Modesty Blaise: Bad Suki

Jag har alltid älskat bra äventyrsserier, alltså sådana som både är vältecknade och spännande. Man kan ha olika invändningar mot enskilda avsnitt av ”Modesty Blaise”, till exempel att tecknare och manusförfattare, lite olika genom åren, ibland försöker locka unga manliga läsare genom att exponera Modesty lätt- eller avklädd, men på plussidan finns att den här serien nästan alltid är spännande.

”Bad Suki” (1968), återpublicerat i ”Agent X 9” nummer 10 2018 (manus Peter O’Donnell, bild Jim Holdaway, översättning Sara Carlson) är sympatiskt och angeläget inte minst för att det så hårt tar avstånd från droger och människor som berikar sig genom att sprida sådana.

I ”Bad Suki” får vi både möta knarkspridarnas allt för aningslösa offer och den som, överraskande nog, samvetslöst tjänar pengar på att sprida drogerna. Den som gör det senare är en äldre kvinna, vars täckmantel är angeläget socialt arbete bland hjälpbehövande människor men som alltså själv sprider och utnyttjar deras elände.

Men det är klart att Modesty Blaise och hennes ständige medhjälpare Willie Garvin kommer på vem som är spindeln i nätet och beslutar sig för att oskadliggöra henne och hennes medhjälpare.

Det här blir livsfarligt för dem själva – de klarar med nöd och näppe livhanken – och så slutar historien med att Modesty ögonblicket innan Suki hinner ta en cyanidkapsel, skjuter knarklangerskan. Hon och hennes smugglarvänner sänds ut på havet, och där sprängs deras båt i småbitar och resterna av dem försvinner ner i havet.

Höstdikter av Werner Aspenström

Höst

De släpande dimmorna, morgon och afton.
Där står den gamla eken och hostar.
Hur lätt det var att andas den gången
när gulärlan plockade tagel i törnrossnåret.

Oktober

Spindlarna lappar sina trasiga nät
– du dröjer dig kvar i sommaren.

Men vinden vänder sig mot norr,
även för astrarna återstår endast att dö.

Och fastän elden knastrande brinner,
känner du lukten av syra och svart gräs.

En morgon vaknar du vid hundskall:
oktober skäller som en raggig hund.

November

Kråkor och en klase lingon.
Hjulspår över de vattensjuka fälten.
Den tomma rymden gäspar,
döljer inte sin leda med handflatan.

Ur ”Litania”, 1952

* * *

Du och jag och världen

Fråga inte vem du är och vem jag är
och varför allting är.
Låt professorerna utreda,
de har betalt.
Ställ hushållsvägen på bordet
och låt verkligheten väga sig själv.
Sätt på dig kappan-
Släck ljust i tamburen.
Stäng dörren.
Låt de döda balsamera de döda.

Här går vi nu.
Den som har de vita gummistövlarna är du.
Den som ha de svarta gummistövlarna
är jag.
Och regnet som faller över oss båda
är regnet.

Ur ”Trappan”, 1964

Melodikrysset nummer 44 2018

Mysteriet med felnumreringen i nästan hela förra veckans melodikryss lyckades Anders Eldeman inte reda ut, fastän alla krysslösare förstås undrar, vad som egentligen hände. Och vad värre är, dagens kryss innehöll också ett fel: Den allra sista frågan hade inte fått något nummer. De tre sista rutorna nederst till höger illustrerades med ”Everybody Loves a Lover”, som 1958 sjöngs in av Doris Day. Hennes efternamn skulle in på V 13.

Den frågan klarade jag utan att först behöva lösa hela den understa kryssraden: ”Yesterday”, en beatleslåt från 1965 skriven av Paul McCartney. Nå, inte heller det var svårt – jag har samtliga skivor med The Beatles.

Egentligen var det bara två av dagens kryssuppgifter som vållade mig en smula besvär.

I den första av dem var det ju inte svårt att klara själva svaret: Det instrument vi hörde var xylofon. Men vad var det för melodi som spelades?

Med hjälp av de bokstäver jag så småningom fick genom att lösa de lodräta frågor som startade i det sökta svaret, Max Raabe, löste jag själva kryssfrågan, men jag kan inte tyda mina egna kråkfötter i de två ord jag snappade ur titeln, så den kan jag inte ge er.

”Hotel California” har Anders Eldeman tidigare använt i krysset, men i dag spelade han den inte i textversion med The Eagles utan i en instrumentalversion.

