Rollins, Sonny: Scoops

Sonny Rollins (född 1930) är en av de riktigt stora i efterkrigtstidens amerikanska jazzmusik. Han började mycket tidigt spela altsax men valde sen, sägs det, tenorsax för att inte behöva tävla med Charlie Parker. Rädd för jämförelser med andra skickliga musiker på samma instrument verkar han för den skull inte vara: Lyssna till exempel på Sonny Rollins Quintet i ”Tenor Madness”, där både han och John Coltrane spelar tenorsax, eller på ”The Serpent’s Tooth” med Miles Davis Sextet där faktiskt både Collins och Parker spelar tenorsax.

De här inspelningarna från 1956 respektive 1953 kan man hitta på dubbel-CDn ”Scoops” (Le chant du monde 254 1535-1536, 2007), vars första låt är inspelad 1949 och som i övrigt täcker det tidiga 1950-talet fram till 1956, en epok då jazzen fortfarande levde ohotad av den därefter anstormande rockmusiken; många av jazzens höjdpunkter nåddes då.

Rollins brukar stilmässigt etiketteras som bopmusiker, men han räknas då inte till genrens mainstream, bebopen, utan till hardbopen med dess mer harmoniska rytm och känsla. Själv tycker jag att sådana avgränsningar känns begränsande. Rollins är en egensinnig musiker som tar sig den konstnärliga frihet han behöver. Dessutom spelar han ofta ihop med musiker med en framstående roll inom bebopen. Rollins är över huvud taget en gränsöverskridare, vilket en låttitel som ”Valse Hot” vittnar om.

Rollins spelade under den aktuella perioden i egna band, kvartetter eller kvintetter, men på de här båda CDna möter man både gästande musiker i hans band och honom själv i andras, till exempel med Miles Davis, Thelonius Monk, Art Farmer och Max Roach som ledare.

Sammantaget möter man i dessa olika konstellationer musiker som hör till epokens främsta, till exempel alltså Miles Davis på trumpet (ja även piano), Thelonius Monk, piano, Art Farmer, trumpet, och Max Roach, trummor, och dessutom till exempel Clifford Brown, trumpet, Milt Jackson, vibrafon, John Lewis, trumpet, Horace Silver, piano, Kenny Clarke, trummor, Donald Byrd, trumpet, och Art Blakey, trummor – listan skulle kunna göras mycket längre.

Sonny Rollins är själv en suverän låtskapare: ”Oleo”, ”Doxy” och inte minst den fantastiska ”St. Thomas” kan nämnas som exempel.

Några av de nämnda musikerna har åstadkommit annat hörvärt: ”Let’s Call This” (Thelonius Monk) och ”Confab In Tempo” (Art Farmer). Annat var redan eller blev senare klassiker: ”In a Sentimental Mood” (Duke Ellington), ”It’s All Right With Me” (Cole Porter), ”Love Is a Many Splendored Thing” (Sammy Fain och Paul Francis Webster), ”In Your Own Sweet Way” (Dave Brubeck).

Men mot slutet av andra CDn dominerar åter Sonny Rollins’ egna låtar, sådana som man inte vill upphöra att lyssna på trots att de är långa, till exempel ”Strode Rode” och ”Decision”.