Kokk, Enn: Avgränsningar – åt höger och vänster

Som de som känner mig, också de som har lärt känna mig genom bloggen vet, har jag under hela min långa politiskt aktiva tid arbetat med att försöka hjälpa till med att blottlägga socialdemokratins själ, dess ideologi. Ända från tidigt sjuttiotal och, nästan, fram till 2001 års partiprogram har jag varit huvudsekreterare i socialdemokraternas programkommission; två partiprogram – de från 1975 (under Olof Palme) och 1990 (under Ingvar Carlsson) – har jag haft möjlighet att sätta min prägel på – för att sen, inför en utveckling jag inte ville vara med om, hoppa av innan 2001 års partiprogram fick sin form. Till det här värvet får man väl också räkna att jag i slutet av 1960-talet satt i sekretariatet för LOs och partiets gemensamma jämlikhetsgrupp, den som leddes av Alva Myrdal. Därutöver har jag publicerat mängder av texter i ideologiska frågor, i tidningar och tidskrifter så väl som i böcker.

Jag har roat mig med att läsa några tidiga inlägg om socialdemokratisk ideologi, skrivna av mig själv.

Ett av de allra tidigaste var infört på STs debattforum i Stockholms-Tidningen (s) den 24 mars 1960. Jag hade på nyåret engagerat mig i den socialdemokratiska studentföreningen Laboremus och blev genast invald i dess programgrupp (och valdes lite senare, i maj, till dess ordförande). Min artikel speglade relativt väl den kritik Laboremus riktade mot 1960 års förslag till nytt partiprogram; vi reagerade mot vad vi upplevde som en avradikalisering av det socialdemokratiska partiet.

Som ofta med gamla texter står jag inte längre för riktigt allt jag skrev då. I det här fallet reagerar jag främst mot att det som i artikelns inledning står om marxismen påminner om den felaktiga kritiken av densamma i 2001 års partiprogram, det som jag alltså inte ville vara med om att skriva.

Men mycket av kritiken mot förslaget till nytt partiprogram står sig väl:

Partiprogram utan profil

Den marxistiska metafysiken är död. Vad vi i förslaget till nytt socialdemokratiskt partiprogram får bevittna, är dess officiella begravning.

Att tron på världens ödesbestämda vandring mot en socialistisk samhällsordning har slopats till förmån för en mera realistisk syn på samhällsutvecklingen är väl knappast att beklaga. Men vad värre är: programkommissionen har inte bara rensat bort en mängd förlegad gammalmarxism. En god del av socialismen har också försvunnit. Av det nya programmet har blivit en välling med allehanda ingredienser men få radikala kryddor.

Vad har man då att bjuda i stället för Wigforss´ ”kollektiva former för delaktighet i egendomen” och ”delaktighet för de arbetande i egendomen”? I programförslagets allmänna grundsatser talas det om ”bestämmanderätten över produktionen”, ”kontroll över näringslivets maktpositioner”, ”möjligheten att påverka beslut i det ekonomiska livet” och ”planhushållning”.

Hur detta i praktiken ska genomföras, talar programkommissionen inte om. Att det privata näringsliv socialdemokratin säjer sej vilja stödja, ”där detta visar sig kunna förena effektivitet och framstegsvilja med ansvar gentemot konsumenterna, de anställda och samhället”, knappast torde ha intresse av utvidgad samhällskontroll utan i stället måste stå i opposition till alla kontrollsträvanden från samhällets sida, tar programkommissionen inte upp till diskussion.

Olika företagsformer får inte betraktas som självändamål, heter det. Dock får det privata näringslivet i huvudsak förtroendevotum. Samhällsägda företag är socialdemokratin bara beredd att skapa, ”när den privata företagsamheten är ur stånd att fylla väsentliga behov”, och när det är nödvändigt att ”tillvarata viktiga medborgarintressen”. Vilka är då dessa medborgarintressen?

Gång på gång betonas vikten av materiellt framåtskridande. Onekligen är det inget fel på vår materiella välfärd. Alltså finns ingen anledning att skapa samhällsägda företag, förrän det alldeles spricker någonstans i det privata näringslivet och en mängd människor blir friställda. Det känner vi igen. Det har varit praktisk politik länge.