Också Ted Gärdestad förekommer relativt ofta i krysset, men i dag fick vi höra hans ”Åh vilken härlig dag” med Jill Johnson.

Från Mellon 2005 hämtades Nanne Grönvall med ”Håll om mig”, som kom tvåa det året. Nanne har jag hört live vid en socialdemokratisk partikongress i Göteborg.

1987 hade Tommy Nilsson och Tone Norum en hit med ”Allt som jag känner”.

Ytterligare en mellovinnare förekom i dagens kryss: ”En gång i Stockholm”, men desto sämre gick det för den i Eurovsion Song Contest, där den, framförd av Monica Zetterlund, fick 0 poäng. Fast i dag fick vi höra den i Edda Magnasons insjungning från 2013. Här berättade Eldeman, att texten skrevs av Beppe Wolgers, men så ville han veta vem som komponerade melodin. Jo, Bobbie Ericson.

Beppe Wolgers har också gjort dagens klassiska stycke känt: Johann Sebastian Bachs ”Air” var ett stående inslag i hans ”Beppes godnattstund”.

En dubiös dubbelfråga rymde även dagens kryss: Det enda gemensamma de båda delfrågorna hade var att svaren i båda fallen skulle bli Roffe. Först hörde vi Roffe Wikström sjunga ”Led mig hem gamla väg” (2011). Jag har en ganska stor CD-kollektion med Rolf Wikström och har också hört honom live på en restaurang i vår sommarstad, Öregrund. Roffe Bengtsson har jag också lyssnat på, bland annat i TV. I dag hörde vi honom i Stikkan Anderssons ”Tivedshambo”, i en insjungning från 1951.

Är man i min ålder, har man också hört en del med Nat King Cole, och i dag spelades hans inspelning från 1958 av ”Adelita”. Jag tror mig minnas att den här melodin ingick i en film som utspelade sig i Mexico, men jag kommer inte i håg i vilken film.

Så våldsamt fransk var ju inte den här konserten

Jag har haft haft lite för mycket att göra för att hinna skriva om den senaste konserten med Uppsala kammarorkester. I programmet kallades konserten för ”Franskt med Ferschtman”, men det enda uttalat franska som förekom i programmet var ett verk av Camille Saint-Saëns. Violinisten Liza Ferschtman är holländska och dirigenten Rebecca Miller kommer från USA men arbetar nu i huvudsak i Storbritannien – jag skrev uppskattande om Miller när hon dirigerade vår kammarorkester i november för ett år sen, och hon visade sig inte ha blivit sämre sedan dess. Andrea Tarrodi är en talangfull svensk kompositör, född i Stockholm, och hon är känd för uppsalapubliken bland annat för att hon fick första pris i Uppsala tonsättartävling 2010; hon är över huvud taget rikligt prisbelönt. Och Johannes Brahms slutligen kan man ju ha olika meningar om, men från Frankrike kommer han då rakt inte. Att själva kammarorkestern, den här gången ledd av Nils-Erik Sparf, är svensk behöver man väl egentligen inte särskilt nämna.

Alla de nämnda gjorde ett gott jobb, men det betyder inte att jag kände mig helt nöjd efter den här konserten.

Andrea Tarrodis (född 1981) ”Zephyros” (2010) är kanske inte riktigt lika bra som det ovan nämnda verket, men eftersom ”Zephyros” har en litterär plattform i Dan Anderssons ”Sång till västanvinden” (1918) och jag är ganska förtrogen med Dan Anderssons författarskap, fördjupar detta också min upplevelse av ”Zephyros”.

Camille Saint-Saëns’ (1835-1921) ”Violinkonsert i B-moll” (1880) ar intressant av två skäl: dels violinsolistens redan nämnda insats, dels för att man relativt sällan hör verk av Saint-Saëns spelas. Men han ansågs redan under sin egen tid som en knepig och lite oberäknelig kompositör. Fast det här hörde till de bättre verk av honom som jag har hört. Väl spelat var det alltså också.

En gång i världen recenserade jag en konsert med musik av Johannes Brahms (1833-1897) under rubriken ”Tycker ni om Brahms?”. Jag kan gilla Brahms i det mindre formatet, men som symfoniker hör han inte till mina favoriter. Fast åter igen: Hans ”Symfoni nummer 2 i D-dur” blev i den här konsertens avslutning, välspelad som den var, i alla fall uthärdlig.

* * *

Och nej, min relativt svala reaktion på musikvalet den här kvällen hade inte med något personligt misshumör att göra.

Jag och Birgitta samt Bengt och Inger plus Käthe och så småningom Anna åt före konserten en smakrik middag på Sala Thai snett över gatan.

