Bergman, Ingmar: Sommaren med Monika

Per Anders Fogelström (1917-1998) var en författare jag läste mycket i yngre år, så småningom också kom att träffa och själv publicera. Allt han skrev kommer väl inte att gå till den svenska litteraturhistorien, men hans Stad-serie – ”Mina drömmars stad”, 1960, ”Barn av sin stad”, 1962, ”Minns du den stad”, 1964, ”I en förvandlad stad”, 1966, och ”Stad i världen”, 1968 – har en given plats både i vår arbetarlitteratur och bland stockholmsskildringarna. Hemkänslan på Stockholms Söder finns i flera av hans böcker. Han satt för övrigt i Namnberedningen för gatunamn i Stockholm 1961-1988 (från 1983 ordförande) och var medförfattare till ”Stockholms gatunamn”.

Han var pacifist, bland annat opinionsbildare mot svenska atomvapen; 1963-1977 var han ordförande i Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen. Han var också engagerad i Svenska kommittén för Vietnam. Politiskt var han socialdemokrat på vänsterkanten.

1947-1958 var han andre redaktör för Folket i Bild, där han bland annat var redaktör för klipp- och skämtteckningssidan Razzia. Sina böcker publicerade han i original på Bonniers, men de brukade också publiceras som följetonger i Folket i Bild och i billighetsupplaga i serien FiBs folkböcker. Jag var under den här perioden inte bara FiB-läsare utan också ombud för både Folket i Bild och FiBs folkböcker, och jag kan därför vittna om den breda popularitet hans böcker hade. Säkert bidrog just följetongerna och billigboksupplagorna till att hans popularitet växte ännu mer.

En utvikning: Många år senare kom jag till slut att träffa Fogelström personligen; jag har till och med varit hemma hos honom. Han gillade uppenbarligen den omläggning i gamla Folket i Bilds anda jag gjorde av partiorganet Aktuellt i politiken (S), och när jag bad honom om skönlitterär medverkan, lät han mig publicera två (eller egentligen tre) berättelser som följetonger: ”Hattmakarens dotter”, publicerad i Aktuellt i politiken (s) nummer 7-9 1977, och så Ung i gammalt sekel: ”Läraren i Maria skola” respektive ”De starka och de svaga”, publicerade i Aktuellt i politiken (s) nummer 20 1977-7 1978. Som illustratör lyckades jag få den gamle FiB-tecknaren Stig Södersten.

Per Anders Fogelströms stora publika genomslag hade kommit långt tidigare, med ”Sommaren med Monika” (1951). Sin riktigt stora framgång fick den här boken 1953, då den dels gick som följetong i Folket i Bild – illustratör var där Eric Palmquist – dels filmades av Ingmar Bergman. Själv läste jag den både som följetong och såg den på bio – jag var 15 år då och fick alltså tillträde till den här erotiskt kittlande och därmed barnförbjudna filmen.

Till det hos Fogelström som fångade inte minst en ung publik hörde inte bara den erotiska frispråkigheten utan också skildringen av ungdomar sådana de var: med sina egna drömmar men också tillkortakommanden. Ett exempel är ”Ligister” (1949), filmad under namnet ”Medan staden sover”, som också blev titeln, när boken 1955 kom ut i FiBs folkbokserie. Och självklart ger även ”Sommaren med Monika” och ”Tack vare Iris” (1959) exempel på samma sak. Fogelström skildrar här ungdomar på ett sätt som ligger långt från både det klämkäcka och det romantiska, egenskaper som präglade ungdomsböckerna respektive veckotidningarnas noveller under den här perioden.

Det som finns i Fogelströms bok – både drömmarna och verkligheten – har Ingmar Bergman skickligt lyckats föra över till sin film från 1953 ”Sommaren med Monika”. Filmhistoriskt är den här filmatiseringen intressant bland annat för att den uppenbart har satt spår hos dem som i slutet av samma årtionde skapade den franska nya vågen: Jean-Luc Godard och inte minst den svart-vita miljöskildringen hos François Truffaut. Den stockholmsskildring som inleder filmversionen av ”Sommaren med Monika” påminner starkt om den man, ett antal år senare, kan hitta i franska filmer. Fast då bör man kanske också tillägga, att Bergman i sin tur inte var helt opåverkad av de italienska neorealisterna.

