Dagens Nyheters serier 2006

Jag är, som ni vet, en hängiven serieläsare. Varje dag läser jag samtliga serier i de tre tidningar vi prenumererar på (Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet och Upsala Nya Tidning), dessutom i Aftonbladet och Expressen som vi dagligen köper. Jag läser därutöver serietidningarna Ernie, Kalle och Hobbe, Larson, Nemi, Pondus och Rocky; jag köper lösnummer för att jag gillar att göra så – naturligtvis vore det billigare att prenumerera, men jag bejakar mina irrationella drag.

Morgontidningarna och därmed serierna i dem läser jag vid ett utdraget morgonkaffe efter frukost – jag är ju pensionär, bevars. I morse, när jag läste serierna i DN, slog det mig, att DN faktiskt inte har en enda amerikansk serie.

De enda utländska serierna är två norska, Lise Myhres “Nemi” och Frode Øverlis “Pondus”. Eftersom jag köper serietidningarna Nemi och Pondus, har ni väl redan listat ut, att jag gillar de här serierna. “Nemi”, inte för att jag står hennes livssyn nära, men det är roligt att få inblick i hennes Goth-värld. “Pondus” för att den är en modern motsvarighet till gamla tiders familjeskämtserier. Även den här seriens stereotyper – Pondus´ fanatiska uppslutning bakom Liverpool, kompisen Jockes ständiga uppraggningar (under påverkan av öl och andra starka drycker) av den enda kvinnan hemskare än den andra (han är dock numera sambo med son) – är mig personligen främmande, men de är roliga, på ett groteskt sätt till och med realistiska. (Ännu mer groteska är Jockes mamma och hans tyske styvfar.)

En svensk motsvarighet till de här serierna är Martin Kellermans “Rocky“. Den har jag ett lite mer ambivalent förhållande till: Den är i sina bästa stunder en rolig och pricksäker kartläggning av en generation och dess beteenden (barrundor, attityder, sexuella relationer), vilka inte är mina. Men jag retar mig också på till exempel den drogliberalism och den brist på moral den ibland ger uttryck för. Ibland känns den också monoton.

Jan Romare, som förekom som serietecknare redan i gamla Folket i Bild, har egen plats på DNs seriesida. Just nu går hans “Himlens änglar“, en utmärkt serie som på ett fyndigt sätt varierar ett begränsat tema. Ännu mer förtjust är jag i hans fortsättningsdeckare “Slim Smart“.

Den allra bäsa dagliga serien i DN är Ulf Lundkvists suveräna “Assar“, som bland annat utmärks av att den förrymde korven Assar rätt sällan förekommer i handlingen. Men där finns andra återkommande figurer, goda så väl som onda: Tyrone, som – även om han har svurit kålrotseden – kanske inte kan kallas superhjälte men väl under namnet Bimbo är brottets fiende nummer ett, hans ständige fiende Razor (han som stjäl Trocadero hos handlar Andersson och ständigt säger “bryna, fjässa, nuppa, sponken”), den bottenlöst onde Baron Bosse, TV-producenten och reklammakaren Elof Öman och andra. Alltsammans utspelar sig i Nollberga, en spegel av hela det lantliga Sverige. Till det jag alltid fascineras av i den här serien är Ulf Lundkvists förmåga att ständigt blanda bort korten: historien börjar på ett sätt, men sen glider den plötsligt in på ett sidospår, och så har man efter ett tag totalt glömt bort hur det hela började.

Slutligen har DN avdelningen Gästserien med plats för nya svenska serietecknare. Lovvärt – men kvalitén växlar naturligtvis.

Om jag finge önska mig någon gammal DN-serie tillbaka, vore det, utan någon som helst konkurrens, Marten Toonders nästan oöverträffade “Tom Puss“. Dess olika avsnitt skulle jag oavbrutet dagligen vilja läsa, om och om igen, fram till dess att jag dör.