Kieri, Katarina

Jag och Birgitta finns bland de ganska många, som årligen inbjuds till utdelningen av LundeQs litteraturpris. LundeQ är Akademibokhandeln här i Uppsala. Priset, ett litteraturpris på 25.000 kronor, instiftades i samband med bokhandelns 150-årsjubileum 1984.

Priset har genom åren gått till Sven Delblanc, Peter Nilsson, Willy Kyrklund, Carl-Erik af Geijerstam, Ola Larsmo, Karl-Gustaf Hildebrand, Stig Strömholm, Lars Sund, Gun Björkman, Peter Englund, Carola Hansson, Jan Gudmundsson, Elsie Johansson, Bo Gustavsson, Håkan Nesser, Jan Fridegårds författarskap, Åke Smedberg, Carina Burman, Torsten Ekbom, Sigrid Kahle, Merete Mazzarella och Kjell Eriksson.

Den här listan visar, att en ansenlig skara betydande författare bor här i Uppsala eller i övriga Uppland, ett kriterium för att komma i fråga.

LundeQpriset är naturligtvis en stor kulturhändelse i vår region; man träffar ständigt människor, som frågar, vem man tror ska få årets pris, eller som själva spekulerar. Men juryn – litteraturvetaren Per Hellström, bokhandelschefen Roger Sundin och UNTs kulturchef Bo-Ingvar Kollberg – brukar hålla tätt.

Spekulationsvågorna gick fortfarande höga, medan den långa kön av gäster ringlade mellan bokhandelns hyllor bort mot plockmaten och vinet.

Årets pris gick till Katarina Kieri, född 1965 och bosatt i Finsta i Roslagen. (Fast ursprungligen kommer hon från Luleå.) Hon fick priset för sin senaste bok, romanen ”Vem vågar sommaren?” (Norstedts, 2006).

Hennes författarskap presenterades, utförligt och kunnigt, av Bo-Ingvar Kollberg. Han gjorde jämförelser med Sven Delblanc, Kristina Lugn och Harry Martinson och beskrev hennes författarskap som en blandning av sorg och vackra naturskildringar, där ”det märks en tillit till orden och spåket, som satt sin prägel på snart sagt varje rad” (citerat efter UNT).

Även följande är hämtat från UNT:

”Katarina Kieri själv verkade överväldigad av både priset och talet.

– Vad skulle ni själva säga i det här läget?, följdes av några tysta ögonblick.

– Det är i alla fall ganska trevligt att skriva om smärta och sedan få komma på fest.

I vinnartalet kritiserade hon den rådande litteratursynen. `När kvinnor skriver böcker där det inre är i fokus kallas det vardagsrealism. När män gör samma sak kallas det existentiellt.´”

Då gick det ett roat sus genom bokhandeln.

Katarina Kieri har gett ut fyra diktsamlingar, två ungdomsböcker och en barnbok och så den prisbelönta romanen. Hon har fått pris förut, Augustpriset i barn- och ungdomsklassen, för ”Dansar Elias? Nej!” (Rabén & Sjögren).

Jag har inte läst den roman hon fick LundeQpriset för, ”Vem vågar sommaren?”, men jag köpte den förstås och fick den dedikerad av Katarina åt Birgitta.

Men jag har läst en av hennes diktsamlingar, ”Den röda fläcken på fastighetsmäklarens hals” (Norstedts, 2005).

Det är inte en alldeles lätt bok att tränga in i; det är ”sådan här litteratur, som tar tid på sig och trevar sig fram”, för att citera författaren.

Från avdelningen ”I den här provinsen” väljer jag en dikt, som är ett representativt exempel på hur Katarina Kieri blandar naturlyrik med existentiella temata:

I det för årstiden mycket milda vädret singlar skator
som gamla brev bland äppelträden.
De ångestladdade flickorna har börjat le, bokstäverna
snirklar sig fram i marginalen och deras mörka ögon
går fint ihop med rosornas decembergröna blad.
Vi sopar våra golv, bränner våra mjölkpaket, har ihjäl en och annan talgoxe av misstag.
Vid middagstid lägger sig ett genomdränkt mörker över trädgården
från sådant som åldrats och gulnat.

Den här märkliga blandningen av sinnesstämning och natur, av geografisk bestämning och stickspår in i både höstens och sömnens mörker, finns också i den här dikten från samma avdelning:

Sorgen, dess förgreningar.
Ormbunkarnas vener och artärer,
brustna eftermiddagstimmar,
Ledinge trafikplats i förstummat mörker,
några sticklingar från natten,
några krämpor, noga utvalda.
Den skamfyllda sömnen, den tunga svetten,
det som vi med jämnmod bär trots allt som hela tiden vill kantra –
vedstapeln,
hortensian, om vi hade någon.

Den sista versraden påminner om den humor som man finner även hos den redan nämnda Kristina Lugn – men också till exempel hos Sonja Åkesson:

”Äta kex och tala om fobier.” ”Gamla älskare knackar i stort sett aldrig på ens dörr / och gör de det så hör man det ändå inte för den strilande duschen.” ”Det finns inga fondkommissionärer i den botaniska trädgården / och inga höstfibblor.” ”Om man tänker på alla gånger man inte dött, / så är det ändå ganska många.”

Här och var använder Katarina Kieri sig av ord och meningar, som knyter ihop hennes poesi med nutiden och det liv vi alla lever: ”Jysk Bäddlager”, ”handbok i Kvinnligt ledarskap”, ”Vasabåtarnas avgångstider”. En dikt börjar med ”Mette-Marit, känner du doften från rönnen?” och slutar med ”Skal jeg sende deg et fotografi?”. Och vad säger ni om följande: ”De kärlekskranka kan formulera projekt / och ansöka om medel från Europeiska unionen”?

Och ett bättre uttryck än det här för Katarina Kieris sätt att foga samman oväntade element går väl nästan inte att finna:

utrikeskorrespondentens röst som fladdrar över kontinenterna,
småfåglar i motljus.