Melodikrysset nummer 24 2018

18 juni 2018 1:25 | Varia | 12 kommentarer

Ganska många av mina läsare, bland dem alla ni som brukar kolla mina svar på veckans melodikryss, undrar nog, vart jag har tagit vägen.

För drygt en vecka sen var jag på en nostalgiresa till mina pojk- och ungdomsårsårs Juniskär med omnejd och min gamla skolstad Sundsvall. Jag fick den här resan av min son, Matti, som själv tillsammans med sin syster Kerstin tillbringade både sommarveckor och sportlov hos farmor oh farfar i det hus i Juniskär där jag växte upp. Senare var han där tillsammans med mig för att hälsa på husets ägare, Kjell Nordin, nu död även han – men vi hade av dem som nu äger huset välkomnats att hälsa på och fritt ta bilder både inom- och utomhus. Vi var också i Löran där pappas båt och andra båtar med estniska och ingermanländska flyktingar kom i land hösten 1944.

Jag ska i en separat text senare berätta mer om den här resan tillbaka till det förflutna.

Den senaste lördagen var jag dock tillbaka i Öregrund och hade för avsikt att som vanligt lösa och lägga ut en text om veckans melodikryss.

Men jag drabbades av ett fullkomligt obegripligt datorstopp, verkade vara utspärrad från internet. Jag hade efter veckohelgen tänkt ringa vår servicefirma i Östhammar men fann i dag plötsligt att datorn hade kommit ut på nätet igen. Jag har faktiskt ingen aning om vad det här berodde på.

Nu har jag alltså lyssnat på veckans kryss på nätet och löst det – egentligen fanns där inget som var särskilt svårt.

Det gällde också den första av de två dubbelfrågorna. Jag är ju tillräckligt gammal för att minnas unga Anita Hegelands stora hit från 1970, ”Mitt sommarlov”, i dag spelad i en instrumental version. Och av Povel Ramels ”The gräsänkling blues” från 1951 kan jag delar av texten utantill: ”Min fru har rest till Mölle, till Mölle by the sea”. Fast i dag hörde vi den med Mikael och Ulrich Neumann.

Varför Anders Eldeman har gjort en dubbelfråga av de här två låtarna vet nog bara han. Sommartema finns det i och för sig i båda texterna, men flera av dagens ljudillustrationer hade ju det.

Redan allra första låten, Lasse Berghagens ”Stockholm i mitt hjärta”, har ju det, och även om vi i dag fick höra den instrumentalt, har vi ju otaliga gånger hört den här låten sjungas som allsång i ”Allsång på Skansen”.

När det gäller Birger Sjöbergs ”Den första gång jag såg dig, det var en sommardag”, har jag inte bara sjungit den under läroverkstiden – jag har också, som journalist, varit på en centerstämma i hans gamla hemstad Vänersborg. Jag förstår ju att Eldeman ville göra den här fina melodin svårare att identifiera, men varför i helskotta valde han en dansbandsversion med The Sleepwalkers?

Och så avslutades dagens kryss med ”Sommarnatt”, en hit 1980 med göteborgska ”Snowstorm” (!). Särskilt refrängen är lätt att känna igen, till och med när den spelas av Lennart Palm.

Dess förinnan hade vi fått höra Lill Lindfors sjunga sin och Tommy Nilssons ”Där under äppelträdet väckte jag dig”, en tonsättning av en text hämtad ur ”Höga visan” i Bibeln.

Come Fly With Me”, som Frank Sinatra hade en stor hit med 1958 men som vi i dag hörde i en gitarrversion, handlar inte om himlens änglar.

Wolfgang Amadeus Mozarts opera från 1791, ”Trollflöjten”, har jag sett och lyssnat på flera gånger. Det är ett helt underbart verk, men jag ställer mig förstås kallsinnig till delar av dess innehåll.

Men också musikaliskt betydligt enklare verk kan ha sin charm. Ett exempel är ”Kan du vissla, Johanna? Ja, visst kan jag det”, vars melodi och text skrevs 1932 av Sten Axelsson och Åke Söderblom.

Jag är som bekant ingen dansbandsentusiast, men dansband har faktiskt lyckats spela in låtar som med rätta blev schlager. ”Jag vill vara din, Margareta”, med Sten & Stanley 1976, är ett exempel.

Och ”Spinning Wheel” från 1968, med Blood, Sweat and Tears, var värd att lyssna på den också. Här skulle vi översätta det amerikanska gruppnamnet till svenska: ”Blod, svett och tårar”.

Och jag hade heller inget mot att få höra en mycket senare importlåt, ”Hello” från 2015 med Adele.

Sen är det bara ”Igelkotten Ivar” kvar, exekverad av Magnus Härenstam och mycket saknad liksom kollegerna Brasse Brännström och Eva Remaeus.

Jag håller på kvalitet, även inom barnkulturen.

Den dialektiska materialismen som rocklåt om avstaliniseringen

4 juni 2018 17:24 | Varia | 2 kommentarer

I Jörn DonnersRapport från Donau” (Bonniers, 1962) innehåller trettonde kapitlet ett välskrivet och träffande porträtt av Helmut Qualtinger. Här ett litet utsnitt om personen Qualtinger:

“Helmut Qualtinger är född i Wien 1928, son till en skollärare.

Under slutet av världskriget blev han kommunist, fördelade illegala tidningar och häktades av Gestapo. Efter kriget var han inte kommunist mer, men förblev socialist. Ryssarna häktade honom som antikommunist. Han studerade medicin men blev inte läkare. Vid början av femtitalet kom han samman med de människor som gav nytt liv åt den satiriska kabarén i Wien: Carl Merz, Gerhard Bronner, Peter Wehle, Friedrich Torberg, Louise Martini, Hans Weigel och andra. Han blev känd och uppskattad som skådespelare och vissångare, som kabaréartist.”

