Sommar i P1 med Arne Ljungqvist

10 juli 2018 0:54 | Media, Musik, Ur dagboken, Varia | 2 kommentarer

När jag läste att dagens Sommar-pratare, Arne Ljungqvist, har sin bakgrund i idrottsvärlden – blev jag orolig. En mängd sommarpratare under tidigare år med bakgrund inom idrotten har varit insnöade på att prata om sina erfarenheter och prestationer, och eftersom jag själv inte är ett skvatt intresserad av sådana, inte ens någonsin brukar kasta ens ett öga på sportsidorna i de tre morgontidningar vi prenumererar på. När det gäller kvällstidningarna, ser jag det som en fördel att man kan lyfta ur sportbilagorna och kasta dem i närmsta papperskorg.

Nu visade det sig dock att dagens sommarpratare, alltså Arne Ljungqvist, som bland annat har varit ledare för Svenska friidrottsförbundet och arbetat för IOK, trots lite för många årtal och detaljer var nästan obrutet intressant att lyssna på. Men idrottsälskarna måste förstås, också de, få sitt.

Många idrottsutövare och andra aktivister på området, till exempel i USA, Sovjetunionen, forna Östtyskland, Österrike, ja även Sverige – till och med jag känner till fallen Ricky Bruch och Linda Haglund – har försvarat användningen av anabola stereoider. Och lättare att lösa de här missbruksproblemen i sportvärlden har det ju inte blivit i en tid då människor, inte bara idrottare, byter kön.

Det här missbruket och fusket har alltså aktivt försvarats av stora delar av idrottsvärlden med argumentet att alla andra ju också gör så här. Och de många idrottare som själva har dopat sig, även när man i land efter land införde förbud eller åtminstone restriktioner mot anabola stereoider. Men det senare hindrade inte framträdande företrädare för de fuskande länderna att ge falska bilder både av sin egen inställning och av praxis. En av hycklarna, i hans fall i samband med OS i Sotji, var Vladimir Putin, vilket inte förvånar mig det minsta. Men sen har ju många av de ryska medaljörerna ändå avslöjats och blivit av med sina medaljer.

Och förtjänsten av att så mycket har avslöjats och av att dopingen inte längre är så accepterad är alltså till mycket stor del en persons, Arne Ljungqvists.

Ljungqvist kan, trots eller möjligen på grund av sin ålder, även när det gäller musiken göra ett mycket hörvärt sommarprogram. Han lyckas till och med med att i själva programmet väva in upplysningar om vad det är han spelar, eftersom låtvalet är styrt av det han berättar.

Bland de låtar han spelar finns riktiga pärlor, sådana som John Denver med ”Annies Song” och ”Can Anyone Explain” med Ella Fitzgerald och Louis Armstrong,ja även hans barnbarn Evaveronica med ”Things I Never Do”.

Men låtlistan omfattar också andra artister, värda att nämna, till exempel Barbro Hörberg, Ted Gärdestad, Lionel Ritchie.

Och sist vill jag nämna att Ljungqvist avslutade sitt sommarprogram med en Evert Taube-klassiker, ”Vals i Furusund”, i dag i Sven-Bertil Taubes tappning – Arne Ljungqvist har sommarställe i Furusund.

Så gjorde också min hustru, Birgitta Dahl, när hon 1997 gjorde ”Sommar”. Fast den gången knöt hon Taubes text till Öregrund där vi fortfarande har vårt sommarviste:

Jag minns en stund i Furusund när skymningen föll på.
Vi kom på kryss från Öregrund i Ålandshavet blå
.”

Sommar i P1 med Jesper Waldersten

8 juli 2018 2:26 | Konst & museum, Media, Musik, Ur dagboken, Varia | Inga kommentarer

Trots att vi har prenumeration på Dagens Nyheter, har jag inte den vägen lärt mig känna igen Jesper Walderstens bilder. Första gången jag blev medveten om hans stil var när jaAstrid Lindgrens ”Bröderna Lejonhjärta”, men egentligen förstår jag inte, varför Ilon Wiklands klassiska illustrationer – målgruppen är främst barn i åldrarna 6-9 år – måste ersättas av något så modernistiskt, illustrationer som yngre läsare inte kommer att förstå.

