Sommar i P1 med Kent Wisti

4 juli 2018 0:28 | Konst & museum, Media, Musik, Politik, Ur dagboken, Varia | Inga kommentarer

Jag gillar de samhällskommenterande teckningar Kent Wisti tidigare publicerade i Aftonbladet, numera gör för Dagens Nyheter.

Teckningarna har hela tiden vittnat om att han är konstnärligt bildad; däremot tog det lång tid innan jag fick klart för mig att han också är präst. Men även om jag själv inte har någon religiös tro, reagerade jag inte alls negativt, när han i dagens ”Sommar” kom in på det religiösa spåret – hans sommarprogram skulle, sa han själv, handla om kärlek, död, brännvin och Jesus, och inte i något av dessa fall hade han dogmatiska åsikter.

För hans del var den första förälskelsen den till en skolfröken.

Han berättade också om en vän som bara hann bli 37 år gammal.

Han berättar om sina egna rötter i det svenskspråkiga Österbotten i Finland, där morfars farmor övergavs av fadern till det barn hon väntade men bildade par med en finne, vars efternamn han själv bär. Till den här mytologiska miljön i vårt grannland åker han själv varje sommar.

Sin tro beskriver han som hopp och längtan, livet som en balansakt mellan kärleken och döden. Och en del av det han säger, som att det inte är gott för människan att vara ensam, kan ju också vi icke-troende instämma i.

Det intressanta med hans tro är att den är självförvärvad – hans far var inte troende, däremot – vilket också är intressant – socialdemokrat. Han verkade själv dela pappans slutsats, att alla fick det bättre under Tage Erlanders tid.

Den här prästen, alltså Wisti, chockerade vidare säkert många traditionella kristna genom att i sitt sommarprogram både svära och säga ord med anknytning till sex.

Kent Wistis val av skivor vittnade om ett ganska avancerat förhållande till populärmusik.

Han öppnade med att spela Leonard CohensTa min vals”, tolkad av Ebba Forsberg, och sen följde, för att nämna några av de svenska artisterna, Bo Sundström
, Lars Winnerbäck, Stefan Sundström, Jan Hammarlund (som jag har gjort musikprogram tillsammans med) och Ulf Lundell.

Men han spelade också musik som jag aldrig hade hört och gärna hade velat ha en presentation av när jag fortfarande hade den i minnet.

Sommar i P1 med David Eberhard

3 juli 2018 1:27 | Media, Musik, Politik, Ur dagboken, Varia | Inga kommentarer

Jag förstår över huvud taget inte varför psykiatern David Eberhard fick göra måndagens ”Sommar” i P1.

Det kan till att börja med inte ha att göra med hans personliga historia. Känner ni till exempel förtroende för en psykiater som på sin meritlista har äktenskap med fyra olika kvinnor och med dem har fått, om jag räknade rätt, sammanlagt nio barn. Och fick vi egentligen veta just någonting om de här kvinnorna och de barn han som är deras far sa sig älska?

Jag har ganska lätt för att acceptera människor som har åsikter som avviker från mina egna, men Eberhard luftade åsikter och en människosyn, som jag fann rent stötande. Välfärdsstaten har inte längre någon funktion i dagens samhälle – vi behöver inte längre trygghetssystemen. Fast överläkaren har väl kanske inte så mycket kontakt med de allt fler utsatta i dagens samhälle. Och han leds av övertygelsen att vi måste kämpa för vår överlevnad. Själv har han det vad jag förstår ganska hyggligt ställt.

Pengar har han också tjänat på böcker om ”trygghetsnarkomaner” och till exempel lättkränkta.

För min del skulle jag rekommendera den här mannen något slags bred terapeutisk behandling, till exempel möten med samhällets allt fler obemedlade.

Min reaktion på hans sommarprat färgade möjligen av sig också på min förmåga att ta till mig den musik han spelade.

Visst känner även jag till Mott the Hoople, Peter Gabriel, Avicii, The Ark, Eminem, Led Zeppelin, Robbie Williams och Magnus Carlsson, men i dag fick deras musik mig bara att tänka på David Eberhart dansande med alla sina damer.

Sommar i P1 med Anna Serner

29 juni 2018 23:00 | Varia | Inga kommentarer

Också jag har, som så ofta, en del synpunkter på Anna SernersSommar i P1”.

Men trots att hon i sin nuvarande roll som VD för Svenska filminstitutet i andra europeiska länder har mött stark uppbackning för sin strävan att ge berättigad synlighet åt kvinnliga filmskapare, har många här hemma hackat på henne och ifrågasatt hennes ställningstaganden och kompetens.