Man frågar sej: kan verkligen den ekonomiska jämlikheten uppnås, så länge ett privat näringsliv består? Men programkommittén kanske menar, att folk inte äger fabriker för att tjäna pengar utan för att det är roligt att ha en egen fabrik?

Konsekvernsen av inkonsekvenserna måste bli, att socialdemokratin antingen inte vågar fullfölja sitt eget resonemang, det vill säja att tala för socialiserade företag, eller att partiet menar mycket lite med vad det säjer. Med största sannolikhet menar man, att det socialdemokratiska partiet i fortsättningen liksom nu ska lösa olika problem inom det nuvarande samhället. Och konjunkturpolitik, tjänstepensioner och frihandel är ju väsentliga ting. Men de allmänna grundsatsernas ”gemenskap av på frihetens och likställighetens grund samverkande medborgare” försvinner i ett alltmer dimblått fjärran.

”Socialdemokratins omdaningsarbete syftar till att undanröja de missförhållanden, som kännetecknar det nuvarande samhället, och att från socialistiska utgångspunkter angripa de nya problem, som utvecklingen skapar.” Så inleds andra avdelningen av grundsatserna till nytt partiprogram. Men vad som inte står där är, att socialdemokratin ytterst har – eller åtminstone borde ha – som mål att avveckla den privatkapitalistiska samhällsformen till förmån för en demokratisk socialistisk med kollektiva former för delaktighet i egendomen. Sista ledet är lånat från Wigforss och 1944 års program.

Folk är inte intresserade av att vara med och dela och bestämma, att dela ansvar; det enda människor vill vara med om att dela är vinsten, produktionsresultatet, säjer man på ansvarigt partihåll. Och hur ska de samhällsägda företagen förvaltas för att kunna kallas demokratiska? Naturligtvis löser man inte problemet företagsdemokrati genom att bara byta etikett på det privata företaget och kalla det socialistiskt. Men vägen är jämnad för mera djupgående reformer. Och vår uppgift som socialdemokrater är väl också att göra människor till medvetna demokrater och socialister!

Varför inte börja experimentera med långt driven industriell demokrati i samhällsägda företag? Och varför inte skapa nya statliga industrier, som redan från början kan byggas upp annorlunda än alla nuvarande företag?

ENN KOKK

***

Det är naturligtvis lätt att avfärda artikeln ovan som ett utslag av ungdomlig rabulism; när jag skrev och publicerade den, var jag blott 23 år gammal.

Men dess grundfrågeställning rör både hjärta och hjärna hos den gamle man – snart 70 – jag är i dag.

De ansatser och de frågeställningar jag då kritiserade som för vaga – diskuteras ens de i dagens socialdemokrati? Vem kräver i dag medbestämmande i, för att inte tala om makt över, produktionslivet?

I dag är det i stället på modet att höja småföretagen till skyarna och utnämna småföretagarna till arbetets hjältar.

Hur borde då ett parti, som tog sig an de grundläggande maktfrågorna i samhället med sikte på att åstadkomma ett maktskifte, vara beskaffat?

Senare samma år, nu 24 år och ordförande i Laboremus, publicerade jag en artikel om detta i Socialdemokratiska studentförbundets tidskrift Libertas, nummer 4 1960. Jag minns, att Kjell-Olof Feldt, som då fortfarande var redaktör för Libertas, kommenterade min kritik av avradikaliseringen av partiet med ett ”Fan vad du tar i!” Men han publicerade artikeln:

Tomrum åt vänster

Det finns en tendens i politiken att skriva program för så många människor som möjligt i stället för att samla så många människor som möjligt kring ett program. Detta gäller också svensk socialdemokrati. Rädslan för att ta ideologisk ståndpunkt är påfallande. Man skriver partiprogram för tjänstemän. Alla påståenden om att socialdemorkatin har socialistiska baktankar avvisas kategoriskt av partipressen. Följden blir, att ens behov av uppgörelser inåt ibland blir starkare än önskan att slåss mot sprattelgubben Hjalmarson och hans vardagsstudenter.

I ideologiska diskussioner med ansvariga partifunktionärer bemöts man med hygglighet och välvilja: visst är vår kurs socialistisk; till och med socialisera ska vi, när vi finner det lämpligt – se själv i partiprogrammet! Men när den stygge herr Ohlin beskyller socialdemokraterna för att vara socialister, försvagas tron. Se bakåt i tiden, utropar partibladen i korus. Det vet väl alla, att det var längesen vi fann socialiseringar nödvändiga.

