Ugglas, Caroline af: Joplin på svenska

Janis Joplin (1943-1970) är svår att komma förbi, om man är intresserad av amerikansk sextio- och sjuttiotalsmusik, och självfallet finns hon i mina skivhyllor. Hon hör ju inte till kategorin politiska sångerskor, men som så många andra unga amerikaner i hennes ålder revolterade hon mot sin inskränkta uppväxtmiljö – hon försökte frigöra sig från den och även från de värderingar som låg bakom att hon valdes till ”the ugliest boy in school”.

I hennes, liksom i alltför många andras, fall kanaliserades revolten tyvärr i missbruk av sprit och droger, ända tills en överdos heroin på ett hotell i Los Angeles 1970 ändade hennes liv.

Men dess förinnan brann hon under några år som en lysnade fackla i amerikansk blues- och jazzinfluerad rockmusik, framför allt från det att hon i mitten av sextiotalet började framträda tillsammans med San Fracisco-bandet Big Brother & The Holding Company.

Hon skrev en del själv, men mycket av det material som har gjort henne historisk som artist är skrivet av andra.

Den som vill göra nya versioner, till exempel på svenska, av de sånger som är förknippade med henne ställs inför stora problem. Vi kan jämföra med Bob Dylan, en av mina husgudar från den här tiden (fastän still alive): Hans texter är så personliga, att detta personliga också måste slå igenom i översättningarna. Melodierna, hans egna så väl som bearbetningarna, gör han själv ofta i flera olika men också i dessa fall alltid personliga versioner, vilket gör det naturligt för till exempel svenska uttolkare att tolka dem i sin egen stil.

Det här tolkningssättet är mycket svårare att tillämpa på Joplin. Vad som då återstår att hänga upp en svensk Joplin-platta på är igenkänningsfaktorn: musiken och, framför allt, hennes hesa, intensiva sångstil.

Jag tycker mot den här bakgrunden att det är djärvt, ja beundransvärt av Caroline af Ugglas att våga göra CDn ”Joplin på svenska” (Siloton, V 2 Music Scandinavia, VVR 1044242, 2007).

Hennes svenska översättningar är OK – men det är ju inte på grund av texterna utan genom framförandet många av Janis Joplins låtar fick den fantastiska lyster de ofta hade. Men af Ugglas anstränger sig verkligen; redan i den allra första låten, ”En del av mitt hjärta” (”Piece of My Heart”), har hon en joplinartad spruckenhet i rösten. Musiken känns tamare än den på Joplins skivor, men åtminstone i några låtar, till exempel ”Gå vidare” (”Move Over”, för övrigt skriven av Joplin själv), finns ett riv som känns äkta.

Annat känns inte lika självklart bra; ”Bobby McGee” är hygglig, men det finns andra svenska artister som har gjort mer personliga (och just därför mer intressanta) versioner.

Några av Joplins paradnummer finns över huvud taget inte med på Caroline af Ugglas CD: ”Summertime” och ”Mercedes Benz”. Och jag kan ana varför – det skulle vara omöjligt att lyssna på svenska versioner av dem utan att hela tiden i huvudet höra Joplins speciella röst och utlevelse.

Kanske låter jag nu för kritisk. Jag är nämligen ändå glad över att Caroline af Ugglas har vågat sig på att göra den här skivan.

***

I mina skivhyllor finns följande CD med Janis Joplin:

”Big Brother & the Holding Company Featuring Janis Joplin” (1967, CD med fyra bonusspår Columbia / Legacy 492862 2, 1999)
”Janis Joplin with Big Brother and the Holding Co Live at Winterland ’68” (Columbia / Legacy 485150 2, 1998)
”Cheap Thrills” (1968, CD med fyra bonusspår Colubia / Legacy 492863 2, 1999)
”I Got Dem O’ Kozmic Blues Again Mama!” (1969, CD med tre bonusspår Columbia / Legacy 492864 2, 1999)
”Pearl” (utgiven postumt 1971, CD med fyra bonusspår Columbia / Legacy 492865 2, 1999)
”The Very Best of Janis Joplin” (CBS 451098 2, 1983).