Naturligtvis kan ett och annat som hon har sagt kunnat misstolkas, men hon har både angett en önskvärd riktning för utvecklingen av svensk film och lyckats bidra till att föra kvinnliga regissörer och deras verk till tätpositioner i filmgenren. Men SFI styr ju inte innehållet i filmerna, så kanske är det män i branschen som känner sig hotade, som försöker svärta ner henne, och säkert är det här också en kamp om att bibehålla männens ekonomiska favörer och lyfta kvinnornas i filmbranschen. Och här blir hon konkret och frispråkig: Själv fick hon 40.000 i månaden för jobbet som chef för Filminstitutet, medan hennes manlige företrädare fick 100.000. Han fick dessutom särskild ekonomisk ersättning för att sätta in henne i jobbet.

Många män i branschen känner sig också hotade av kvinnoaktioner som ”Tystnad tagning” och den mer allmänna #MeToo. Att den senare i vissa enskilda fall har gått för långt, ändrar inte dess allmänna berättigande och betydelse.

Märk att Anna Serner i sitt sommarprogram inte alls försökte heroisera sig själv. Hon berättade om barndoms- och ungdomsupplevelser som kom att bidra till att hon bär på trauman som det är svårt att bli kvitt. Bland det hon nämnde fanns när hon som treåring lyckades stänga in sig själv ensam i ett tomt rum. Ett trauma, som heller inte terapi bestående lyckades förtränga, var faderns självmord. Och eftersom hon har varit med om annat liknande, lovade hon sin dotter dyrt och heligt att aldrig, vad som än händer, själv göra något liknande. Detta trots att hon ibland får leva med en katastrofal ångest.

När det gäller den musik hon spelade, fick lyssnarna inte heller i det här fallet någon som helst antydan om varför hon spelade det hon spelade och hur det hon spelade eventuellt hade något samband med det hon talade om.

Hon öppnade med Aretha Franklin och ”Think”, och om jag håller mig till sådant jag vet något om, vill jag nämna Seinabo Sey, den rockiga ”It’s Raining Men” med The Weather Girls, Rihanna (med ”Russian Roulette”), Nina Simone (som tillsammans med Jimmy Bond gjorde ”Little Girl Blue”), Maxida Märak och så ett stycke med Antonio Vivaldi bland upphovsmännen.

Men två musikinslag vill jag särskilt lyfta fram. Dels Oh Laura, trots namnet en svensk grupp, med ”Release Me”. Dels ”The Rose” med Bette Midler – jag har sen gammalt en hyggligt stor Bette Midler-kollektion.

Sommar i P1 med Kaj Linna

26 juni 2018 0:06 | Varia | Inga kommentarer

Mordet 2004 i Kalamark i närheten av Piteå och den gripnes efternamn fick mig att tro att Kaj Linna var norrbottning, men den här mannen visar sig, när jag nu har läst om honom, vara född i Danmark 1962 och uppvuxen i Gislaved. Ursprungligen hade Linna ett helfinskt namn – förnamnet var Juhani.

Det var hans värv bland annat som kassaskåpsförsäljare som hade fört honom till Norrbotten, där det ju också normalt bor många finnar.

Han var väl inte i alla avseenden ett dygdemönster och blev, fast på ganska lösa grunder, gripen, åtalad och livstidsdömd för kalamarksmordet.

I sitt sommarprogram i dag berättade han, att han länge – alltför länge – var övertygad om att han skulle släppas fri, och till det obehagliga i hans berättelse hör att rättsväsendet så unisont gick in för att fälla honom och sen vägrade honom inte bara möjlighet att delta i föräldrarnas begravning utan framför allt ny prövning.

Först 2016 beviljades han resning och släpptes 2017 fri i avvaktan på Hovrättens dom. Den 11 juni kom utslaget: Han blev frikänd. Och fick 18 miljoner kronor i skadestånd – han hade ju varit felaktigt frihetsberövad rekordlänge.

Sitt ”Sommar” använde Linna till nästan 100 procent åt att rekapitulera vad som hände honom: bland annat hur han lyckades smula sönder den argumentation rättsväsendet hade byggt upp bland annat genom att förlita sig på ett uppenbarligen falskt vittnesmål. Lite för långt och detaljerat blev det här nog, men jag förstår hans ambition att redovisa alla relevanta omständigheter.

Och nu bor han på en av de mindre Kanarieöarna tillsammans med sin hustru, som han mötte som spansklärare under en del av fängelsetiden. För att klara även framtiden håller de på att bygga upp ett hotell.

Undra på att en av de första låtarna han spelar i programmet är ”Here Comes the Sun” med The Beatles.

Linna visade sig vara en betydligt mer intellektuell person, både språkligt och i sitt musikval, än vad jag hade föreställt mig, hade uppenbart också under vistelsen på Kanarieöarna lärt sig mycket mer spanska – han avslutade till exempel musikdelen med att spela ”Guantanamera” med en spanskspråkig grupp. Och så spelade han David Bowie och ganska mycket annan rockmusik.

