Edwall, Allan

Allan Edwall (1924-1997) var en i alla avseenden fantastisk artist. Jag är inte så lite stolt över att ha haft ett litet finger med i att hans skivor kom ut på just arbetarrörelsens, nu för länge sedan också hädangångna, skivbolag a disc; jag satt i bolagets utgivningsråd. Allan, Cornelis och några till hörde till de riktigt starka korten i a discs utgivning.

Det är kanhända djärvt av mig att erkänna min roll i a discs utgivning, detta mot bakgrund av att jag också recenserade de här skivorna i Aktuellt i politiken (s). Men jag står för vad jag har gjort; jag var aldrig konkret inblandad i produktionen av Allan Edwalls skivor, och jag står för varje nyans i mina recensioner av dem.

Allans allra första LP utkom 1979 men recenserades av mig i Aktuellt i politiken (s) nummer 5 1980 (6 mars):

Lysande LP!

Allan Edwalls ”Grovdoppa” (a disc BS 791022, distribution Brevskolan) är faktiskt inget mindre än en helt lysande LP! Allan Edwall är ju lite av renässansmänniska – skådespelare, TV-serieförfattare, romanförfattare, revymakare – och framgångsrik i alla dessa sina roller. Så alldeles förvånande är det ju inte att han också lyckas med en skiva där han har skrivit all musik och text och där han sjunger själv. En rad av våra bästa musiker assisterar.

Musiken är mycket varierad, utstuderat komponerad till varje speciell text. ”Årstider” är vemodig, tivoliaktig (går runt, runt som en karusell) vals, ”Jag gick mig åt körka” blandar sorgsen mollton och glädje à la skillingtryck (också den avslutande ”Jämtsnoa” låter som ett skillingtryck), ”Baciller”, som börjar med ”Hör upp ett slag”, skulle kunna vara gjord för tivoliscen, ”Kärleksvisa” har ljuv folkton, och i imiterad folkton går också ”Möss och människor”, ”Förhoppning” och ”Far>”, ”Kultur” är en parafras på Sjöbergs ”Fridas visor”, ”Trevligt att se dig” bjuder på soft jazz, ”Hjälp” går i mollton, ”För ingenting – för kärleks skull” låter som en sjömansvals och ”Köpråd” som zigenarballad.

Texterna är ofta samhällskritiska, ställer sig på den lille mannens (och den förnedrade kvinnans) sida. Men framför allt rymmer de en sorgsen insikt om människors villkor. Och mycket poesi.

Så här kan det låta, i en av de bästa låtarna, ”Förhoppning”:

Det mesta blir väl inte som man tänkt sig
och ingen annan kan man skylla på
och baken har man bakåt fast man vänt sig
och knappast blir de nå bättre.

De två andra som jag särskilt vill nämna är ”Trevligt att se dig” med dess hemska, deprimerande text och den trösterika ”Kärleksvisa”.

Men nu är kärleks ljuva stund
när jag får kyssa din varma mund
och morgondagen med sorg och gråt
vi skrattar åt, vi skrattar åt.

Köp den här skivan! Det kommer inte att ges ut många bättre under 1980.

***

När jag och sångaren och gitarristen Lars Hedberg gjorde en rad sångkurser med politiskt tema för ABF i Uppsala län, fann vi det självklart att bland de sånger vi lärde ut ta med den här:

För ingenting – för kärleks skull

Text och musik: Allan Edwall, 1979

Det finnes folk på vår himlakropp
med tvenne bröst men ingen snopp
man säljer dom i en industri
som trycker blaskor att bläddra i.

Helt bara framtill med naken röv
ej dolda utav fikonlöv.
Och undrar du varför och på vad grund,
så svarar direktör Åkerlund:

Refräng:
För ingenting – för kärleks skull
är tidningen av arslen full.
För det är klart att tryckerit
har gjort så där med flit.

Nu rustar världen till tänderna
med taggtråd mellan länderna.
Vår jord har blivit kanonfabrik
och folk har blitt presumtiva lik.