För egen del är jag bland annat före detta kulturpolitiker och har verkligen inget mot konstnärer av Walderstens typ. Men att man är en skicklig och intressant konstnär betyder inte automtiskt att man kan göra radioprogram av ”Sommar”s typ. Jag har lyssnat på ”Sommar” sen programmets begynnelse, och jag vill påminna även redaktionen om att ambitionen var att göra ett program, ”lättlyssnat för er på badstranden, i hängmattan och på vägarna”. Sveriges Radio får gärna göra och sända hur smala program som helst, men det betyder ju inte att ”Sommar” som målgrupp ska ha den publik dagens program var riktat till, sådana som till exempel jag själv.

Jag har lyssnat på ”Sommar” ända sen starten och under de senare åren också skrivit – jag är gammal journalist – recensioner, som har hamnat högt upp på Google, men ”Sommar” är väl främst tänkt, var det åtminstone i början, för ett brett skikt av vanliga radiolyssnare – även de måste ju få program de frivilligt lyssnar på.

När jag skriver om sommarprogrammen anstränger jag mig att ge en förhoppningsvis rättvis bild av innehållet, även om jag också redovisar mina egna invändningar. Men för första gången klarar jag inte att prestera något sådant. Inte för att jag inte begriper Jesper Waldersten – jag har för egen del också utbyte av det han säger. Men för att det han säger består av myriader av abstraktioner i skilda ämnen. Visserligen innehåller dagens ”Sommar” en del aforistiska utsagor av typen ”90 procent av konstverket är övning, 10 procent resultat”, men det räcker inte att bryta ny mark – man måste också placera utsagor av den här typen i ett sammanhang.

Eftersom jag för egen del lyssnar på musik av ganska olika slag – allt från klassisk musik, visor och jazz till schlager, pop och annan populärmusik – gillar jag egentligen inte att det sommarpratarna oftast väljer att bara spela det de själva är insnöade på.

Så jag gillade att det fanns en viss spridning i Jesper Walderstens musikval: Luiz Bonfa, Ane Brun (jag har hört henne live och har skivor med henne), Bryan Ferry, Pink Floyd och Hans Alfredson och Tage Danielsson med ”KDSare Malte Lindeman” – jag har faktiskt en hel box med deras Lindeman-nummer.

Men det fanns mycket mer som spelades som jag inte kände till och gärna hade fått presenterat för mig i anslutning till att låtarna spelades. Och naturligtvis väcks min nyfikenhet av att Olafur Arnalds, av namnet att döma en islänning, förekommer två gånger.

Sommar i P1 med Katarina Wennstam

7 juli 2018 1:39 | Media, Musik, Politik, Ur dagboken, Varia | 1 kommentar

Jag har alltid sympatiserat med Katarina Wennstam i hennes kritik av mäns sexuella våld mot kvinnor. Jag kom själv tidigt att engagera mig för jämställdhet, kom också att i Socialdemokraternas och LOs jämlikhetsgrupp, som leddes av Alva Myrdal, i boken ”Jämlikhet” från 1969 skriva kapitlet om jämställdhet mellan män och kvinnor.

Vad vi, den tidens unga radikaler, försummade var att se och skriva om mäns sexuella våld mot kvinnor, vilket inte betyder att jag själv skulle ha accepterat ett sådant beteende. Så jag tyckte att radiojournalisten Katarina Wennstam gjorde en mycket berömvärd insats, när hon skrev och publicerade sin bok i ämnet. Hon möttes dessutom av ett för mig förbluffande motstånd, förstås av en mängd män, som bildade front mot henne. Och nu senast har #metoo och den så kallade kulturprofilens sexuella övergrepp mot kvinnor bekräftat, att den här kampen ännu inte slutgiltigt är vunnen.

För den som i årtionden har följt och deltagit i debatten om hur kvinnor har pressats till underordning innehöll huvuddelen av Katarina Wennstam”Sommar” inte något nytt. Synd bara att det budskap hon framförde tydligen måste upprepas, men programmet hade ju inte adress till människor med mina åsikter.

