lyssnarna/krysslösarna.

Det är ju till exempel inte alldeles självklart att de yngre som löser Melodikrysset själva har sett ”Räkna de lyckliga stunderna blott” från 1944, den som Jules Sylvain gjorde titelmelodin till.

Per Åhlins och Beppe Wolgers’ ”Dunderklumpen” från 1974 är en underbar film, men man måste kanske ha haft barn i rätt ålder eller själv ha varit barn då för att känna igen jätten Jorms sång.

Allting som man har personliga referenser till är ju lätt att känna till. Själv har jag haft en Bette Midler-period, så jag har mycket med henne, även ”The Rose”, på skiva – i dag skulle vi översätta den till svenska, Rosen. Jag nämner den här, eftersom den också ingår i en film med samma namn.

Och när vi nu ändå är inne på det här ämnet, kan vi väl ta ytterligare en i samma krets: ”Alpens ros” skulle ge oss kryssordet alp.

Som vanligt hade Anders Eldeman också med några frågor med anknytning till Melodifestivalen och Eurovision Song Contest.

Clas-Göran Hederström vann Melodifestivalen 1968 med Peter Himmelstrands ”Det börjar likna kärlek banne mej”. I Eurovision Song Contest kom Hederström på femte plats.

Och Martin Stenmarck sjöng ”När änglarna går hem” så sent som i Melodifestivalen 2014.

Stenmarck kan väl vara OK, men själv föredrar jag vida Håkan Hellström, som vi i dag hörde i ”Äntligen på väg”.

”Itsy Bitsy Teenie Weenie Yellow Polka Dot Bikini” finns i många insjungningar på olika språk, och frågan är om jag själv inte sätter den med M A Numminen allra främst. Men Lill-Babs, med efternamnet Svensson, har sjungit in den på svenska också, och då sjöng hon: ”Det är en itsy bitsy teenie weenie yellow polka dot bikini, en prickig baddräkt där midjan är bar.”

Från förr minns jag också Owe Thörnqvists ”Ett litet rött paket med vita snören”. Den blev ju sen en stor hit med Sven Ingvars, i och för sig vida bättre än den version vi i dag hörde med The Spacemen – men själv föredrar jag Owes original. Långt senare har jag för övrigt också lärt känna Owe personligen, liksom min hustru utnämnd till hedersupplänning.

Men jag delar mina musikaliska gracer. Det är klart att Ebba Grön och deras ”800 grader” också finns i min skivsamling.

Det senare gäller också både Lill Lindfors och Bo Kaspers orkester, alltså var för sig. I dag hörde vi den förra sjunga den senares ”Hon är så söt när han sover”. Fast när Lill sjunger den, sjunger hon ”Han är så söt när han sover”.

Och tro det eller inte: Även Rufus Wainwright finns i mina skivhyllor (liksom andra delar av hans musikaliska familj). I dag hörde vi honom i ”Out of the Game”.

Och sen var det bara ABBA kvar, passande nog med ”So Long”.

Min egen hälsa är för övrigt nära So Long. Jag klarar bara att gå kortare sträckor – sen måste jag stanna och vila – och just nu har jag på nytt ont i och kring höger stortå. I natt gjorde det så ont att jag fick ta två värktabletter.

I går var jag på diabeteskontroll på Vårdcentralen och hade hyggliga värden, men hjärt-lungkomplexet är det sannolikt något fel på. I slutet av kommande vecka kommer jag att bli inlagd på Akademiska för analys och förhoppningsvis åtgärd, så jag kanske reser mig igen, för att citera en känd låt.

Men om jag är kvar på Ackis nästa lördag, lär det inte bli något melodikryssande då för min del.

Melodikrysset nummer 41 2014

11 oktober 2014 12:25 | Film, Media, Musik, Politik, Ur dagboken | 6 kommentarer

I dag hotade Anders Eldeman med att Melodikrysset skulle vara knepigt. Det kan det ju ha varit för andra, men själv hade jag – kanske för att det här krysset innehöll ganska många äldre låtar och artister – inga större svårigheter med att lösa det. Googla har jag bara behövt göra för att kunna komplettera med korrekta faktauppgifter som årtal.

