Fellinis Roma

Federico Fellini (1920-1993) är en av centralgestalterna under den italienska filmens storhetstid. 1972 gjorde han en film, ”Fellini Roma”, som väl inte helt kan mäta sig med hans storverk, men som är stor nog ändå. Det är en film med surrealistiska drag, utan en genomgående logisk handling – mer då en serie drömbilder eller varför inte cirkusnummer, vilket senare understryks av Nino Rotas musik.

I rollistan hittar man namn som Anna Magnani och Marcello Mastroianni, ja även Federico Fellini själv, men de förekommer i filmens nutids-, det vill säga sjuttiotalsavsnitt och spelar sig själva. Många av de medverkande är okända även om deras namn finns i rollistan – Fellini hade som en av sina egenheter att också, ofta med förbluffande lyckat resultat, använda sig av handplockade amatörer.

Som jag redan har antytt saknar filmen episk handling; det här är en film om staden Roma, Rom. Jag har ovan nämnt sjuttiotalsavsnitten, men en mycket stor del av fokus ligger på 1930-talet – den unge Fellini själv, i filmen spelad av Pedro Gonzales, kom till Rom 1931 – och på andra världskrigets 1940-tal; vi får således uppleva både fascismen och bombningarna av den italienska huvudstaden.

Rom skildras både med kärlek och i narrspegeln. Fellini arbetar med både kontraster och paralleller, som i de långa scener där hororna paraderar för pojkarna på bordellen respektive där nunnor har mannekänguppvisning för katolska präster. Vi ser bilder vi känner igen från våra turistbesök i den eviga staden men får också följa med på en utgrävning av katakomberna, där genom ett par tusen år bevarade bilder ses försvinna när de träffas av ljuset och luften. De storslagna vyerna samsas med de närgångna bilderna av människor som sannerligen inte är några hjältar.

Illusionen av verkligt liv är fullständig. Fellinis Roma blir också vårt.

Filmfars med Cary Grant

”Arsenik och gamla spetsar”, i Joseph Kesselrings amerikanska original ”Arsenic and Old Lace”, hade premiär på Broadway 1941. Den här scenfarsen blev omedelbart en succé och spelades 1.444 gånger. Sen fortsatte den sitt segertåg över världen och har också satts upp på en rad svenska scener. Från sen tid kan man nämna till exempel uppsättningen på Stockholms stadsteater 2009 med Meta Velander och Yvonne Lombard som systrarna Brewster.

Av denna scensuccé blev det 1944 också en film, en högst sevärd sådan med Frank Capra som regissör; för filmmanus stod Julius J och Philip G Epstein. Filmen tar sig i handlingens början utanför det slutna rummet, men annars är det mycket märkbart att den har scenens slutna rum som förlaga. I filmversionen finns för övrigt en blinkning åt scenuppsättningen på Broadway, där en av figurerna, Jonathan Brewster, spelades av Boris Karloff: filmens Jonathan Brewster, spelad av Raymond Massey, har av sin medföljande assistent Dr Einstien (Peter Lorre) getts ett nytt utseende à la Frankensteins monster.

Cary Grant spelar – för att fortsätta att göra filmiska jämförelser – rollen som Mortimer Brewster på ett sätt som för tankarna till hans gestaltning av huvudrollen i Alfred Hitchcocks mästerverk ”I sista minuten”: oskyldig naivism som konfronteras med en kriminell värld som inte tvekar inför något.

Det finns för övrigt ytterligare en normal person i handlingen, prästdottern Elaine Harper (Priscilla Lane), fästmö till Mortimer Brewster, som tidigare har skaffat sig en stark medial image som äktenskapsmotståndare. Det här parets vidare färd mot Niagara falls hindras dock oupphörligen av den övriga familjen Brewster, som visar sig bestå av idel galningar, den ena värre än den andra.

Inför avfärden besöker nämligen Mortimer sina rara gamla fastrar Abby Brewster (Josephine Hull) och Martha Brewster (Jean Adair). De här gamla damerna tar hand om Mortimers bror, Teddy Brewster (John Alexander), skvatt galen – han tror att han är Teddy Roosevelt – och ses då och då rusa uppför trappan till övre våningen blåsande i ett horn. Den idylliska sidan av det här är att fastrarna genom att ta hand om honom skyddar honom från att tas in på institution.

Den hemska sidan av det här är att de till synes rara fastrarna i själva verket är massmördare. I en lår i rummet där handlingen utspelar sig hittar Mortimer ett lik, och så småningom lyckas han få fram att de båda gamla fastrarna hjälper ensamma äldre herrar – vid det här laget ett dussintal – till en bättre värld genom att bjuda dem på fläderbärsvin, spetsat med arsenik. Sen använder de sig av Teddy för att gräva ner liken i källaren – han tror att de är offer för gula febern och att hans grävprojekt i källaren är Panamakanalen.

