Norman, Birger: Ådalen 31

Allt var mycket nyss,
och ganska länge sedan.

Minnena bleks
som gamla albumbilder.

Andra blöder vid beröring.

Så skrev Birger Norman i ”Dikter i Lunde”, som ingick i den reviderade upplagan av hans bok ”Ådalen 31” (Rabén & Sjögren, 1981).

Jag frågar de ungdomar jag möter i ABFs lokaler i Folkets hus i Gävle, arbetslösa medlemmar i Metall, vad de vet om ådalstragedin 1931 och får mycket skiftande svar. Några har läst lite om den i skolan. Någon har sett Bo Widerbergs film, någon annan en kortare filmframställning. Men jag förstår att flertalet inte har några djupare kunskaper om vad som hände då och varför.

När jag sen slutar min föreläsning, ser alla allvarliga och tagna ut. Frågan uppstår förstås om det skulle kunna hända igen, och jag tvingas – liksom Birger Norman i slutet av sin bok – att konstatera, att även om det förefaller osannolikt, kan man aldrig vara säker. En av killarna jag har talat för påminner om vad som hände i samband med göteborgskravallerna här om året.

Ådalshändelserna blir begripliga mot bakgrund av ekonomiska och sociala och politiska skeenden, som jag ska återkomma till. Men ändå fanns där också en slumpfaktor som starkt bidrog till katastrofen.

Ådalen blev inte politiskt rött med det samma; August Palm hade inga stora framgångar där, när han var uppe och agiterade för socialdemokrati och fackföreningsrörelse. Men när först sågverken och sen massaindustrin växte och det därmed bildades ett allt större industriproletariat, fick de radikala idéerna fäste där uppe. Efter den stora kraftmätningen under storstrejken 1909 växte syndikalistiska SAC i styrka, och när Socialdemokratiska vänsterpartiet bildades revolutionsåret 1917, var ångermanlandsdistriktet ett av de två partidistrikt som lämnade socialdemokratin för det nya partiet. I Gudmundrå kommunalfullmäktige fick man därmed 25 vänstersocialister, medan de fortsatt brantingtrogna var tre. Den utflykten blev i och för sig inte så långvarig: Ivar Vennerström återvände relativt snart till sitt gamla parti och med honom också större delen av partidistriktet. Vi kan ta Gudmundrå som exempel igen. Inom Gudmundrå – på den tiden allt från Kramfors municipalsamhäller längs ådalen över Frånö ner mot Lunde, alla orter som figurerar i ådalshändelserna 1931 – fanns i fullmäktige 1930 25 socialdemokrater, fem sillénkommunister (moskvatrogna, kominternanslutna), tre kilbomskommunister (många av dessa kom senare tillbaka till socialdemokratin; partiledaren Nils Flyg och några med honom samarbetade med nazisterna), tre frisinnade, två bondeförbundare och två högermän. Kommunisterna var i och för sig relativt sett starkare inom fackföreningsrörelsen, men redan de här siffrorna indikerar, att man inte kan avfärda de händelser som ägde rum i maj 1931 som blott och bart kommunistisk konspiration.

Den nöd och förtvivlan som drabbade Ådalens arbetarbefolning slog blint över partigränserna. Många familjer, ofta med flera barn, levde i ett rum och kök i dragiga och lyhörda baracklängor. Maten var knapp; kände man någon som för en billig penning kunde tillhandahålla potatis, kunde man skatta sig lycklig. Lönen var låg, och inte minst under det begynnande 1930-talets ekonomiska kris, den som svepte över hela världen och även drabbade Ådalens exportberoende näringar, försökte arbetsgivarna sänka lönerna. AK-arbeten – makadamknackning och annat sådant – inrättades för de arbetslösa och ersättningen sattes lägre än lägsta grovarbetarlön.

Det var den sena, kalla våren.
Det var den grå och bittra tiden.

Stenknackardagar, kastvedshyggen.
Dikesgrävning, AK-köer, fattigvårdens matlapp.

Kala träd, grå dikesrenar
när 1 Maj var inne.

Det var en maj med tomma redder
under snålblåst från den stora världen.

Vid horisonten en skyggande häst.
Skuggan över Europa.

Det var den bittert gråa våren.

(Norman)

1920-talet var både politiskt och när det gällde styrkemätningarna på arbetsmarknaden en labil tid. Arbetarrörelsen hade visserligen vunnit kampen om den allmänna rösträtten men var ännu inte tillräckligt stark – minoritetsregeringarna avlöste varann. På arbetsmarknaden rådde fullt krig: De ofta små fackliga organisationerna startade mängder av strejker och möttes med lockouter – de senare kunde sedan mötas med sympatistrejker på helt andra håll.

