Melodikrysset nummer 45 2015

Något våldsamt svårt innehöll väl inte dagens Melodikrysset.

Svårast var på sätt och vis dagens Taube. Inte för att det var svårt att känna igen ”Sov på min arm”/”Nocturne” – men vem var det som sjöng den? Jo, med stöd av de hjälpbokstäver jag fick kom jag fram till att det var Mia Skäringer.

På samma sätt var det lätt att klara delar av den allra första frågan: Jo, visst var det Kikki Danielsson som sjöng ”Hard Country”. Men jag är så van vid Kikki att jag aldrig har funderat över vad hon egentligen heter i förnamn. Jo, Ann-Kristin, vilket kan förkortas AK.

Darin hör inte till de artister jag har i min skivsamling (och ibland tror jag att Anders Eldeman är lika vilsen bland de yngre artisterna som jag är). Men det var alltså Darin vi hörde i ”Juliet”.

Men de som tror att jag inte har lyssnat på Mike Oldfield tror fel. Sonen, då i yngre år, fick mig att lyssna på Oldfield, och ”Moonlight Shadow” som vi i dag hörde honom i tillsammans med Maggie Reilly, har jag hört ett antal gånger.

TV-serier brukar inte vara min starka sida, men ”Krutgubbar”, i original ”Dad’s Army”, minns jag inte minst på grund av signaturmelodin, ”Who Do You Think You Are Kidding, Mr Hitler”.

Äldre svenska långfilmer är också mitt bord, så till exempel ”Skanör-Falsterbo” med Edvard Persson. Och som så ofta med Edvard Perssons skivsuccéer hade även ”Vi klarar oss nog ändå” skrivits av Lasse Dahlquist, som inte kom från Skåne utan från Västkusten.

Ännu längre västerut förde oss GES – Anders Glenmark, Thomas ”Orup” Eriksson och Niklas Strömstedt – 1994 i ”När vi gräver guld i USA”.

Fast själv är jag så gammal, att jag minns Göingeflickorna och deras ”Kära mor”, den senare en mycket väl vald låt inför morgondagens begivenhet.

Jag är också tillräckligt gammal för att komma i håg ”Den gula paviljongen”, som ofta förekom i radion förr. Och texten fastnade: ”Vill ni gå med oss in i den gula paviljongen?”.

Ibland undrar jag, varför äldre schlager mycket lättare än dagens hits fastnade i musikminnet.

”Allt som jag känner” från 1987 kommer man, tror jag, främst i håg på grund av text och melodi, inte primärt för att det var Tone Norum och Tommy Nilsson som sjöng den.

Men givetvis är det ibland också artisten och framförandet som är förklaringen till en låts framgång. Ett exempel är ”La voix” med Malena Ernman från 2009.

Malena Ernman är, liksom Cornelis Vreeswijk, vars ”Somliga går i trasiga skor” spelades som avslutning i dag, exempel på att artister ibland också kan vara besjälade av ett djupt känt samhällsengagemang.

Musikvärlden vore fattigare utan dem.

Melodikrysset nummer 44 2015

Jag hade alltså rätt om förra veckans Melodikrysset. För den skull vill jag inte tråka Anders Eldeman – även den bäste kan göra fel ibland.

Veckans kryss klarade jag med hjälp av mina egna musikkunskaper – jag har bara googlat kringfakta och, ibland, namn- och titelstavningar.

Bara ett par frågor låg utanför det jag normalt lyssnar på.

Inte så att jag har något fundamentalt mot vare sig Molly Sandén eller Danny Saucedo, men de är inte den typen av artister jag skulle köpa CD av till min skivsamling.

Per Gessle finns heller inte i min skivsamling, men hans låtar – i dag ”Loud Clothes” – är det ju svårt att inte höra då och då.