Som synes sätter jag gärna likhetstecken mellan socialistiskt samhälle och socialiserat näringsliv. Visserligen kan man till en del nå värdefulla målsättningar för ekonomisk politik, exempelvis strukturrationalisering, genom mer eller mindre löslig morotspolitik, och med hjälp av vissa samhälleliga åtgärder som omskolning kanske sysselsättningsproblemet kan lösas.

Men en socialism med statlig bestämmanderätt över produktionen och planering av den ekonomiska utvecklingen, samordning av de olika ekonomiska enheternas arbete, service inom för profitintressen inte bärkraftiga områden, reell bestämmanderätt för de anställda i företagen och ekonomisk utjämning måste kräva socialiseringar. Så subtila ting som känslan hos de arbetande att de arbetar åt sej själva, samhällelig gemenskapskänsla och ett klasslöst samhälle behöver man inte ens föra i resonemanget.

Att äga och bestämma

Påståendet att socialiseringen är ett medel och inte ett medel är en truism. Jag har räknat upp några av målen här ovan. Vilka effektiva medel att förverkliga dessa målsättningar mer än socialisering har vi egentligen? Behovet av kapitalanhopning på enskilda händer är ett livsvillkor för ett privat näringsliv. Hur ska vi då kunna åstadkomma ekonomisk utjämning med bibehållande av den bestående ordningen?

Att det är bestämmanderätt och inte äganderätt det är nödvändigt att inneha är ett annat intressant påstående, som man ideligen möter i den ideologiska debatten. Men vad är egentligen äganderätt annat än bestämmanderätt över det ägda: hur det ägda ska förvaltas, vem som ska ha den ekonomiska avkastningen av det ägda och så vidare. Om staten bit för bit utökar sin insyn i produktionsapparaten och planering av produktionen, vågar jag påstå, att det är fråga om en gradvis socialisering. Om sen de anställdas medbestämmanderätt på arbetsplatserna i motsvarande grad ökas, blir det privata ägandet till slut uteslutande nominellt. Och det håller jag ju med om: ett hundraprocentigt nominellt privat ägande får gärna existera.

Bristen på logik

Egentligen är jag mer besviken än förgrymmad över att många socialdemokrater, inte minst de i ansvarig ställning, släpper socialiseringstanken. Var och en har ju rätt att bli salig på sin fason. Förgrymmad blir jag bara, när folk med ideologiskt tarmvred försöker dölja sin ståndpunktsändring. Man saluför mängder av politiska fraser, som var och en passar en intressegrupp av väljare, och kallar dessa logiska snårigheter för socialism; att de olika appellerna inbördes utesluter varann, tycks inte bekymra någon.

Just bristen på logik är det pinsamma. Socialdemokratin vill lägga bestämamnderätten över produktionen och dess fördelning i hela folkets händer men vill samtidigt stimulera enskild företagsamhet, när denna visar effektivitet och framstegsvilja. Man kräver jämlikhet men godtar en obestämd lönedifferentiering. Partiet vill en socialistisk samhällsordning, som är uttryck för viljan att förverkliga idéerna om människovärde och humanitet, frihet och jämlikhet, samarbete och broderskap men vill också i varje särskilt fall pröva, vilka former av företagande och ägande, som bäst tjänar materiellt framåtskridande.

Steg åt vänster

Välfärdspolitiken utan ideologiskt slutmål är all right. Det går säkert att åstadkomma en vänstersamling utan speciellt socialistiska förtecken till välfärdssamhällets försvar. Välfärdspolitiken har vi som gemensamt gods: socialister och så kallade socialliberaler. Men varför ska vi samlas i ett enhetsparti för att förverkliga välfärdssamhället?

Risken är den, att vi alla förlorar vår identitet, kvävs i vår oförmåga att göra skillnaderna på djupet synliga. Ett vänsterparti utan ideologiskt program skulle göra det omöjligt för de två huvudfraktionerna inom partiet, den socialistiskt och den liberalt inriktade, att utåt verka för sina idéer. Till slut skulle vi kanske, som Folke Isaksson hävdade i ”Inför 60-talet”, genom vår allmänna gråblekhet riskera att inte attrahera någon.

