Laretei, Käbi

Jag fortsätter på min estniska linje.

Käbi Laretei (född 1922) är både pianist och författare men är här i Sverige kanske ännu mer känd för att 1959-1969 ha varit gift med Ingmar Bergman. Inget ont i det – hon har själv skrivit om det här äktenskapet i sin senaste bok, den mycket läsvärda ”Såsom i en översättning” med underrubriken ”Teman med variationer” (Bonniers, 2004).

På en av sina LP, ”Närbilder” (Proprius PROP 7809, 1978), spelar för övrigt Käbi Laretei musiken till Ingmar Bergmans filmer ”Djävulens öga”, ”Ansikte mot ansikte”, ”Viskningar och rop” och ”Höstsonaten”; det är musik av Mozart, Chopin, Händel och Scarlatti.

Men viktigare är att Ingmar Bergman aldrig ens mot bakgrund av sin privata relation till henne skulle ha använt hennes musik i sina filmer, om hon inte faktiskt vore en mycket skicklig pianist.

I vår skivsamling finns ytterligare ett par LP med henne:

På ”Mot kvällen – om natten” (Proprius PROP 7793, 1977) spelar hon Chopin, Grieg, Schumann och Debussy samt Beethovens ”Spöksonat”.

Och på ”Käbi Laretei & Georg Rastenberger” (Swedish Society / Electra SLT 33258, 1977), där hon beledsagas av Georg Rastenberger på cello, kan man höra verk av Schumann, Schubert, Poulenc och Chopin.

Några gånger har jag också hört henne live, bland annat vid en middag, anordnad den 31 januari 1990 av min hustru miljöministern för hennes kollegor de baltiska miljöministrarna. (Bland de övriga gästerna fanns bland andra Laila Freivalds, Ilon Wikland, Johannes Mihkelson, Bruno Kalnins, Ivo Iliste och Mare Kandre.) Jag kan inte påstå att jag känner henne närmare, men jag har talat med henne, till och med dansat med henne (nyårsnatten 1989-1990 under TVs ”Nedräkningen”, där vi båda medverkade).

Men tillbaka till huvudspåret: eftersom jag nyss har skrivit om hennes musik, till den enda recension jag har skrivit om någon av hennes böcker – boken i fråga råkar nämligen till stor del handla om hennes vidareutbildningsår (till att bli en ännu bättre konsertpianist) i Schweiz. Recensionen publicerades i nummer 19 1983 (21 november) av Aktuellt i politiken (s):

Laretei

Käbi Laretei, estnisk konsertpianist bosatt i Sverige men verksam över hela världen, har tidigare bland annat gett ut den fina memoarboken ”En bit jord” (Bonniers, 1976). Sin nya bok, ”Tulpanträdet” (Bonniers), har hon försett med undertiteln ”En berättelse”. Även ”Tulpanträdet” består av minnen, upplevelser; huvudperson är Käbi Laretei själv, och de människor, miljöer och händelser hon skildrar är, som i en memoarbok, verkliga och identifierbara. Men till formen är ”Tulpanträdet” närmast en roman. På så sätt – ”Tulpanträdet” är nämligen en mycket välskriven och intressant bok – är den här berättelsen och dess författare bevis på att högt begåvade människor ofta har en mångdimensionell förmåga: ”Tulpanträdet” handlar, bland annat, om hur pianisten Käbi Laretei genom känsla och inlevelse men inte minst genom hårt, monotont och krävande arbete tränar upp sin spelförmåga, men är samtidigt också ett bevis på att det i konsertpianisten bor en skönlitterär författare med betydande språklig virtuositet. Det slutgiltiga beviset är att Käbi Laretei förmår skriva om musik och musikutövning så att läsare som saknar kunskaper om musik i rent teknisk mening ändå får ut inte bara något utan mycket av hennes framställning.

Romanens eller berättelsens yttre handling – rikt orkestrerad med bilder, tillbakablickar och sidotemata – är Käbi Lareteis vistelse på ett schweiziskt slott där hon under den berömda Frau Langenhan ska utbilda sig vidare. (Tulpanträdet, Liodendron tulpifera, ett träd i magnoliasläktet, står utanför detta slott.) Invävda i handlingen finns en diskussion om personlighetens betydelse, belysningar av konstnärskapets villkor och en kärlekshistoria.

Särskilt intressant är, tycker jag, det Käbi Laretei har att säga om konstnärskap, kunnande och självkänsla; förhållandet mellan henne och hennes mor – modern arbetar med en kombination av stränga krav och nedvärdering, en metod som vanligen är mycket destruktiv men som ibland leder till märkliga resultat – hör till det som har fascinerat mig mest i berättelsen om Tulpanträdet.

***

Käbi Laretei har, utöver de böcker som redan har nämnts, också gett ut ”Vem spelar jag för?” (1970), ”Virvlar och spår” (1987) och ”En förlorad klang” (1990), samtliga på Bonniers.

Käbi Lareteis far Heinrich Laretei (1892-1973), som bland annat var inrikesminister och utrikesminister i Estland och som var Estlands ambassadadör i Sverige vid tiden för den sovjetiska annekteringen, har också gett ut sina memoarer, ”Ödets leksak”, i svensk översättning av Enel Melberg och redigerade av Hanns Rodell (René Coeckelberghs Editioner, 1991). I memoarerna finns mycket intressant bakgrundsinformation om det land både min familj och Käbi Lareteis familj lämnade – Heinrich Laretei försörjde sig, med växlande framgång, efter han hade tvingats lämna ambassadörsposten som trädgårdsmästare.