Att också tjejer/kvinnor med gillande tänker på sex gör dem varken till horor eller berättigar killar/män till att bete sig som svin, till och med använda psykiskt eller fysiskt våld. Till Katarina Wennstrands iakttagelser, värda att citera, hör också att det man förr hittade som klotter på offentliga toaletter numera skrivs med hjälp av datorer och publiceras på internet – världen har inte i alla avseenden utvecklats till det bättre. Och det finns en tystnadskultur, blottlagd bland annat genom kampanjen ”Tystnad – tagning”.

Slutligen: Det var bra att Wennstrand också vidgade sitt Sommar-perspektiv till det mer privata, till exempel barndomen.

Hennes ”Sommar” innehåller många artister och låtar som också jag känner till eller har i min egen stora skivsamling.

I den senare hittar man bland annat Giacomo Puccini (”La Boheme”), Monica Zetterlund (”Donna Juanita”), Etta James och First Aid Kit.

Och det är klart att jag också har hört Tom Jones och Adèle – hur skulle jag klara Melodikrysset utan att känna till Adèle?

Men det är klart att Wennstam också spelade låtar, som av olika anledningar tidigare inte har nått just mina öron. Alltså fortsätter jag att banna redaktionen för ”Sommar” för dess programmatiska hållning att inte få sommarprataren att kort säga, vad vederbörande spelade.

Sommar i P1 med Leopoldo Méndez

6 juli 2018 0:08 | Media, Musik, Politik, Ur dagboken, Varia | Inga kommentarer

Det nästan enda jag vet om Leopoldo Méndez är att han med viss framgång tävlade i Melodifestivalen 2002 med ”Adrenaline”.

Om honom själv vet jag inte särskilt mycket, men han är född 1975 och kom hit 1986 från Chile. Kuppen i Chile ägde rum 1973 och omsvängningen kom 1990, så pappans oväntade sonderingsresa till Sverige kan i och för sig ha haft diktaturen som bakgrund men hade också omsorgen om familjen som bakgrund. I sitt ”Sommar” i dag berättade Méndez om farbrödernas kriminalitet och drogmissbruk.

Men Méndez’ berättelse i ”Sommar” om sitt liv var inte helt lätt att följa, vilket faktiskt som bakgrund kan ha hans eget fullkomligt vettlösa bruk av alkohol. Till det senare bidrog säkert det han berättade om en faster hemma i Chile: Hon blev mördad med slag mot bakhuvudet med ett järnrör, och Leopoldo sörjde henne fullkomligt gränslöst och dövade sig med sprit, vilket bland annat ledde till skilsmässa. Men när han tävlade i Melodifestivalen, hade han efter behandling lyckats bli kvitt sitt beroende och har därefter, vad jag förstår, hållit sig till en drogfri livsföring.

Han berättade också en del annat i sitt sommarprogram, till exempel om de svenska bussarna som kom i utsatt tid till hållplatsen och att man måste ta av skorna när man gick in.

Till slut fick den här familjen uppehållstillstånd i Sverige.

Men Méndez’ berättelse i ”Sommar” innehöll också märkliga sidosprång, som till exempel historien om hur han 2011 kandiderade till posten som borgmästare i Valparaiso och kom trea.

Méndez’val av låtar i programmet rymmer hela tre egna.

Av dem han i övrigt spelar känner jag egentligen bara till The Doors, Pink Floyd och Frank Sinatra (”Fly Me To the Moon”).

Sinatra känns verkligen som en mycket udda figur i Méndez’ låtlista. Ska jag vara ärlig innehåller den senare nästan ingen musik jag någonsin har lyssnat på. Det är inte menat som något omdöme, men nog hade det i dag hjälpt åtminstone mig, om han hade nämnt artisterna och deras sångnummer.

Sommar i P1 med Anna Throne-Holst

5 juli 2018 1:10 | Media, Musik, Politik, Ur dagboken, Varia | 2 kommentarer

Dagens Sommar-värd, Anna Throne-Holst, talar en utmärkt svenska, trots att hon mycket länge har varit verksam i USA, har en amerikans mor och en far, född i Norge, förre direktören för Marabou Johan Throne-Holst.