Den 26 september 1963 skrev jag, som vanligt anonymt, följande i Aftonbladets kulturavdelning Innerspalten:

HELMUT
QUALTINGER

Man förleds ibland att tro, att alla politiska sånger kommer från USA. Här i Europa har vi Brecht, men vad mer?

I “Rapport från Donau” (1962) skriver Jörn Donner om den österrikiske kabaréartisten Helmut Qualtinger. Mest handlar det om Herr Karl, “det ofrivilliga självporträttet över ett mänskligt tillstånd av österrikisk kulör, och detta tillstånd är inte alls speciellt komiskt och inte heller angenämt”, för att tala med Hans Weigel. Herr Karl är en scenmonolog om medelösterrikaren, skriven av Helmut Qualtinger och Carl Merz och spelad av Qualtinger. Huvudpersonen är den evige jasägaren gestaltad av Qualtinger som en fet, medelålders man med hitlermustasch, med hatt på huvudet och iförd smutsig arbetsrock.

På trettitalet var Herr Karl sosse; “då var alla socialister”. Men sen kom Dolfuss, och han vann givetvis Herr Karls gillande. Efter den tyska inmarschen var Herr Karl nazist, efter den ryska kommunist. Nu röstar han på Volkspartei.

Vi har lyssnat på Qualtingers monolog och en annan skiva, härstammande från hans kabaré, “Bundesbahn Blues”, som handlar om de österrikiska statsjärnvägarna. Goda vänner hade hemfört dem från Wien.

Förgäves har vi därefter försökt få tag i dem i svenska skivaffärer. Våra vänner på Sieverths i Uppsala hjälpte oss dock att skaffa en annan LP med Vienna Midnight Cabaret, “Glasl vor´m Aug”, där Qualtinger förekommer tillsammans med Gerhard Bronner, Carl Merz, Louise Martini, Rosemarie Thon, Karl Hackenberg och Johann Slenka. Den är utgiven av Amadeo (AVRS 8057) och innehåller några fina nummer, till exempel “Das becoverte Girl” och “Der Kreisverkehr”, som är musikaliskt njutbara i hög grad.

Det mest fantastiska på skivan är emellertid “Der dialektische Materialismus-Rock”, som handlar om avstaliniseringen i öst. Sången pendlar mellan rysk folkton och rock and roll; rätt som det är kommer en barnkör in och sjunger om Ulbricht. Vi har fått flera parties att bryta samman genom att oförmedlat spela den som dansmusik.

Vi försäkrar, att Helmut Qualtinger och hans wienska vänner är värda att bli bekanta med.

* * *

Der Dialektische Materialismus-Rock

Text: Gerhard Bronner

Weil der Komsomol
Immer nur dem Fortschritt dienen soll
Tanzen alle stolzen
Jungen Komsomolzen
Rock ‘n’ Roll!
Von Sebastopol
Bis nach Wladiwostok ist man toll
Jeder alte Sowjet
Tanzt anstatt Krakowiak
Nur mehr Rock ‘n’ Roll!
Und zwar den Bublitschki-Rock
Und den Bublitschki-Roll
Und den Stenka-Rasin-Stomp
Und den Wolgaschlepper-Jump
Tschidi bum-bum!

Eij juchnjem!

See you later

Eij juchnjem!

Alligator!

Eschtjo rasik!

Tutti frutti!

Hej Genossen, da muss ich protestieren –
Ihr vergesst auf die Linie der Partei!
(Heij!)
Rock ‘n’ Roll muss man revidieren –
Wir bleiben immer linientreu!
Wir tanzen nur den Antiformalismus-Rock
Den dialektischen Materialismus-Rock
Den Parteitag-Rock
Den Karfreitag-Rock
Und den Anti-Antistalinismus-Rock
Und den Überrock und den Unterrock
Und den Paradeuniform-Rock!
(Rock!)
Wir tanzen nicht den Imprialismus-Rock
Den Gomulka-Revionismus-Rock
Den Piroggen-Rock
Demagogen-Rock
Und den Mao-Tse-Liberalismus-Rock
Den Kulaken-Rock
Den Kosaken-Rock
Und den Jazzenthusiastenschmock-Rock!

Ulbricht, Pieck und Grotewohl
Die tanzen alle Rock ‘n’ Roll
Der Tschu En Lai
Ist auch dabei
Und Molotow
Tanzt Rock und Rollotow!

– – –

One, two, three, four, five, six, seven, eight, nine, ten, Bub, Dam, König, As!
Rock!
(Heij!)
Heute zieht der gschupfte Ferdl frische Socken an
Rot und rot gestreift, sonst fühlt er sich nicht wohl
(Heij!)
Schmiert mit feinster Margarine seine Locken an
Und er parfümiert sich gründlich mit Lysol
(Heij!)
Weil der Komsomol in Sebastopol
Tanzt lienientreuen Rock ‘n’ Roll!
Und zwar den

Antiformalismus Rock
Den dialektischen Meterialismus-Rock
Den Parteitag-Rock
Den Karfreitag-Rock
Und den Anti-Antistalinismus-Rock
Und den Überrock und den Unterrock
Und den Paradeuniform-Rock!
(Rock!)
Er tanzt nicht den Imprialismus-Rock
Den Gomulka-Revionismus-Rock
Den Piroggen-Rock
Demagogen-Rock
Und den Mao-Tse-Liberalismus-Rock
Den Kulaken-Rock
Den Kosaken-Rock –
Und jeder nennt’s
Koexistenz!