Och i pausen före Brahms, när vårt lilla sällskap brukar dricka kaffe tillsammans men jag stannade på min plats eftersom jag har svårt att gå i trappor, kom Anna till mig och satte sig en stund på Birgittas plats, och vi hade ett trevligt samtal både om konserten och om andra mer privata ting.

Asterix i Alperna

Jag älskar välgjorda serier, bland dem albumen om Asterix och Obelix och de andra i den lilla galliska byn som romarna aldrig lyckas erövra, därför att den trolldryck druiden Miraculix kokar ihop ger byborna övermänskliga krafter – den ende som inte behöver det här krafttillskottet är Obelix, som i mycket unga år ramlade ner i Miraculix’ trolldrycksgryta och fick i sig så mycket, att det räcker för hela livet.

I ”Asterix i Alperna” (1975, i suverän översättning av Ingrid Emond, återutgiven av Egmont 2018) visar René Goscinny (text) och Albert Uderzo (bild) åter igen sitt mästerskap som serieskapare. Också i det här äventyret finns sådant om latinska sentenser och egenheter, geografiska så väl som kulturella, i det geografiska område det aktuella äventyret i det aktuella äventyret utspelar sig i – i det här aktuella fallet således Schweiz.

Det som för Asterix och Obelix till Schweiz är dock inte Miraculix’ behov av någon ingrediens till just trolldrycken. Det Miraculix behöver är nämligen Edelweiss.

Förklaringen till det här är att en romersk guvernör, som försnillar större delen av de skattemedel han driver in, bland annat använder dem för att arrangera orgiastiska fester. Det här leder dock till att han får oväntat besök av en questor med uppdrag att göra en grundlig revision. När questorn visar sig omutbar, brukar guvernören gift för att sätta honom ur spel. Men questorn dör inte utan gör i stället något oväntat. Han har nämligen hört talas om den vitt berömde druiden Miraculix, så dennes ointagna och fruktade galliska by får besök av en romare.

De som bor i den här obstinata byn värnar, när så krävs med våld, sin lilla by, men de hatar för den skull inte andra, förutsatt att dessa respekterar gallernas rätt att bestämma över sig och sitt. Så Miraculix ställer upp, men för att kunna kurera den romerske questorn, behöver han Edelweiss, och Edelweiss (Leontopodium alpinum) finns i Helvetia, i de schweiziska alperna, så därför ber han Asterix och Obelix om hjälp med att hämta sådan. I franskspråkigt original heter det här albumet för övrigt ”Astérix chez les Helvètes”.

Det här kunde ju ha blivit en fredlig utflykt, men icke. Romerska gränsvakter försöker hejda dem vid gränsen men får på moppe, så Asterix och Obelix väljer att nattetid simma över Genèvesjön och tar först in på ett hotell som drivs schweizerexemplariskt, med ordning och reda och renlighet. Men eftersom våra galliska vänner jagas av romerska legionärer, blir de sedan inhysta i ett bankfack. Och när de då, våldsamt hungriga, bryter sig ut, svärtar de dessutom ner den schweiziska banksekretessen. Till de andra schweiziska särmärken som visas upp kommer också den tidens motsvarigheter till schweizerur, timglas med sand. (Fast eftersom timglas ju inte kan låta som gökur, väcks gästerna med samma regelbundenhet av en man som ropar ”kucku”.) Mot slutet av historien får de till och med assistans av Wilhelm Tell. Och tro inte att ni slipper joddling!

Allt det här är roligt och träffsäkert genomfört, men det här asterixäventyret – jag har ändå inte redovisat allt – känns ibland också lie för utdraget.

Men som vanligt slutar det lyckligt. Med hjälp av den Edelweiss Asterix och Obelix har hemfört botar Miraculix den romerske questorn, som sitter med vid festbordet i den galliska byn. För den girige och illasinnade guvernören väntar något som nog inte blir lika festligt: Cirkus i Rom.

Melodikrysset nummer 43 2018

När jag i dag började lösa Melodikrysset, blev jag redan från början helt ställd: Även svar som jag var helt säker på gick inte att få in på de ställen Anders Eldeman sa att de skulle in på. Jag trodde först att Aftonbladet, vars kryss i TV-bilagan jag brukar använda, hade publicerat fel kryss, men när jag då hämtade Dagens Nyheter och försökte lösa krysset där, visade det sig, att det var lika oanvändbart. Jag vet egentligen inte vad det här strulet berodde på, men jag skulle gissa att Eldeman av det ena eller det andra skälet har tvingats numrera om flertalet kryssfrågor och att radion har sumpat att sända ut den nya korrigerade versionen.