I sitt ”Sommar” nämner dottern, att pappan hörde hemma i socialliberala Venstre. Om dottern vet vi att hon har arbetat mycket aktivt, även kandiderat, för de amerikanska Demokraterna, men vad det exakt betyder i form av placering på den svenska höger-vänsterskalan är inte alldeles solklart. (Fast i dag har vi ju samma problem när det gäller positioneringen av en rad socialdemokratiska politiker i *Sverige.)

Hur som helst nämner hon med respekt och uppskattning den politik på det sociala området som har förts i Sverige och har själv under sin tid som demokratisk lokalpolitiker lyckats genomföra reformer, som vänstersinnade svenskar finner progressiva. Hon nämner med uppskattning Jan Eliasson, säkert främst för hans arbete i FN, men på hemmaplan var han ju också en rakryggad socialdemokratisk politiker. Hon nämner också med respekt Bernie Sanders.

Hon är uppenbart liksom jag själv mycket engagerad i jämställdhetsfrågor, men det är ju många liberaler också på sitt sätt. Hon är även internationellt engagerad – har arbetat för FN i Kongo.

Det som får mig att känna politisk sympati för henne är egentligen mest en rent privat handling. Hon har tre biologiska barn, men under en tid då hon arbetade med ett skolprojekt, Playground School i New York, tog hon hand om en afroamerikansk tjej, Karess, med en besvärlig familjebakgrund, och när den här tjejen också skulle placeras på en vårdinstitution, adopterade hon helt sonika flickan.

Själv kandiderade hon i förra amerikanska kongressvalet, kampanjade också för Hilary Clinton. Till Clintons och de demokratiska kampanjarbetarnas stora chock vann i stället Donald Trump. Inte heller hon själv blev förresten vald till den post hon kandiderade för.

Och Anna Throne-Holst råkade ut för att bli beskylld för att själv ha legat med Donald Trump, kanske för att hon är frånskild från sin förutvarande man.

Men det fanns också de som såg hennes goda sidor och kapacitet, och hon fick snabbt ett erbjudande om att bli VD för Svensk-amerikanska handelskammaren i New York. I den nya rollen tycks hon aktivt försvara den svenska modellen, även, och då i polemik mot företrädare för näringslivet, dess politiska innehåll.

Hennes musikval i ”Sommar” är i vissa avseenden svenskt men hon spelar också låtar från länder där hon har varit under delar av sitt liv.

Alltså får vi höra Mando Diao i ”Strövtåg i hembygden” och TaubesÄnglamark med Lisa Nilsson.

Den låt vi känner som ”Gröna små äpplen” får vi höra i en engelskspråkig version, ”Little Green Apples”.

Men hon börjar med George Harrison och ”My Sweet Lord”, på vilken följer ”La vie en rose” med Édith Piaf – hon gick själv i Franska skolan och lärde sig bra franska. Och bland dem hon spelar finns till exempel Barry White, Diana Ross plus en rad artister som många radiolyssnare nog grubblade över vilka de var.

Sommar i P1 med Kent Wisti

4 juli 2018 0:28 | Konst & museum, Media, Musik, Politik, Ur dagboken, Varia | Inga kommentarer

Jag gillar de samhällskommenterande teckningar Kent Wisti tidigare publicerade i Aftonbladet, numera gör för Dagens Nyheter.

Teckningarna har hela tiden vittnat om att han är konstnärligt bildad; däremot tog det lång tid innan jag fick klart för mig att han också är präst. Men även om jag själv inte har någon religiös tro, reagerade jag inte alls negativt, när han i dagens ”Sommar” kom in på det religiösa spåret – hans sommarprogram skulle, sa han själv, handla om kärlek, död, brännvin och Jesus, och inte i något av dessa fall hade han dogmatiska åsikter.

För hans del var den första förälskelsen den till en skolfröken.

Han berättade också om en vän som bara hann bli 37 år gammal.

Han berättar om sina egna rötter i det svenskspråkiga Österbotten i Finland, där morfars farmor övergavs av fadern till det barn hon väntade men bildade par med en finne, vars efternamn han själv bär. Till den här mytologiska miljön i vårt grannland åker han själv varje sommar.