Låten, med Qualtinger som huvudaktör, finns på You Tube.

Bergman återgav inte allt såsom i en spegel

3 juni 2018 13:43 | Varia | Inga kommentarer

Den 27 maj skrev jag om Mors dag, berättade bland annat att jag som morsdagspresent till Birgitta hade köpt Jan WintersDieters bok. Flykting hos familjen Bergman” (Tongång 2018).

Till det intressanta med den här boken hör definitivt bilden, inte minst politiskt, av Ingmar Bergman och hans föräldrar och bror. Brodern, Dag, hade definitivt nazistsympatier, medan föräldrarna inte hade något emot Jan Winters halvjudiske far, Dieter Müller-Winter, som under en lång period fick bo hos dem.

Ingmars eventuella nazisympatier har också diskuterats, men mycket av det han gjorde var poser, konstaterar Leif Zern i sin recension av ”Dieters bok”, ett helt uppslag i dagens Dagens Nyheter, 3 juni 2018. Zerns artikel har en intressant rubrik, ”Demoniseringen av fadern var en konstnärlig bluff”. Jag hör till dem som ser stora konstnärliga kvaliteter i Ingmar Bergmans filmer, vilket inte är liktydigt med att de alla kan ses som sannfärdiga speglingar av verkliga händelser och personer hämtade ur hans eget liv.

Melodikrysset nummer 20 2018

19 maj 2018 13:19 | Barnkultur, Film, Media, Musik, Politik, Teater, Ur dagboken, Varia | 2 kommentarer

Länge hade jag i dag för avsikt att slopa Melodikrysset och i stället åka till Stockholm för att fira min gamle vän Leif Karlsson på 75-årsdagen. Jag känner honom ända sedan 1960-talet och tiden i Socialdemokratiska studentförbundet – han var aktiv i stockholmsklubben och jag i Laboremus i Uppsala – men närmare bekanta blev vi när vi båda arbetade på Socialdemokratiska partistyrelsen i Stockholm, han som hjälpreda åt Sten Andersson. Leif och jag har sen fortsatt att ha kontakt. Bland annat har han och hans hustru hälsat på mig och Birgitta i Öregrund, och vi har varit hemma hos dem på Leifs jämna födelsedagar. Där har jag också träffat deras dotter Sofia, och jo, jag talar om sångerskan Sofia Karlsson, vars skivor vi i flera fall har signerade.

Men min hälsa och rörelseförmåga är inte vad den en gång var, så till slut ändade det i att hustrun ringde till Leifs hustru och berättade, att jag nog inte orkade. Men vi har förstås uppvaktat med pengar för ett gott ändamål. Och grattis, Leif, även via nätet.

Så då blev det Melodikrysset i alla fall.

I det stora hela var det hyggligt lätt i dag, men som nästan alltid fanns det åtminstone en kryssfråga, som jag inte spontant klarade.

Att känna igen låten som spelades som illustration, ”Both Sides, Now”, var inte svårt. Jag har den på skiva med Joni Mitchell, som skrev text och musik, också med Judy Collins. Dessutom har den spelats in av Pete Seeger, som jag har nästan allt av på skiva. Men vem i helvete var det som sjöng här? Jo, hon heter tydligen Cleo Lane, och henne har jag noll skivor med, har över huvud taget inte hört henne.

Jag har inga skivor med Diana Ross heller, men henne känner jag ändå till, så jag klarade frågan där hennes ”Upside Down” utgjorde ljudillustration.

Indiana Jones” har jag till och med sett på TV, så jag kände igen den signaturmelodi som skrevs av John Williams.

Ännu lättare, för mig i alla fall, var det att känna igen ”Oh What a Beautyful Morning” ur Richard Rogers’ och Oscar Hammersteins ”Oklahoma”.

1959 deltog jag i den första elevriksdagen i Sverige, och en av kvällarna erbjöds vi som deltog att gå på Oscars och se den av Gösta Rybrant översatta ”My Fair Lady”, skapad 1956 av Frederick Loewe och Alan Jay Lerner på basis av Bernhard Shaws ”Pygmalion” och med Jarl Kulle och Ulla Sallert i huvudrollerna. Det vi fick höra var ”Med en gnutta flax”.

Från scenvärlden kom ytterligare en ljudillustration, barkarollen ur ”Hoffmans äventyr” av Jacques Offenbach.

Ur årets melodifestival hade Eldeman hämtat ”My Turn”, som sjöngs av John Lundvik.

Och så blev det något ur Eurovision Song Contest också, närmare bestämt den 2002: Finlands bidrag, ”Sing It Away”. Svaret skulle därför bli Finland.

Agnetha Fältskog har jag inte bara med ABBA utan också på soloplatta med bland annat ”The Heat Is On”. I dag fick vi höra den instrumentalt, men jag föredrar Agnetha framför Lennart Palm.

Blinka lilla stjärna där” kom också i instrumental version, i en inte helt lättidentifierad sådan.

Dagens Evert Taube var ”Fritiof och Carmencita”, även kallad ”Samborombon”. Men i dag fick vi den i en insjungning av Jakob Hellman.

Den enda fråga vars svar då återstår att redovisa hade som ljudillustration ett stycke ur TV-teaterns uppsättning av ”Hemsöborna”. Jag har sett den, men jag läste August Strindbergs bokoriginal under min gymnasietid på 1950-talet. På en jämn födelsedag fick jag av min arbetsgivare, Socialdemokratiska partistyrelsen, ett presentkort till numera nedlagda Risbergs bokhandel och använde pengarna till att köpa stora delar av Svenska akademiens och Norstedts strindbergutgivning. Jag tror jag har allt i den strindbergutgåvan, som löper över flera hyllor i bokhylleraden i sovrummet.