Nå, inte nog med det: Nu dyker ett par skumma intränglingar upp med ytterligare ett lik. Jonathan Brewster, också han bror till Mortimer, har rymt från den institution där han är intagen och har alltså bytt utseende med hjälp av Dr Einstein.

Hur det går kan vi lämna därhän – men låt mig ändå nämna episoden då fastrarna Brewster för Mortimer, vid det laget så hårt prövad att han verkar hålla på att också bli galen, berättar att han faktiskt inte är någon äkta Brewster.

Blommor till mor

Det är Mors dag, och barnen har förstås ringt till Birgitta; även Kerstins lilla Klara pratade med mormor.

Själv klev jag upp före sju i morse för att förbereda uppvaktningen. Som seden är i vår familj, gjorde jag en smörgåstårta: två sorters mörkt fullkornsbröd, olika majonnäs- och gräddfilbaserade röror, rökta laxfenor, rökt lax, rökta musslor, dill, citron, grön paprika, rädisor, krusig sallat i gröna och ljusbruna nyanser. Till det kaffe, juice och youghurt.

Men innan det blev dags att äta frukost, uppvaktade jag mor i huset, som fortfarande låg kvar i sängen. Hon fick böcker – Elsie Johansson, Sofi Oksanen, Thomas Bodström, tre deckare – och så en DVD-film.

När vi sen gick ut till det dukade frukostbordet stod där också, bredvid Birgittas tallrik, en bukett med liljekonvaljer och förgätmigej, plockade av mig på morgonen.

Jag tycker om att plocka blommor och komponera buketter. I går, fredag, var jag runt i trädgården och plockade flera, fyllde bland annat ett krus med blommande bondsyrener. På matbordet i köket placerade jag en vas med en bukett som hör till de vackraste jag har åstadkommit på länge. I centrum är det tulpaner, vita, rosa i olika nyanser, och så en sort som för ögat ter sig som nästan svart. I den här buketten har jag också satt ett par blå trädgårdsklint. Men det som verkligen gör den här buketten extraordinär är de vita, blommande syrenerna, som jag omgav det övriga med.

Mitt intresse för blommor kom redan när jag var ganska liten, och trots den tidens könsroller fortsatte jag att även när jag var pojke och tonåring plocka blommor till min mamma, inte alls bara på Mors dag. Jag tog långa blomsterpromenader till Juni och Nyland, lärde mig var man kunde hitta konvaljer, gullvivor och smörboll; visste i vilka dikes- och åkerkanter man lite senare kunde hitta de här trakternas vackraste vildblomma, styvmorsviol, av oss i de där trakterna felaktigt kallad för natt och dag.

Ganska tidigt i tonåren anlade jag en egen blomsterrabatt mellan Kjells potatisland och bäcken som rann genom ett hörn av tomten. Barriär mot bäcken var en stenmur, som jag själv byggde upp av stora stenar. Placeringen bidrog till att det sällan blev riktigt torrt i den här rabatten, och annars fanns det ju vatten på nära håll att vattna med. I den här rabatten frösådde jag jättemånga olika slags ettåriga trädgårdsblommor.

Ovan nämnda dotter Kerstin har ärvt detta trädgårdsintresse, som för övrigt också finns hos hennes mamma.

Dessutom är Kerstin blomestetiker av ett slag som jag känner igen mig själv i.

Något genetiskt arv i det här avseendet tror jag inte på. Är det ett arv, tror jag snarare att det är estetiskt.

En bild på mina blomsterflickor hittar du här.

Melodikrysset nummer 21 2011

Jag har förstås sett Disneys version av ”Djungelboken”, men att de gamar som förekom i dagens kryss – jag klarade dem med hjälp av ledbokstäver – hörde hemma där, kom jag på först när jag kollade på Google.

”Och flickan hon går i ringen” klarade jag däremot bums – det blir ju så med sånger man lär sig redan under skoltiden. Den förekommer också i dansen runt midsommarstången här i Öregrund – där deltar både barn och äldre.

Barn – mer konkret Stig Olins barn Mats och Lena – förekom också i Olins hit från 1953, ”På söndag”, som här skulle ge pluralen söndagar.

Lite äldre var väl flickorna i ”Flickor bak i bilen”, de som inte ville vara med om någon krock. Siw Malmkvist sjöng den här låten 1959, då den också låg på Svensktoppen.

Ungdomlig inriktning var det likaså på Lotta Engbergs melodifestivalvinnare 1987, ”Fyra Bugg och en Coca Cola”, den som inför Eurovision Song Contest måste döpas om till det fullkomligt obegripliga ”Boogaloo, dansa rock’n rolla”. Ska man förstå att det eftersökta ordet var läskedryck, måste man gå tillbaka till originalet.