Jag brukar ju inte göra det alltför enkelt för dem som lördag efter lördag söker rätt kryssvar på min blogg – man måste till exempel själv ha skrivit ner frågorna och var svaren ska skrivas in.

Men i dag ska jag frångå mina principer och hjälpa dem som av ovan redovisad anledning inte får någon rätsida på krysset: Jag redovisar svaren i den ordning de efterfrågades i krysset och noterar då också var svaren ska skrivas in (med felaktigt angiven plats i en efterföljande parentes).

V 14 (inte V 13): Om ni, i motsats till mig, brukar lyssna på ”Så mycket bättre”, har ni kanske hört Magnus Uggla 2013 sjunga ”Jag och min far”. Men originalinspelningen gjordes redan 1998 av Olle Ljungström. I det här fallet är båda versionerna hörvärda.

L 15 (inte L 14): Povel Ramels (text och musik) och Beppe Wolgers’ (text) ”Ta av dig skorna” förekom i samma mycket begåvade herrars revy 1966 och är en av de mest sensuella och begåvade sånger Ramel någonsin har spelat in på skiva:

Ta av dig skorna

Text: Povel Ramel och Beppe Wolgers, 1964
Musik: Povel Ramel, 1964

Varje gång du tar av dig skorna
så medge att det känns skönt.
Det betyder att apan i dig har än en framgång rönt.
Uh! Fantastiskt!
Dröm om min förvåning, när jag plötsligt förstod.
Dröm om min förvåning, den bananen var god.

När du finner din rätta partner,
det gäller kvinna som karl,
märker du hur det rycker lätt i den lilla svans du har
Uh! Fantastiskt!
Dröm om min förvåning när det hela stod klart!
Allting, allting, allting blev så underbart.

Underbart är att bara sitta still i ett träd och glo.
Underbart är att lägga sig och sussa på maten.
Underbart är att gifta sig och bilda ett eget bo,
följande de ursprungligaste prejudikaten.
Ja, dröm om min förvåning det är den dröm som är bäst.
Tänk på det när du tar skorna av härnäst.

Ta av dig skorna, ta av dig skorna, ta av dig skorna,
o-o-o-o-o-o-o-o-o-o.

Sköna kvinnor tar av sig skorna
i dunklet under ett bord.
Tog soldaterna av sig skorna så blev det inga mord.
Uh! Fantastiskt!
Dröm om min förvåning, den är fruktansvärt stor.
Jag såg hela FN – alla saknade skor!

Äpplen faller med sorgsna dunsar
och bladen singlar från trän.
Själv jag lever så sorglöst sko-lös fast timmen verkar sen.
Uh! Fantastiskt!
Dröm om min förvåning – ljuv och lätt som en sky.
Varje lycklig morgon glimrar världen ny.

Underbart att ha hustru för hon finns hos mig varje dag.
Vi kan älska när helst vi vill, så ljuvligt och praktiskt.
Den hon bara vill leva för är lyckliga, glada jag.
Jag är din och kan ge dig barn, det är väl fantastiskt!
Så dröm om min förvåning. det är den dröm som är bäst.
Utan skor så blir ditt liv en häpen fest.

Ljuva barfotadagar leker mänskorna med varann,
dricker, skrattar och dansar till en strumplästorkester.
Rolös man är en trolös man men bäst är en skolös man.
Lycklig, fri och ursprunglig tar han kärlekssemester.
Så dröm om min förvåning. det är den dröm som är bäst.
Tänk på det när du tar skorna av härnäst.

Ta av dig skorna…

L 10 (inte L 9): Johannes Brahms hör som symfoniker inte till mina favoriter – jag hörde så sent som i torsdags hans ”Symfoni i D-dur” på vårt Musikens hus här i Uppsala. Men i det mindre formatet kan han vara hörvärd. Ett exempel i dagens kryss var hans vaggvisa (”Nu i ro slumra in”, 1868). I dag hörde vi den med Carola.

L 1 och L 13 (inte L 12) var en av de där omotiverade dubbelfrågorna som Eldeman fortsätter att plåga oss med: Orup (Thomas Eriksson) skrev 1968 ”Från Djursholm till Danvikstull”. Det är en fin låt, men vad har den gemensamt med Johann Strauss’ ”Dunder och blixt”(”Donner und Blitz”, 1868), som skulle ge oss svarsordet åska?

