Voltskaja, Tatjana: Tröstdroppar

Tatjana Voltskaja är född 1960, sålunda en ung gren på det ryska poesiträdet. Ändå kan den som är någorlunda förtrogen med äldre rysk poesi placera in henne i en dikttradition där också till exempel Anna Achmatova och Alexander Blok hör hemma. I ett efterord till ett litet urval av hennes poesi, ”Tröstdroppar”, översättning Bengt Samuelson, Ellerströms Lilla serien, 2009), fogar Elena Samuelson också in henne i ett sammanhanhang, som omfattar namn som Osip Mandelstam och Joseph Brodsky.

Ändå har hennes lyrik en alldeles egen ton. Det man slås av, när man läser dikterna i det här urvalet, är den dagboksartade tonen: Voltskaja är en iakttagare, och det hon förmedlar är ofta bilder ur vardagen. Och hon är verkligen en mästare i att göra stor poesi av vardagen utan att förgylla den:

Glädjen förmörkad,
seendets magiska lykta fördunklad.
De färgade glasen är urtagna:
floden är åter flod, gräset åter gräs,
som Askungen vid midnatt.
Kvällen är strödd med aska,
som fläckad av sot,
och grannkvinnans klänning
vill inte längre slita sig loss från strecket,
hänger med utspärrade ärmar.

I hennes bilder ur vardagen, i det hon ser, finns samtidigt en dimension av frånvaro, frånvaron av den älskade. Frånvarokänslan har inte så sällan ett drag av fatalism i sig:

så litet betyder jag för dig,
att dig kommer jag i alla fall aldrig att vålla sorg.
Fast håll med om att detta
är alltför bittra droppar mot missmod.

Eller:

I himlen efter regnet – violonceller
klingar länge. Bred som regnbågen
är tiden mellan åska och åska, möte och möte.
Snart reser du och en regnbåge är inte nog.

Mycket ofta i Voltskajas poesi är det just sorgen och smärtan som ger näring åt de vackraste partierna i hennes dikter:

Långt borta ifrån huset
i blåa kråkvickersnår
tänker jag: varför älskar vi då inte mest
dem som ger oss glädje,
utan dem som får oss att gråta?

Jag har varit i Tatjana Voltskajas Sankt Petersburg, faktiskt på den tiden då det fortfarande hette Leningrad, men jag kan inte påstå att den del av hennes poesi, som rent geografiskt är förankrad där, ger mig några speciella associationer.

Men jag kan ana att jag därmed missar några innebörder i dikterna. När hon i en diktrad nämner inte bara Vodka utan också Rigabalsam – det senare en mycket känd och älskad likör från Lettland, som jag många gånger har besökt – påminns jag om att det slaget av nycklar kan vara bra att ha, om man i alla avseenden ska förstå en nyansrik poesi. Det här blir också mycket tydligt i hennes diktsvit ”I muren”, där hon förmedlar bilder från ett besök i Visby:

Murar i en murgrönsväv
upphängda som gobelänger
i septembers sidenluft.
Takens tegel, tegel som i alla riktningar
samlar klibbig höstsol
till en blodröd honungskaka.

Men Voltskajas bilder är ofta så svindlande vackra, att man inte behöver associera till någon specifik miljö för att beröras av dem:

Vind, vind, augusti månad,
en svartbrun glada spänner vingen,
och landsvägarnas gråa halsduk
är solkad och förstörd av regnet.