Vi kan ju börja med de filmanknutna frågorna.

Jag har ”Pilsnerboxen” och har skrivit – se Kulturspegeln, Film – om ”Pensionat Paradiset” med Thor Modéen i huvudrollen. Ur den hade ljudillustrationen, ”En äkta mexikanare” med Modéen, hämtats.

Ännu äldre, både som låt (1929) och som filmmelodi (1930), är Irving Berlings ”Puttin’ On the Ritz”. Många minns den säkert i insjungning av Fred Astaire (1946), men det finns också senare, hörvärda versioner.

Jag har sett Jönsson-ligan-filmer, däremot aldrig den danska varianten där den har fått namn efter Olsen.

Chuck Berry gjorde sin ”School Days” (”Ring Ring Goes the Bell”) 1957, när jag gick i gymnasiet – jag kommer snart att skriva om ett 3 CD-set med Chuck Berry-låtar. Men i dag fick vi höra den med en annan mycket långlivad skivhjälte, Cliff Richard.

När Paul Anka sjöng in ”Diana” (1957), var jag alltså själv gymnasist, och när jag efter studentexamen 1958-1959 gjorde lumpen i Sollefteå, sjöngs den fortfarande av en av mina lumparkompisar vid en kompaniafton.

Jo, vi lyssnade på rockmusik på den där tiden också – temat de äldre och deras musiksmak är mig välbekant från mina egna yngre år. Britta Borg slog för övrigt redan 1948 en brygga tvärs över generationsgränserna, med ”Jag ska ta morfar med mig ut i kväll”.

Till svunna tider, fast bara till 1966, förde oss i dag också Tom Jones tillbaka med ”Green, Green Grass At Home”, i Stikkan Anderssons svenska översättning ”En sång en gång för länge sen”.

Cornelis Vreeswijk har min hustru valturnerat med, men det är inte därför jag har alla hans skivor. Cornelis hade ett mycket brett musikaliskt register men gjorde också många politiska texter, till exempel ”Jag hade en gång en båt”, i original ”Sloop John B”. Också den här cornelistexten hittar du ovan under Kulturspegeln, Sångtexter – där finns också skivtips.

I politiska sammanhang – på valturné med Olof Palme – har jag också mött Monica Nielsen, som vi i dag hörde i ”Ulla Winblad i Fiskartorpet” med Pierre Ström som upphovsman. Pierre träffade jag senast i samband med en releasekonsert för en ny skiva med Jan Hammarlund; jag har skrivit om det här här på bloggen.

Däremot känner jag inte Thorsten Flinck, vilket inte har att göra med att hans kompband i Melodifestivalen 2012 hette Revolutionsorkestern. Det hindrar inte att jag tyckte, att hans melodifestivalbidrag, ”Jag reser mig igen”, signerat bland andra Ted Ström, var utmärkt.

Ska man klara Melodikrysset, måste man varje år se Melodifestivalen, inklusive alla deltävlingarna. Annars kan man inte klara att det var Elin Lanto som 2010 tävlade med ”Doctor, Doctor”.

Men ska jag vara helt ärlig, tilltalas jag mer av den musik som nu återstår att redovisa, skriven av Jacques Offenbach och hämtad ur ”Orfeus i underjorden”, 1858.

Filmad fransk roman

7 oktober 2014 17:03 | Film, Prosa & lyrik | Kommentering avstängd

Jag har inte läst den franske författaren David Foenkinos‘ roman ”Nathalie – en delikat historia” (i svensk översättning av Magnus Petersson, Sekwa, 2012, i original ”La délicatesse”, 2009). Men av det jag nätvägen har tagit reda på om Foenkinos är att han både är en bästsäljande författare och har fått en rad litterära priser.