V 6 och V 1: Hasse och Tage är, trots deras tilltagande kritik mot Socialdemokraterna, som de aktivt stödde i valrörelsen 1968 – jag hade för egen del kontakt med Tage Danielsson om ”En soffliggares dagbok” – ändå så här i retrospektiv inte bara mycket begåvade filmskapare, revymakare, författare med mera utan också speglar av stämningar i tiden. I dagens kryss fick vi höra deras ”Goddag, goddag” ur ”Under dubbelgöken” (1979), men i just den revyn, på Berns, fanns annat som slog hårdare mot det parti de själva tidigare aktivt hade stött (Tage Danielsson om sannolikhet, det vill säga kärnkraftssäkerhet, Hasse Alfredson i ”Det hade jag ingen a-a-aning om” och Ingvar Carlsson med öknamnet Foten. Både jag själv och Birgitta Dahl, en gång i världen energiminister, är numera varma anhängare av kärnkraftens snarast möjliga avveckling, så jag försöker inte markera något avstånd till Hasse & Tage. För övrigt var Birgitta och jag i går i Hasses och Tages arbetslokal, en liten röd stuga i Vitabergsparken på Söder i Stockholm, dess förinnan familjen Alfredsons bostad. Vi var inbjudna dit av filmaren Henrik von Sydow, en son till Max von Sydow, som ville intervjua oss båda för en film han håller på att göra om Hasse & Tage. Ni lär så småningom få se det samlade resultatet – det är inte bara vi två som har intervjuats eller kommer att bli intervjuade.

L 4: ”Regnet det bara öser ner” sjöng Siw Malmkvist 1970. Internationellt är den här låten känd med Burt Bacharach: ”Raindrops Are Falling On My Head”, men i dag fick vi höra den med sverigefinske sångartisten Jari Sillanpää.

V 12 (inte V 11): Jag gillade mycket ”Spring för livet” med Sara Varga i Mellon 2011. Jag trodde till att börja med att hon var av ungersk härkomst, men Varga är ett taget artistnamn. Egentligen heter hon Jansson.

L 3: Från mina egna unga år minns jag ”Sjung och le”, 1951 skapad av Olle Bergman. Den är ett exempel på att riktiga schlager inte är bortglömda redan dagen efter första framförandet.

L 9 (inte L 8): Musikalen ”Miss Saigon” (1989) skrevs av Claude-Michel Schönberg (musik), Alain Boubil (sångtexter) samt Alain Boubil och Richard Maltby (manus). Storyn är baserad på Giacomo Puccinis ”Madame Butterfly”.

L 7 (inte L 6) + V 11 (inte V 10): Dire Straits och deras ”Walk of Life” har jag hört många, många gånger. Min son, Matti Dahl, lärde mig lyssna på Dire Straits, inte minst Mark Knopfler, en gång i världen.

L 2: Hasse & Tage, som jag redan har berättat om, förekom sedan en gång till. På Skeppet i Värtahamnen gjorde de 1970 en bejublad föreställning, 88-öresrevyn, där de bland annat sjöng en låt av britterna Flanegan och Allen, på svenska kallad ”Ett glas öl”. Britternas original handlar om något annat, men Eldeman ville ha det Hasse och Tage sjöng om översatt till engelska, och svaret blir då beer.

L 8: Min väderade krysskollega Krister Kappel påpekar, att jag har glömt att redovisa svaret på den allra sista frågan. Lösningen har jag – jag har skrivit in Rain, eftersom den efterfrågade filmen med Gene Kelly, ”Singin’ In the rain”, finns i vår filmhylla och vi har sett den många gånger. Vi gillar den!

Får Eyvind Johnsons ”Krilon” nytt liv på Stockholms stadsteater?

Både jag och min hustru, Birgitta Dahl, läste i unga år, alltså innan vi ens kände till varandras existens, mycket intensivt Eyvind Johnson (1900-1976), och vi tyckte båda att både han och Harry Martinson var värda det delade nobelpriset i litteratur 1974. I mitt fall började min Johnson-läsning med att vi i början av gymnasiet fick läsa en rad skönlitterära barndoms- och ungdomsskildringar, bland annat Eyvind Johnsons ”Nu var det 1914” och ”Här har du ditt liv!”; jag fick också ”Se dig inte om!” och ”Slutspel i ungdomen” i julklapp, och sen var jag fast: lånade och läste bok efter bok av Johnson på Stadsbiblioteket i Sundsvall och skaffade själv böcker av Johnson, bland dem ”Minnas” och ”Timans” i utgåvor från Folket i Bild, vars ombud jag var under gymnasietiden.