81-årsdagen

20 juni 2018 21:31 | Varia | 16 kommentarer

I går, den 19 juni, var det min 81-årsdag. Av de ursprungligen fem medlemmarna i den estniska flyktingfamilj jag kommer från är fyra – pappa, mamma och två yngre bröder – döda, och vid ett besök nyligen i min skol- och ungdomstids Juniskär med omnejd fick jag möjlighet att besöka Mjösunds kyrkogård i Njurunda och plantera vita bondrosor och liljekonvaljer på familjegraven.

Själv vill jag inte hamna i just den graven – jag vill, när det blir min tur, dela grav med min livsledsagare Birgitta, och vi kommer att hamna på en kyrkogård i Uppsala, där vi är nåbara för barn och barnbarn.

När det blir, vet vi förstås inte, men jag känner ju hur kroppen och olika delar av dess funktioner – syn, hörsel, balanssinne och så vidare – drabbas i takt med den stigande åldern. Min husläkare har remitterat mig till olika specialister för ett slags generalbesiktning, och med dagens post kom ett besked från min hjärtläkare, Johan Lugnegård på hjärtmottagningen på Akademiska:

”Hej Enn!

Jag har nu tittat igenom dina senaste undersökningar tillsammans med övriga kollegor. Klaffen mellan vänster kammare och stora kroppspulsådern, aortaklaffen, är förträngd men inte uttalat och vi bedömer inte att man ska göra någon form av ingrepp då det skulle medföra en mycket hög risk med tanke på dina övriga sjukdomar.

Jag fortsätter att kalla dig årligen men du får höra av dig vid behov per telefon.”

Det här är ju ändå ett efter omständigheterna positivt besked, men eftersom jag har många krämpor, vet man ju ändå inte, när kroppen lägger av för gott.

* * *

Men för att gå över till något roligare: Hustrun uppvaktade mig på sängen med anledning av födelsedagen, kom in i sovrummet med pioner från trädgården plus födelsedagspresenter.

Jag fick bland annat en ny Marimekko-skjorta – årets variant har breda ljusgröna ränder och smala vita – och löfte om en bättre middag på Melker Anderssons krog Bojabäs nere i hamnen.

Sen fick jag Jan Lundgrens CD ”The Ystad Concert – A Tribute to Jan Johansson” och två DVD, dels Aku Louhimies‘ nya version av Väinö LinnasOkänd soldat”, dels boxen ”Svenska musiklegender på film”. Med de senare avses Jussi Björling, Zarah Leander, Evert Taube och Alice Babs.

Men det mesta var böcker, gradvis inköpta via Böckernas klubb, som Birgitta är medlem i.

Eftersom jag trots min höga ålder fortsätter att läsa barn- och ungdomsböcker, fanns det en mycket stor andel sådana bland presenterna, till exempel den till senaste julen utgivna ”Räven och Tomten” av Astrid Lindgren, illustrerad av suveräna Eva Eriksson. Jag fick också Modernistas nyutgåva av Maria Gripes, av maken Harald Gripe illustrerade trilogi om Hugo och Josefin. Intressant ska det också bli att få ta del av Lev TolstojsFabler och andra berättelser”. Och så har jag fått Barbro Lindgrens (text) och Anna Höglunds (bild) djärva nytolkning av ShakespearesHamlet”, ”Titta Hamlet”, avsedd för barn i pekboksåldern.

Som brygga över till vuxenboksvärlden kan jag nämna Bengt af KlintbergsPåskharen”, folklore om årets dagar, månens fläckar och nedpålade döda.

En enda ny skönlitterär bok för vuxna blev det den här gången: ”Främlingen” av Stefan Hertmans. Den utspelar sig under korsfarartiden, och i historiens centrum finns kärleken mellan en normandisk kvinna och en jude.

Och då passar det väl bra med en bok också med den nya samlade översättningen av ”Dödahavsrullarna”.

Birgitta vet att jag är starkt intresserad av Ingmar Bergman och hans filmer – läs gärna mina bergmanrecensioner under Kulturspegeln, Film – och har därför gett mig en bok, som vidgar bilden av honom, Jan HolmbergsFörfattaren Ingmar Bergman”.

Hon vet också att jag är starkt intresserad av de nordiska grannländerna och deras historia, till exempel det blodiga inbördeskriget mellan vita och röda i vårt östra grannland. Så bland böckerna jag fick av henne fanns Tobias Berglunds och Niclas Sennertegs tegelsten ”Finska inbördeskriget”.

Det här blev kanske mer detaljerat än det borde vara, men texten säger faktiskt ganska mycket om både mina och om Birgittas intressen i livet.

När jag sen kom ut i köket, fanns där framdukad en av Birgitta egenhändigt skapad smörgåstårta och en bukett med rosor i två färger.

* * *

Efter frukost började jag ganska snart klä mig propert, eftersom vi av landshövdingen var bjudna på tidig middag för årets hedersupplänning – Birgitta är själv en sådan, och jag bjuds med i egenskap av hennes make.

