Wollter, Sven: Sånger från tjugonde seklet

Jag har träffat Sven Wollter i levande livet, talat med honom om politisk musik – en av mina egna specialitéer – i samband med en OD-middag; vi satt snett emot varann, och han hade för sin del gjort ett bejublat framträdande vid en av ODs konserter.

På scen kan han vara lysande. Jag håller honom inte för att vara lika skarp som politisk analytiker, men det är på något sätt svårt att inte gilla honom, till och med när han framträder som representant för den stollvänster som finns i KPMLr.

När han nu för KPMLrs skivbolag Proletärkultur (PROCD 109, 2009, distribution Border) har gjort en CD, ”Sånger från tjugonde seklet” är det svårt att, trots att jag verkligen inte delar alla budskap på den, ändå inte känna sympati: den här gamlingen, som ser ut som en ålderstigen kerub och som sjunger hellre än bra, envisas ändå med att mitt i den sinande men allt mer kommersiella skivfloden ge ut en platta som bärs av övertygelse – låt alltså vara att jag verkligen inte i alla stycken delar denna övertygelse.

I det sista ligger att skivan faktiskt också innehåller sånt jag gillar, till exempel en hygglig insjungning med stöd av kör av José Antonio Sanchez’ sång ”Den svarta tuppen” om kampen mot fascisterna i Spanien – den fanns, liksom här i Jacob Brantings översättning, med i min egen sångbok ”Upp till kamp. Sånger om arbete, frihet och fred” (Prisma, 1970). I samma sångbok publicerade jag Alfred Hayes och Earl Robinsons ”Balladen om Joe Hill”, i översättning av samme Branting. Här hör jag den gärna med Wollter och Bernt Andersson på munspel. Detsamma gäller Wollters insjungning av Joe Hills ”Svarta präster”, där Bernt Andersson i stället kompar på dragspel. Men jag kan berätta att Wollter på känt gammalt maner, fast på ett roligt sätt, på en punkt förvanskar Ture Nermans svenska text: Han har med refrängvarianten ”du får fik / bolsjevik / uti himmelens rådsrepublik”. När Finn Zetterholm på sin Joe Hill-LP, som jag har skrivit mapptexterna till, försökte sig på samma sak, blev Nerman rasande, och Finn fick sjunga in den på nytt, innan skivan kunde ges ut.

Sångerna varvas på den här CDn med dikter av Bertolt Brecht (givetvis till exempel ”Kommunismens lov”), Nazim Hikmet och andra samt ett par dagsverser av Stig Dagerman. Bland de senare finns den av Fred Åkerström tonsatta ”Varning för hunden”.

Dagerman var syndikalist, på så sätt en frände till Joe Hill, och Stig Sjödin, som Wollter läser en dikt av var socialdemokrat – även om just den här dikten är kritisk mot den egna rörelsen. Men revolutionär renlärighet tycks inte i alla stycken ha styrt det Wollter gör på den här CDn. Fred Åkerström var ju visserligen under en period med i KPMLr men lämnade rörelsen liksom, senare, Dan Berglund, som det finns två sånger av på den här skivan.

Allra bäst på den här CDn, där allt verkligen inte är guldkorn, är en frejdig insjungning av ”AK-sången”, där Wollter får bra stöd både av ett härligt komp och en medsolist, Dan Viktor.

I CD-häftet anges melodin som traditionell i bearbetning av Bernt Andersson och Bertil Goldberg och att texten har skrivits av Karlshamns Blåblusgrupp.

Jag kan passa på att berätta lite mera. Blå Blusarna var på 1930-talet de unga kommunisternas egna teater- och sånggrupper, som framförde det man brukar kalla agit-prop-teater. Den som vill läsa mer om dem kan ta del av Henrik Bramsjös, Magnus Florins och Ögonblicksteaterns bok ”Blå Blusen. Arbetarteater på 1930-talet” (Arbetarkultur, 1978).

Till dem som försåg Blå Blusen-grupperna med texter hörde proffs som Ture Nerman och Gustav ”Hjorvard” Johansson, men i det här aktuella fallet var det alltså en lokal Blå Blusen-grupp, den i Karlshamn, som stod för texten.

AK var förkortningen för statens Arbetslöshetskommission, som under det tidiga 1930-talets massarbetslöshet organiserade nödhjälpsarbeten mot en ersättning som låg under lägsta grovarbetarlön.

AK-arbetaren

Text: Karlshamns blåblusgrupp, 1935
Musik: rallarvisan ”Viktoria hamn”

Kastad uti svält och nöd
från vår industri
är vår kamp för dagens bröd
ej bekymmerfri.
På den väg vi vandra får
ej livets ljusa strålar når
och skänker värme, liv och vår
åt en arbetslös.

Traska utan rast och ro
jagad av polis,
genom rock och trasig sko
tränger snö och is.
Vi mången på vår vandring stör
när vi knackar på som förr,
ber om mat vid stugans dörr
åt en arbetslös.

Ifrån söder upp till nord
går en vandring tung.
För oss det dukas inga bord
som för landets kung.
En kopp kaffe är vår spis,
en lada då naturligtvis
blir ett riktigt paradis
för en arbetslös.

Liksom flickorna på strand
vinkar vi farväl,
ty när vi av AK tas om hand
svälter vi ihjäl.
Fosterlandsidyllen sprack
med allt trams och fagert snack
i en usl kall barack
där vi stuvas in.

På madrassen i vår säng
stoppade med halm
snarkar vi på en refräng
uti luftens kvalm.
Loppor tråder nattens dans,
råttor viftar med sin svans,
väggmadammaer sprider glans
i vårt sovgemak.

Vi med spade, korp och spett
banar vägen fram,
bygger broar under svett
och slår makadam.
Jobbar uti ur och skur,
törnar in båd’ våt och sur,
det är västerländsk kultur
anno trettiofem.

Frihetsrimman slår en gång
från vårt slaveri,
när vi går till storms med sång
under Kominterns parti.
Uti revolutionens brand
skall vi bygga upp ett land
fritt från kapitalets hand
med vår enhetsfront.

Sven Wollters främsta problem, när han i och för sig schvungfullt framför den här visan, är nog ändå inte hans eget kerublika utseende, inte ens att det ju inte längre finns något Komintern. Problemet – hans problem – är snarare att i dag ingen, förutom då det krympande KPMLr och några till, av de allra flesta tros förmögna att tända den revolutionens brand han sjunger om. Det parti han företräder tas inte längre på allvar på det sätt som skedde när ”Bolsjeviksvisan” av Skånska Lasse kom till. Historiskt, som under kosackvalet 1928 eller rent av under kalla krigets och IBs dagar, kunde man nog skrämma med bolsjeviker, men vem är i dag rädd för Sven Wollter och KPMLr? Men det kan väl knappast vara för att påvisa detta som Wollter, för övrigt utmärkt, sjunger också ”Bolsjevikvisan”?