Men svenska vapen ifrån Bofors,
det är en annan sak förståss.
Dom skapar ordning och mäklar fred
och används blott för att skoja med.

Refräng:
För ingenting – för kärleks skull
och skulle världen rasa kull,
så är vi neutrala, vi
och har ej del däri.

Lag är lag och ska vara så
för lagar ska man lita på.
En rättvis ordning är lagens mål
med några springor och några hål.

I Schweiz går landsmän med glada flin.
Dom lever som valutasvin.
Men snattar Svensson en inlagd sill,
då slår polisen och lagen till.

Refräng:
För ingenting – för kärleks skull
av motgång är ju världen full
den lilla fisken fångar vi,
men hajen får gå fri.

***

1981 kom uppföljaren, ”Färdknäpp”. Jag recenserade den i Aktuellt i politiken (s) nummer 6 1982 (25 mars):

Edwall

Den mångsidigt begåvade Allan Edwall är varmt välkommen tillbaka med LPn ”Färdknäpp” (a disc ADI 89602, distribution Brevskolan). Riktigt lika bra som debut-LPn ”Grovdoppa” är inte ”Färdknäpp”, men den är tillräckligt bra. Till samma slags lite vemodiga folktonspåverkade musik har Edwall snickrat samma slags underfundiga och kluriga texter. Den lite Lille Bror Söderlundh-aktiga inledningslåten ”Kom” är ett exempel.

Några andra pärlor: I ”Sommarvisa” blandar Edwall sommarens bedövande skönhet med den Kir-blandade T-spritens bedövande fylla. ”Du och jag” är vacker, vardaglig och medkännande. Och ”Plötsligt en dag” handlar om åldrandet, om livet som är fasligt kort: ”Knappt har man kommit, så skyndar man ut. / Evighet krymper ihop till minut. / Älskade, hit med din trut! / Snart är det trevliga slut. / Ingenting blir som förut.”

Att Allan Edwall ibland slinter lite på tonerna har man gärna överseende med.

Anders Dahl är kapellmästare och arrangör och medverkar själv på fiol.

***

Den sång om åldrandet jag ovan citerade en bit av, vill jag gärna presentera i dess helhet; jag gjorde det på dotterns, Kerstins, blogg i en kommentar, som handlade om min och Birgittas bröllopsdag 2006.

Plötsligt en dag

Text och musik: Allan Edwall, 1981

Plötsligt en dag framför spegelen
kommer den
otäcka sanningen,
stygg i sitt hån,

ser lite medlidsamt på mig
och frågar sen:
Var har den gamlingen
kommit ifrån?

Nyss låg du liten och rosig
och spenavarm
trygg vid din moders barm
nykläckt och grann,

nu, efter bara ett långvarigt
ögonblick
i ett förbrukat skick
barnet försvann.

Livet är fasligt kort
snart ska man vissna bort,
kvar blir blott fotografier.
Skynda min älskade, spill ingen tid,
snart tager tystnaden vid
med sin förfärliga frid,
utan bekymmer och strid.

Knappt har man kommit, så skyndar man ut.
Evighet krymper ihop till minut.
älskade, hit med din trut!
Snart är det trevliga slut.
Ingenting blir som förut.

***

Den tredje Allan Edwall-LPn kom 1982 och hette ”Gnällspik”. Jag recenserade den i Aktuellt i politiken (s) nummer 16 1982 (14 september):

Sång & visa

Tredje LPn av och med Allan Edwall heter ”Gnällspik” (a disc ADI 3001, distribution Planet Mills Records). En rad duktiga studiomusiker under ledning av och arrangerade av Anders Dahl bidrar till att skivan är bra. För det är den, även om jag fortfarande håller debut-LPn ”Grovdoppa” för att vara Edwalls bästa. Den inledande låten (mycket bra!) handlar om valrörelsen och kallas ”Akrobatik”, av vilket väl framgår att Edwall har en del kritiska synpunkter att komma med; texten är faktiskt rolig. Miljöförstöring och mansrollen (i den utmärkta ”Bli som far”) är andra ämnen på A-sidan. B-sidan inleds med en ”kampsång” lite i Povel Ramels och Martin Ljungs anda, ”Mot okänt mål”. Till Edwalls egenheter hör att blanda högt och lågt (”Natten sänker nu sitt dok / över mänska och kommun” skaldar han i ”Troll och älva”, som går i imiterad folkton). Och om kärleken diktar han så här i ”Dystervals”:

Kom och var mig nära,
aftonen är sen
extraordinära
äro dina ben.

