Brooks, Peter: Flugornas herre

Den engelske författtaren William Golding (1911-1993) fick nobelpriset i litteratur 1982 och hör utan tvivel till den grupp av nobelpristatgare, som har fått sitt pris ifrågasatt. För egen del hör jag till dem som anser att hans ”Flugornas herre” (översättning till svenska Sonja Bergvall, 1959, i original ”Lord of the Flies”, 1954) är en mycket bra roman, så läsvärd att den väger upp en del annat mer lättviktigt Golding har presterat.

Handlingen är väl känd, både genom att boken har lästs av många och genom att den har filmats två gånger. För egen del läste jag boken i början av 1960-talet, om jag inte minns galet som Delfin-pocket, och har dessutom sett Peter Brooks’ utmärkta filmatisering från 1963 ett par gånger, nu senast på DVD. Att Brooks film är i svart-vitt är snarast ett plus – det vore annars lätt att falla för frestelsen att förvandla den här storyn till en söderhavshistoria med gröna palmer och ett skimrande blått hav.

Ett gäng engelska skolpojkar evakueras undan ett krig och hamnar, utan att någon vuxen medföljande överlever, efter att planet de färdas i har kraschat, på en söderhavsö. Hur ska de nu överleva? Hur ska de organisera sin tillvaro? Hur ska de skydda sig mot faror? Hur ska de locka till sig någon som kan rädda dem ur knipan?

Det här temat är ju litterärt sett inte nytt. Det fanns, även om hjälten till att börja med var solo, i Daniel Defoes ”Robinson Crusoe”. Och det fanns, mer snarlikt, i Lisa Tetzners ”De skeppsbrutnas ö”.

Goldings variation av det här temat är lite mer speciell: Vad händer med den fernissa av kristen och/eller humanistisk kultur som de här barnen har bibringats, när samhällskontrollen försvinner och de primitiva impulserna får fritt spelrum?

I bok- och filmtiteln, ”Lord of the Flies”, finns en nyckel: Belsebub, från hebreiskans Ba’al-zvuv, kan översättas med just Flugornas Herre eller Gud, och i boken och filmen illustreras den kraft först en del av pojkarna, sen en majoritet av dem, fruktar av ett på stång spetsat vildsvinshuvud i vars tomma ögonhålor flugorna krälar ut och in. Det intressanta är att Belsebub ofta används som synonym för Satan.

Men så vitt jag förstår var detta hos Golding, som var en mycket rationalistisk, inte religiös person, ett led i en uppgörelse med irrationalitet och blind tro i mycket vidare mening än satans- eller avgudadyrkan. I Brooks filmversion blir det här mycket tydligt: Den falang bland pojkarna, som leds av Jack (Tom Chapin) och som denne leder i riktning mot ett allt mer auktoritärt och antihumanistiskt beteende, består till sin majoritet av en gosskör, klädd i ornat som leder tanken till kyrkor, en kör som taktfast sjunger ”Kyrie Eleison”. Steget från Gud till Belsebub/Satan framställs på så sätt som mycket kort.

Humanismen och rationalismen upprätthålls bland pojkarna på den öde ön främst av Ralph (James Aubrey) och hans tjocke och glasögonprydde vapendragare Piggy, på svenska Nasse (Hugh Edwards). Med på deras sida finns också de mindre tvillingpojkarna SamochEric (David och Simon Surtees), alltid omnämnda i ett andetag eftersom de är så lika varann.

Ralph står för rationalism och demokrati – inför, genom att han till att börja med har majoritetens stöd, ett slags öråd. Men Jack och ett växande antal anhängare bildar en skara fribytare, som stärker sin ställning, när de lyckas döda och sen halstra ett litet vildsvin. Den här gruppen utnämner sig själva till Jägarna, och snart uppstår inte bara rivalitet utan också maktkamp grupperna emellan. Ett offer i den här kampen blir Nasse, till att börja med genom att han får sina glasögon (som är användbara för att tända en eld med) kraschade.

Kampen mellan de båda grupperna blir allt mer brutal och otäck: Jack och hans växande skara av anhängare målar sig som en stam vildar, beväpnar sig med spjut (spetsade störar) och börjar också demonisera och till slut även jaga sina motståndare. Simon (Tom Gaman), en kvarvarande medlem av Ralphs grupp, dödas. Han tas, i en kollektiv excess, för att vara ett vilddjur, en best – men de pojkar som utför det här har själva låtit sig förvandlas till vilddjur.

Sen fortsätter de på samma väg: När Nasse, faktiskt modigt, kräver att få sina glasögon tillbaka, välter en av pojkarna ett stort stenblock över honom uppifrån en klippa.

Handlingen i boken och filmen skruvas sedan upp till en jakt genom den tropiska skogen även på Ralph. Den allt mer uttröttade Ralph jagas, till slut även av en eldvägg – förföljarna har satt eld på snårskogen.

Och så kommer vändningen: När Ralph fullkomligt utmattad faller ner i sanden på stranden, faller han nästan på ett par fötter som sitter på ett par långa ben. Benen tillhör en vuxen man, som tillhör en räddningsexpedition som ett fartyg har skickat i land i en mindre båt. I båten finns fler vuxna.

Därmed hejdas jakten på Ralph, och man förstår att Ralph har klarat livhanken.

Den här historien lämnar därhän hur det gick sen, både med Ralph och den stam av förnuftsbefriade mördare Jack och åtminstone kärnan av hans anhängare har förvandlats till. Filmen slutar med räddningen, men av boken (om jag minns rätt; jag har den inte tillgänglig) framgår att de vuxna räddarna inte förstår den fulla vidden av vad som har hänt.

Men oavsett det, hur mycket mindes förövarna – och ville minnas – senare i livet?