Sendak, Maurice: Till vildingarnas land

Lite av en slump så här i ALMA-tider fick jag av Birgitta ett alldeles eget exemplar av Maurice Sendaks bilderbok ”Till Vildingarnas land” (Bonnier Carlsen, svensk översättning Boris Persson, 1967, i amerikanskt original ”Where the Wild Things Are”, 1963).

ALMA, det är Astrid Lindgren Memorial Award, som han 2003 fick dela med den likaledes högt förtjänta Christine Nöstlinger.

Jag har många gånger läst den för våra barn, och Kerstin läser den numera för sina egna barn. När jag nu läser om den slås jag av textens enkelhet och bildernas magi.

Storyn är inte bara enkel utan också vanlig i verkligheten: Lille Max lever, som så många andra barn, bus, även om Sendak tar ut svängarna: iförd sin vargdräkt spikar Max i väggen och jagar hunden med en gaffel i högsta hugg, ända tills hans mamma till slut ropar ”Vilding!” till honom. När då Max morrar tillbaka, att han ska äta upp mamma, blir han skickad i säng utan middagsmat.

Och nu tar magin vid: Det börjar växa skog inne i Max’ rum, och snart försvinner väggarna bland alla träden. Plötsligt kommer han till havet och hittar där en egen båt, med vilken han seglar i väg ”genom nätter och dagar”.

På så sätt kommer han till vildingarnas land. Max betvingar vildingarna, trots att de ryter sina hemska rytanden, gnisslar med sina hemska tänder och rullar med sina hemska ögon – hur många gånger har jag inte själv gjort allt det där med stor inlevelse, när jag har läst för mina egna barn?

Och som det kan gå i sagorna, utnämner vildingarna honom då till kung i sitt land.

Sen följer flera textlösa bildsidor med Max bland de läskiga vildingarna, den ena hemskare än det andra. Där finns det mer plats för gräsliga tjut och vrål och morr i barnkammaren.

Så som vildingarna uppför sig, skickar kung Max dem i säng utan kvällsmat – men känner själv i samma ögonblick lukten av god mat långt bortifrån – och då struntar han i att vara kung i vildingarnas land och vill i stället segla hem. Och det gör han också, trots att vildingarna försäkrar, att de tycker så mycket om Max att de vill äta upp honom.

”Han seglade tillbaka i över ett år, vecka ut och vecka in, och under en hel dag.”

Och under över alla under: när han seglade in i sitt rum, stod middagen där och väntade på honom, ”och den var ännu varm”.

Det här är en fullkomligt suverän bilderbok för barn, och redan den – Maurice Sendak har gjort många flera – gör Sendak till en värdig mottagare av Astrid Lindgrens stora pris.