Tetzner, Lisa: Det hände vid sjön…

En av de författare jag i bokslukaråldern älskade mest var Lisa Tetzner (1894-1963) – jag har skrivit om henne under Kulturspegeln, Barnkultur.

Framför allt var det hennes böcker om Sotarpojken och om Barnen i 67an, som gjorde starkt intryck på mig. I båda fallen handlar det om spännande berättelser med stark social medkänsla, i det senare fallet också om böcker med udden riktad mot nazismen.

De här böckerna publicerades ursprungligen i sina svenska utgåvor på Axel Holmströms förlag, men de slog igenom stort först när detta förlags utgivning hade tagits över av Tidens förlag.

Jag visste inte ens, att Bonniers också hade gett ut ett par böcker av Lisa Tetzner; dem kom jag aldrig i kontakt med under min folkskole- och realskoletid. Men nu har jag genom Tradera hittat två bonnierutgåvor. Jag gissar att Bonniers plötsliga intresse för Tetzner hade att göra med Tidens stora framgångar med hennes böcker.

Till bilden hör att Bonniers under den här perioden inte var våldsamt framgångsrikt i sin utgivning av barn- och ungdomsböcker – det räcker med att nämna Astrid Lindgren, som utkom på Rabén & Sjögren. Bonniers ungdomsbokserie Önskeböckerna minns jag dock från bokslukaråren: där fanns W E Johns´ Biggles-böcker, Louis De Geers böcker om Singleton, A Chr Westergaards böcker om Klitt-Per och, inte minst, Martha Sandwall-Bergströms böcker om Kulla-Gulla. Men när jag nu tittar på den långa utgivningslistan, väcker de flesta författare och titlar inga som helst associationer.

Två böcker av Lisa Tetzner fanns där alltså också.

Den jag har hunnit läsa ger en nyckel till hur Bonniers kunde ge ut de här böckerna. Den gavs först ut i Sverige redan 1936, alltså innan Tetzner hade hunnit bli ett stort namn här i Sverige. Titeln var då ”Hövdingen i Huller om buller”. 1954 återutgavs den under den mer adekvata titeln ”Det hände vid sjön…” (översättning Stig Kassman) – dess originaltitel är nämligen ”…was am See geschah”.

”Det hände vid sjön…” är en bitvis rolig och ganska charmig bok, dock inte i klass med Tetzners allra bästa böcker.

Dess huvudpersoner är Rosmarin von Stetten och August Holt, den senare även kallad Timjan. Redan de här örtagårdsnamnen understryker det sagoaktiga i berättelsen. Det senare förstärks av att handlingen delvis utspelar sig på ett slott, att det i släkten von Stetten en gång i världen fanns en god och en ond broder och av den myt som berättas om den fattige Hannes, som sägs gå igen i slottet.

Men Lisa Tetzner skulle inte vara Lisa Tetzner, om berättelsen inte också skulle ha ett socialt tema, om klasskillnader. Rosmarin von Stetten kommer från en rik och fin familj och lyckas väl i skolan. August Timjan Holt är ett föräldralöst barnhemsbarn, som veckans alla dagar ambulerar mellan olika familjer i byn, hos vilka han får arbeta hårt för en smula mat och lite klädtrasor; i skolan går det förstås inte heller så bra.

Det finns en ännu märkligare likhet mellan de båda pojkarna, som aldrig har träffats, än kryddnamnen: de är till utseende förbluffande lika varandra. Den förväxling, som inträffar, underlättas av att Rosmarin von Stetten är på tillfälligt sommarbesök hos släktingar på slottet, släktingar som han heller aldrig tidigare har träffat.

De båda pojkarna träffas av en slump och råkar under en roddtur på sjön ut för ett olyckstillbud; de är båda nära att drunkna. Men eftersom de har tagit av sig kläderna, förväxlas de, när de räddas: Rosmarin von Stetten får på sig Timjans klädtrasor och hamnar i herdens koja. August Timjan Holt får på sig Rosmarins fina kläder och förs till slottet.

De beslutar sig – av skäl som vi kan lämna åt nya läsare att upptäcka – för att spela med i sina nya roller. De får därmed helt nya erfarenheter, inte alldeles lätta att bära, visar det sig: Timjan njuter av den goda och rikliga maten på slottet, men han saknar bordsskick och annat skick och kommer till korta, när privatläraren anländer. Rosmarin får kämpa med halm som sticker ut ur säcken han ligger på, med smuts och med arbetsuppgifter han inte klarar av.

Naturligtvis avslöjas alltihop så småningom, delvis under ganska dråpliga former. Dock belönas Timjan av Rosmarins familj med skolgång och uppehälle; han återvänder senare i livet till byn, nu som lärare.

Den som gör jämförelser med Mark Twains 1800-talsklassiker ”Prinsen och tiggargossen” gör alldeles rätt. Det finns i slutet av boken till och med en verbal referens till föregångaren.

Det betyder inte, att Lisa Tetzner har kopierat Mark Twains historia, bara använt sig av dess förväxlingstema.