Näslund, Totta: Totta’s Basement Tapes / Down In the Flood

Totta Näslund dog 2005, och när hans postuma dylanskiva ”Dylan” tillsammans med Mikael Wiehe kom 2006, trodde man ju att det var ett slags last chorus – du hittar min recension ovan under Kulturspegeln, Musik, ”Totta och Wiehe sjunger Dylan”.

Det visar sig att Totta, en hängiven dylanfan, egentligen och dess förinnan hade velat göra en egen Dylan-CD och på engelska. Totta gick med på att göra Dylan på svenska tillsammans med Wiehe men gjorde också, 2003, en dylanskiva efter sitt eget kynne. Den har bolaget, EMI, sedan i alla år gömt (och glömt?) i sin källare, men nu kommer den upp därifrån försedd med titeln ”Totta’s Basement Tapes / Down In the Flood” (Capitol / EMI 50999 631592 2 6, 2010). Den har fått något dylanskt också över omslaget: Kjell Anderssons och Pär Wickholms omslagsbild påminner i stilen lite om Dylans eget självporträtt på omslaget till ”Self Portrait” från 1970.

Urvalet sånger på den här CDn speglar den tidige Dylan, från debuten till det tidiga 1970-talet. Jag har alla mina dylanplattor och -sångböcker i lägenheten i Uppsala, medan jag själv befinner mig i Öregrund, men vad jag kommer i håg fanns den avslutande sången ”Farewell” visserligen med på ”The Collection” från 2003 men skrevs väl redan 1963. Här tar Totta farväl nästan à capella, med bara ett diskret komp bakom.

När CDn börjar, med ”Just Like Tom Thumb’s Blues” från ”Highway ’61 Revisited” från 1965, tycker jag först att det låter lite tungfotat – men faller snart för det snygga blueskompet med Mats Ronander på munspel. Ronander och Jenny Silver körar också på den här plattan.

Den ordinarie besättningen, värd att lyssna på inte minst i de bluesartade låtarna, är Totta Näslund, sång och gitarr, Johan Lindström, gitarr, lapsteel, piano, hammond och kör, Bengan Blomgren, gitarr, Nikke Ström, bas, och Peter Bergqvist, trummor.

Resultatet har i de flesta fall blivit mycket hörvärt – även om ”One More Night” från ”Nashville Skyline” 1969 är lite för countryaktig för min smak och ”Gates of Eden” från ”Bringing It All Back Home” 1965 känns lite seg. Men ofta hittar man, som när ”Wigwam” från ”Self Portrait” 1970, här görs som schlageraktig foxtrot, drag i tolkningarna, som gör dem mycket hörvärda.

Buckets of Rain” från ”Blood On the Tracks” 1975 förknippar jag för min del mest med Happy Traums melodiska och mer långsamma cover från 1978 (på ”American Stranger”) och min egen son Mattis skickliga inövning av den med Traum som förlaga. Men efter en stund faller jag också för Tottas snabbare och lite dylansluddriga version.

Riktigt hyggliga versioner har Totta och bandet också gjort av ”Down In the Flood” från 1967 (som kom på ”Bob Dylans Greatest Hits Vol II” 1971), ”Alberta” från 1970 (också på ”Self Portrait”) och ”Ballad of Hollis Brown” från ”The Times They Are A-Changin’” från 1964.

Men ännu bättre är ”When I Paint My Masterpiece”, också den ursprungligen på ”Bob Dylan’s Greatest Hits Vol II”, 1971; i Tottas version har den mycket blueskänsla. Och i samma klass är även ”It’s All Over Now, Baby Blue” med sina slamriga gitarrer. Den hittar man med Dylan själv på ”The Times They Are A-Changin‘”, 1964.

Jag tvivlar på att Totta där nere på basement-planet kan höra mig, men tack i alla fall!

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^