Ett sådant händelseförlopp fanns i upptakten till det som skulle bli ådalstragedin. Gerhard Versteegh var direktör för Marmaverken, som alls inte låg i Ådalen utan lite längre söderut. Men han ägde samtidigt Graningeverken i Ångermanland – pappersmassefabrikerna i Utansjö och Sandviken (det senare alltså inte Sandviken i Gästrikland), och arbetarna där började den 29 januari 1931 sympatistrejka med kamraterna i Marmaverken.

När strejken drog ut på tiden, tog Versteegh det ödesdigra steget att inkalla strejkbrytare, som skulle kunna lasta den producerade pappersmassan. Fartyget Milos kom med en last av strejkbrytare. Nyheten fanns att läsa i socialdemokratiska Nya Norrland, som också skrev en skarp ledarkommentar och annonserade ett protestmöte i regi av Lunde transportarbetarförening.

Ett anonymt flygblad med kalleles till massdemonstration mot strejkbrytarna spreds också, av sillénkommunisterna skulle det visa sig.

Någonstans vred maktens nävar åt sin press
mot livets låga villkor.

Det kom en båt,
men den gav ingen glädje.

Det kom ett tåg till Härnösand.
Dess frakt var bryteri.

Det kom ett tåg från andra hållet.
Det kom män och vapen.

(Norman)

Demonstrationståget gick denna första dag till Sandviken. Demonstranterna lyckades ta sig in genom en sidogrind in på området, där lastning pågick. De flesta strejkbrytarna lyckades komma undan med en annan båt, men Milos blev kvar med sex av dem kvar i lastutrymmet. Där blev de misshandlade och sen vinschade upp på däck; därefter fördes fyra av dem – två lyckades smita – av demonstranterna till torget i Kramfors.

Övriga strejkbrytare fortsatte med sin båt till Lunde, där det också skulle ske lastning.

Det var där allting dagen därpå skulle gå riktigt över styr.

Landsfogden, som fanns på plats, beslöt i samråd med landshövdingen att inkalla militär från Sollefteå, 40 infanterister från I 21 och 20 beridna från T 3. Det rörde sig inte om inkallade utan om officerare och andra stamanställda under ledning av kapten Nils Mesterton. Redan den här första kvällen skedde sammanstötningar med bland annat stenkastning över det plank, som avskärmade hamnområdet.

Så blev det 14 maj, Kristi Himmelfärdsdag.

Arbetarna samlades först i Frånö Folkets hus, sen i folkparken där, eftersom de blev så många. Mötet var nog ingen höjdare formellt sett. Det leddes av folk från Transport men man beslöt om strejk i hela området på grund av strejkbrytarna. Pappers och Sågverks var ju egentligen mycket mer berörda än Transport, och de fackliga förhandlingarna måste alltså fullföljas; man måste ta mer preciserade beslut, vilket gjorde att många av de fackliga ledarna – bland dem även kommunister – aldrig kom med, när den otåliga folkmassan startade sin demonstration med riktning Lunde. Typiskt nog för det improvisatoriska draget i den här demonstrationen var att man just inte hade med några fanor eller banderoller – bland de få fanns en för den socialdemokratiska ungdomsklubben, SDUK.

Men det var härligt väder; deltagarna demonstrerade med liv och lust:

Den sena våren brast en dag för sol och värme.
Det gick ett mänskotåg från Folkets park i Frånö.

(Norman)

Planen var enkel. När man kom in i Lunde, skulle man gå östra vägen förbi Folkets hus och sen, efter att ha passerat Westmans gård och Johanssons handelsbod, gå längs planket, bakom vilket de förhatliga strejkbrytarna fanns. Sen skulle man åter svänga upp på västra vägen; man skulle alltså gå som i en ögla och komma tillbaka upp på vägen mot Frånö.

Det var bara det att kapten Mesterton hade beslutat spärra av vägen med en ryttarpatrull redan innan demonstrationståget hade hunnit ned till Westmans gård. Skjutklara kulsprutor fanns också uppställda.

Ryttarna hade laddat med lösa skott innan de skarpa skotten skulle ta vid, så förhoppningen var nog att kunna skrämma tåget till stopp. Men på en kort stund – kanske inte mer än någon minut – gick allting åt helvete.

