Tempelman, Ulf Johan sjunger Emil Hagström: Poeticus på Österskär

Jag har tidigare skrivit en del om Emil Hagström (1907-1970), en poet värd att inte glömmas bort. Hans väg var lång och krokig, gick från Nylandsån utanför Sollefteå över Klarakvarteren i Stockholm till Österåker.

När han var som bäst, skrev han i något som man skulle kunna kalla folkviseton, och han har mycket riktigt lockat många att göra visor av hans dikter. Nu har Ulf Johan Tempelman följt i deras spår och presenterar egna och andras tonsättningar på CDn ”Poeticus på Österskär” (YTF(r) 142, 2010, distribution Sony).

Jag vill gärna ge ett exempel på Emil Hagströms melodiösa poesi, i det här fallet tonsatt av Thorstein Bergman:

Ängslycka

Guckosko och jungfrulin,
mjuka tuvors näva,
åkergrov och kammarfin,
ull och silkessträva,
fina strån och mossig sten,
liten fågel på sin gren
glömmer sång och kräva.

Skymningsblåa dalars dis,
vita fall och dimma,
livets blad och dödens ris,
svala stigars strimma.
Dunkla gömma, spindelflor,
bästergök i väster bor,
den du kan förnimma.

Grova händer, mjuka bröst,
röda bloss och luvor.
Långt till rynkor, sår och höst,
nära längtans tuvor.
Tyll och band och silkesvad,
jungfruhalm i daggens bad
och vita trones duvor.

Den här dikten, publicerad i samlingen ”Brudbloss och jungfrulin”, 1949, kan med sin regelbundna vers tjäna som exempel på dikt som formligen ropar på tonsättning. Det har Thorstein Bergman också gjort med ganska lyckat resultat. Thorstein Bergman har tonsatt många av Emil Hagströms dikter, och Ulf Johan Tempelman har tagit med ganska många av dem på den här CDn. Trots att jag håller Bergman högt, är det inte så många av de här tonsättningarna som faller mig på läppen. Men åtminstone en till vill jag ändå nämna, ”Lieskäret”, som Tempelman gör à capella.

Det finns lysande tonsättningar av poesi skriven av till exempel Dan Andersson och Nils Ferlin. Men som jag ser det förmår väldigt många tonsättningar av dikter inte lägga något till det innehåll och den melodik som finns i orden – musiken blir en ljudbakgrund som man kan ha och mista. Melodierna är svåra att komma i håg och att skilja från varann.

Det finns ett lysande undantag på den här CDn, Tor Bergners tonsättning av ”Till en målare”, vars melodi jag kommer i håg, så fort jag ser texten. (Du hittar den ovan under Kulturspegeln, Musik.) Tempelman gör den bra, även om Bergners egen version var ännu bättre.

En fin tonsättning har Lars-Erik Larsson gjort av ”Flickan med kyrkroten”, som kan vara värd att återge också för textens/diktens skull:

Flickan med kyrkroten

Med kyrkrot i min sko
gick jag vid din sida
medan tornets klocka slog
manande och vida.
Kära vännen, så söndagsfin,
kyrkroten kunde ej råda.
Vilse gingo vi båda.

Glömd i rians svarta mull
sitter jag och gråter.
Sorgens påse östes full,
någon kom ej åter.
Tung är röken och muren grå,
grå som min morgongåva:
En vrå att ständigt sova.

(Ur ”Spelmans blomster”, 1947)

I en klass för sig bland Ulf Johan Tempelmans egna tonsättningar är ”Roslagsklocka” och ”Frost”; jag vill även nämna hans ”Jag ritade en blomma”.

Den här CDn rymmer hela 40 hagströmdikter, två av dem upplästa, resten tonsatta. Det här är möjligt på grund av att Hagströms dikter ofta är korta.

Utöver de redan nämnda vill jag nämna även Rolf Degermans fina tonsättning av ”En visa till Ester” (som var Emils fru), ”Visa på en fredag” med musik av den för mig okände Nisse Munk, Pierre Ströms ”Granitgud” och Tor Bergners ”Vårt dagliga bröd”.

CDn avslutas med ett antal djurverser som Emil Hagström publicerade på barnsidorna i Folket i Bild. Eftersom de alla har samma form, har Ulf Johan Tempelman valt att sjunga dem alla på samma melodi.

Utöver Ulf Göran Tempelman, sång och gitarr, måste man slutligen också nämna Ove Engströms medverkan på en rad instrument.