Hoola Bandoola Band: Vem kan man lita på? + konsert i Nässjö 1974

Jag är en del av en radikal generation – i det tidiga sextiotalets socialdemokratiska studentförbund – som föregick det sena sextiotalets och det tidiga sjuttiotalets så kallade revolutionära uppsving. När det senare kom var jag anställd, från den första januari 1968, på Socialdemokratiska partistyrelsen, och kom där, eftersom även jag var beläst i de marxistiska källskrifterna och dessutom kunde universitetsmiljön där den nya vänstern hade sin bas, att bli den som tog den framför allt teoretiska striden med många av de unga som kunde ha tillhört (och i flera fall hade tillhört) den socialdemokratiska vänster jag var en del av.

Detta är inte tillfället att göra en mer omfattande analys av varför motsättningarna kom att bli så stora mellan å ena sidan socialdemorkatin, å andra sidan bokstavsvänstern med alla sina förgreningar. Men eftersom fokus i den här essän ligger på Hoola Bandoola och miljöskildringen (även politiskt) i Örjan Svedbergs bok ”Hoola Bandoola. Om ett band, en tid, en stad” (Ordfront, 2009) mest är hämtad från hans och bandets hemstad Malmö, kan jag väl starta med att erkänna, att en del av tidens socialdemokratiska företrädare, bland dem Nils Yngvesson i Malmö, nog inte var särskilt väl lämpade för att slå bryggor till den musikrörelse som fanns till exempel i hans och Hoolas gemensamma stad.

När det gäller musikrörelsen, försökte jag själv slå bryggor, framför allt efter det att jag 1975 hade blivit chefredaktör för Aktuellt i politiken (s). Mycket snart började jag recensera i stort sett allt som hade getts ut av Musikrörelsens skivbolag: MNW, Nacksving, Amalthea, Silence, Manifest, ja även KFML(s) Proletärkultur och KFMLs/SKPs Oktober. Jag har senare, av människor som arbetade inom musikrörelsen och dess band och bolag och distributionsapparat, fått höra, att det jag skrev, trots en del ideologikritik, inte så sällan uppfattades som intressant. Jag var ju heller inte en helt ointressant bedömare, eftersom jag hade gett ut ett par vänstersångböcker, skrivit mapptext åt Finn Zetterholm, med mera.

Så småningom blev också bryggorna, både de kulturella och de politiska, flera. När jag anordnade minnesarrangemang efter Olof Palmes död, visade det sig inte svårt att få Nationalteaterns rockorkester att göra en utomhuskonsert som, efter ett fackeltåg, gick av stapeln på Norra Bantorget i Stockholm, och en gång har Mikael Wiehe ringt hit (till mitt sommarhus i Öregrund, där detta skrivs) och efterlyst fler exemplar av den Olof Palme-CD jag var med om att producera vid samma tillfälle – Mikael sålde Palme-CDn via sin hemsida! Både Mikael och Hoola-parhästen Björn Afzelius var, åtminstone så småningom, ingalunda antagonistiskt inställda till socialdemokratin. Mikael har jag hört spela på ett socialdemokratiskt valmöte i Uppsala, och Björn har jag, till min stora överraskning, mött både hos danska Socialdemokratiet och norska Arbeiderpartiet. I det förra fallet spelade han på en kongressfest, och jag köpte där, med dedikation från honom, hans sångbok. I det andra fallet satt han med på den del av valvakan, dit bara den innersta partiledningen och så gäster som jag hade tillträde! Om vi återvänder till Olof Palme, tror jag, att många inom sextio- och sjuttiotalsvänstern, som till exempel hade kritiserat honom hårt för IB, åtminstone efter hans död förstod, att Sverige nu hade förlorat en mycket betydande vänsterledare.

Med det här vill jag inte hävda att Wiehe och Afzelius var eller blev socialdemokrater; så vitt jag har förstått röstade båda på Vänsterpartiet. Men de hade den mogna klarsyn om gemensamma målsättningar och gemensam kamp som är förutsättningen för dagens röd-gröna samarbete.

