Beskow, Elsa (i Bror Hjorths hus)

Elsa Beskow (1874-1953) präglade tidigt min bildvärld. Inte så att hennes böcker fanns i mitt hem – jag kommer från en fattig estnisk flyktingfamilj. Men i småskolan drabbade hennes bilder mig med full kraft. Jag hade lärt mig att läsa (på estniska) vid tre års ålder, men när vi hade kommit till Sverige, fick jag lika fullt vänta till nio års ålder innan jag fick börja skolan, Nylands skola. Första skoldagen där försågs jag med den av Elsa Beskow illustrerade ”Vill du läsa?” och läste den samma eftermiddag från pärm till pärm i mitt rum hos Halléns i Nyland, där jag var inhyst i början av höstterminen. Lite knackigt gick det fortfarande med svenskan: Vad var nu ”rabarberknopp”?

”Tomtebobarnen” fanns alltså inte som bok i mitt hem, men sagan gjorde djupt intryck på mig, när jag läste den i ”Vill du läsa?”. Detsamma gäller ”Olles skidfärd”, ”Blomsterfesten i täppan”, ”Sagan om den lilla lilla gumman” och mycket mera.

Elsa Beskows närvaro i min tidiga bildvärld förstärktes ytterligare av att hon också hade illustrerat den skolsångbok vi använde, den 1943 utgivna ”Nu ska vi sjunga”.

När jag klev in i Birgittas värld, hade jag Elsa Beskow med mig. Självfallet fanns Elsa också i hennes barndom, men vad jag tänker på är att jag vid ett tillfälle, när vi fortfarande bara var vänner, uppvaktade hennes dotter Anna med ”Tomtebobarnen” plus, som en ploj, Karl Marx´ och Friedrich Engels ”Kommunistiska manifestet”.

Elsa Beskows ”Tant Brun, Tant Grön och Tant Gredelin” har jag däremot aldrig haft samma hjärtliga och personliga förhållande till. Kanske inte för att Farbror Blå står i något uppenbart motsatsförhållande till min Farbror Röd ovan; Marx levde ju privat ett påtagligt borgerligt liv. Snarare var det nog så att tanternas och Farbror Blås borgerliga liv fanns långt utanför den värld som var min.

Men det mesta Elsa Beskow hade lagt sin hand vid, egna historier eller andras, väckte barnets fantasi. Och de här bilderna i fyrfärg var ju så vackra!
Könsrollsstereotyperna hos Beskow, där tomtebobarnens far är stark och modig (och dessutom sträng!) medan tomtemor är snäll och rar, präglade också i hög grad den arbetarklassmiljö, där jag växte upp. Jag har senare, som vuxen, blivit varse det här och brutit med normen från då. Men i motsats till en del andra har det inte lett mig till att vända mig bort från Beskow och hålla mina barn borta från henne; jag tror, att barn, som har annorlunda förebilder att identifiera sig med, inte tar skada av stereotyperna i ”Tomtebobarnen”.

Så Elsa Beskows sagor har förekommit riktligt i vårt hem, och barnen har fört dem vidare till ytterligare en generation.

Annas dotter Ella, tio år, har tillbringat ett par dygn av sitt sportlov hos oss. Birgitta tog henne i julas till ett långt besök i Fyrisbadet, och äventyrsbadet där lockade till ytterligare ett besök hos mormor. Före hemfärden i dag hann vi också med ett kulturprogram.

Vi var på Bror Hjorths hus här i Uppsala och såg en utställning med Elsa Beskows originalteckningar till ”Tomtebobarnen” och till böckerna om Petter och Lotta samt tanterna Grön, Brun och Gredelin och farbror Blå. Till att börja med verkade Ella mer förströdd än jag och Birgitta, som ivrigt närstuderade de välbekanta bilderna. Men så kom en av de anställda på museet och gav Ella ett fyrsidigt frågeformulär, som fordrade, att man letade upp enskilda bilder, och då var lyckan gjord!

Själv fascinerades jag kanske mest av en bild jag inte mindes, den där Farbror Blå kryper in i en iglooliknande snökoja, medan Petter och Lotta ser på. Jag tror den hör hemma i ”Farbror Blås födelsedag”.

Vi gick också över till Bror Hjorth-delen av det här museet, som i hans gamla ateljé och i en del biutrymmen permanent visar mängder av hans målningar, skulpturer med mera. Birgitta och jag har förstås sett det här upprepade gånger – som ledamot i kulturnämnden är jag också med och finansierar Bror Hjorths hus – men för Ella var det en nyhet. Åter igen visade det sig, att Bror Hjorths konst blev intressant för tioåringen i det ögonblick det fanns något mer än konstverken att hänga upp intresset på: i det här fallet var det en guide, som berättade, och Ella hängde villigt på.

Vi avslutade med kaffe för de stora och läsk och bulle för Ella i museets cafeteria, pratade också där en stund med chefen för Bror Hjorths hus, Küllike Montgomery, som jag känner tjänstevägen. Som ni kanske förstår av förnamnet, är hon estniska.

Sen satte vi Ella på stockholmståget tillsammans med storasyster Sara, som har tillbringat några sportlovsdagar hos morfar Bengt och hans Inger; Bengt kom till tåget med Sara.

Därefter gick Birgitta och jag och handlade tre nätbackar av svart plast. I dem ska vi förvara två andra barnbarns, Viggos och Klaras, leksaker och böcker. De är också praktiska att ta med till Öregrund, när vi flyttar ut dit i påsk.