Barrie, J M i bearbetning av Kerber, Armin: Peter Pan

J M Barrie (1860-1937) skrev under början av 1900-talet berättelser om Peter Pan, pojken som inte ville bli stor (jämför med Astrid Lindgrens Pippi, som inte ville bliva stur). Barrie skrev 1904 också en pjäs om Peter Pan. Han samlade 1911 sina berättelser om Peter Pan i boken ”Peter Pan and Wendy”, senare känd under det förkortade namnet ”Peter Pan”.

Peter Pans möte med syskonen Darling – Wendy, John och Michael – och deras äventyr i Landet Ingenstans (Neverland) tillsammans med de borttappade pojkarna är spännande och fantasieggande: vi får möta figurer som sjörövarkaptenen Krok, älvan Tingeling, indianprinsessan Tigerlilja och många andra.

Frågan är hur pass känd Barries originalhistorier är i dag. 1953 gjorde Walt Disney sin animerade långfilm ”Peter Pan”, som också åtföljdes av bilderboksversioner i olika format. ”Peter Pan” är i Disneys version mycket välgjord och sevärd, men det är naturligtvis ett problem att den på sätt och vis har tagit över våra föreställningar om den Peter Pan som J M Barrie en gång skapade.

När Uppsala stadsteater nu sätter upp ”Peter Pan” på sin stora scen, rör det sig om en ny dramatisering av Armin Kerber (översättning Magnus Nilsson och Christine Richter Nilsson, regi Rüdiger Pape). Det har blivit en generös helaftonsföreställning, som fångar essensen i berättelserna om Peter Pan utan att den för den skull kan sägas vara perfekt i alla avseenden.

Uppsalauppsättningen rymmer ett och annat som nog bara förstås av den vuxna delen av publiken – den har mycket riktigt en rekommenderad nedre åldersgräns. Pjäsen både börjar och slutar med begränsningar som finns i de vuxnas föräldravärld: har man (pappan, spelad av Mats Blomberg, räknar) råd med den ena ungen efter den andra och, på slutet när de borttappade pojkarnas öde ska avgöras, har man råd med ytterligare barn? En bit upp i åren måste man nog också vara för att fatta den fulla vidden av förhållandet mellan Peter Pan (Robin Keller) och Wendy (Julia Marko-Nord): först tar de på sig föräldrarollen, Peter Pan med reservationer, för Wendys yngre syskon John (Aksel Morisse) och lille Michael (Elisabeth Wernesjö) och de borttappade pojkarna, men på slutet, när Peter Pan efter många år återvänder, har Wendy redan en egen dotter. Blir innebörden av detta – att Peter Pans ovilja att någonsin bli vuxen också dömer honom till evig ensamhet – klar för den yngre delen av publiken?

Fantasteriet i berättelsen är delvis reducerat – Peter Pans flygfärder med hjälp av lina kan väl gå an, men av Tingeling-figuren har det blivit en boll. Å andra sidan är Christoph Schubigers scenografi fyndig: Rummet hemma hos familjen Darling bokstavligen rämnar och blir till Landet Ingenstans, som bland annat rymmer en jättetallrik, ur vilken alla äter och som sen, när man vänder på den, blir en äversvämningshotad klippa i havet. Kapten Kroks piratskepp är också väl värt att se.

Fäktningsscenerna mellan Kapten Krok (intressant nog också spelad av Mats Blomberg) och Peter Pan är välgjorda men inte nervpirrande. Betydligt mer hotfull känns då krokodilen med sin tickande, svalda väckarklocka, detta trots att eller kanske just för att den aldrig ses på scen, bara hörs och anas.

En helt suverän insats i den här föreställningen återstår att nämna. Barnen Darlings hund och samtidigt dadda spelas av Göran Engman, och han lyckas verkligen förvandla sig till det slags förmänskligade hund som man normalt finner hos Disney. Hans mimik och rörelseschema och speakerkommentarer (!) och inledande och avslutande ”raff, raff” är redan de ett skäl att se den här föreställningen.