Uisk, Ahto: Med Arbetaren

Jag har en del gemensamt med Ahto Uisk. Vi är födda i Estland och ungefär jämngamla. Vi kom båda i krigsslutet till Sverige som flyktingar. Vi har, delvis samtidigt, pluggat i Uppsala, har också bott här i hela vårt vuxna liv. Vi blev båda chefredaktörer med ansvar för var sin ledarsida, men vi har också skrivit mycket om kultur. Trots att den estniska exilgruppen i Sverige har dominerats av borgerliga, drogs vi båda tidigt till vänstern.

Fast till var sin riktning: jag till socialdemokratin, han till syndikalismen.

Vi har träffats – i sin memoarbok ”Med Arbetaren” (Federativ, 2006) nämner Ahto Uisk ett möte i Syndikalistiska studentföreningen, dit jag hade inbjudits som gästinledare – men aldrig umgåtts; jag kan alltså inte säga, att jag egentligen känner Uisk. Just därför har det varit kul att genom memoarboken få veta mer om honom och hans värderingar.

Samtidigt är det så att jag under min gymnasietid och studenttid var en flitig läsare av, under perioder prenumerant på SACs tidning Arbetaren, den som Uisk senare blev redaktör för. Två saker drog: Dels hade tidningen en spännande och läsvärd kulturavdelning. (Många tänker då förstås på Stig Dagerman och hans ”dagsedlar”, som också jag förknippar med tidningen Arbetaren, men man ska komma i håg att Dagerman tog sitt liv redan 1954. Själv tog jag studenten först 1958.) Dels tror jag det var naturligt för vänstersinnade med estnisk bakgrund (som jag och Ahto Uisk) att pröva socialistiska riktningar med frihetlig inriktning; vår nationalitet och våra familjeerfarenheter drog oss ju inte precis till kommunismen.

Dåtida Arbetaren-skribenter som Armas Sastamoinen, Helmut Rüdiger, Edvard Ramström, Herbert Anckar, Evert Arvidsson och Britta Gröndahl, som Uisk nämner i sin bok, är jag alltså väl förtrogen med; jag har till och med publicerat någon enstaka artikel i Arbetaren.

Ahto Uisk skriver i sin bok, att kommunismens blinda fläck inte är socialiseringarna – i vilken utsträckning och i vilka former kan man alltid diskutera – utan att den för att nå sina mål var beredd att gå till attack mot individernas fria val, mot själva demokratin. I detta håller jag fullständigt med honom.

Å andra sidan har också syndikalismen sin blinda fläck. Dess tro på arbetarnas egen drift av företag är sympatisk, men erfarenheten säger oss, att företeelser av den typen alltid kommer att förbli fenomen på marginalen, på marginalen av en kapitalistisk ekonomi.

Uisks bok är också den sympatisk om än en smula disparat i kompositionen.

Den innehåller traditionella memoaravsnitt om hans barndom i estnisk flyktingmiljö, de många flyttningarna, kampen för att få utbildning, lumpen och tiden i Uppsala.

Avsnitten om Arbetaren varierar kraftigt i fråga om både djup och kvalitet.

Porträtten av de stora föregångarna på tidningen – de flesta nämns ovan – är intressanta. Ett (i boken sent) avsnitt om Stig Dagerman förvånar dock för att det till den grad skjuter in sig på Dagermans privata liv och tillkortakommanden.

Avsnitten om senare Arbetaren-medarbetare är ibland intressanta (som i fallet Karl Beijbom), ibland lite snåla i omdömena (som i fallet Anna-Klara Bratts feministiska experiment med tidningen) och ibland tyvärr bara name-dropping.

Riktigt intressant är avsnittet om Arbetaren under den stora kärnkraftsstriden, då Arbetaren till sig lyckades knyta fantastiska skribenter och polemiker som Hans Alfredson och Tage Danielsson och också avsevärt höjde sin upplaga.

Ahto Uisks mödor med att värja en organisationsägd tidnings publicistiska självständighet mot ägaren (samtidigt som man ändå företräder ägarorganisationens idéer) läser jag med intresse om. Av detta har också jag erfarenheter, delsvis skiljaktiga.

Men det är en annan historia.