Melodikrysset nummer 11 2018

17 mars 2018 14:10 | Film, Media, Musik, Ur dagboken, Varia | 7 kommentarer

I går kväll var Birgitta och jag på föreningen Veteranernas 20-årsfest med god middag och ett tillbakablickande anförande av Hans Alsén. Honom lärde jag känna en gång i världen när han var det socialdemokratiska partidistriktets ombudsman – senare har han bland annat varit kommunalråd och landshövding här i Uppsala, även ordförande för KF, Kooperativa Förbundet. Vi fick också sjunga, ackompanjerade av Erik Lundberg. Vi sjöng tillsammans bland annat tre arbetarrörelsesånger, som jag hade med i mina båda sångböcker ”Joe Hills sånger” (1969) och ”Upp till kamp” (1970): Joe Hills ”Luffaren”, ”Till seger” och Beppe Wolgers´ och Olle Adolphsons ”Mitt eget land”.

Varför jag nämner det här just här? Jo, Erik hade under kvällens lopp frågelekar med oss: Vi skulle känna igen låtar ur bland annat schlagerrepertoaren med hjälp av sådant som intro eller refräng, spelade av honom.

Om jag sen ska hitta någon övergång från det nämnda (s)-veteranjubileet till dagens melodikryss, hittar jag i krysset bara en enda och en ganska perifer länk: Gunhild Carling, som vi i dag hörde i ”Rockin´On the Rainbow” (tror jag den heter), spelade en gång vid ett socialdemokratiskt Första maj-möte här i Uppsala.

Ganska mycket i dagens kryss var hämtat ur sådant som jag mycket sällan har kommit i kontakt med.

Det började redan med första frågan. Jag känner förstås till ”Ghostbusters” men har aldrig sett den.

Dame Edna” har jag sett något lite med, men det var för länge sedan.

Och Benny Hill har jag inget som helst förhållande till.

Ozzy Osbourne hade sonen på skiva i sin grönaste ungdom, men ”Changes” har jag nog aldrig hört och dottern Kelly hade jag inte ens hört talas om.

Jag vet inte ens om jag någon gång tidigare har hört gatuorgel.

Nä, det går mycket lättare, när frågorna ligger i schlager- eller den mer hitbetonade popmusiksfären.

Alltså minns jag ”Arrividerci Roma”, den som skulle leda oss till Rom (jag har varit där) och floden den ligger vid, Tibern.

I den andra staden som förekom i krysset, ”Stockholm” – citationstecknen finns där för att en låt av Orup också kallas så – har jag till och med haft min arbetsplats i årtionden.

Geografisk anknytning har också ”Flicka från Backafall”, en vacker gammal sång med text av Gabriel Jönsson och musik av Gunnar Turesson. I texten talas det om ”att få vandra bland Backafalls malvor, allt medan månen går vakt över Ven”.

”Morgon efter regn” fick vi i dag höra med Loa Falkman, men som Anders Eldeman sa, är den en visa av Evert Taube:

Morgon efter regn

Text och musik: Evert Taube (publicerad i ”Sjösalaboken)” (1942)

Så saligen tyst efter nattens regn!
Hur ljuvligt att få vakna i stugans frid och hägn!
När solen rann upp kom en regnsval ström
av skogens friska dofter. Jag väcktes ur min dröm.
Jag drömde om älvor som badade tysta,
kyssta av stjärnbelysta, skimrande svall
från ett ljudlöst vällande vatenfall.

Det doftar från mossa och ormbunksrot,
Jungfru Mariae blomma hon doftar mild och god.
Den doften bär löften – jag minns dem nu:
dig endast skall jag älska, och du skall bli min fru.
Hur fjärran den tiden – och likväl hur nära!
kära min vän kom låt oss lyssna en stund…
Ut från småbarnens rum smyger, tyst, John Blund.

Mer fart är det i r att redovisa: ”Da Doo Ron Ron”, som The Chrystals hade en hit med 1965.

Och så går vi mål med Tove Lo och ”Don’t Ask, Don’t Tell”. Fast då skulle det ju inte bli något mer melodikryssande.

* * *

Fast det gjorde vi ändå inte. Jag hade glömt att redovisa, vem som skrev ”Oh, vilken härlig dag”. Ted Gärdestad förstås.

Att jag fick en del strul berodde på att jag hade missat att krysset skulle börja tidigare den här lördagen och sen gjorde snabba anteckningar på olika papper och av lite olika längd. Jo, jag vet att Eldeman hade förvarnat, men jag är ett vanedjur.

Melodikrysset nummer 10 2018

10 mars 2018 12:56 | Media, Musik, Ur dagboken, Varia | Inga kommentarer

I går eftermiddag var det en man från en datorfirma här för att försöka fixa min strejkande dator. Han har varit här tidigare och vi känner honom som en duktig datatekniker, men den här gången gick han bet – fick lov att ta med datorn till deras verkstad. Kanske får jag tillbaka den i lagat skick på tisdag. Annars hoppas jag åtminstone få texterna jag förvarar i den, så att jag kan föra över dem till en ny burk.

Under tiden får jag låna hustruns dator – det är i hennes arbetsrum jag också har lyssnat och löst dagens melodikryss.

Krysset var inte särskilt svårt i dag. Eftersom det är mellofinal i kväll, blev det också i dag många mellobidrag, och eftersom de flesta av dem var från mellon då tävlingen fortfarande handlade om att vaska fram låtar, som kunde tänkas bli schlager, mindes jag också vad låten hette, vem som sjöng och annat sådant.