Sin tro beskriver han som hopp och längtan, livet som en balansakt mellan kärleken och döden. Och en del av det han säger, som att det inte är gott för människan att vara ensam, kan ju också vi icke-troende instämma i.

Det intressanta med hans tro är att den är självförvärvad – hans far var inte troende, däremot – vilket också är intressant – socialdemokrat. Han verkade själv dela pappans slutsats, att alla fick det bättre under Tage Erlanders tid.

Den här prästen, alltså Wisti, chockerade vidare säkert många traditionella kristna genom att i sitt sommarprogram både svära och säga ord med anknytning till sex.

Kent Wistis val av skivor vittnade om ett ganska avancerat förhållande till populärmusik.

Han öppnade med att spela Leonard CohensTa min vals”, tolkad av Ebba Forsberg, och sen följde, för att nämna några av de svenska artisterna, Bo Sundström
, Lars Winnerbäck, Stefan Sundström, Jan Hammarlund (som jag har gjort musikprogram tillsammans med) och Ulf Lundell.

Men han spelade också musik som jag aldrig hade hört och gärna hade velat ha en presentation av när jag fortfarande hade den i minnet.

Sommar i P1 med David Eberhard

3 juli 2018 1:27 | Media, Musik, Politik, Ur dagboken, Varia | Inga kommentarer

Jag förstår över huvud taget inte varför psykiatern David Eberhard fick göra måndagens ”Sommar” i P1.

Det kan till att börja med inte ha att göra med hans personliga historia. Känner ni till exempel förtroende för en psykiater som på sin meritlista har äktenskap med fyra olika kvinnor och med dem har fått, om jag räknade rätt, sammanlagt nio barn. Och fick vi egentligen veta just någonting om de här kvinnorna och de barn han som är deras far sa sig älska?

Jag har ganska lätt för att acceptera människor som har åsikter som avviker från mina egna, men Eberhard luftade åsikter och en människosyn, som jag fann rent stötande. Välfärdsstaten har inte längre någon funktion i dagens samhälle – vi behöver inte längre trygghetssystemen. Fast överläkaren har väl kanske inte så mycket kontakt med de allt fler utsatta i dagens samhälle. Och han leds av övertygelsen att vi måste kämpa för vår överlevnad. Själv har han det vad jag förstår ganska hyggligt ställt.

Pengar har han också tjänat på böcker om ”trygghetsnarkomaner” och till exempel lättkränkta.

För min del skulle jag rekommendera den här mannen något slags bred terapeutisk behandling, till exempel möten med samhällets allt fler obemedlade.

Min reaktion på hans sommarprat färgade möjligen av sig också på min förmåga att ta till mig den musik han spelade.

Visst känner även jag till Mott the Hoople, Peter Gabriel, Avicii, The Ark, Eminem, Led Zeppelin, Robbie Williams och Magnus Carlsson, men i dag fick deras musik mig bara att tänka på David Eberhart dansande med alla sina damer.

Sommar i P1 med Anna Serner

29 juni 2018 23:00 | Varia | Inga kommentarer

Också jag har, som så ofta, en del synpunkter på Anna SernersSommar i P1”.

Men trots att hon i sin nuvarande roll som VD för Svenska filminstitutet i andra europeiska länder har mött stark uppbackning för sin strävan att ge berättigad synlighet åt kvinnliga filmskapare, har många här hemma hackat på henne och ifrågasatt hennes ställningstaganden och kompetens.

Naturligtvis kan ett och annat som hon har sagt kunnat misstolkas, men hon har både angett en önskvärd riktning för utvecklingen av svensk film och lyckats bidra till att föra kvinnliga regissörer och deras verk till tätpositioner i filmgenren. Men SFI styr ju inte innehållet i filmerna, så kanske är det män i branschen som känner sig hotade, som försöker svärta ner henne, och säkert är det här också en kamp om att bibehålla männens ekonomiska favörer och lyfta kvinnornas i filmbranschen. Och här blir hon konkret och frispråkig: Själv fick hon 40.000 i månaden för jobbet som chef för Filminstitutet, medan hennes manlige företrädare fick 100.000. Han fick dessutom särskild ekonomisk ersättning för att sätta in henne i jobbet.