Jag har ingen highbrow-attityd till populärmusik, men det som är schlager i min mening utmärks alltid av en refräng och/eller melodi som fastnar i musikminnet i stort sett vid första lyssningen. En viss banalitet i texten hör liksom till, men också låtar med textkvaliteter kan bli örhängen. Ett exempel på det senare är Ulf Lundells ”Öppna landskap”, som spelades i dag. Men jag skulle tro att de flesta människor också har sidor som vetter åt sentimentalitet och romantik, vilket är förklaringen till att Alf Robertson fick en sådan hit med ”Hundar och ungar och hemgjort äppelvin”, i Tom T Halls original ”Old Dogs and Children and Watermelon Wine”.

Naturromantik av nordiskt slag präglar Oskar Merikantos och Viktor Sunds ”Där björkarna susa”, den som skulle ge oss kryssordet björkar. Den har många år på nacken men har någonting som också senare har gett den fortsatt liv.

Steget är här innehållsligt inte alls stort till klassiska verk som Wilhelm Peterson-Bergers svit ”Frösöblomster”, ur vilken vi i dag fick höra ”Gratulation”.

Blomster förkommer också i Jules Sylvains och Gösta Stevens’ ”Aj-aj-aj vilken röd liten ros”, som sångligt gjordes bland annat av förra veckans kryssartist Ulla Billquist. Låten blev känd genom filmen ”Ombyte förnöjer” (1939), där den sjöngs av Tutta Rolf.

Men schlagertexter kan också göras med humor. Ett exempel är Siw Malmkvists ”Flickor bak i bilen”, i original ”Seven Little Girls Sitting In the Backseat”.

Längtan till det fjärran och till det svårnåbara präglar många älskade sånger. ”Till österland vill jag fara”, den som i dag skulle ge oss svarsordet öster, har det där svårmodiga och längtansfulla som har präglat människor genom århundradena. Den här sången har en medeltida förlaga, har hämtat sitt tema ur ”Höga visan” och spriddes som skillingtryck i Sverige under 1700-talet.

Älskade platser besjungs ofta. Ett exempel är ”Dans på Brännö brygga” av Lasse Dahlquist. Evert Taube diktade ofta om öar och kustsamhällen både på Väst- och på Ostkusten men besjöng också till exempel Italien. Ett exempel i dagens kryss är ”Den glade bagaren i San Remo”.

Hörvärd musik kan man hitta inte bara i någon enda utvald genre. Själv hör jag till dem som gärna lyssnar på så olika saker som Malena Ernman sjungandes Gioachino Rossini och Elisabeth Andréassen och Lee Hazelwood i ”Jackson”.

Och jag vågar tro att många av er andra, som liksom jag löser Melodikrysset, delar min grundsyn, detta utan att vi kanske i olika detaljer för den skull tycker lika.

Lik i Sturebadet

Jag läste min första Stieg Trenter-deckare under pojkåren, men sen slukade jag Trenter framför allt när jag med lunginflammation under en repmånad i Sollefteå låg inlagd på sjukhus och det ambulerande biblioteket visade sig innehålla en försvarlig bunt trenterdeckare. Sammantaget har jag läst näst intill allt han har skrivit, också sett filmatiseringarna och läst – se ovan under Kulturspegeln, Serier – Jakob Nilssons mycket innehålls-, miljö- och stiltrogna serieversioner av en del av dem.

Jakob Nilssons serieversion av Stieg Trenters ”Sturemordet” (1962) läste jag först som söndagsserie i Dagens Nyheter. Den gick där, en söndag i taget under cirka 90 veckor – vi talar här om ett album på över 90 sidor. Som album kom den ut 2015 på Kartago förlag.

Jag skulle tro att fler än jag kan tänkas ha tappat tråden i handlingen under den långa publiceringstiden i DN, detta särskilt som det vimlar av damer i den här historien, flera av dem, visar det sig mot slutet, under var sin natt nedsövda för att kunna smygfilmas för porrbildsändamål.

