Lindberg, Magnus och Wickman, Basse: Vita lögner + svarta ballader, Vol 1

Äldre trender i musiken ser ut att komma tillbaka. Det ser ut att våras för visa, tonsatt poesi, ballader och till och med politiska sånger.

Jag gläds åt Magnus Lindbergs och Basse Wickmans CD ”Vita lögner + svarta ballader, Vol 1” (Capitol / EMI 50999 629974 2 3, 2010), också för att skivtiteln förutspår en fortsättning. Ändå är jag inte riktigt nöjd med den här skivan.

Jag kan tänka mig att Sofia Karlssons stora framgångar med att återlansera Dan Andersson och annat vis- och balladartat material kan ha inspirerat till den här skivan.

Inte mindre än fyra spår innehåller sånger av och tonsatta dikter skrivna av Dan Andersson: ”Omkring tiggarn från Luossa” (med musik av Gunde Johansson), ”Brooklandsvägen” (ursprungligen av Rudyard Kipling och Olavus Wold) och så ”Till min syster” och ”Jungman Jansson”, båda med musik av Dan Andersson själv.

Ett problem med de här tolkningarna (och genomgående med nästan allt material på plattan) är att melodiernas speciella karaktär och nyanserna i texterna ofta dränks av ett rockslamrigt komp som låter lika från låt till låt.

Den här invändningen, att tolkningarna, främst den musikaliska inramningen, inte i tillräcklig utsträckning speglar stämningen i text och musik, gäller också annat på skivan, till exempel Earl Robinsons och Alfred Hayes’ ”Balladen om Joe Hill” med svensk text av Rune Lindström och Evert Taubes ”17:e balladen”. I det senare fallet vill jag tillägga att mina invändningar inte generellt är riktade mot musikaliska innovationer – jag är till exempel mycket förtjust i Cornelis Vreeswijks insjungning av den här balladen.

Och när Lindberg och Wickman individualiserar arr och komp, så att det passar grundmaterialet, kan resultatet även i deras fall bli riktigt bra. När de gör ”Fredmans sång nummer 25 om krögaren Cornelius” som kör, låter det riktigt bra. Också Birger Sjöbergs ”Bleka dödens minut” blir, försedd med komp à la kyrkorgel, hörvärd.

À la många skivor från tidigt 1970-tal rymmer den här CDn också tonsatt poesi: Nils Ferlins ”Getsemane” (med musik av Basse Wickman), Joe Hills ”Mitt testamente” (med svensk text av Jacob Branting och musik av samme Wickman), Stig Dagermans dagsvers ”Den första snön” (med musik av Magnus Lindberg) och Karin Boyes ”I mörkret” (med nusik av Basse Wickman). Ofta, som i det sist nämnda fallet, tycker jag att tonsättningarna är okänsliga. När det gäller Dagermans dagsverser är det ju svårt att inte jämföra med de många träffsäkra tonsättningar Fred Åkerström gjorde.

Med på skivan finns också ”Han var min bästa vän” med svensk text av Thorstein Bergman. Den har en traditionell melodi och heter i original ”He Was a Friend of Mine”, i en ännu tidigare version ”Shorty George”. Jag funderar först en stund på var jag har hört den tidigare. Jo, den gjordes av en rad artister under den epok Lindbergs och Wickmans CD knyter an till, bland dem Bob Dylan och The Byrds.