Andersson, Jan-Olof: En Ruben Nilson-kväll

Ruben Nilson (1893-1971) var plåtslagare men också konstnär och visdiktare. Trots att hans vissamling ”Vanvördiga visor” (1935) blev en stor framgång – sålde i hela 150.000 exemplar – spelade han aldrig själv in några egna skivor. Dock finns ett par av hans mest kända visor, ”Laban och hans döttrar” samt ”Den odödliga hästen”, numera på CD: hans sång till eget gitarrackompanjemang fanns, tyvärr i ganska risigt tekniskt skick, nämligen bevarad på en privat lackskiva och har förts över till visboxen ”Visans gyllene tid” (2005), om vilken ni kan läsa mer under Kulturspegeln, Musik.

Men hans visor har fortsatt att leva i andras tolkningar. Framför allt gjorde Fred Åkerström ett par skivor med mycket hörvärt Ruben Nilson-material, och de här inspelningarna hör fortfarande till de allra bästa.

För den som inte är så förtrogen med Ruben Nilsons visor eller hans stockholmska arbetarvärld kan jag nämna, att Olle Adolphsons ”Balladen om det stora slagsmålet på Tegelbacken” och ”Gustav Lindströms visa” har en viss släktskap med Ruben Nilsons viskonst. Mycket riktigt fick Adolpson en uppmaning att tonsätta av Nilson själv inte tonsatta texter och tände på idén. Tyvärr var det inget större skivbolag som tände på idén, och ett mindre, som föreföll intresserat, hoppade på sluttampen av.

Till slut hamnade en del av Olle Adolphsons tonsättningar ändå på skiva, inte med honom själv utan med Jan-Olof Andersson, sång, och Christer Carlberg, gitarr, på ”En Ruben Nilson-kväll” (Vax Records CD 1007, inspelad vid en konsert 2007). Resultatet är inte så tokigt, men jag noterar också att det låter mer Adolpson – som jag uppskattar mycket – än Nilson om dem. Bäst av de här Adolpson-tonsatta Ruben Nilson-visorna är enligt min mening ”Plåtslagare Rasks bröllop”.

I den öppnas balen med ”Internationalen”. Ruben Nilsons politiska radikalism är också starkt närvarande i ”Hitlertysk paradmarsch” från 1935, här framförd som rytmisk recitation med lite stöd av Christer Karlbergs gitarr i bakgrunden. Samhällssatir finns också i ”Ficktjuvens visa”, en lovsång till den fria företagsamheten.

”Ficktjuvens visa” är för övrigt en av de mycket få mer kända Ruben Nilson-visorna på den här CDn, samtidigt också dess bästa spår. ”Sjukbesök”, med dess oromantiska och icke-religiösa syn på döden, är inte så tokig den heller.

Det som slår en sentida lyssnare är att Nilsons visor – här till exempel ”Pettersson och plåtslagaren” och ”Busarna i Gamla stan” – i så hög grad rör sig i stockholmska miljöer, som har fått skatta åt förgängelsen i klassförändringarnas Stockholm. De arbetarmiljöer han skildrar, som en gång i tiden var så karaktäristiska för både Stockholm och dess förorter, finns i dag kvar i mycket ringa utsträckning.

Men Ruben Nilson var en bildad person, en arbetarintellektuell, med många strängar på sin lyra, vilket vi här kan få vittnesbörd om bland annat i ”Fjärilen i Hagalund” med dess återklanger av ”Fjäriln vingad syns på Haga” och den likaledes bellmaninfluerade ”David och Goliat”.

Jan-Olof Anderssons diktion är oklanderlig, men jag skulle ändå ha önskat att skivmappen också hade innehållit ett häfte med texterna. Men det hade kanske lilla Vax i Vaxholm inte råd med?

Heder åt dem ändå för att de har gett ut den här skivan – även om den nog kunde ha sålt mera, om den hade innehållit ytterligare några av Ruben Nilsons verkliga paradnummer.