Gould, Chester: Dick Tracy möter Biljardbollen

Chester Gould tecknade sin polisserie ”Dick Tracy” mellan 1931 och 1977. Jag läste den flitigt under pojkåren, främst i Alla Tiders Seriejournal under tidigt 1950-tal. Som skildring av kriminalitet och polisarbete i USA var den realistisk, också hårdkokt som kioskdeckarna som kom från samma land. Dock balanserades detta inte bara av att figurerna i serien hade så utstuderat särpräglade drag utan också av att de senare gav serien med sina oftast ganska brutala händelser ett drag av humor.

Den tecknade serien ”Dick Tracy” har utan tvekan lånat drag också från tidens hårdkokta polisfilmer. Just det gör det extra intresssant att den samtidigt även filmades. I eftermiddags såg jag i TV ett exempel på detta, ”Dick Tracy möter Biljardbollen”, ”Dick Tracy vs. Cueball” från 1946. Den utgör väl inte, ens i sin genre, någon av filmhistoriens höjdpunkter, men för mig som fortfarande har en dragning till serien ”Dick Tracy” och som nu starkt blev påmind om de polisfilmer jag lyckades ta mig in på redan före den magiska 15-årsåldern, var det lite av en nostalgitripp att se den här gamla filmen. Jag slogs också av det näst intill kompakta mörker som förekommer i delar av den här sortens svart-vita filmer: I vart fall i TV-format var det delvis ganska svårt att mer än ana vad som i upplösningen skulle komma att hända på det som av ångvisslan att döma måste vara ett järnvägsspår.

I serieversionen är inte minst skurkarna starkt karikerade – jämför här med ”Läderlappen”, den till stor del samtida ”Batman”. Den här historiens Cueball, Biljardbollen, spelad av Dick Wessel, hör väl där inte till de mest särpräglade figurerna, men eftersom hjälten, Dick Tracy, också har en så markerad profil, måste jag anmärka på att han i Morgan Conways filmskepnad inte riktigt lever upp till mina förväntningar, vad utseendet beträffar. För den allra mest serietrogna rollgestaltningen står i stället Ian Keith i rollen som Vitamin Flintheart.

Filmen startar med en diamantstöld och ett mord, och också resten av filmhandlingen kretsar kring det slags girighet, där priset för att man ska få det man vill ha gång på gång blir att ta någon annans liv. På så sätt är filmhandlingen en god kopia inte bara av seriehandlingen utan ett uttryck för Chester Goulds människosyn, som han om och om igen gestaltade i historier, där de agerande var antingen goda eller onda.

Men våldsamt spännande var den här filmversionen, signerad Gordon M Douglas (regi) och Luci Ward (manus), alltså inte.