Jag höll på och krånglade med de motsträviga manschettknapparna, finska i blå och svart emalj, när sonen, Matti och hans båda småflickor, Ella och Sofia, tågade in med var sin fin pelargon att överlämna till pappa/farfar. Lilla Sofia har varit förkyld, och Matti hade ringt Birgitta och sagt, att de inte kunde komma (de skulle egentligen ha kommit dan före den egentliga födelsedagen), men läget hade uppenbarligen ändrats till det bättre. Jag visste också att Kerstin, dottern, inte kunde komma, eftersom hon den här veckan jobbar natt.

Men här var alltså Matti med de yngsta barnbarnen, och Matti tog en bild av mig, klädd i mörk kostym och med slips i de estniska flaggfärgerna blått, svart och vitt, och Birgitta klädd i den Marimekko-klänning hon bar på morgonen – senare, före avfärden till Uppsala, bytte hon till en annan klänning. Och så ställde sig småflickorna tillsammans med farfar och farmor bredvid mitt stenparti, det som Birgitta inför födelsedagen har rensat och planterat nya växter i, och Matti fotograferade oss.
IMG_1210

Eftersom jag och Birgitta skulle på landshövdingemiddag i Uppsala, blev det här ett kort besök, alltför kort, men barnen hann ränna runt i vår kuperade och spännande trädgård, och Ella sa tydligt, att hon egentligen skulle ha velat stanna kvar längre.

* * *

Men farmor och farfar skulle alltså till hedersupplänningsmiddagen på Uppsala slott.

Till årets hedersupplänning hade utsetts Mariet Ghadimi, själv född i Iran men egentligen armenier, dock sedan länge bosatt i invandrartäta Gottsunda i Uppsala. Hon har gjort en strong insats mot hedersrelaterat våld, bland annat genom att grunda organisationen Tjejers rätt i samhället.

Vi hälsades välkomna av landshövding Göran Enander och hans hustru, Monika Sarstad, men jag tänker här inte räkna upp alla gästerna. Jag hade som bordsdam Pernilla Svärdson, maka till fjolårets pristagare, Pär Svärdson från Apotea. Vid bordsändan bredvid mig satt Anders Olof Franzén, gift med den tidigare pristagaren Ulrika Knutsson. Ett snäpp åt höger satt den TV-kände Knut Knutson. Min hustru hade Hans Dalborg till bordet. Bland dem som jag känner sedan länge fanns också Hans och Karin Alsén – jag känner Hans allt sedan hans tid som partiombudsman, men han har bland mycket annat också varit landshövding i Uppsala – Stig Strömholm och OD-dirigenten Cecilia Rydinger Alin.

Vi bjöds på en god och vällagad middag: stekt sparris med parmesanströssel och ruccola, hjortentrecôte från Klippingeberg med rödvinssås, färskpotatis och sallad, osttallrik från Skogsbackens mejeri samt hemkokt marmelad, pannacotta med jordgubbar och sist kaffe.

Det serverades förstås vin och cognac, men det var inte bara jag och hustrun som genomgående valde alkoholfria alternativ.

Melodikrysset nummer 24 2018

18 juni 2018 1:25 | Varia | 12 kommentarer

Ganska många av mina läsare, bland dem alla ni som brukar kolla mina svar på veckans melodikryss, undrar nog, vart jag har tagit vägen.

För drygt en vecka sen var jag på en nostalgiresa till mina pojk- och ungdomsårsårs Juniskär med omnejd och min gamla skolstad Sundsvall. Jag fick den här resan av min son, Matti, som själv tillsammans med sin syster Kerstin tillbringade både sommarveckor och sportlov hos farmor oh farfar i det hus i Juniskär där jag växte upp. Senare var han där tillsammans med mig för att hälsa på husets ägare, Kjell Nordin, nu död även han – men vi hade av dem som nu äger huset välkomnats att hälsa på och fritt ta bilder både inom- och utomhus. Vi var också i Löran där pappas båt och andra båtar med estniska och ingermanländska flyktingar kom i land hösten 1944.

Jag ska i en separat text senare berätta mer om den här resan tillbaka till det förflutna.

Den senaste lördagen var jag dock tillbaka i Öregrund och hade för avsikt att som vanligt lösa och lägga ut en text om veckans melodikryss.

Men jag drabbades av ett fullkomligt obegripligt datorstopp, verkade vara utspärrad från internet. Jag hade efter veckohelgen tänkt ringa vår servicefirma i Östhammar men fann i dag plötsligt att datorn hade kommit ut på nätet igen. Jag har faktiskt ingen aning om vad det här berodde på.

Nu har jag alltså lyssnat på veckans kryss på nätet och löst det – egentligen fanns där inget som var särskilt svårt.

Det gällde också den första av de två dubbelfrågorna. Jag är ju tillräckligt gammal för att minnas unga Anita Hegelands stora hit från 1970, ”Mitt sommarlov”, i dag spelad i en instrumental version. Och av Povel Ramels ”The gräsänkling blues” från 1951 kan jag delar av texten utantill: ”Min fru har rest till Mölle, till Mölle by the sea”. Fast i dag hörde vi den med Mikael och Ulrich Neumann.