Melodifestivalvinnare, fast 2009, var också Malena Ernman med La Voix. Jag tycker fortfarande att den fick en obegripligt låg placering i Eurovision Song Contest.

Östen med resten gillar jag också, för bandets frejdighet. I dag hörde vi dem i ”Varför ska man leva för varandra”.

Två av ljudillustrationerna i dagens kryss hade samma rötter, Galenskaparna/After Shave, även om vi inte hörde någon av dem i original.

”Macken” hörde vi således i dag med Susanne Alfvengren.

Och på ”Man ska ha husvagn” hörde vi i dag en parodi, ”Man ska ha HD”, i Radio Västs ”Framåt fredag”. Här nöjde man sig för övrigt inte med en, utan det skulle vara flera husvagnar i svaret.

Från Sveriges västra sida kommer även Håkan Hellström, vars nya ”River en vacker dröm” vi fick höra i dag.

Evert Taube hade ju sitt hjärta både på västkusten och i Roslagen, men de två visor av honom vi hörde i dag hörde inte hemma i någondera. Om ”Albertina” heter det att ”det byggdes ett skepp uti Norden”. Och den glade bagaren som ältade degen i dagens andra Taube hörde hemma i italienska San Remo.

Lars Forssell har jag träffat personligen några gånger. Jag inledde mitt ordförandeår i socialdemokratiska Laboremus i Uppsala med att till vår recentiorsafton 1960 bjuda in Lars Forssell att tala över ämnet ”Att vara radikal i Sverige”. Sen följde jag honom som poet, som dramatiker, som polemiker; hustrun beställde för övrigt ett originalverk av honom till ett riksdagsjubileum när hon var talman – vi har båda, medan han fortfarande var någorlunda pigg, också mött honom i samband med några av Svenska akademiens sammankomster. Jag har skrivit en del om honom – kolla Kulturspegeln under Musik, Prosa & lyrik samt Sångtexter. Det ledde för övrigt till att jag fick en vänlig kommentar från hans son, Jonas Forssell. Allt detta som en introduktion till dagens Forssell-fråga: Hans svenska text till ett original av Leo Ferré hette ”Snurra min jord”.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Goda skådespelare men banal intrig

1950-talet var det årtionde då jag formade mitt politiska medvetande och skaffade mig avgörande kulturella referenser. I många avseenden var jag det Kjell Östberg i sin bok om 1968 kallar en ”early riser”, men jag är är en tidskänslig människa, så jag återvänder gärna även till 1950-talets idylliserande och i vissa avseenden konservativa samhällssyn med hjälp av olika backspeglar.

Den svenska filmens 1950-tal präglades, på gott och ont, också av dessa ingredienser. Den film jag i dag har sett i TV, Hasse Ekmans (regi) och Per Gerhards (regiassistent och manus) ”Sommarnöje sökes” från 1957 är ett paradexempel. Dess skådespelare – jag återkommer till namnen nedan – är alla sådana att de lockar en att se filmen; många av dem hade bärande roller även i Ingmar Bergmans filmer. Också i andra avseenden finns det likheter: scener ur äktenskap, erotikens lockelser, spänningar mellan idealistiska unga och luttrade gamla – men den här filmen är inte i närheten av det som Bergman förmådde åstadkomma i den här genren. Temat kärlek i skärgårdsmiljö, filmad i fyrfärg, leder också tankarna till Lars-Magnus Lindgrens ”Änglar, finns dom?” från 1961, i sin tur byggd på John Einar Åbergs roman från 1955. Men den är, när det gäller spiritualitet, elegans och intrig, oändligt överlägsen ”Sommarnöje sökes”.

Historiens advokat Gustaf Dahlström (Gunnar Björnstrand) hyr sommarnöje åt hustrun Ingeborg (Eva Dahlbeck), givetvis hemmafru, och 17-åriga dottern Mona (Bibi Andersson) på en ö i Stockholms skärgård; själv ska han helgpendla dit och fortsätta jobba plus bo kvar hemma i lägenheten.

Redan vid ankomsten till den här ön uppträder en av den här historiens mysterier: I en stuga nära huset, som familjen Dahlström har hyrt, bor och arbetar konstnären Arne Forsman (Alf Kjellin), som Ingeborg har mött på annonskontoret när hon satte in annonsen om att få hyra sommarställe. Det ger i och för sig Forsman möjlighet att styra var familjen Dahlström hamnar, men helt ouppklarat förblir det att han på det där annonskontoret uppvaktade fru Forsman med en bukett röda rosor – de här två har alltså aldrig tidigare träffat varann.

Nå, stunt i den tunna delen av historien. Sen blir det förstås kärlesspel och -fars med flera inblandade av det här. Konstnären, en känd kvinnokarl, börjar omedelbart uppvakta fru Dahlström och får också efter ett litet tag löfte om att få måla henne, fullt påklädd – det här är ju svenskt 1950-tal. Dottern, som också är betuttad i konstnären, blir putt på morsan. Samtidigt avvisar hon närmanden från en mer jämnårig kavaljer, Tom Åkermark (Claes-Håkan Westergren).