Också de bland oss som drömmer om det grönare gräset bortom stängslet, om trevliga tjejer med snygga ben och jämnt och glatt humör, får sig en släng: ”Men den jag har därhemmave’ får kanske duga / joo, det tror jag faktiskt att hon gör.”

Ofta, när jag lyssnar på Allan Edwall, får jag en känsla av att karln driver med oss. Det gör han rätt i!

***

Allan Edwall hann också ge ut en barnskiva på a disc, ”Ramsor om dom och oss” (1982). Jag recenserade den i Aktuellt i politiken (s) nummer 7 1983 (14 april). Recensionen handlade om flera barnskivor och placerades under vinjetten Barnkultur med följande rubrik:

Skivor

Allan Edwall, den mångbegåvade, har nu också åstadkommit en barnskiva som hör till de yppersta vi har hört på bra länge. ”Ramsor om dom och om oss” (a disc ADI 3003, distribution Planet Mill Records) heter den, en 45-varvare i LP-format. Utgångspunkten är de sångramsor Edwall gjorde som Luffaren i filmen ”Rasmus på luffen” – Edwall hittade på dem själv. Här kommer mer av samma vara. Alla ramsorna har samma form och handlar om lille eller lilla Ottar, Manne, Ellen och så vidare. Variationen finns i handlingen men också i den beledsagande musiken, som pendlar från barnvisa till gammeltjo – de handlar om lille Lasse som la mask i pappas kaffekask, lille Kenneth som missa spännet ”så allt i byxan rann” och om Algot:

Den lille snälle Algot
han ville hjälpa mor,
så Algot tog en tallkott
och mata lillebror.
Nu blir det smisk i alla fall,
din brorsa kunde blitt en tall,
sa mor till lille Algot
som ville hjälpa till.

En och annan av de små vännerna tycker man sig känna igen, Tage och Nero till exempel, och lille Gunnar förstås:

Den tjocke lille Gunnar
var medlem i ett gäng.
Dom ville mätta munnar,
men då blev Gunnar sträng.
Du stackars barn var ej så sträng,
du tar din mammas sista peng,
sa mor till lille Gunnar
som var förfärligt sträng.

***

Ramsan om Kenneth, som jag nämner i recensionen, kom jag långt senare, när pappa Bo i januari 2006 hade rapporterat på bloggen om ett liknande tillkortakommande från sonen Viggos sida, att återge i dess helhet i min kommentar till det inträffade:

Kenneth

Den stackars lille Kenneth
blev liksom nödig, han,
men Kenneth missa spännet
så allt i byxan rann.
Du stackars barn som är i nöd
av skammen färgas kinden röd,
sa mor till lille Kenneth
som blev liksom i nöd.

***

Någon gång kring 1983-1984 (jag har ingen exakt datering; jag arbetade då inte längre för a disc) la Brevskolan ner a disc. Skälen var ekonomiska och det växande lagret. Arbetarrörelsens organisationer, ABF och andra, klarade inte av att sälja tillräckligt många skivor, och a disc hade inte i tid skaffat sig någon effektiv distribution till skivaffärerna.

De artister på a disc, som också andra skivbolag skulle ha velat ge ut, bland dem Allan Edwall, fick också snabbt skivkontrakt med andra bolag. Allan hamnade hos proggbolaget Silence men distribuerades av Amigo, som drevs av Per-Anders Boquist. Amigo gav senare ut Allans skivor på nytt, nu under Amigo-etiketten och med nya skivnummer.

