Malle, Louis: Hiss till galgen

Louis Malle (1932-1995) brukar räknas till dem som skapade den nya vågen inom fransk film, även om han ganska snart kom att distansera sig från den. Fast det räcker med att påminna sig några av hans tidiga filmer – som assistent till dokumentärfilmaren Jaques-Yves Costeau eller hans roliga filmatisering av Raymond Queneaus fantastiska roman ”Zazie dans le métro” – för att inse den svårfångade bredden i hans skaparkraft.

Men hans självständiga debut, ”Hiss till galgen” (”Ascenseur pour l’échafaud”, 1958), var utan tvekan en av de filmer som kom att prägla bilden av den nya franska vågen. Och nog finns flera av de karaktäristika som brukar förknippas med den nya vågen där: en miljöskildring som inte bärs upp av kulisser, existentiella problem som skildras mot bakgrund av den absurdism det verkliga livet erbjuder.

Dessutom lanserar Malle i den här filmen en ny filmstjärna, Jeanne Moreau, som skulle komma att spela centrala roller också i andra nya vågen-filmer, till exempel François Truffauts fantastiska ”Jules och Jim” (”Jules et Jim”, 1961). Notera för övrigt att både ”Hiss till galgen” och ”Jules och Jim” gjordes i svart-vitt, och att det kunde göras så utsökt film utan att man använde färg.

Till det yttre är ”Hiss till galgen” en kriminalhistoria, en spännande sådan, dock inte sedd ur polisens eller den övriga rättsapparatens perspektiv. Här finns ett älskande par, Florence Carala (Jeanne Moreau) och Julien Taverner (Maurice Ronet), hon dock gift med en rik direktör. Julien, som har sitt arbetsrum på våningen under direktörens och tidigare har varit fallskärmsjägare i Främlingslegionen med tjänstgöring både i Algeriet och Indokina, beslutar sig, med Florences vetskap och uppenbarligen utan några samvetsbetänkligheter, för att mörda Florences man men maskera detta som ett självmord.

Det här fixar han också, med offrets egen pistol, men så är det det här med slumpen. Det börjar med att han glömmer kvar det änterrep med hakar, med vars hjälp han har tagit sig upp från balkong till balkong. När han sedan ska ta sig tillbaka för att undanröja detta bevis, slutar hissen han befinner sig i att fungera! Ute på gatan stjäl två ungdomar, Louis (Georges Poujoly) och Veronique (Yori Bertin) hans bil. Julien kämpar hela natten för att, bland annat via hisstrumman, försöka ta sig ut och lyckas till slut också – men vad hjälper det: Under tiden har Louis, som i den stulna bilen har hittat Juliens kavaj och i den hans laddade pistol, med denna skjutit ett tyskt par, vars bil han var i färd med att stjäla i garaget på det motell där både ungdomarna och det tyska paret övernattade. Till råga på allt har Veronique tagit bilder av det tyska paret med Juliens kamera. Så på det sättet anklagas Julien, som förgäves försöker övertyga polisen om att han har suttit fast i en hiss, för ett helt annat mord än det han verkligen har begått.

Man brukar säga att djävulen ger sig till känna i någon detalj, men här är det en hel räcka slumpmässigt uppträdande detaljer som i en absurd fars, regisserad av djävulen, resulterar i att vägen genom hiss-schaktet leder till galgen.

* * *

Och så en sak till som bidrar till att göra den här filmen så bra: genom hela filmen löper, i sekvenser, Miles Davis’ musik.