Stadsbudsvisan / Konsumvisan

Konsumvisan

Text: Ronny Eriksson, 1984

Musik: Paul Robland (”Stadsbudsvisan”, 1943)

Här är en historia som är sann,
den handlar om hur man
kan handla fel iblann’,
eller, om hur löningen försvann
innan jag ens hunnit blinka.
Jag hade farit in till stan
med bussen häromdan
som penninglottsbulvan,
sen skull jag handla cellofan
o mjölk o fyra hekto skinka.
Så, jag beslöt att begiva
mig till kooperativa
o utan att överdriva,
vill jag detta nu beskriva
o ehuru o emedan
detta hände förra fredan,
var det fullt med folk där redan
o hör nu vad som hände sedan.

Jo, jag tog en vagn o börja gå
dit mjölken brukar stå
men kände redan då
irritationen smyga på
o hur jag börja på att svettas.
O överallt var det musik
o trängsel o trafik,
o all kalabalik,
fick mig att känna sån panik
så att det knappast kan berättas.
Plötsligt, mot alla planer,
stod jag o köpte bananer,
o helt emot mina vaner,
mat för vegetarianer,
o nåra burkefterrätter
med extraprisetiketter,
o ostar gjorda från getter
o inte vart det då nå bätter.

Nej, jag köpte, fötter från en gris,
det var extrapris,
opolerat ris
o så en blommig te-servis
som bestod av femton pjäser.
Dessutom, fyra bläckpatroner,
kosta åtta kroner,
långa makaroner
o så en burk med champinjoner,
ävenså en rutig blazer,
Mantovanis orkester,
lite skivade rester,
lite ister åt Ester,
en kostym i manchester,
en liten ask med praliner,
indianmockasiner,
nya sovrumsgardiner
o fyra kilo mandariner.

Dessutom, norska torskpanetter,
stereokassetter,
fyra fläskkotletter,
sen var det rea på korsetter
så jag köpte mig ett dussin.
Men även nio sorters tvål,
en genomskinlig skål,
knäckebröd med hål
o ävenledes, får i kål,
en sil o fil o mjöl o russin.
Där fanns även vill jag mena
tidningar som var obscena,
där kvinnor bresa med bena,
hur nu det går att förena
såna hallickfasoner
med koprativa traditioner,
fast, det är klart, med visioner
så blir det färre millioner.

Sen köpt jag lite fågelfrö
o några wienerbrö,
sen ställd jag mig i kö
o där stod jag till jag höll på dö
o slutligen när jag hadd stått i
två timmar så blev turen min
kassörskan hon slog in
o pungen min var stinn,
men sen läste hon på remsan sin
t-v-å-t-u-s-e-n-å-t–t-a-h-u-n-d-r-a-å-t-t-i
En och sexti fick jag över
men som ni vet så behöver
man ju påsar därutöver
så där for mina sista klöver.
Sen var jag pank som en beväring
o jag fick skäll utav min käring
men nästa år blir våran näring
att leva på vår återbäring
sa’n

Ronny Erikssons text finns insjungen på ”Levandes” med Euskefeurat (Meukerrede Music MEUKCD 2N, 1984); den spelades in inför publik den 31 oktober och den 1 november 1983 på Folkets Hus lilla scen i Piteå.

På CDn anges musiken som Trad, men det rör sig helt uppenbart om ”Stadsbudsvisan” som skrevs av Paul Robland (1911-1989) och som blev en stor skivsuccé med Sigge Fürst 1943. Men det är ju inte uteslutet att Rolland använde sig av en traditionell melodi, när han skrev texten. Melodin förekommer också i andra sammanhang.

