Revolutionärernas paradis

Musikteatergruppen Oktober berättar i ”Revolutionärernas paradis”, vad det blev av Lenin, Stalin och alla dom andra när dom dog. Jo, dom bor alla numera i ett kollektiv i en nedlagd skola i Småland:

Revolutionärernas paradis

Text: Henric Holmberg och Ninne Olsson, 1977
Musik: Jan Lindell, 1977

Det finns en sak där man ändå gjort en miss
i historiematerialismen annars heltäckande skiss,
det kanske är en lapsus, nå’t man undvikit berätta.
Det jag tänker på är nämligen: LIVET EFTER DETTA.

Jomen tänk hörni själva, vilken festlig idé,
vilken syn för gudar det vore att få se
alla stora marxister från Marx till onkel Ho
samlade på ett ställe i himmelsk ro.

Ni tror dom sitter på molnen och plingar
på harpor i linnen med änglavingar?
Nej, inte alls, det är högst materiellt.
Här följer svaret på den fråga jag ställt:

Dom har hittat sitt paradis – ja, vet ni var?
I Småland, i en nedlagd skola som finns kvar!
Där bor dom alla i kollektiv
med odlingar och verkstad och en katt som heter Siv.

I köket står Marx och lagar spagetti,
Engels tar fram tallrikar och glas med servett i,
de lyssnar förstrött på melodiradioskvalet
och tänker på en fjärde del av Kapitalet.

”Engels, kom och smaka, är köttsåsen för svag?”
”Du borde använt lite mera kryddor tycker jag.”
”Oreganon är slut” – ”man får ta vad som ges,
av salvia och timjan blir en god syntes.”

”MIDDAG”, ropar Engels, ”ta in några tomater!”
Från alla håll och kanter strömmar hungriga kamrater,
från biblioteket däruppe i överbyggnaden
tittar Lukacs förvirrad: ”Är det mat nu igen?”

”Först kommer käket, sedan moralen”
upplyser Brecht. ”Skicka peppar, men malen!
Varför kommer inte Trotskij? Han som alltid är så kvick.”
Alla ser på Stalin med frågande blick.

Stalin ser i brodet och tystnaden är kall.
Då hörs en munter röst: ”Tjena, fint, va ball!”
In kommer Trotskij ”Förlåt om man är sen,
men jag har vatt och omvänt några polare igen.

Och vi har världens projekt som vi ska dra igång,
vi ska helt enkelt öppna en frisersalong!”
”Jag har väntat”, säger Stalin, ”att just du tar den funktionen,
du som faktiskt tänkte permanenta revolutionen.”

Man käkar spagetti och stämningen är glad,
efter middan går man på promenad.
Marx tar på stövlar: ”Jag ska gå och fiska,
ska du me’ Rosa Luxemburg, det är Stalins tur att diska.”

På kvällen har man stormöte i kolonin.
På dagordningen står frågan om ekonomin,
hushållskassan tryter trots att allas löner
går till kooperativet ”Marx & söner”.

Lenin säjer först: ”Vi måste stifta nya lagar,
så vi får tjäna egna pengar vissa dagar”,
men Kollotaj varnar för detta sätt att bli rik:
”Nu kommer han dragandes med sin NEP-politik.”

”Alexandra, du gör mej så rysligt besviken,
att du inte vågar lita på dialektiken!”
Diskussionen blir het av den polemiska lågan,
eniga blir man blott om att bordlägga frågan.

Under ”Övrigt” får Ho Chi Minh ordet till slut:
”Kamrater! En nykomling väntas hit ut.
vi borde ge honom nå’t – det är Mao Tse-tung,
jag föreslår nå’t som kan hålla honom ung.”

Idéerna haglar, fantasin sej svingar,
det är hopprep och hantlar och romerska ringar,
men ett förslag får plötsligt allas poäng:
Vi gräver i trädgår’n en simbassäng!

Håll med om att tanken behövts vissa stunder,
visst vore det skönt för en marxist att tro på under
och veta att mästarna samsas i en kåk
i denna den splittrade vänsterns epok.

Men vi måste ju leva som vår insikt lär
och tro på våra krafter nu och här.
Det gäller att förvalta denna goda gåvan
och inte tro på några krafter ifrån ovan.

Den här pärlan finns på LPn ”För släkt och vänner” med Musikteatergruppen Oktober (Amalthea AM 1, 1977).