Dagens kryss började med ett bidrag ur årets melodifestival, ”Det finns en väg” med Jonas Gardell. Den här låten skulle knappast ha vunnit European Song Contest, men nog var den bättre än flertalet tävlande låtar i kvällens final.

Å andra sidan är resultaten i ESC svåra att förutse. ”Det gör ont”, i dag på engelska som ”It Hurts”, med Lena Ph, blev sexa i ESC 2004, detta trots att den mycket lättare än Gardells fastnar i melodiminnet.

Lars Berghagen vann Mellon 1975 med ”Jenny, Jenny”, men trots – somliga säger på grund av – att han sjöng låten på engelska i ESC, gick det inte så bra.

Berghagen är ju en hygglig sångare och låtskrivare i sin genre, men Eva Dahlgren, som i Mellon 1980 sjöng sin ”Jag ger mig inte”, kom bara på sjunde plats – det är inte säkert att just musikalisk förmåga fäller utslaget i den här tävlingen.

Och Amy Diamond, som ju har deltagit flera gånger, floppade 2008 med ”Thank You”, kom på åttonde plats.

Och för att fortsätta på melodifestivaltråden: I mellon 2004 tävlade den från USA till Sundsvall på grund av kärlek avflyttade LaGaylia Frazier med ”It’s In the Stars”, som inte var alldeles lätt att känna igen i Lennart Palms tappning.

Till Anders Eldemans återkommande grepp hör att spela kända låtar men med sång på finska. Alltså spelade han i dag åter Marjatta Leppänen i ”Sellainen mies”, den som, när Lill Lindfors sjöng den 1967, hette ”En sån karl”. Fast här skulle vi minnas början av texten, ”Han går som en karl”-

ABBA-anknutet material förekommer ju ofta i Eldemans kryss. I dag fick vi höra ”The Winner Takes It All” fast instrumentalt (James Last). Så klart är Benny Andersson en av upphovsmännen.

Blues och närbesläktad musik förekommer alltför sällan i Melodikrysset, så i dag vill jag tacka Anders Eldeman för ”Going Down the River” med Doug Seegers.

Och det var väl allt för i dag-

Trettondagsafton i Musikens hus

7 januari 2018 18:02 | Musik, Ur dagboken, Varia | Inga kommentarer

I serien med abonnemangskonserter med Uppsala kammarorkester ingår en mer festbetonad på trettondagsafton. Musiken är mer uppsluppen, i årets fall också med mer inslag av populärmusik, dock fortfarande av klass. Scenbelysning och en del andra detaljer i årets upplaga underströk karaktären av fest.

Min egen musiksmak är ganska varierad, så jag har inget att invända mot den här uppläggningen, och kammarmusikerna, med Nils-Erik Sparf som konsertmästare och Christoffer Nobin som gästdirigent, verkade ha roligt när de fick visa sina talanger på områden andra än de för dem vanliga.

Dessutom medverkade Trio XLennart Simonsson, Per V Johansson och Joakim Ekberg – som jag tidigare har hört till exempel tillsammans med OD. Jag uppskattade främst deras snabba och rytmiska spel i Jerome KernsYou Could’nt Be Cuter”.

Eftersom programmet var uppbyggt kring sångsolisterna – jag återkommer strax till dem – fick kammarorkestern, för kvällen i stort format, främst backa upp dessa, men publiken bjöds också på en del instrumentala ouvertyrer (till exempel till Wolfgang Amadeus MozartsFigaros bröllop”) och även Hans Christian LumbyesChampagnegalopp” och en mycket bra version av ”Mambo” ur Leonard BernsteinsWest Side Story”.

Men kvällen var främst de två kvinnliga sångsolisternas: Elin Rombo, sopran, och Ann Sofie von Otter, mezzosopran, båda utöver att vara smakfullt festklädda mycket skickliga som sångerskor.

Under hela första delen före paus av den här trettonaftonsföreställningen växlade de i verk ur den klassiska repertoaren. De gjorde alltsammans utmärkt, men det tog ändå ända mot slutet före pausen innan jag kom i riktig feststämning. När de båda sångsolisterna tillsammans sjöng den vackra ”Barcarolle” ur ”Hoffmanns äventyr” av Jaques Offenbach, smälte jag. Men redan dess förinnan hade jag börjat mjukna upp, till exempel när Elin Rombo sjöng Giacomo PuccinisChi il bel sogno di Doretta”.

Efter pausen fick konsertkvällen en mer nutida inriktning – första numret var ”Min astrakan” av Benny Andersson och ur ”Kristina från Duvemåla”, som följdes av Léo FerrésElle tourne… la terre”, fast i Lars Forssells svenska version, ”Snurra min jord” – Elin Rombo respektive Anne Sofie von Otter sjöng, och framför allt den senare övertygade mig om att de här klassiskt skolade sångerskorna också kunde sjunga sådant som vi normalt inte kopplar till dem. Och snart övertygade mig också Elin Rombo om att även hon kan, till exempel när hon sjöng ”I Feel Pretty” ur Leonard BernsteinsWest Side Story”. Rombo glänste också i ”Diamonds Are a Girl’s Best Friend”, främst känd genom Marilyn Monroe i ”Gentlemen Prefer Blondes” (1953).

Och sen avslutades konserten med ABBA-klassikern ”Happy New Year, briljant sjungen av båda sångsolisterna.

Som fick så mycket applåder att de kom in igen och sjöng mer, bland annat mer av Benny Andersson: ”Thank You For the Music”.

Och det säger också jag.

