Traven, B

I går kväll såg jag i Minnenas television Lennart Engströms program från 1978 om författaren B Traven. Vad B står för vet man inte – B Traven var en pseudonym, en bland flera, som användes av en man vars identitet vi kanske kan gissa men ändå inte tvärsäkert belägga.

Själv läste jag min första bok av B Traven 1954, den av Folket i Bilds förlag, vars ombud jag var, 1953 utgivna ”Sierra Madres skatt” (”Der Schatz der Sierra Madre”, 1927, på engelska 1935). Boken är mycket spännande men har också andra värden. Jag citerar på den punkten Artur Lundkvists förord till FiB-utgåvan:

”Den är starkt dramatisk och rör sig med ett traditionellt äventyrsromantiskt förlopp. Men samtidigt har den en självklar och självupplevd prägel, en verklighetshalt som är ovanlig. Vad som på detta område oftast är schablonfabrikat ersättes hos Traven av realism, med träffsäkra iakttagelser och äkta karaktärsstudier. Guldfebern och den kortsynta glupskheten förs fram till sin djupt ironiska konsekvens: guldstoftet skingras som sand för vinden och kvar blir bara förödelse, tomhet, död. I bakgrunden skymtar de förbisedda, sanna värdena: arbetet och kamratskapet.”

Boken filmades också 1948, med John Huston som regissör och med Humphrey Bogart i en av de bärande rollerna. Jag såg senare även den och fångades av dess spänning, skönhet och moraliska svärta.

I FiB-upplagan av boken, som för övrigt illustreras med bilder ur filmen, saknas uppgift om översättare, men med all sannolikhet översattes ”Sierra Madres skatt” liksom andra böcker av Traven till svenska av Arne Holmström.

Arne Holmströms far hette Axel Holmström (1881-1947) och drev från 1910 fram till sin död Axel Holmströms förlag. Axel Holmström var ungsocialist, hade alltså en anarkosyndikalistisk övertygelse – han arbetade tidigt för tidningen Brand och var med om att starta dess bokförlag, som bland annat gav ut Krapotkin. Hans eget bokförlag publicerade en rad radikala författare, utöver Traven till exempel Upton Sinclair och ungdomsboksförfattaren Lisa Tetzner, bland svenska författare till exempel Harry Blomberg, Gustav Hedenvind-Eriksson och Ivan Oljelund. Många av författarna och titlarna – bland dem till exempel också Jaroslav Hašeks ”Soldaten Svejk” – togs senare över av socialdemokratiska Tidens förlag och dess dotterförlag Folket i Bilds förlag, och det var alltså i dessa utgåvor jag under min FiB-tid och framåt kom i kontakt med dem.

Men det var alltså om B Traven det här skulle handla.

Att kartlägga denne Travens liv är inte lätt. Han har använt sig av flera pseudonymer, och hans egentliga namn och födelseår har aldrig kunnat helt säkert slås fast. Det finns också betydande diskrepenser mellan de tyska och de amerikanska upplagorna av hans böcker, men på den punkten kan man invända att han kan ha varit tillräckligt språkkunnig för att själv göra översättningarna och därvid, i egenskap av författare till originalmanuskriptet, ha kunnat tillåta sig vissa friheter.

De flesta tycks vara överens om att han dog 1969 – det var det år då Hal Croves, sannolikt en av hans pseudonymer, dog i Mexico. Men in i det sista la han ut villospår om sin verkliga identitet. Med hjälp av änkan hävdade han att han var född i Chicago 1890 som Berick Traven Torsvan och var son till norsk-amerikanska föräldrar.

Ett problem är dock att det inte har gått att spåra någon sådan person. Nu är inte de här namnbytena de enda som förekom i de radikala kretsar han tillhörde eller stod mycket nära, den anarko-syndikalistiska fackföreningsrörelsen IWW (Industrial Workers of the World). Ett näraliggande exempel är svensken Joel Hägglund, som i USA först kallade sig Joseph Hillstrom, vilket sedan förkortades till Joe Hill. Det finns för övrigt en annan intressant parallell mellan Traven och Joe Hill: Traven levde (som Traven Torsvan) från 1924 i Mexico. Joe Hill hade 1911 värvat folk till en IWW-brigad till den pågående mexikanska revolutionen och kan till och med, enligt obekräftade uppgifter, själv ha deltagit i striderna där. Anarkosyndikalisterna var svurna internationalister, erkände varken nationsgränser eller någon klass’ eller grupps rätt att förtrycka andra. I Travens fall tog detta sig bland annat uttryck i att han skrev en rad böcker om förtrycket av mexikanska indianer: ”Kärran” (översättning Arne Holmström, min upplaga från Folket i Bild, 1970, i original ”Der Karren”, 1931), Diktatur” (översättning Arne Holmström, min upplaga från Folket i Bild, 1970, i original ”Regierung”, 1931), ”Marschen till caobans rike” (översättning Arne Holmström, min upplaga från Folket i Bild, 1970, i original ”Der Marsch ins Reich der Caoba”, 1933), ”Djungelnatt” (översättning Arne Holmström, min upplaga från Folket i Bild, 1970, i original ”Trozas”, 1936), ”De hängdas revolution” (översättning Arne Holmström, min upplaga från Tidens bokklubb, 1954, i original ”Die Rebellion der Gehenkten”, 1936) och ”Djungelgeneralen” (översättning Arne Holmström, min upplaga från Tidens bokklubb, 1955, i original ”Ein General kommt aus dem Dshungel”, 1940).

