Indriðason, Arnaldur: Frostnätter

En av de mest läsvärda deckarförfattarna just nu är islänningen Arnaldur Indriðason. Hans polishjälte, Erlendur Steinsson, rör sig i en sjaskig verklighet ungefär som Georges Simenons Maigret gjorde, men här är inte miljön Paris utan Reykjavík med omgivningar. Han är envis som Henning Mankells Kurt Wallander, har även han ett kraschat äktenskap bakom sig, men har ett mer analytiskt förhållningssätt till de brott han utreder. Hans grävande i det förflutna kan föra tankarna till Ross Macdonald, ja till och med till Marcel Proust (i den senaste boken spelar ”På spaning efter den tid som flytt” en viss roll), men han gräver minst lika mycket i sitt eget som i brottslingarnas och offrens förflutna.

I den framvältrande deckarvågen ser man åtskilligt som är spekulation, till exempel i form av grovt våld. Också hos Indriðason förekommer förstås mord och annat våld, men de händelseförlopp som kartläggs är mer av verkliga mänskliga tragedier. Ofta stegras spänningen först så småningom, men den obestridliga behållningen är då att handlingen känns intressant också långt efter det att man har läst slutet och upplösningen.

I den senast översatta boken, ”Frostnätter” (översättning Ylva Hellerud, Norstedts, 2009, i original ”Harðskafi”, 2007), är vår tungsinte polishjälte Erlendur (i Ísland använder man främst förnamnen) inte alltför överlastad av utredningsarbete och hinner därför intressera sig både för något som först ser ut att vara ett självmord och för några olösta gamla fall av spårlöst försvinnande. Däremellan hinner han bli uppvaktad av sina barn, främst den i några tidigare böcker svårt knarknedgångna Eva Lind, om att äntligen träffa och tala ut med deras mamma som han är frånskild från sen åratal – hon hatar honom intensivt, och ingenting förlösande kommer ut heller ur det möte, som faktiskt kommer till stånd.

Huvudhandlingen kretsar kring en kvinna, María, som hittas hängd i en sommarstuga i närheten av Þingvellir – det faktum att hon sörjer sin döda mor, Lenonóra, besinningslöst och har sökt kontakt med henne med hjälp av medier stärker i förstone teorin att det handlade om ett självmord. Men Erlendur lyckas steg för steg – och det är här jämförelsen med Ross Macdonald blir relevant – blottlägga både hur fadern i den här familjen dog och varför María faktiskt mördades.

Det intressanta med hur det här går till och att fallet sannolikt aldrig kan föras vidare till åtal skiljer ut ”Frostnätter” från mycket annat i deckargenren. Sanniningslidelse på gränsen till besatthet och etik snarare än straff präglar den här historien. Så förslagna och så moraliskt sjaskiga kan människor alltså vara!