Landsfogden hade gått för att tala i telefon med landshövdingen och hade, fast för sent, fått lov att lova tåget att avhysa strejkbrytarna. En fana skrämde omkull en av hästarna, och när massan trängde på, påknuffad av alla som kom bakom, övergick snart de lösa skotten till skarpa. Rikoschetter och riktade skott träffade planlöst människor i demonstrationståget, och dessutom träffades en ung flicka, som inte hade deltagit i demonstrationen utan var där med två tjekompisar, av något som kan ha varit kulor från en tappad (!) kulspruta. Facit: fyra döda demonstranter plus en dödad åskådare (Eira Söderberg) samt fem skadade demonstranter.

Det påstås att striden avblåstes av en jazztrumpetare, som gick med i demonstrationståget. Scenen stelnade i fasa; men nu var allting för sent:

Tiotusen mänskor gick mot Lunde.
Några kom aldrig tillbaka.

I Lunde fanns gevären och kulsprutan.
Makten var långt borta.

Makten bor i slutna rum.
Människor är nära i det som sker.

Ett tåg av människor gick till Lunde.
Några kom aldrig hem igen.

(Norman)

I den efterföljande tidningsrapporteringen i lokal borgerlig press hävades det att också demonstranterna skulle ha varit beväpnade och skjutit. Det var inte sant; noggranna undersökningar efteråt har inte kunnat visa att demonstranterna använde skjutvapen.

För det som hände i Ådalen 13-14 maj 1931 undersöktes noga, bland annat av en statlig kommission. Det blev också rättssak av det som hände. Några av de inblandade militärerna fick korta, knappast kännbara straff, och landshövdingen och landsfogden förpassades åt sidan. Några av aktivisterna på arbetarsidan dömdes för upplopp och misshandel, en av dem till två och ett halvt års straffarbete.

Men viktigare var att ådalshändelserna på sätt och vis kom att bilda upptakten till en ny era.

Socialdemokratins koalitionsuppgörelse med Bondeförbundet öppnade för både sociala reformer och arbetslöshetsbekämpning. Redan 1932 års socialdemokratiska partikongress drog upp riktlinjerna för en ny social arbetslöshetsbekämpningspoilitik, och arbetslösheten sjönk. I januari 1934 var antalet arbetslösa fortfarande 171.540 men hade i september sjunkit till 78.918. På hösten 1935 var siffran nere i 41.190.

I andrakammarvalet 1932 hade socialdemokraterna fått 41,7 procent av rösterna. I 1936 års val fick man 45,7 procent.

Också de arbetsmarknadskonflikter, som hade slitit sönder Sverige – konflikten i Ådalen är bara ett exempel – fick en ände med det förkättrade Saltsjöbadsavtalet 1938.

* * *

Men i Ådalen rådde sorgen länge än.

Dagen då våren kom
blev given åt mörkret.

Markernas glädje
blev människans smärta.

I tystnaden efter de dödande
skotten blev solljuset fjärran.

Ofattbar gick solen sin gång.
Vad ville oss våren?

– – –

Den stegrande hästen.
Hästen i sken över världen!
Stöveln slängande herrelös i bygeln,
ty herren av våld
är en slav.

Solen! Och blodet.
Blodet i sanden
på vägen mot älven.

Blodet på vägen i Lunde.
Blodet i Spanien.
Mörkret över Europa.

Stöveln som slänger och slår
i världens vind.

– – –

Stöveltider, bittervårar.
Världens snåla vind är kvar.

Allt var mycket nyss,
och ganska länge sedan.

Några kom aldrig hem.
De bor i våra hjärtan.

Minnet som blöder vid beröring
är en levande puls.

Människovärme, majdag
led oss ut ur världens köld.

(Norman)

* * *

Birger Normans ”Dikter i Lunde”, som han egentligen skrev som en lyrisk-musikalisk svit tillsammans med Ralph Nordlander, är mycket fin; texten är här hämtad ur hans bok ”Ådalen 31″.

Men ådalshändelserna har också, mycket tidigare, satt ett numera klassiskt avtryck i svensk poesi, Erik Blombergs ”Gravskrift”. Dödsskjutningarna ägde rum den 14 maj 1931. Blombergs dikt publicerades 17 maj i tidningen Social-Demokraten, därefter också i diktsamlingen ”Nattens ögon”, 1943:

Gravskrift

Av Erik Blomberg

Här vilar
en svensk arbetare.
Stupad i fredstid.
Vapenlös, värnlös.
Arkebuserad
av okända kulor.

Brottet var hunger.

Glöm honom aldrig.