Socialt är både Fogelströms roman och Bergmans film realistiska på ett sätt som fick den tidens publik, inte minst unga publik, att känna igen sig. Det gäller 19-årige Harrys (Lars Ekborg) jobb som lagerbiträde och springsjas i en glas- ooh porslinsfirma, där den ständigt grälande Johan (Sigge Fürst) är lagerbas. Det gäller den 17-åriga Monikas (Harriet Andersson) jobb på ett grönsakslager – tjejer i den tidens arbetsliv fick räkna med att bli nypta i baken och ibland mer än så. Också familjeinteriörerna från tidens trångbodda hyreshus, särskilt Monikas familj med yngre syskon plus en flaskbrukande far på en alltför liten yta, känns på pricken. Inget av det här omsveps av något som helst romantiskt skimmer.

Och så går det som det går: När Monika och Harry båda hamnar i konflikter på sina respektive jobb och mer eller mindre tvingas sluta och Harrys ensamstående far samtidigt åker in på sjukhus, fattar de här ungdomarna beslutet att, precis före midsommar, tillsammans ge sig i väg i Harrys pappas båt. Det här har lite av ”Mälarpirater” över sig, men färden går här ut i Stockholms skärgård.

Till att börja med är Harrys och Monikas sommarflykt från jobb och plikter också förförande vackert skildrad. Fokus flyttas nu också mer på Monika, inte bara i den där nakenscenen som alla vi tonårskillar väntade på. När så sommaren glider över mot höst, regnen avlöser varann och matförrådet och pengarna tryter, är det hon som i det längsta upprätthåller den eskapistiska attityden, vill hålla sig borta från stan och grottekvarnen om det så ska ske till priset att man måste stjäla i en sommarstuga, som tyvärr inte var så tom som man hade hoppats.

Men så är det det där att Monika förstås har blivit med barn. Till slut finns det inget val: båten måste återvända till sin plats i Stockholm. Och där föds då June, ”Lill-Monika” – Lars Ekborg spelar med stor inlevelse Harrys tafatta besäk på BB hos Monika och deras nyfödda dotter.

Harry är beredd att ta sitt ansvar: Han hittar ett nytt jobb, och de får en liten bostad tillsammans. Assisterad av sin faster ansöker han också om att han och Monika, trots att de inte har lagstadgad ålder, ska få gifta sig. På kvällarna pluggar han för att kunna ta ingenjörsexamen, så att de ska kunna få det bättre.

Redan tidigare i filmen har Monika skildrats som den mindre mogna av de båda. Hennes kalviga ungdom skildrar Bergman till och med när han låter henne, storstadstjejen, hoppa omkring på klipporna ute i skärgården. Nu visar det sig att hon i sin utveckling fortfarande är långt ifrån att kunna ta modersansvaret: På nätterna är det Harry som får gå upp när babyn skriker. Pengarna som hon har fått till hyra går till ny kappa och biobiljetter. Det värsta av allt: hon skaffar sig sällskap vid sidan om Harry – det är roligare med kravlös sex och med nöjen än med den strävsamme Harry. Och så går det förstås som det går: Harry kommer hem ett dygn för tidigt, och efter en häftig uppgörelse sjappar Monika.

Harry, den hygglige Harry, blir ensam kvar med barnet. Men man anar att han inte kommer att bli lämnad helt ensam i världen med sitt barn. Faster, spelad av Dagmar Ebbesen, har ju hela tiden funnits där, handlingskraftig och samtidigt hygglig. Också verkmästaren på jobbet (Åke Grönberg) är en kille av den där genomhyggliga sorten, som man ofta hittar i Per Anders Fogelströms böcker. Till slut kommer det nog ändå att ordna sig för Harry och hans dotter.

* * *

Bergmans fokus på Monika under den flyktsommar han skildrar i filmen kan ju också ha utomfilmsliga orsaker. 1953 följde Harriet Andersson med Ingmar Bergman till Malmö stadsteater, och det är känt att de båda hade ett förhållande, ett av Bergmans många. Detta inte sagt i förringande mening: Bergman gav henne intressanta roller i flera av sina filmer (och även pjäsuppsättningar), och hon spelade dem bra.

Värt att notera är vidare att ”Sommaren med Monika” bland de svenska filmkritikerna inte riktigt blev den framgång den blev publikmässigt.

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^