Under tiden faller även herr Dahlström, kvar i stan, i frestelse. På en restaurang faller hans blickar på en kvinnlig gäst, Lizzy (Birgitta Reimer), och hon följer efter honom hem, eftersom han passande nog har glömt sin plånbok på krogen. Strax är han fångad av hennes charm, och de hamnar först på maskerad och sen i sängen.

När Mona anländer hem för att skvallra om vad som pågår på sommarön, påträffar hon där en främmande dam, som hävdar att hon är fru Dahlström och efter lite notväxling och senare avslöjande fortsätter hon till advokatbyrån, gråter och anklagar farsan. ”Fattar du inte att det är skillnad på kvinnor och män!” utbrister då herr Dahlström på femtiotalsvis. Men då kontrar Mona med att berätta om vad mamma håller på med på ön.

Far och dotter återvänder till ön, och när de i mörkret smyger upp mot huset, möter de en vitklädd spöklik dam, vit även i ansiktet av nattcreme. Stor skrämseleffekt av buskisslag. Nå, mor och far hamnar ändå till slut i säng utan att saker och ting har retts ut.

När nu mamman inte längre kan infinna sig hos konstnären, går dottern dit i stället: låter sig bjudas på den supé som var avsedd för hennes mor och dansar med konstnären. Då inträder i handlingen den svartsjuke yngre uppvaktande killen, försedd med gevär. Han avfyrar ett skott och konstnären faller ner på golvet, till synes i en blodpöl. Ungdomarna – nu står plötsligt Mona trofast vid Toms sida – rådslår och planerar att dumpa liket i havet, bara man får bort Monas mamma.

Så dottern berättar för modern om damen som pappa har i familjens våning, varefter en arg mamma beger sig dit – och Lizzy finns märkligt nog fortfarande kvar där. Men drivs nu ut.

Under tiden går ungdomarna till konstnärens stuga för att ta hand om liket – som dock visar sig leva; blodpölen bestod av en krossad burk lingonsylt. Varefter ungdomarna kastar sig i båten för att åtminstone stoppa moderns befarade vendetta. Lättare sagt än gjort. Det blir inte bara storm, utan bensinen tar också slut.

Så stundar Gustaf Dahlströms födelsedag. Flaggan är hissad och han uppvaktas på sängen av sin hustru. Dottern är fortfarande försvunnen, men hon och Tom anländer till ön med ett stort sällskap gratulanter.

Men ve och fasa: bland dem finns även Lizzy, så Gustaf drar täcket över huvet och förklarar sig sjuk. Men hustrun skickar ändå upp Lizzy till rummet på övervåningen.

Lizzys paket visar sig innehålla en amorin. Och hustruns present ställer plötsligt relationen till konstnären i ny dager: Gustaf får ett porträtt, med en ordentligt påklädd hustru, av densamma på sin födelsedag.

De båda ungdomarna försäkrar dock i filmens slut att de aldrig kommer att älska någon annan än varandra.

Melodikrysset nummer 20 2011

Ljuvligt att vakna i ett försommarvarmt och blommande Öregrund. Ljuvligt att se Birgitta piggare än på länge efter behandlingen på hjärtkliniken i går. Ljuvligt att äta en god frukost med bland annat rykande hett kokkaffe.

Dagens Melodikryss hörde inte till de besvärligare; bara de två sista frågorna beredde mig något som helst besvär.

Roy Orbison-melodin, den som Lisbet Jagdal har gjort en svensk version av, ”Allt vad du begär”, känner jag ju igen – men vad fasen hette den i original nu igen? Men Google hjälper: ”You Got It” heter den ju.

Melodin dess förinnan hade jag problem med, eftersom jag inte har sett filmen den kom från. Men ledbokstäverna ledde mig till att gissa att det eftersökta andra ordet i filmtiteln var ”gun”, och då slog det mig, att Anders Eldeman tidigare har spelat ledmotivet ur filmen ”Top Gun”, vilket skulle kunna förklara att jag ändå tyckte mig känna igen det.

Annars innehöll dagens kryss filmmelodier som var betydligt enklare att identifiera.

Visst har väl ”Titanic” – ur vilken vi i dag hörde ”My Heart Will Go On” med Céline Dion – varit med tidigare i krysset?

Och detsamma gäller väl också ”Trollkarlen från Oz” från 1939 med en mycket ung Judy Garland. Här skulle filmmelodin, ”Over the Rainbow” av Harold Arlen och Yip Harburg, ge oss pluralordet regnbågar. Jag har skrivit om den här intressanta filmen plus dess bokförlaga – du hittar texten ovan under Kulturspegeln, Barnkultur.

