Janson, Claes

På torsdag kväll var jag och Birgitta på Reginateatern, på premiären för Claes Jansons ”Blågul blues”. Blueskänslan fanns i texterna mer än i musiken, som mer vette åt jazz men icke desto mindre var hörvärd. Janson, sång, kompades med den äran av Micke Skoglund, piano, Joakim Ekberg, trummor, Klas Lindqvist, sax och klarinett, och Hans Backenroth, bas.

Texterna var genomgående på svenska. Ett och annat av detta är kanske mest känt i sitt engelskspråkiga original, som ”Ode till Billie”, alltså Holiday (”The Man I Love”). Men stomme i programmet var verk av svenska visdiktare. Gamla som Carl Michael Bellmans ”Gubben Noah”. 1900-talsklassiker som Birger Sjöbergs ”Den första gång jag såg dig”, Evert Taubes ”Fritiof Anderssons paradmarsch” och Nils Ferlins och Lille Bror Söderlundhs ”En valsmelodi”.

Också svenska vis- och låtmakare och översättare av en något yngre generation hade fått lämna bidrag till programmet. Nästan given i det här sammanhanget var Fred Ahlerts ”Walkning my Baby Back Home”, fast förstås i den svenska tappning Beppe Wolgers gjorde för Monica Zetterlund, ”Sakta vi gå genom stan”. Och där fanns också annat Monica-anknutet, två låtar med text av Hans Alfredson och Tage Danielsson: Lars Färnlöfs ”Att angöra en brygga” och Toots Thielemans ”Bluesette” (”Hör min bedårande sommarvals”).

Också Olle Adolphson fanns med i programmet med ett par nummer. Den här, berättade också Claes Janson från scenen, skrev Olle i samband med Pinochets maktövertagande i Chile 1973:

Nu kommer kvällen

Text och musik: Olle Adolphson, 1973

Nu kommer kvällen och solen går
och skuggorna är nära.
Snart stiger natten och mörkret rår
och blir kanske svårt att bära.

Så sjung mens himlen ännu är ljus
och sång kan ge ro och lisa!
I våldets, i ondskapens hus
där hjälper oss ingen visa.

Men om den dödas när modet flyr
för mörker, nöd och fara
så skall den födas när dagen gryr.
Då blir det gott att vara.

Även Ulf Lundell fanns med på ett hörn, med den fina ”Och går en stund på jorden”. (Jag saknade bara dragspelet från originalinspelningen med Lundell.)

Av Cornelis Vreeswijk blev det ännu mera: den finstämda ”En visa om ett rosenblad” (som han gjorde tillsammans med Georg Riedel), ”Somliga går med trasiga skor”, ”En halv böj blues” (tillsammans med Waldemar Hajer) och ”Ångbåtsblues”. Inte minst den senare gungade häftigt i Claes Jansons tappning.

Gungade gjorde det också i Povel Ramels ”Gräsänkling blues”.

Och ännu mer gungade det i ”Det går över”, Bobby Charles ”Jealous Kind” i Hans Widmarks svenska version.

Det är klart att det blev ett par extranummer också, allra sist ”Har du kvar din röda cykel”, skriven av Anders Widmark för Claes Janson.

Efter konserten var vi kvar på en liten efterfest en trappa upp. Berömde Claes Janson. Såg honom få en blomsteruppsättning av (s)-kommunalråden Lena Hartwig och Jan Ask. Pratade med teaterchefen Paul Kessel. Konstaterade ihop med flera andra, att Regina under hans ledning (och delfinansierad av kulturnämnden) har blivit ett fantastiskt tillskott till Uppsalas kulturliv, dess gästspelsscen.

Claes Janson på skiva? Här är tre förslag, som fångar in mycket av den repertoar jag har nämnt ovan: ”Cornelis svenska bilder” (tillsammans med Kjell Öhmans orkester, Uppsala stadsteater och Skivbolaget, SBCD 509, 1993), ”Ångbåtsblues” (Gazell Records, GAFCD 1038, 2001) och ”Blågul blues” Gazell Records, GAFCD 1052, 2002).