Frände, Carolina med flera: Palme

Kjell Östberg har skrivit en mycket läsvärd biografi i två band över Olof Palme, ”I takt med tiden. Olof Palme 1927-1969” (Leopard, 2008) och ”När vinden vände. Olof Palme 1969-1986” (Leopard, 2009). Man kan ha invändningar i detaljer, men i det stora hela har det här blivit en både heltäckande och balanserad skildring av personen och politikern Palme. Eftersom den är så inkännande och saknar den demonisering som alltför ofta har utmärkt det som har skrivits om Olof Palme, är det nästan en särskild poäng att författaren, som är historiker, har sin personliga bakgrund i yttervänstern, i det här fallet trotskismen.

När han på tisdagskvällen på Uppsala stadsteater hade ett caféprogram om Olof Palme, refererade han också till detta: han var med under kårhusockupationen och då inte på samma sida som Olof Palme. Men han vittnade samtidigt om att han, under arbetet med palmeböckerna, på en rad punkter hade reviderat sin egen syn på Palme; det var uppenbart att han, även om han i sina böcker alltså skildrar också Palmes tillkortakommanden, hade gripits både av Palmes engagemang och den väldiga bredden i hans gärning.

Caféprogrammet hade formen av ett samtal mellan Kjell Östberg och Maria Freeney med deltagande av publiken. Både jag och Birgitta deltog aktivit i samtalet kring Palme, jag bland annat med anledning av ett inlägg från publiken om Olof Palme och löntagarfonderna. Jag påminde om att socialdemokratin i sitt partiprogram från 1975 – Palme var då ordförande i och jag huvudsekreterare i programkommissionen – visserligen ville bredda det demokratiska inflytandet över näringslivet men aldrig förordade någon enhetslösning av problemet ekonomisk demokrati. Vi var öppna för punktsocialiseringar, där särskilda sakskäl talade för detta, men ville i övrigt begränsa kapitalets makt genom till exempel lagstiftning (skattelagstiftning, miljölagstiftning) och arbetslivsreformer (avskaffande av § 32, styrelserepresentation för de anställda).

Bland det som Birgitta tillförde diskussionen var att Palme, trots bilden av honom som konfrontationspolitiker, var en oerhört skicklig förhandlare. Hon ville också, när Kjell Östberg hade berättat om Palmes engagemang för jämställdheten, nyansera bilden genom att påminna om att han, när det politiska genombrottet skedde, hade fått marken upplöjd av både unga radikala studentförbundare och Alva Myrdals jämlikhetsgrupp. Det Palme sedan gjorde var att på sitt sedvanligt effektiva sätt föra många av de diskuterade frågorna till lösning.

Kvällen därpå, på onsdag kväll, var vi åter igen på Stadsteatern, nu för att på Ettan se föreställningen ”Palme”. Vi var egentligen inbjudna till premiären i fredags men kunde inte gå då, eftersom vi den dagen medverkade i ett arbetarrörelseseminarium i Skåne.

Att vi var inbjudna till premiären hade i det här fallet att göra med att vi har bidragit till pjäsens tillkomst: en grupp från teatern var i våras hemma hos oss en hel dag och intervjuade oss och samtalade med oss om Olof Palme. Vi och ett antal andra med samma funktion finns däför också nämnda i det tryckta programmet.

Sammanlagt har de som har skapat palmeföreställningen – Carolina Frände med flera – talat med ett trettiotal personer. Det är ambitiöst, också för att de personer de har bett teckna bilden av Palme omfattar ett brett politiskt spektrum, väl att märka också inom socialdemorkatin. Å andra sidan är väl detta samtidigt ett av skälen till att jag tycker att föreställningen har för lite av fokus och skärpa.

Det här problemet understryks av att i programbladet som pjäsförfattare anges drygt 30 personer, utöver Frände bland andra de fyra medverkande, Emil Almén, Åsa Forssblad Morisse, Julia Marko-Nord och Fredrik Meyer.

Eftersom jag just har sett Uppsala stadsteaters snarlika uppsättning av ”Kristina”, anar jag här en trend som nog har sina poänger men också tillkortakommanden. Vad man gör är inte att försöka etablera en särskild eller ny bild av sitt föremål, i det här aktuella fallet alltså Olof Palme. Det intressanta blir då inte sant eller falskt utan minnesfragment människor med olika erfarenheter och infallsvinklar har av människan och politikern Olof Palme. Scener radas på varandra som i ett drömspel. För övrigt fanns där också andra likheter med Kristina-föreställningen. Inslaget av dockteater kan anföras som exempel. Ett annat exempel är att skådespelarna inte har bestämda och åtskilda roller – i det här aktuella fallet illustrerade väl detta att det finns många bilder också av Olof Palme.

Alla vi som på ett eller annat sätt kände Olof Palme känner förstås igen oss i många av de bilder skådespelarna på scenen ger av Palme, inklusive av hans debattstil och cigarrettrökande. Via andras samtida vittnesbörd är vi också väl bekanta med annat som tas upp, till exempel Palmes faiblesse för både tennisbanan och Shirley MacLaine. Annat, som Palmes uppväxtmiljö, känner vi genom läsning.

Somligt av det här görs roligt på scenen; publiken – även vi – skrattar.

Men bränner till gör det först i slutet av föreställningen. Dels när Olof Palme, här i skepnad av Fredrik Meyer, får genomföra en av sina klassiska pläderingar för den demokratiska socialismen. Dels när vi hör Palmes egen röst i ett tidigt agitationstal mot främlingsfientlighet, kallat ”Fördomar” på den Palme-CD jag var med om att utge till tioårsminnet av hans död.

Den gav jag gruppen bakom Palme-pjäsen när den vi hade det där förberedande samtalet hemma hos oss. Så åtminstone ett konkret avtryck har jag satt i föreställningen.