På Silence gavs Allans första LP efter a disc ut:

Vetahuteri

När ”Vetahuteri” (Silence SRS 4693, 1984, distribution Amigo) kom ut, hade jag inte bara slutat som chefredaktör för Aktuellt i politiken (s) utan också, efter en konflikt med nye chefredaktören Håkan Quisth om recensionsavdelningens inriktning, slutat recensera skivor.

Med ”Vetahuteri” kom jag därför i kontakt långt senare.

Den börjar bra, med en vemodig låt om livet, ”Den lilla bäcken”. Refrängen går så här:

Och lilla bäcken
mot älven rinner.
Och älven rinner
mot stora hav.
Och aldrig någonsin mer man finner
var lilla bäcken blev av.

Den här skivan innehåller både texter som slår slint (”Gullegubben” om en skilsmässa), fina bagateller som ”Vaggvisa” och ”En kråka flög”, folkliga och roliga texter på mål (”En riktig kär”) och fräckt ordvrängeri (”Bestäm dig”):

Jag har en pitt
oresk liten rabatt
som inte står
nån annanstans att se.

(Den här sången har, tro det eller inte, ett miljöbudskap.)

Något som är speciellt och utmärkande för Allan Edwall är att han kan förena en munter melodi med en refräng som denna:

Och i himlen sitter Fader Vår
liksom förr på Elyseums fält.
Och på jorden människorna går.
En av fetma dör och sju av svält.
(”Tummetotteri”)

Ytterligare ett exempel på samma teknik – att förena ett groteskt innehåll med en opassande munter melodi – är ”Hamburg -46”.

Hamburg -46

Text och musik: Allan Edwall, 1984

Varenda tand
två ögon och en hand
en näsa och en fot
en njure och ett öra
det har jag gett
åt fäderneslandet
som alla snälla barn
av tacksamhet skall göra.

Men jag kan gå
om någon skjuter på
och om du skriker gällt
i örat kan jag höra
och jag kan se
om någon går breve
och drager litet grand
uti min enda hand.

Hipp hipp hurra
för det som finnes kvar
när man gjort sin plikt
mot Gud och fosterlandet.
Och hej och hå!
Än finns det väl nåt att få!
Med kraft skall marschen gå
för alla dom som kan det.

En stor tumör
två öron som ej hör
en huvudvärk som bränns
gastrit och impotens,
en krokig kropp
ett blodomlopp med propp
samt några andra fel
generar mig en del.

Men jag kan gå
om någon skjuter på
och om du skriker gällt
i örat, kan jag höra
och jag blir fin
av doktorns medicin.
Med pulver och tablett
blir livets mening lätt.

Hipp hipp hurra
för det som finnes kvar
när man har gjort sin plikt
mot Gud och fosterlandet.
Och hej och hopp,
jag hurtigt stämmer opp
med bitar av min kropp
som faktiskt ännu kan det.

Inaktuellt? Nja, byt ut ”Hamburg -46″ mot ”Bagdad -07″.

Om någon tror, att Allan Edwall är det slags radikala vismakare, som idealiserar proletariatet, vill jag avslutningsvis ta vederbörande ur den villfarelsen. Det han skildrar i ”Familjeporträtt” kommer mycket nära den skildring av white trash jag nyligen såg i Johnny Cash-föreställningen på Upsala stadsteater.

Familjeporträtt

Text och musik: Allan Edwall, 1984

Har du sett min lilla mor?
Svabbar golv på ett kontor.
Liten flitig, svettig tant,
tjänar liten slant.
Kalla händer, stela knän.
Söker vård hos Stockholms län.
Trippar sen på sjukan in.
Trillar snart av pinn.

Det är både synd och skam
huru livet dundrar fram
över små och svaga.
Dom är att beklaga.

Har du sett min lilla far?
Vilken skojig kropp han har.
Sjukpension så fin och trygg,
p. gr. av utnött rygg.
Inte längre spika hus.
Framtid framstår inte ljus.
Men får slöa som han vill
även supa till.