I det här avseendet är ”Sturemordet” trendigt tidstypisk. Också i andra avseenden känns den tidsnära. En av de skumma figurerna i historien, en fransman, tycks ha anknytning till OAS, en förkortning som jag, just under den här tiden, kom i kontakt med, när jag engagerade mig i Algeriets kamp för frihet från Frankrike.

Jag ska inte förstöra nöjet för nya läsare genom att återberätta hela den intrikata handlingen, men man måste ändå notera, att öppningen är snygg: Harry Friberg, på sedvanligt besök i Sturebadet, får uppleva att ett lik faller ner genom det krasade glastaket.

Största delen av handlingen får vi se genom fotografen Harry Fribergs ögon, men den som sen löser fallet är hans polisvän, Vesper Jonsson. Mördaren avslöjas men kommer undan, flyr utomlands.

Till de obestridliga förtjänsterna med den tecknade versionen av ”Sturemordet” hör bilderna inte bara från Sturebadet utan också från andra delar av Stockholm under tidigt sextital: gatuvyer, skärgårdsbåtar och inte minst krogar – Harry och Vesper är båda hängivna gäster på ställen som har något extra att bjuda.

Vittnesmål och tillbakablickar i handlingen markerar Jakob Nilsson genom att göra bilderna i fråga i gråton.

Oktoberfester

Det här är en månad, då det periodvis har hänt så mycket, att jag inte riktigt har hunnit skriva om allt vad jag har varit med om.

I onsdags var jag och Birgitta till exempel på middag med den krets av människor som prästen Kerstin Berglund har skapat. Några av de tidigare deltagarna kunde inte komma, men kvällens värdpar, Sten och Berit Rylander, hade i stället bjudit hem några andra till kvällens middag. Berits middag var lysande god, så jag – som även vid det här tillfället hade blivit placerad bredvid värdinnan – behövde inte använda överord i mitt tacktal.

Jag vet inte om ni som läser det här känner till Sten Rylander, så låt mig för enkelhets skull citera Wikipedia: Rylander anställdes vid Utrikesdepartementet 1970. Han tjänstgjorde vid Världsbanken i Washington, D.C. 1972-1974 och vid OECD-delegationen i Paris 1974-1976. Han var biståndskontorschef i Botswana/Lesotho 1979-1981, kansliråd vid utrikesavdelningen vid UD 1982, ambassadör i Luanda 1985-1988 och departementsråd vid UD 1989-1990. Rylander var därefter ambassadör i Windhoek 1990-1995, Tanzania 1998-2003 och Zimbabwe 2006-2010. Han var Afrikachef på Sida 1995-1998 och dialogambassadör på UD för Afrika 2003-2006. Under 2004-2005 var han medlare för EUs räkning i Sudan/Darfur.

Vill ni veta mera, kan ni ju läsa hans böcker.

Makarna Rylanders våning på Luthagen i Uppsala bär prägel av det här, inte minst deras år i Afrika. I bokhyllorna finns mängder av böcker som vittnar om att afrikaintresset inte bara var ett yrkesmåste. Och överallt hittar man konst, skapad av afrikanska konstnärer.

Det är det här, inte social status, som drar oss gamla sextiotalsradikaler till varandra.

* * *

I lördags, efter Melodikrysset, var det dags för fest igen, den här gången ett 75-årskalas i Stockholm.

Den som hade kommit upp i denna ansenliga ålder var en av mina äldsta vänner, äldsta i meningen att jag har haft kontakt med honom ända sen gymnasietiden på 1950-talet i Sundsvall.

Den jag talar om heter Anders Thunberg. Vi fann varann fastän han är yngre än jag, men han hade kommit på att det fanns mycket som förenade oss: intresse för skrivande, läsande, film, politik, demokrati också i skolan och mycket annat. Anders var pådrivande i att få mig att återuppväcka elevrådet och bli dess ordförande, och tillsammans gjorde vi detta elevråd till navet för massor av spännande verksamheter. Det drev till exempel en studiecirkel i semantik och hade under veckohelgerna filmstudio i källaren i huset på Kyrkogatan i Sundsvall där Anders bodde.