Många män i branschen känner sig också hotade av kvinnoaktioner som ”Tystnad tagning” och den mer allmänna #MeToo. Att den senare i vissa enskilda fall har gått för långt, ändrar inte dess allmänna berättigande och betydelse.

Märk att Anna Serner i sitt sommarprogram inte alls försökte heroisera sig själv. Hon berättade om barndoms- och ungdomsupplevelser som kom att bidra till att hon bär på trauman som det är svårt att bli kvitt. Bland det hon nämnde fanns när hon som treåring lyckades stänga in sig själv ensam i ett tomt rum. Ett trauma, som heller inte terapi bestående lyckades förtränga, var faderns självmord. Och eftersom hon har varit med om annat liknande, lovade hon sin dotter dyrt och heligt att aldrig, vad som än händer, själv göra något liknande. Detta trots att hon ibland får leva med en katastrofal ångest.

När det gäller den musik hon spelade, fick lyssnarna inte heller i det här fallet någon som helst antydan om varför hon spelade det hon spelade och hur det hon spelade eventuellt hade något samband med det hon talade om.

Hon öppnade med Aretha Franklin och ”Think”, och om jag håller mig till sådant jag vet något om, vill jag nämna Seinabo Sey, den rockiga ”It’s Raining Men” med The Weather Girls, Rihanna (med ”Russian Roulette”), Nina Simone (som tillsammans med Jimmy Bond gjorde ”Little Girl Blue”), Maxida Märak och så ett stycke med Antonio Vivaldi bland upphovsmännen.

Men två musikinslag vill jag särskilt lyfta fram. Dels Oh Laura, trots namnet en svensk grupp, med ”Release Me”. Dels ”The Rose” med Bette Midler – jag har sen gammalt en hyggligt stor Bette Midler-kollektion.

Sommar i P1 med Kaj Linna

26 juni 2018 0:06 | Varia | Inga kommentarer

Mordet 2004 i Kalamark i närheten av Piteå och den gripnes efternamn fick mig att tro att Kaj Linna var norrbottning, men den här mannen visar sig, när jag nu har läst om honom, vara född i Danmark 1962 och uppvuxen i Gislaved. Ursprungligen hade Linna ett helfinskt namn – förnamnet var Juhani.

Det var hans värv bland annat som kassaskåpsförsäljare som hade fört honom till Norrbotten, där det ju också normalt bor många finnar.

Han var väl inte i alla avseenden ett dygdemönster och blev, fast på ganska lösa grunder, gripen, åtalad och livstidsdömd för kalamarksmordet.

I sitt sommarprogram i dag berättade han, att han länge – alltför länge – var övertygad om att han skulle släppas fri, och till det obehagliga i hans berättelse hör att rättsväsendet så unisont gick in för att fälla honom och sen vägrade honom inte bara möjlighet att delta i föräldrarnas begravning utan framför allt ny prövning.

Först 2016 beviljades han resning och släpptes 2017 fri i avvaktan på Hovrättens dom. Den 11 juni kom utslaget: Han blev frikänd. Och fick 18 miljoner kronor i skadestånd – han hade ju varit felaktigt frihetsberövad rekordlänge.

Sitt ”Sommar” använde Linna till nästan 100 procent åt att rekapitulera vad som hände honom: bland annat hur han lyckades smula sönder den argumentation rättsväsendet hade byggt upp bland annat genom att förlita sig på ett uppenbarligen falskt vittnesmål. Lite för långt och detaljerat blev det här nog, men jag förstår hans ambition att redovisa alla relevanta omständigheter.

Och nu bor han på en av de mindre Kanarieöarna tillsammans med sin hustru, som han mötte som spansklärare under en del av fängelsetiden. För att klara även framtiden håller de på att bygga upp ett hotell.

Undra på att en av de första låtarna han spelar i programmet är ”Here Comes the Sun” med The Beatles.

Linna visade sig vara en betydligt mer intellektuell person, både språkligt och i sitt musikval, än vad jag hade föreställt mig, hade uppenbart också under vistelsen på Kanarieöarna lärt sig mycket mer spanska – han avslutade till exempel musikdelen med att spela ”Guantanamera” med en spanskspråkig grupp. Och så spelade han David Bowie och ganska mycket annan rockmusik.