Däremot har jag sett filmen ”Nathalie” (”La délicatesse”, 2011), i regi av David Foenkinos och Stéphanen Foenkinos, den senare vad jag förstår bror till författaren. Den är, utan att vara någon av filmhistoriens höjdpunkter, en bitvis ganska roande historia.

Nathalie, väl spelad av Audrey Tautou, förälskar sig i och gifter sig med en man som dess värre omkommer i en bilolycka. Nathalies sorg blir lång och svårövervunnen, och under tiden går hon upp i sitt arbete och avancerar där. Det här obestämda företaget verkar vara svenskägt – bland de många arbetskamraterna finns en kollega med namnet Markus Lundell, i filmen kreerad av den tunnhårige och inte direkt slimmade belgaren François Damiens, lite av en tönt i tröja och med skägg och ryggsäck. I en scen på svenska har hans föräldrar köpt sill åt honom.

Varför Nathalie en dag, efter tre års sorgcelibat, en dag plötsligt kysser just den här mannen på munnen förblir lite av en gåta.

Sen fortsätter det här, trots att också chefen försöker lägga sig i, i turer där Markus ömsom dras till Nathalie, ömsom försöker hålla sig på avstånd från henne. Det är en lång och krokig väg till den happy end som åtminstone skymtar i filmens slut.

Melodikrysset nummer 40 2014

4 oktober 2014 12:29 | Barnkultur, Film, Media, Musik, Teater, Ur dagboken | 8 kommentarer

Jag har aldrig begripit varför KF-ägda Rabén & Sjögren aldrig har återutgett en av de svenska barnklassiker som ursprungligen utkom på det av Socialdemokraterna ägda och sedan till KF sålda Tidens förlag, Thomas Funcks berättelser om Kalle Stropp och Grodan Boll. De här figurerna har också filmats flera gånger och dess förinnan förekommit i radio. Jag har själv sett Thomas Funck uppträda med sina figurer på en midsommarfest i min gamla hemby utanför Sundsvall, Juniskär. Alla rollerna, bland dem den som Grodan Boll, gjordes av Funck själv.

Det leder oss ganska osökt över till en annan stor barnklassiker, ”Trollkarlen från Oz” – läs mer ovan under Barnkultur. Den är mer känd som film med Judy Garland än som bokoriginal, skriven av L Frank Baum. Men den har också gjorts på scen. I dag hörde vi en sång ur den med Tommy Körberg och Lisa Nilsson.

Sagoaktig i handlingen är också Pjotr Tjajkovskijs ”Svansjön”. Jag har sett den på Operan.

Utgår vi från den suveräna filmversionen av ”Trollkarlen från Oz”, finns det fler filmer att redovisa ur dagens kryss.

Hasse & Tage gjorde ”Mannen som slutade röka” ur vilken vi hörde Glucks ”Dans på de saligas ängder”. Den som där försöker bli rökfri är Gösta Ekman.

”Love Story” har jag faktiskt aldrig sett, men musiken, skriven av Francis Lai, kände jag igen.

En ännu svårare fråga, inte bara för mig antar jag, var det att komma på vem som hade skrivit musiken till TV-serien ”Par i brott”, i original ”Moonlighting”. Så småningom fick jag båda bokstäverna i det efterlysta förnamnet på den som hade gjort titelmelodin och kunde sen via Google hitta hela namnet, Al Jarreau.

Betydligt lättare, åtminstone för oss som har sett Edvard Persson-filmer både på bio och i TV, var det att känna igen Lasse Dahlqvist-klassikern ”Lite grann från ovan”, som förekom i ”Kalle på Spången”.

Åtminstone ena halvan av en av dagens dubbelfrågor hade också anknytning till filmvärlden. ”Moon River” förekom i ”Frukost på Tiffanys”. Moon utgjorde bryggan till första halvan av den här frågan: ”Högt över havet”, som sjöngs av Arja Saijonmaa, skrevs av Lasse Holm, som också dolde sig bakom namnet Larry Moon.