En svensk film fanns också med i dagens kryss, ”Swing it, magistern!” från 1940 i regi av Schamyl Baumann. Titelmelodin, en stor hit med den då mycket unga Alice Babs, skrevs av Hasse Ekman och Kai Gullmar, och handlingen tilldrog sig som man kan ana i en skola.

Alice Babs’ dotter, Titti Sjöblom, var även hon med i dagens kryss. Hon sjöng ”Fröken ur sång”, som hon också deltog med i 1974 års upplaga av Melodifestivalen.

Men för att återvända till den sortens dansmusik som mamma Alice vållade rabalder med, slog ”In the Mood” med Glenn Millers orkester våldsamt samma år, 1940. Den har jag dansat till många gånger, först under min skoltid i Sundsvall.

När vi nu är inne på dansant musik, kan vi väl fortsätta med en låt som ännu mer är en tryckare, ”Georgia On My Mind”. Dess fina musik skrev Hoagy Carmichael redan 1930.

Från mina unga år minns jag också Povel Ramels ”Far, jag kan inte få upp min kokosnöt”. Den köpte min kusin Kreete en sommar, och vi brukade spela den på Kjell Nordins vevgrammofon på den då öppna verandan i huset i Juniskär där jag bodde på den tiden.

Nu på äldre dar har jag ett stort nöje av TVs frågesportprogram ”På spåret”. Det har som signaturmelodi H C Lumbyes ”Jernbanegalopp” från 1847 – här skulle den ge ordet tågstation.

”Where Or When” med Lisa Ekdal och Rod Stewart skulle ju mycket väl kunna passa som mellanaktsmusik i det programmet.

Och något av svaren kunde nog också bli Turkiet, i dag representerat genom segern i Eurovision Song Contest 2003 med ”Everyway That I Can”. Fast namnet på sångerskan, Sertab Erener, har jag fått leta upp på Google.

Och så påpekar en läsare att jag har glömt bort att redovisa ett svar. Jo, som andra fråga i dag hörde vi en nubbevisa, ”Sjöbloms dass”. Den här visan har tillskrivits Ture Nerman, men det förefaller osannolikt – han var nämligen helnykterist i hela sitt liv.

Må vara hur det vill med den saken, men vi tar den:

När gäddorna leker i vik och vass,
och solen går ner bakom Sjöbloms dass,
ja, då är det vår.

Skål!

Slarvigt av mig att tappa just den här – jag har nämligen en gång i världen varit med om att ge ut en Ture Nerman-LP, på salig a disc. Björn Arahb och Monica Nielsen sjöng, och jag skrev mapptexten. ”Björn Arahb & Monica Nielsen sjunger Ture Nerman” (1976) heter skivan.

En film om olyckliga och förnedrade människor

Ingmar Bergmans ”Gycklarnas afton” kom 1953. Något senare började jag systematiskt se alla nya bergmanfilmer, men den här hade premiär lite för tidigt. Åldersmässigt klarade jag barnförbjudet-spärren, men den här filmen fick verkligen inte något entusiastiskt mottagande i landsortspressen, för övrigt inte heller i stora delar av stockholmspressen, till exempel kvällstidningarna.

När jag så här långt efteråt forskar lite i mottagandet, noterar jag dock att Nils Beyer i Morgon-Tidningen (före detta Social-Demokraten) och Harry Schein i BLM fanns bland dem som hade en avvikande, mycket mer positiv bedömning av filmen. Också Stockholms-Tidningens Robin Hood (Bengt Idestam-Almquist) såg kvalitéer hos filmen, bland annat i dess skildring av människor som är olyckliga och rädda för livet.

Det är, när man ser filmen i dag och i likhet med mig också har ett bevarat 1950-talsperspektiv, lätt att förstå båda reaktionerna.

Filmens svärta är verkligen inte publikfriande, och dess olyckliga rollfigurer med sina tillkortakommanden både inför sig själva och inför andra hör inte till de muntraste man har sett på bio. Kanske bidrog också Karl-Birger Blomdahls filmmusik till stämpeln av film noir. Men Bergmans skildring av olyckliga och förödmjukade människor – Bergman har både regisserat och skrivit manus – tillsammans med Sven Nykvists foto – panoreringar i landskapet, närbilder av ansikten – och så de många skickliga skådespelarna, som jag ska nämna nedan, gör sammantaget det här till en intressant film.

Gycklartemat är ju centralt i flera av Ingmar Bergmans filmer. I det här fallet får vi möta ett cirkusfölje på väg genom landskapet – inledningen lär förresten vara filmad i trakten av Gimo, inte långt från det Öregrund där jag skriver det här, men handlingen är annars förlagd till ett kust- och småstadslandskap någonstans i Skåne.

