Svensk progg: Retur till Waxholm

Artister, oftast döda, hyllas då och då på samlingsskivor, där nutida artister gör deras gamla låtar. När MNW fyllde jämnt förra året, använde sig bolaget delvis av samma grepp, släppte en CD, ”Retur Waxholm” (MNWCD 406, 2009), med nyinspelningar av låtar ur sin proggkatalog.

Där finns onekligen mycket att hämta av både artister/grupper och låtar – många av de plattor som retroaktivt finns representerade i det här skivurvalet hittar man för övrigt också i Bengt Erikssons, Mia Gerdins och Stefan Wermelins ”99 proggplattor” (Alfabeta, 2006), som jag nyligen skrev om. Hur urvalet till CDn exakt har gjorts vet jag inte, men jag förstår av en formulering i CD-häftet, att Johan Johansson tycks ha ringt runt till de utvalda och resonerat, vad jag förstår med ganska öppet sinnelag.

Det bör i sin tur ha bidragit till att låturvalet har blivit ganska okonventionellt, inte koncentrerat bara på proggerans riktigt hårdslående hitar. Nå, när någon har fastnat för en sådan, har resultatet – fast att originalet fortfarande ringer i öronen på en som var med på den tiden då det begav sig – ändå kunnat bli förbluffande bra. Ett exempel är Sanna Carlstedts tolkning av Mikael Wiehes och Hoola Bandoola Bands ”Vem kan man lita på?”.

När nya artister och grupper gör covers av äldre låtar, ibland hela skivor, väntar man sig kanske främst att nytolkningarna, gärna genom att lägga till en modernare musikalisk dimension, ska föra vidare de här låtarna till helt nya generationer. Det märkliga är att jag inte hittar något sådant enhetligt grepp i det här urvalet. I själva verket ligger till exempel Sanna Carlstedts tolkning förbluffande nära Hoolas original.

Men skivan rymmer förvisso också nya tolkningar, som gör att gamla progglåtar känns mycket fräscha. Ett exempel är Annika Norlins insjungning av ”Jag vill inte suddas ut” ur Margareta Garpes, Suzanne Ostens och Gunnar Edanders ”Jösses flickor”, ett annat Love Antells av Ted Ströms ”Samma vindar samma dofter” från ”Hon kom över mon” med Contact. Ännu ett snäpp bättre är Johan Johanssons nytolkning av ”Vårdsjuk blågul fanblues”, när det begav sig med göteborgsbandet Dom smutsiga hundarna – som dock väl gavs ut på Nacksving, inte på MNW?

Nyinspelningen har ett bra körparti, där körandet sköts av bland andra Stefan Sundström och Fjodor, vilket leder mig in på nästa kommentarstråd. Just de nämnda herrarna har nämligen på den här CDn gjort en nyinspelning, för övrigt en bra sådan, av Leif Nyléns och Blå tågets ”Tvivelaktig kurtis”, och min undring är förstås i vilken mening de här båda representerar en ny generation av artister (om det nu var det som var meningen). I själva verket hör de väl båda till MNWs (ibland av MNW ägda bolags) historia.

Det gör ocskå Plura, vars Eldkvarn länge låg på MNW, men här får han lika fullt göra en ny version av Mats G Bengtssons och Gunder Häggs ”I hajens djupa vatten”. Toni Holgersson, en annan gammal MNW-artist, får göra Peter LeMarcs ”Kort vals till min älskade”. Samma slags invändningar gäller Kajsa Grytts nyinspelning av Stry Terraries ”Gunga bergets topp” och Kjell Höglunds av Nationalteaterns (egentligen Bob Dylans) ”Men bara om min älskade väntar” – jag tycker, trots att jag gillar båda, inte ens att deras nytolkningar tillför något bra.

Vacklar mellan gammalt och nytt gör De lyckliga kompisarna, som här gör Leif Nyléns ”Törnrosa” ur ”Sånger för kvinnor” – bland kompisarna finns nämligen Marie Selander, mor, och Jouni Haapala, son.

Fast jag ska inte vara taskig – en hel del. även med de lite äldre artisterna, är hörvärt.

Det är bara redigeringsprincipen för den här retroskivan jag inte riktigt begriper.