Efter min studentexamen och militärtjänstgöring började jag plugga i Uppsala men fick så småningom under en period sällskap av Anders i den våning på Jumkilsgatan där jag hyrde ett rum.

Sen försvann Anders åter ur mitt omedelbara synfält och fick jobb på Dagbladet i Sundsvall och Nya Norrland i Sollefteå, så småningom i Stockholm, först på Aftonbladet, sen på Ekot i Sveriges Radio. Där blev han kvar länge, med placering bland annat i Rom och Oslo.

Såna här livslånga vänskaper betyder mycket för ens eget liv, så det är alldeles klart att jag och Birgitta, när vi får inbjudan till Anders’ 75-årsfest, en mottagning i hans våning på Kaptensgatan i Stockholm, inte bara enligt hans önskemål skickar pengar till Läkare utan gränser utan själva åker till mottagningen.

Den här festen var så typisk för Anders: spontan, självgående, lätt kaotisk – men ändå med servering skött av en tjej, som av hederskulturskäl hade tvingats gömma sig i Anders’ sommarboställestrakt. De som var där kom från alla skrymslen och verksamheter i samhället, och det var så livligt att jag och Birgitta en stund stod ute i trapphallen och pratade med Anders.

Jag har ingen aning om vilka alla de här var, men jag träffade bland annat en gammal bekant från Sundsvall och Anders’ bror som numera bor på en av Kanarieöarna.

Det här var en tillställning då allting kunde hända, och mig hände det bland annat att jag med en ung dam fick diskutera dagens melodikryss och att jag plötsligt upptäckte, att jag hade tappat plånboken.

Fast när jag störtade ut i trappen för att leta, stod taxichauffören som jag hade betalat för resan från Centralen utanför dörren med min plånbok i handen.

Melodikrysset nummer 43 2015

Dagens Melodikryss var bitvis svårt.

Svårast i dag var dubbelfrågan, där namnet på sångerskan var Ulla Billquist. Men det var inte hon som var det svåra – jag har en box med hennes många skivinspelningar – utan vem hon sjöng duett med. Om det nu var ”Vilken melodi det ska bli” vi hörde, bör det ha varit den i dag tämligen okände Eric Källqvist. (Se kommentar.)

Sen hade jag, som ljudillustration till Jan Malmsjö-frågan antecknat ”Snurra min jord”, vars original skrevs av Léo Ferré. Jag kan ju i morgontrötthetens tecken ha gjort en blunder, men ingick den verkligen i musikteaterföreställningen ”Stoppa världen, jag vill kliva av”, skriven av två helt andra upphovsmän? Jag har aldrig sett den, så jag frågar av nyfikenhet. Men är jag nu ändå i rätt musikal, är svaret på frågan om Malmsjös rollfigur Lilleman.

Jag vill bara veta – jag gjorde nämligen i samma morgontrötthets tecken en annan blunder, som jag så småningom kunder rätta till: I stället för gruppnamnet, Roxette (det vill säga Per Gessle och Marie Fredriksson), skrev jag först i krysset i stället in namnet på låten, ”Joyride”.

Så först när jag hade kommit på det och rättat fick jag till exempel in namnet på gruppen The Rolling Stones, som vi hörde i ”Doom And Gloom”.

Mer brittiskt: ELO, Electric Light Orchestra, är jag också hyggligt bekant med, även om jag inte har just ”Hold On Tight” i min privata skivsamling.

Spanjoren Enrique Iglesias finns däremot inte i min skivsamling – han är lite för insmickrande för min smak.

Annars har ju sångare från näraliggande Italien periodvis förekommit också på den svenska schlagerhimlen. Ett exempel är Umberto Marcato, som vi i dag hörde sjunga ”Sole, sole” tillsammans med Siw Malmkvist.

”Que sera, sera” är, trots namnet, en amerikansk sång, exekverad av Doris Day i Alfred Hitchcocks ”Mannen som visste för mycket”. Här hemma blev låten också känd under namnet ”Det som sker det sker”.