Krysset började i dag med Queen-klassikern ”We Are the Champions” och fortsatte sen med Stevie Wonder och ”I Just Called To Say I Love You”.

En av de stora på den svenska skivmarknaden och scenen, Björn Skifs, fick bidra med en låt, lämplig att spela i början av oktober, ”Solglasögon & sommarbil”.

Och samma typ av besvärjelse låg det väl i Anders Eldemans val av Taube-låt, ”Sommarnatt”, också känd under titlarna ”Rose-Marie” och ”Kom i min famn”. Texten kan du hitta ovan under Kulturspegeln, Sångtexter.

Till allra sist har jag sparat Kim Larsen. Jag har honom och Gasolin i mina skivhyllor. ”Where Do We Go Now, Mon Ami” gillar jag dock bäst i original på danska, ”Hva gør vi nu lille du”.

Ställer ni frågan till mig och min hustru, blir svaret att vi packar för höstflytten in till Uppsala.

Men vi kommer tillbaka till Öregrund ett antal helger redan i höst.

Filmiskt mer utstuderat – men med utdragna actionavsnitt som eftergift

28 september 2014 17:28 | Film | 7 kommentarer

Jag har genom åren sett alla James Bond-filmer, dels på bio, dels på VHS och DVD. Jag har också boxen med alla James Bond-filmerna utom den senaste, men den har jag köpt separat som DVD. James Bond-filmerna varierar när det gäller kvalitet och spänning, men somliga av dem är pärlor i sin genre.

Den senaste i raden heter ”Skyfall” (producerad 2012, släppt 2013) och har fått sitt namn efter familjen Bonds familjegods, där filmhandlingen kulminerar.

Den här historien, i regi av Sam Mendes och med manus av Neil Purvis, Robert Wade och John Logan, skiljer sig i en del avseenden från övriga bondfilmer och även från Ian Flemings bokserie om agent 007, men regissören, tidigare känd bland annat för ”American Beauty” och ”Revolutionary Road” (jag har dem båda i min filmhylla), har också ansträngt sig för att bjuda på actionscener, och det med besked: Den inledande långa sekvensen, striden i Turkiet med Patrice (Ola Rapace), den som ändar i att James Bond (Daniel Craig) ser ut att ha drunknat, innehåller scener som förorsakar hjärtklappning, men är möjligen för utdragen. Annat i den här vägen, som striden med skurkarna på casinot i Shanghai, har mer rimliga proportioner. Och striden på familjegodset mot Raul Silva (Javier Bardem) har allt man kan önska sig av dödligt hot, hemliga gångar och våldsamma urladdningar.

Självfallet innehåller den här filmen också en titelmelodi, exekverad av Adèle – i mitt tycke ändå inte någon av de allra bästa bondlåtarna.

Också den vanliga mänskliga rekvisitan finns där i form av bondbrudar. I den här filmen har Mrs Moneypenny (Naomi Harris) inte någon passiv roll som förmedlande länk – hon förorsakar, inte avsiktligt (den som ger den olycksaliga ordern är M, spelad av Judy Dench), det som närapå blir Bonds död. Bonds dragning till Sévérine (Bérénice Marlohe), i tvångssold hos överskurken Raoul Silva, förstår jag dock inte.

Men i personteckningen av de centrala gestalterna i den här agenthistorien åstadkommer regissören och hans manusförfattare något intressant och avvikande. James Bond är ingen osårbar maskin, och hans chef, M, visar sig drivas av mer mänskliga drivkrafter än de man tidigare har förknippat med henne. Och skurken. Raoul Silva, drivs inte – som många av de andra skurkarna i tidigare bondfilmer – främst av makt- och penningbegär. Han är en tidigare anställd som känner sig sviken av M och därför vill hämnas.

Ett snäpp för långt i moderniseringsiver har filmens upphovsmän gått i och med introduktionen av den unge datanörden Q (Ben Whishaw). Men jag uppskattade att få återse Albert Finney, i rollen som Kincaide på Bonds fädernesgods Skyfall.