Melodikrysset nummer 48 2017

2 december 2017 13:47 | Barnkultur, Film, Media, Musik, Resor, Teater, Ur dagboken, Varia | 2 kommentarer

I går blev det inget skrivet här på bloggen. Sonen, Matti, skjutsade mig och Birgitta till min bror Mikkos begravning i Gävle, och när jag sen kom tillbaka hem, var datorn inte det första jag tänkte på.

Brorsan var, i motsats till mig, ute och dansade till dansband, så av respekt för honom avstår jag från mina vanliga slängar mot dansband, i dagens kryss representerade av Flamingokvintetten och deras ”En våg av längtan”.

Sonen, som skjutsade oss, var under barndomsåren kompis med Mikkos son Joakim: De var samtidigt hos farmor och farfar i Juniskär och hälsade också på hos varann, Matti i Gävle och Jocke i Öregrund, så vid begravningskaffet efter ceremonin i kyrkan erinrade sig de här nu hyggligt unga männen minnen ur det förflutna. Och någon gång under våren kommer Mikko att föras tillbaka till den kyrkogård vid Ljungan där våra föräldrar och vår mellanbror, också med namnet Matti, redan har sin sista vila.

Båda Matti och Jocke är ju i den åldern att de nästan automatiskt, när de fortfarande var små, både har hört historierna om Pippi Långstrump och vet att de skrevs av Astrid Lindgren, också sett filmatiseringarna, där Pippi spelades av Inger Nilsson, som vi i dag hörde sjunga om Sjörövar-Fabbe, farfarsfar.

När vi nu är inne på barnfilm, kan vi ju ta också Walt Disneys ”Lejonkungen” från 1994. Ur den hörde vi i dag ”Circle of Life”, skriven av Elton John och Tim Rice. Det djur Eldeman alltså sökte till krysset var lejon.

Över sen till ”Spelman på taket”, ”Fiddler on the Roof” av Joseph Stein (1964) med musik av Jerry Bock och texter av Sheldon Harnick. Ur den hörde vi i dag ”Om jag hade pengar”, ”If I Were a Rich Man” med Roby Lakatos.

Lasse Tennander har jag många skivor av, har också recenserat flera av dem, även hört honom live. I dag fick vi i krysset höra hans version av John Lennons ”Imagine” (1971), i Tennanders insjungning från 1887 ”Tänk om alla mänskor”.

Så sent som 2009 förekom det fortfarande bra bidrag i Melodifestivalen. Ett exempel spelades i dag: Caroline af Ugglas med ”Snälla, snälla”, som hamnade på andra plats.

Linda Bengtzing däremot har aldrig hört till mina favoriter. Varför Markoolio ställde upp tillsammans med henne och gjorde ”Värsta schlagern” vet jag inte.

Då är Anna Ternheim en vida bättre artist. I dag hörde vi henne i ”Battered Soul” från ”All the Way To Rio”.

Mia Skäringer spelar Eldeman ganska ofta. I dag hörde vi henne i ”Som kärleken är”.

Och mycket kärlek blir det i krysset, i dag till exempel ”Everybody Loves Somebody” med Dean Martin från 1965.

Så även i dagens Evert Taube, även om det den här gången blev en instrumental version av ”Fritiof och Carmencita”.

Fast kärleken har ju ofta sina komplikationer. En vacker och lite vemodig dansk visa om detta förekom i dagens kryss, om vad som kan ske en lørdag aften; här får ni hela visan på dansk:

Det var en lørdag aften

Dansk originaltext: Folkevise
Melodi: Folkemelodi

Det var en lørdag aften,
jeg sad og vented dig,
det var en lørdag aften,
jeg sad og vented dig,
du loved mig at komme vist,
men du kom ej til mig!
du loved mig at komme vist,
men du kom ej til mig!

Jeg lagde mig på sengen
og græd så bitterlig,
jeg lagde mig på sengen
og græd så bitterlig,
og hver en gang, at døren gik,
jeg troede, det var dig,
og hver en gang, at døren gik,
jeg troede, det var dig!

Jeg stod op søndag morgen
og flettede mit hår,
jeg stod op søndag morgen
og flettede mit hår,
så gik jeg mig til kirken hen
og om den kirkegård,
så gik jeg mig til kirken hen
og om den kirkegård.

Men du kom ej til kirke
og ej i kirken ind,
men du kom ej til kirke
og ej i kirken ind,
for du har fået en anden kær
og slaget mig af sind,
for du har fået en anden kær
og slaget mig af sind.

Jeg gik mig hjem så ene
henad den kirkesti,
jeg gik mig hjem så ene
henad den kirkesti,
og hvert et spor, på stien var,
der faldt min tåre i,
og hvert et spor, på stien var,
der faldt min tåre i.

De røde bånd og skønne,
som du engang mig gav,
de røde bånd og skønne,
som du engang mig gav,
dem bærer jeg ret aldrig mer,
jeg stunder mod min grav,
dem bærer jeg ret aldrig mer,
jeg stunder mod min grav.

Hvor kan man plukke roser,
hvor ingen roser gror,
hvor kan man plukke roser,
hvor ingen roser gror?
Hvor kan man finde kærlighed,
hvor kærlighed ej bor,
hvor kan man finde kærlighed,
hvor kærlighed ej bor?

Jeg ville roser plukke,
jeg plukker ingen fler,
jeg ville roser plukke,
jeg plukker ingen fler.
Jeg elsked dig så inderlig,
jeg elsker ingen mer,
jeg elsked dig så inderlig,
jeg elsker ingen mer.