I filmvärlden, fast den svenska barnfilmsvärlden, mötte vi också barnen i Bullerbyn.

Två svenska artister, Peter Jöback och Eva Dahlgren, hörde vi i ”Himlen är inget tak”.

”Byssan lull” förknippar många av oss med Evert Taube, men den här visan om vandringsmän på vägen har äldre anor.

Och ”Säg inte nej, säg kanske, kanske, kanske” förknippar vi, även om vi i dag hörde den instrumentalt, för evigt med Sven Ingvars.

För min del ska jag nu ägna mig åt något helt annat, födelsedagsfirande. Min gamle vän från gymnasietiden i Sundsvall Anders Thunberg, senare känd journalist (Aftonbladet, Sveriges Radio), fyller 75 år, så jag och Birgitta ska åka hem till honom i eftermiddag (13.00-16.00) och gratulera. Kaptensgatan 7 är stockholmsadressen.

Melodikrysset nummer 42 2015

Dansband är ju inte riktigt mitt bord, men dagens fråga, där svaret var Arvingarna, klarade jag utan större besvär. Inte för att jag kände igen låten, ”Ta mig tillbaka nu”, utan för att det började på A och var ett långt namn.

Aet hade jag fått, eftersom jag genast kände igen Andrew Lloyd Webbers ”Don’t Cry For Me, Argentina”.

Slutet av Argentina hade jag i och för sig fått genom att kunna att det var Tina Turner som sjöng ”What’s Love Got To Do With It”, men jag hade inte behövt det här svaret för att klara Argentina.

Förvisso har jag mina musikaliska kunskapsluckor, men ibland är det också bristande koncentration hos mig som ställer till det, när Anders Eldeman ställer sina frågor. Ett par exempel från dagens kryss:

Jag är ju en sån där som aldrig läser sportsidor, men Penilla Wiberg känner jag åtminstone till. Men så var det det där att det Eldeman frågade efter inte hade något att göra med låten hon sjöng, ”Privilege” – det jag skulle fylla i var i stället benämningen på något som har med hennes skidåkning att göra, ordet pist.

Mer genant för mig var det ändå att inte genast koppla ihop den spelade signaturmelodin med Lars-Göran Frisks ”Skivor från Vetlanda”.

Det här programmet (och Frisks enorma skivsamling) togs ju senare över av Anders Eldeman, och samme Eldeman passade i dag på att ställa en fråga också om signaturen till Melodikrysset, som han ju också gör. På svenska heter den ”Ju mer vi är tillsammans”, på engelska ”The More We Are together”.

Annars är jag ganska duktig på att komma i håg äldre musik och äldre radioprogram, och då tänker jag faktiskt inte främst på den äldsta musiken som spelades i dagens melodikyss, Antonin Dvoráks ”Från nya världen”.

”Vad har du i fickan Jan” gjordes av Lena Nyman och Gösta Ekman i en Hasse & Tage-revy på Berns i början av 1970-talet. Jag och Birgitta såg den både där och har den på skiva.

Benny Andersson kopplas i dag oftast ihop med Helen Sjöholm, men en gång i världen hade han ju också ett mycket framgångsrikt samarbete med Ainbusk Singers, som skulle leda oss till Gotland. I dag hörde vi Josefin Nilsson i ”Where the Whales Have Ceased To Sing”.

Peps – Per Åke – Persson har jag det mesta av på skiva, så jag tyckte det var roligt att få höra honom i ”Stjärnan i mitt liv”.

En artist som har haft en fot i progglägret och en fot i populärmusiklägret är Py Bäckman. Ett exempel på det senare, ursprungligen ett bidrag till Melodifestivalen 1992, var det som spelades i dag, ”Långt härifrån”. Jag kan berätta för er, att en mycket stor och vacker krans till Olof Palmes begravning kom från Py Bäckman och Dan Hylander – jag såg den på Adolf Fredriks kyrkogård när jag genade över kyrkogården på väg hem efter dagens värv på Socialdemokratiska partistyrelsen, Sveavägen 68.

