Gripe, Maria

Jag har genom årtiondena lyssnat på många sommarlovsföljetonger i radio, tillsammans med tre barn i skilda åldrar men också för egen maskin. Den dramatisering jag håller allra högst är, utan konkurrens, Maria Gripes och Kay Pollaks ”Tordyveln flyger i skymningen”. Dess blandning av gåtfull handling och deckarintrig gjorde ett outplånligt intryck på både mig och barnen. Särskilt minns man Hans Alfredson i rollen som prosten.

Följetongen, i 24 avsnitt, har därefter repriserats flera gånger. Jag har lyssnat varje gång jag har kunnat.

När jag nu, med anledning av att Maria Gripe (född 1923) har dött, försöker friska upp mitt minne, ser jag, att serien första gången sändes sommaren 1976. Till min överraskning finner jag, nu men inte då, att Maria Gripes bok med samma namn utkom först 1978. (Jag har recenserat den, och påpekade då saken.) Den skrevs alltså först som radioserie, där jag antar att Gripe har skrivit grundmanus och Pollak bidragit med dramatiseringen.

När radioserien sändes, var Maria Gripe för övrigt redan en etablerad författare. Hennes genombrott kom i början av 1960-talet med böckerna om Hugo och Josefin. Före ”Tordyveln flyger i skymningen” ligger också böckerna om Elvis Karlsson.

Sammantaget är Maria Gripe en av de riktigt stora svenska barn- och ungdomsboksförfattarna, för övrigt lika läsvärd för en vuxen publik.

Jag har i vanlig ordning letat fram recensioner av hennes böcker jag har skrivit för Aktuellt i politiken (s).

I nummer 1 1980 (10 januari) skriver jag om ”Tordyveln flyger i skymningen” i en sammelrecension med rubriken

Fantastika

Just nu finns det i barn- och ungdsomslitteraturen ett mäktigt stråk av det fantastiska, det oförklarliga, det skrämmande och det ockulta.

Maria Gripe tar, i motsats till flera andra författare i genren, i ”Tordyveln flyger i skymningen” (Bonniers) parapsykologin och mystiken på allvar. Frågan är varför jag, som annars intar en ultrarationalistisk ståndpunkt och är helt irreligiös, tyckte att Gripes och Kay Pollaks radioföljetong här om året (upphovet till boken) var så vansinnigt spännande. Men jag tror inte att man behöver vara swedenborgian för att ens fantasi ska kittlas av tänkande krukväxter, döda som talar i telefon, tordyvlar som lämnar meddelanden, bandspelare som tar upp talade budskap och annat sådant.

***

I Aktuellt i politiken (s) nummer 12 1981 (2 juli) fanns ytterligare en sammelrecension, där en bok av Maria Gripe granskades tillsammans med flera andra; jag skriver, att de inte är alldeles färska – ”jag har inte kommit mig för att läsa dem förrän nu. Men de har inte hunnit bli sämre för det!”

Roligt och allvarsamt

Maria Gripes ”Bara Elvis” (Bonniers, illustrationer Harald Gripe) handlar ganska mycket om relationer. Mellan Elvis och hans mamma, som vanligt. Men också mellan till exempel Elvis och hans älskade farfar, på ett nytt och mer komplicerat sätt. Och så får vi veta vad som händer när Elvis Presley, mammas stora idol, dör och bara Elvis Karlsson finns kvar. Som vanligt har Maria Gripe sin styrka i de vardagliga iakttagelserna; hon är en god psykolog. I ”Bara Elvis” finns, insprängt, också en urstyv berättelse från en söndagsskolefest, där en fyrkantig och aningslös söndagsskolefröken grovt förgriper sig på den omedelbare och varme Elvis.

***

I Aktuellt i politiken (s) nummer 10 1982 (10 juni) publicerade jag följande:

Gripe

Jag håller Maria Gripes ”Tordyveln flyger i skymningen” (Bonniers, 1978) för att vara en av de allra bästa barn- och ungdomsböckerna under senare år.

Hennes ”Agnes Cecilia – en sällsam historia” (Bonniers) är besläktad med ”Tordyveln flyger i skymningen”; båda handlar om övernaturliga ting. I boken om Agnes Cecilia förekommer osynlig närvaro i rummet (stegen hörs!), en docka som ger impulser och tecken, en hund som uppfattar saker som människor inte kan och så vidare. Det här tycker jag – så rationalist jag är – är roligt och spännande och fascinerande som tankelek. Dessutom är mycket av det som är bokens kärna nog så verkligt – de många osynliga och synliga trådar som finns mellan människor dels här och nu, dels bakåt i tiden i form av socialt och personligt arv.

Möjligen kan jag tycka att Maria Gripe den här gången tar för allvarligt på det ockulta, men det har väl med övertygelse att göra. I ”Tordyveln flyger i skymningen” hade hon mer distans till ämnet; där fanns mer av humor och mer av regelrätta pojkboksäventyr.

* * *

I julnumret av Aktuellt i politiken (s) 1983 (nummer 21, 18 december) publicerade jag som vanligt en barnbokskrönika, i det aktuella fallet med rubriken ”Böcker ur julklappssäcken”.
Där hittar man, under mellanrubriken Tonår, även följande:

Att läsa Maria Gripes böcker är en ren njutning. Hennes ”Skuggan över stenbänken” (Bonniers) är inget undantag. Man sugs in i historien. Den är realistisk, detaljerad, vardagsnära och psykologiskt trovärdig, men där finns också – som så ofta hos Maria Gripe – ett stråk av overklighet och mystifikation. Året är 1911, och Maria Gripe skildrar både en småborgerlig familjs vardag och den omkringliggande fattigdomen. Men intresset fokuseras framför allt på Carolin, den gåtfulla nya jungfrun. Upplösningen, som i den här boken – i motsats till flera av hennes senare – är helt realistisk, ska vi inte avslöja.