Presley, Elvis: Elvis’ Christmas Album

Så här års får man lyssna på ganska många julsånger, både religiösa och andra. Kanske som en förberedelse för Anders Eldemans traditionella Melodikryss med jultema köpte jag med Aftonbladet den senaste CD-återutgåvan av Elvis Presley’s LP från 1957, ”Elvis’ Christmas Album” (BMG 74321 695762, 2009).

Elvis Presley var ju, åtminstone innan han förföll, en av de stora inom 1950-talets rockmusik, men han hade också en kommersiell sida och en smak som ibland spelade hans obestridliga talang en del spratt. Nu är ju USA inpyrt av religiositet, men jag gissar att de flesta här i landet förknippar den musik Elvis exekverade med ordet trosbekännelse i en annan mening än den religiösa. Dock: USA är som det är, och flera av låtarna på den här CDn – jag orkar inte nämna dem vid namn – står för trosbekännelser av svårartat religiöst slag. Ofta är de dessutom tryfferade med smöriga änglakörer.

Det är för övrigt inte bara jag som har reagerat negativt, i mitt fall nu drygt femtio år efteråt. Nummer två på Elvis’ platta är julsången ”White Christmas”. Den gjorde Elvis inte bara smörigt utan också i aningen för snabbt tempo och med uppbackning av korkat insatta doakörsinslag, vilket ledde till att kompositören, Irving Berlin, gjorde ansträngningar för att förmå radiostationer att inte spela den.

Ett par låtar lyckas dock Elvis göra så där som 50-tals-Elvis skulle låta, och åtminstone en julpsalm, ”Silent Night” (”Stilla natt”) låter ganska OK.

Men så finns det en låt som faktiskt alldeles ensam gör den här skidan värd att ha, ”Santa Claus Is Back In Town”. Den gör Elvis som tung blues, och när man har hört den, förstår man plötsligt, varför Elvis kom att spela en så viktig roll i den tidiga rockhistorien.