Jag önskar att jag nu hade kunnat göra en välfunnen övergång till ”Toy Story”, men jag har faktiskt inte ens sett den. Däremot vet jag, att Randy Newman skrev en låt, som blev en hit, till den.

Men så här är ju livet, inte bara Melodikrysset.

Melodikrysset nummer 41 2015

Jag råkade ut för ett datoranslutningsproblem i dag, när det var dags att lösa Melodikrysset, men det gick att få ut krysset i alla fall. Och sen, när jag tänkte på mina vanliga lördagsläsare, löste sig datorproblemet också.

Nå, det mesta var ganska lätt i dag.

Jag har till exempel alla filmer med och av Charlie Chaplin, så också ”Rampljus”/”Limelight” från 1952.

Allan Edwall har jag till och med varit med om att ge ut på skiva, på salig a disc i vars utgivningsråd jag satt när det begav sig. Och jag gillar hans ”Årstider”.

Anne-Lie Rydé har jag hört på socialdemokratiskt valmöte, och jag har både henne och Lill Lindfors, hon som ursprungligen sjöng ”En sån karl”, på skiva.

Och för att fortsätta på den här linjen: ”Då tar vi tagelskjortan på” var ett känt nummer ur Casino-revyn. Bland de medverkande där fanns Carl-Gustaf Lindstedt, en ursosse som utan tvekan ställde upp i min gamla tidning Aktuellt i politiken (s) och bekände politisk färg. Fast svaret här skulle ju inte vara sosse utan tagel.

Nå, några frågor låg också utanför det jag spontant genast kan.

Eftersom jag inte så ofta hör på Charlotte Perrelli, tog det en stund, innan jag kom på att det var hon som sjöng ”The Girl”.

Wham finns inte heller i mina skivhyllor, så jag gick ta hjälpbokstäverna till stöd för att komma på vilka som sjöng ”Careless Whisper”.

Och svenska TV-serier är heller inte mitt gebiet, så ej heller ”Kvarteret Skatan”.

Frågor om klassisk musik tycker jag sällan hör till de svåraste, och dagens exempel, Bachs ”Air”, var ju urlätt.

Sen fanns det en fråga till med klassisk anknytning. Svaret som söktes var i och för sig ”Miss Saigon”, men den här musikalen bygger i sin tur på Giacomo Puccinis klassiker ”Madame Butterfly”.

Byter identitet gör ju också L Å (Lars Åke) Wilhelmsson, som vi hörde i ”Ge mig en spanjor”.

Petra Marklund konstaterade däremot, att det som händer i Göteborg stannar i Göteborg.

Medan hennes föregångare som ledare för Allsång på Skansen, Lars Berghagen, besjöng staden Skansen ligger i.

Nu ska jag smyga mig ut från rummet med datorn. Dottern sover, nyss hemkommen från ett nattpass på bageriet där hon jobbar.

Melodikrysset nummer 40 2015

Sista veckohelgen det här året då vi mer sammanhängande bor i sommarhuset i Öregrund. På måndag flyttar vi till Uppsala för hösten och vintern. Vi kommer väl ut hit ytterligare någon helg, men nu är det alltså dags för stora höstflytten.

Och ändå är det inte riktigt dags för ”Les feuilles mortes”, som vi hörde Yves Montand sjunga i avslutningen på dagens Melodikryss. Jaques Prévert och Joseph Kosma skrev den redan 1945, och den har följt mig under hela mitt liv med musiken. Om en mycket ung pojke som då ännu inte kunde ett ord franska kunde tycka om den och andra franska låtar – hur kommer det sig att man i svensk radio i dag nästan aldrig hör några franska visor eller schlager?

