Alfredsson, Hans O: Erlanders pennor

Hans O Alfredsson möter mina läsare då och då här på bloggen. Han har, liksom jag, ett långt jounalistliv bakom sig, och i vårt fall finns det också annat som förenar. Vi är till exempel båda uppvuxna i Mellannorrland, han i Ångermanland och jag i grannlandskapet Medelpad – dessutom har jag gjort lumpen i Sollefteå.

Men det som främst, inbillar jag mig, drar honom till min blogg är att han – under många år politisk reporter på Svenska Dagbladet (vilket inte måste betyda att han delar tidningens politiska linje) – liksom jag inte har intresserat sig bara för politikens stora stridsfrågor utan också för dess mer udda sidor, och de är många.

Själv skrev jag om sådant i den kåserande spalten Det händer på ledaruppslaget i Aktuellt i politiken (s). Hans O Alfredsson har på motsvarande sätt roat läsarna med kåserande krönikor på nyhetsplats.

Det udda i politikens värld behöver inte nödvändigtvis vara liktydigt med det perifera. Historien om hur Aina Erlander efter sin makes död till Statsrådsberedningen lämnade tillbaka kulspetspennor – inte blyertspennor som det har påståtts – med texten ”Tillhör Statsverket” inleder således boken ”Erlanders pennor” (Ordelivet, 2010) där Hans O Alfredsson har samlat ett antal av sina krönikor och kåserier om politik i Svenska Dagbladet. Ytligt sett är det här en rolig historia, men den har samtidigt en djupare innebörd: Den är ett vittnesbörd om en generation socialdemokrater som inte ville sko sig, om så bara med Statsverkets pennor.

Alfredsson har sinne för de märkliga detaljerna, de där djävulen sägs bo men som ofta – när man får syn på dem – säger mycket mer än de händelser och principer de agerande i politiken själva skjuter fram i förgrunden. Alla partier från vänster till höger får sina fiskar varma, och så ska det ju vara, när en journalist, om än i personlig ton, publicerar sig på nyhetsplats. Men de iakttagelser han förmedlar är, liksom hans kommentarer, mer roliga än elaka. Som när han noterar att socialminister Ingela Thalén (S) och Landstingsförbundets ordförande Gunnar Hofring (S) 1991 vid samma kongress använde sig av praktiskt taget identiska formuleringar. Alfresson sammanfattar: ”Båda förnekade efteråt att de höll sig med en gemensam talskrivare vid namn Gösta Knutsson. Ja, han med Bill och Bull.”

De är oavbrutet roande att läsa, de här kåserierna om politik. Eftersom tiden går fort också i politiken och minnet hos de flesta läsare – även hos mig som själv har upplevt en del av det Alfredsson skriver om – är kort, har författaren med lätt hand redigerat sina tidigare publicerade texter, till exempel fogat in en del årtal i texterna. Själv skulle jag dock gärna ha sett att datum och år för den ursprungliga publiceringen i Svenska Dagbladet också hade satts ut.