81-årsdagen

20 juni 2018 21:31 | Varia | 16 kommentarer

I går, den 19 juni, var det min 81-årsdag. Av de ursprungligen fem medlemmarna i den estniska flyktingfamilj jag kommer från är fyra – pappa, mamma och två yngre bröder – döda, och vid ett besök nyligen i min skol- och ungdomstids Juniskär med omnejd fick jag möjlighet att besöka Mjösunds kyrkogård i Njurunda och plantera vita bondrosor och liljekonvaljer på familjegraven.

Själv vill jag inte hamna i just den graven – jag vill, när det blir min tur, dela grav med min livsledsagare Birgitta, och vi kommer att hamna på en kyrkogård i Uppsala, där vi är nåbara för barn och barnbarn.

När det blir, vet vi förstås inte, men jag känner ju hur kroppen och olika delar av dess funktioner – syn, hörsel, balanssinne och så vidare – drabbas i takt med den stigande åldern. Min husläkare har remitterat mig till olika specialister för ett slags generalbesiktning, och med dagens post kom ett besked från min hjärtläkare, Johan Lugnegård på hjärtmottagningen på Akademiska:

”Hej Enn!

Jag har nu tittat igenom dina senaste undersökningar tillsammans med övriga kollegor. Klaffen mellan vänster kammare och stora kroppspulsådern, aortaklaffen, är förträngd men inte uttalat och vi bedömer inte att man ska göra någon form av ingrepp då det skulle medföra en mycket hög risk med tanke på dina övriga sjukdomar.

Jag fortsätter att kalla dig årligen men du får höra av dig vid behov per telefon.”

Det här är ju ändå ett efter omständigheterna positivt besked, men eftersom jag har många krämpor, vet man ju ändå inte, när kroppen lägger av för gott.

* * *

Men för att gå över till något roligare: Hustrun uppvaktade mig på sängen med anledning av födelsedagen, kom in i sovrummet med pioner från trädgården plus födelsedagspresenter.

Jag fick bland annat en ny Marimekko-skjorta – årets variant har breda ljusgröna ränder och smala vita – och löfte om en bättre middag på Melker Anderssons krog Bojabäs nere i hamnen.

Sen fick jag Jan Lundgrens CD ”The Ystad Concert – A Tribute to Jan Johansson” och två DVD, dels Aku Louhimies‘ nya version av Väinö LinnasOkänd soldat”, dels boxen ”Svenska musiklegender på film”. Med de senare avses Jussi Björling, Zarah Leander, Evert Taube och Alice Babs.

Men det mesta var böcker, gradvis inköpta via Böckernas klubb, som Birgitta är medlem i.

Eftersom jag trots min höga ålder fortsätter att läsa barn- och ungdomsböcker, fanns det en mycket stor andel sådana bland presenterna, till exempel den till senaste julen utgivna ”Räven och Tomten” av Astrid Lindgren, illustrerad av suveräna Eva Eriksson. Jag fick också Modernistas nyutgåva av Maria Gripes, av maken Harald Gripe illustrerade trilogi om Hugo och Josefin. Intressant ska det också bli att få ta del av Lev TolstojsFabler och andra berättelser”. Och så har jag fått Barbro Lindgrens (text) och Anna Höglunds (bild) djärva nytolkning av ShakespearesHamlet”, ”Titta Hamlet”, avsedd för barn i pekboksåldern.

Som brygga över till vuxenboksvärlden kan jag nämna Bengt af KlintbergsPåskharen”, folklore om årets dagar, månens fläckar och nedpålade döda.

En enda ny skönlitterär bok för vuxna blev det den här gången: ”Främlingen” av Stefan Hertmans. Den utspelar sig under korsfarartiden, och i historiens centrum finns kärleken mellan en normandisk kvinna och en jude.

Och då passar det väl bra med en bok också med den nya samlade översättningen av ”Dödahavsrullarna”.

