Lane, Fred & Westling, Kjell: Läget 2010

Uppmuntrande att artister åter tar politisk ställning, till och med i aktuella frågor. Nyligen kom Mikael Wiehe med CDn ”Ta det tillbaka”, vars titel är en uppmaning till vänstern inför valet.

Nu gör Fred Lane, som jag minns från sjuttiotalets musikaliska barrikader, något liknande med ”Läget 2010” (YTF(r) 145, 2010, distribution Sony). Politiskt är den lika hårtslående som Wiehes CD.

Redan innan jag fick Fred Lanes CD, hade jag fått länkar med material till den på min blogg från honom själv. De väckte min nyfikenhet, och när Fred nu sände ”Läget 2010″ per post, har jag kunnat stilla den där nyfikenheten.

Lite kul är det, rent musikaliskt, att jag, när jag satt och skrev om Torkel Rasmussons och Kjell Westlings skivor, fick löfte från Fred om att få hans nya CD, där Kjell Westling också medverkar, som vanligt på en rad av instrument. Westling har, förtjänstfullt, också arrangerat alla låtarna, som alltså är skrivna av Lane – den senare spelar själv stålsträngad gitarr på några spår. Och så sjunger Fred Lane förstås.

Fred Lane, vem är det, kanske några frågar. Under 1970-talet var han alltså verksam i den då livaktiga musikrörelsen, gav till exempel 1977 ut LPn ”Vi smida”. Senare har det, kanske inte självvalt, varit mer tyst om honom, åtminstone på skiva, men han är välkommen tillbaka med nya CDn. Det har nu, alltför länge, funnits en brist på socialt och politiskt engagerade sångare och musiker, men när Fred Lane återvänder till skivarenan, innehåller texthäftet länkar både till www.gemensamvalfard.se och www.verdandi.se.

Och Fred Lanes nya CD är en enda lång plädering för de solidaritetsvärderingar som utmärker de organisationer länkarna leder till. ”Vinden viner” handlar om uteliggarna, ”I Grängesberg” om sjukförsäkringen. ”Lite till” gisslar tanken att det behövs ständig tillväxt och konsumism”. ”Sysslolöshet” är en blues om arbetslöshet.

Och han döljer inte att alltsammans ytterst handlar om vilka som får lov att styra det här landet. Flera korta låtar har udden vänd mot enskilda allianspartier och deras ledare, och i ”Ett brev till statsministern” ställs valet i höst i centrum.

Men Fred gisslar också alla dem som, även i vårt eget block, hukar för att inte stöta bort marginalväljare. ”Jag står modigt i mitten” är en återkommande fras i ”Modigt i mitten”.

Den allra bästa låten på CDn är dock inte partipolitisk utan handlar om att våga vara sig själv:

Tänk

Tänk, alla mänskor som aldrig vågar vara sej själva
Skakar galler i en osynlig cell;
Räds sin spegelbild,
Viskar, småfalskt, en bräcklig sång av Brel.

Tänk, alla mänskor som hånas, kallas fula och skumma:
Hukar sej och stukar sej i småstadsidyller;
Fäktar inte – flyr,
Blommar ut och gör sej hemma i storstadsmyller.

Tänk, om jag nån gång vågar bli just den jag är,
Helt och hållet, en stund – om än helt kort;
Innan liemannen
Viskar vänligt ”Följ med!” och för mej bort.