Thunberg, Anders: Karin Lannby – Ingmar Bergmans Mata Hari

Anders Thunberg (född 1940) brukar ni då och då möta som kommentator här på bloggen. Han har en gedigen bakgrund som journalist, på Dagbladet i Sundsvall, på Nya Norrland i Sollefteå, på Aftonbladet och under många år på Sveriges radio (Ekots korre i Oslo och Rom bland annat). Han har också redigerat en bok om gruvstrejken i Norrbotten, ”Strejken” (Tema/Rabén & Sjögren, 1970).

Vi blev vänner under gymnasietiden i Sundsvall på 1950-talet: arbetade med elevrådet och med dess sidoverksamheter, bland annat en filmstudio och en studiecirkel i semantik. Fast det som kanske mest knöt oss samman var intellektuell nyfikenhet och intresse för kultur. Under en kort period i början av 1960-talet hyrde vi också var sitt rum i en lägenhet på Jumkilsgatan i Uppsala.

Därefter fortsatte kontakterna mer sporadiskt. Men Anders har intervjuat mig både under tiden på Aftonbladet och tiden på Ekot. Och så kan det väl sägas att min blogg har öppnat för en ny sorts och åter igen intensifierad kommunikation.

Vi har haft kontakt också utanför bloggen, bland annat via mejl. Anders, som redan länge har varit avtalspensionär, berättade i en sådan mejlväxling, att han höll på med ett bokprojekt, vars närmare innehåll jag fick lova att inte avslöja. Jag har också, som mejlbilagor, fått utkast till texter i den kommande boken med möjlighet att lämna synpunkter och kommentarer.

Jag vill på intet sätt förstora mina ringa insatser, men de är bakgrunden till att jag nu förekommer i källförteckningen till hans bok ”Karin Lannby – Ingmar Bergmans Mata Hari” (Natur & Kultur, 2009).

På kultursidan i en dagstidning skulle jag därmed vara diskvalificerad från att skriva en recension av den här boken, men min personliga integritet är stor också mot gamla vänner, och eftersom jag med stor aptit har sträckläst den här boken, drar jag mig inte för att delge läsarna av min blogg mina personliga reflektioner.

Till att börja med: Jag vet inte hur titeln slutgiltigt har kommit till, men jag kan tänka mig att förlaget gärna har velat locka läsare genom att döpa Karin Lannby till ”Ingmar Bergmans Mata Hari”. Den här titeln har viss täckning – Karin Lannby och Ingmar Bergman var under ett par år ett par, och relationen till Bergman (i vidare mening) är också en del av Karin Lannbys långt längre kärlek till (och verksamhet inom) teater och film. Själv minns jag dock det mer adekvata arbetsnamnet på boken, ”Karins krig” – Karin Lannby är nämligen den person, vars reflektioner och handlande Anders Thunberg vänder som en spegel mot politik, idéströmningar och kultur i 1930-talets och andra världskrigets Sverige och Europa.

Genom henne möter vi också ett anmärkningsvärt stort antal människor, personer som redan då var eller senare kom att bli ryktbara inom nämnda fält – Ingmar Bergman är bara ett exempel bland många. Karin Lannby tycks, utan att någonsin för egen del ha lyckats uppnå samma framgångar, ha haft både en intuitiv förmåga att lära känna intressanta personer och hamna i signifikanta situationer. På så sätt blir boken om henne en god tidsspegel. Låt mig som exempel nämna en rad personer som, direkt eller indirekt, spelar en roll i handlingen i den här boken: analytikern av utrikespolitik Caleb J Andersson, Kaj Björks bror Leif Björk, Willy Brandt, Berolt Brecht, Luis Buñuel (som värvade Karin som agent på den republikanska sidan i Spanien), Albert Camus och François Muriac (vilka båda vädjade för Karin när hon efter andra världskrigets slut hotades av utvisning från Frankrike), Jean Cocteau (skrev manus till en film Karin medverkade i), Stig Dagerman, Salvador Dalí, Bengt Häger (tydligen brunt anstucken som ung liksom den i boken också föekommande Christer Strömholm), poeten och marxisten Arnold Ljungdal (Karins älskare när hon bara var 16 år) och Elisabet Sjövall (Karins vän, samtidigt rival i den nämnda relationen, sedermera socialdemokratisk riksdagsledamot), den spanske av fascisterna avrättade dramatikern Federico García Lorca, Ture Nerman, författaren Peter Nisser, Gösta Rehn – personregistret omfattar sju sidor i dubbelspalt.