Förnedringstemat i filmen slås an tidigt i episoden, där clownens fru, Alma Frost (Gudrun Brost) lockas till ett nakenbad inför ett gäng uniformerade bassar – Åke Fridell spelar rollen av artilleriofficer – och där clownen själv, Teodor Frost, en vitklädd och vidtpudrad Anders Ek, räddar henne undan de här flabbande männen.

Den här cirkusen är milt talat på dekis; dess direktör, Albert Johansson (Åke Grönberg) försöker bland annat få låna dräkter av den lilla stadens teaterdirektör, Sjuberg (Gunnar Björnstrand). Som lockbete använder han platser på galaföreställningen och som ytterligare lockemedel har han vid det här besöket sällskap av sin älskarinna, cirkusryttarinnan Anne (Harriet Andersson).

I den här staden bor också den kvinna han fortfarande formellt är gift med, Agda (Annika Tretow) och deras två söner – han har dock inte träffat dem på mycket länge. Hon driver, framgångsrikt, tobakshandel, och Albert lockas ett slag att försöka återknyta banden med henne; hon är för sin del inte så tänd på att börja om igen.

Hans älskarinna på cirkusen väcker å sin sida åtrå hos en av stadsteaterns skådespelare, Frans (Hasse Ekman). Han är en förförartyp, men når sitt mål först genom en kombination av våld och löfte om ekonomisk ersättning, ett smycke som för övrigt visar sig vara falskt.

Albert anar vad som har hänt och tvingar fram sanningen.

Uppgörelsen mellan de båda männen kommer under galaföreställningen, i cirkusmanegen, och blir en klassisk envig med inslag av hämndbegär och fysiskt våld. Men trots cirkusdirektörens synbara fördelar i form av kroppsstyrka och motiv, tar den sluge skådespelaren hem spelet, och cirkusdirektören förödmjukas inför publik.

Historien hotar ett tag att ända i cirkusdirektörens självmord, men i slutet av filmen kan man ändå ana en försoning och en nystart mellan Albert och Anne, en antydan till ett leende.

Melodikrysset nummer 19 2011

Det har regnat ymnigt här i Öregrund, vilket är bra för trädgården. Natten mellan torsdag och fredag, då vi bodde över i lägenheten i Uppsala, var det också ett mycket kraftigt åskväder i Öregrund – blixten slog ner på flera ställen och antände bland annat ett hus.

Men över till Melodikrysset, i dag sänt från Västerås.

I dessa melodifestivaltider tyckte väl Anders Eldeman att det skulle passa bra med några melodifestivallåtar. Ingen av dem var särskilt svår att känna igen.

Krysset började med ”När vindarna viskar ditt namn”, som Roger Pontare sjöng i Melodifestivalen år 2000.

Från 2004 års upplaga fick vi höra ”Tango, tango” – eller ”Tängo, tängo” som Petra Nielsen sjöng den.

Ganska färsk, från 2010, var ”Unstoppable” med Ola Svensson.

Äldst bland melodifestivallåtarna, från 1986, var ”ABC” med Anna Book.

Martin Stenmarck har ju också deltagit i Melodifestivalen, men av honom fick vi i dag höra en knappt ännu utgiven låt, ”Tonight Is the Night”.

Men det förekom äldre låtar också.

En sådan var ”Min kärlekssång till dig” av och med Lasse Berghagen, där han sjunger om att han har köpt en akustisk gitarr och försett den med nya strängar.

Betydligt svårare hade jag då att minnas ”Min gamla gula flygmaskin” med Trio me’ Bumba. Men jag snappade en betydligt längre fras ur texten och lyckades sen genom att gradvis banta ner den hitta titeln på Google.

Av dagens svenskspråkiga låtar var dock ”Med en enkel tulipan” den äldsta. Den där tulpanen ska ju överlämnas på födelsedan, och då vankas det nog också presenter.

Toffelhjältarna förekom i TV när mina barn var små, och jag har till och med recenserat skivor med dem i Aktuellt i politiken (s). Så så snart som Anders Eldeman hade sagt titeln på en lite senare uppföljare, ”Toffelhjältarna går igen”, visste jag att det efterlysta namnet var Per Dunsö.

Filmtittande med egna barn plus godnattsage- och recensionsläsning är också ett av skälen att jag kan min Astrid Lindgren så bra. ”Sommarsången” med Pippi, Tommy och Annika har jag förstås hört många gånger. Melodin är skriven av Georg Riedel, som jag har mött i olika socialdemokratiska sammanhang, senast på min forne arbetskamrat Rolf Theorins begravning.

Sen är det väl bara en amerikanare och en halvamerikanare kvar.

Amerikanaren är ”I Lost Left My Heart In San Francisco”, som här skulle ge landet den här stan ligger i, USA.

