Semitjov, Eugen: Rymdtecknaren

Som den serieälskare jag är har jag tidigare utförligt berättat om Eugen Semitjovs (1923-1987) klassiska äventyrsserie ”Allan Kämpe” – läs mer ovan under Kulturspegeln, Serier.

Urban Sjölander, vars kommentarer ni då och då kan läsa här på bloggen, hade vänligheten att skänka mig ett nummer av serietidningen Allan Kämpe, som jag också har skrivit om i den artikel jag hänvisar till ovan. Nyligen erbjöd han mig att få låna en självbiografisk bok av Eugen Semitjov, ”Rymdtecknaren” (Askild & Kärnekull förlag, 1983). Jag var in på det antikvariat, Två Sekel, Ubans hustru diriver på Kungsängsgatan i Uppsala och har nu också läst den.

Semitjov, som blott 19-årig år 1942 började teckna ”Allan Kämpe”, hade efter en kort och oinspirerad bana på ritkontor börjat gå kvällskurs på Berghs reklamskola och lockades där att försöka illustrera en novell i Jules Verne-Magasinet. Skolans chef, Gösta Bergh, plockade då fram några sidor av Alex Raymonds rymdserie ”Blixt Gordon”, närmast för att visa Semitjov hur man med tuschpenna ritar ett rymdskepp i rörelse.

Det här ledde till att Semitjov själv försökte rita en rymdserie, ”Rolf Stål”, i veckotidningsformat – men han fick nobben av Bulls Presstjänst, som distribuerade serier. Chefen där uppmuntrade ändå Semitjov att försöka rita en helt ny serie.

Eugen Semitjov erinrade sig då en novell hans far, Vladimir Semitjov – familjen var ryska emigranter – hade skrivit om en grupp forskare som hade dragit sig tillbaka till polartrakterna för att från sitt hemliga centrum där försöka rädda världen. Den här novellen inspirerade Eugen att skapa något liknande, ”Hjärntrusten”, lokaliserad till Nordpolen. Allan Kämpe, till att börja med vanlig pilot, tvingas nödlanda i polarisen i närheten och kommer därefter att tillsammans med sin ständiga följeslagare Eva börja arbeta för Hjärntrusten.

Den här gången slog Bulls Presstjänst till, och ”Allan Kämpe” kom så småningom att publiceras inte bara i svenska dagstidningar, till exempel Morgon-Tidningen/Social-Demokraten och Dagbladet/Nya Samhället i mina gamla hemtrakter (Sundsvall med omnejd) utan också i Norge, Danmark, Finland och efterkrigstidens Tyskland, ja ända borta i Argentina.

Semitjov var 19 år 1943 när ”Allan Kämpe” först publicerades i ”Veckans Äventyr” (50.000 exemplar i upplaga!), och han fortsatte att teckna ”Allan Kämpe” i hela 14 år, innan andra uppgifter tog över. För egen del skulle jag gärna ha velat se mer av den här serien än den sida från tidigt 1950-tal som illustrerar det här alltför korta avsnittet i boken.

Resten av boken ägnas nämligen åt det som skulle bli Eugen Semitjovs värv under åren därefter, som rymdtecknare framför allt i dagspress. När ryssarna 1957 skickade upp sin första rymdfarkost, var Semitjov knuten till Aftonbladet, och den här kvällstidningen gav honom verkligen gång på gång stort utrymme: på ettan, på helsidor, till och med på löpet. Eugen Semitjov blev Aftonbladets ”rymdtecknare”. Senare hade han en liknande uppgift även på Svenska Dagbladet.

Hans teckningar i den här genren är fantasieggande och inte så sällan folkbildande, även om han ibland var tvungen att gissa och fantisera om hur det ena eller det andra såg ut – han visar i den här självbiografiska boken att han inte så sällan hamnade häpnadsväckande nära sanningen, ibland dock innan verkligheten hann i kapp honom. Till det som bidrog till att hans teckningar inte blev rena fantasifoster var upprepade resor till USA, där han fick bevittna många uppskjutningar av rymdfarkoster. I fallet Sovjetunionen fick han till och med tillfälle att praktisera sin ryska på Jurij Gagarin.

Men ska jag vara alldeles uppriktig är jag inte lika intresserad av det här, där Eugen Semitjov alltså beskriver rymdresenärernas och rymdstationernas verklighet, som jag är av hans fria fantasier i serien ”Allan Kämpe”.