Arvidsson, Claes: Olof Palme. Med verkligheten som fiende

När jag kommer hem med Claes Arvidssons ”Olof Palme. Med verkligheten som fiende” (Timbro), gör vi som många andra: kollar först våra egna namn i registret.

Birgitta hittar genast ett fel, som gäller henne själv: Hon omnämns som ”ordförande i vänskapsförbundet Sverige-Kampuchea”. Något sådant har hon aldrig varit. Hon var, när det begav sig, ordförande i Svenska kommittén för Vietnam, senare Svenska kommittén för Vietnam, Laos och Kambodja. Denna kommitté hade som uttrycklig policy att stödja de indokinesiska ländernas oberoende, däremot inte ta ställning för de regimer, vilka de nu var, som kunde tänkas komma efter fredsslutet. Hon har följaktligen varken varit ordförande eller medlem i det av Arvidsson nämnda vänskapsförbundet. Ett sådant bildades visserligen, men kommittén sa, med Birgitta som drivande kraft, uttryckligen och formellt nej till varje form av samarbete mellan kommittén och vänskapsförbundet.

Också i övrigt är avsnittet om folkmordet i Kambodja genom sin ensidighet inkorrekt – det redogör inte för varför Birgitta Dahl och kommittén tog fel i fråga om vad som hände i Kambodja – vilket hon för övrigt har bett om ursäkt för – och spär därmed på den spridda vanföreställningen, att hon – den socialdemokratiska riksdagsledamoten – skulle ha varit Pol Pot-anhängare.

För min egen del är flertalet av de fem referenserna oförargliga. Dock menar jag, att påståendet, att Olof Palme i min bok om IB, ”Vitbok”, bara skulle skymta som en skugga, är skruvat. Boken är ju väsentligen en intervjubok; Olof Palme var vid tiden för dess tillkomst sen länge död, men visst är en av bokens slutsatser, att Palme mycket väl visste, vad militärens IB med hjälp av specialvärvade socialdemokrater hade för sig.

Jag förekommer för övrigt även i andra sammanhang än där detta noteras med en fotnot med källhänvisning. Ett exempel är att Claes Arvidsson refererar mitt kapitel (om EEC) i Laboremus-boken ”Förändringens vind”. När det gäller den boken, gör Arvidsson ytterligare en av sina skruvade uttolkningar. Det är sant att boken, som han säger, ville bygga broar mellan Sverige och tredje världen, också att dess författare besjälades av antikapitalism. Men att den skulle ha förordat ”ett närmande till Sovjetunionen” är en märklig slutsats – vi var motståndare inte bara till kapitalismen utan också till öststatskommunismen.

Arvidssons bok, en lunta på 480 textsidor, är späckad med fotnoter, vilket inte gör att den för den skull, granskad med statsvetar- eller motståndarögon, riktigt lever upp till sin image av strikt vetenskaplighet. Mellan de citat, som har försetts med fotnoter, finns resonemang och slutsatser, ibland till och med citat, som inte beläggs med hänvisning till någon källa. Och i ett alltför stort antal fall leder fotnoten till ”Personlig information till författaren”, detta utan att man som läsare får någon chans att bedöma, om källan i fråga är trovärdig eller inte.

Mina invändningar betyder inte, att Arvidssons bok är någon hatbok mot Olof Palme. Ofta gör författaren beaktansvärda försök att tränga in i hur hans objekt kan ha tänkt eller reagerat. Han väger också för och emot. Så här skriver han sammanfattande om Olof Palme – men vilken stor politiker rymmer inte de drag av motstridighet som texten speglar:

”Han var smart, begåvad och minnesgod. Rationell och emotionell. Han var levande. Intensiv. Nyfiken. Öppen för samtal. Han sökte kontakt med författare och kulturpersonligheter som besökte Sverige. Det är lätt att förstå att människor tyckte om och respekterade honom. Andra berättelser visar dock en annan sida: nedlåtande, ointresserad, aggressiv, långsint. Besatt av politiska motståndare.”

Men naturligtvis märks det, att boken inte är skriven med statsvetenskaplig utan med politisk ambition; Claes Arvidsson är till vardags ledarskribent på Svenska Dagbladet.

Jag läser med intresse avsnitten om utrikespolitik, ideologi, säkerhetspolitik med mera, påminns om en epok då jag själv befann mig i politikens centrum. Oftast delade jag då (och delar fortfarande) åsikt med Olof Palme och ställer mig på hans sida, när Arvidsson gör invändningar.

Här har jag som läsare fördelen att kunna materialet, också kunna lägga till skäl, som Arvidsson bortser från eller förminskar. Frågan är hur en mer normal läsare upplever Arvidsson och hans slutsatser. Kan han eller hon göra de invändningar jag gör?

Jag ska ge ett exempel. En av Claes Arvidssons teser är att ”Palme bidrog till att göra Kuba rumsrent” (sidan 352). I ett senare avsnitt (sidan 456), som också det handlar om Palmes besök på Kuba 1975, skriver han: ”Vid sitt besök på Kuba 1975 deltog Palme i ett massmöte i Santiago de Cuba. Den svenske statsministern talade till massorna och sade:

Vi vill lägga beslutanderätten över produktionen och dess fördelning i hela folkets händer och frigöra medborgarna från beroende av varje slags medborgargrupper utanför dess kontroll (Applåder).

Ja, herregud vad revolutionärt! Det Olof Palme sa till massorna i Santiago de Cuba var nästan ordagrant ett citat ur 1975 års partiprogram, i sin tur hämtat ordagrant från Tage Erlanders partiprogram från 1960, i sin tur hämtat från det partiprogram Ernst Wigforss skrev 1944!

Jag vet, för det var jag som skrev inledningen till 1975 års partiprogram.