Anders Thunberg drar sig inte för att fördjupa tidsskildringen genom att, när det gäller de i boken figurerande personerna, göra klargörande utvikningar. Allt som rör Karins liv och reaktioner på det som skildras finns heller inte skriftligt dokumenterat, men då drar sig hennes biograf inte för att à la skönlitterära porträtt av verkliga människor, resonera om hur det kunde ha varit eller hängt ihop. Och jag har faktiskt på den punkten inga allvarliga invändningar – Thunbergs slutsatser förefaller rimliga mot bakgrund av det vi i övrigt vet.

Karin Lannby (född 1916, död 2007) kom från ett borgerligt stockholmshem – hennes far dog tidigt, och modern, som var sverigerepresentant för det amerikanska filmbolaget MGM, blev familjeförsörjare med ändå mycket hygglig inkomst. Karin var duktig i skolan men drogs redan i tonåren till Clarté och blev kommunist och fokuserade därefter inte på studierna. Så småningom lämnade hon kommunistpartiet – det stötte henne från sig – men bibehöll sin grundövertygelse. Själv tycker jag det är karaktäristiskt för hennes personlighetstyp att hon senare i sitt liv, när hon levde i Frankrike, levde ihop med en fransk arbetarpräst och kommunist och då själv blev katolik.

Hos Karin fanns, särskilt under en del av ungdomstiden när pressen på henne blev för stor, en psykisk labilitet; hon blev också intagen och behandlad på Långbro. Men också i andra skeden av hennes liv, som det tecknas av Anders Thunberg, visade hon prov på överspändhet. Detta plus det faktum att hon aldrig riktigt lyckades organisera sitt liv gjorde, att den obestridliga talang hon besatt – hon var en lysande språkbegåvning, hon publicerade lyrik, hon var, vilket vi ska återkomma till, en skarpsynt iakttagare – aldrig kom till sin fulla (och yrkesmässigt produktiva) rätt. Andra intellektuella människor såg hennes talang och charmades av henne, men hon lyckades inte arbetsmässigt ta sig upp på deras nivå. Sin fallenhet för språk använde hon till resor, till exempel till inbördeskrigets Spanien, till Italien (där hon träffade en siciliansk bandithövding) och upprepade gånger till Paris – därav raden av franska intellektuella i företeckningen ovan. I Paris kom hon sen att bo under en mycket stor del av sitt återstående liv.

Tyngdpunkten i Anders Thunbergs berättelse om Karin Lannbys liv ligger emellertid geografiskt och innehållsmässigt i Stockholm. Där är hennes liv tillsammans med Ingmar Bergman, vars far, prästen, avskydde den här fria relationen, och vars mor ständigt bekymrade sig för den, en av portarna in till det Mata Hari- eller Jane Horney-liv, som också var Karins.

I den här delen skildras nämligen Ingmar Bergmans dragning i unga år (dock lite senare än vad han själv har medgett) till Hitlertyskland, men sanningen är väl att Ingmar sannolikt mer såg det som hände som en suggererande teater, medan hans bror Dag faktiskt på riktigt fångades av de nazistiska idéerna.

Just det här senare är samtidigt en utmärkt ingång till det Stockholm och det Trettio- och Fyrtiotalssverige Thunberg skildrar. Beundran för Hitlers Tredje rike och den ideologi Nazityskland stod för var mycket mer utbredd än vad många, framför allt de som själva omfattade de här idéerna, sedan var beredda att medge – efter krigsslutet, med den utgång kriget fick, hade ju nästan alla varit demokrater under Europas bruna/svarta period.

Det intressanta var att Karin Lannby, som även efter det att hon hade brutit med det svenska kommunistpartiet nog betraktade sig som kommunist, själv ställde sig till förfogande som informatör åt Försvarsstabens underrättelseavdelning. Hon blev rapportör inte bara om svenska potentiella och faktiska landsförrädare. Hennes språkkunskaper och avsevärda sociala talang (märk att hon också var skådespelerska) gjorde att hon, bland annat genom ett omfattande uteliv (betalt av Försvarsstaben) på Stockholms restauranger och caféer, omfattande umgänge med diplomater, journalister och affärsmän – de två senare kategorierna inte så sällan täckmantlar för annan verksamhet – och genom anställningar hos dessa utländska aktörer, levererade häpnadsväckande långa och intressanta och namntäta rapporter åt den svenska militären.

Hon skrev under pseudonym, kallade sig Annette, och trots de labila drag som under delar av hennes liv gjorde sig gällande i hennes personlighet, lyckades hon hålla tyst om sitt uppdrag för Staben, också lugna dem som ibland var misstänksamma mot henne. Det här dubbellivet i ett Stockholm, som under andra världskriget var en häxkittel av spioner, inflytelseagenter och dubbelagenter, har Anders Thunberg lyckats omvandla till en politiskt fascinerande och mycket spännande skildring av Sveriges historia i en relativt nära tid.