Cylinderhatten

Cornelis Vreeswijk (1937-1987) blev, trots sin holländska härkomst, en av de riktigt stora, också av många älskade, i svensk litterär viskonst. Han skrev texter, som när de var som bäst gjorde honom till den poet han ville bli; i andra fall var han drastisk, rolig, politisk. Som många andra i genren lånade han friskt, men den musik han åstadkom var oftast bra, ibland genial.

Jag började köpa hans skivor tidigt på 1960-talet, så snart jag hade tillgång till en grammofon. Cornelis-samlingen omfattar numera praktiskt taget allt utgivet: först EP och LP, så småningom CD, urvalsskivor, boxar, givetvis också böcker med hans sångtexter.

Redan i mitten av 1960-talet var han en legend i mina kretsar. Till detta bidrog att han under sin tid på Socialhögskolan, Sopis, var med i Socialdemokratiska studentklubben där. När SSU fyllde 50 år 1967 och firade detta med jubileumskampanjen ”Utblick” (debatter om den framtida samhällsutvecklingen) ingick också en debattfilm med namnet ”Makt och jämlikhet”. I den filmen ingick ”Cylinderhatten”, en visa som Cornelis hade specialskrivit för SSU. Den gavs också ut av SSU på en single, producerad av Metronome (J 45-721); texten publicerades i SSUs tidskrift Frihet nummer 10 1966.

”Cylinderhatten” hamnade givetvis också i min sångbok ”Upp till kamp! Sånger om arbete, frihet och fred” (Prisma, 1970) och blev, bland annat därigenom. mycket populär i hela arbetarrörelsen.

Cylinderhatten

Text och musik: Cornelis Vreeswijk, 1966

Cylinderhatt, cylinderhatt, säg minns du forna dagar
där societeten syntes, syntes Du i all Din glans.
Magnater och bankirer med cigarr och istermagar
bar upp Dig som en stolt symbol för makt och storfinans.
Förr satt den på en dignitär
nu sitter den på sotare Pär.
Då fick den bäras endast av en rik och mäktig man.
Nog var det väl beklagligt att det modet försvann?

Bankirer och baroner och ministrar och magnater
och den som förr i världen högt på samhällsstegen satt,
de skilde sig från mängden med fasoner och med later.
Och allihopa gick dom med cylinderhatt.
De skilde sig från plebsen
och Johansson med kepsen
behövde aldrig tvivla på hur herrarna såg ut.
Nog är det ganska synd att det modet tog slut?

Med höga svarta hattar och med ordnar och medaljer
slogs man för kapitalet och för Kung och fosterland.
Och dom som gick med kepsar på var slödder och kanaljer.
Dom skulle hålla käften med kepsen uti hand.
Hög hatt betydde: pengar.
Keps bars enbart av drängar.
Man såg på huvudbonaden vad slags person det var.
Nog vore det behändigt om det modet fanns kvar?

Cylinderhatt, cylinderhatt, var är revolutionen?
Envar skulle bli lika, nu skulle allt bli fritt.
– Cylinderhatt farväl! sa brukspartronen och barnonen
och köpte sig kostymer av demokratiskt snitt.
Och alla miljonärer
ser ut som proletärer.
”Adjö, adjö cylindrhatt, nu är jag folkets man.”
Men visst är det beklagligt att det modet försvann?

Men bakom stängda dörrar finns han nu. Han kalkylerar
på löner och på priser och på avbetalningsskuld.
Sen trycker han på knapparna; han styr och dirigerar.
Han ruvar som en höna på andras gods och guld.
Men ingen känner till han.
Vad heter han? Vad vill han?
Var är cylinderhatten som han alltid bar förut?
Nog är det väl beklagligt att det modet tog slut?

Men Johansson med kepsen, han tycker allt är toppen.
(Fast lönen är för liten, men regeringen är fin!)
Han hyr sig en cylinderhatt – den sätter han på knoppen
och gifter sig i kyrkan och köper diskmaskin.
Men kåken som han hyr i och trucken som han styr i
ägs av en anonym person; det finns det papper på.
Cylinderhatt, cylinderhatt – vad äger han då?