Melodikrysset nummer 40 2017

7 oktober 2017 16:01 | Film, Media, Musik, Politik, Resor, Teater, Ur dagboken, Varia | 8 kommentarer

Jag har fått lov att dra ner på bloggandet under den gångna veckan, faktiskt inte främst för att jag är förkyld. Vi har flyttat in till stan, Uppsala, efter ett drygt halvår i sommarhuset i Öregrund, och jag har ännu inte hunnit packa upp alla väskorna. Samtidigt har vi förberett oss för en ny resa, Birgittas 80-årspresent till mig, en veckolång resa till mitt forna hemland, Estland: Vi ska bland annat vara med på de estniska Socialdemokraternas valvaka och besöka min födelseby Juminda på kusten mot Finska viken.

I går var jag hos min husläkare, som undersökte mig och tog en rad prover som jag ännu inte har svaren från – dessutom ska jag själv till Akademiska för en kompletterande röntgenundersökning. Läkaren kommer att höra av sig efter hemkomsten, men under vistelsen i Tallinn och utflykten till min forna hemby kommer jag linka precis som nu.

Hur som helst, i går kväll var hustrun och jag bjudna på en stor länsmiddag hos landshövdingen i Uppsala län, Göran Enander, och hans sambo, Monika Sarstad. Enander, som själv inte kommer från Uppsala, berättade att han är en av de många som brukar kolla min blogg (som ju för övrigt också innehåller en hel del, skrivet i en annan del av länet, Öregrund). Till bordsdam hade jag Malin Mattsson, som jag inte tidigare har mött, eftersom hon är verksam på annan ort, men vi bekantade oss en smula med varann under kvällen – det visade sig att hon för egen del hade googlat på mitt namn inför den här middagen och då förstås hamnat på min blogg. På min vänstra sida hade jag bordsvärden, Charlotte Skott, ny näringslivschef i Uppsala. Henne kände jag heller inte sen tidigare men hade faktiskt träffat och samtalat med under samlingen tidigare under kvällen, då hon sökte upp och faktiskt pratade ganska länge med min hustru. En intressant iakttagelse från en rad samtal under kvällen: flera personer med värv inom miljöpolitiken i vid mening – här väljer jag att inte nämna namn, jobb eller partitillhörighet – kom fram till Birgitta och tillskrev henne rollen av att ha skapat en ny och radikal miljöpolitik, och jag är faktiskt ganska säker på att det inte handlade om artighetsfraser.

Jag vill också passa på att prisa den goda middagen vi bjöds på:
Ceviche på tonfisk och röding toppad med kalixlöjrom och serverad med avocadoaioli samt örtbulle
Lammrostbiff med marsalasky, svampkåldolme samt rostade rotsaker
Passionsfruktsorbet med chokladsås och torkade höstfrukter

Hustrun och jag, som satt vid skilda bord, drack genomgående alkoholfria alternativ, så också min bordsdam som skulle köra bil hem.

Nå, så småningom, efter kaffe i andra lokaler, tackade vi värdparet och åkte hem.

Och då är det väl dags för Melodikrysset.

Och då kan jag väl börja med de få frågor som jag inte spontant kunde.

Pojkband har aldrig riktigt varit mitt bord, och det brukar få följdverkningar också när medlemmar i sådana, i dag Ronan Keating, gör soloplattor (”As Long As We’re In Love”).

Och någon vän av dansbandsmusik är jag ju inte heller. Fast i dagens fall, Christer Sjögren och Vikingarna, har Anders Eldeman använt samma låt, ”Du försvann som en vind” som ljudillustration en gång tidigare. I dag fick vi höra den på tyska, men inte heller den här gången har jag lyckats komma på vad den här låten kallades när den gjordes på tyska.

Eldeman har ju en viss tendens att gång på gång återkomma till samma grupper och soloartister och varianter av samma sång.

Det mest flagranta exemplet i dag var väl ”My Way”, i dag visserligen i instrumentalversion, men den har ju tidigare spelats med Frank Sinatra i den engelskspråkiga version Paul Anka gjorde 1969) och i franskt original, ”Comme d’habitude”.

ABBA förekommer ju, helt naturligt, ganska ofta i krysset, men i dag hade Eldeman valt att spela en låt som inte hör till deras allra mest kända, ”Does Your Mother Know”.

Norah Jones spelar Eldeman också relativt ofta. Inget ont för den skull sagt om henne och ”Come Away With Me”.

Frågan, som illustrerades med Anders de Wahls deklamation av ”Nyårsklockan” (”Ring klocka, ring”), var väl originell bara om man ser till årstiden för dagens kryss. Och jag tror nog att de flesta förknippar den med Alfred Tennyson. Han skrv sin dikt, ”Ring Out, Wild Bells”, redan 1850, och jag minns den fortfarande med Anders de Wahl i radio. Den svenska tolkningen gjordes 1890 av Edvard Fredin.

Vi gamla stötar minns från forna tiders ångradio Max Hansen och ”Det måste vara underbart” ur ”Vita hästen” av Ralf Benatzky (1887-1951).

Vi lite äldre minns också Zarah Leanders insjungning från 1957 av Paul Linkes ”Berlinerluft”, i Karl Gerhards svenska tolkning kallad ”Sekelskiftets luft”. Samarbetet mellan Zarah Leander och Karl Gerhard väckte på sin tid mycket uppmärksamhet. Leander sjöng under nazi- oh krigsåren mycket i Tyskland och fick därigenom en politisk stämpel, medan Karl Gerhard öppet visade sin avsky för nazismen och hade en del kommunistiska kontakter. Så småningom kom det fram saker som pekade på att Leander i själva verket under sin tid i Tyskland hade haft uppdrag från Sovjetunionen.