Melodikrysset nummer 39 2014

27 september 2014 12:17 | Barnkultur, Film, Mat & dryck, Media, Musik, Politik, Ur dagboken | 9 kommentarer

I går kväll regnade det. I dag är himlen blå men vinden höstkylig. Det kände jag när jag i morse vid sjutiden var nere vid brevlådan och hämtade våra tre morgontidningar.

Sen har jag, som min estniska härkomst bjuder, kokat mitt morgonkaffe och i lugn och ro, medan jag drack det och åt mina morgonmackor, tagit mig igenom alla tidningarna. Radion har stått på, och jag har lyssnat på ”Ring så spelar vi”. Det är lördag!

Men nu ska vi alltså tala om Melodikrysset.

Det hade väl sina knepigheter, olika för olika grupper av lyssnare.

Själv hade jag svårast med ”Babbelover” eller snarare dess skapare, Daniel Adams-Ray. Jo, jag känner till honom men är inte så förtrogen med vad han har gjort. Till slut nystade jag ändå upp det med hjälp av strecket i efternamnet.

Dansband är heller inte riktigt min grej, även om jag naturligtvis har hört Ingmar Nordströms. I dag hörde vi dem i ”När du ler”, i original ”Sun Street”.

Andra kan ha haft problem med det klassiska stycket, hämtat ur Antonin Dvořáks ”Från nya världen”. Det här hade jag själv lite problem med på grund av egen ouppmärksamhet – jag hade fått för mig att det sökta ordet skulle in på ett annat ställe i krysset.

Å andra sidan är det väl få som inte känner igen den gamla schlagern ”Tulpaner från Amsterdam”, just nu när blomsterlökarna ska i jorden extra aktuell.

Korta svarsord brukar ibland ställa oss lösare inför problem, men att de i dag utgjorde svar på kända fosterländska sånger gjorde det lättare.

Vi hörde Verner von Heidenstams och Wilhelm Stenhammars ”Sverige” och skulle sen i krysset översätta titeln till landkod, SE.

För säkerhets skull spelade Eldeman också grannlandet Norges nationalsång, ”Ja, vi elsker dette landet”. (Och apropå Norge gav oss i går kväll Skavlan ett av sina bästa program, med Frida, känd från ABBA, Desmond Tutu och Elvis Costello. Och så hoppas jag att ni lyssnade på avslutningen med In Flames.)

En anknytning till ABBA fanns ju också i en annan fråga, den där vi skulle identifiera en instrumentalversion av ”Du är min man”. Jag tänker då på dess upphovsman, Benny Andersson.

Per Gessle och Roxette har väl inte nått lika långt, men visst är också de stora inom populärmusiken. I dag fick vi höra ”It’s Possible”.

Det är möjligt att dagens yngre publik inte får några associationer, när den hör Vera Lynn-örhänget ”We’ll Meet Again”, som fick nytt liv genom TV-serien ”Vi möts igen”.

Men det är möjligt att de i stället är desto mer bekanta med ”Why Don’t You Do Right?”, sjungen av Amy Irving, och filmen den ingick i, ”Who Framed Roger Rabbit?”, på svenska ”Vem satte dit Roger Rabbit?”.

Högt uppe på min egen filmrankinglista finns Bo Widerberg och hans ”Elvira Madigan”. Vill ni läsa vad jag har skrivit om den här filmen, finns min recension ovan under Kulturspegeln, Film.

Och på tal om Kulturspegeln, hittar man där under sångtexter Evert Taubes ”En vals på Mysingen”.

Den finns längre söderut, men också Öregrund har sin skärgård, i samma hav, också samma hav som en gång i världen blev livlinan (och ibland döden) för tiotusentals flyende ester. Därför finns mitt sommarland numera vid roslagskusten.