Det är både…

Syster min är denna tös.
Fyra barn och arbetslös.
Inte längre ung och vild.
Fyrti bast och skild.
Ganska vresig av sig nu,
denna före detta fru.
Skönhet, lycka, älskogshopp
har hon givit opp.

Det är både…

Den som ser så jävlig ut
är min äldre brorsa Knut.
Klagar alltid när vi ses
på sin benprotes.
Verkar slut med brorsa Knut.
Tycks bli mer och mer suput.
Det var mycket mera krut
uti Knut förut.

Det är både…

Men titta nu på lilla jag!
Skillnad som på natt och dag.
Blanka skor och ledig stil.
Tio meter bil.
Röra pulver helt diskret
i små prydliga paket
vilka säljs i hemlighet
gör mig glad och fet.

Men det är både…

***

Amigo gav, som tidigare har nämnts, ut Allan Edwalls skivor på nytt, nu som CD. Bolaget gjorde också sitt bästa för att popularisera Edwalls visor, bland annat genom en Best of-CD, ”Edwalls blandning” (Amigo AMCD 870, 1991).

Jag vet inte, om det kan ha att göra med att Amigo såldes till Bonniers och blev Bonnier Amigo, men 2002 togs rättigheterna till Allan Edwalls skivor över av Jan-Erik ”Eggis” Johanssons oberoende skivbolag National, som arbetar i de gamla proggbolagens anda. Utöver Edwall härbärgerar National bland andra Stefan Sundström (som det kanske finns anledning att återkomma till i just Allan Edwall-sammanhang) och Pugh Rogefeldt. Utöver de redan utgivna Edwall-skivorna övertog Eggis och National också en massa outgivet Edwall-material: rullband och kassettband med alternativa inspelningar, och framför allt turnéinspelningar tillsammans med riksspelmannen Björn Ståbi, bandade i Hissmofors Folkets hus 1995.

Av de senare färdigställde Eggis 2005 den postuma CDn ”Aftonro” (National NATCD 056), ett mycket hörvärt komplement till de skivor Allan själv gjorde. Även om mycket av det som återfinns här finns inspelat på tidigare skivor, är det kul att höra versioner, som inte är identiska; i flera fall är också de här versionerna, för att citera Eggis, mer ”skitiga”. Annat är helt nytt.

Flera av visorna, som tillsammans bildare en livsfris, skulle jag vilja citera, om jag inte redan tidigare hade gjort det: ”Förhoppning”, ”Du och jag” och ”Kärleksvisa”. Men Edwall vore inte Edwall, om han inte lyckades addera ytterligare jävligheter, som bidrar till att förgylla livet:

Och solen ligger gul mot köksgardinen,
som humlor surrar det vårt nya larm
och dels den lilla vita tryckturbinen
som mäter sockerhalten i min arm.
Aftonro

Eller:

Hon hade haft det lite grann besvärligt, för dom hade bytt
en av kulorna i höften.
Sen hade hennes make tagit allt sitt pack och pick och flytt
struntande i alla löften.
(”Slumpens makt i Luleå”)

Och så skulle jag avslutningsvis vilja nämna något så ovanligt som en edwallsk blues, ”Lågkonjunktur”, som börjar: ”Oro löper från plats till plats / som kajor från träd till träd.”

Men de rader i den som smärtar mig allra mest är de här.

Idéerna vacklar som fyllesvin
och byter identiteter
så som man byter tapeter
hipp och happ, som det heter.

Någon som känner igen sig?

***

Både Amigo och National har gett ut en rad CD-utgåvor av Allan Edwalls skivor. Men varför skulle man nämna dem, när nu alltihop, inklusive det ovan nämnda upphittade materialet, finns på sex CD i en och samma CD-box, ”Alla Allans visor” (National NATCD 055, 2005). Med den följer häftet ”Mina visor” med alla texterna.

Går du inte och köper den här boxen, är du bra dum!