Varför Anders Eldeman har gjort en dubbelfråga av de här två låtarna vet nog bara han. Sommartema finns det i och för sig i båda texterna, men flera av dagens ljudillustrationer hade ju det.

Redan allra första låten, Lasse Berghagens ”Stockholm i mitt hjärta”, har ju det, och även om vi i dag fick höra den instrumentalt, har vi ju otaliga gånger hört den här låten sjungas som allsång i ”Allsång på Skansen”.

När det gäller Birger Sjöbergs ”Den första gång jag såg dig, det var en sommardag”, har jag inte bara sjungit den under läroverkstiden – jag har också, som journalist, varit på en centerstämma i hans gamla hemstad Vänersborg. Jag förstår ju att Eldeman ville göra den här fina melodin svårare att identifiera, men varför i helskotta valde han en dansbandsversion med The Sleepwalkers?

Och så avslutades dagens kryss med ”Sommarnatt”, en hit 1980 med göteborgska ”Snowstorm” (!). Särskilt refrängen är lätt att känna igen, till och med när den spelas av Lennart Palm.

Dess förinnan hade vi fått höra Lill Lindfors sjunga sin och Tommy Nilssons ”Där under äppelträdet väckte jag dig”, en tonsättning av en text hämtad ur ”Höga visan” i Bibeln.

Come Fly With Me”, som Frank Sinatra hade en stor hit med 1958 men som vi i dag hörde i en gitarrversion, handlar inte om himlens änglar.

Wolfgang Amadeus Mozarts opera från 1791, ”Trollflöjten”, har jag sett och lyssnat på flera gånger. Det är ett helt underbart verk, men jag ställer mig förstås kallsinnig till delar av dess innehåll.

Men också musikaliskt betydligt enklare verk kan ha sin charm. Ett exempel är ”Kan du vissla, Johanna? Ja, visst kan jag det”, vars melodi och text skrevs 1932 av Sten Axelsson och Åke Söderblom.

Jag är som bekant ingen dansbandsentusiast, men dansband har faktiskt lyckats spela in låtar som med rätta blev schlager. ”Jag vill vara din, Margareta”, med Sten & Stanley 1976, är ett exempel.

Och ”Spinning Wheel” från 1968, med Blood, Sweat and Tears, var värd att lyssna på den också. Här skulle vi översätta det amerikanska gruppnamnet till svenska: ”Blod, svett och tårar”.

Och jag hade heller inget mot att få höra en mycket senare importlåt, ”Hello” från 2015 med Adele.

Sen är det bara ”Igelkotten Ivar” kvar, exekverad av Magnus Härenstam och mycket saknad liksom kollegerna Brasse Brännström och Eva Remaeus.

Jag håller på kvalitet, även inom barnkulturen.

Den dialektiska materialismen som rocklåt om avstaliniseringen

4 juni 2018 17:24 | Varia | 2 kommentarer

I Jörn DonnersRapport från Donau” (Bonniers, 1962) innehåller trettonde kapitlet ett välskrivet och träffande porträtt av Helmut Qualtinger. Här ett litet utsnitt om personen Qualtinger:

“Helmut Qualtinger är född i Wien 1928, son till en skollärare.

Under slutet av världskriget blev han kommunist, fördelade illegala tidningar och häktades av Gestapo. Efter kriget var han inte kommunist mer, men förblev socialist. Ryssarna häktade honom som antikommunist. Han studerade medicin men blev inte läkare. Vid början av femtitalet kom han samman med de människor som gav nytt liv åt den satiriska kabarén i Wien: Carl Merz, Gerhard Bronner, Peter Wehle, Friedrich Torberg, Louise Martini, Hans Weigel och andra. Han blev känd och uppskattad som skådespelare och vissångare, som kabaréartist.”

Den 26 september 1963 skrev jag, som vanligt anonymt, följande i Aftonbladets kulturavdelning Innerspalten:

HELMUT
QUALTINGER

Man förleds ibland att tro, att alla politiska sånger kommer från USA. Här i Europa har vi Brecht, men vad mer?

I “Rapport från Donau” (1962) skriver Jörn Donner om den österrikiske kabaréartisten Helmut Qualtinger. Mest handlar det om Herr Karl, “det ofrivilliga självporträttet över ett mänskligt tillstånd av österrikisk kulör, och detta tillstånd är inte alls speciellt komiskt och inte heller angenämt”, för att tala med Hans Weigel. Herr Karl är en scenmonolog om medelösterrikaren, skriven av Helmut Qualtinger och Carl Merz och spelad av Qualtinger. Huvudpersonen är den evige jasägaren gestaltad av Qualtinger som en fet, medelålders man med hitlermustasch, med hatt på huvudet och iförd smutsig arbetsrock.