Nyligen valsade fallet Kai Henmark genom pressen. Henmark gjorde kanske det enda rätta: han tog ett steg åt vänster, när hans parti suddade ut sin gräns åt höger. Men i ivern att förklara, att folkpartiets politik inte längre är liberal, glömde den socialdemokratiska pressen bort en aspekt på saken. Henmark är fortfarande liberal. Nu stöder han socialdemokratin. Han kunde ta ett steg åt vänster.

ENN KOKK

***

Så här efteråt uppfattar jag pläderingen ovan som för enögd. Inte så att jag i dag skulle vara mot en stor statlig företagssektor; tvärt om. Inte heller så att jag, som alltför många andra, i dag skulle se kapitalismen som den enda möjliga vägen. Men framför allt under arbetet med 1975 års partiprogram lärde jag mig se ett bredare spektrum av åtgärder, som sammantaget, ibland samverkande, leder i riktning mot ett socialistiskt samhälle.

Dock tycker jag att artikeln, för sin ansats skull, fortfarande är läsvärd, om inte annat så för att den utgör en påminnelse om att det har funnits en socialdemokratisk debatt om de grundläggande maktförhållandena i produktionslivet. Var finns den i dag?

Med tiden kom jag vidare att bli mer tolerant mot tanken på socialdemokratin som en stor men delvis heterogen folkrörelse. Dock fanns det hela tiden en förutsättning för denna acceptans: att partiet leddes av medvetna vänstermänniskor och således, om än steg för steg, styrde landet åt vänster. Så skedde också under palmeepoken.

Med tiden blev jag också varse en ny front, som helt enkelt inte hade funnits i sextiotalets början. Det svenska kommunistpartiet genomgick i mitten av 1960-talet en bitvis svårdefinierad omvandling och knöt till sig grupperingar av ett nytt slag. Ur allt detta föddes sedan under decenniets slut och under början av 1970-talet en allt mera galen och sekteristisk vänster. Jag kom att inom socialdemorkatin spela en stor roll för att rida spärr mot denna kommunistiska renässans.

Ett uttryck för mina (och många andras) hållningar då är en ledare jag den 18 april 1966 skrev för Örebro-Kuriren (s), på vars ledarsida jag då medverkade:

En längtan efter renhet

Svante Foersters ”Klasskämpen”, denna vidunderliga roman som vi då och då återvänder till, rymmer bland annat följande parti:

- Anarkosyndikalismen, sa jag i en anknytning. Anarkosyndikalismen rymmer, sin historia igenom, en massa underbara människor. Ändå har du fel, morfar!

Med sin klarsynta näsvishet undrade min barndoms fostrare, varför det underbara var fel. Eller om det felaktiga var underbart? Det riste i hans rapsgula hängmustasch. Var det kanske så, frågade han, men jag tillät mig avbryta.

Jag exemplifierade. Jag var exakt och tydlig.

– Heroer som Durruti. Historiker som Max Nettlau. Stridande publicister, stora agitatorer, några av de största; många goda organisatörer, några bland de främsta av diktare, några av de främsta bland sin tids vetenskapsmän som bröderna Reclus. Det är inte ens fråga om ett erkännande från min sida, det är fråga om en kunskap som jag delar med dig. Anarkosyndikalismen har haft och kanske har flera stora andar per hundra tråkmånsar än någon annan rörelse.

– Ja, och jag argumenterar med detta.

– Nej! Du kan inte argumentera med detta. Detta har nämligen inte att göra med moral. Ty det är inte denna lilla rörelse som gjort dem kloka och goda och vackra. Detta är inte en fråga om dynamik utan statik, inte om rörelsens psykologi utan om deras egen. Den lilla rörelsen drar nämligen ofta till sig de goda människorna.

– Den lilla rörelsen vilken den än är?

– Ja, det är min uppfattning.

Det är också vår uppfattning. Vi anser också, att det är tragiskt, att det ska vara så. Idealisterna, de ”godaste” människorna, drivs av längtan efter renhet och enkelhet att sluta sig till de små politiska rörelserna. Omvänt kan man uttrycka det som Svante Foerster gör en sida längre fram: ”En massörelse, varje massrörelse, kommer att med nödvändighet rymma alla sorters människor. Det finns säkert några yrkestjuvar som röstar sosse.”

