Banks. Gunilla: Med bästa vilja

Jag recenserade också Gunilla Banks´ skönlitterära debut i Aktuellt i politiken (s), på Spegeln i nummer 18 1982 (21 oktober):

Fin debut

Gunilla Banks har tidigare gett ut en välskriven och rolig barnbok. Nu debuterar hon som romanförfattare. Boken heter ”Med bästa vilja” (Prisma) och är väl värd att läsa.

Låt oss ta invändningarna först: Jag har under läsningen några gånger funderat över hur historien om Krister och Kerstin och Leo skulle hålla om den omplanterades i svensk miljö. Jag tycker också att slutet är lite lättköpt (lilla Cecilias sjukdom som utlöser Kristers och Kerstins hemflyttning och, ännu mer, slutscenen med Leo och Phebean).

Men samtidigt anser jag att ”Med bästa vilja” inte är en sedvanligt banal historia om slitningar och otrohet; den kan inte flyttas över från det västafrikanska landet Goray (Gunilla Banks har själv bott i Senegal) till Sverige. Till stor del är romanhandlingens konflikt betingad av just spänningarna mellan erfarenheter och samhällen, av kulturchock, av den artificiella miljö ambassad- och biståndsfolk lever i.

Sin främsta styrka har ”Med bästa vilja” i just skildringen av den här miljön: de blundande idealisterna, cynikerna, de sysslolösa hustrurna, alkoholisterna, den internationella konferensmaffian – och så förstås det omgivande havet av av infödda (den smala, europaanknutna överklassen, gyttret av fattiga, rebellerna, tjänarna). Många av de människor som skymtar förbi (Muhammed, paret Grünberg, Phebean, allra mest kanske den alkoholiserade tolken Ann) är trovärdiga fastän de är tecknade med lätta streck; de är långt ifrån några schabloner.

Till det kommer att Gunilla Banks skriver med en pricksäkerhet och en synbarlig lätthet som gör det troligt att hon kan åstadkomma mycket mera.

***

Av Gunilla Banks har jag också (och har läst men inte recenserat), med dedikation, uppföljaren ”Två och två” (Prisma, 1985). Den tyckte jag inte var riktigt lika bra som debutboken.