På trettitalet var Herr Karl sosse; “då var alla socialister”. Men sen kom Dolfuss, och han vann givetvis Herr Karls gillande. Efter den tyska inmarschen var Herr Karl nazist, efter den ryska kommunist. Nu röstar han på Volkspartei.

Vi har lyssnat på Qualtingers monolog och en annan skiva, härstammande från hans kabaré, “Bundesbahn Blues”, som handlar om de österrikiska statsjärnvägarna. Goda vänner hade hemfört dem från Wien.

Förgäves har vi därefter försökt få tag i dem i svenska skivaffärer. Våra vänner på Sieverths i Uppsala hjälpte oss dock att skaffa en annan LP med Vienna Midnight Cabaret, “Glasl vor´m Aug”, där Qualtinger förekommer tillsammans med Gerhard Bronner, Carl Merz, Louise Martini, Rosemarie Thon, Karl Hackenberg och Johann Slenka. Den är utgiven av Amadeo (AVRS 8057) och innehåller några fina nummer, till exempel “Das becoverte Girl” och “Der Kreisverkehr”, som är musikaliskt njutbara i hög grad.

Det mest fantastiska på skivan är emellertid “Der dialektische Materialismus-Rock”, som handlar om avstaliniseringen i öst. Sången pendlar mellan rysk folkton och rock and roll; rätt som det är kommer en barnkör in och sjunger om Ulbricht. Vi har fått flera parties att bryta samman genom att oförmedlat spela den som dansmusik.

Vi försäkrar, att Helmut Qualtinger och hans wienska vänner är värda att bli bekanta med.

* * *

Der Dialektische Materialismus-Rock

Text: Gerhard Bronner

Weil der Komsomol
Immer nur dem Fortschritt dienen soll
Tanzen alle stolzen
Jungen Komsomolzen
Rock ‘n’ Roll!
Von Sebastopol
Bis nach Wladiwostok ist man toll
Jeder alte Sowjet
Tanzt anstatt Krakowiak
Nur mehr Rock ‘n’ Roll!
Und zwar den Bublitschki-Rock
Und den Bublitschki-Roll
Und den Stenka-Rasin-Stomp
Und den Wolgaschlepper-Jump
Tschidi bum-bum!

Eij juchnjem!

See you later

Eij juchnjem!

Alligator!

Eschtjo rasik!

Tutti frutti!

Hej Genossen, da muss ich protestieren –
Ihr vergesst auf die Linie der Partei!
(Heij!)
Rock ‘n’ Roll muss man revidieren –
Wir bleiben immer linientreu!
Wir tanzen nur den Antiformalismus-Rock
Den dialektischen Materialismus-Rock
Den Parteitag-Rock
Den Karfreitag-Rock
Und den Anti-Antistalinismus-Rock
Und den Überrock und den Unterrock
Und den Paradeuniform-Rock!
(Rock!)
Wir tanzen nicht den Imprialismus-Rock
Den Gomulka-Revionismus-Rock
Den Piroggen-Rock
Demagogen-Rock
Und den Mao-Tse-Liberalismus-Rock
Den Kulaken-Rock
Den Kosaken-Rock
Und den Jazzenthusiastenschmock-Rock!

Ulbricht, Pieck und Grotewohl
Die tanzen alle Rock ‘n’ Roll
Der Tschu En Lai
Ist auch dabei
Und Molotow
Tanzt Rock und Rollotow!

– – –

One, two, three, four, five, six, seven, eight, nine, ten, Bub, Dam, König, As!
Rock!
(Heij!)
Heute zieht der gschupfte Ferdl frische Socken an
Rot und rot gestreift, sonst fühlt er sich nicht wohl
(Heij!)
Schmiert mit feinster Margarine seine Locken an
Und er parfümiert sich gründlich mit Lysol
(Heij!)
Weil der Komsomol in Sebastopol
Tanzt lienientreuen Rock ‘n’ Roll!
Und zwar den

Antiformalismus Rock
Den dialektischen Meterialismus-Rock
Den Parteitag-Rock
Den Karfreitag-Rock
Und den Anti-Antistalinismus-Rock
Und den Überrock und den Unterrock
Und den Paradeuniform-Rock!
(Rock!)
Er tanzt nicht den Imprialismus-Rock
Den Gomulka-Revionismus-Rock
Den Piroggen-Rock
Demagogen-Rock
Und den Mao-Tse-Liberalismus-Rock
Den Kulaken-Rock
Den Kosaken-Rock –
Und jeder nennt’s
Koexistenz!

Låten, med Qualtinger som huvudaktör, finns på You Tube.

Bergman återgav inte allt såsom i en spegel

3 juni 2018 13:43 | Varia | Inga kommentarer

Den 27 maj skrev jag om Mors dag, berättade bland annat att jag som morsdagspresent till Birgitta hade köpt Jan WintersDieters bok. Flykting hos familjen Bergman” (Tongång 2018).