Dagens kryss började annars med något annat av utländskt ursprung: Agnetha Fältskog sjöng på svenska ”Vart ska min kärlek föra”, men den är ju hämtad ur ”Jesus Christ Superstar”, skriven 1970 av Andrew Lloyd Webber och Tim Rice.

Ett slags superstar är ju också Bamse. En av Bamses dunderhits var ”Nalle-Maja”, men som vanligt hade den en känd förlaga, ”Håll om mig”, som Nanne Grönwall tävlade med i Melodifestivalen 2005.

I Melodifestivalen 2011 gjorde Sara Varga en utmärkt insats med ”Spring för livet”.

Streeplers minns jag mycket väl från Svensktoppen 1974 med ”Vad har du under blusen Rut”.

För egen del tycker jag bättre om Pugh Rogefeldt än om Grymlings, men också deras gemensamma ”Mitt bästa för dig” från 1990 tål att lyssna på.

Jag kan ha synpunkter på Wille Crawfords politiska omdöme, men det är väl kanske missarna som gör det – den här låten hör hur som helst till de bättre med honom.

Den mycket för tidigt bortgångne Cornelis Vreeswijk hade en nästan osviklig känsla för bra texter och melodier. Tillsammans med Ann-Louise Hansson sjöng han 1967 in ”Jag hade en gång en båt”, vars melodi, ”Sloop John B”, dock var lånegods. I den svenska texten förekommer frasen ”Med segel och ruff och köl”.

Av Cornelis har jag allt på skiva, och jag har också systematiskt köpt plattor med Bruce Springsteen. Sången vi hörde, ”Linda Paloma”, sjöng han tillsammans med Patti Scialfa in 2014, men originalet gjordes av Jackson Browne redan 1976.

Relativt färsk är också ”Josie’s Tune” med Chris Rea. Så de som hävdar att Anders Eldeman bara spelar äldre plattor har fel.

Men visst har man, om man vill lösa Melodikrysset, nytta av att till exempel ha sett lite äldre TV-serier, till exempel den mycket skarpa ”Lorry”. Och är man tillräckligt gammal, kommer man kanske också i håg dess signaturmelodi, ”In the Stone” med Earth, Wind & Fire.

Vi går i mål med dagens filmfråga. Jules Vernes ”Jorden runt på 80 dagar” gjordes för inte så vansinnigt länge sen i en ny filmatisering, men en i flera avseenden bättre version gjordes redan 1956, då med David Niven i huvudrollen som Phileas Fogg. Färden, över gränser i ballong, innebar också anmälningsplikt till tullen. Till den här filmen komponerade Victor Young titelmelodin, på svenska kallad ”Jorden runt”, den som vi hörde i dag.

För mig själv blir det väl mera huset runt – jag ska alltså börja packa för höstflytten in till stan.

Vilgot Sjömans debutfilm

Jag såg Vilgot Sjömans ”Älskarinnan” 1962, när den var alldeles ny. Den mångsidige Sjöman värderades högt i de intellektuella vänsterkretsar jag var en del av, och socialdemokratiska Laboremus i Uppsala, på den tiden en lika mycket kulturell som politisk förening, gjorde ett spännande program kring den här filmen. Först gick medlemmarna på 19.00-föreställningen, och sen blev det möte med regissören på en av studentnationerna.

Filmen – som jag nu har sett om i TV – är inte politisk men ett mycket pricksäkert tidsdokument över den tid den är tillkommen i.

Då tänker jag faktiskt inte främst på sådant som lägenhetsinteriörer, kläder och trafikmiljöer utan på att den öppet skildrar en tvåsamhet som, inte utan problem för dess unga par, blir en tresamhet. Men med tanke på vad Sjöman senare åstadkom i Nyfiken-filmerna är det bäst att tillägga, att ”Älskarinnan” i sin skildring av erotik faktiskt inte är särskilt utmanande.

Det förekommer naturligtvis bifigurer i ”Älskarinnan”, men dess personkrets består nästan helt av den triangel som krävs för ett triangeldrama: flicka (Bibi Andersson) plus pojke (Per Myrberg) och så den aningen äldre man (Max von Sydow), vars manliga utstrålning lockar flickan att bli hans älskarinna.