”My Way” är ursprungligen en fransk låt; i original (1967) heter den ”Comme d’habitude”. Men betydligt mer känd är den amerikanska versionen med text av Paul Anka och i Frank Sinatras insjungning.

Och i kväll lär det väl bli mera schlager.

Vad jag tycker om de låtar som har tagits ut i de båda semifinalerna har jag nyligen skrivit om – bläddra ner och kolla!

Konsertupptagningar med Mikael Wiehe och Björn Afzelius

Jag har alla skivor med Mikael Wiehe och Björn Afzelius, givetvis också Hoola Bandoola-skivorna.

Jag har personligen mött båda i lite överraskande sammanhang. Den som kan Wiehe och Afzelius vet ju att de, främst under Hoola Bandoola-tiden, båda hade en mycket kritisk hållning till socialdemokratin. Inte så att de senare skulle ha blivit gråsossar, men jag har med tiden mött båda även i socialdemokratiska sammanhang.

Afzelius hörde jag på en kongresskonsert hos danska Socialdemokratiet, talande idiomatisk danska mellan låtarna och ständigt med en cigarrett tänd, ibland bakom örat. Efter framträdandet talade jag med honom och köpte bland annat en sångbok av honom – fick den även signerad. Mitt gamla värv som nordisk sekreterare för de svenska Socialdemokraterna förde mig även till Norge. Som det svenska partiets representant fick jag, vid en valvaka i Folkets hus i Oslo, tillträde även till det lilla rummet med Arbeiderpartiets innersta ledning, och vem sitter där, om inte Björn Afzelius – han hade medverkat i valrörelsen.

Mikael Wiehe har jag hört på flera socialdemokratiska valmöten, senast också vid det socialdemokratiska 100-årsjubileet i Uppsala län. En gång ringde han mig, hit till Öregrund (där vi för övrigt har hemligt nummer). Då ville han ha tag på fler exemplar av den CD med tal av Olof Palme, som jag hade varit med om att ge ut – det visade sig att han sålde den via sin hemsida.

När jag här om året hörde Wiehe vid en konsert i Musikens hus i Uppsala och han efter konserten sålde sina plattor ute i foajén, gick jag fram och hälsade och köpte också en box med 3 CD och en DVD, ”Olympiska nätter” (Metronone / Warner Music Sweden 5051865474623, 2009), som jag inte hade, och fick den signerad av honom. Den innehåller tre konsertspelningar runt om i Norden tillsammans med Björn Afzelius, vilket bekräftar de här bådas – särskilt Afzelius’ – enorma popularitet i de redan nämnda grannländerna. Den här boxen innehåller material från gemensamma framträdanden på Montmartre, København, den 7 februari 1983, i Västervik den 10 juli 1985 och i Norge 14-16 februari 1996, dessutom en TV-film inspelad 1986-1987 – den innehåller både intervjuinslag och utsnitt ur konsertspelningar. Till värdet med den här boxen bidrar också ett häfte, där Mikael Wiehe, kärleksfullt men öppenhjärtigt, tecknar sin och Björn Afzelius’ gemensamma historia, både musikaliskt och privat.

Hoola Bandoola splittrades därför att bandet innehöll två skickliga och egensinniga soloartister. Wiehe och Afzelius fortsatte att för den skull vara personliga vänner, men musikaliskt skildes deras vägar. Deras häftiga politiska engagemang kom dock att föra dem samman igen – de finns bland de svenska artister som mest av alla har ställt upp på solidaritetsgalor av olika slag; de torde ha svenskt rekord i att avstå pengar – mycket pengar – för angelägna ändamål runt om i världen.

Men de drogs också till varann. Så småningom började de göra konsertturnéer tillsammans även i Sverige och övriga Norden, vilket de här tre CDna ger exempel på. Också vid de här framträdandena förekommer många sånger med politisk text – det politiska engagemanget är en del av deras identitet även som artister; det framkommer mycket tydligt i intervjumaterialet på DVDn – men nu balanserar de konkurrensen som alltid har funnits mellan dem genom att växelvis sjunga egna sånger som solonummer, då och då också göra duetter och backa upp varann.

Den som i likhet med mig har allt av Wiehe och Afzelius solo på skiva hittar inte mycket nytt i den här boxen – men där finns till exempel ett par korta bagateller på Norge-CDn.

Ändå har det varit förbaskat roligt att lyssna och titta på det här materialet, främst för att de här båda var för sig stora artisterna också fungerar tillsammans.

Från den danska CDn vill jag särskilt nämna Björns ”Sång till friheten” och ”Till min kära” och, kanske ännu intressantare, den gamla Hoola Bandoola-låten (skriven av Mikael Wiehe) ”Danslåt för yttrandefriheten”, nu sjungen av två samarbetande soloartister.

Från den svenska CDn vill jag puffa för Mikaels ”Victor Jara” och för ytterligare en Hoola Bandoola-hit, skriven av Wiehe, ”Vem kan man lita på?”.