Till det intressanta med den här boken hör definitivt bilden, inte minst politiskt, av Ingmar Bergman och hans föräldrar och bror. Brodern, Dag, hade definitivt nazistsympatier, medan föräldrarna inte hade något emot Jan Winters halvjudiske far, Dieter Müller-Winter, som under en lång period fick bo hos dem.

Ingmars eventuella nazisympatier har också diskuterats, men mycket av det han gjorde var poser, konstaterar Leif Zern i sin recension av ”Dieters bok”, ett helt uppslag i dagens Dagens Nyheter, 3 juni 2018. Zerns artikel har en intressant rubrik, ”Demoniseringen av fadern var en konstnärlig bluff”. Jag hör till dem som ser stora konstnärliga kvaliteter i Ingmar Bergmans filmer, vilket inte är liktydigt med att de alla kan ses som sannfärdiga speglingar av verkliga händelser och personer hämtade ur hans eget liv.

Melodikrysset nummer 20 2018

19 maj 2018 13:19 | Barnkultur, Film, Media, Musik, Politik, Teater, Ur dagboken, Varia | 2 kommentarer

Länge hade jag i dag för avsikt att slopa Melodikrysset och i stället åka till Stockholm för att fira min gamle vän Leif Karlsson på 75-årsdagen. Jag känner honom ända sedan 1960-talet och tiden i Socialdemokratiska studentförbundet – han var aktiv i stockholmsklubben och jag i Laboremus i Uppsala – men närmare bekanta blev vi när vi båda arbetade på Socialdemokratiska partistyrelsen i Stockholm, han som hjälpreda åt Sten Andersson. Leif och jag har sen fortsatt att ha kontakt. Bland annat har han och hans hustru hälsat på mig och Birgitta i Öregrund, och vi har varit hemma hos dem på Leifs jämna födelsedagar. Där har jag också träffat deras dotter Sofia, och jo, jag talar om sångerskan Sofia Karlsson, vars skivor vi i flera fall har signerade.

Men min hälsa och rörelseförmåga är inte vad den en gång var, så till slut ändade det i att hustrun ringde till Leifs hustru och berättade, att jag nog inte orkade. Men vi har förstås uppvaktat med pengar för ett gott ändamål. Och grattis, Leif, även via nätet.

Så då blev det Melodikrysset i alla fall.

I det stora hela var det hyggligt lätt i dag, men som nästan alltid fanns det åtminstone en kryssfråga, som jag inte spontant klarade.

Att känna igen låten som spelades som illustration, ”Both Sides, Now”, var inte svårt. Jag har den på skiva med Joni Mitchell, som skrev text och musik, också med Judy Collins. Dessutom har den spelats in av Pete Seeger, som jag har nästan allt av på skiva. Men vem i helvete var det som sjöng här? Jo, hon heter tydligen Cleo Lane, och henne har jag noll skivor med, har över huvud taget inte hört henne.

Jag har inga skivor med Diana Ross heller, men henne känner jag ändå till, så jag klarade frågan där hennes ”Upside Down” utgjorde ljudillustration.

Indiana Jones” har jag till och med sett på TV, så jag kände igen den signaturmelodi som skrevs av John Williams.

Ännu lättare, för mig i alla fall, var det att känna igen ”Oh What a Beautyful Morning” ur Richard Rogers’ och Oscar Hammersteins ”Oklahoma”.

1959 deltog jag i den första elevriksdagen i Sverige, och en av kvällarna erbjöds vi som deltog att gå på Oscars och se den av Gösta Rybrant översatta ”My Fair Lady”, skapad 1956 av Frederick Loewe och Alan Jay Lerner på basis av Bernhard Shaws ”Pygmalion” och med Jarl Kulle och Ulla Sallert i huvudrollerna. Det vi fick höra var ”Med en gnutta flax”.

Från scenvärlden kom ytterligare en ljudillustration, barkarollen ur ”Hoffmans äventyr” av Jacques Offenbach.

Ur årets melodifestival hade Eldeman hämtat ”My Turn”, som sjöngs av John Lundvik.

Och så blev det något ur Eurovision Song Contest också, närmare bestämt den 2002: Finlands bidrag, ”Sing It Away”. Svaret skulle därför bli Finland.

Agnetha Fältskog har jag inte bara med ABBA utan också på soloplatta med bland annat ”The Heat Is On”. I dag fick vi höra den instrumentalt, men jag föredrar Agnetha framför Lennart Palm.

Blinka lilla stjärna där” kom också i instrumental version, i en inte helt lättidentifierad sådan.

Dagens Evert Taube var ”Fritiof och Carmencita”, även kallad ”Samborombon”. Men i dag fick vi den i en insjungning av Jakob Hellman.