Men stackars lilla Lundström
han sitter där och grubblar
på priser som är höga och på lönen som är låg.
På dem som utan möda sin förmögenhet fördubblar
funderar lilla Lundström med ganska tveksam håg.
Visst är vi alla lika
men somliga är rika.
Men många fler är säkert lika fattiga som jag.
Cylinderhatt, cylinderhatt, var finns Du i dag?

Under det sena sextiotalets och det tidiga sjuttiotalets röda våg vandrade Cornelis (1968) i likhet med många andra kulturarbetare vidare vänsterut, i hans fall till VPK. Men det skulle inte bli beständigt. (Mycket lite i Cornelis’ liv förblev för övrigt beständigt.)

Efter bara tre år i VPK lämnade han partiet, möjligen av kommersiella skäl men också för att han var skeptisk till ”tokvänstern” (hans eget uttryck). När socialdemokratin 1976 hamnade i opposition, blev det åter igen mer naturligt för Cornelis att känna sig hemma i socialdemokratin – han trivdes bättre i motvind – och inför 1979 års val ställde han aktivt upp för partiet, skrev bland annat en sång riktad mot Gösta Bohman, ”The Bananrepubliken sång” och valturnerade med Olof Palme.

Också i 1982 års val turnerade Cornelis för socialdemokraterna, bland annat ihop med min hustru, Birgitta Dahl. Han deltog som artist i en av fyra bussturnéer i valrörelsens slutskede. Den här turnén besökte partidistrikten i Kalmar, Kronoberg, Jönköping, Östergötland och Sörmland; Cornelis alternerade med Anita Strandell och Inger Öst. Birgitta minns en hotellövernattning i Jönköping, där hon hade svårt att sova på grund av att det gick livat till i ett näraliggande rum, där Cornelis med flera huserade. Annars kom Cornelis och hon väl överens. Man kan gissa att Cornelis gillade hennes radikala budskap och vänsterprofil. Hon hade till exempel 1971-1977 varit ordförande i Svenska kommittén för Vietnam.

Jag har redan tidigare grävt i det här, eftersom jag på försommaren 2003 blev kontaktad av Pontus Holmgren, Kapten Sol, inför Amigos nyutgivning på CD av Cornelis’ två LP för det arbetarrörelseägda skivbolaget a disc, i vars utgivningsråd jag satt, ”Bananer – bland annat” (1980) och ”Hommager & pamfletter” (1982) – jag återkommer till dem nedan. Holmgren fick av mig uppgifter om både Cornelis’ politiska engagemang och a disc, uppgifter som han använde i mapptexterna – jag fick som tack de båda CD-utgåvorna.

Inför 1982 års val utlyste Aktuellt i politiken (s) i nummer 21 1981 (julnumret, 3 december) en stor valvise- och valaffischtävling, med en Gunnar Strängsk tusenlapp (indexsäkrad sen valförlusten 1976, det vill säga ett tusen sju hundra kronor) som förstapris i vardera klassen. Den jury som utannonserades bestod av Sten Andersson, Nancy Eriksson, Kjell-Olof Feldt, Carl-Gustaf Lindstedt, Lennart ”Red Top” Nyblom, Cornelis Vreeswijk, Lars Hjalmarsson och Enn Kokk.

Det kom in 419 bidrag i vardera klassen, och resultaten redovisades i Första maj-numret 1982 (14 april) av Aktuellt i politiken (s). Där redovisades ett mycket roligt slutsammanträde med juryn, men av de många bilderna framgår att Cornelis saknades vid detta tillfälle. Förklaringen finns i artikeltexten: ”Allt efter som tävlingsbidragen har kommit in, har kopior skickats vidare till jurymedlemmarna. Cornelis Vreeswijk har fått sin post under en turné i Norge. Tyvärr la turnén hinder i vägen för hans medverkan i jurysammanträdet.” Cornelis hade alltså inte hoppat av från uppdraget, som han gärna – när jag kontaktade honom – åtog sig. Och som redan har framgått ovan deltog han senare samma år i valrörelsen.