Den återkommer, nu med häftigt, rockigt gitarrkomp, även på den norska CDn, som innehåller många fina låtar, där vi hör Afzelius och Wiehe i duett och/eller stämsång: Björns och Silvio Rodriguez’ ”Sång till friheten”, Mikael Wiehes båda ”Som en duva” och ”Fågel Fenix” och så inte minst Mikaels svenska text till en Peggy Seeger-låt, ”Valet”. Björns försvenskning av Anne Linnet, ”Tusen bitar”, är inte dum den heller.

De tre nämnda texterna av Wiehe finns för övrigt i bra framföranden även på DVDn, som också innehåller en del annat hör- och sevärt material, främst ”Fred” från ANC-galan i Göteborg, där Wiehe och Afzelius sjunger tillsammans med Joakim Thåström och Imperiet.

Melodikrysset nummer 18 2011

Kylan håller på att släppa, men här ute vid kusten är det alltid kallare än längre in åt land – grönskan har alls inte kommit lika långt som till exempel inne i Uppsala. Men nya blommor slår ut varje dag. Till fredagskvällen här hemma plockade jag tre buketter ute i trädgården: en med påskliljor och körsbärskvistar, en med pingsliljor och så en med vårens första tulpaner.

Det är i sommarhuset i Öregrund vi bor nu och det närmaste halvåret. Kärt att i dagens melodikryss få höra Evert Taubes ”Vals i Furusund”, där man bland annat sjunger ”vi kom på kryss från Öregrund”. Den som i dag besjöng Ålandshavet blå var dock inte mäster Taube själv utan den legendariske radiomannen Bertil Perrolf, faktiskt också en riktigt bra sångare. Men skulle jag vilja höra den här låten eller något annat med Taube i original, har jag allt av honom i ett par boxar vid CD-spelaren/grammofonen på glasverandan.

En annan av dagens artister, Fred Åkerström, som vi i dag hörde i Alf Hambes fina ”Kajsas udde”, har jag en personlig knytning till. Han sjöng nämligen vid den stora introduktionskonserten på Stockholms Folkets hus 1970 för min sångbok ”Upp till kamp! Sånger om arbete, frihet och fred”.

Och för att fortsätta på den personliga linjen: ”Dancing Queen” – som här skulle ge ordet dansa – ingick i ABBA-musikalen ”Mamma Mia!” som jag tillsammans med Birgitta har sett på Broadway.

Också Björk, från Island, har jag sett och hört live, om än inte i just ”Play Dead”. Jag hade lyckats få plats just framför scenen, när hon i København tilldelades Nordiska rådets kulturpris – jag bevakade rådsmötet i egenskap av de svenska Socialdemokraternas nordiske sekreterare.

Jag har till och med sett och hört Karl Gerhard live, på en turné i regi av Folket i Bild, vars ombud jag var i Juniskär med omnejd i mina unga år. I dag hörde vi honom i ”Nu ska vi vara snälla”. Jag har själv skrivit en del om Karl Gerhard – kolla ovan under Kulturspegeln, Musik respektive Sångtexter.

”Bron över floden Kwai” har jag också sett, flera gånger – det är den värd. Den här spännande filmen ”kretsar kring en sådan konstruktion”, vägledde oss Anders Eldeman, och svaret är förstås bro.

En gammal goding i en annan genre är ”When You’re Smiling”, och det man ju gör där är ler. Den finns i många inspelningar, bland annat med Louis Armstrong.

Dagens kryss började för övrigt med en annan gammal goding, ”I Can’t Stop Loving You”. Också den har spelats in av flera framstående artister, lustigt nog till och med av en med lika många bokstäver i både förnamnet och efternamnet som den vi faktiskt fick lyssna på i dag: Ray Charles.

Från Ray är steget inte långt till Roy, i det här fallet = Anders Eriksson i Galenskaparna. Han och kompisen Roger (Jan Rippe) gjorde tillsammans ”Det ska va gott att leva”, en devis jag gärna instämmer i.

Och går inte det, får man väl bita ihop och ”Börja om från början”. Den låten låg Sven Ingvars på Svensktoppen med en gång i världen.

”Fame Factory” har jag asolut aldrig sett på, men Emil Sigfridssons ”Innan mörkret faller” mindes jag vagt från Melodifestivalen. Han sjöng den 2004, visade en googlesökning.

”Johnny Cash & Nina P” med Pernilla Andersson tror jag däremot att jag aldrig hade hört förut. Tydligen har hon nyligen fått Ulla Billquist-stipendiet. Det påminner mig om att jag borde lyssna mig igenom och här på bloggen skriva om den Ulla Billquist-box jag förra året köpte. Det blir säkert en längre bloggartikel om det, en text som jag sen lagrar under Kulturspegeln, Musik.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att intingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.