Wiehe, Mikael: Ta det tillbaka!

Mikael Wiehe har gjort sin mest politiska skiva på årtionden, dubbel-CDn ”Ta det tillbaka!” (Warner 50511865-8253-2-6, 2010). Skivrecensenterna ger den ganska lågt betyg. Och på S-bloggar har jag sett kommentarer som främst uppehåller sig vid Wiehes positiva mellansnack om Kuba.

Det Wiehe har gjort och som recensenterna skruvar sig av olust inför är en skiva som är hårdslående politisk på det där sättet som var vanligt under sent 1960-tal och tidigt 1970-tal. Texterna skälver av vrede mot den borgerliga regeringen och Wiehe har inte bemödat sig om att balansera varken dem eller mellansnacket – den andra av de båda CDna är en konsertupptagning.

Själv hade jag roligt åt det här även där Wiehe alltså inte utmärker sig för diplomatisk balans. Jag hoppas att Mikael Wiehe kan bidra till att ge valrörelsen lite mer av det jävlaranamma som vi nu alltför länge inte har sett så mycket av.

Studio-CDn börjar med ”Berget”, som har vacker text, rytm och en fin melodi. Lysande är också ”Strö all min kärlek”.

Men oftare är sångerna på den här CDn alltså inlägg i den politiska dagsdebatten: den mycket ideologiska ”Nyliberal” (tillägnad Johan Norberg), ”Gud, är det sant?” om miljön, ”Medelklassgrabb” (med tycke av Phil Ochs och tillägnad Daniel Westling) och så valkampanjsången ”Ta det tillbaka”. I en annan sång med snygg melodi, särskilt i refrängen, uppmanar oss Wiehe att ”Skåla för bättre tider”.

Den här skivan bär spår av andra och mer politiska epoker. Jag har redan nämnt Phil Ochs som inspirationskälla, och i ytterligare två låtar spårar jag tydliga influenser från Woody Guthrie: ”Har banken tatt din villa?” och så ”Hej då, trevligt att träffas”.

Den här bryggan bakåt borde ha varit uppenbar för fler recensenter, särskilt som den andra CDn, den som är gjord i studio, bland annat rymmer Wiehes svenska version av Woody Guthries klassiker ”Det här är ditt land”.

Det här inflytandet från föregångare hittar man likaså i Peggy Seegers fina ”Valet” (”Song of Choice” i original). Även den unge Bob Dylan tillhör det här radikala sångarvet: vi får här höra Wiehes svenska version av hans ”Masters of War”, ”Ni som tjänar på krig”.

Här finns på samma sätt sånger från motsvarande svenska sångtradition: Peps Perssons ”Falsk matematik”, Björn Afzelius’ fina svenska tolkning av kubanen Silvio Rodriguez’ ”Sång till friheten”, ”Den jag kunde va” (tillägnad Björn Afzelius) och hans egen ”Keops pyramid” från Hoola Bandoola-tiden.

Och så finns här en räcka fina sånger av Wiehe, som vi tidigare har hört även på platta: ”Flickan och kråkan”, ”Var inte rädd, mitt barn”, ”En sång till modet”, ”Victor Jara” och ”Titanic”.

Det här är sammantaget en dubbel-CD väl värd att ha, både före och efter valet.