Amerikanskt 1950-tal i Alla Tiders seriejournal

Jag har tidigare skrivit om att Alla Tiders Seriejournal hämtade flertalet av sina serier från amerikanska Fawcett Comics Inc. Ett av detta serieförlags specialiteter var att göra serier av cowboyfilmer av B-filmskaraktär. Nummer 5 1952 av Alla Tiders Seriejournal har till exempel på omslaget en fyrfärgsbild ur en film om Bob Stål (Bob Steele), och så finns serien inne i tidningen.

Den här epoken var vildavästernfilmernas förlovade tid. De serier, som var baserade på dem, var – även när de var usla som Bob Stål – ändå ganska oförargliga. När jag så här efteråt läser dem, ser jag dem mest som ett uttryck för den hastigt växande amerikanska populärkulturkulturdominansen – och ändå var det då flera år kvar till genombrottet för rock´n´roll.

Också mycket annat i dåtidens Alla Tiders Seriejournal var så slående amerikanskt. Ta som exempel skämtserien ”Gunne Gröngöling”, som utspelar sig i amerikansk collegemiljö med golf och professorer och dating – tämligen okända fenomen för oss som läste den här serien här i Sverige i början av 1950-talet. (Magnus Andersson har i en kommentar lett mig vidare: Originalet heter Freshman Freddy. Tecknaren Frank Bolle har, efter manus av Frank Little, tecknat åtminstone ett Freshman Freddy-avsnitt, publicerat i Whiz Comics i mars 1951 och betitlat ”Double Dates”. Whiz Comics var den Fawcett-serietidning, där också Kapten Marvel gick. Frank Bolle tecknade också serien “Juliet Jones“, som här i Sverige (bland annat i Svenska Dagbladet) hette “Eva och jag“.)

”Gunne Gröngöling” är, även den, en ganska oförarlig serie. Det gäller oftast också en äventyrsserie i Alla Tiders Seriejournal som jag verkligen gillade, ”Lance Marin”. Jag vet inte så mycket mer om den, än att den var en Fawcett Comics-serie från 1940-talet, som då hette ”Lance O´Casey” – varför den hette ”Lance Marin”, när den i början av 1950-talet av Alla Tiders Seriejournal lanserades här i Sverige, vet jag alltså inte. Av en av de träffar jag har fått på Google framgår, att åtsminstone ett avsnitt har tecknats av Pete Constanza – men Fawcett kan ju ha använt sig av flera tecknare.

Att jag nämner den i just det här sammanhanget beror på att det i numren 3-5 1952 av Alla Tiders Seriejournal finns ett Lance Marin-avsnitt, som heter ”Den panamerikanska tjurfäktningen”. Lance Marin, som är ett slags sjöhjälte, och hans ständige följeslagare Mike går i hamn någonstans på Sydamerikas kust. Lance träffar där en medkämpe från andra världskriget, Francisco Seguerra, som nu är amerikansk ambassadör i detta obestämda latinamerikanska land. Ambassadören har bett den populäre tjurfäktaren Ramon att, inför landsmännen, vädja om ”bättre panamerikanska relationer”, men USA-motståndarna, den ondsinte José Ferrante och hans liga, rövar bort Ramon. Lance låtsas framgångrikt vara Ramon på tjurfäktingsarenan men avslöjas, rövas själv bort – och flyr. Han lyckas klå Ferrante och befria Ramon, som han för till amerikanska ambassaden. Från ambassadens balkong talar Ramon till den uppretade, vilseledda folkmassan: ”Amerikanarna är era riktiga vänner! José Ferrente rövade bort mej för att själv ta makten!” Och slutet gott, allting gott; nu ropar folket där nere: ”Ner med Ferrante!”, ”I buren med honom!” och ”Viva Ramon! Viva Amerika!”.

Tala om indoktrinering!

Den här eran präglades också av en allt högljuddare diskussion om kärnvapen, eller atomvapen som man sa på den tiden.

Ett par avsnitt av ”Kapten Marvel”, som var huvudserien i Alla Tiders Seriejournal, handlar om den nya, våldsamma men fascinerande atomkraften.

Avsnittet i nummer 2 1952 heter ”Kapten Marvel i världens värsta fajt”. Där möter Kapten Marvel en interplanetarisk tjuvskytt, som besöker planet för planet för att införliva nya djurarter i sin samling i rymdskeppet. När han jagar en apa någonstans i Afrika, ingriper Kapten Marvel, och en vild kamp startar. Intränglingens kropp drivs nämligen av ”biologisk atomkraft”, och han får en våldsam styrka av att äta ”atomenergikonserver”. Kriget mellan de båda drar fram över bergstopparna och kontinenterna, och när de i våldsamma smällar söter i hop i striden, ser man ringformade rökmoln à la atomvapensprängning. Men till slut tar tjuvjägarens atomenergikonserver slut, och den rättrådige Kapten Marvel vinner.

I ett avsnitt i nummer 3 1952, ”Kapten Marvel och atombutiken”, finns ett snarlikt tema: Här är det en vetenskapsman, som har börjat tillverka och sälja ”atompiller”, ”atomsyra”, ”atomtvål” och till och med ”atomflingor” till frukost. Sensmoralen är att atomprodukterna har svårkontrollerbara verkningar och blir farliga i orätta händer.

De här avsnitten är, om man bedömer dem som serier, faktiskt både roliga och småspännande, och vi som – när vi ursprungligen läste dem – var i lägre tonåren genomskådade knappast på den tiden den djupare innbörden av dem.