Johnsons romantrilogi om Krilon – ”Grupp Krilon” (1941), ”Krilons resa” (1942) och ”Krilon själv” (1943) – skiljer sig ganska mycket från de mer episkt uppbyggda romaner han har skrivit – men även i till exempel de fyra böcker som ingår i ”Romanen om Olof” finns mycket mer än en rak, självbiografisk berättelse: drömmar, mängder av visor, utvikningar.

Fast när det gäller Krilon har den berättarteknik Johnson har valt en speciell bakgrund. I början av 1940-talet, då de här böckerna skrevs och gavs ut, fanns hotet att det fortfarande segerrika Nazityskland skulle kunna tänkas ockupera även Sverige, och Johnson valde för att inte få sina böcker stoppade av censuren, vars syfte var att undanröja risker för nazitysk intervention, att skriva en allegori. I den tidens Sverige fanns naturligtvis både en opposition mot eftergiftspolitiken och i dag förträngda nazi- och tyslandssympatier, men regeringens balansgång hade alltså som bakgrund strävan att om möjligt hålla landet utanför krig och ockupation. När under slutet av andra världskriget in emot 30.000 estniska flyktingar kom hit – vår familj fanns bland dem – tyckte en del av dem att Sverige ”kröp och kröp”, först för tyskarna, sen för ryssarna, men när en nu för länge sedan död moster till mig vid ett tillfälle hörde de här anklagelserna, sa hon emot: ”Och vart skulle vi ha tagit vägen då?”

Men tillbaka till Krilon: Eyvind Johnsons grundhållning var både antinazistisk och antikommunistisk – för egen del var han i grunden syndikalist, så småningom allt mer liberal. Jag har inga problem med det. Jag har i yngre dar ganska länge prenumererat på SACs ”Arbetaren” och både där och i bokform läst allt av Stig Dagerman. Och när jag var ombud för FiBs folkböcker, sålde och lånade jag allt jag kom över av Folke Fridell. Fast min dragning till realpolitik och lust att åstadkomma förändring fick mig redan i mycket unga år att bli socialdemokrat.

Med den här bakgrunden borde jag vara en närmast idealisk besökare på Stockholms stadsteaters uppsättning på Klarascenen av ”Krilon – en föreställning om det möjliga”.

Likväl tycker jag att ”Krilon” i den här scenvarianten är ett misslyckande, och min kritiska hållning betingas inte av att föreställningen, en dramatisering gjord av Joakim Sten och i regi av Carolina Frände, är så lång (nära fem timmar) – dess underlag, Johnsons romantrilogi, är på sammanlagt cirka 1.300 sidor och de agerande personerna många.

Problemet är inte att en intrikat och mångförgrenad berättelse av det här slaget, när den formas om för scenbruk, naturligtvis måste beskäras utan att man här har valt att göra ändringar och tillägg. Till det mildaste jag har att säga i kritisk väg hör skådespelarnas klädsel – tidsanknytningen till den epok som skildras markeras med att de agerande bär väst.

Å andra sidan försöker man nå publiken med dess nutida referenser genom att låta en del av rollerna – män i Johnsons trilogi; tiden var ju sådan – spelas av kvinnor. I samma anda spelas en del av rollerna av mörkhyade skådespelare. Märk att flertalet svenskar i dåtidens Sverige ännu inte ens hade sett några som med tidens terminologi kallades ”negrer”. Men jag medger att de här ändringarna delvis blir mer relevanta, om handlingen förläggs till framtiden i stället för till det tidiga 1940-talet.

Till det här kommer nämligen att uppsättningen har drag av metateater: Föreställningen ges något tiotal år fram i tiden, då lite obestämt definierade men uppenbart fascistoida och nationalistiska krafter styr samhället, och det gäller då att blidka dessa genom att markera att syftet inte är att utmana dessa.

Till det här kommer ett tekniskt problem. Ett par mikrofoner användes för att skicka de distanserande och maktblidkande kommentarerna till publiken, men just det här nådde inte ens oss som satt på den allra främsta raden. Skulle en tänkt fascistisk regim i Sverige vara så tafflig att den inte kontrollerade sådant, skulle vi ju inte behöva oroa oss särskilt mycket.

Men själva greppet, särskilt i det utdragna slutet, förvirrar publiken, samtidigt som de som antingen genom egen erfarenhet eller genom läsning är förtrogna med den tid Eyvind Johnsson nagelfor i sin trilogi, senare utgiven i ett band, ”Krilon: en roman om det osannolika” (1948).