Före egen del kan jag förknippa en av mina tidigaste minnen av landet Sverige med den här melodin. Hösten 1944 hade vi via Finland kommit till Sverige som flyktingar, i en konvoj av fiskebåtar som kom i land i Löran eller Lörudden i det som då var Njurunda kommun söder om Sundsvall. Efter karantänvistelse i flickskolans aula i Härnösand kom vi tillbaka till Njurunda och placerades på övervåningen hos en bondfamilj, Valter och Helga Hallén, i den lilla byn Nyland nära Juniskär där jag senare skulle komma att bo. (Själv kom jag lite senare att gå i Nylands skola.) Hos det barnlösa paret Hallén fanns två pojkar placerade, vad jag förstår av de sociala myndigheterna, eftersom det fanns något problem i deras föräldrahem. De här grabbarna, Ture och Einar, fick hjälpa till med lite av varje, var ett slags lilldrängar. I en granngård fanns en bror till dem, Ivar Nordberg, som jag mycket senare skulle komma att återknyta kontakten med genom politiken: Ivar var då först ombudsman på Byggnads, sen riksdagsman och statsråd (s).

Men tillbaka till Halléns i Nyland: en av juldagarna 1944 gick jag ut på gårdsplan. Ovanför den finns skog men också en mycket brant bergssida, ett slag av natur jag inte var van vid från det betydligt plattare Estland.

Och just som jag stod där hände samtidigt två saker:

Längs bergssidan gled en räv som ett rött streck mot snön.

Och från lagårdshållet hördes en av lilldrängarna, Ture eller Einar, vissla på ”Stadsbudsvisan”.

Stadsbudsvisan

Text: Paul Robland, 1943

Musik: Trad

Stadsbudet får ej ska ni tro
en enda stund av ro
nej jämt så ska man gno
Folk ska ju alltid byta bo
och då ska man va’ med och bära
Flåsande trappa upp och ned,
Man knogar med besked
och bär sig halvt ur led
Folk ska ju allt sitt skräp ha med,
och gamla saker är så kära
Det är schatull och spinetter
och gamla blekta jaquetter
och vintermössor och hätter,
på vilket jag ej värde sätter
Och det är lump och klenoder
som ärvts av fan och hans broder
I form av gamla kommoder
och illa gjorda marmorstoder.

Och det är gafflar och porslin
och blommig rullgardin
och singersymaskin,
Filtar som lukta naftalin
och högar utav tidningsnummer.
Lådor och blommor utan tal,
lampett och piedestal,
porträtt utav prins Karl,
Flaggor, medaljer och pokal,
pianon, basfiol och trummer
Man gnor så påkarna sväller
från morgon tills det blir kväller
Och knogar med akvareller,
som inte något föreställer
Man bär upp duschateller
av alla sorters modeller
och gamla literputeller
där sista droppen ännu dräller.

Och det är bord som ej kan stå
Och klockor som ej gå,
men det ska med ändå
Stolar och rokokóbyrå
och soffor ifrån wasatiden.
Tavlor med ram men utan glas,
och glas till fint kalas
och blommor i en vas
Fotografier i enface
och draperier utav siden.
Man gnor så svetten den skvalar
och bär på dynor och schalar
Från både kamrar och salar
som riktigt vimlar utav malar
Man lastar tunna och bytta
och pallar som blivit lytta
Och inte är till nån nytta –
men man får göra mer än flytta.

Man kan få knalla till station
Och stå där som ett hjon
och glo som en spion
Ty det kan komma en person
som vill att man ska väska köra
Och man får hämta ut ranson
Av cognac, vin och kron
åt greve och baron
Och man får vara postiljon,
ja allting får ett stadsdbud göra.
Man går til farbror på ”stampen”
Med klockan åt småstadspampen
när som det lider mot tampen
Och han har tänkt att uppge kampen
Man piskar kuddar och matter,
betalar hyror och skatter
Och dränker hundar och katter
så man blir både trött och matter.

Man går med brev och cirkulär
Och blir impopulär
i bostad och affär
För att dom hotas här och där
att vräkas om dom ej betlar
Man blir av springet mycket trött
Det värker i ens kött
och ögat blickar slött
Men man får gno tills man ser rött –
om vila ska man aldrig tala
Ty folk ska ha hem paketer
Med ärtor, sill och tapeter
Och kräftor, dill och raketer
för alla eventualiteter
Nu får jag sluta skrodera
Jag hinner inte nåt mera
Ty jag skall ut och rotera
kring alla plank och affischera.