En tidig film noir-thriller

24 september 2014 22:04 | Film | 2 kommentarer

Billy (egentligen Samuel) Wilder (1906-1902) föddes i Galizien, numera en del av Polen, och inledde sin bana inom filmen som manusförfattare i Berlin, men eftersom han var jude, gav han sig via Frankrike i väg till USA, och det var där, i Hollywood, han blev en av de stora filmregissörerna. Han kom där att bli ett av de berömda namnen – gjorde framgångsrika filmer med stjärnor i rollerna – men den allra första framgångsrika hollywoodfilmen, där han stod för manus och regi, var ”Kvinna utan samvete” (”Double Indemnity”) från 1944.

”Kvinna utan samvete” är en thriller, stilistiskt ett tidigt exempel på film noir – och då tänker jag inte på att den gjordes i svart-vitt.

Historien bygger på en roman av James M Cain, men manus skrevs av Wilder tillsammans med en mästare i den hårdkokta deckargenren, Raymond Chandler, och det senare märks faktiskt tydligt. Trots att vi redan från början vet vilka som planerar och utför den här filmens mord och varför de gör det, skruvas spänningen gradvis upp och blir till slut obehagligt pressande.

Storyn är i sina grunddrag ganska banal men får liv med hjälp av skådespelare, som behärskar sitt yrke. Walter Neff (Fred MacMurray) är en framgångsrik försäkringsagent, som ibland – åtminstone om de han försöker övertala är vackra kvinnor – intresserar sig också för dem. Eller, som i fallet Phyllis Dietrichson (Barbara Stanwyck), åtminstone till att börja med, den länk hon bär kring ena vristen.

Neff dras, trots att han snart anar ugglor i mossen, till hela den här kvinnan – försöker också dra sig undan, men hon fungerar som en magnet på hans stålsatta sinne. Snart förstår han, att hon vill bli av med sin kyligt distanserade och dess värre sparsamme man (Tom Powers), men som den erfarne försäkringsman han är ser han också alla fallgroparna i hennes funderingar om hur hon ska kunna göra sig av med maken och, med Neffs hjälp, teckna en livförsäkring som hon sen kan leva på. Ytterligare ett problem är den tämligen vuxna dottern Lola (Jean Heather) den hatade maken har med sin döda förra hustru.

Neff lurar sedan Dietrichson att – i tron att han skriver på ett annat försäkringsdokument – teckna en livförsäkring om 100.000 dollar som, i fall han dör, tillfaller hustrun.

Men hur bli av med Dietrichson utan att försäkringsbolaget eller polisen fattar några misstankar? Tillfället erbjuder sig när Dietrichson ska åka i väg till en kompisträff som fordrar tågresa till annan ort. Eftersom han har ett gipsat ben, erbjuder sig hustrun att skjutsa honom i bil, och när han börjar undra över den konstiga väg hon tar, mördas han av Neff, som har legat gömd på golvet i baksätet.

Neff tar sedan, lätt förklädd till Dietrichson och försedd med kryckor, tåget, medan fru Dietrichson skjutsar makens lik till ett överenskommet ställe vid järnvägsspåret, där tåget måste sakta in. Neff blir dock tvungen att få en hjälpsam man i den vagn varifrån han ska göra sin sorti (Dietrichsons ”självmord”) att hämta rökverk åt honom.

Det här ser till att börja med ut att gå vägen – men så börjar en högre chef på försäkringsbolaget morra, och Neffs närmast överordnade, Barton Keyes (suveränt spelad av Edward G Robinson) börjar göra undersökningar. Dessutom uppsöks Neff av den döde Dietrichsons dotter Lola, som har sett styvmodern prova en hatt med sorgflor redan innan fadern dog och nu plågas av ett barndomsminne från sjukhuset där hennes mor var intagen innan hon dog och där hon som sedan blev hennes egen styvmor arbetade som sköterska.

Slutuppgörelsen i den här historien har ännu mer svärta. Det visar sig att Phyllis, fru Dietrichson, verkar ha en historia med dotterns boyfriend Sam Gorlopis (Fortunio Bonanova), och hon erkänner också att hon inte bryr sig ett dugg om Neff, bara har utnyttjat honom. Han skjuter henne men har dess förinnan själv hunnit bli allvarligt sårad.