Märk att det jag här kritiserar är uppsättningens karaktär, inte skådespelarna, med Pablo Leiva Wenger, som spelade Krilon, i spetsen.

Melodikrysset nummer 42 2018

Lördag efter lördag löser jag Melodikrysset. För det mesta helt ensam, men någon enstaka gång har vår musikutövande son Matti, när han har råkat vara på besök hos pappa och mamma, hjälpt mig med ett och annat. Fast klassisk musik kan han just inget om. Hustrun kan mycket om just det – däremot är hon inte intresserad av Melodikrysset. (I dag är hon också bortrest hela dagen.) Fast eftersom jag nu i årtionden tillsammans med henne har gått på klassiska konserter och vi dessutom i vår faktiskt enorma skivsamling (vi har CD- och vinylhyllor i flera rum) själva har alla de stora klassikerna, är jag hyggligt bevandrad också i den klassiska repertoar, som Anders Eldeman ibland hämtar musik ur till Melodikrysset.

Musiken ur Pjotr Tjajkovskijs ”Svansjön” (1877) har vi självfallet på skiva, och vi har dessutom sett den på Operan i Stockholm. I dag fick vi höra den med Herbert von Karajan, som också finns i vår skivsamling. Fast i dag ville Eldeman ha djurarten stycket som spelades handlade om. Jo, naturligtvis svan.

Musik ur ”Rigoletto”, skriven 1850 av Guiseppe Verdi har förekommit tidigare i Melodikrysset, och jag har för egen del här på bloggen också skrivit om konsertframföranden av olika delar av det här verket.

Benny Anderssons, Björn Ulvaeus’ och britten Tim Rice’s ”Chess” (1986) har jag aldrig sett på scen, men jag har förstås hört musiken, till exempel ”One Night In Bangkok”.

Men naturligtvis fanns det i det här krysset också musik, som jag aldrig har hört.

Bonnie Tyler känner jag förstås till, men jag har aldrig tidigare hört hennes insjungning tillsammans med Todd Rundgren av ”Loving You’s a Dirty Job”. Rundgren känner jag till i hans egenskap av multiinstrumentalist och genom hans samarbete med The Band.

Elton John har jag lyssnat på en hel del, dock aldrig på den inspelning han 2009 tillsammans med George Michael gjorde av ”Don’t Let the Sun Go down On Me”.

Och vem var det som sjöng ”Varför är du i Göteborg”? Det lät som Niklas Strömstedt, och han sjöng verkligen in den 2016.

Melodifestivalerna följer jag sen åratal i TV, och i enstaka fall framförs där fortfarande låtar, som har schlagerkaraktär – men det var bättre förr. 2002 vanns Mellon av en kvinnlig trio, kallad Afro-dite – Blossom Tainton, Gladys del Pilar och Kayo Shekoni – med ”Never Let It Go”, och jag minns den faktiskt fortfarande. I ESC hamnade de på åttonde plats.

Nyinspelningar gör inte alltid en låt bättre, ens om de förekommer i TV 4s ”Så mycket bättre”. Lill Lindfors sjöng 1978 in ”Musik ska byggas utav glädje” med musik av henne själv och text av Björn Barlach och Åke Cato (som jag skrev om i texten om Melodikrysset förra veckan). Det var en utmärkt tolkning, vida bättre än den version hon tillsammans med Ebbot Lundberg gjorde i ”Så mycket bättre”.

Redan 1935 spelade Gösta Ekman den äldre in ”En herre i frack”. Texten skrevs av sonen, Hasse Ekman, och musiken av Johnny Bode.

Därmed är vi inne på en känd filmfamilj, men det var ingen från familjen Ekman som var inblandad i den första färgfilmen i Sverige, gjord 1946 med Edvard Persson i en av de ledande rollerna. För regin av ”Klockorna i Gamla stan” stod Ragnar Hyltén-Cavallius, och den sång som också hette så hade skrivits av Alvar Kraft.

Jag gillar ganska mycket av det Eva Dahlgren har gjort, bland annat ”Jag klär av mig naken” från 1987. Jag har heller ingenting emot att Lennart Palm används för att göra instrumentala versioner av låtar som är kända som sångnummer – men måste han ständigt krångla till låtarna genom att göra svåridentifierbara arrangemang?

