Lennon, John: Plastic Ono Band + Imagine

Det finns grupper vars musik och ljudbild vida överträffar det deras enskilda medlemmar, även de mest kreativa bland dem, lyckas åstadkomma som soloartister. Jag har hela kollektionen av Beatles-skivor, men jag har aldrig riktigt fallit för till exempel George Harrisons eller Paul McCartneys soloplattor – inte så att jag inte ser förtjänsterna med dem utan för att jag ofta tycker att de inte riktigt kan konkurrera med det de gjorde som Beatles.

Min son Matti, med eget band, har mycket mer än jag lyssnat också på de enskilda beatlarnas egna plattor. Kanske för att övertyga sin envise gamle far gav han mig i julklapp remastrade CD-utgåvor av John Lennons två första soloplattor, ”Plastic Ono Band” (ursprungligen utgiven 1970, den remastrade utgåvan, EMI 7243 5 28740 2 6 med två extra spår, 2000) och ”Imagine” (ursprungligen utgiven 1971, Parlophone/EMI 7243 5 24858 2 6, 2000).

John Lennon (1948-1980) var utan tvekan den mest egensinnige och konstnärligt nyskapande medlemmen i The Beatles. 1969 gifte han sig med Yoko Ono och inledde också ett musikaliskt samarbete med henne. Hon finns mycket riktigt närvarande på de här båda plattorna (liksom Lennon finns på hennes), men på den första av dem, som alltså bär hennes namn, är hon inte särskilt närvarande – dock är hon medkompositör till allra sista låten, bonusspåret ”Do the Oz”.

Men det är inte den utan resten av materialet, skrivet av John Lennon, som gör ”Plastic Ono Band” till en så stark platta. Lennon firar här triumf på triumf både som komposititör/textförfattare och genom att de relativt få musikerna åstadkommer klangliga underverk. Redan den inledande ”Mother” är knockande vacker. Men även ”Hold On John”, ”Isolation” (vacker melodi, piano plus trummor), ”Remember” med sin fantastiska rytm och ”Well, Well, Well” (rytmen igen) måste nämnas.

Allt det här påminner om den Lennon som i så hög grad satte sin prägel på Beatles’ musik.

Dessutom innehåller den här plattan, om man tar med ytterligare ett av de två tilläggen, två av John Lennons utrerat politiska texter. Den första av dem fanns med på originalskivan:

Working Class Hero

Text och musik: John Lennon, 1970

As soon as you’re born they make you feel small
By giving you no time instead of it all
Till the pain is so big you feel nothing at all
A working class hero is something to be
A working class hero is something to be

They hurt you at home and they hit you at school
They hate you if you’re clever and they despise a fool
Till you’re so fucking crazy you can’t follow their rules
A working class hero is something to be
A working class hero is something to be

When they’ve tortured and scared you for twenty odd years
Then they expect you to pick a career
When you can’t really function you’re so full of fear
A working class hero is something to be
A working class hero is something to be

Keep you doped with religion and sex and TV
And you think you’re so clever and classless and free
But you’re still fucking peasants as far as I can see
A working class hero is something to be
A working class hero is something to be

There’s room at the top they are telling you still
But first you must learn how to smile as you kill
If you want to be like the folks on the hill
A working class hero is something to be
A working class hero is something to be

If you want to be a hero well just follow me
If you want to be a hero well just follow me

Den andra är ett av tilläggsspåren på den remastrade CD-utgåvan; den skrevs först 1971, alltså året efter det att skivan hade kommit ut i original:

Power To the People

Text och musik: John Lennon, 1971

Power to the people
Power to the people
Power to the people
Power to the people
Power to the people
Power to the people
Power to the people
Power to the people, right on

Say you want a revolution
We better get on right away
Well you get on your feet
And out on the street

Singing power to the people
Power to the people
Power to the people
Power to the people, right on

A million workers working for nothing
You better give ’em what they really own
We got to put you down
When we come into town

Singing power to the people
Power to the people
Power to the people
Power to the people, right on

I gotta ask you comrades and brothers
How do you treat you own woman back home
She got to be herself
So she can free herself

Singing power to the people
Power to the people
Power to the people
Power to the people, right on
Now, now, now, now

Oh well, power to the people
Power to the people
Power to the people
Power to the people, right on

Yeah, power to the people
Power to the people
Power to the people
Power to the people, right on

Power to the people
Power to the people
Power to the people
Power to the people, right on

Och när jag nämner de här båda låtarna, är det ingalunda bara för texternas skull. Båda är också musikaliskt mycket hörvärda.

Som väl redan har framgått med all önskvärd tydlighet, är jag sammantaget mycket förtjust i ”Plastic Ono Band”. Betydligt mer komplicerat är då mitt förhållande till uppföljaren, ”Imagine”.

Den inledande låten, titellåten ”Imagine”, skrevs, vad jag vet, av Lennon redan under hans beatlestid, och kanske är det därför jag gillar den här sångens harmonier så mycket.

Annars spretar den här skivan musikaliskt åt ganska många håll, men trots att Lennon här backas upp av en armé av musiker, rymmer plattan ganska lite som jag tar till mitt hjärta. Budskapet i ”I Don’t Wanna Be a Soldier Mama” är väl OK, och jag hittar också ett par låtar som vinner mitt gillande: ”Crippled Inside”, som låter lite amerikansk Old Time, och så den rock ’n rolliga ”It’s So Hard”.

Kanske ville John Lennon här experimentera med musikalisks uttrycksmedel, men för egen del tycker jag att plattan spretar åt lite för många håll.

Och helt omöjligt är det ju inte att Lennon, just för att skärpa sitt musikaliska geni, behövde gnugga det mot de andra beatlarnas musikaliska egenheter för att det skulle kunna blomma ut för fullt och helheten bli så bra.