Mot den här bakgrunden tycker jag att Svedbergs bok har lätt sekteristiska drag – han är vänsterpartist – men jag kan försvara honom med att han speglar en annan tid än den som nu råder. Och han citerar faktiskt Mikaels omdöme att bandets publik i Sverige är en bred vänster: ”det finns socialdemokratiska ungdomar, vänsterpartistiska ungdomar som lyssnar på Hoola”.

Dessa invändningar till trots – och trots att boken innehåller texter, privata minnen så väl som tidspanoramor som i bästa fall är väl allmänna kulisser till det som är bokens huvudämne, Hoola Bandoola – är jag glad över att Örjan Svedberg har tagit sig före att försöka teckna en helhetsbild av ett av det tidiga sjuttiotalets allra viktigaste proggband.

De enskilda plattorna – då i LP-form – analyseras systematiskt. Med boken följer också en CD med fyra låtar ur P3-programmet ”Tonkraft”, hämtade från en spelning den 15 december 1973: ”Vem kan man lita på?”, ”Danslåt för yttrandefriheten”, (tillägnad Jan Hammarlund plus de i IB-affären fängslade journalisterna), ”Bläckfisken” och ”Keops pyramid” med sin suggestiva text och sina suggestiva gitarrslingor.

Jag har alla Hoolas LP, har också senare köpt dem som CD, men jag har ändå nu, när MNW, som bildades 1969, firar sitt 40-årsjubileum med en rad nyutgåvor av viktiga plattor från proggeran, köpt till exempel Hoola Bandoolas ”Vem kan man lita på?” från 1972, eftersom den nya CD-utgåvan från 2009 dessutom innehåller en konsert, som Hoola höll i Nässjö Folkets Hus den 17 januari 1974. (Dessutom finns där en fin liveupptagning av ”Keops pyramid” från Älvsjömässan 1 maj 1974.)

Flera av låtarna på de båda CDna som ingår i den här utgåvan (MNWCDJ35, 2009) – ”Vem kan man lita på?”, ”Dansmelodi”, ”Keops pyramid”, ”Rocksamba” – finns därmed i dubbla upplagor. Det går inte att entydigt sätta den ena versionen framför den andra. I låtar som ”Dansmelodi” och ”Rocksamba” upplever man bandets lust att spela live inför en entusiastisk publik. I andra fall har studioinspelningarna sina företräden. ”Keops pyramid”, en låt om utsugning, får i studioinspelningen ett passande drag av sorg och tungsinne, och skivversionen av ”Vem kan man lita på?” är fantastisk med sin dylanska text och sina gitarrslingor – lyssna också på mellanspelet mellan verserna 2 och 3.

Och så är alltså texterna ofta så hörvärda. Varför skulle till exempel socialdemokrater slå dövörat till för det här?

1789+0

Text och musik: Mikael Wiehe, 1972

Medan den rikes barn blir feta
dör den fattiges barn av svält
Fast dom säger att vi är lika
så är det alltid dom som har rätt
Dom säger, vi sitter i samma båt
både styrman och matros
Men hur jag än försöker och bär mej åt
så är det alltid jag som ror

Om friheten för den lame
är att få gå precis vart han vill
och om den stumme kan bli kejsare
om han bara säger till
ja, då är skomakarpojkens frihet
att få stanna vid sin läst
och det är frihet för den fattige
att kunna köpa vad som helst

Dom säger att vi hör samman
att vi är bröder allihop
att vi ska lära oss att leva med varann!
Men när tiderna blir knappa
och man ska prova det som band
då är det slut på allt tal om broderskap
och man snor åt sej vad man kan

Medan den rikes barn blir feta…

Det här perspektivet, jämlikhetsperspektivet, måste socialdemokratin – för att återvända till nuet, valåret 2010 – envist hålla fast vid. Gör vi inte det, sviker vi deras förtroende som ger oss sin röst.

Men gör vi inte det, kommer vi att påminnas om slutraderna i ”Vem kan man lita på?”:

Då kommer mor Maria krypande
och hennes ögon är så blå
när hon skriker, vem i hela världen kan man lita på?