Detta handlingsmönster är i viss utsträckning kumulativt. Radikalerna tågar ut ur det stora partiet med förklaringen att detta inte är radikalt nog; därigenom blir partiet mindre radikalt. (Vakanserna ryms snabbt av folk som mer är intresserade av makt än av värderingar.) Radikalerna å sin sida utvecklar i splendid isolation en allt större grad av fanatism, utan fotfäste i någon aktuell politisk verklighet. Fritiof Haglund på Sveriges Radio skriver i nummer 14 av den kommunistägda veckotidningen Tidsignal om en fanatism han har mött i Latinamerika (och som han förstår) och på hemmaplan, bland clartéstudenterna i Stockholm: ”- – – när det kommer till svåra politiska och ekonomiska värderingar här hemma i Sverige, då blir man både besvärad och generad.”

Göran Therborn och tre andra representanter för den lundensiska skolan av den så kallade nya vänstern har i dagarna gett ut en i långa stycken briljant debattbok, ”En ny vänster”. Inte utan skäl hävdar de, att någon djupgående förändring av maktstrukturen i vårt samhälle inte har ägt rum trots ett långvarigt socialdemokratiskt maktinnehav. Men när Therborn ser detta som ett utslag av makten som korrumperar eller pulvriserar viljan till förvandling, undrar man, hur han själv vill åstadkomma en samhällsförändring:

”Den socialdemokratiska partiledningen har haft en ansenlig mängd patronage till förfogande, som individuellt har kunnat så gott som helt absorbera vänstermännens energi. De har gjorts till kommunalpolitiker, skolpolitiker, byråchefer och folkrörelsefunktionärer och har fått pyssla var och en i en liten täppa på reformismens stora gods. Så länge 1917 års generation fanns kvar, kunde en rudimentär form av organiserad radikalism upprätthållas, men den kunde aldrig utvecklas vidare, och när den generationen dog ut stod vänstern som pulvriserad.”

1917 års män, ja. Tage Erlander kom vid statsministeraftonen i Lund i år med ett argument mot vänsterseparatism, som är helt förkrossande: Den sociala reformperioden i vårt land fördröjdes med tio år, därför att på 20-talet hela den socialistiska intelligentian gick till vänstersocialisterna.

Därför är SSUarna i Örebro att lyckönska till att ha lyckats med första steget mot stadsfullmäktige. I takt med att daghemsköerna (som de bland annat intresserar sig för) minskar, ökar jämlikheten i samhället, ökar kollektivismen.

Därför borde också organisationer av typen Clarté och det i Stockholm nyligen bildade Forum vänster upplösa sig själva, inte för socialdemokratins utan för socialismens skull.

Kommunistpartiet ska vi inte tala om.

E K

***

Jag ska gärna erkänna, att den argumentation som finns i ÖK-ledaren ovan var lättare att föra i den tid den tillkom: En yngre, mer vänsterinriktad generation var i färd med att erövra socialdemokratin; lite längre fram, när vi argumenterade med jämlikhetsprogrammet från 1969 eller 1975 års partiprogram i näven eller när vi kunde peka på 1970-talets arbetslivsreformer, gick det ännu lättare att argumentera på den här linjen mot bokstavskonstellationerna på yttervänsterkanten.

I dag är det svårare. Socialdemokratin har ingen avancerad ideologisk debatt, allra minst om hur man ska kunna bryta kapitalets makt i produktionslivet. Vänstermänniskor i partiet blir till och med åthutade: Här finns över huvud taget ingen höger- eller vänsterlinje; vi är alla socialdemokrater. Och skräm inte upp den feta medelklassen! I värsta fall är socialdemokratin inne i en process, där socialliberaler och kampanjmakande funktionärer definitivt tar över, en process som ändar i ett parti som bra mycket liknar USAs demokrater. Blir det så, blir många av oss som har burit upp det här partiet hemlösa.

Men det är inte för sent – det är aldrig för sent – att ändra färdriktningen.

Jag har alltid ansett att i en sådan kurskorrigeringsprocess, givetvis åt vänster, många av de riktigt intressanta svaren på de frågor, som då måste ställas, finns i partiets stolta förflutna, inte i en floskelfylld diskussion om den så kallade framtiden.