Lindgren, Barbro & Eriksson, Eva: Sagan om den lilla farbrorn

Barbro Lindgren, text, och Eva Eriksson, bild, hör till Sveriges allra bästa barnboksskapare. 1979 gav de tillsammans på Rabén & Sjögren ut ”Sagan om den lilla farbrorn”, en bok som vidimerar omdömet ovan.

2010 ges den ut på nytt men nu på Karneval förlag. Texten är densamma som 1979, men Eva Eriksson har gjort nya färgbilder.

Farbrorn i boken är alltså liten och oansenlig; dessutom ser han dum ut, tycker somliga. Eva Eriksson har fångat honom perfekt, med runt huvud och klädd i rock och hatt.

Han är mobbad av människor och till och med djur: Det finns de som lägger krokben för honom, och hundarna morrar åt honom, detta trots att han ju egentligen är en snäll liten farbror.

Av sådant blir man ensam och ledsen, gråter i sängen när kvällen kommer.

Så han sätter upp lappar ute på stan: LITEN ENSAM FARBROR SÖKER EN VÄN. Men trots att han sitter och väntar på sin trappa, allt medan våren kommer och snödropparna slår ut, vill ingen enda människa bli hans vän.

Men så en dag dyker det upp en stor hund vid trappan där han sitter, och den börjar han mata med kakor och klappa. Det här upprepas dag efter dag, och till slut flyttar hunden in till den lilla farbrorn, vilket markeras av att den lägger några pinnar och ben under farbrorns köksbord.

Farbrorns liv förändras. Hunden försvarar honom mot både människor och djur. Också hemma blir livet annorlunda. Medan den stora hunden sover i hans säng, bäddar farbrorn åt sig själv i en låda på golvet. Men farbrorn har blivit lycklig, vilket Eva Eriksson utöver med hans min markerar med att sommaren kommer med blommor och fågelsång och bakelser (även åt hunden) och kaffe vid trädgårdsbordet.

Sen går året med höst och vinter, då den lilla farbrorn och hans stora hund får hålla sig inne i stugvärmen.

Det blir vår igen – men nu dyker det upp en ny figur, en liten flicka med rosett i håret, som vinner hundens kärlek, och det här ser ut att utvecklas till ett hemskt triangeldrama. Den lilla farbrorns vår förmörkas, och han går ut i skogen och gråter. I hela sju dagar irrar han omkring ensam.

Fast när han till slut återvänder hem, sitter ju den stora hunden och den lilla flickan där på trappen och undrar vart han har tagit vägen. Hunden blir alldeles vild av glädje, när den får syn på den lilla farbrorn, kastar sig i farbrorns armar och slickar honom. Allt medan den lilla flickan dansar och klappar i händerna. Och tro det eller inte: just då slår snödropparna ut.

Så slutar historien med att de är tre på förstutrappan: den stora hunden i både flickans och farbrorns famn. Hunden har nosen i farbrorns ena hand; barnet har sin hand i hans andra.

”Och lilla farbrorn behövde aldrig känna sig ensam mer.”