Därefter blir han själv anklagad av sin nitiske och moraliske chef på försäkringsbolaget. Han försöker komma undan men segnar ner utanför dörren.

Dör han inte där, väntar honom bödeln.

Torgny Lindgren i regi av Bo Widerberg

22 september 2014 23:20 | Film, Politik, Prosa & lyrik | 3 kommentarer

Torgny Lindgren (född 1938 i Norsjö i Västerbotten) valdes 1991 in i Svenska akademien.

En starkt bidragande orsak till det senare bör ha varit hans roman ”Ormens väg på Hälleberget” från 1982 med sin handling förlagd till det diktade Kullmyr i hans uppväxtlandskap. Den här romanen – som inte är huvudföremålet för den här nätartikeln – hör i vissa avseenden hemma i den tradition av realistiska bonde- och arbetarskildringar som spreds genom till exempel Folket i Bild och FiBs folkböcker; den är dessutom till stor del skriven på norsjödialekt. Lindgren var i yngre år partipolitiskt aktiv socialdemokrat, men hans konvertering 1980 till katolicismen kom också att innebära att de existentiella frågorna hos honom kom att ta över framför de sociala och politiska, och det finns i ”Ormens väg på Hälleberget” en visserligen av social och materiell nöd betingad svärta, som i slutändan ändå mest känns som en existentiell utmaning.

Ormens väg på hälleberget” filmades 1986 av Bo Widerberg, och filmen är ett konstverk i sig.

Också i filmen förs vi tillbaka till Vindelälvens dalgång under senare halvan av 1800-talet. I ett torp i en glesbygd, inte ens en by, föds 1849 Johan Johansson, kallad Jani (Reine Brynolfsson). Morfadern i den här familjen har kommit på obestånd, och familjens växande skulder till handelsmannen Ol Karlsa (Ernst Günther) i den närmaste byn gör att äganderätten till torpet gradvis övergår till handelsmannen. Ol Karlsa låter dem bo kvar mot att Janis mor Tea (Stina Ekblad) gör honom sexuella tjänster, och det här skildras av Widerberg med all den sjaskighet som utpressning innebär – här finns inte ens en blinkning till något som kunde locka filmpubliken sexuellt.

Och det blir inte bättre när Ol Karlsa har avlidit. Då tar hans son Karl Olsa (Stellan Skarsgård) över inte bara arrendeindrivningen utan också metoden. Och inte nog med det: Han nöjer sig inte med mamman i familjen, Tea, utan driver också in sitt naturaarrende genom att ligga också med hennes dotter Eva (Pernilla August) – som är hans egen halvsyster!

Widerberg visar också att han är en skicklig socialrealist genom scener som hur man nödtorftigt håller värmen genom att elda och elda och elda i hus som är ruckel, genom att visa hur svårt det är att ta sig fram genom snön längs nödtorftigt upptrampade krokiga stigar, genom att realistiskt skildra de dåtida sågverkens invalidiserande arbete och genom att få publiken att förstå att spriten kunde vara den fattiges enda tröst.

Bara den kriminelle Jakob (Tomas von Brömssen) lyckas med pengar som han inte har förtjänat på rättmätigt sätt för en tid hålla handelsmannen på avstånd – men den senare ser till att han blir inburad, och när Jakob återkommer, orkar han inte längre och tar sitt eget liv.

Det här dramat får ett bibliskt slut. När den avvisade Karl Olsa återvänder fram mot våren och börjar riva huset – han gör hål i taket – rusar Jani ut med gevär och tänker skjuta Karl Olsa där uppe på taket. Men innan han hinner avlossa något skott, sker ett under, ett mycket grymt under: Huset dras med i och smulas sönder av ett jordskred, och i raset omkommer inte bara Karl Olsa utan också de familjemedlemmar till Karl Olsa som fanns kvar där inne.

« Föregående sidaNästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^