Den enda fråga vars svar då återstår att redovisa hade som ljudillustration ett stycke ur TV-teaterns uppsättning av ”Hemsöborna”. Jag har sett den, men jag läste August Strindbergs bokoriginal under min gymnasietid på 1950-talet. På en jämn födelsedag fick jag av min arbetsgivare, Socialdemokratiska partistyrelsen, ett presentkort till numera nedlagda Risbergs bokhandel och använde pengarna till att köpa stora delar av Svenska akademiens och Norstedts strindbergutgivning. Jag tror jag har allt i den strindbergutgåvan, som löper över flera hyllor i bokhylleraden i sovrummet.

Melodikrysset nummer 11 2018

17 mars 2018 14:10 | Film, Media, Musik, Ur dagboken, Varia | 7 kommentarer

I går kväll var Birgitta och jag på föreningen Veteranernas 20-årsfest med god middag och ett tillbakablickande anförande av Hans Alsén. Honom lärde jag känna en gång i världen när han var det socialdemokratiska partidistriktets ombudsman – senare har han bland annat varit kommunalråd och landshövding här i Uppsala, även ordförande för KF, Kooperativa Förbundet. Vi fick också sjunga, ackompanjerade av Erik Lundberg. Vi sjöng tillsammans bland annat tre arbetarrörelsesånger, som jag hade med i mina båda sångböcker ”Joe Hills sånger” (1969) och ”Upp till kamp” (1970): Joe Hills ”Luffaren”, ”Till seger” och Beppe Wolgers´ och Olle Adolphsons ”Mitt eget land”.

Varför jag nämner det här just här? Jo, Erik hade under kvällens lopp frågelekar med oss: Vi skulle känna igen låtar ur bland annat schlagerrepertoaren med hjälp av sådant som intro eller refräng, spelade av honom.

Om jag sen ska hitta någon övergång från det nämnda (s)-veteranjubileet till dagens melodikryss, hittar jag i krysset bara en enda och en ganska perifer länk: Gunhild Carling, som vi i dag hörde i ”Rockin´On the Rainbow” (tror jag den heter), spelade en gång vid ett socialdemokratiskt Första maj-möte här i Uppsala.

Ganska mycket i dagens kryss var hämtat ur sådant som jag mycket sällan har kommit i kontakt med.

Det började redan med första frågan. Jag känner förstås till ”Ghostbusters” men har aldrig sett den.

Dame Edna” har jag sett något lite med, men det var för länge sedan.

Och Benny Hill har jag inget som helst förhållande till.

Ozzy Osbourne hade sonen på skiva i sin grönaste ungdom, men ”Changes” har jag nog aldrig hört och dottern Kelly hade jag inte ens hört talas om.

Jag vet inte ens om jag någon gång tidigare har hört gatuorgel.

Nä, det går mycket lättare, när frågorna ligger i schlager- eller den mer hitbetonade popmusiksfären.

Alltså minns jag ”Arrividerci Roma”, den som skulle leda oss till Rom (jag har varit där) och floden den ligger vid, Tibern.

I den andra staden som förekom i krysset, ”Stockholm” – citationstecknen finns där för att en låt av Orup också kallas så – har jag till och med haft min arbetsplats i årtionden.

Geografisk anknytning har också ”Flicka från Backafall”, en vacker gammal sång med text av Gabriel Jönsson och musik av Gunnar Turesson. I texten talas det om ”att få vandra bland Backafalls malvor, allt medan månen går vakt över Ven”.

”Morgon efter regn” fick vi i dag höra med Loa Falkman, men som Anders Eldeman sa, är den en visa av Evert Taube:

Morgon efter regn

Text och musik: Evert Taube (publicerad i ”Sjösalaboken)” (1942)

Så saligen tyst efter nattens regn!
Hur ljuvligt att få vakna i stugans frid och hägn!
När solen rann upp kom en regnsval ström
av skogens friska dofter. Jag väcktes ur min dröm.
Jag drömde om älvor som badade tysta,
kyssta av stjärnbelysta, skimrande svall
från ett ljudlöst vällande vatenfall.

Det doftar från mossa och ormbunksrot,
Jungfru Mariae blomma hon doftar mild och god.
Den doften bär löften – jag minns dem nu:
dig endast skall jag älska, och du skall bli min fru.
Hur fjärran den tiden – och likväl hur nära!
kära min vän kom låt oss lyssna en stund…
Ut från småbarnens rum smyger, tyst, John Blund.

Mer fart är det i r att redovisa: ”Da Doo Ron Ron”, som The Chrystals hade en hit med 1965.

Och så går vi mål med Tove Lo och ”Don’t Ask, Don’t Tell”. Fast då skulle det ju inte bli något mer melodikryssande.

* * *

Fast det gjorde vi ändå inte. Jag hade glömt att redovisa, vem som skrev ”Oh, vilken härlig dag”. Ted Gärdestad förstås.

Att jag fick en del strul berodde på att jag hade missat att krysset skulle börja tidigare den här lördagen och sen gjorde snabba anteckningar på olika papper och av lite olika längd. Jo, jag vet att Eldeman hade förvarnat, men jag är ett vanedjur.

« Föregående sidaNästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^