Birgitta vet att jag är starkt intresserad av Ingmar Bergman och hans filmer – läs gärna mina bergmanrecensioner under Kulturspegeln, Film – och har därför gett mig en bok, som vidgar bilden av honom, Jan HolmbergsFörfattaren Ingmar Bergman”.

Hon vet också att jag är starkt intresserad av de nordiska grannländerna och deras historia, till exempel det blodiga inbördeskriget mellan vita och röda i vårt östra grannland. Så bland böckerna jag fick av henne fanns Tobias Berglunds och Niclas Sennertegs tegelsten ”Finska inbördeskriget”.

Det här blev kanske mer detaljerat än det borde vara, men texten säger faktiskt ganska mycket om både mina och om Birgittas intressen i livet.

När jag sen kom ut i köket, fanns där framdukad en av Birgitta egenhändigt skapad smörgåstårta och en bukett med rosor i två färger.

* * *

Efter frukost började jag ganska snart klä mig propert, eftersom vi av landshövdingen var bjudna på tidig middag för årets hedersupplänning – Birgitta är själv en sådan, och jag bjuds med i egenskap av hennes make.

Jag höll på och krånglade med de motsträviga manschettknapparna, finska i blå och svart emalj, när sonen, Matti och hans båda småflickor, Ella och Sofia, tågade in med var sin fin pelargon att överlämna till pappa/farfar. Lilla Sofia har varit förkyld, och Matti hade ringt Birgitta och sagt, att de inte kunde komma (de skulle egentligen ha kommit dan före den egentliga födelsedagen), men läget hade uppenbarligen ändrats till det bättre. Jag visste också att Kerstin, dottern, inte kunde komma, eftersom hon den här veckan jobbar natt.

Men här var alltså Matti med de yngsta barnbarnen, och Matti tog en bild av mig, klädd i mörk kostym och med slips i de estniska flaggfärgerna blått, svart och vitt, och Birgitta klädd i den Marimekko-klänning hon bar på morgonen – senare, före avfärden till Uppsala, bytte hon till en annan klänning. Och så ställde sig småflickorna tillsammans med farfar och farmor bredvid mitt stenparti, det som Birgitta inför födelsedagen har rensat och planterat nya växter i, och Matti fotograferade oss.
IMG_1210

Eftersom jag och Birgitta skulle på landshövdingemiddag i Uppsala, blev det här ett kort besök, alltför kort, men barnen hann ränna runt i vår kuperade och spännande trädgård, och Ella sa tydligt, att hon egentligen skulle ha velat stanna kvar längre.

* * *

Men farmor och farfar skulle alltså till hedersupplänningsmiddagen på Uppsala slott.

Till årets hedersupplänning hade utsetts Mariet Ghadimi, själv född i Iran men egentligen armenier, dock sedan länge bosatt i invandrartäta Gottsunda i Uppsala. Hon har gjort en strong insats mot hedersrelaterat våld, bland annat genom att grunda organisationen Tjejers rätt i samhället.

Vi hälsades välkomna av landshövding Göran Enander och hans hustru, Monika Sarstad, men jag tänker här inte räkna upp alla gästerna. Jag hade som bordsdam Pernilla Svärdson, maka till fjolårets pristagare, Pär Svärdson från Apotea. Vid bordsändan bredvid mig satt Anders Olof Franzén, gift med den tidigare pristagaren Ulrika Knutsson. Ett snäpp åt höger satt den TV-kände Knut Knutson. Min hustru hade Hans Dalborg till bordet. Bland dem som jag känner sedan länge fanns också Hans och Karin Alsén – jag känner Hans allt sedan hans tid som partiombudsman, men han har bland mycket annat också varit landshövding i Uppsala – Stig Strömholm och OD-dirigenten Cecilia Rydinger Alin.

Vi bjöds på en god och vällagad middag: stekt sparris med parmesanströssel och ruccola, hjortentrecôte från Klippingeberg med rödvinssås, färskpotatis och sallad, osttallrik från Skogsbackens mejeri samt hemkokt marmelad, pannacotta med jordgubbar och sist kaffe.

Det serverades förstås vin och cognac, men det var inte bara jag och hustrun som genomgående valde alkoholfria alternativ.

« Föregående sidaNästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^