Intressant för det IWW-spår jag lägger ut ovan är också att Travens debutbok ”Bomullsplockarna” (översättning Roland Adlerberth, Tidens arbetarberättare, 1975 – men boken kom redan 1930 på Axel Holmströms förlag) när originalet utkom 1926 först kallades ”The Wobbly”, på tyska ”Der Wobbly” – wobblies kallades IWWarna! 1929 kom en mer slutgiltig tysk upplaga, som nu kallades ”Die Baumwollspflücker”. Men ”Bomullsplockarna” hade dess förinnan redan 1925 förekommit som följetong i det tyska socialdemokratiska partiets tidning Vorwärts.

Det är nog heller ingen tvekan om att Traven åtminstone från början skriver sina böcker på tyska. Hans debutroman ”Dödsskeppet” (översättning A Forsström, Tidens förlag, 1951, reviderad upplaga Atlantis, 1978) hette i original ”Das Totschiff” och utkom på ett tyskt förlag 1926. Den första engelska upplagan publicerades först 1934.

Till sin amerikanske förläggare skrev B Traven visserligen att ”en författare ska inte ha någon annan biografi än sina böcker”, men många har ändå försökt kartlägga hans liv, och det mesta tyder på att det inte började i Chicago 1890 utan i den tyska byn Schwiebus (numera Swiebodzin, belägen i Polen) år 1882 och att hans riktiga namn var Otto Feige. En äldre bror och syster har också bekräftat att Ret Marut/Hal Croves (vi ska strax återkomma till dessa namn) var deras försvunne bror.

Ret Marut kallade sig en tysk anarkist och rådssocialist. Han var först skådespelare (nämndes under det namnet i Essen 1907) och gav 1917-1921 ut den anarkistiska tidskriften Der Ziegelbrenner (Tegelbrännaren). Han var med om att organisera försöket att upprätta en socialistisk rådsrepublik i Bayern 1919, men när den här revolutionen krossades, lyckades han, efter att ha dömts till döden 1922, fly och tog först sin tillflykt till England. Han vistades i London 1923-1924.

1924 tog han sig över Atlanten som anställd på en båt och hamnade i Mexico Det är de här erfarenheterna som har gett honom underlag för att skriva debutromanen ”Dödsskeppet” från 1926.

Från åtminstone 1925 levde han under namnet Traven Torsvan i Mexico, främst i Acapulco, men han tycks ha rört sig också i andra delar av Mexico, möjligen även i USA. Hans erfarenheter av förtrycket av indianer med mera, som man hittar i hans böcker från 1930-talet (se ovan), måste rimligen vara förvärvade på plats – de är knappast läsfrukter.

När ”Sierra Madres skatt” filmas 1947, finns han på plats som författarens represntant, nu under namnet Hal Croves. Strax därefter, 1948, försvinner Traven Torsvan, eftersom nyfikna forskare har börjat göra personkopplingar, så också Hal Croves.

Sedan dyker Hal Croves ändå upp 1952, i Mexico City. Han gifter sig 1957, med Rosa Elena Luján, och det är hon som, när han dör 1969, sprider ut uppgifterna om att han skulle ha varit född i Chicago 1890 och att hans verkliga namn var Traven Torsvan Croves – märk att detta namn består av inte mindre än tre av hans pseudonymer.

Det finns dock uppgifter om att Travens änka lite senare också ska ha bekräftat, att hennes avlidne make en gång även hade kallat sig för Ret Marut.

* * *

Axel Holmströms utgivning av B Traven följdes alltså sen upp av Tidens förlag och Folket i Bilds förlag. Arvet efter dessa arbetarrörelseförlag förvaltas i dag av KF-ägda Norstedts. Nog vore det en kulturgärning, om Norstedts ville göra Travens böcker tillgängliga för nya generationer?