Nemi 2010

Efter Schibsteds genomklappning på den svenska serietidningsmarknaden försvann serietidningen Nemi. Nu återkommer den i Egmonts regi, med bara sex, dock något tjockare nummer per år.

Gamla Nemi härbärgerade genom åren serier som Charlie Christensens ”Arne Anka”, Frank Chos ”Reservatet”, Lars Larviks ”Wildlife” och Berkeley Bretheds ”Outland”, men ingen av dem finns i nya Nemi. Tillsammans med titelserien ”Nemi” av Lise Myhre bildade de ett mönster: Tidningen Nemi föreföll riktad till en någorlunda vuxen publik av båda könen och innehöll markörer som både anspelade på subkulturer och på sex, drugs & rock-n-roll.

Mycket av det här finns kvar i nya Nemi, men jag uppfattar den redaktionella inriktningen så, att tidningen nu mer siktar in sig på den kvinnliga delen av publiken. Mig stör det inte trots att jag är en snart 73-årig man.

I Lise Myhres ”Nemi” finns tydligt ett dubbelt – Nemis respektive Cyans – inte helt identiskt tjejperspektiv på deras jämnåriga män. Lina Neidestams ”Zelda” träffar på praktaschlen till killar men faller dess värre också för dem då och då. Ytterligare en välgjord tjej-kille-relationsserie är Maria Smedstads ”Em”.

Mycket speciell – därför att den är annorlunda – är Kim W Anderssons uppföljare till ”Love Hurts”, ”Puppy Love”. Den intresserar sig för mänskliga reaktioner, psykologiska, fysiska och andra, och är också i alla andra avseenden en mycket realistisk serie, vilket understryks i tecknastilen: bilderna, av de agerande människorna och annat, är realistiska och nyansrika, alltså varken stiliseringar eller komiska karikatyrer.

Det här, som kanske är en ny och välkommen trend, utmärker också Bill Willinghams ”Fabler”. Trots att storyn i den har en sagoaktig ton – figurerna, Snövit, Jack med bönstjälken, Vargen, Skönheten och Odjuret, Rosenröd – är kända från den klassiska sagoskatten men lever nu i en alldeles realistiskt tecknad New York-miljö, själva också tecknade i den realistiska stil, som utmärker även ”Puppy Love”.

Jag kan tycka att i fallet ”Fabler” stilen är bättre än innehållet. Men jag skulle välkomna tecknarrealismens återkomst, till exempel i nya deckar- och äventyrsserier à la ”Rip Kirby” och ”Modesty Blaise” eller varför inte vår egen gamla ”Mystiska 2:an”.