Hur de senare möts, i samband med ett jobb, skildras realistiskt: först skäller han av helt missriktad irritation ut henne, men sen, när han ska be om ursäkt, händer det något med båda. Men också i fråga om det här är Sjöman främst en realist: Hon gör sig till allt vad hon förmår inför ett utlovat möte hemma hos henne, men han kan inte hålla sina tidslöften eftersom han ju är gift och har barn. Men något blir det till slut i alla fall: ”Tjugo minuter. Mitt äktenskap med dig”, som flickan säger.

Också hennes pojkväns förtvivlan när han uppdagar hennes dubbelspel känns äkta. Jag skulle tro att många från sin egen motsvarande ålder minns sin förtvivlan över att inte få den man ville ha och sin desperation vid upptäckten att den tillbedda föredrog en annan.

Just den här historien får heller inte den ljusa och lyckliga final många i de agerandes ålder säkert önskade sig.

Pojken ser ut att få flickan tillbaka, men när älskaren tränger sig på, faller flickan till föga igen.

Inte heller den utlandsvistelse flickan tror kan bidra till att läka hennes förhållande med pojken ser ut att innebära någon lösning. När han har vinkat av henne vid tåget visar det sig, att älskaren finns med ombord och, henne ovetande, har köpt biljetter till en sovkupé för två.

Men det hela slutar sedan, kanske, med en brytning. Flickan har kommit till insikt.

Vilgot Sjömans debutfilm har många kvaliteter, till vilka också bör läggas Lasse Björnes foto.

Yngre blir vi ju inte

Man får ta den stigande åldern med jämnmod.

Fast för Viggo, som fyller 13 och alltså blir tonåring, är det fortfarande lustfyllt att bli lite äldre. Men då blir ju benen längre och man behöver därför snart en ny cykel. I vart fall till våren, och eftersom Viggo är en sparsam typ, startade morfar och mormor redan nu med att ge honom en grundplåt till vårens cykelköp. Viggo fick bland annat DVD-filmer av sin mamma.

Hans mor, vår dotter Kerstin, fyllde 46 för en vecka sen men firades också vid familjekalaset i dag. Både hon och Viggo fick blommor i morse, och under familjesammankomsten i dag fick hon sin present från oss, hennes föräldrar. Också i hennes fall blev det en penningpresent. Kerstin har just köpt en lägenhet dit hon ska flytta under allhelgonahelgen, och då finns det mycket som måste anskaffas och som kostar pengar.

Birgitta är den i familjen som faktiskt har födelsedag i dag – hon fyller 78 och kommer då i kapp mig som fyllde samma sak i försomras. Av mig fick hon bland annat böcker, skivor, pengar till trädgårdsväxter, parfym och löften om kulturupplevelser tillsammans med mig. Matti och Karin hade med sig blommande ljung att sätta i blomlådorna utanför hennes arbetsrum, och Kerstin fixade utöver presenter också födelsedagsmåltiden, god och varierad som allt som Kerstin åstadkommer i köket.

Anna kunde inte komma, men hennes familj representerades av dottern Sara och flickvännen Carro.

Mattis och Karins dotter Ella lekte snart med kusinerna Klara och Viggo. Ellas lillasyster Sofia, så liten att hon ännu inte kan gå eller prata, finner sig väl till rätta i farfars och farmors famn, men hon var faktiskt glad och nöjd också när Sara höll henne.

Matti diskade en stor del av disken innan han och hans familj åkte tillbaka till Stockholm. Sen tog jag vid.

Blir vi hungriga igen i kväll, finns det kvar av den smörgåstårta jag egenhändigt gjorde tidigt i morse inför morgonuppvaktningen av Birgitta.

Och buketten, köpt i blomsterhandeln uppe vid torget, prunkar fortfarande i höstfärger.