Till allra sist har jag sparat en låt som Owe Thörnqvist skrev för en lokal revy här i Uppsala redan 1953 men som är mest känd i en inspelning med Ulla-Bella Fridh från 1956, ”Titta, titta”. Eftersom jag är så gammal att jag upprepade gånger har hört den här låten, minns jag formuleringen ”Så vänder vi på bladet och vad hittar vi väl där”. Det här skulle få oss krysslösare att associera till uppmaningen läs, vilket nog inte är en alldeles solklar slutsats. Owe Thörnqvist var i yngre år aktiv i Laboremus, den socialdemokratiska studentförening jag själv senare var ordförande i, och när Laboremus efter återinträdet i partiet (S) hade en middag dit också äldre laboremiter hade inbjudits, fanns både jag och Owe bland de inbjudna gästerna. Senare har vi kommit att träffas ganska många gånger vid landshövdingemiddagarna på Uppsala slott för så kallade hedersupplänningar, bland vilka finns bland andra Owe och min hustru, Birgitta Dahl. Jag och hustrun har också fått biljetter till Owes scenprogram med hans egna låtar – han har fortsatt att framträda trots att han är åtskilligt äldre än jag.

Pressgrodor

hittade via ”Journalisten” nummer 12 2018:

”Två bilar krockade i
centrala Skellefteå –
en fick föras till
sjukhus”

Rubrik i Norran.se

* * *

”Just nu: Regeringen
röstar bort Löfven”

Rubrik i DN.se

* * *

”Träd föll över man – omkom”

TT

Hur länge orkar Alfabeta ge ut Galago?

Jag har av okänd anledning åkt ut ur Galagos prenumerantregister, och märkligt nog hittar jag i tidskriften ingen uppgift om vad en årsprenumeration kostar och på vilket bankgironummer jag kan sätta in pengarna.

Det här har lett till att jag, prenumerant sen mycket lång tid, har köpt det senaste numret i en pressbyråbutik i Uppsala, och där hittade jag nummer 3 2018, nummer 132 sen starten. Jag har nyss flyttat in till stan (Uppsala) igen efter att allt sedan veckan före påsk ha flyttat till vårt sommarhus i Öregrund, och det förklarar rimligen, varför jag först efter valet har fått tag på och sen läst det här numret, som till stor del innehåller vänsterlutande valpropaganda.

Det här börjar redan i tidskriftens inledning med en lång text à la ”Om kriget kommer” men här i varianten ”Om högern eller fascisterna kommer”. Längre fram i tidskriften hittar man också Agnes Nikiforovas och Linnea Parsons (text) och Kalle Mattssons (illustrationer) ”Revolutionsskolan”, som nog inte borde ha publicerats. Det senare gäller också Freja Erixåns oerhört tramsiga ”Partier som kändisar”. Och det enda komiska i Tyra Blomsters märkligt tecknade serie om framtidens ”bebisfabrik” är alla särskrivningar.

Under den närmast föregående redaktörsduons tid hade Galago en tämligen entydig dragning till Vänsterpartiet, men i det nu aktuella valnumret finns också en bitvis intressant intervju med den kortlivade och snart avsatte socialdemokratiske partiledaren Håkan Juholt, som numera är svensk ambassadör i Ísland. Artikel heter ”Elvis, Island och Håkan Juholt” och är skriven av Karolina Stenström och illustrerad av serieskaparen Fabian Göransson.

Men det mesta i den politiska genren har formen serier eller skämtteckningar. Tyvärr är mycket av det här inte särskilt bra, och här kritiserar jag mer formen än det politiska innehållet men mest att helheten blir så vag. Av lite olika skäl är jag kritisk mot till exempel de serier Oskar Ek och Nanna Johansson har skapat.

Mer fantasi präglar då Steve Nybergs serie om den osynliga handen och Kristofer Ahlfeldts serie med pingviner och grävlingar som agerande.

En ganska märklig skapelse – och med det menar jag inget positivt – är Hanna Hernried Forslinds ”Like a Virgin”. Och varför Cecilia Vårheds serie publiceras förstår jag över huvud taget inte.

Transaktivisten Adrian Malmgrens bidrag, ur ”Wicked Hero”, är fantastiskt vältecknad, men i mina ögon blir han mer en tramsaktivist.

Vältecknad, utöver vacker också tänkvärd, är Anneli Furmarks ”Kung och fosterland”, som skildrar ett besök i Flandern med dess minnen från första världskriget, alltsammans inbäddat i ett betagande vackert landskap.

Men sammantaget innehåller Galago för många serier som aldrig kommer att kunna vinna en stor publik. Hur länge orkar Alfabeta hålla en sådan tidskrift i gång?