Vi minns från forna tiders ångradio också Karl Wehles och Tor Bergströms ”Någonting att äta, någonting att dricka”, något som skulle leda oss till kryssvaret mat. Och inte för att Eldeman frågade efter just det, men den förekom 1932 i en film som hette ”Kärleksexpressen”.

Stephen Spielberg gjorde sin ”ET” 1982, så den är säkert mer bekant för yngre generationer, även om de kanske inte har fäst sig vid just John Williams soundtrack.

Chansen är väl också ganska stor, att många av dagens krysslösare har sett filmen ”De tre musketörerna” från 1993 och där hört Sting, Bryan Adams och Rod Stewart sjunga ”All For Love”.

Kvar att redovisa är då ”The Typewriter”, i dag i en version med Mikael Tornving, om jag uppfattade rätt. Originalet med sitt skrivmaskinsknatter gjordes hur som helst 1950 av Leroy Anderson, och det här originella stycket spelades ofta i radio under 1950-talet.

Själv fick jag min första skrivmaskin under gymnasietiden på just 1950-talet och lärde mig skriva snabbt och med alla fingrarna på Åtvidabergsinstitutet i Sollefteå under min lumpartid på I 21 1958-1959.

Dagar i augusti

24 augusti 2017 23:10 | Mat & dryck, Politik, Resor, Trädgård, Ur dagboken, Varia | Inga kommentarer

Jag har inte haft tid att ägna mig åt bloggen på ett par dar; jag har varit upptagen av ett kärt besvär: att formulera ett inbjudningsbrev till Birgittas 80-årsdag den 20nde september, hitta e-postadresser till hennes närstående och vänner genom livet och sen – i dag – få i väg inbjudan.

Det har redan kommit en anmälan, nästan med vändande post, men jag har också fått meddelanden om att några av e-postadresserna var felaktiga, vilket förstårs har krävt nytt arbete. Sedan har även Anna hört av sig och lovat hjälpa Kerstin i köket – det som serveras kommer från det företag där Kerstin arbetar.

Den här jämna födelsedagen och höga åldern tänker vi fira i lägenheten i Uppsala, men annars bor vi fortfarande kvar i vårt sommarhus i Öregrund. I dag, när vädret har varit nådigt, har Birgitta varit ute i trädgården och arbetat, bland annat på nytt rensat min tämligen nyrestaurerade rabatt i slänten ner mot gatan. Där har hon bland annat hittat åkervinda, som trots att den är vacker är ett nästan outrotligt ogräs – ingen av oss vet, hur den har kommit dit. Är det någon som känner till något effektivt knep att bli av med den? (På annat håll på vår stora tomt har vi använt oss av övertäckning av hela landet, men i den här rabatten finns bland annat gammaldags rosor, som jag inte gärna vill bli av med, bland dem Yorks vita ros.)

Också hit hittar det gäster ibland. En sonson, Anders, till vår gamla vän från Laboremus-tiden, senare också granne på Idrottsgatan, Ingrid Kjellman, överraskade farmor med att i bil köra henne till oss i Öregrund – Ingrid hade faktiskt inte förstått vart de var på väg. Men vi visste att de här två skulle komma, så Birgitta hade gjort sitt bästa – och hon är faktiskt mycket skicklig i köket – för att åstadkomma en god måltid: stekta abborrfiléer med vitvinssås och kantareller – abborrarna fiskade och kantarellerna plockade här i Öregrund av en man som bor alldeles nära oss – och till efterrätt kanelkryddad rabarberpaj av egenodlad rabarber med ett lock av maräng. Fast jag som är diabetiker fick ju då hålla mig till nyplockade körsbär, mycket goda de också.

Det blir mycket att prata om när man äntligen träffas igen – Ingrid bor numera sen länge i Stockholm.

Apropå goda måltider, bjöd hustrun mig nyligen på krogmiddag här i Öregrund. Sånt gör vi sällan numera, inte bara för att pizzerior och andra ställen nere i hamnområdet mest ägnar sig åt massutskänkning och för all del pekuniärt billiga men också i andra avseenden billiga rätter. Så vi lagar hellre maten själva.

Skälet till att vi nu gick ut och åt var att en av landets stjärnkrögare, Melker Andersson, i sommar har öppnat en ny restaurang nere i hamnen, på Strandgatan 30 i den byggnad som tidigare inrymde vad jag skulle kalla en bok- och skrotbod. Nu har den gamla inredningen rivits ut och ersatts av en serveringsdisk samt udda bord och stolar – inredningskonceptet är inte lyx och elegans, och det finns också några bord och stolar utomhus, både upp mot Strandgatan och på sjösidan. Men trots att gästerna redan tidigt på kvällen var relativt många, lyckades vi till slut, eftersom regnet hängde i luften, hitta ett ledigt bord inomhus. Det går nämligen inte att telefonboka bord på det här stället.

Det heter, med utmanande svensk stavning, Bojabäs, av vilket (franska bouillabaisse) man kan ana att det här är en fiskkrog. Rätterna anpassas efter det man för dagen kan få tag på lokalt av havets frukter. Vi valde dock inte bouillabaisse utan smörstekt abborre, till vilken vi drack alkoholfri öl. Det tog sin lilla tid – matlagningen sker från grunden bakom serveringsdisken – men det var väl värt att vänta; smaken var mycket god. En miss gjorde personalen i köket dock: Vi fick det här utan de i menyn utlovade kantarellerna. Vi såg en låda fräscha kantareller i köksavdelningen, så det var nog bara en miss på grund av stress.

Men det var gott ändå. Hit kommer vi nog att återvända, om krogen får ett fortsatt liv här i Öregrund.

« Föregående sidaNästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^